Mina egna ord ekade i mitt huvud och det kändes så himla fel att säga så, jag ville inte alls att det skulle vara över, och det var ingenting Harry hade sagt heller, men jag kunde ju alltid ana att det var så, varför skulle Harry någonsin vilja ha tillbaka mig efter detta?

"Over? What? No?", protesterade El och nu om det även några tårar ur hennes ögon, för första gången under hela ungdomen, så blev det här första gången jag såg Eleanor gråta på riktigt. "Maybe he'll be mad and sad now, but I know who Harry is, it's just for a little moment, when he comes back, he'll be alright then and maybe you can talk then.", hennes ord fick mig inte speciellt på bättre humör, jag vet att hon ville mitt bästa med sitt pepp-prat, men ärligt talat så funkade det inte så bra, speciellt inte när hon uttryckte sig att vi 'kanske' kunde prata då. Tanken slog mig också att Harry inte ens hann berätta de goda nya nyheterna innan jag förstörde för honom, och hur skulle det gå för honom att jobba nu? hade jag förstört allt? jag la mig dramatiskt ner i sängen igen och begravde huvudet långt, långt ner i kudden. 

"Come on, Lollipop! I know it hurts but you can't laying here all night.", jag log lite för mig själv med huvudet som fortfarande låg nere i kudden. Lollipop hade ingen kallat mig på evigheter, det var det jag som liten hade kallats av mamma, pappa och hela släkten faktiskt. Jag har aldrig riktigt vetat varför, men jag antog att det var för att 'de tyckte jag var så söt som liten', sedan att jag hette just Linn fick det hela att se bättre ut. Men av någon anledning så slutade de helt plötsligt att säga det, vilket jag faktiskt var oerhört tacksam över, men just i detta fall så fick det mig på bättre humör. 

"You're right. Maybe I can call Harry tomorrow, or maybe he will call me when he gets time and wants.", jag försökte både intala mig själv och Eleanor att han snart skulle ringa mig och låta mig få förklara, men innerst inne visste jag nog att det inte skulle bli så enkelt, det skulle nog kräva mycket tålamod för att få tillbaka Harry igen. Eleanor nickade långsamt på huvudet och gav mig ett litet leende. "But what did you know about that, by the way? I mean.. With heartbreaks and things like that.", frågade jag när jag nu satt mig upp ordentligt. Hon fnös till och drog en hårslinga bakom örat.

"Oh, honey. More than you think. Everyone fight sometimes in a relationship, even me and Louis, even if people don't think that, and sometimes, it can be very serious things.", jag blev faktiskt lättad över att höra det. Visst förstod jag att de kunde ha sina småbråk ibland, det hade ju alla, men på något sätt så kändes det här bra, att veta att även El och Louis kunde ha allvarliga bråk ibland. Jag nickade till svars och ställde mig upp, torkade bort de nu fastkletade tårarna som fastnat på min kind och räckte ut handen till El.

"So, the movie-night.. I'm in!", log jag och jag såg hur hon lyste upp. "If we can buy some Pizza too."; fortsatte jag och kisade lite med ögonen. Eleanor skrattade och tog taget om min hand. 

"I'd love to!", svarade hon och tillsammans gick vi ut genom rummet för att istället gå ner och titta på den stora TVn i vardagsrummet. 

 

Efter att ha gått enda från stranden så var jag äntligen framme på gården in till El's hus. Mobilen hade legat och burrat i handväskan hela vägen hem, men ändå så kände jag mig inte för att svara just då, jag hade tankarna på mitt eget. Jag var i min egna lilla bubbla med tankarna kring Harry, om kyssen och på vad som skulle hända härnäst. 

En och en annan tår hade då och då runnit ner ifrån min kind men då jag oftast våldsamt skjutit bort dem med min hand. Just nu kände jag mig världelös, tom och orättvis. Otrohet var bland det värsta som fanns, ändå gjorde jag som jag gjorde, ändå tillät jag hans läppar nudda mina. Även om jag fortfarande inte var äcklad utav kyssen, så kändes det fortfarande inte rätt, jag och Filip skulle aldrig bli något annat än vänner, ändå så hände det här. Jag suckade, tog upp min lilla spegel ur handväskan och försäkrade mig själv om att jag inte såg allt för rutten ut, eftersom jag förstod vad jag skulle behöva bemöta när jag kom in igenom dörren. Med handen på handtaget ryckte jag upp dörren och som jag visste så stod El där, lika glad som vanligt. 

För att hon inte skulle märka något så log jag tillbaka men hann inte säga något förrän El hann före. 

"Mom and Dad working and Louise is with them.", jag nickade och började knyta upp mina skor. "Should we do something tonight? just have some movie-night or something like that?", hennes förslag lät väldigt frästande och hur mycket jag än ville det så kom ändå tankarna kring denna kväll, och även då att jag hade saker som jag var tvungen att reda ut först. 

"I'd love to, but I'm really tired right now. Maybe tomorrow?", hon nickade glatt och skulle precis lämna hallen då hon stannade upp, jag mötte hennes blick men försökte fortfarande inte se så djupt in i hennes ögon eftersom jag då visste att hon skulle genomskåda mig. 

"I almost forgot, Harry said that you should call him when you got time.", med de orden försvann hon ut i köket och kvar stod jag i hallen, lika bra det. Jag tog trevande upp mobilen ur min handväska och insåg att jag hade tre missade samtal ifrån Harry, ett ifrån Elin och de andra fem var ifrån Nadja. Även om jag var sur och besviken på henne så var det ändå det förflutna, jag hade Harry nu, eller.. I alla fall ett tag till, jag lärde också gå vidare ibland, även om jag fortfarande var besviken på det hon gjorde så kunde jag inte vara arg hela tiden, speciellt inte när en av våra skrivna lagar i vår vänskapsbok som vi haft sedan vi var små, löd att en kille aldrig skulle låta en kille få komma emellan oss. 

Jag ignorerade Harry och Elin för ett ögonblick och ringde direkt upp Nadja istället, hon var alltid den jag kunde prata med om mina problem och just nu var ett sådant. Vi hade alltid haft ett särskillt band till varandra. 

 

"Linn, förlåt mig jag är så hemskt ledsen, jag vet att jag är en idiot och allt de där och du har all rätt i världen att vara sur på mig..-", en förkrossad och förvirrad Nadja svarade på andra sidan luren och skulle jag vara ärlig så hade jag aldrig vart så glad som nu över att höra hennes röst igen, efter så många dagar. Jag kände även hur känsligare jag blev när hon grät på andra sidan telefonen. Tankarna om allt bara ville ut ur mitt huvud och de få tårar som tvingat sig fram tidigare idag var ingenting gemfört med vad detta var. 

"Du behöver inte säga något mer än förlåt.", avbröt jag henne och lät handen dra bort några tårar ifrån min kind. "Jag saknar dig för mycket och även om jag egentligen vill slå till dig så kan jag inte det. Det som är gjort är gjort och jag kan inte gå och vara sur för alltid.", förklarade jag och hon blev genast mycket lugnare på andra sidan. Jag däremot kom in på Harry och Filip direkt. Jag kände att jag behövde prata ut nu, mer än någinsin. Jag ville ha råd och tips ifrån någon som jag känt länge, någon som var min vän och visste hur jag fungerade. 

 

"Jag förstår bara inte hur du kunde dissa Harry Styles för Filip, du sa ju att du inte ens tyckte om han mer?", jag ångrade nästa nu att jag berättade detta. Jag hade helt glömt bort för ett ögonblick att Nadja var världens största One Direction fan och att jag sedan berättat att Filip och jag bara gled isär och att jag inte längre tyckte om han ens som vän gjorde saken ännu svårare. Ändå kändes det skönt att ha berättat det för någon, att ha fått talat ut. "Hör på, Linn. Det enda du kan göra är att följa ditt hjärta. Jag stöttar dig med alla val du gör, även om jag tycker de är fel.. Som tillexempel detta.", jag visste så mycket väl att det var fel, jag visste det och jag ville göra något åt det. 

"Jag tänkte ringa honom nu, han är ju i Ghana. Men vågar jag berätta sanningen?", jag hörde hur hon skrattade till och hostade lite snabbt innan hon svarade på min fråga. 

"Jag är en Directioner, Linnsan. Du behöver inte berätta för mig vart de befinner sig eller vad dem gör, jag vet redan allt. Och ja, du ska absolut ringa honom. Även om det krisar till sig mellan er så har du i alla fall gjort det rätta, och om det inte har fixat sig tills vi kommer så kommer du snabbt att glömma bort honom eftersom vi ska ge dig ett minne för livet den där veckan!", hon nästan tjöt av glädje och det gjorde mig glad att veta att i alla fall någon utav oss kunde vara lycklig i en sådan här situation. Jag suckade och la mig tungt ner i sängen med telefonen mot örat då plötsligt det knackade på dörren. 

"Jag måste gå. Vi ses om en vecka, okej? jag älskar dig. Jag skriver till dig sen, och snälla, berätta för Elin och Erika om det här också, jag orkar helst inte väcka flashbackarna till liv ännu än gång.", efter någon minut efter det la vi på och jag gick sakta upp ur sängen för att öppna dörren och se om det var någon som stod kvar. 

 

"Can I come in?", frågade El och stod kvar vid dörren. Jag gick mot sängen och la mig där. Utan ett svar så gick hon in och la sig på den tomma platsen bredvid mig. Jag sa fortfarande ingenting, men jag märkte att El hade något att säga, därför tittade jag lite undrande på henne och hon tog tag i min hand. "I didn't know what's happened or something like that, but I can see in my cousins eyes when they had cried, and you're not any exception, I saw it in your eyes but I thought you want to be alone for a moment.", jag rörde mig knappt och jag var nästan helt mållös, jag skulle ha väntat med att ha gått in, en liten stund i alla fall. Men ändå så kändes det bra att ha någon som verkligen kunde titta in i mina ögon och se när något var fel. "Would you talk about it?", fortsatte hon sedan och la ena armen om mig medans den andra fortfarande höll fast med min vänsterhand. 

"Rather not, but I guess you want to know.", mumlade jag och vilade huvudet mot hennes axel. "But you have to promise that not be that mad at me if I tell you. I already hate myself for it.", sa jag sedan med klumpen i magen som aldrig verkade vilja förvinna. Hon log åt mig och strök sin hand över mitt hår. 

"If you had kill someone I'd probably hate you, but I know you've not, so just tell me.", jag låg med blicken riktad mot väggen framför oss och trots att jag inte kunde se Eleanors ansikte nu så kunde jag ändå på något sätt känna hennes breda leende. Jag tog ett djupt andetag, satte mig ordentligt upp och tittade in i hennes ögon. 

"I kissed Filip today.", hon stelnade till och hennes leende försvann direkt. "I know it was wrong and I know it's just not his fault, but I really regret it and I feel so stupid.", jag bet ihop med läppen och Eleanor bara nickade på huvudet, förmodligen ville hon ha någon slags fortsättning eftersom hon fortfarande inte sa något. "When I kissed him, I don't feel nothing. It's and will never be something between us. We have been friends always and I just want to stay like that.", sa jag sedan och tog mig för pannan. "Oh my god. I''ve did something I really regret and I'm so stupid.", upprepade jag och fortsatte att hålla händerna för huvudet, för var det något jag gjorde just nu så var det att skämmas, det var verkligen jobbigt att sitta och berätta det här för min egen kusin som förmodligen hade högre förväntningar på mig än det här. 

"Yeah, you're really stupid.", kontrade Eleanor med en allvarlig ton. Jag tittade upp på henne och nickade på huvudet, instämmande. Men den stela känslan i kroppen försvann när hon då tog min hand och log ett snett leende. "Do you really love him, right? then just call him and tell the truth", jag fnös till och torkade ännu fler tårar som konstant ville ut. 
"Yes, I love him and only him.", svarade jag och försökte lugna ner mig en aning. Hon tog min mobil som låg på nattygsbordet och gav den till mig. 

"Good. Do what you can and always remember that people do mistakes everytime, you, me, Louis and everyone else. But you have to fix this now, maybe it'll be hard but Harry is worth to fight for, right?", jag log och höll helt klart med. Jag tog telefonen, klickade in på kontakter och letade snabbt upp Harrys nummer och innan jag ens hann tveka så tröck jag på 'ring' och signaler gick fram. Eleanor satt vid min sida hela tiden, vilket fick mig att känna mig lite tryggare i alla fall. 

 

"Hi babe, what's up? I've good news to tell you!", hans glada röst gjorde mig bara mer och mer förkrossad. Att veta att den glada Harry jag pratade med nu skulle förmodligen inte vara lika glad när jag berättade sanningen. Men ändå så ville och kunde jag inte dra ut på det längre, jag ringde för en anledning, att säga sanningen. Ändå kunde jag bara inte låta bli att le åt hans otroligt vacka röst. "Wait, are you crying?"

Det blev tyst i luren ett tag. Det var först när Harry upprepade frågan som jag reagerade på riktigt och insåg att nu fanns det ingen återvändo. 

"I.. I'm really sorry, Harry. Before I tell you this, I want you to know that you're everything to me. I'd never do something like that again and the whole thing feels so wrong and stupid. I'm stupid and..-"

"What do you mean?", avbröt Harry mig och jag hörde genast hur hans röst ändrats från att låta hur lycklig som helst, till att inte alls låta glad, snarare besviken och förundrad. Jag tog ett djupt andetag, tittade på El som nickade och tog tillslut modet till mig att berätta det. 

"I kissed someone today.", började jag och hörde hur Harry genast rusade upp. "But please let me explain. The kiss didn't means nothing and it was with a boy I've know in my whole life. Everything felt wrong when we kissed and I promise you, Harry. It will never happend again.", berättade jag och kände paniken i mitt tonläge. Jag hade sagt det jag ville sagt, men Harry var bara tyst på andra sidan. Jag lyfte telefonen för att se om han fortfarande var kvar, vilket han var, han sa bara ingenting. "Please say something.", bad jag med gråten i halsen. 

"What would I say? that everything is alright? did everyone saw you? can I see a picture in the paps tomorrow maybe? and was it the boy as were at El's home yesterday?", hundra frågor rabblades upp och jag kunde höra att han lät en blandning av ledsen, arg och kanske till och med förkrossad i hans tonläge, och jag kunde förstå honom helt. 

"No, Harry. No one did see us, we were at some lake and we were alone, no one saw us, not even the paps. And yes, it was Filip.. But..-", mer fick jag inte chansen att säga förrän han lagt på. Tårarna rann ner från mina kinder och just nu kändes allt nere på botten igen. Jag tittade upp mot Eleanor som bara såg oroad ut. Hon säg nästan ut att börja gråta själv om jag såg efter. 

"What did he say?", frågade hon med vidöppna ögon. 

"I don't know what his word means, but I think it's over."

 Det tog ett tag att gå ifrån stan till stranden, men ändå så ville jag veta sanningen. Jag ville inte gå omkring med tanken i huvudet och veta att min vän mådde dåligt, och att förmodligen någonting hade hänt. Jag tittade upp på Perrie och Eleanor som småpratade lite medans de bestämde sig vad de ville ha. Visst kände jag suget på fika, men ändå så kändes det som att detta var snäppet viktigare, fika kunde jag göra i princip hela tiden om jag ville det, detta kändes ganska så allvarligare. Jag bet mig i läppen och reste mig upp, de var först då som jag väckte deras uppmärksamhet och de gav mig en förvånad och besviken blick, vilket jag kunde förstå eftersom vi faktiskt hade det rätt bra här, och jag var väldigt tacksam över att jag kom så bra överens med Perrie också, hon var verkligen snäll. 

"Where are you going?", frågade El med rösten i en lägre ton. Jag tittade mot dem och tog min handväska runt axeln. 

"I should just go and meet Filip, I think he needs me.", svarade jag. "I really want to stay, but I can't just leave him alone in London, not now. It was very nice to see you Perrie, but I'll see you soon!", jag rusade fram och gav dem båda en varsin puss på kinden innan jag med långa steg gick ut genom den stora entrén till kafféet som låg lite vid sidan av stan. 

Jag hade tur även denna gång, en taxi var på väg mot mitt håll och jag behövde bara vifta smått med handen så stannade den upp, det var denna gång en kvinnlig chafför som såg väldigt trevlig ut. Egentligen hade jag aldrig gillat att åka taxi själv förut, mest för att det faktiskt var okända människor för mig som körde bilen, och vad som helst skulle kunna hända då, dock brukade jag intala mig själv att det var deras jobb och det var ytterst sällan något sånt inträffade. 

"Hello Sweetie", log damen i taxin när jag hoppade in. Jag log ett vänligt leende tillbaka och rättade till mig i framsätet. "Where are you going then? to the beach?", hon skrattade till och jag kunde se hur hon sneglade lite på mig åt sidan. Hon var lika trevlig som hon såg ut och jag kände på mig att denna bilfärd skulle gå som smort. 

"Yeah, Actually. Can you drive me to the lake with the small palms behind the three houses?", jag var osäker på om min beskrivning räckte till att hon skulle förstå vad jag menade, men till min förvåning verkade hon förstå vad jag menade, vilket hon inte alls verkade så glad över. 

"Why are you going there, little girl? it's a dangerous place.", hon kollade allvarligt på mig men nickade sedan åt sig själv när hon insåg att jag faktiskt var seriös. "Are you really for sure about this? just crazy people are in there."

"I'm really sure about this and believe me, I know what I do.", förklarade jag och försäkrade det med ett leende. Hon såg fortfarande osäker ut men eftersom hon fick betalt till att köra mig vart jag bad om så hade hon inget annat val. 

 

"Take care of you. If I shouldn't work right now, I'd follow you and looking that everything is alright. But I had to work this night.", förklarade den snälla chaffören och klappade mig vädjande på axeln. Jag betalade för mig och nickade. 

"Don't worry, I'll be fine. And thank you for the lift!", sa jag när jag trevande gick ut ur bilen och sedan stängde igen dörren. Solen började nu gå i moln och det var ganska ruggigt ute. Jag tittade länge efter bilen och det var först när jag inte längre kunde följa den med blicken som jag började gå in mot stranden. De tre läskiga ödehusen som låg bredvid varandra var ingen vacker syn, en gång hade jag varit här tidigare och då lovade jag mig själv att aldrig gå hit igen, men det var tydligt ett löfte som jag nu lärde bryta. Jag gick längs den trånga skogsvägen fullt med ölburkar och en rutten lukt. Jag kunde höra hojt, röster, skrik och skratt som bara närmade sig och plötsligt stod jag på sanden och tittade ut över den lilla sjön. Musik spelades och människor såg ut att vara påverkade av någonting, antingen drogor, alkohol eller båda delarna, de såg inte kul ut i alla fall och detta gjorde mig redan rädd, jag började nu undra om det verkligen var värt besväret att komma hit för detta. 

 

Jag stod länge och försökte få någon skymt av Filip, men inte ett spår efter honom. Människorna här hade förmodligen inte ens sett att jag var här, vilket jag var otroligt tacksam för. Plötsligt pickade någon mig löst på ryggen, skräckslaget vände jag mig hastigt om men lugnade snabbt ner mig igen när jag fick se vem det var. 

Jag slängde mig i hans armar och kände mig för tillfället tryggare än vad jag någonsin kunde bli i en sån här situation. "Åh, Filip. Vad glad jag är att se dig och va i helvete gör du bland de här människorna? de är helt fel för dig!", sa jag allvarligt och släppte taget om hans axlar. Han skakade på huvudet och ryckte på axlarna. 

"De låter mig bo här för ett tag tills jag hittar något riktig.", hans ord skar in i mig. Jag visste inte hur det var att inte ha något hem, eller något liknande, men jag kunde ändå sätta mig in i Filips situation just nu och förstå att det inte kunde vara så kul att lära bo med alkisar och drogmissbrukare. "Kom, vi går en bit bort. Där finner ingen oss.", sa han efter en stund och jag följde lydigt efter honom. 

 

Vattnet var alldeles vindstilla. Han satte sig i den strama sanden och jag satte mig snabbt bredvid. En tystnad spred sig i luften och det enda vi kunde höra var vinden som då och då svepte förbi.

"Du vet ingenting om mig, hur jag är idag och vad jag har gått igenom.", mumlade han tyst tillslut men fortsatte ha blicken kvar över sjön. "När du sa upp kontakten bara så där, fick jag panik. Att jag dagarna efter fick reda på att vi skulle flytta ifrån Stockholm till Göteborg gjorde mig ännu mer panikslagen. Jag visste att jag inte längre skulle få se dig och att vår vänskap förmodligen var över där. Du var min enda riktiga vän jag hade, Linn. Jag låg ofta och grät på mitt rum på grund av dig, att veta att vår vänskap var över tog hårt på mig.", hans röst lät krasslig och tunn. Jag kunde även höra en besvilekse i det han nyss sa, och det kunde jag förstå. Jag visste att jag hade gjort fel, och det var dels mitt fel att jag aldrig sa ifrån när Carl ville det, men jag var för dum för att veta, jag var för feg för att säga nej, vilket idag fick mig att skämmas, riktigt mycket. 

 

 

"Filip, ingenting är som du tror.", började jag och tittade mot honom som vägrade möta min blick. "Jag vill berätta, men jag kan inte. Men jag vill i alla fall att du ska veta att jag alltid har älskat dig som min vän, som min bror.", han vände blicken neråt och suckade lågt. 

"Jag kom till Göteborg, jag hade inga vänner. Personerna i skolan hade redan olika slags 'gäng' och jag platsade aldrig riktigt i dem. Hockeyn var det enda jag hade där ett tag, men sen insåg jag ju att mina lagkamrater inte alls verkade gilla mig heller, så jag slutade.", han tog en kort paus men fortsatte snabbt. "Jag var då ute en kväll och mötte en tjej. Vi började umgås mer och mer, jag blev riktigt kär i henne. Hon var så vacker, perfekt och så himla omtänksam, ibland undrade jag om hon var för bra för att vara sann. Vilket hon var också, hon hade hållt på med en annan kille samtidigt som mig som jag antog var hennes pojkvän, när jag då skulle gå hem till henne och be om en förklaring så var han där. Han var muskulös, han gick både på hockey och på karate, jag hade ingen chans. Blodig låg jag på marken då han kastade ut mig efter hans slag mot både min mage och rygg. Jag hade redan fått beskedet om att flytta tillbaka till Stockholm igen, men jag ville inte skrämma mamma och pappa när jag kom hem blodig, därför väntade jag tills sent på natten, tog alla mina pengar, packade några kläder och for hit till London, helst för att ingen skulle hitta mig.", historian var hemsk, det var som att lyssna på en berättelse som man helst hade önskat var osann. "Jag förlorade då min Frida, tjejen i mina drömmar och tjejen jag hade byggt ett förtroende med. Jag förlorade henne, det enda jag hade som egentligen betydde något, just då. Man kan väl säga att jag blev förkrossad och sviken, igen."

Jag svalde hårt och mötte hans blick. När han sa 'Igen' så förstod jag vad han menade, och jag kunde inte heller låta bli att släppa ner mina tårar, jag var hemsk, Carl var hemsk, Frida var hemsk, världen var hemsk. Filip, den snällaste killen jag någonsin lärt känna förtjänade verkligen inte det här. 

---

Nu fick ni reda på lite saker här, både hur de gick till när Linn och Filip bröt kontakten och lika varför Filip såg ut som han gjorde på ryggen. Kommentera så lovar jag att i nästa blir det drama ;) 

 

 

 

Hastigt reste jag mig upp och kände hur kallsvettig jag var. Solen låg fortfarande på himlen och El låg i solstolen bredvid mig. Jag gnuggade långsamt ögonen och vände huvudet mot Eleanors håll, hon bara log åt mig men vände direkt uppmärksamheten på sin telefon igen. 

Det var ovanligt varmt i London idag och efter att både jag och El hoppat i poolen och simmat några varv så tog vi en paus, smörjde in oss och bara tog det lugnt medans solen värmde på oss. Det var något särskillt med mig och solen, på något sätt blev jag alltid trött när jag vistades i den vilket brukade resultera till att jag oftast somnade när jag solade, och idag var inget undantag. 

"Have you slept good?", flinade El, fortfarande med blicken fast i telefonen. När vi var yngre så var det alltid det vi retade varandra för, hon retade migvför att jag alltid av någon anledning somnade när vi solade och jag retade henne för att hon aldrig fick någon färg på sig, mer än att bli röd som en kräfta. Jag skrattade.

"Yeah, actually. And you, then? have you been inside or what? I mean, you've the same color on your skin like before.", kommenterade jag och tittade ner på min kropp. Jag drog ner bikinitrosan för att enkelt se om jag hade fått någon färg eller inte, vilket jag självklart hade fått. Jag var riktigt glad över att jag fått pappas asiatiska pigment och inte mammas, då skulle jag förmodligen bli lika röd som El. 

Hon skrattade och slog till mig löst på armen. Slaget var löst, men jag kom ändå på tankarna om Filip, hur jag bara nuddat honom och han hade reagerat som han gjorde. Jag ville verkligen veta vad som hade hänt. 

Jag försökte skjuta bort tankarna och tittade istället mot Eleanor, i hopp om att hon hade något intressant att säga, men hon verkade vara väldigt inne i sin mobil, så jag lät henne vara och lutade mig tillbaka och bara njöt utav solen istället. 

 

"Louis text me.", log hon och pickade försiktigt på mig. Jag vände huvudet mot henne och höll handen över pannan för att jag skulle kunna se på henne lättare. "The boys have just arrived at their hotel now, the kids loved them.", jag log brett och mina tankar kom då på Harry. Hur lycklig jag var med honom och för hans skull. Att han nu var ute och hjälpte barn som behövde hjälp, det gjorde mig så himla stolt. "And Perrie wondered if you want to follow us to some shopping about a half hour?"

Jag tänkte efter ett tag. Var jag verkligen en av dom nu? En av de 'officiella flickvännerna'? Hur skulle fansen reagera om jag kom och gick med dom? jag fnös till av tanken och gav El en nickning till svar. 

"Yeah, absolutely. What should I otherwide to do?", bekräftade jag och vi båda brast ut i ett av våra vanliga fnitter. 

 

En halvtimme senare var vi redo för stan. Jag hade ett par korta shorts och ett leopardmönstrat linne. För att inte se för sliten och trött ut så målade jag ögonen med tre drag mascara och satte upp håret i en toffs. Eleanor såg självklart lika bra ut som vanligt med hennes perfekt långa ben som passade perfekt till hennes svarta långbyxor och till det hade hon ett linne, hon var helt perfekt. Det fanns verkligen ingenting att klaga på hos henne. 

"C'mon, let's go to the shoppingcenter! Perrie is already there.", berättade El när taxin anlänt utanför huset. Vi gick med raska steg till den och hoppade fort in. Klockan var strax efter fem och jag hade ännu inte hört något ifrån Filip. Däremot hade Både Elin och Erika hört av sig angående nästa vecka vilket gjorde mig ändå på lite bättre humor, dom hade i alla fall inte glömt bort mig. 

 

"Hi babes!"; utbrast Perrie när vi mötte henne inne på kaffeet. Hon gav oss en varsin kram och såg lika vänlig ut som vanligt. Ärligt talat så kunde jag inte se något fel i någon av dessa två tjejer, det var mer än perfekta så jag förstod inte att de faktiskt kunde få så mycket hat de faktiskt fick. "Which store would we start in?" 

"I think I want to go to Victoria's Secret!", log Eleanor. Både jag och Perrie tyckte det lär som en bra idé, så det fick bli vårat första stopp. Vi fick blickar på oss ifrån alla håll och jag kände mig väldigt iakttagen, dock försökte jag ignorera dem så mycket som möjligt men samtidigt så var det svårt. Vissa såg glada ut, vissa såg ut att vilja gå fram medans andra bara la armarna i kors så fort dem såg oss. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera i situationen utan det bästa var nog att göra som El och Perrie, vara lugn. Det syntes dock att dom var vana, vilket kändes för mig, ganska så tryggare. 

 

"Oh my gud, how cute?", Perrie hade genast fått syn på en tröja med något katt-tryck på inne på affären. Jag släppte underkläderna och gick till Perrie där även El var. Jag nickade och höll med om att den var söt, för det var den verkligen. "I think I should buy it!", konstaterade hon efter länge ha hållt i den och hittat hennes storlek. 

Jag nickade och gick vidare till parfymerna där jag plötsligt möttes av två tjejer, de såg ganska så unga ut men deras blickar var onda. 

"Hi.", sa den ena och drog till med ett litet leende. "How are Harry and are he really your boyfriend?"

"I guess so.", svarade jag osäkert och bet mig hårt i läppen. Den andra skrattade då och la armarna i kors. 

"Larry is real. I know that you're just a cover for their love.", med dem orden lämnade dom mig och försvann snabbt ur min åsyn. Själv stod jag kvar och förstod inte något alls. Jag tittade mot El som var insatt i sitt, och lika så Perrie som nu stod i kassan till att betala hennes tröja. Jag suckade och gick med långsamma steg emot henne. Jag såg hur hon tittade oroligt på mig när jag kom gående då hon snabbt fick syn på mig. 

"Who's Larry?", frågade jag snabbt och enkelt, utan att ens tänka. Hon stelnade till och blev helt mållös. Jag antog att hon visste mer än vad jag gjorde, därför så viftade jag lite med handen framför hennes chockade ansikte när hon då öppnade munnen. 

"It's Louis and Harry.", jag rynkade på pannan och knep ihop med munnen. Harry och Louis? va? "Yeah, it's annoying, isn't?", hon nickade mot El som kom gående och log ett brett leende. "El can tell you more, I'd buy this now.", jag nickade förstående och tittade mot Eleanor. Jag ställde samma fråga som jag frågade Perrie, dock tog El situationen bättre och det märktes tydligt att hon hört det förr, hon suckade djupt och gjorde en simpel axelryckning.

"Some people ship Larry as a romance instead of a bromance, that's why people hate me. The Larry-shippers want Harry and Louis, I don't know why, they're just friends and then they're angry at me because I take Louis away from Harry.", Jag började nu inse faktum att jag också skulle få det lika svårt som Eleanor med detta, eftersom det redan började nu, men jag bara nickade och stannade lugn, det var bäst så. Även om jag såg hur det gjorde ont i Eleanor. "It's hard to be together with a famous person, Linn. But it's worth it, it will always be people out there as accept us, focus on them.", hon krappade mig på axeln och log. Jag höll med och drog efter andan. Jag ville inte berätta om mitt lilla möte med de två tjejerna, men jag antog att hon förstod och hon såg ganska lugn ut hon också. 

 

Mobilen hade legat i fickan hela tiden och jag hade inte ens lagt märke till att jag faktiskt fått några sms under tiden vi shoppat, det var först när vi stannade och tog en fikapaus som jag tog upp mobilen och la då märke till att jag hade ett missat samtal ifrån Nadja, ett meddelande ifrån Harry och ett annat meddelande ifrån killen jag förväntade mig skulle svara, Filip. Harry fick vänta och Nadja ville jag helst inte prata med just nu, istället skyndade jag mig att diskret klicka upp Filips sms och läste det tyst för mig själv, en, och till och med två gånger innan jag bestämde mig för att svara. 

 

 

Jag tänkte först svara, men istället la jag ifrn mig telefonen och började fundera på vilken strand han egentligen menade. En strand med små palmer, vart kunde det vara? det var inte stranden neranför El's hus, det skulle vara för riskfullt eftersom det går människor där hela tiden. 

Efter att stängt ute världen för ett tag så kom jag tillslut på det, det var stranden där bara lodisarna befann sig, det var stranden där El nästan förbjudit mig att gå till. Varför var han där? och vad gjorde han där? 

 

 Linns Perspektiv; 

Tiden hade gått förvånansvärt fort och klockan var redan tre på eftermiddagen när både jag och El stod vid ytterdörren för att ta farväl av Filip för denna gång. Vi hade faktiskt haft det riktigt roligt de timmarna vi fick tillsammans och jag såg sidor av Filip som jag tidigare aldrig sett, kanske hade de kommit under årets gång eller så hade han helt enkelt aldrig visat dem rakt ut. Han var roligare, omtänksammare och hjälpsammare än vad jag kommer ihåg honom. Det enda på hela stunden som kunde väcka jobbiga svackor i mitt minne var de få gånger han nämnde Carl, och hur äckligt tofflig jag var under tiden som jag tillhörde honom. Jag kunde även nu förstå varför alla i min närhet inte alls tyckte om Calle då han oftast ville ha kontrollen att bestämma över mig. 

"Bye, El. It was really nice to see you again after all this years ago.", flinade han artigt och kramade om henne. Hon besvarade kramen och log sitt vanliga leende. 

"It was nice to meet you too, Filip!", svarade hon och släppte armarna om honom. Han gick då vidare till mig och höll ett stadigt grepp om mig medan han lyfte mig upp så jag inte längre hade benen på golvet längre, jag skrattade och slog några lösa slag på hans rygg, som en varning att han skulle släppa ner mig. Jag kunde då höra några nästan ljudlösa stön ifrån hans sida och jag slutade då genast att slå. Han släppte fort ner mig och tittade allvarligt på mig. Jag suckade och kollade bekymrat på honom och sedan på El, med det sa hon ett sisa hej då till Filip och passerade ut ur hallen så jag och Filip stod ensamma. Jag lade armarna i kors och fortsatte att stirra in i hans otroligt vackra ögon. 

"Vad?", kom ut ifrån hans mun och jag kunde höra avsky i hans tonläge. Han såg även ut att försöka dölja något när han rättade till tröjan, han kastade en snabb blick på sin rygg, som om han oroade sig över att något skulle synas. 

"Du är vältränad och stark, jag tog inte ens i när jag slog dig och jag vet att du i vanliga fall skulle känna det där som ett myggbett.", jag kom då att tänka på att vi faktiskt alltid brukade skojbråkas om vem som var starkas utav oss. Även om jag visste att jag aldrig hade någon chans emot Filip så älskade jag att reta upp honom och det hela slutade alltid att vi skojbråkades på golvet. Han hade aldrig tidigare tyckt att något av mina slag känts, även om jag tagit i, och starkare hade jag inte blivit, därför ville jag nu veta hur kan plötsligt kunde tycka att mina slag gjorde så ont. Han suckade och gav med sig ett flin på sina läppar. 

"Du inbillar väl dig inte att jag tyckte att det där gjorde ont?", han gav med sig ett falskt skratt som jag genast genomskådade. Visst, vi hade inte träffats på över ett år, men jag kunde ändå höra hur osäker han blev på sig själv under meningen han sade det på. Hela han såg så, klen ut. 

Var det något Filip visste så var det att när det gällde han och mig, så fick jag alltid som jag velade. Han sa sällan ifrån och om han gjorde det så tjatade jag mig till att få som jag ville, vi var som syskon en gång för längesedan. Syskon som aldrig tröttnade på varandra, hur jobbig och eländig man än var. 

"Filip, vänd dig om.", krävde jag och lät väldigt allvarlig i tonen. Jag visste inte vad som hade hänt, men jag visste att han aldrig tidigare brukade vara öm på ryggen, så varför nu? 

"Nej, det tänker jag inte.", svarade han irriterat emot mig, vilket fick mig att bli ännu oroligare än vad jag redan var. "Linn, allt är bra, jag är okej. Oroa dig inte." 

Tårar bildades i mina ögon när jag märkte hur tunn och svag han lät, även om han visade sig stark utanpå, så förstod jag nu att ingenting egentligen var som jag tidigare trott. "Om allt är okej så vill jag att du visar mig din rygg.", envisades jag med. Han drog handen genom håret och bet sig hårt i läppen innan han återigen sa ifrån. 

 

Tio minuter senare stod vi kvar på samma plats som tidigare, en aning otåligare, han hade vägrat att låta mig se på hans rygg men jag tänkte heller inte ge mig förräns jag vann, jag brydde mig om honom och jag ville veta varför han beredde sig som han gjorde. 

"Filip, jag älskar dig, och jag har alltid gjort det. Även om det blev som det blev innan du flyttade till Göteborg så har jag fortfarande haft dig i mina tankar. Jag bryr mig om dig fortfarande, kan du inte förstå det? kan du snälla visa mig vad du har på ryggen?", bad jag tillslut och lät en tår falla ner från min kind. Jag märkte då hur han inte längre kunde hålla sig och innan jag hann blinka så stod han med ryggen emot mig. 

Sakta gick jag fram och tog drog upp tröjan, mer än halva ryggen behövde jag inte se mer innan jag märkte de röda bölderna och rivmärkerna som syntes långa vägar. Snabbt slog han bort mina händer och drog ner tröjan igen. 

"Nu har du sett.", han lät både stressad och rädd när han sa det och han skulle precis gå ut genom dörren när jag grappade taget om hans handled och höll honom kvar. 

"Vad i helvete har du gjort?", nästan skrek jag åt honom, nu kunde jag inte längre hålla mig ifrån att låta upprörd för var det något jag behövde och ville veta just nu var sanningen, sanningen bakom Filips röda rygg, de små såren och de stora böjderna, vad kunde ha orsakat sånna skador?

"Du vet att jag går på hockey och det är en känslig sport. Jag måste verkligen gå nu, okej? vi kan träffas senare.", han pussade mig snabbt på kinden, lossade greppet om min hans med hjälp av hans dubbelt så stora, och sedan försvann han ut ur huset. Kvar stod jag. Jag tog ett djupt andetag innan jag sedan begav mig in till TVrummet där El satt och kollade på något program på MTV. Jag ville så gärna tro på hans ord, tro på att det var hockeyn som orsakat den enorma skada han hade på ryggen, men samtidigt hade jag svårt att tro på det. Det var som han sa, hockey var en farlig sport, men att få sånna sår som han hade var svårt att tro, jag ville få reda på sanningen, på ett eller annat sätt. 

 

"Did you want to be with me in the pool? the weather is wonderfull!", utbrast El när eftertexterna rullade på tvn. Jag tittade ut och höll helt klart med, detta var absolut ett badväder. 

"Sure! I'll just go upstairs and change clothers and then call dad, right?", jag reste mig från soffan och log mot El som låg kvar. Hon hade varit lite annorlunda under hela dagen, lite mer nere än vanligt, men jag antog att det var för att Louis var på andra sidan jorden ifrån henne just nu och jag kunde förstå henne helt, det var faktiskt väldigt jobbigt att vara utan Harry och hans närhet just nu, men samtidigt så var det bara att börja vänja sig med det. 

 

Jag tog mobilen med mig upp och slog fort in pappas nummer, han lät glad när han svarade men samtidigt så kändes han inte fullt lika glad som han brukade. Det var ett tag sedan vi pratade nu och jag saknade honom verkligen, att höra hans röst igen kändes faktiskt bra. Vi kom en bit in i samtalet när han plötsligt tystnade men fortsatte lika snabbt igen. 

"Jag vet att jag har lovat att sluta prata med dig om Filip och hans familj igen, men jag tycker bara att du borde veta detta.", jag svalde hårt, men höll kvar tystnaden för att pappa skulle berätta mer. "Eva och Robert ringde mig igår, de var helt förtvivlade. Filip är spårlöst försvunnen och de får inte tag i honom alls. De vet heller ingen anledning till att han är förvunnen och det kan ju självklart inte du heller veta, men jag tyckte ändå att du behövde veta detta, ni var ju trots allt väldigt nära varandra en lång period förut." , jag stelnade till. Vad hade Filip egentligen ställt till med för sig själv?

"Har de ringt polisen och sånna saker? har föräldrarna ingen aning alls vart han är eller varför han försvann?", frågade jag oroligt - även om jag visste vart han var, eller inte exakt just nu, men att han befann sig i London visste jag. Pappa harklade sig lite och jag kunde höra hur han suckade bakom luren. 

"De tror att han bara rymt. Han trivdes aldrig riktigt i Göteborg och jag tror inte riktigt han ville binda sig med någon annan. Han var riktigt ledsen efter att du brytit kontakten med honom och efter det så har han inte riktigt varit sig själv. Detta har pågått under en lång tid men eftersom jag lovat dig att inte prata om honom längre så har jag inte velat sagt något. Jag hörde även att han ofta hamnar i slagsmål och liknande saker, fast egentligen tror jag att allting beror på dig. Du var som en syster för honom, Linn. Du var det enda han hade.", tårar bildades i mina ögon. Vad hade egentligen jag ställt till med? 

"Ja, jag vet, pappa. Nu idag ångrar jag att jag gjorde som jag gjorde, men du vet ju varför också. Kärleken kan verkligen göra en blind ibland.", svarade jag kortfattat och blinkade bort de tårar som ville ut. Jag tog sedan på mig min bikini ur resväskan och hoppade enkelt i den. Jag fortsatte att hålla luren vid örat även om jag egentligen inte lyssnade på vad han hade att säga mera, jag orkade helt enkelt inte. Bikinin var på och ett svart linne med. 

"Pappa, jag och El ska bada nu. Jag hoppas du har det bra hemma, vi ses om två veckor. Nästa vecka kommer förhoppningsvis tjejerna hit. Harry är i Afrika med jobbet. Jag älskar dig mest och sköt om dig, okej?", jag avbröt honom mitt i hans ointressanta mening samtidigt som jag satte upp håret i en slarvig toffs. 

"Älskar dig med hjärtat mitt. Jag är väldigt stolt över dig ska du veta. Vi ses snart.", ett pip i luren hördes och pappa hade lagt på. Jag suckade och slog mig chockerat ner på sängen i min ensamhet, vad hade egentligen kunnat hänt med Filip? Han gick i mitt huvud hela tiden just nu och bilden ifrån såret på hans rygg ville inte försvinna ifrån mig, samma bilder i mitt huvud spelades om och om igen, som om det aldrig kunde försvinna ut ur mina tankar. Vem hade gjort det?. Jag var nu väldigt säker på att det inte var hockeyn som gjort det där. 

"There you are!", en glad röst och en glad Eleanor kom in i rummet med handduk, solkräm och bikini i högsta hugg. "I've been looking fot you! let's go to the pool!", hon nästan hoppade av glädje och den glädjen spred bara av sig. Hon visste verkligen hur man gjorde människor på bättre humör bara genom att vara sig själv. "You looks so good, Linn!", fortsatte hon sedan, lika ivrigt. Hon tog upp mobilen ur bikiniöverdelen och började genast ta kort där hon övertalade mig att vara glad. Men att fejka ett leende hade jag gjort i hela mitt liv nu, det var en del av mig, det var ingen konst alls att låtsas se lite glad ut, även fast det sved. 

"Go out you first, I'll coming soon.", förklarade jag och satte mig ner på sängkanten igen. Hon såg först förvånad ut, sedan ryckte hon på axlarna och började gå ut ur rummet. 

"If you say so.", hon log ett fortfarande glatt, bara inte lika stort leende när hon förvann ut ur rummet och jag hörde hur små steg rörde sig neråt ifrån trappan. Jag suckade klagande och tog fram mobilen. För mindre än en timme sedan höll han i denna mobil för att knappa in sitt nummer på nytt, nummret Carl en gång i tiden tagit bort ifrån mina kontakter. Jag skrattade till i min ensamhet när jag märkte att han hade döpt sig själv till "Filip den bäste.", var det något han var bra på så var vet verkligen att älska sig själv, tänkte jag. Jag klickade sedan fort upp meddelanden och skickade iväg ett snabbt sms, utan att tveka. Om jag skulle tvekat så skulle det bara leda till ångest och hat mot mig själv. Men när smset var skickat så fanns det ingen återvändo. Jag slängde mobilen på sängen och traskade mig hoppfullt ner för trappan i hopp om att det skulle finnas ett svar när jag kom upp igen. 

 

Det var fortfarande skapligt tidigt på morgonen och vi alla var väldigt trötta. Jag såg fram emot vad som skulle hända och ske här under veckans gång, att träffa alla människor och se hur de hade det skulle bli intressant. Det märktes dock att alla var riktigt trötta eftersom ingen sa något alls. Paul hade precis kommit och väckt oss alla eftersom vi landade om bara tjugio minuter. 

 

Jag vaknade av att jag kunde höra rassel bland tallrikar och bestick från nedervåningen, jag kollade åt Linns håll och jag kunde inte låta bli att hålla leendet borta när jag fick syn på henne. Hon var så vacker när hon sov och jag undrade om hon verkligen visste om hur söt hon faktiskt var. 

Lite diskret sträckte jag mig efter telefonen för att titta tiden på dygnet och till min stora förvåning så var den redan halv tre. Hade jag redan sovit bort halva dagen? Men samtidigt så var det behövligt och skönt med tanke på hur sen gårdagen blev och att det faktiskt var min sista lediga dag på väldigt länge. Hur jag skulle kunna hinna med att träffa Linn under vår Europa turné som startade bara om två veckor skulle bli en utmaning och jag visste att vi båda skulle få det jobbigt, men även så visste jag att det var Linn jag ville ha och det var henne jag skulle kämpa för. 

Att detta var den enda dagen på en dagen på en vecka vi skulle ha tillsammans gjorde mig lite nere, men ändå så ville jag göra det bästa av situationen eftersom att veckan jag kommer tillbaka hit så har hon sina kompisar här och veckan efter det åker både jag och hon iväg, dock nästan till lika platser med tanke på att Norge skulle bli vårat första stopp. 

Att göra dagen till den bästa fick vi i alla fall inte genom att ligga här halva dagen, även om det var mysigt och att jag helst skulle vilja ligga här föralltid så ville jag ändå göra så mycket med henne sista dagen, jag ville visa henne allt kändes det som just nu.

 

Jag pickade löst på Linn och med ett ryck så öppnade hon ögonen och ett svagt, brett leende letade sig fram på hennes läppar när hon fick syn på mig.

"Are you hungry?", jag skrattade åt frågan och skakade på huvudet.

"No, not at all. But it's our last day together for ourselves in two weeks, I want to do something.", jag påminde sedan både mig själv och henne om resan till Ghana och att vi var egentligen mitt uppe i våran TMH-tour, och jag nämnde till och med något om att hennes kompisar kommer om en vecka också, vilket hon helt verkade ha glömt att lagt på minnet och det verkade heller inget hon såg fram emot, men ändå så nickade hon förståeligt på huvudet och kröp ännu närmare mig och där blev vi liggande längre än jag hade trott.

 

"Are you for sure about you're not hungry?", för säkert åttonde gången frågade jag Harry den frågan och han svarade lika svar efter varje gång, han var absolut inte hungrig. Egentligen förstod jag det jag med, men jag hade efter varje fråga hoppats på att han hade ändrat sitt svar eftersom det bara skulle resultera till mer tid med honom.

Det var söndag redan. Harry och killarna åkte tidigt imorgon bitti och blev borta veckan ut, när de sedan kommer tillbaka så är förmodligen Elin och tjejerna redan här. Jag suckade när jag tänkte på allt drama som uppstått mellan oss men det gjorde mig lite ledsen att Nadja knappt försökt, att hon knappt visat att hon ens bryr sig lite.

Harry stod i dörröppningen och tittade på mig med den där blicken bara han kunde ge mig, de där gröna ögonen var svåra att motstå och jag föll dit direkt, jag stirrade rakt in i dem och blev gång på gång bara mer och mer kär i denna fantastiska kille.

"I'll pick you up here at 7pm, you're ready then, right?", jag visste inte vad han hade för planer men jag nickade villigt med huvudet.

"Sure, See you then.", vi avslutade med en kort kyss innan han begav sig ut i den härliga sommarvärmen. Jag suckade lyckligt när jag passerade den långa hallen för att att sedan komma i i köket där El och Louis redan satt med ett varsitt flin på läpparna.

"What?", suckade jag, med ett försök till att inte flina alls, dock misslyckades jag ganska rejält med det och såg förmodligen väldigt dum och röd ut just nu.

"How are you today then, Mrs Styles?", Louis tog en sked med fil i munnen och hade fortfarande sitt retfulla flin på läpparna.

"Don't be silly, Lou.", förvanade El och tittade på Louis men fortsatte snabbt. "Congratulations to you, babe! I'm really glad for your sake."

Louis tuggade snabbt ut munnen med fil och flingorna och övertog Eleanors ord.

"Yeah, seriously, we all are very happy for you. Me and the others have never seen Harry so happy with someone before, thank you!", självklart blev jag glad av deras fina ord och leendet ville nästan inte försvinna, förrän jag kom att tänka på hur det skulle bli när jag var tvungen att åka hem och vi båda lärde återgå till våra vanliga liv igen. 

"I'm just afraid of what should happens next, when I'm leaving this and going home to Sweden again, it's a very long distance between us."

"Yeah, absolutely it is. But distance is no big deal if it's real love we talking about. You and Harry will be fine.", förklarade Louis med ett leende.

"Exactly,  and can me and Lou do it, you two can it too.", tillade Eleanor och jag kunde nu inte motstå att ge dem en varsin kram, för det förtjänade de verkligen.

-

-

Klockan var halv sju och solen lyste fortfarande, det var varmt ute och det såg heller inte ut att bli så värst mycket kyligare. Idag körde jag även med plattat hår för en gångs skull och till klädsel så blev det ett par byxor, ett linne och över det så fick det bli en jeans jacka. Ögonen målade jag bara på med lite mascara och läpparna fick nöja sig med ett rosa läppstift som passade perfekt till det pudret jag hade på kinderna. Även om det var Harry jag skulle träffa så kunde jag ju för en gångs skulle ändå se någorlunda bra ut framför honom, jag hade heller ingen aning om vad vi skulle göra men skulle jag vara ärlig så hoppades jag på att komma bort till en plats där vi fick vara helt för oss själva. Men om vi sedan hamnade tillsammans med några av de andra killarna med deras flickvänner hade inte det spelat mig någon roll.

 

Under tiden jag väntade på att Harry skulle anlända på uppfarten på gården så gick jag med långa steg ner, men till min besvikelse så var varken El, Louis eller moster hemma. Det var bara jag och en till person, personen jag för tillfället fruktade som mest, men samtidigt älskade så innerligt mycket, innerst inne. 

 

Jag gjorde allt som kom i min väg för att slippa möta mammas blick när hon självklart skulle ställa sig och titta på mig i hallen. Jag kunde se i ögonvrån hur hon granskade mig men jag försökte ignorera henne så gått jag kunde.

"Vad fin du är, ska du ut med Harry?", jag tittade på min armklocka och fick se att den endast var kvart i sju än. Okej, Linn. En kvart kvar, det klarar du, håll ut. "Jag vet att det blev fel sist vi pratade igen, men jag vill verkligen att vi ska kunna prata med varandra igen, som förut."

"Ingenting kommer någonsin bli som förut igen mamma, jag försökte att gå vidare första gången och förlåta dig, men du gjorde samma misstag igen bara något år senare. Jag borde ha förstått det.", jag kunde inte ignorera henne längre och det kändes riktigt bra att ha det sagt. Jag såg hur ställd hon blev och jag kände hur modet och säkerheten i rösten bara blev mer och mer osäker. "Inatt när han kom så försökte jag bara försvara dig, sen får man bara skit tillbaka. Du anar inte hur ont det gör i mig mamma."

Jag tog steget bakåt och satte handen på handtaget. Jag skulle just till att öppna när jag hejdades av mammas ord.

"Jag pratade med pappa idag.", min kropp stelnade till is men huvudet var fortfarande fäst framåt. "Vi har saker och ting utrett kring huset och sånt. Han har fixat allting, även köpt nya saker till er två. Han ville även att jag skulle hälsa dig en sak."

Sakta vred jag mig mot henne och såg hur rutten och förkrossad hon såg ut, men jag fick absolut inte visa att jag brydde mig. För att visa det så lite så möjligt så knep jag ihop hårt med munnen, kisade allvarligt med ögonen och la armarna i kors. "Först och främst så vill jag säga förlåt, förlåt för allt jag ställt till med men de jag vill ha sagt är att huvudsaken hur det blir med oss efter detta så ska du alltid veta att jag alltid kommer älska dig och du kommer alltid vara min dotter." 

"Vad var det pappa hälsade?", jag tittade allvarligt på henne, som om jag tänkte att hennes ord inte betydde något alls, fast egentligen gjorde dem det. Men, hon kände mig, ville hon ha mig tillbaka, så behövde hon verkligen göra allt och bevisa att hon verkligen menade det hon sa. 

"Han..", hon svalde med tårarna i ögonen. "Han önskade du hörde av dig till honom och sedan så sa han att han köpt lite nya inredningar till ditt rum. Sedan så ville han be om ursäkt han med, för att saker och ting har inträffat men han, likväl som jag, älskar dig. Han tar dig som nummer ett och det ville han att du skulle veta, du kommer alltid vara hans prinsessa.", tårarna som trängt sig fram i mina ögon blinkade jag våldsamt och snabbt bort. 

"Jag älskar honom med.", fick jag ur mig. Jag ville säga så mycket mer, men samtidigt fick jag inte fram ord och plötsligt hörde jag glatta tutningar från utsidan, snabbt öppnade jag den stora dörren för att försäkra mig om att det var den jag trodde att det var, och just precis, det var det.

"Jag måste gå nu, Harry väntar.", sa jag med det kallaste tonläget jag kunde och snabbt öppnade jag dörren helt. 

"Ha det bra ikväll gumman, hälsa Harry.", jag ignorerade hennes försök till att framstå som en bra mamma och gick med snabba steg fram till bilen där Harry satt i framsätet. 

Känslan inom mig sade att detta kunde bli en rolig men osäker kväll. Med tanke på mitt humör just nu så var jag bara rädd att sabba allting, hoppades verkligen att Harry nu kunde få mig på bättre tankar.

 

Linn kom med ganska så upprörda steg mot bilen och jag kunde se hur hennes mamma tittade efter henne när hon snabbt hoppade in i bilen.

"Hey babe, what's up?", hon höjde ögonbrynen och skakade på huvudet.

"Just drive away, fast.", hon gav mig en blick som man nästan inte vågade säga nej åt. Sekunderna efter det så var vi ute på de stora vägarna igen och Linns blick var fäst mot fönstret. Jag förstod självklart att något hade hänt men skulle jag verkligen våga fråga? Det kanske skulle förstöra hela kvällen.

Jag harklade mig hastigt och lockade äntligen åt mig Linns uppmärksamhet, hon tittade mig i ögonen och log ett genomskådat leende. Jag tittade delvis på vägen men om jag skulle vara ärlig så kunde jag nästan inte låta bli att ofta kasta blickar på Linn, hon var så perfekt, hela tiden. "I don't even know what's happened before, but just now we just might do this for us and not thinking about anything else?", jag log ett lyckligt leende mot Linn med ett försök att lätta på den spända och tysta stämningen som fanns i luften.

"Yeah, you're right Harry. I'm sorry if I destroy something with my attitude, I'm just so tired of mom, but yes, this is our night and it started not well at all, but now we have some fun!", konstaterade hon med dyster suckning som förmodligen skulle bli hennes sista för denna kväll. "Nice blazer by the way."

Jag log åt mig själv när jag tänkte på att hon faktiskt lagt märke till att jag klätt mig lite finare än vanligt. Jag tog hennes hand, gav henne ett tacksamt leende innan jag riktade uppmärksamheten åt körningen istället. 

 

"Where are we going?", frågade Linn för första gången under hela bilfärden, jag hade dock trott att set skulle bli fler frågor ifrån hennes sida men dem slapp jag denna gång, som tur var. Jag parkerade bilen på den lilla parkeringen vid parken jag och pappa brukade parkera när jag var mindre och vi åkte enda in till London för att göra våran årliga fiskerunda. Jag log av tanken och steg sedan ur bilen, jag visste att Linn var riskabel till att öppna sina egna dörrar, därför så var jag snabb dit endast för att få öppna den åt henne.

"We're actually here now, we should just go a little bit in there.", hon tog tag i min hand utan några som helst protester och tittade nyfiket åt hållet jag nickade. Hand i hand gick vi när vi tillsammans passerade den lilla skogsstigen, förbi det blåa vattnet där endast vågorna kunde höras för att slutligen komma upp till platsen där jag ordnat picknick inför kvällen. Den gröna plätten med utsikt från havet var perfekt och absolut en av mina favoritplatser sedan barndomen.

"Harry, this is amazing. It's all this for me?", hennes ögon glittrade när hon fick syn på filten som låg på marken och hennes mörka hår bara följde med vindens håll. 

"Of course. I wanted to take you to one of my favorite places before I leave."

"Yeah, it's such a beautiful place. Just as you, Harry.", hennes ord fick mig att rysa till. Att höra att jag var vacker hade jag hört många gånger, men att höra det från just Linn gjorde det mer speciellt på något sätt. 

Vi slog oss ner på den svala filten och tittade ner mot vattnet som fortsatte att våga fram och tillbaka. Linn låg tryggt i mina armar och här kunde verkligen ingen störa. Men att tanken att behöva lämna detta för mer jobb imorgon fick mig faktiskt att må dåligt, visst skulle det bli kul att komma tillbaka till vanliga rutiner igen och få träffa alla våra underbara fans, men all denna stress och det fullspäckade schemat gjorde mig nästan galen. Därför var denna plats även ett sådant fridfullt ställe att avsluta sin lediga tid på.

"What are you thinking about?", jag insåg då att jag som vanligt fastnat i mina egna tankar för tillfället. Linn tittade undrade på mig med ett brett leende på läpparna. 

"Nothing, I think. Just how happy I'm with you and how hard it will be when I'm leaving because the tour.", svarade jag ärligt och Linn såg till en början lika besviken ut som jag, sedan blev hennes leende lite större och hon tog sin hand som sakta ströks över min kind.

"Don't worry about that. We can do this, together. Right?", jag log och skulle precis öppna munnen när hon fortsatte. "It will be hard when you're leave me and I'm in Sweden, but sometimes I can be with you and the boys on the tour and in your spare time you can come to me. We'll working on this and can Perrie and El do is, so can I."

Stoltheten över Linn ökades i grader när jag hörde hennes ord och jag blev faktiskt väldigt rörd över det hon sa, det var också precis det jag behövde höra, det var då jag förstod att hon var precis lika säker på detta förhållande som jag var. 

"I'm so proud to call you my girlfriend.", jag kysste henne med ett leende på läpparna och kärleken bara spred sig i luften runt omkring oss. Jag var så himla kär i denna tjej.

"I love you, Harry. You did my day with all these things. You're the best boyfriend in the world.", utan ett ord så låg vi med våra fingrar knutna med varandras och med våra läppar som hungrigt åt upp varandra på en tunn filt på ett ställe där jag praktiskt taget växte upp vid, det var en fantastisk kväll med ett fantastiskt sällskap och imorgon skulle jag ge mig iväg för att fortsätta världens bästa jobb med tankarna inom mig att min starka flickvän bara var stolt och lycklig för min skull, ja mitt liv just nu va komplett underbart. Nu mådde jag bra.

 

 

-

-

Kanske lite tråkig del, lite kärlek men samtidigt  lite annat. Men jag kände att detta i denna del lära hända det också, även om det ej hände så mycket. Haha. Lång blev den oxå, förlåt för er som ej orkar läsa långa men kände att jag ville skriva av mig lite! Hoppas de iallafall var okej !

 

".. Yeah, okay. Thanks.", jag visste att det inte var någon idé att ljuga, speciellt inte för polisen. Jag berättade som det var och hur situationen såg ut från mitt perspektiv. Vi fick en och en gå ut och berätta det vi visste och även om det var jobbigt så var jag riktigt glad över att Harry ringde efter hjälp. Även Louis och Eleanor hade hunnit hem i lagom tajming och råkade se de två polisbilarna som var parkerad utanför huset. De kom dock in i hallen precis när jag skulle gå ut och berätta min story, därför fick Harry förmodligen även berätta för dom. 

 

 Länge satt vi under tystnad och bara tittade på varandra. Han låg vid min sida i sängen och höll mig tätt intill honom, som vanligt. 

"Or, to be honest, I really want this, it's not for me I do it.", från ingenstans öppnade han munnen och fortfarande så förstod jag inte vad han pratade om. Vad var det han skulle behöva göra, som var så viktigt? "On monday, me, the boys and the rest of the crew should go to Ghana.", jag stelnade återigen till, fast denna gång var det inte av rädsla, utan i chock.

"Ghana? In Africa?"

"Yeah exactly, we should be there in one week, we should record our new music video for Red Nose Day and then see how the kids has it there. It'll be very interesting and I know that every kid in this place has it hard.", jag kunde inte låta bli att le. Han och killarna var verkligen så goa, så himla snälla och tänkte inte bara på sig själva som man så gärna skulle vilja tro. 

"I'm proud of you, Harry. I'm glad you do it for them. But I'd miss you, of course.", han gav mig sitt flirtiga leende som jag inte riktigt visste vad han menade med ännu, men jag kunde inte låta bli att le åt den otroligt vackra killen jag hade några centimeter ifrån mig. 

"I'd miss you too, babe.", hans läppar mötte mina i en perfekt kyss. Det fanns inte ord till hur mycket jag älskade sättet han nuddade mina läppar på, sättet han höll om mig på eller sättet han bara fick hela mig att vara så lycklig, aldrig hade jag känt denna känsla tidigare. 

"Thank you, Harry.", han tittade upp från taket och riktade en oförståelig blick mot mig. "For show me what real love is."

Utan ett ord så pressade han sina mjuka läppar mot mina i en passionerad kyss och den blev allt bara mer och mer intensiv. Jag visste vad som skulle hända nu och skulle jag vara ärlig så var jag mer än redo, med Harry så kändes allt rätt. Han stannade upp och tittade på mig.

"Do you want this?", hans varma andedräkt slog  rakt ner i mitt ansikte samtidigt som han redan dragit av både mig och han tröjan. Jag log och nickade tryggt och säkert åt Harry som fortsatte. 

Då och då ryste jag till av hans små beröringar och det märktes tydligt att han gjort detta förut. 

"But I'm not so good at this and remember it's my first time.", jag tittade med rosenröda kinder på Harry som för ett ögonblick tittade upp på mig. 

"Don't worry, I'll take care of you and nobody is good in the first time.", han gav med sig sitt flirtiga leende och kysste mig ömt på munnen och fortsatte ner mot halsen. Allt var så underbart, hela situationen. Det var precis så här jag ville ha det första gången. 

 

"You were very good to be your first time.", jag skrattade åt Harrys onödiga kommentar och boxade till honom löst från sidan. 

Jag låg i hans armar och ingen sa något på flera minuter. Han strök sina fingrar längs min arm vilket direkt gav mig gåshud. 

Vi båda röck till när vi hörde en hög signal och en skärm som lyste upp hela rummet. Jag kollade på Harry som redan sträckt sig efter sin mobil. 

"It was just twitter.", förklarade han och klickade på notisen han fått. "Liam and Niall has tweeta."

Jag fnissade till och tittade med höjda ögonbryn på Harry. "Have you  noticed activated when the boys send a tweet?"

Han flinade stort när han insåg hur fult det lät, men han svarade sedan ärligt.

" 'Course, how could I otherwise see everything them writing?"

"You're sick.", konstaterade jag och pussade honom lätt på kinden.

"Have you twitter, by the way?", han tittade undrande på mig och jag kom då att tänka på att vi nästan inte alls pratat om något alls sånt där under tiden vi träffats. Mer än de olika haten jag fått dagligen.

"Yeah, I actually have. But you don't need to follow me, your fans had already found me.", jag rullade mina ögon och tittade tröttsamt mot Harry som bara fnös till.

"What's your name?", han såg redo ut att börja knappa in mitt namn. 

"Just search on my name, Linn Steneberg, I already follows you.", berättade jag och han tittade konstigt på mig.

"Do you? Why you didn't say anything about that? I should followed you early then.", jag fnissa till igen och sträckte mig efter min mobil också. 

"I've do it for over one year ago. As I said before, one of my friends is crazy in you and forces us other to follows you too.", han nickade och jag märkte direkt hur han bläddrade och läste. 

"Who's those other?", jag förstod först inte vad han menade förns han visade mig en bild som jag lagt ut bara några timmar innan jag åkte hit. 

"It's me, and the other brunette girl is Elin.", jag svalde hårt. "And the blonde girl is Nadja."

Han verkade granska bilden noga innan han sedan öppnade munnen. 

"And she's a fan?", jag bara fnös till när jag tänkte på hur galen hon faktiskt var i dessa killar, dessa killar som var precis som vilka andra killar som helst. Jag nickade som svar tillslut, vilket fick Harry att le. "A big one?"

"I guess so.", svarade jag kort och enkelt, för var det något jag helst undvek att prata om just nu så var det Nadja. 

"Wow, she has wrote to us very many times here I see.", han skrattade till och visade mig vad hennes feed bestod av, som om jag inte redan visste det.

"Yeah, I know. She's so insane.", jag log åt mig själv när jag tänkte på det, även om jag helst skulle vilja ignorera henne föralltid så visste jag att det skulle bli helt omöjligt, det var helt sjukt att det gått flera dagar sedan vi pratade med varandra, eftersom vi alltid var van att prata i flera timmar i vanliga fall, vare dag. Jag gick sedan själv ut på Twitter och märkte då att Harry börjat följa mig. Louis, Liam och Niall gjorde redan det, och jag kände mig då faktiskt lite omtyckt iallafall. För mig var det som vilka människor som helst, men jag visste att det inte skulle kändes så för alla.

Jag klickade sedan på startsidan och fick då se att Harry just lagt ut en ny tweet. 

Jag log när jag fick se den så jag kunde inte låta bli att RT den. Att sedan fansen kaosa upp var en annan sak, man skulle nog kunna säga att jag faktiskt var van nu.

 

Vi hade stängt ner våra mobiler och mina ögon hade precis slocknat när jag sedan hör hur ytterdörren nästan slås in. Harry såg ut att redan sova och att det skulle vara El och Louis hade jag svårt att tro, klockan var ju bara halv två på natten och som jag förstått de så skulle inte El's föräldrar komma hem förrän imorgon. Jag hörde fotsteg nerifrån, steg jag kände igen. Mamma var nere och jag kunde nästan inte motstå att titta vem det kunde vara som dunka på dörren så här sent. Jag drog på mig ett vitt linne och gick ljudlöst ut från rummet, dels för att inte väcka Harry och dels för att mamma helst inte skulle märka mig. Jag stannade på övervåningen men kunde inte låta bli att sticka ner huvudet för att få syn på vem det var.

"Wonderful Louise, follow me home baby.", en gubbe strax runt fyrtio års åldern stod i dörren och försökte dra med sig mamma ut, men till min förvåning gjorde hon motstånd. Jag kände igen honom, det var gubben mamma hade presenterar som "sin vän" dagen jag tog henne på var gärning, igen. 

"Ian, stop. It's over, leave me alone.", han fortsatte att försöka få henne med sig ut genom att dra på ett sätt som inte alls såg trevligt ut. "Stop. I've already betrayed my only daughter too many times now, that's enough, I can't do this anymore."

"Alright, it's so you wanted it. Everything I've done for you.", trots avståndet mellan oss så kunde jag se hur hans ögon blev allt mörkare och mörkare. "Did you know what, honey? It's me as decide when it's over, and you know it. So just follow me home and we should have some fun.", jag svalde hårt. Nog för att mamma satt sig in i denna situation själv så kunde jag inte bara stå här som ett fån och inte göra något, denna gubbe var ju farlig.

"No.", trotsade mamma till. Vilket hon antagligen aldrig skulle gjort för innan jag ens hunnit blinka så låg hon nerslagen på golvet med honom ovanpå sig.

"Say that you love me, Louise. Say it, I know you does.", mitt hjärta dunkade i 120 och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, eftersom jag aldrig varit den fega typen så sprang jag raka vägen ner och sparkade bort honom ifrån henne. Han krockade rakt in i skostället och gav mig en ilsken blick.

"Gå upp till dig och Harry, Linn. Gör inte så här.", började mamma men det räckte med att stirra på henne så slutade hon att prata.

"Han är en idiot mamma, han förtjänar att dö.", jag visste inte vart ifrån jag tog modet att säga det men innan jag ens hann tänka så höll jag i mosters hårda skohon i handen. Jag tänkte precis släppa taget om det och slå det i Ians huvud när en röst stoppade mig, en röst som inte var mammas.

"Stop it! Linn, are you crazy?", det var Harry.

 

 

"Yeah, I've never even seen her before, just on one picture but I don't looking so close.", konstaterade Eleanor och drack en klunk av sin drink. Det märktes tydligt att jag förstörde den goda stämningen mellan alla just nu men något sa mig att jag hellre satt här än att ge mig ut på dansgolvet och leta reda på en irriterad Harry, det var han som stack på grund av att jag försökte säga sanningen. Så egentligen var inget mitt fel, var han sur så fick han vara det. 

"I see Niall!", utbrast Louis i ett asgarv. "Look such a horrible dancer he is!", han fortsatte att hålla blicken på Niall och vi andra gjorde lika, Louis hade rätt. Han var riktigt ful på dansgolvet, men samtidigt så bjöd han väldigt mycket på sig själv, vilket jag gillade med killar. Jag hade både sett han och Liam dansa för fullt de senaste fem minutrarna, men fortfarande inget spår av Harry. Han hade väl förmodligen gått lite längre in där man inte längre kunde se honom från borden. 

Niall fick syn på att vi stirrade på honom och kom svettandes gåendes emot oss med ett stort leende på läpparna som bara spred sig till alla oss andra, till och med mig.

"Hi Nialler, you looks so beautiful out there.", retades Zayn när han tagit plats bredvid mig. Perrie skakade på huvudet och log mot Niall. 

"Hey Niall, have you seen Harry out there or something?", frågade jag tillslut och mötte hans blick.  Han gav med sig en enkel axelryckning och tittade förvirrat på de andra.

"Yeah, he was talking to any people out there. Then he was with Liam, why?"

Jag orkade inte berätta de ännu en gång eftersom egentligen berörde de inte någon av de andra, därför lät jag bli och skakade istället bara på huvudet. 

"Okay, before we eat cake, I want one more dance, okay?", vi alla log åt Nialls kommentar och han hade redan ställt sig upp påväg mot den höga musiken igen.

"Of course, Niall. We don't eat without you, you know that.", svarade Eleanor lätt, nästan som om hon var väldigt van med att säga det där. Jag gav med mig ett brett tillgjort leende och det enda jag kunde tänka på för tillfället var faktiskt vad Harry höll hus, jag visste att han var kvar här inne någonstans eftersom utgången var alldeles vid oss, så om han skulle gått ut så skulle vi ju ha märkt honom, tyckte man ju. 

 

"Hey, is this the Hannah - girl?", Perrie lät äcklad när hon fick syn på den blonda tjejen med de äckligt stora läpparna. Jag suckade och sippade på mitt vin. 

"Yeah, I guess so."

"Wow, she was uglier than I had thought about her. ", sa Louis och lät väldigt förvånad. "What the fuck saw Harry in that bitch? She looks like a duck."

Både El, Zayn och Perrie brast ut i skratt och jag kunde bara inte motstå hur jag älskade att de redan hatade henne. 

"Wait.. Who she went to?", för ögonblicket blev vi seriösa och jag såg hur Zayn följde Hannah med blicken. När hon var centimeterna ifrån personen hon tydligt skulle till så var det inte längre någon tvekan, självklart var det Harry hon var påväg till och för första gången på hela kvällen efter hans lilla argument på mig tidigare så fick jag äntligen se honom igen, han såg glad ut som vanligt och det gjorde faktiskt lite smått ont i mig att han fortfarande kunde vara så glad även om jag satt här, trots att jag inte var ensam så kände jag mig mer än ensam. Jag satt ensam med två par, självklart så kände jag mig ensam då när min dejt dansade, hade kul och pratade med massor av andra på dansgolvet och nu var det tydligt att Hannah var den nästa som skulle få se hans leende riktat emot sig. 

"Should you don't do something?", frågande tittade jag på El och sippade från min rödrosa drink jag hade fått framför mig. 

"What should I do? I can't do something at all. It's his life, not mine.", jag vände blicken mot Harry och såg nu att de tittade på varandra. "Sorry El, I really am. But I can't do this anymore. I go home, please don't be mad at me, you know that I love you, but please understand me.", hon reste sig från stolen och gick raka vägen fram till mig och drog in mig i sina armar. Även om jag oftast inte brukade märka att det var två år mellan oss så kunde tillfällen som dessa faktiskt förklara en hel del, hon var alltid så förstående och nästan så att hon hade gått igenom det själv, kändes det som, i vissa fall.

"I'm sorry that I can't eat the cake with you, but save a bit to me and take home.", för att lätta upp stämningen mellan oss så drog jag in med den sista kommentaren vilket fick Eleanor att breda på läpparna.

"Yeah, I will. I love you and take care of you, go home. See you tonight.", Jag nickade och sa hej då till de andra. 

"And please say bye to Harry from me when he come back.", de nickade till svar allihopa, vilket räckte för mig. Det skulle bli skönt att komma hem också, trots att jag gärna hade velat vara kvar längre.

Den mesta tiden på dansgolvet hade jag hittat några gamla vänner från förut, vilket var riktigt kul. Jag var verkligen glad över att jag och Eleanor hade varit vänner så länge, det resulterade oftast till att vi kände varandras vänner från tidigare, därför var det i dessa tillfällen som jag faktiskt kunde träffa dem.

Blicken var fäst mot Liam och Nialls håll och jag var precis påväg dit då jag hör en röst jag tyckte jag kände igen, jag kunde däremot inte komma på varifrån jag hade hört den rösten. 

"Hi Harry.", jag vände mig om. Åh, shit. Det fick inte vara sant, hur kunde det ens var sant? Kände El henne? "Do you remember me? It's Hannah, we had sex last week."

"How come you in here?", frågan bara slank ur mig. Hon tittade med ett läskigt leende mot mig och kom bara närmare och närmare.

"Does it matter? I'm here now and I know that you want me.", hennes ord gjorde mig rädd. Var hon på fullaste allvar seriös med det där? Hon kom ännu närmare och klistrade sig plötsligt fast på min överkropp. Fort puttade jag bort henne och gav henne en blick jag sällan gav människor.

"I already like someone, and this girl isn't you, sorry.", jag drog mig undan men hon verkade vägra att låta mig va. Hon ställde sig då återigen framför mig och blockerade vägen. 

"Linn?", hon fnös till. "She's a ugly bitch as just want sex and money of you, how can you be with her? She's.."

"Okay, that's enough, Hannah. I didn't belived her early tonight, but now I regret that. And I think you confuse her with you. She's not that girl as you. I'm love with her and for me she's perfect, forget what happened to us, okay?", det kändes bra att ha det sagt och just nu var det bara Linn i mitt huvud, vart var hon och jag visste att hon förtjänade en ursäkt för hur jag överreagerat tidigare.

"You must regret this later, Harry. I promise", jag ignorerade hennes hot och gick nonchalant förbi henne med blicken riktad mot bordet där Louis, El, Perrie och Zayn satt, även Liam och Niall hade tagit plats.

 

"Where is Linn, huh?", jag gick fram till bordet där de andra satt och de gav mig en irriterad blick. "Yeah, I know that I had wrong? But I want to fix it now, were she is?"

"Harry, She went home. She saw you with the blonde duck and I think she became very upset about that. Not just because you met her, also because you didn't belived her. Maybe you should go and talk to her.", Eleanor lät allvarlig i tonen och den sista meningen var mer som ett påstående än en fråga och jag visste att hon hade rätt. Men samtidigt så skulle det kanske vara rätt oförskämt utav mig att bara lämna ett födelsedagsparty. 

"It's okay for you that I leave then? I don't want to be a bad friend.", hon skakade på huvudet och jag gav dem alla ett tacksamt leende.

"Good luck, mate." Jag vred huvudet bakåt och tackade ännu en gång innan jag sedan ringde chauffören till min bil så han snabbt kom och hämtade mig. Han lät väldigt förvånad när jag ringde så tidigt, men när jag sa att han skulle komma så fort han kunde så verkade han förstå.

 

Jag ryckte hårt i dörren och till min förvåning så var den öppen. Varför? De skulle ju komma hem sent ikväll och klockan var knappt tio? Jag gick in och möttes av mamma i dörröppningen.

Återigen tittade jag på klockan, den var nu kvart i sex och hennes fest skulle inte börja förrän klockan sju. Än så länge så fanns de gott om tid att fixa sig.

Snabbt trippade jag upp för trappan, in till gästrummet som nu var mitt och drog snabbt ut min resväska. Självklart fick jag ångest direkt - vad skulle jag ha på mig? Jag ville inte vara för mycket men samtidigt så fick jag inte se för lite ut, något slags mellanting lärde de väl finnas? Jag suckade och grävde lite bland de tio olika klädvalen jag hade i min resväska. Det slutade med att jag höll upp en söt, somrig outfit framför mig som varken såg för snobbig eller för billig ut, precis lagom. Det blev en klänning med en ljustöd underdel och en blomstrig överdel. Till det fick det bli ett par beiga skor och en svart väska till, jag testade den på mig själv framför spegeln och för första gången på länge kunde jag faktiskt titta på mig själv utan att skämmas. Jag log i spegeln och tog snabbt fram mobilen, jag poserade några oseriösa och fula miner och tittade rakt in i kameran för att sedan skicka en utav bilderna till Harry. Med leendet som höll sig kvar på sina läppar så skicka jag snabbt iväg ett sms.

 

 

Utan att vänta på svar så drog jag snabbt av mig klänningen och tog istället en lång och välbehövlig dusch. Det var de skönaste på länge och helst skulle jag aldrig velat lämna den nu faktiskt, men plikten kallade, eller vad man nu brukade säga. Jag virade en handduk runt min kropp och en annan kring mitt huvud för att sedan skynda mig tillbaka till rummet.  Klockan närmade sig nu halv sju och det var även då jag faktiskt började få en aning panik, jag hann aldrig fixa mig på en halvtimme? Jag drog en djup suck - alltid skulle de bli såhär.

Stressen hindrade mig dock inte från att titta på smset Harry hade svarat på, snabbt klickade jag upp så jag fick med hela konversationen och jag kunde inte sluta le. Stressen inom mig hann försvinna för ett ögonblick. 

 

~ Linn you're beautiful, princess. Don't ask me that again, for me you're always pretty. And no, I'd never be ashamed for you. You're perfect in my eyes. I'll pick you up with my car by the way, I'm in your place in twenty. x ~ 

Jag hade faktisk inte ens tänkt på de förut, hur jag skulle ta mig till festen och när jag tänkte efter så visste jag inte ens vart stället låg, därför så kändes de rätt bra att Harry tänkte på mig och hämtade mig, dock förstod jag inte riktigt hur han skulle kunna ta sig hem igen, eftersom lagen om att inte köra med alkohol i kroppen existerade även i London. Hur som helst så var det bråttom. Jag torkade av kroppen lite fort, drog på mig klänningen och blåste sedan håret så det blev torrt. Mina lockar som vanligtvis brukade vara där, var självklart borta nu när jag helst ville ha dem så jag tog locktången och drog den lite snabbt genom håret så några ynka lockar tittade fram. 

Vad jag däremot hade undvikit så var det att prata med min så kallade mor. Jag hade verkligen ingenting att säga till henne och hon har redan fått sin andra chans, som hon då inte ens förtjänade redan då. Tanken om vad hon och uppenbarligen andra killar förutom pappa, har gjort gjorde mig illamående och jag ville inte alls tänka på det. 

Jag lossade blicken ifrån de två turturduvorna framför mig för ett ögonblick och gav istället mamma en frågande blick, då jag tydligt lagt märke till hur hon tittat åt mitt håll. Hon log ett så kallat vänligt leende som jag snabbt genomskådade. Jag kände henne, allt hon vela var att få allt som det var innan, bara det att de aldrig skulle kunna bli någon normal "mor och dotter"- relation mellan oss längre.

Minuterna gick. Eleanor var glad över sina presenter hon fått under morgonen och hennes föräldrar mumlade på hur stolta och glada de var över den hon blivit och hur fort tiden går. Själv hade jag hört de så många gånger, för att vara exakt - varje år på både min och Eleanors födelsedagar. 

 

Mamma sa grattis ännu en gång till El innan hon sedan gav sig ut ur rummet, antagligen för att somna om, om jag kände henne rätt. Jag tänkte just lägga till någon känslokall kommentar då jag avbröts av att dörrklockan ringde. Själv visste jag inte alls vem det var eftersom det alltid bara varit jag och familjen som firat Eleanor när hon fyllt, dock såg Louis och moster glada ut och Louis sprang fort ner för att öppna. Jag gav El en skeptiskt blick och till svar fick jag en axelryckning, jag antog att hon inte heller hade någon aning om vem det var. 

 

Röster hördes från nedervåningen och det var inte alls några igenkända röster, tvärtom. Aldrig hade jag hört dem förut, därför blev jag en aning chockad när jag hörde hur en hel elefantflock stampade i trapporna för att sedan komma in till El's rum klockan halv nio på morgonen. 

Det var en lång, glad kvinna och med sig hade hon fyra barn som såg ut att vara från fem till sexton år ungefär, de alla fyra tjejerna såg väldigt goa och snälla ut så jag kunde inte låta bli att motstå att ge dem alla ett äkta leende.

"Happy birthday, honey! We couldn't resist to not coming in your 21st birthday and I hope it's okay that we're here with you!", när hon nämnde Louis så nästan förstod jag vem kvinnan som kramade om El var, det måste ha vart hans mamma och de andra tjejerna måste vara Louis syskon, attans var lik dem var varandra, alla sex om jag skulle vara ärlig.

"I'd love to have you here with me today, and thank you for coming!", utbrast Eleanor då hennes leende ökade i grader. "This is my cousin, Linn. She's from Sweden and are very close to Harry.", Jag av henne en ilsken blick innan jag vänligt tog hand med kvinnan som presenterade sig som Johannah. Hon var ju bara tvungen att berätta om Harry också. 

Johannah skrattade dock bara åt det och såg inte alls ett dugg förvånad ut. Hon fortsatte att le och höll ett bra tag om min hand.

Dagarna hade bara rullat förbi och fredagen kom, fredagen då jag visste att jag lära lämna Harry för att istället åka hem till Eleanor och möta personen jag minst ville se just nu, mamma. Vi hade varken träffats eller pratat något alls sedan sist och helst ville jag inte heller det, men vad gjorde jag inte för Eleanor som fyllde år imorgon.

Att säga hej då till Harry var jobbigare än förväntat och jag ville verkligen inte släppa taget om hans famn när vi stod utanför Eleanors hus. Det var en kylig sommarkväll och regnet öste ner, men det hindrade inte mig och Harry att stå mitt i regnet och bara känna varandras andetag, det var så mysigt och att inatt sova ensam gjorde mig osäker. Jag hade inte gjort det på flera dagar och jag visste att Harry fick mig att glömma alla bekymmer för ett ögonblick, medans när jag skulle vara ensam så skulle alla tankar komma tillbaka igen. På Carl, på Nadja och på allt. Jag var verkligen trött på allt just nu. Med en sista kyss så vinkade jag av Harry som snabbt hoppade in i bilen och körde iväg, även om vi skulle ses imorgonkväll på El's party så var det jobbigt att säga hej då, att veta att han skulle komma hem till sin lägenhet utan mig, lägga sig i sängen där jag legat i flera dagar, som han nu måste ligga ensam i. Jag visste att jag överreagerade, men om jag skulle vara ärlig så hade jag nog aldrig kännt på detta vis tidigare, inte ens med Carl. 

 

Jag steg med blöta steg in i hallen och möttes av både El och Louis. De båda hade ett varsitt flin på läpparna och jag förstod direkt vad de menade. 

"Shut up!", hojtade jag samtidigt som jag sprack upp i ett leende. Louis höjde ögonbrynen fram och tillbaka medans El brast ut i ett skratt. 

"We haven't say anything yet, hun.", konstaterade hon. Hon hade rätt i det, de hade faktiskt inte ens sagt något än, men vi alla trevisste vad de syftade på. Jag hade både vart dålig att hört av mig till El under dessa dagar och det hade förmodligen Harry också, vi hade vart så upptagna med varandra och jag märkte direkt hur Harry verkligen njöt av sin lediga tid. 

"The klock is eleven o'klock, I'm very tired and I'd sleep now. See you tomorrow and Louise waiting for you in the kitchen.", Eleanor och Louis kramade båda om mig innan det gick upp en trappa in till Eleanors rum. Själv stod jag kvar i hallen, jag ville verkligen inte träffa mamma nu, och inte orkade jag prata med henne heller. Istället så rusade jag upp till mitt rum och låste dörren, samtidigt som jag slog upp min laptop. Jag hade flera missade mail och under mina nätter hos Harry så låg jag grymt mycket efter i de sociala medierna. Jag läste igenom några tweets som så kallade "fans" sent till mig och jag skulle ljuga om jag sade att jag inte tog åt mig, men om detta hade vart för en vecka sedan, så hade jag garanterat brytt mig mer, men dessa ord som "äckel" "gå och dö" osv, började bli en vana nu, vilket jag helt enkelt sket i. Istället la jag min energi på de som faktiskt brydde sig i mig och Harry, för det fanns det faktiskt vissa som gjorde, och det gjorde mig bara glad. 

 

Jag hade precis slumrat till när mobilen burrade till. Yrvaket sträckte jag mig efter den och mitt leende ökade när jag såg Harrys namn på displayen. Snabbt klickade jag upp smset för att få läsa hela. 

 

 

Jag skrattade åt hans romantiska godnatt sms och jag svarade lika fort som jag läst det. Leendet ville inte försvinna och innan jag ens visste ordet av det så var jag redan i en annan värld, i drömmarnas värld. Det behövdes bara det där lilla smset från den speciella personen som gjorde att jag kunde somna ordentligt och tryggt, med ett säkert leende på läpparna, vilket kändes bra. 

 

Alarmet ringde och snabbt stängde jag av det för att inte väcka Eleanor. Det var hennes födelsedag idag och jag ville göra den till hennes bästa. Jag pussade henne försiktigt i pannan innan jag tassade mig ur rummet för att sedan gå in och väcka Linn. Till min förvåning var hon redan vaken, påklädd och hela köret. Själv var jag supertrött och hade vänt om på dygnet helt. 

"Yeah, I've celebrated El's birthday before, of course I'm awake.", var det första hon sa och jag förstod att hon hade vart med längde än mig så det var ingen idé att ens säga något alls. Jag följde istället med henne ner för trappan där vi hörde tallrikar och bestick som lades upp på ett fat. Det kändes riktigt bra att jag var så tajt med El's familj, jag kände mig själv som en del av den, vilket var riktigt skönt. Och det roliga var att även min familj också skulle komma lite senare idag, på släktkalaset. Jag fnös till av tanken och reagerade när Linn stannade i trappen och vände sig om med ett flin på läpparna.

"Nice hair, by the way.", hennes kommentar gjorde att jag kom på mig själv, jag hade ju varken orkat fixa håret eller något annat alls idag, men samtidigt, vad gjorde det? jag följde istället Linns exempel genom att skratta och tog inte kommentaren på så allvarligt sätt. 

 

Man märkte tydligt också att stämningen mellan Linn och hennes mamma inte var den bästa, de sa inte ens godmorgon till varandra. El hade berättat det mesta som hade hänt och jag förstod faktiskt Linn helt, otrohet är det värsta som finns, det har jag alltid sagt. 

"Happy birthday too you, happy birthday too you, happy birthday dear Eleanor, happy birthday too you!", i kör gick vi in och väckte Eleanor med en superstor tårta som jag beställt enskillt till bara Eleanor. Hon reste sig upp och log sitt vackra leende, precis som vanligt. Jag satte mig bredvid henne och hela hennes familj kom efter. Vi gav henne presenter och Linn såg riktigt glad ut när hon gav El sin present, som om hon hade gjort ett bra köp. 

Jag tog tag i Eleanors hand och pussade den varsamt. Hon vände huvudet mot mig och fnittrade lite. 

"Happy birthday darling, I love you forever.", viskade jag i hennes öra och våra läppar möttes i en underbar kyss. Vad jag däremot inte hade förväntat mig var alla applåder vi fick av Linn, El's föräldrar och Linns mamma. Eleanor blev då rosenröd om kinderna och jag kunde inte låta bli att le åt dem. Just nu var jag så lycklig, här och nu, tillsammans med Eleanor. 

---

nu fick ni läsa lite från Louis perspektiv också, haha. Vad tyckte ni om delen? tråkig? lära jäkta lite eftersom jag ska bort nu! 

 

Om ni kommenterar riktigt bra så kommer nästa del redan imorgon och inte i övermorgon istället! Har den klar redan så de e ju upp till er;) kram!

 

 

 "Va?", för tionde gången upprepade jag frågan, jag ville inte tro att det var sant. Jag var chockad, tom och besviken inuti. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Helst skulle jag bara vilja skrika rakt ut, men med tanke på att Harry låg i rummet intill så kunde jag inte det. 

"Snälla säg något. Jag vill inte ha det så här. Jag har världens ångest över vad jag gjort och jag ångrar allting.", hennes ord fick mig inte speciellt lugnare och att höra henne överhuvudtaget äcklade mig just nu. 

"Vad vill du att jag ska säga? vad tycker du själv? du visste hur jävla dåligt jag mått över honom, jag har skyllt allt på honom och du har till och med tittat mig i ögonen och snackat så jävla mycket skit om honom. Hur fan kunde du?", jag svalde och andades högljudt. "Jag trodde vi var bästa vänner, istället har du hållt en djup hemlighet för mig i flera månaders tid. Jag vet inte riktigt hur jag ska kommentera situationen, eller hur hade du reagerat om jag knullade din pojkvän som jag visste betydde mer än livet för dig?", jag hörde snyft på andra sidan luren och jag ville helst bara vara med henne och krama om henne just nu, reda upp allt. Men samtidigt var jag så himla besviken och arg just nu, orden som föll ur min mun bara kom och jag ångrade egentligen ingenting av det jag sade. Hon var fortfarande tyst och jag antog att hon blev mållös hon också. "Nej för vet du, Nadja? Den enda skillnaden mellan oss är att jag skulle aldrig legat med din kille. Jag skulle aldrig göra något sånt, och jag trodde ärligt inte att du skulle göra det heller." klargjorde jag för henne i telefonen innan jag av ren ilska lyfte upp telefonen och klickade på Avsluta. Jag orkade verkligen inte med fler lögner, bortförklaringar eller tårar, speciellt inte från henne. Tjejen som jag vanligtvis brukade kalla för bästa vän, men som jag nu i detta fall skulle kalla för en ovän, någon falskare än henne fanns det inte. Tankarna i mitt huvud rullade, jag var arg och ledsen, jag hade aldrig kunnat ana detta om min egna vän. 

Jag satt länge och bara stirrade mot väggen. Harry hade konstigt nog slutat snarka och min blick var fäst vid den vita väggen mitt framför mig. Det kändes tryggt att jag var hemma hos Harry nu i alla fall, om jag hade varit ensam just nu så hade jag säkert gjort något som jag sedan skulle ångra. Samtidigt kändes det som en lättnad, jag hade länge undrat vem den hemliga tjejen han smsade med var, eller vems sms han alltid raderade när vi träffades. Jag insåg nu hur jag började se mönster. Varför han alltid undvek att prata om Nadja, att han följde just Nadja på Instagram och inte någon av varken Elin eller Erika,  han ville knappt träffa mig när jag umgicks med just Nadja. Hela grejen var sjuk och jag insåg hur dum jag var att jag inte insett det tidigare. Jag drog en djup suck och lät tårar falla ner, vem skulle kunna se mig nu? rummet var mörkt och Harry sov, nu fanns det bara jag och tystnaden. 

 

En välkänd röst gjorde att jag vaknade till. Jag låg ensam i sängen och Linn låg inte längre i mina armar. Jag kunde höra att hon pratade med någon i telefonen och till en början trodde jag bara att det var ett vanligt tjejsnack med sina vänner , men när ja gsedan började höra en darrig, sprucken röst och ett ilsket tonläge förstod jag att något var fel. Jag förstod inte ett ord vad de sa, men jag förstod att när Linn tystnade för tredje gången att hon hade lagt på med personen som gjort henne upprörd. Jag gnuggade ögonen och reste mig upp, snyft och djupa andetag hördes från vardagsrummet där jag tyst och sakta tassade mig in i.

 

"Linn?", jag tittade på den tårögda tjejen i mitt vardagsrum som tagit plats i soffan. Jag tände den lilla lampan som satt på det lilla bordet alldeles bredvid soffan, vilket gjorde att jag kunde granska henne ännu nogare. Hon var så vacker, även när hon själv tyckte hon var som fulast, och jag antog att detta var ett sådant tillfälle. Hon torkade sina tårar och kurade ihop sig till en boll. "What's wrong, babe?"

"It's nothing. I just miss dad, that's all.", jag tittade in i hennes ögon och genomskådade direkt hennes försök till att undvika sanningen. Jag satte mig bredvid henne och drog filten över oss. Försiktigt lutade hon sitt huvud över mitt bröst och efter en stunds tystnad så började hon igen. 

"To be honest, my best friend cheated with my ex.", hon suckade. "I've always just blamed him for everything, then it's her he was with everytime. I'm just.. so stupid and scammed. How could I believe her? she used to always sitting there with me and my other two best friends and talked shit about him, and then it's her all the time. What's my probl..-"

Hon hade nu pratat ut och jag hade bildat min uppfattning om vad som hade hänt, ändå var jag inte personen som stod på någons sida förrän jag visste sanningen helt, det var ju trots allt bara Linns histora som jag hittills hört, men det brukar ju alltid finnas två som är med på det. Jag kunde hur somhelst inte bara låta Linn sitta här och må dåligt och tro att det var hon som gjorde fel, och speciellt inte att hon skulle sitta och klanka ner på sig själv, det tillät jag bara inte. 

"Stop.", avbröt jag henne och till min lättnad så lyckades jag iallafall få tyst på henne. "You're not stupid at all and nothing it's your fault, okay?", jag bet mig hårt i läppen och var inte alls van vid att lösa andras problem, jag var i själva verket väldigt dålig på det men trots det så gjorde jag mitt bästa. "The world is mad, stupid and unfair, and some people too, but just fick them! your real friends will always be with you anyway.", bakom hennes ledsna ansikte så kunde jag se hur hennes vackra leende gömde sig. "And remember, if she really want you in her life, she'd do something about that. She'll find a way to be your friend again, I promise.", 

Hon bara nickade som svar och hennes omfamning om mig blev hårdare, vilket funkade för mig. Jag var bara glad över att få vara där för henne när saker väl hände. Jag ville alltid vara med henne, och så kommer det alltid vara, det är med Linn som jag mår hundra procent bra. 

---

Det blir mindre delar som ni kanske märker, jag har inte tiden och lusten att göra flera inlägg per dag längre, speciellt inte nu när det är sommar och mitt sommarlov bara rullar iväg, Jag vill passa på att njuta också, det dröjer bara några ynka veckor kvar innan jag sitter där vid skolbänken igen, bara tanken får mig att nästan gråta, haha. Vill ha sommar och ledigt föralltid! 

 

åkte till mormog igår,detta är alltså ett tidsinlägg och har ett till planerat, ni får hålla utkik när den kommer! :). Men så ni vet, om jag inte svarar på era kommentarer så vet ni vad jag gör! 

Fick även frågor om jag sett 1Ds nya video och SJÄLVKLART har jag det, det är ju en självklarhet ;) Bästa av deras videor hittils för att vara ärlig! kramisar på er och kommentera gärna :)!

 

Jag la snabbt ifrån mig mobilen och placerade istället huvudet i mina händer. Vad hade jag egentligen ställt till med för skit? och varför hade jag hållt det inom mig så länge som ett år? varför föll jag för honom, min bästa väns kille? och varför kom jag med förslaget att han skulle skylla på att hon inte ville ligga, så att han istället kunde vara med mig? va i helvete var jag för kompis? jag var ensam hemma, jag hade lyckats övertala mamma att få åka hem från träsket vi campade i, i några dagar iallafall. Jag tog upp mobilen igen och gick in på kamerarullen. Bilden på mig och Linn som vi tog bara några dagar innan hon åkte, trots mitt blonda hår med blåa ögonen och hennes svarta hår med bruna ögonen så var vi ändå så lika, kanske inte utseendemässigt, men på insidan. Jag klickade fort bort bilden och klickade istället in på kontakter, länge satt jag med fingret på Linns nummer och tvingade mig själv att våga ringa, berätta sanningen, men något fick mig att låta bli, jag var för feg. 

Jag visste ju att Elin och Erika var just nu så jag rullade upp i listan och innan jag hann ändra mig så hade jag redan klickat på numret och signaler bildades. Det kändes som en evighet innan jag fick svar men tillslut kände jag igen rösten på andra sidan och oj vad jag hade saknat Elins röst.

"Nadja, hej! fan vad vi saknar dig och Linn här med oss alltså vi har träffat två skitsnygga killar och..-", jag fnös åt tanken när jag insåg att de två killtjusarna alltid skulle hitta på något ragg. "Skit i det, vi tar det när vi alla fyra är tillsammans igen, du blir med till London om två veckor för att träffa Linn va?" 

Jag svalde hårt. Vad skulle jag säga? hur skulle jag berätta det här på det bästa sättet, jag visste ju hur även dom skulle bli besvikna på mig. 

"Ja, jag antar det.", började jag och innan de hann säga något så tog jag snabbt över ordet igen. "Ni vet Calle..?", började jag försiktigt och nu hörde man även Erika på andra sidan. 

"Det är mitt fel också. Det var mig han var otrogen med och nu vill han att vi ska berätta det för henne. Han vill inte hålla det hemligt längre och jag tror han fortfarande älskar mig.", orden bara trillade ut ur munnen på mig och det blev tyst på andra sidan, det var nästan så man kunde höra en nål falla. 

"Är du dum i huvet eller? hur fan kan du göra så mot Linn? du visste hur jävla dåligt hon mått över honom.", klagade Elin snabbt och jag förstod att de var arga. 

"Snälla, jag vill bara berätta detta för Linn på det bästa sättet innan Calle gör det först. Ska jag verkligen ringa henne eller ska jag vänta tills vi träffas i London?", jag bet mig hårt i läppen och väntade på ett svar som aldrig verkade komma, tillslut tog Erika över och hennes tonläge lät inte alls vänligt. 

"Du ringer och berättar genast, så kanske hon hinner förlåta dig innan vi åker, jag vill fan inte att du ska förstöra våran resa när vi åker dit.",hon hade rätt. Jag kunde inte låta detta få gå ut över de andra, detta är mellan mig och Linn och egentligen ville jag ta det i verkligheten, men jag kunde bara inte vänta längre. 

"Vi är riktigt besvikna över dig och jag hoppas verkligen att Linn har det bra med Harry just nu, så hon slipper ta det så hårt när du berättar det. Det som är gjort är ju gjort men jag hoppas du inte gör om det, allvarligt. Här har vi klandrat allt på honom, även du, också har det vart dig han valde istället för Linn hela tiden. Jag fattar bara inte hur du orkar med dig själv.", Erikas ord tog hårt på mig och det var även det sista jag hörde ifrån dem, för sedan hördes de tre pipen och linjen var avbruten, ja förstod då att de lagt på. Jag visste att de dem sa var helt rätt, men ändå kunde jag inte låta bli att tycka en aning synd om mig själv också, de var som sagt två mot en och om jag tänkte efter så visste jag att Linn skulle stå på deras sida också, vilket resulterar till att jag blir ensam. Jag suckade och klickade istället upp meddelanden och skickade iväg ett sms till Linn. Jag kände mig helt tom, blandade känslor bubblade in och jag satt i min ensamhet i köket och bara väntade, väntade och väntade på ett svar ifrån henne.

 

Jag kunde inte låta bli att le när jag hörde Harrys små snarkningar bredvid mig. Innan han somnade såg han så lycklig ut, vilket gjorde mig ännu mer säker på att Harry var den rätta. Han gjorde mig så glad och jag kunde verkligen vara mig själv med honom. Jag flyttade mig ännu närmare hans blottade kropp och la mig tryggt i hans armar när jag plötsligt hörde en viberation, jag tittade hastigt åt sidan och märkte att det var min mobil. Jag trasslade mig försiktigt ut ur Harrys varma, trygga tag om mig och kollade nyfiket på displayen, mitt leende blev ännu större när jag såg att det var ifrån Nadja. Jag klickade upp det och mitt leende blev plötsligt till något allvarligare. 

 

 

Jag blev då orolig istället, jag gav mitt sista ögonkast på Harry innan jag lämnade rummet för att inte riskera att väcka honom. Jag traskade mig tröttsamt ut i den mörka lägenheten och satte mig mjukt och bekvämt i hans svarta soffan. Jag slog in Nadjas nummer och det hann bara gå några få signaler innan svaret på andra sidan kom. 

"Linn, innan du säger något så måste du lova mig något.", innan jag hann tänka klart så hade hon sagt den meningen och jag förstod då att hon hade gjort något som hon inte borde. Jag visste det bara inte över smset hon skrev, utan även nu, jag hörde det på hennes osäkra tonläge.

"Vadå?", frågade jag med en vilsen röst. Jag förstod fortfarande ingenting, saken hon hade gjort kunde väl inte vara så hemskt. 

"Att inte ta ut något på Erika eller Elin, de visste verkligen ingenting och de blev riktigt sura på mig. Men du kan även inte skylla allt på Calle, för det var även till en viss del, mitt fel också.", hennes ord fick mitt blod att stelna till is. Hörde jag rätt? namnet Calle fick mig att bli orolig. 

---

Oj, här händer det grejer! kommer hon berätta allt för Linn? och hur kommer hon att reagera? Kommentera! :D, har ingen aning om när nästa del kommer, skriver lite när jag känner för det som ni kanske har märkt. Men är superglad att ni ändå tar er tid att titta in och det gör mig jätteglad när jag läset alla era fina kommentarer! Kram!