Harry höll om mig bakifrån samtidigt som han stirrade in i spegeln. Jag log när jag såg hur vi såg ut tillsammans och jag ville så gärna ha Harry, jag ville kalla honom för min, jag var helt klart redo för det nu. Men jag ville inte gå för fort fram, och hur skulle det bli när jag flög hem till Sverige om tre veckor? tanken att behöva lämna Harry skrämde mig. 

Jag vände mig om och våra ögon möttes. Där stod vi, länge, utan att ens säga något. Tystnaden i rummet var härligt, det enda vi kunde höra var småbråk nerifrån rummet. Förmodligen mamma och El's mamma. 

"What do you thinking about, babe?", hans huvud kom sakta närmare mitt och han satte sin panna mot min. Jag vägrade fortfarande att släppa blicken ifrån hans vackra ögon. Jag gjorde en axelryckning och gnuggade min nästipp mot Harrys. Han log ett brett leende och pussade mina läppar i en snabb puss. 

"Harry..", började jag. Han höjde ögonbrynen och tittade nyfiket på mig. "Thank you for you been there, I don't know what I should do without you right now."

"No problem, you know that I should do anything for you. You are worth to fighting for.", hans ord fick mig att känna mig mer än speciell. Jag hade aldrig träffat en kille som Harry tidigare, trots hans misstag så förtjänade han en andra chans, vi var ändå inte tillsammans då, vilket vi kanske inte var nu heller, men iallafall. 

"I love you.", viskade jag i ett leende när våra läppar återigen möttes, i en lite längre kyss denna gång. Harry avbröt kyssen och tittade på mig. 

"I love you too."

 

Vi gick hand i hand ner för trappan och skulle precis dra på oss skorna när vi hörde en hastig harkling bakom oss. Vi båda tittade fort bak. Mitt hjärta dunkade hårt och jag kunde känna hur ilskan kokade inom mig. 

"You must be Harry!", utbrast mamma och räckte ut sin hand. Han tittade en stund på den innan han vänligt tog tag i den och nickade. "Linn have told me so much about you, take care of her.", log hon. Jag suckade, jag visste exakt hennes lilla trick. Efter varje gång vi haft våra gräl så ska hon alltid komma och fjäska. 

"Yeah, he does it better than you anyway.", mumlade jag och drog snabbt på mig ett par av mina svarta Vans som passade perfekt till kjolen. Hon gav med sig en tillgjord hostning och väckte återigen min uppmärksamhet. 

"Can we please just.. Forget the past and move on?", hennes ögon var fyllda med tårar och jag visste att hon mådde dåligt av detta, men i nuläget hade jag inte orken att bry mig, hon fick helt enkelt skylla sig själv, det var hon som förstört allt. Jag tittade upp mot Harry som stod med ryggen lutad mot ytterdörren, jag vände sedan blicken tillbaka på mamma som stod där helt stel. 

"No, mom. I can never forget you for this. Sorry.", jag stängde sedan ute det hon sa och öppnade fort dörren för att komma ifrån henne så fort som möjligt. Med raska steg gicck jag ut från den stora gården med Harry som småsprang bakom mig. 

"Calm down, Linn.", försökte han och tog tag i min hand. "Don't be mad at her."

"You don't know my mom. She buy love with money and thought it kept in the length, but it didn't.", mina steg blev bara snabbare och snabbare och jag insåg snart att Harry inte längre var bakom mig. Jag tittade hastigt bak och fick se att han gick några meter bakom. Jag stannade till och drog efter andan innan jag återigen öppnade munnen. 

"Sorry, Harry. I'm just sad, disappointed and tired of her, that's all.", han kom ikapp och drog in mig i en kram. "But now I'll just forget her for a moment and have some fun with you, El, the other boys and Perrie.", jag log och såg att även Harrys leende utvecklades. 

Trots paparazzis som gick efter oss så höll Harry hårt om min hand och brydde sig inte speciellt i dem. Det syntes att han var van med denna uppmärksamhet, dock var inte jag det, vilket gjorde mig lite rädd, eftersom nu var det inte tre stora livvakter runt omkring oss, nu var det bara jag och Harry och i princip så kunde allting hända. 

 

Jag höll ett hårt grepp om Perrie och helst så ville jag aldrig släppa taget. Jag hade saknat henne alldeles för mycket och jag kunde nästan inte släppa blicken ifrån henne, hon var så fin. 

"Did you text Haz, Zayn?", jag tittade på Liam och gav han en enkel nickning som svar. Han tittade bekymrande på klockan och sedan upp på oss andra igen som satt ihopträngda i soffan. "It's half past five, I'm very hungry."

"Yeah, actually. I'm hungry too.", klagade Niall och vi hav honom en tröttsam min. Varför sa han ens så där? vi alla visste redan att han alltid var hungrig. 

"Take he Linn with him?", frågade El som satt ihopkrupen i Louis knä. Jag tog upp smset som Harry hade svarat på och läste det igen. 

"Yep, it sounds like that.", hon brast upp i ett stort leende och jag tittade på Perrie som nu såg bekymrad ut. "Babe, what's wrong?", jag tog hennes hand och hon tittade ut mot oss alla.

"Is she nice? Linn, I mean.", hennes röst skakade. Hon var nog orolig över något. 

"Yes, she is. She's in the same family as El, then you can think yourself.", skrattade Niall som även verkade lugna ner henne en aning. 

"Why?", frågade Liam misstänksamt och gav Perrie en lite orolig blick. Hon skakade på huvudet och ryggade bak ryggen lite. 

"I don't know. Harrys girlfriend in the past didn't liked me, maybe she doesn't either."

"I'm sure she will. In fact, she's nervous to meet you too, but just be yourself and everything, I promised you that she'll like you.". lugnade Louis ner henne vilket jag var tacksam för. Var det något jag verkligen hatade så var det att se någon jag älskade vara ledsen, orolig eller något liknande. 

 

Harry öppnade dörren in till de andra och hallen hade fyllts med skor. Vi kunde höra röster och skratt ifrån vardagsrummet så vi förstod att de alla satt där inne. Gåturen till Zayn hade varit väldigt ovanlig. Fans hade skrikit, hoppat och gjort allt för att få en bild tillsammans med Harry, vilket till en början kändes konstigt men efter tjugode tjejen började jag nog vänja mig vid detta skrik och gapande, jag visste ju att det var det enda sättet att ha kvar Harry, jag ville ju inte stå ivägen för hans dröm och arbete. 

Niall rusade ut och mötte oss i hallen och han såg ganska uppspelt ut. "We should eat food now, come in and tell Liam what you want. He should drive to the restaurant soon and pick it up!", han skyndade oss in till rummet som var fullt med människor, jag hade ju sett nittio nio procent tidigare, däremot hade jag aldrig sett den blonda tjejen med den söta klänningen förut, endast på bild men ändå, hon såg väldigt snäll ut och jag förstod att hon var Perrie eftersom hon satt i Zayn knä. Hon fick fort syn på oss och ställde sig upp. 

Till min förvåning var det mig hon gick fram till först och log ett gulligt leende. 

"Hi, I'm Perrie. Zayns girlfriend.", hon räckte sin hand och jag tog villigt emot det. "You look amazing, just as El told me and on the picture I've seen on you."

Jag gillade redan denna tjejen, hon var riktigt go och verkade vara en sån framåt person. Jag skakade henens hand och log ett leende som faktiskt var äkta. 

"Nice to meet you Perrie! I'm Linn and you look so good you too!", jag tänkte fortsätta att berätta om hur nevös jag varit inför detta möte, men jag lät bli det, för att skippa förvirring och missförstånd. 

"Come here, sit with us!", jag sneglade mot soffan och såg Eleanor som slog med handen på den som ett tecken på att jag skulle sätta mig. Jag kastade en blick på Harry som direkt slog sig ner på fotöljen neranför honom. Denna dag skulle nog bli gansla lyckad ändå. 

---

Slängde ihop en liten snabb del! Är hemma nu. Klev upp två inatt och landade i Sverige runt tio kanske. Är jävligt trött men ska ta en dusch nu och sen bara ta igen mig efter resan och krypa ner i min egen säng. 

Har förävligt haft det riktigt bra. Tempen låg runt 30+ varje dag, dock tillbringade jag 90% av tiden i skuggan men vad gjorde det? det var varmt där med. Hehe. Ska läsa igenom era kommentarer nu och svara på dem. Tusen tack för alla fina kommentarer, ni gör mig så himla glad <3

 

 

Efter fyra okända drinkar hade jag både tappat bort Eleanor, Louis och resten av killarna. Människorna på dansgolvet var i full gång och jag kände att mitt huvud verkligen inte klarade av den höga musiken längre. Jag förflyttade mig fort bort från dansgolvet och ställde mig istället i baren som just ni nästan var tom, klockan började närma sig midnatt och människorna var fulla. Jag tog upp pengar ur fickan och räckte över till killen som stod i baren. 

"I want something grossy.", mumlade jag. Killen i baren log och höjde ögonbrynen. Sedan började han blanda, vad det än var han blandade så orkade jag inte bry mig. Just nu ville jag bara glömma allt. 

"There you are!", jag tittade hastigt bak och fick syn på Liam som alltid hade ett leende på läpparna. "I've been looked at you." 

Jag tittade med en fördärvad blick på Liam som fortfarande log. Vad ville han nu då? I samma veva var drinken klar. Jag tackade så mycket och tog en stor klunk av glaset jag hade i handen. Jag kunde känna hur det brann i halsen men jag försökte att dölja det så gått det gick. 

"I just wanted to say that Harry is on his way. He want to meet you and see that you're okay.", jag stelnade till. Då kom jag att tänka på Harry och Cara, och på smset Nadja skickade tidigare idag eller hur osäkra killarna lät när de bildade uppfattningen om att Harry aldrig skulle gå tillbaka till henne igen. Jag tittade storögd på Liam som nu såg lite orolig ut. "Isn't it good, or?" 

Jag tog ännu en klunk av drinken och nickade långsamt. "Yes, of course. But he was with Cara, I thought they should sleep together.", Liam gav mig en chockad blick. Hans ögonbryn var upphöjda och bakom hans sträckade mun så kunde man se hur ett flin trängde sig fram. 

"You're jelaous, isn't you?", jag ryckte på axlarna. 

"Maybe I am. But it's not easy for me either when my exboyfriend was cheating on me, then my mom and then Harry. Of course it's hard to trust someone new.", jag förstod nu att jag kanske sagt för mycket. Liam behövde egentligen inte veta något av det jag just sa, men samtidigt så kändes det bra att ha det sagt till någon som faktiskt verkade bry sig. 

"Oh, I'm sorry. I didn't know about all these things.", han tog sin hans på min axel och nickade vädjande på mig. Jag besvarade leendet.

"It's okay. You couldn't know."

 

Efter tjugio minuter hade jag lyckats klämt i mig ännu fler drinkar och jag hade inte sett Harry någonstans. Jag kände mig vilse, borta och förvirrad. Vart var jag egentligen? Det var suddigt och min brist på syre började ta slut. Jag behövde luft. Jag skyndade mig ut från festen och satte mig ner på backen. Mitt huvud dunkade och spyan var uppe i halsen på mig. Jag kände hur allt jag hållt inom mig hela dagen bara ville ut. Allt med mamma, Cara, Harry, Carl, allt. Tårarna bara forsade ner och jag hade ingen aning om vart de kom ifrån. Jag hade lyckats vara starkt tills nu. Det måste ha vart dessa jävla drinkar. Det var mörkt ute och gatorna var tomma. Ljudet innefrån var det enda som kunde höras och musiken kunde man höra om man som så bodde flera gator bort. 

Jag tänkte på Liam, han hade ju lovat att hålla koll på mig. Vart höll han hus? 

 

Plötsligt hörde jag fotsteg som kom emot mig. Allt var fortfarande suddigt men jag kunde ändå höra att fotstegen stannade vid mig. Jag kisade upp mot killen och kände igen han så väl. Hans lockar som stack ut utanför den mössan han hade på huvudet, han var så fin. 

"Linn?", han tog taget om min arm och hjälpte mig upp. "Are you drunk?", hans ord ekade i mitt huvud. Mina tårar blev fler och fler när killen som stod framför mig inte var någon annan än Harry. Jag antar att det var en del känslor som bara flödade upp inom mig men jag kunde svära på att det också var femtio procent alkoholens fel att jag var som jag var. 

Jag visste inte riktigt var eller vem jag var just nu men jag visste att jag befann mig i Harrys famn, vilket fick mig att känna mig trygg och en aning lugn. Trots att jag stank alkohol och svett så puttade inet Harry bort mig för det, han stod och strök sina händer bakom min rygg och sa inget mer. 

 

"Harry, please. I can't be without you, never leave me.", mumlade jag med huvudet lutat mot hans bröst. 

"I'd never leave you, Linn. Never.", hans ord fick mig att återigen bli tryggare i mig själv. Jag kunde nu stå på egna ben och alkoholen i kroppen var påväg att försvinna ut ur mig. 

"Come on, we drive home to me. You need to sleep.", Harry bar mig till bilen och jag kunde ju inte direkt klaga över det. Jag kände mig fortfarande borta och jag visste fortfarande inte riktigt vart jag var mer än att Harry fanns vid min sida, och bara att han fanns där gjorde att jag kunde känna att jag egentligen kunde vara på andra sidan jorden, bara jag fick vara med Harry. 

---

Tidsinlägg #4. Kanske en rätt så meningslös och tråkig del, men sånna lät finnas de också. Kan ju inte allltiiiid hända grejer ;) Kommentera fina ni!

Att få se Cara hade vart en dröm i flera års tid, hon var verkligen en förebild för både mig och många andra. Istället för att bara se henne gå omkring på catwalken så fick jag träffa henne, jag fick krama henne och hon pratade till och med till mig. De hela kändes så overkligt. Jag hade till en början blivit sams med Harry igen, och sedan händer detta. Ibland kan faktiskt bra saker hända mitt uppe bland de dåliga. 

Harry kom närmare och när han tillslut stod bredvid mig så såg jag hur de båda tittade på varandra. En spänd tystnad spred sig mellan oss och jag förstod inte riktigt vad som höll på att hända. Slutligen så tog jag klivet till att börja prata igen. 

"Cara, this is my..", jag hejdade mig. Jag visste ju inte riktigt än vart vi stod. Vi var ju inte tillsammans ännu, det var vi ju faktiskt inte. Men vi var ju heller inte 'bara' vänner, eller var vi det? Mer hann jag inte ens tänka förrän Cara öppnade munnen. 

"Harry, Is it you?", hon log. Jag vände huvudet mot Harry som fortfarande såg lite osäker ut. Men efter ett tag så nickade han. "Oh, so nice to finally see you again, it was so long time ago!"

Hon gick emot honom och gav han en självständig och säker kram. Om hon inte hade vart en utav mina största förebilder så hade jag självklart blivit sur, men kunde jag bli det nu? kanske inte, men jag kunde ändå inte sluta tänka på varför de redan kände varandra. 

"Yeah, One year ago, I think", svarade Harry, nu med ett leende som lekte kring hans läppar. "Nice cap, by the way." 

Cara tog av sig mössan och tittade på den, sedan skrattade hon. "Yes. You gave it to me, of course."

"Oh, you two already know each other, I see. Nice! How?", jag kunde inte låta bli att undvika frågan, speciellt inte när de började prata om den där möss-grejen. Det uppstod ännu en tystnad mellan oss och det förvånade mig riktigt mycket att det inte alls var några skrikande fans runt om oss just nu. Fast skulle jag vara ärlig så var det exakt det jag ville, jag ville helst komma bort härifrån. Sättet Cara tittar på Harry gillade jag inte riktigt, jag visste att jag kunde bli svartsjuk, och det skulle bli svårt att vara det i denna situation eftersom miljontals tjejer springer efter Harry dagligen, men det är sånt man får ta. Detta kändes mer, konstigt på något sätt. Som om de redan visste nästan allt om varandra, även om de inte ännu hade sagt särskillt mycket. 

"Cara and me.. Uhm..", Harry kunde inte riktigt komma till skott med det han skulle säga men något döljde han iallafall, och jag tänkte inte ge mig förrän jag skulle få veta vad som faktiskt pågick. "We were dating before." 

De båda log, så där läskigt. Som i filmer när paren hittar tillbaka till varandra. 

"Me and Linn thought we should go and eat some food. Hang with us?", Harrys ord fick mig att stelna till. Varför ville han umgås med sitt ex? Att hon sedan var en snygg modell skrämde mig faktiskt. Jag visste att Harry lätt kunde falla för blonda modeller, det hade jag faktiskt lagt på minnet när Nadja berättade det förut. "If it's okay with you, Linn?", Han sneglade ner på mig och vände sedan blicken på Cara igen, som genast log. Vad skulle jag säga? nej? nej vad skulle hon tro om mig då. Jag suckade ljudlöst och nickade på huvudet. 

"Of course, it will be fun!", Harry log ett tacksamt leende och började sin nya konversation med Cara igen. Jag skulle ljuga om jag sade att det inte kändes konstigt, eller att jag inte kände mig ensam, för det gjorde jag. Men samtidigt så kunde jag förstå hur glad Harry var över att se henne igen, så jag fick väl bara vara tyst och acceptera det faktum att Harry faktiskt också är en människa med tjejkompisar. 

"How old are you, Linn?", jag väcktes upp ur mina tankar genom att både Cara och Harry hade vänt sig om och riktat uppmärksamheten mot mig. Jag log ännu ett oäkta leende och höjde upp axlarna lite. 

"I'm nineteen.", svarade jag kort och tog snabbt upp mobilen ur fickan. 

"Oh, cool. You must just have finishing school ready now then?", jag nickade. "And were you living?" 

"I living in Sweden. But my half family living here in England and Louis girlfriend Eleanor is my cousin. We are really closer to each other.", den här gnistan som funnits i mina ögon när jag såg Cara var nästan försvunnen nu. Rösten var inte längre den glada utan nu hade tonfallet nästan blivit lite irriterat. Varför undrade hon så mycket? 

"Yeah, me and Eleanor had a lots of fun together, before.", hon tittade upp mot Harry och skrattade lite. Kände Eleanor henne? va? varför hade hon aldrig sagt något om det? jag suckade och återgick till mina tankar igen. 

 

Paparazzis och fans hade nu hittat till rätta. De kryllade av människor överallt och vakterna runt omkring oss fick händerna fulla med arbete. Harry gick nära Cara och jag kände mig mest som en bortglömd gammal nalle som bara gick ivägen. Jag följde noga efter både Harry och Cara så att vi så snart som möjligt skulle vara framme till platsen vi skulle äta på. 

"Harry, were are we going? I'm starving!", klagade jag och Harry vände sig om och log ett vänligt leende. 

"Soon, babe. I promise you, it's one of Londons tastiest food in there.", han la armen om mig, vilket kändes en aning konstigt framför alla fansen och fotograferna. Jag tror även att Harry kände samma obehagliga känsla som mig och släppte fort taget kring min nacke och återgick till snacket med Cara, återigen. Jag kunde faktiskt inte bry mig mindre om vad de snackade om heller, jag kände att det inte angick mig. 

 

"Okay, then. Now were there!", Harry visade glatt med handen samtidigt som hans blick riktades mot mig. Jag nickade och gick oartigt in före både Cara och Harry. För nu kunde faktiskt inget hjälpas, jag hade inte ätit något alls idag och jag behövde få mat i mig nu, innan något drastiskt skulle tillkomma, vilket varken jag eller någon annan skulle vilja. 

Vi stod i den smala lilla kön till att få beställa, lyckligtvis var det inte alls många människor här inne just nu, men däremot utanför. Jag suckade och gav Harry en osäker min, skulle jag vara ärlig så kände jag mig inte alls trygg och säker i denna situation. 

"What do you want?", Harry tog upp sin plånbok ur fickan och tittade upp på menyn. "I'll buy for you both.", han log. Men var det något jag hatade så var det att andra skulle betala för mig när jag gått och väl hade pengar själv. 

"No thanks, Harry. I'll buy for myself.", han tittade häpet på mig, till en början började han förmodligen misstänka att något var fel. Men när jag snabbt drog till med ett tillgjort leende igen så gick han med på det och skippade frågorna. Istället betalade han för sig själv och Cara med två varsina hamburgare när jag själv inte alls kände för någon sådan mat idag, utan tog istället pannkakor med jordgubbar och grädde. 

 

Maten han knappt ställas på bordet innan jag tagit min första tugga av den utsökta maten. Harry hade rätt, det var otroligt god mat här. Varför hade jag och mormor aldrig gått hit förut? 

Jag hängde då och då med in i snacket de pratade om. Om deras karriärer och hur bra det gått för dem de senaste året. Jag var självklart jätteglad för deras skull men när det kom till mig så kände jag mig mest som en värdelös fjant som inte gjorde något alls. Jag kände då hur mobilen burrade till, jag antog att det var dagens räddning, vilket det var. Nadja stod det på displayen och fort som attan klickade jag upp det för att kunna läsa hela konversationen. Att vi satt på en restaurang brydde jag mig inte så mycket om just nu och Harry skulle nog inte ens märka om jag bara gick nu. Dock var smset inte så glädjespridande som jag först trodde, utan snarare tvärt om. 

 

 

Jag tittade ner på mina halvuppätna pannkakor och påminde mig själv om att jag egentligen inte borde äta mer. Tänk om jag skulle bli tjock? tänk om jag inte skulle räcka till nog för att Harry skulle tycka om mig mer än Cara, den snygga kända supermodellen som Harry var blixtförälskad i. Jag stirrade återigen ner på pannkakorna och plötsligt var jag inge hungrig mer. Jag sneglade upp på Cara, det perfekta leendet och de fina ögonen. Precis det Harry förmodligen föll för hos henne, eller varför inte hennes snygga stil eller coola personlighet? hela hon var ju bara för perfekt, något jag aldrig, hur jag än försökte, aldrig skulle bli. Aldrig skulle jag kunna höja mig upp till hennes nivå, vilket gjorde mig bara mer orolig. Jag skulle aldrig klara av att förlora Harry en gång till. 

---

Drama, drama, drama! vad tror ni händer nu? ;) Kommentera sötisar! 

Har som sagt sommarlov nu och ska faktiskt åka till min mormor nu imorgon eller något, innan jag åker till turkiet. Men jag sätter som vanligt tidsinlägg. Dock kanske delarna blir kortare än vanligt och ni kan ej förvänta er att de kommer exakt varje dag! solen skiner utomhus och jag har faktiskt ett liv utanför allt skrivandet också! kram på er alla å hoppas ni har ett bra sommarlov hittills! ♥

 

 

 Under den lilla tiden så har vi bara setat och pratat om allting. Konstigt nog så kändes han mer lugn och trygg nu än förut, kanske var det bara en inbillning, men något sa mig att han nu var lite säker på vad han ville. 

Plötsligt tittade jag ner på min gråa tröja och insåg då att det var det enda plagget jag bar på mig förutom underkläderna. Min kinder hettade till och jag kände mig en aning ful jemfört med Harry som självklart hela tiden skulle vara så otroligt snygg. 

"I don't want you to sit here all day, please. Follow me out and do something?", han tittade på mig med sina glittrande ögon som man bara inte kunde säga nej till. Jag tittade återigen ner på mina kläder och sedan upp på honom igen. 

"But, Harry. Look at me. I'm a fat, ugly girl as have no makeup and wear any unslighty sweater. I can't go out like this. My eyes are red and..-"

Jag avbröts mitt i meningen med att Harrys läppar pressades mot mina i en intensiv men ändå mjuk och passionerad kyss. Jag log samtidigt som jag hungrigt besvarade hans långvariga kyss. Jag tittade sedan upp på honom med höjda ögonbryn. "What was that for?" 

Han log ett brett leende, hans smilegropar syntes och sedan tog han taget om min hand. Jag sneglade ner mot den men sedan gick blicken tillbaka till Harry. 

"You should stop that call yourself ugly, fat and something like that.", han kupade sina händer runt om mitt huvud och stirrade djupt in i mina ögon. "For me, you're perfect. No matter what, you're the prettiest girl on the planet, don't think something else.", jag andades lyckligt. Aldrig hade någon sagt så till mig tidigare. Harry hade både sett mig i mina fulaste ovanor och i mina vardagliga vanor, ändå tyckte han att jag var vacker. Hela tanken fick mig att gråta av glädje, han var så himla fin. 

"Okay, but if we should go out, I have to change clothers. I don't want to hear more things that your fans call me.", jag reste mig upp och gick fram till spegeln. Jag märkte att Harry fortsatte att ha blicken på mig även när jag vände mig om. Jag kunde känna en del skuld inom mig när jag hade sagt det jag faktiskt sa, jag visste ju att fansen betydde så mycket på killarna. Vad skulle hända om Harry bara stod på deras sida och hata mig nu? 

"Wait.. What?", Harry häpnade. "Give our fans you hate already? what did they said?", han lät ganska allvarlig men reste sig snabbt upp från sängen, påväg mot mig. Jag drog efter en lång suck och fortsatte stirra mig blind in i spegeln.

"Nothing, Harry. Just forget it.", konstaterade jag och ville verkligen inte vara orsaken till att Harry skulle bli arga på sina fans. "I don't care anyway.. It's okay."

Han gav mig en min som sa ungefär att han förstod att jag inte menade det jag sa. Men det ändrade ingenting, kanske att jag tog åt mig lite väl mycket va vad de sa, men det var inget han behövde få reda på. Så länge han var glad så var jag.

Han verkade inte riktigt tro på vad jag sa, jag märkte då hur han tog upp sin telefon, vad han gjorde kunde jag inte riktigt tyda. Det enda jag märkte var att ju längre han tittade desto mer rynkades hans panna. 

"What the hell..", mumlade han då och då. Tillslut kunde jag inte låta bli att fråga vad han höll på med. Han visade upp mobilen jag jag såg då att han läste kommentarerna jag fått utav fans. Han gick ännu närmare mig och gav mig en mjuk, trygg kram samidigt som jag vilade mitt huvud mot hans bröst. 

"I hate that our fans are so..", han suckade. "Jealous. ", jag höjde huvudet och tittade upp mot honom. "You're nothing like that as they writing to you. You're so much better than them. Never forget that they has wrong, you must be stronger than ever when it comes to our fans, otherwise, It's not going to work with us. But I promise you, I'll always be on your side, We do it together, right?", det var mycket att ta in men jag försökte göra mitt bästa, för Harrys skull och för oss.

 

Jag hade piffat till håret lite genom att dragit genom några drag med borsten, vilket ledde till att mian naturliga lockar kom fram. Vanligtvis brukade jag inte alls tycka om dem, men just idag så var de helt okej. Ansiktet sköljde jag snabbt av med lite vatten och sedan drog några drag med mascaran. Tillslut gick jag ut från toan, in till rummet där Harry låg i sängen och tittade på något program på TVn. Jag log när jag fick se honom och det kändes mer än bra att ha han här just nu. 

Jag tog några plagg ur garderoben och tog på mig. Det fick bli ett vitt slappt linne med ett par vita shorts under. På första gången på flera dagar kunde jag titta mig själv i spegeln och känna mig fin, för en gångs skull. 

"What do you think? Am I okay to go out with in the city with all those crazy peoples?", Harry hörde ironin i min röst och hoppade fort ut ur sängen. Han omfamnade mig samtidigt som han kysste mina läppar. 

"You're so beautiful, as before.", hans ord fick mig att le och just nu, trots allt som hänt under dagen, så hoppade jag på moln. Harry fick mig att känna en känsla som inte någon annan har kunnat, Inte ens Carl. 

 

Det kändes jobbigt att lämna pappa återigen ensam i huset, men lite av det jobbiga försvann när jag faktiskt insåg att El's föräldrar kom hem idag. Förmodligen väntade han att få säga hej då till dom innan han begav sig vidare hem till Sverige igen. 

"What are you thinking about, babe?", Harry tog min hand och log ett säkert leende mot mig. Jag ryckte på axlarna och sa som det var. 

"Dad, mom.. Everything."

"Don't worry. Everything will be alright, I promise. I'll never leave you now.", jag trodde aldrig jag skulle tro på några sånna ord igen, men konstigt nog så kändes det som om det var något att kunna lita på. Jag var redo att börja lita på folk igen, iallafall Harry. 

 

Vi hoppade ur den svarta taxin och gick ut mot gatorna. Det var ovanligt lugnt ute och än så länge hade inga lagt märke till att det var just Harry Styles som gick här, bredvid mig, en helt vanlig tjej. Jag förstod att hälften av befolkningen som befann sig på stan var runt omkring resterande killar med Eleanor just nu, någonstans, vilket gjorde det på ett sätt lättare för oss. Plötsligt fick jag se, mitt framför oss, på Londons stora gata gick tjejen jag alltid beundrat, alltid sett upp till och alltid viljat träffa. 

"Look, Harry!", jag kände mig en aning exalterad och jag gjorde allt för att inte skrika rakt ut. Han tittade åt mitt håll. 

"What?"

"Look there!", jag nickade ännu en gång mot tjejen som kom rakt emot oss, men konstigt nog så la han inte märke till henne, eller kanske inte ville lägga märke till henne. "It's the Victorias Secret model! Cara Delevingne!", utbrast jag ännu högre. Dock verkade inte Harry så speciellt intresserad och verkade inte alls bry sig särskillt mycket. "Come on, we say hi! she's my idol, like the little girls are about you.", jag blinkade med ena ögat och han förstod vad jag menade, som svar så log lite försiktigt.

"I don't think it's so good idea to meet her right now.", förklarade Harry med en besvärlig blick som inte riktigt gick att tyda.  

"But, Please?", bad jag, utan att inte ens alls tänka på vad som gjorde att han inte ville gå. Han gav med sig en suck som sa ungeför att jag vann. 

Jag gick med glada och lättsamma steg fram till Cara som var fullt upptagen med att hålla på med telefonen. Jag harklade mig lite framför henne och först då växkte jag hennes uppmärksamhet. 

"Hey Cara! I'm Linn, a big fan of you.", jag räckte fram min hand och hon log ett glatt leende mot mig. 

"Oh, nice to meet you, Linn!", hon stannade upp i sitt gående och tog inte bara taget om min hand utan drog också in mig i en kram. Hela jag tjöt av glädje och jag ville bara skrika ut till hela världen att jag, Linn Steneberg har fått träffat Cara Delevingne, Victorias Secret modellen som alltid vart min favorit. Jag kastade en exalterad blick på Harry som stod en bit bort, han kom med sakta, osäkra steg emot oss och jag började mer och mer undra varför han vart så inställt på att inte träffa henne alls idag. Konstigt. 

---

Hmm.. Har inte så mycket inspiration som sagt, men detta är bättre än något! Sorry för en sen del än planerat men bättre det än inget! Känner att jag spenderat två timamr framdör datorn med denna delen medans solen stekt på som bara den utanför, har dock badat och solat näst intill hela dagen men jaja. Kommentera hörrni!

 

Kan även passa på att säga att på Lördag åker jag till turkiet, men jag ska försöka hinna med så många tidsinlägg som möjligt, allt för er! och även denna vecka har jag lite fullbokad. Så snälla, ni vet att jag älskar era kommentarer men jag skulle vara jätteglad ifall ni kunde sluta tjat om när nästa del kommer. Jag skriver så mycket jag hinner och orkar, men jag gör det också för er! Ni är dem som får mig att fortsätta så fortsätt som ni gör, ni är bäst! ♥

Jag väntade säkert i flera sekunder innan den slutligen kom. Dörren öppnades och där fick jag se någon jag aldrig hade förväntat mig att se här. Min mamma, tillsammans med en annan gubbe, hångla?!

"Mamma, va i helvete?", hon slets bort ifrån kyssen och tittade skräckslaget på mig. "Va fan håller du på med?"

Hon gick snabbt ur hissen och försökte sträcka sina armar mot mig, men jag backade snabbt undan.

"Gumman, snälla. Säg inget till pappa, han skulle bli helt förstörd. Snälla.", mamma tittade med en skrämd blick på mig.

"Hur länge har detta hållt på?", frågade jag oberört. "Vad är ditt jävla problem?"

"Bara i några månader, men du måste lova att hålla det hemligt för pappa. Du vet hur viktigt företaget är för oss nu och hur bra det går.", jag gav henne en ilsken blick och sedan vände den mot gubben som stod bredvid henne. Han log ett hånflin och blinkade med ena ögat, han äcklade mig redan. Jag vände på klacken men hann inte långt förrän mamma tog tag om min arm,

"Va i helvete gör du kärring, släpp mig.", utbrast jag och märkte då hur människorna runt omkring oss stirrade. Hon släppte då taget och gav mig en sorgen blick.

"Berätta inte för pappa, jag lovar. Jag ska göra det direkt när vi kommer hem.", något i blicken sa mig att jag borde låta bli. Hon lät allvarlig på tonfallet och något sa mig att jag borde tro på henne. Jag nickade men sa inget mer.

Bråket hade hållt på från tiden vi kommit hem och jag kunde inte låta bli att vara så besviken på mamma. Hon grät, bad och grät lite till för att få stanna kvar. Pappa var lika ledsen och speciellt förkrossad. Vilket jag kunde förstå. Elin hade rätt. Resan till Tallin fick mig att glömma Carl för en stund, men istället kom något annat ivägen.

 

Harry satt fortfarande still i sängen och höll om mig. Jag kände hur jag återigen började skaka, jag bet mig i läppen och höll tårarna inne. 

"Then she promised me and my dad and never do it again.", jag suckade. 

"But she did it?", jag tittade på honom omedvetande. Han hade tagit in vad jag sagt, lyssnat och till och med förstått. Jag nickade och ryckte på axlarna.

"Yeah, Me and El saw her today. I think my dad already knew it because when I went home, He had packed his bags." "I maybe forgive a lot, but I never forget what's said and done. That's why I hate cheating. First Carl, then my mom..", jag tog några djupa andetag och tittade upp mot Harry som såg skyldig ut.

"And then.. Me.", han svalde hårt och jag kunde se skulden han hade i sina ögon. Jag nickade och tog hans hand. 

"But I'm ready to move on, with a fresh start. Are you?", han log, nästan skrattade åt det jag nyss sa. Han sträckte ut sin hand och tittade mig in i ögonen. 

"I'm Harry, who are you?", jag fnissade och skakade hans hand. 

"I'm Linn. Nice to meet you!"

---

Så, då var det klart då! ;) vad kommer nästa drama bli tror ni? ;) hmm.. Kommentera!

 

Jag blev till en början stel. Vad skulle hända nu? vad skulle jag göra nu? sedan kom modet, från helt ingenstans. Hon hade ännu inte lagt märkte till mig men det skulle det bli en ändring på tänkte jag. Jag gav Eleanor en sidoblick och hon förstod nästan irekt vad jag skulle göra, trots det så hindrade hon mig inte. Vilket bara var skönt. Jag gick med långa steg fram till kvinnan som jag skämdes över så himla mycket, kvinnan jag i hela mitt liv kallat för mamma. 

 

"Mamma?", hon hoppade till av rädsla och gav mig ett osäkert leende. "Vad i hela helvetet håller du på med?"

"Hej vännen. Uhm..", hon tvekade en stund. "This is my friend, Ian. He's very nice and.."

"Jag skiter i vem det är. Jag skiter i dig nu. Du har ljugit för mig, för pappa och för alla. Jag förstår nu varför du var så jävla exalterad till att åka hit, du ville träffa din nya jävla pojkvän. Alltså, snälla. Väx upp för i helvetet. Du kan bara dö, jag hatar dig så jävla mycket.", efter alla de hårda orden jag ropat ut så kände jag en skuld, en ångest. Hur kunde jag säga så till min egen mamma? hur som helst så förtjänade hon det, just nu. 

Hon tittade med en skeptisk blick på mig och sedan suckade hon. Men jag gav mig inte, med tårarna i ögonen som jag snabbt blinkade bort så stirrade jag ännu mer på henne. "Vem ska berätta detta för pappa? du eller jag? eller vill du kanske att det ska bli som förra gången?", jag lät hård. Kanske för hård, men det kunde bara inte hjälpas. 

"Pappa vet förmodligen redan om det här. Han må vara för snäll ibland, men han är också väldigt smart. Du måste förstå att..-"

"Du är sjuk i huvudet. Det är aldrig okej att vara otrogen och du är det stup i kvarten. Snälla, bara försvinn ur min åsyn och jag vill helst aldrig mer se dig, aldrig.", jag vände mig om men hejdade mig när jag kom på att jag ännu inte var riktigt klar än. "Du klagar på att pappa förstör våran familj, men det är i själva verket du som förstört allt. Det är du som är problemet. Dra och kom aldrig tillbaka till våran familj igen. Du förtjänade aldrig en andra chans, men som du själv sa, pappa är för snäll." 

Jag vände på klacken och gick fort bort från henne. Jag kunde höra hur hon skrek något efter mig i tårar men jag var stark nog att inte vända tillbaka blicken, jag var trött på bortförklaringar, lögner och otrohet. Men jag hade med tiden blivit van. Det var inte direkt första gången någon svek mig på det här sättet. 

Trots att Eleanor inte förstod något av det vi sa så höll hon ett stadigt grepp om mig och drog sin hand fram och tillbaka på min rygg. Vi hade gått så att mamma var ur synhåll så jag slapp se henne. 

"I can't understand this about my own aunt. I thought she has learn something from the last time, but probably not.", hennes ord gjorde mig inte speciellt gladare men jag var glad över att hon alltid var så förstående. Hon hade iallafall sett med sina egna ögon vad som hade hänt, det behövdes inte många ord till att beskriva vad som faktiskt höll på att hända. 

"I'll just, go home and tell dad. Then I want to be alone, okay?", bad jag och hon släppte taget om mig och nickade förstående samtidigt som hon tittade på sin armklocka hon hade på armen. 

"Yeah, the boys interview probably end soon. See you home, sweetie.", vi gick åt olika håll och de få tårar som mot min vilja fallit ner slog jag ilsket och fort bort. Varför gråta över henne? hon förtjänade inte ens mina tårar. 

 

"Pappa, vad gör du?", jag behövde inte ta många steg innanför dörren innan jag såg vad pappa var påväg att göra. Han var påväg att packa sina väskor. 

"Jag har pratat med El's föräldrar. Jag åker hem ikväll, jag packar ur mammas saker i huset så hon bara kan flytta ut sen när ni anländer hem igen.", jag rusade in i hans armar. "Jag trodde på det hon sa, men jag hade fel. Självklart skulle det hända igen." 

"Pappa, lämna mig inte här, ensam med henne. Jag klarar det bara inte.", snyftade jag och jag kunde nu inte låta bli att släppa ut tårarna. Han strök handen över mitt hår och lutade sig bakåt. Han tog bort de mestadels av håret från mitt ansikte och stirrade mig rakt in i ögonen.

"Jag klarar inte av att se din mamma med någon annan, inte än. Jag måste göra det här. Jag och El's föräldrar tar hand om företaget själv och hon får helt enkelt sysselsätta sig med något annat, jag tänker inte hjälpa henne längre.", han pussade mig i pannan. "Men som vi pratade om inatt. Det är alltid du och jag, gumman. Du är alltid välkommen hem men jag tänker inte heller hindra dig från att bo med din mamma, jag vet hur starka band ni har till varandra."

"Eller hade.", mumlade med huvudet vid hans bröst. "Stannar du inte ens och grattar Eleanor? du är oavsett vad alltid en i familjen. Det är mamma alla blir besviken på, inte dig.", han nickade och log ett krystat leende. 

"Ja, det vet jag. Jag får skicka iväg en hälsning till henne på hennes dag, och du får hälsa alla så mycket. Men jag åker ikväll.", det var inte någon idé att trotsa emot. Jag visste att om han bestämt sig för något, så blev det av, även om jag så bad på min bara knän om att han skulle stanna kvar, så åkte han ändå hem. Oavsett om jag ville eller inte. 

 

 

Jag var väldigt nere och seg idag. Men jag visste att denna intervjun var viktig för oss så jag gjorde verkligen mitt bästa för att det skulle fungera. Vilket jag tyckte det gjorde också, killarna var lika glada som vanligt, det var inte bara en massa kärleksfrågor och intervjun rullade på bra, vilket fick mig att bli lite gladare också och för stunden kunde jag glömma allt som hade hänt. 

"Okay guys, just one more photos.", log den blonda intervjuaren. "Can I lying in your knees?", jag skrattade åt frågan och var absolut inte van vid att en sådan fråga skulle tillkomma. Självklart gick vi alla med på det och vi gjorde som fotografen sa åt oss att göra, det vill säga, hålal upp våra händer. 

"Thanks for you coming boys, it was very fun.", vi kramade om intervjuaren en sista gång och besvarade glatt det hon sa till oss. Vi gick sedan ut genom den lilla gångn och kom ut till allrummet där till vår stora förvåning ett välbekant ansikte syntes till. Hon log mot oss och gick fram till Louis. 

"Hey, El! should you don't meet Linn today and eat lunch?", Niall tittade fundersamt på sin klocka och sedan vände han blicken upp till henne igen. 

"She might a little bit problem with hers family today, she's very upset and want to be alone.", hennes leende på hennes läppar försvann då hon tittade på mig. 

"Okay, hope she'll be okay.", konstaterade Liam och tittade mot dem andra. 

"Yeah, absolutely.", klargjorde Zayn innan han fortsatte. "But, El. Then haven't you eat yet? or?", hon skakade lätt på huvudet. 

"Well, then you can eat some pizza with us!", hela Louis lyste upp och jag kunde riktigt känna hur lyckan från Louis sida spred sig över rummet. De var verkligen så perfekta för varandra och jag var så glad över att han träffade en sån snäll tjej som Eleanor. 

 

"Do you think that I can go and meet her now?", frågan bara flög ur mig och allas ögon vändes mot mig. Jag kunde se hur ett leende trängde sig fram på El's läppar och sedan ryckte hon på axlarna.

"I really don't know, she said that she want to be alone. But I guess that she want to meet you right now, she need someone who take care of her as not is her dad or mom.", yttrade hon och jag nickade vädjande på huvudet. 

"I take a cap to her. See you soon guys."

De alla gav mig ett litet säkrat leende och de ropade hej då i kör på varandra. Det var nästan skrämmande. 

 

Med raska steg gick jag upp på Eleanors uppfart, bilen var försvunnen så jag antog att hon kanske var ensam hemma. Jag hoppade upp för stentrappan och knackade nervöst på dörren. Till min förvåning så öppnade en man jag aldrig sett förut, han hade drag ifrån Linns ögon och näsa så jag antog att det var hennes pappa. Han log mot mig och innan jag ens han blicka så var jag inne i huset. 
"She's upstairs. Please talk to her, she's upset. She need you now, more than everything.", jag nickade åt han samtidigt som jag fort klampade va mig skorna och gick mot gästrummet som jag antog att hon sov i. Jag tänkte inte ens på att knacka utan jag bara slet upp dörren, och där satt hon. Lika fin som alltid, hennes ögon var röda och hon satt med en grå tröja. Helt sjukt hur en tjej kunde bli så himla vacker oavsett vad. Hon tittade chockat på mig när jag kom in, sedan vred hon huvudet så att blicken fastnade på golvet igen. 

---

Jaha, kanske lite tråkig del. Men inspirationen är inte så stor just nu men jag gör så gått jag kan! Hoppas ni gillar den lite iallafall, haha :) Nu är Harry där. Tror ni hon kommer berätta för honom? och kommer hon låta han stanna? ;) 

 Huvudet var begraven i huvudkudden, täcket var uppdraget över huvudet och tankarna kring Harry ville inte försvinna, hur vida jag än försökte. Klockan närmade sig strax efter tre och hjärnan var helt klarvaken medans resten utav kroppen var slut, sliten och trött. Jag suckade tyst för mig själv samtidigt som jag räckte mig efter mobilen som låg på nattygsbordet bredvid sängen. 

Facebook var lika dött som vanligt, instagram spammades av bilder från Elin och Erikas lilla semester tillsammans och Twitter ville jag inte ens tänka på, inte efter alla kommentarer tidigare ikväll. 

Plötsligt hörde jag fotsteg utanför dörren, och om jag inte hade vetat om att Eleanor skulle sovit med Louis inatt så hade jag faktiskt inte brytt mig så mycket om det, men nu när jag visste att hon skulle sova borta och Eleanors föräldrar var i något annat land och jobbade så blev jag faktiskt lite rädd. Vem skulle vilja mig något så här tidigt på morgonen? Något mer hann jag inte tänka förrän dörren sakta öppnades och in kom ett välbekant ansikte. Trots mörkret så kände jag ändå igen det svarta håret och de långa benen. 

"Pappa, vad gör du här?", med ett rätt så chokerande tonläge tittade jag undrande på pappa som nu var påväg mot min säng. När han var tillräckligt nära så att jag skulle kunna tyda hans ansikte så såg jag tydligt hans röda ögon. Han hade gråtit. "Har du gråtit?", jag visste svaret. Men på något sätt så kunde jag inte undgå att fråga iallafall. 

"Nej, jag och mamma hade bara ett av våra gräl igen, du vet.", jag suckade. Nog visste jag vad han menade allt. 

"Men pappa, vi är ju på semester. Jag trodde vi skulle njuta av detta utan några bråk, det sa ni ju själva?"

"Jag vet gumman, men saker går inte alltid som man har tänkt sig och nu är hon ute ur huset, igen. Jag har ingen aning om vart hon tog vägen.", jag stelnade till. Jag kom att tänka på att hon tidigare hade sett ut som om hon nydligen kom hem ifrån någon, hon hade en vit klänning på sig och såg allmänt slampig ut. Sedan kom tankarna tillbaka till dagen då hon ivrigt hade sagt att vi skulle vara kvar här i flera veckor. Det kunde väl inte vara sant, det kunde väl inte hålla på att hända.. Igen? Jag försökte att sudda ut tankarna om det och tog istället pappas hand. 

"Varför förlåter du henne efter varje gräl?", han tittade på mig. "Och för det hon gjorde?". Tårarna var inte långt borta nu. Men jag var fortfarande glad över att pappa och jag stod varandra närmare än några andra efter allt som hänt. Han var den enda som förstått mig och alltid funnits där. Han var helt klart en hjälte för mig. 

"Jag vet inte, tjejen. Det är komplicerat, allt är komplicerat. Företaget går riktigt bra just nu och det är ju ett familjeföretag vi äger.", jag hade hört den meningen förr, nästan för många gånger nu. "Om jag kan förlåta henne, så kan du det också. Hon är ju trots allt din mamma.", jag log ett tillgjort leende samtidigt som han la armen över mig och pussade ömt till min panna. "Kärlek är inte alltid en dans på rosor, men ibland måste man ge kärleken en andra chans, även om personen kanske gjort något dumt. Huvudsaken man lovar att inte göra om det igen och verkligen ångrar sig.. Som din mamma, hon grät i.."

"Hon grät i flera dagar, jag vet, pappa. Men ibland förtjänar man inte det. Mamma hade hållt på i över ett år, hon svek både vår familj och företaget.", avbröt jag fort och han nickade. Han verkade ta in det mesta jag sa och som vanligt så höll jag tillbaka tårarna. Jag var hans duktiga flicka som aldrig visade mig svag, det var så jag levt i hundra procent av mitt liv hittills och det tänkte jag fortsätta med. "Varför kom du in till mig?" 

"Jag hörde att du pratade med tjejerna tidigare och jag antog att du fortfarande var vaken. Jag ville bara se att du var okej och sånt.", jag nickade ett tacksamt leende. "Jag älskar dig min princessa. Dig om någon skulle jag aldrig överge, aldrig. Jag kommer alltid ta dig i första hand.", hans grepp runt om mig blev hårdare och jag besvarade hans omfamning genom att ta min arm runt hans mage. Det kändes bra att vara i pappas famn igen, det hände inte alls ofta faktiskt. 

"Jag älskar dig med pappa, det är du och jag föralltid."

 

Klockan visade halv två och det var först då som jag insåg att jag nästan sovit bort halva dagen, men vad gjorde det? jag hade fortfarande inga planer inför dagen. Jag kunde iallafall höra att mamma var hemma igen och bråk hördes från nedervåningen. Jag drog på mig en sliten, lång t-shirt och smög försiktigt fram till dörren. Jag satte örat mot den så att jag tydligare kunde höra vad som sas. Under så många år så hade jag stått så här, tjuvlyssnat vid min dörr för att få någon enkel uppfattning om vad som höll på att hända i min familj. Nästan för många gånger. Man skulle kunna säga att jag var van. 

Jag ville så gärna kunna gå ner och skrika åt dem att de båda gjorde fel, men efter att jag hade gjort det den gången för ett halvår sedan så visste jag att det var sista gången. Saker och ting skulle bara bli värre och jag förstod att det inte var någon idé att lägga sig i. 

Istället tog jag min sminkväska och begav mig in till övervåningens toalett. Jag ställde mig framför spegeln och mina tankar om hur ful, fet och äcklig jag var spred sig i mitt huvud. Aldrig hade jag tagit skit ifrån andra tidigare. Men när hundratals olika tjejer sa det i massor av kommentarer så kunde jag inte låta bli att inbilla mig att det var sant. Kanske dem hade rätt? Jag hade inte tränat på månader nu och ful hade jag alltid haft tankarna kring. Men äcklig? på vilket sätt? Jag suckade och drog concealern på påsarna under mina ögon. Jag tog sedan mitt rosa puder för att ändra nyansen på mina kinder. Det blev även några drag av ögonbrynspennan för en lite, lite mörkare färg på ögonrynen. Slutligen så drog jag några drag med mascaran, efter det kunde jag äntligen titta mig i spegeln och känna mig någorlunda fin igen. Även om min tvivel på det var stark. 

 

"Vart är mamma?", jag mötte pappa sitta vid kökbordet, hans ögon var mörka och påsarna under hans ögon var klart större än var mina var. Jag insåg då att pappa förmodligen hade setat vaken och väntat på mamma hela natten, med ingen sömn alls. Jag satte mig mitt emot honom och ryckte åt mig mjölken. 

"Jag vet inte, hon gick ut igen.", jag orkade ärligt talat inte bry mig mer utan jag bara rykte på axlarna denna gång. "Jag förstår bara inte hur hon kan bli så arg, för ingenting. Det är inte likt henne." 

"Hon är nog bara lite stressig just nu.", försökte jag intala både mig själv och pappa. Även om vi visste att situationen förmodligen inte var så, så var det ändå en god tanke. Mobilen burrade till och jag var snabbare än blixten att fånga upp den ur fickan. 

 

 

Jag log av tanken att äntligen få komma på andra tankar. Eftersom de ändå skulle på sin intervju så skulle jag förmodligen slippa träffa Harry också. Jag svarade utan tvekan ett ja och svaret från El kom snabbare än förväntat. 

"Pappa, jag ska äta lunch med Eleanor på stan nu. Är du okej? klarar du dig?", jag ställde mig upp och gick med långa steg mot hallen för att dra på mig ett par skor. Han harklade sig från köksbordet vilket fick mig att stanna upp i mitt gående för ett ögonblick.

"Det är klart, vännen. Jag är alltid okej. Har du pengar på kortet? annars sätter jag in mer, vettu.", jag log. Han var alltid så snäll och ville mitt bästa, även om jag visste att han egentligen inte var okej. 

"Ja, ni fyllde ju på för bara några dagar sedan så jag ska nog klara mig.", skrattade jag när jag slutligen bestämde mig för mina vita converse. 

"Hej då. Vi ses senare. Älskar dig.", jag öppnade dörren och klev ut. 

"Vi ses senare, ha så kul. Älskar dig.", hördes från pappa innan jag small igen dörren. Jag gick ut från den stora gården så jag kom ut på vägen och nästan direkt fick jag syn på taxin som skulle ta mig till stan där Eleanor och Louis skulle möta upp mig. 

 

Jag tittade på klockan, vi skulle mötas här precis nu, men vart kunde dem hålla till? plötsligt hördes skrik och en stor klunga med människor kom rakt emot mig, och jag förstod först då att någonstans där inne skulle Louis och Eleanor befinna sig. Jag drog efter andan och kunde fortfarande nästan inte förstå att de faktiskt var världskända. 

Tillslut så kom två människor jag faktiskt kände igen ut och runt om sig hade de tre stora livvakter bredvid sig. De hade också två Starbucks kaffe i handen så jag förstod att det hade vart där. El såg väldigt bekymrad ut, men Louis höll hennes hand, vilket gjorde henne en aning tryggare, antog jag. 

Jag mötte deras båda blickar när de kom emot mig och de gav mig en varsin kram. 

"Hey, cous. How are you?", Eleanor log som vanligt och för ett ögonblick så såg det ut som att hon faktiskt släppt allt bakom sig och fick nu tillbaka sin trygga ansiktsform.

"I'm fine.", ljög jag och backade ett steg bakåt. 

"I should go now, but see you later.", han gav Eleanor snabb puss på munnen när han sedan hoppade in i den svarta bilen med de två vakterna. Den tredje stannade med oss. Jag tittade osäkert på honom men El hann öppna munnen före mig.

"It's no problem. He's kind.", han tittade mot oss med ett vänligt leende vilket fick mig att tro på hennes ord. Han nickade och jag tänkte precis fråga vart vi skulle ta vägen när hennes mun spändes och hennes ögon spärrades upp. "Oh, shit. Don't look back.", men innan hon hann säga meningen klart så hade jag redan vänt bak mitt huvud och sett vad hon menat.

---

Åh, vad tror ni har hänt? eller vad tror ni att dom ser? Ny del kommer imorgon och kommentera massor nu! ;) Kärlek till er ♥

 

Att ha Linn i min lägenhet igen kändes så rätt. Jag ville alltid ha henne här, hon var så lugn, stabil och helt perfekt. Jag visste ju att festandet med Will alltid brukade spåra, varför valde jag ens att åka dit? 

"Me and Will has been friends forever. He was my friend before One Direction and he was my best friends. Before I got famous, we partied every weekend and we competed often about who could drink the must drink or something like that. We has very fun together, especially now when we not meet each other so often. And sometimes I forget that small detail that I'm famous now, I must be very careful and in thursday, I just forget this. ", jag tog en kort paus samtidigt som jag la märke till att Linn faktiskt satt tyst på andra sidan soffan och lyssnade. "That I'll tell you now, I don't require that you should believe me. But that's my story, how I remember it and I'll that you listen to me, okay?", hon nickade. Jag tänkte då snabbt tillbaka på torsdagskvällen och flashbackarna rullade in. 

 

Jag tog taxin till stan för att möta upp Will som jag inte träffat på ett år nu. Det skulle bli kul att se hur han förändrats eller om han fortfarande var sig lik. Eftersom jag bodde en bit utanför stan så tog det sin lilla tid att möta upp honom. Men femton minuter senare så betalade jag taxichaffören, gick ut ur dörren och tittade mig omkring. 

Klockan närmade sig midnatt och folket på gatorna var förmodligen påväg hem till sig nu. Jag gick med långa kliv bort mot ett av Londons största fester och det dröjde inte länge förrän jag såg Will. Han var sig lik, det bruna platta håret, den fasta kroppen och sin sköna stil. Jag la dock märke till att han inte var ensam, tvärtom. Han hade självklart redan hunnit raggat upp två tjejer och om jag misstänkte det rätt så var den blonda till mig. Jag kände mig obekväm i situationen eftersom jag förstod hur kvällen skulle sluta om jag kände Will rätt. Men hade jag tagit mig hit så skulle jag iallafall stanna i någon timme, tänkte jag. Jag gick fram till Will och gav honom en hederlig gammal brorskram innan jag vände mig om för att hälsa på de två tjejerna som såg så dumma ut så det fanns inte. 

"Hello Girls.", med mitt tillgjorda leende skakade jag min hand med dem båda. Innan jag ens han blinka så var vi inne i lokalen där festen höll till. Hög musik dunkades, det var ovanligt varmt och dansgolvet kryllade med dansande människor. 

"Come on, Harry. Now we buy some drinks.", han gick mot baren och mot min vilja så följde jag honom. Jag var dock inte ensam om att göra det, de två tjejerna som presenterat sig som Hannah och Josefine följde villigt också efter. Jag suckade en ljudlös suck och började nu ångra mig stort att jag ens tackat ja från början. Jag var dock ledig imorgon, men jag kände att jag helst inte ville tillbringa min lediga dag till att torka spyor bredvid sängen. 

 

Det var vår tur att beställa och jag chockades över att Will beställde onödigt många drinkar. Dock så var det han som betalade även om jag envisades om att jag kunde betala min del av drickorna. 

"Shut up, Haz. It's party, just drink and swallowing!", jag log när jag hörde honom säga det jag och Will alltid sa under tiden som tonåring. 'Det är fest, bara drick och svälj'. 

"Yeah, you're right. Give me one drink.", jag tog faktiskt villigt emot en rosa drink av honom. För tillfället ville jag bara leva, inte tänka på så mycket måsten och bara göra. vad var de det kallades? Yolo. 

 

Jag tog mina två nyköpta drinkar och började dricka ur dem båda. Jag kände mig inte precis jätteberusad utan jag kände själv att jag hade kontroll. Med de två drinkarna i handen begav jag mig ut på dansgolvet för att leta på Will. Tillslut fann jag honom, han satt och delade saliv med den brunetta tjejen Josefine i soffan bredvid dansgolvet och bredvid henne satt hennes blonda kompis Hannah som jag inte alls var så intresserad av, men för att inte verka så otrevlig så gick jag med osäkra steg fram emot henne. Kanske skulle jag vara ett roligare sällskap än ingenting alls. 

"Hello!", jag slog mig ner bredvid henne och hennes ögon glänste stort. "Can I sit here?"

"Actually, you already sit here.", hon log. "I feel me so alone right now.", klagade hon och flyttade sin kropp närmare min, jag kände hur våra låt möttes. "Here, take my drink and just taste it."

Hon gav mig sin drink som ärligt talat såg orörd ut, men varför inte? jag ryckte på axlarna och drack en stor klunk utav den. Jag kände då hur det brändes i halsen och plötsligt var hennes läppar pressade mot mina. Jag puttade snabbt ifrån henne ifrån mig. 

"What are you doing? I already like Linn.", jag kände hur jag sluddrade mer och mer. Plötsligt blev det mesta suddigt och jag visste strax därefter knappt var jag var. Jag tittade igen på den blonda tjejen, men konstigt nog så såg jag inte henne. Det var en annan jag såg, ett välbekant ansikte, ett utav det finaste ansikterna jag sett faktiskt, det var Linn. Jag lutade mig framför henne och kysste hennes läppar. Även om de inte smakade som de gjorde tidigare idag, eller att hon inte alls luktade lika gott som tidigare brydde jag mig inte i, det var iallafall Linn jag kysste nu och ingenting kunde gå fel nu. 

 

Jag tittade allvarligt på Linn som mest såg förvirrad ut. Ilskan i hennes ögonvrå kändes inte alls lika stor längre och jag kunde se att hon faktiskt slappnade av lite. 

"I don't understand, Harry.", hon höjde ögonbrynen. "I wasn't there, you kissed a another girl, not me?" 

"That was the point. I thought it was you, but it wasn't you. I had control over myself, until the girl gave me the drink. She must had put in any pill or something, then I just remember that I woke up in a apartment beside the same girl I thought was you. I'm so sorry, Linn. I really am." 

Hon såg nu helt förkrossad ut, jag tittade förskräckt på henne som verkade vela ha något sagt, men vad? 

"What's it? please tell me.", stammade jag och jag insåg nu att hon döljde mer än jag kunde ana.

"My ex boyfriend was cheating on me the first mouth, but I trusted him when he said that it will never happend again. Two mounths later, he did it again."

---

Sådär, då kanske det ordnar sig? eller vad tror ni? Kommentera sötisar! :D

 

 

Jag och Zayn stannade och pratade lite med scenanläggarna en liten stund efter showen, vilket gjorde att vi blev lite sen till rummet där backstage-träffen skulle hålla till. Jag hade slängt vissa ögonkast på Linn lite då och då under showen men under den sista halvtimmen så var hon konstigt nog inte där. Därför kom det som en chock för mig när hon satt där, i den lilla svarta skinnsoffan ihopklämd mellan Eleanor och Liam. Jag kunde nästan inte slita blicken ifrån henne men jag märkte hur hon tvingade sig själv att inte titta på mig, istället så märkte jag hur hon då och då sneglade lite, vilket enligt mig, bara var gulligt. Hon var lika fin som alltid. Hennes mörka hår såg ut att vara rätt ofixat, vilket jag ganska tidigt la märke till eftersom hon hade sin mössa på sig. Hon hade även sina solglasögon med sig, dock behöll hon dem i handen. Hennes ögonfransar var fortfarande svarta och hennes bruna ögon som en gång stirrat rakt in i mina fick mig fortfarande att nästan drunka in i dem. Hela hon var så vacker. 

"Ey, Harry!", när Zayn viftade sina händer framför mitt ansikte så förstod jag att jag återigen fallit mig in i mina egna tankar och bekymmer att jag nästan glömt bort var jag gjorde här. Zayn lutade huvudet åt mitt håll, jag vände örat mot honom så att han lätt kunde berätta vad det var frågan om. "What the fuck are you doing, man? talk to her!", jag tittade en aning fundersamt på honom då han nickade en lös nick mot Linn. Jag tittade med hela huvudet dit och märkte då att hon redan tittade på mig. Våra ögon möttes och om jag såg det rätt så var det tårar jag såg i hennes ögon, vilket faktiskt gjorde lite ont i mig. Jag harklade mig och reste mig upp från stolen. 

Jag gick den korta metern bort mot soffan och ställde mig framför Linn. Eleanor, Louis och resten av killarna tittade förvånat på mig. Jag tog modet till mig att titta in i Linns ögon och fråga frågan som jag troligtvis redan visste svaret på. 

"Hey Linn. I think we need to talk.", jag fuktade läpparna med hjälp av tungan men vägrade att släppa blicken ifrån henne. Hon såg till en början förvirrad ut men efter några sekunder så fick jag svaret, och det var det svaret jag även hade förväntat mig ifrån henne. 

"About what? we haven't something to talking about, Harry.", hon drog till med ett tillgjort leende som till och med jag kunde genomskåda. Jag drog efter andan och bet mig hårt i läppen. 

"Please, I need to explain.", bad jag. "Everything. I know that you won't to know me right now, but you do and I want you to know how the situation really is.", med en knuff och övertalning från Eleanor gick hon slutligen med på det, vilket gjorde mig rätt glad. 

 

Vi gick genom samma vita gång som vi kom in igenom och jag tittade emellanåt bakåt för att försäkra mig om att hon fortsatte att gå bakom mig. Vi kom ut till arenans stora dörr och jag märkte direkt att fansen fortfarande var kvar utanför och det förmodligen väntade på att vi skulle komma ut. Jag suckade och tog mig för pannan.

"What's it?", frågade Linn. Hon lät faktiskt orolig samtidigt som hon tittade åt samma håll, hon fick snabbt syn på alla tjejerna där utanför och förstod då vad jag menade. "Oh, aha. But come on, it can't be so dangerous!", hon tog ett steg framåt innan jag hastigt hann greppa taget om hennes arm. Hon vände snabbt huvudet mot mig med en irriterad blick.

"You don't know our fans. They can be very angry and jeaulos. Especially when it comes to us and girls, so please, go not out there.", hon nickade. "But follow me, we can take the backdoor, my car is there too."

 

Det var spännt mellan mig och Harry när vi båda satt i hans stora svarta bil påväg hem till hans lägenhet. Trots omständigheterna så kunde jag inte låta bli att kasta sidoblickar på honom då han var fullt koncentrerad på vägen och körningen. Hans svarta mössa täckte de mesta av hans gyllenbruna hår, det var bara några ynka lockar som stack fram. Jag gav med mig en ljudlös suck när vi sedan, sakta men säkert svängde in på Harrys garageuppfart som han fått med lägenheten. Han klev fort ut ut bilen och jag följde snabbt hans exempel. 

 

Jag slog mig ner i hans soffa, hans svarta mjuka soffa som vi för bara några dagar sedan legat i och berättat hur vi kände för varandra. Ärligt talat så var det faktiskt ganska jobbigt att vistas i just detta rummet, men vad hade jag för val? vart skulle vi annars vara för att få vara ensamma? Harry satte sig på andra sidan soffkanten och stirrade ner mot sitt dyrbara rumsbord gjort utav glas. 

"Tell me now, Harry.", jag avbröt tystnaden efter ett tag och ännu en tystnad spred sig över rummet. Det var nästan så att man kunde höra våra hjärtan slå. Han svalde hårt och vände huvudet mot mig. 

"Before I'll tell you, I just want you to know that everything I said to you that night was true. I don't lie about those things.", jag nickade försiktigt, även om jag tvivlade starkt på det han just sa. "And I know you think the same about me, Linn. Real feelings just don't go away.", hans ord fick mitt blod att bli till is. Jag satt i flera sekunder och bara tänkte ut ett bra svar. Eller vad fanns det att kunna svara mer än sanningen? jag suckade högt. 

"Harry, I liked you, yeah. I still do it. And I can forgive you for this, because it was never you and me for real then. But I can never forget that you did, and I don't know if I ever can trust you again."

Han tittade ner mot rumsbordet igen och nickade förstående på huvudet. "Yes, and I understand that." 

"Now, tell me what's happend.", jag la armarna i kors och bestämde mig för att gå rak på sak. Något jag hade lärt mig under mina månader tillsammans med Carl var att ville man veta något, något allvarligt, så skulle man vara hård och allvarlig, annars funkade det inte. 

"Yeah, It's actually a long story, but yeah, you deserves to know how everything is.", svarade han kort innan han fortsatte.

---

Ja, vad tror ni egentligen? vad är det Harry menar? ;) Hmm. Jag ska på tjejkväll ikväll, men om ni kommenterar denna del riktigt bra så får ni en tidsinlagd del senare, right? ;) kram på er alla! 

Jag reste mig upp från soffan för att sedan gå upp till Eleanors rum för att berätta att jag faktiskt ändrat mig. Varför inte liksom? Jag gick igenom det stora vardagsrummet och precis när jag passerade hallen och tog det första steget upp för trappan så plingade det på dörren. Jag såg mig omkring och insåg att det bara var jag och El hemma. Jag suckade högt och tittade ner på mina kläder, slängde en blick på spegeln som stod rakt framför mig innan jag slutligen öppnade dörren. Bakom den stod en kille. Han var lång, muskulös och en fräsch stil. Han hade kepsen bak och fram med lite skäggstubb. Jag tittade länge på honom, och han lika på mig innan jag tillslut avbröt tystnaden.

"Oh, I understand that you want to meet Eleanor, she's upstairs.", jag log ett vänligt leende mot killen som såg ut att granska mig från topp till tå. Han skakade på huvudet och räckte fram sin hand. 

"We haven't seen each other before, right?", jag ruskade lätt på huvudet. "You must be El's cousin. Nice to finally meet you. Louis and Harry has told me so much about you.", han hejdade sig när han såg min reaktion och harklade sig lite. "But only good things, of course.", jag log svagt och höjde ögonbrynen lite. Han trängde sig förbi mig i dörröppningen för att sedan ta av sig skorna. Jag tittade storögd på honom innan han återigen öppnade munnen. "I just come to fetch me and the boys stuff, it this here?" 

Jag förstod då att han var en av bandmedlemmarna i One Direction, inte konstigt att han både kände igen Harry och Louis, och på så vis Eleanor. Jag nickade och ledde honom upp till gästrummet som nu var mitt. 

"I packed your stuff as you guys don't needed to do it when you come.", jag sneglade åt den vita sängen som var helt obäddad. Sedan suckade jag, vilket Liam snabbt la märke till. 

"How's it? are you okay?", beundransvärt och förvånat vände jag blicken mot killen som ännu inte presenterat sig. Han tittade på mig med sina bruna ögon och knep igen lite med munnen. Han påminde mig faktiskt lite om Carl. Nej, Linn. Sluta! Du har inte tänk på han på det senaste dagarna, då behöver du inte det nu heller. "You look a little bit pale and your eyes are red, have you cried?"

Jag tittade med en konfliktfylld blick på killen, men visste att det inte var någon idé att bråka. Det orkade jag verkligen inte. "No, I'm fine. I'm just tired.", han nickade. 

"I'm Liam, by the way.", jag log. 

"I'm Linn.", han skrattade. Han tittade lite besvärat på mig sedan fortsatte han. 

"Harry is really sad. Trust me, he has never been like this before.We're like brothers, I know him.", han tittade ner mot golvet. "I think you need to talk to him."

"I've been betrayed too many times. And just not because the boy I loved was stupid, but also my parents. It has made that I've difficult to trust people.", jag tog en kort paus. "I thought that Harry was different. I started to trust him. The day after I saw the paps."

Liam tittade mållöst på mig. Både han och jag var chockade över det djupa svaret jag gav honom, jag var inte alls van att prata ut så här som jag gjorde nu, speciellt inte med någon jag knappt sett i fem minuter. Jag märkte hur tagen han blev av situationen och tog sedan taget om resväskorna och trippade ner från trappstegen.

"It was nice to meet you, as I said. I'll talk to Harry about this things, bud he's already know it, I think. He really like you Linn. Don't forget it.", jag nickade. "See you tonight then?"

Frågan fick mig att stelna till och för ett ögonblick så kände jag mig rätt så dum. "What's happend tonight?" 

"We have our concert here in the O2 arena today. I hope you'll coming, I think El should go, Louis said that anyway.", jag nickade återigen på huvudet och sedan försvann han ut ur dörren bort mot den svarta bilen som var parkerad på uppfarten. 

 

Jag knackade försiktigt på Eleanors rum, jag tyckte jag hörde ett svagt "kom in", så varsamt öppnade jag dörren och mötte El's blick. Hon log som vanligt och ibland undrade jag verkligen om hon aldrig grät. Dock så kände hon förmodligen pressen hon också. Att visa sig stark och inte gråta var en familjegrej som även drabbade Eleanor. Vilket ibland kunde bli rätt tragiskt eftersom jag själv visste hur jobbigt det var att hela tiden vara stark. 

"Should you go on One Directions concert tonight?", hon log nu lite mer trevande och nickade på huvudet. 

"Yeah, and you too.", hennes ord fick mig stel. "It's your first One Direction concert and it'll be so fun. We' have also back stage-pass."

"But El, I don't know. I don't know if I can. To see Harry, it hurt too much for me.", jag såg hur hon besviket la ner boken hon hade i handen, reste sig upp från sängen och hasade sig fram emot mig.

"Please, Linn. Don't let me go alone. Please, do it for me?", med de hundögonen hon gjorde så kunde jag bara inte säga nej. Men samtidigt så ville jag verkligen inte se honom igen, även om jag skulle bli så illa tvungen på lördag då El skulle ha sitt party. Jag suckade. 

"Okey, then. Let's go.", jag hörde hur hon jublade innan jag lämnade rummet. Sedan gick jag in till mig igen och bäddade sängen lite lätt innan jag sedan skulle bestämma outfit inför kvällen. Eftersom det inte var så viktigt för mig så brydde jag mig faktiskt inte vad jag hade på mig. Det fick bli en lätt, grå tröja med svarta jeans. Ögonen orkade jag inte fixa och håret orkade jag inte platta. Därför drog jag på mig ett par solglasögon och en mössa så var den situationen löst. Jag greppade sedan åt mig väskan som hände på sängkanten och gick in till Eleanors rum igen. 

"Now I'm read for dinner with my favourite cousin in the city before my first 1D concert.", sa jag ironiskt och himlade med ögonen bakom det svarta glaset. El log och kramade hårt om mig. Jag tittade lite extra noga vad hon hade på sig och jag la direkt märkte till att hon inte heller hade några märkvärdiga kläder på sig. Hon såg helt vanlig ut och hennes ögonfransar var bara färgade med några drag av mascaran. Hela hon såg så naturell ut, vilket kändes skönt. 

 

"How it feels?", Eleanor puttade till mig lite löst medan vi stod i den långa kön i väntan på att få gå in till den stora arenan. Många småtjejer skrek, grät och sjöng av lycka. Trycket och stämningen var verkligen häftig och man märkte hur exalterad El var, även om hon hade gått på flera stycken konserter tidigare. 

"Good, I think.", skrek jag för att överrösta de andra. "Liam was home to you today, I open the door. He should just fetch their stuff in my room."

Hon tittade häpet på mig samtidigt som hon log lite undrande. "Yeah, Liam is a nice guy. He'll always help people he cared about and the boys call him 'Daddy Direction' because he always being kind." 

"Yeah, I understood that when he talked to me.", jag log. "I hope this concert will be successful."

"Of course it'll be. It's One Direction we talking about.", jag sneglade ner på hennes 'I love Louis' tröja som hon bar på sig, sedan skrattade jag när jag sedan fick syn på att faktiskt alla hade sådanna tröjor på med texterna 'we love One Direction', 'we love you Harry Styles' eller några av de andra band-medlemarnas namn. Just då kände jag mig faktiskt lite efter när jag kom med min vanliga gråa tröja.

Jag skickade iväg ett sms till Nadja som sade att jag var påväg in till konserten just nu, men innan jag hann se hennes svar så lade jag ner mobilen i fickan igen. 

 

Vi hade platser långt fram. Eleanor blev helt vild när förbandet 5 Secound Of Summer spelade och om jag kunde låtarna hade jag faktiskt också sjungit med, dom var riktigt bra. När de hade spelat klart så släcktes alla lampor. Minuterna gick och efter säkert fem minuter sattes någon film igång på TVn som visade killarna. Det högg till i hjärtat när jag fick syn på Harry men jag försökte hålla humöret öppet. Efter det så startade hög musik och ut kom de alla killarna, den första jag fick syn på som jag kände igen var Liam. Sedan Louis och till sist Harry. Han mötte min ögonkontakt men bröt den fort. De två andra killarna, den med blonda håret som jag visste hette Niall och sedan han med svart hår jag aldrig kom ihåg namnet på tittade ner på oss också och det syntes hur glada de alla var. 

 

Allt gick bra, tills där när de åkte ner på rampen och stod ovanför publiken och alla de lugna sångerna började komma. Då insåg jag att jag faktiskt grät, vilket jag skämdes för. Jag slog ilsket bort de tårar som föll och sedan pickade jag hårt på Eleanors rygg. Jag visade med handen att jag behövde ut och ta luft, hon såg till en början ledsen ut hon också, men efter några sekunder nickade hon, som en bektäftelse att det var okej. 

 

Jag låste in mig på en utav toaletterna och släppte ner tårarna. Jag kunde höra musiken ända ut och jag kände faktiskt, till min förvåning, igen låten som spelades. Det var last first kiss som Nadja alltid lyssnade på. Låttexten fick mig faktiskt att tänka riktigt mycket på Harry, och dagen med honom i förrgår, det var helt sjukt vad jag egentligen saknade honom. Att bara känna hans doft gjorde mig så lycklig. Men nu var det slut med det. Aldrig mer skulle jag bygga upp ett förtroende för någon. Inte nu iallafall. 

---

Lång del! Vad tycker ni och vad tror ni kommer att hända nu? Kommentera! ;)

 

Jag suckade när jag kom in igenom dörren till studion. Jag insåg då att jag var ensam där. Kanske var jag lite för exalterad över våran viktiga konsert ikväll inför de alla femtiotusentals människorna. Jag taggade riktigt mycket tills ikväll, så jag ville verkligen att detta genrep skulle gå vägen, men att veta att Louis och Harry inte kommer så bra överens just nu gjorde mig faktiskt lite orolig. Vad skulle nu hända? Jag drog efter andan återigen när jag plötsligt hör röster utanför dörren. Jag vände hastigt på huvudet för att kunna se vem det var som kom in och mitt leende spred sig över läpparna när jag fick syn på både Niall och Zayn med en varsin kaffe i handen. 

Niall såg lika glad ut som vanligt medans Zayn såg mest förvirrad ut. 

"Hey guys, wazzup?", jag höjde rösten och väckte genast deras uppmärkamhet, sedan reste jag mig upp för att möta de båda i en varsin kram. "Where's Lou and Haz?", jag tittade omtumlande och oroligt på klockan och sedan snabbt tillbaka på killarna igen som bara suckade. 

"Harry is probably on his way but Louis don't coming.", svarade Zayn. Jag gav honom en ganska så stillsam och chockad blick innan jag tog över ordet.

"Not coming? why? he should never miss any soundcheck?" 

"I don't know what it was with him, he sounds angry and tired. I think it's about Harry. But he will be there tonight at our concert.", la Niall snabbt till och log ett svagt leende. Jag nickade bara och förstod att jag inget mer kunde göra. Det var bara att bita ihop och försökta stötta dem båda, även om jag visste hur Harry kunde vara med tjejer så kunde jag ändå förstå att Louis var arg denna gång, det var ju hans flickväns kusin det handlade om nu. 

 

Tjugio minuter senare satt vi alla utom Louis ihopträngda i soffan och jag lärde erkänna att det faktiskt var riktigt tråkigt utan Louis. Jag tittade likgiltigt på Harry som satt på andra sidan hörnet och teg. Han hade knappt hälsat när han tyst smygit sig in i studion. Hans blick var fäst på golvet och jag förstod att även han mådde dåligt av detta. 

Jag tittade på på Zayn och Niall som båda höll på med mobilerna. Jag suckade och började tröttna på den långtråkiga tystnaden som spridit sig över rummet. 

"Harry, seriously. Why did you do it?", orden bara flög ur min mun och jag ångrade mig faktiskt lite, jag tog dock inte tillbaka orden utan jag fick nu stå för det jag sagt. Niall och Zayn tittade lika frågande på Harry som jag och jag förstod då att den frågan skulle ha kommit iallafall. Harry suckade en ljudlös suck och mötte våra ögon för första gången på hela dagen. 

"I don't know. I was so stupid.", han tog sina händer för sitt ansikte. "She was really special, but I destroyed everything." 

"Yeah, You were with Will and with him you can be a slighty for drunk.", klagade Zayn. "But you can't blame everything because you were drunk, it's your own choice and you didn't need to drinking too much." 

Både jag och Niall nickade instämmande och vi hörde hur Harrys spräckliga röst snart skulle brista. Det kändes jobbigt att behöva se honom så här. 

"I don't know her or something. But if you really liked her, you'd probably fight for her.", Niall lät ovanligt lugn och klappade Harry löst på axeln. "Even I as single knew it, and I think that Linn is a nice girl." 

Harry ryckte på axlarna och tittade fram bakom sina händer. Hans ögon var röda och hans påsar under ögonen syntes allt för väl. Aldrig hade jag egentligen sett honom så här förkrossad över en tjej förut, kanske var hon verkligen speciell? 

"Yeah, but I hurt her. Louis tell me that she had any stupid boy before too. I don't know what happened between them, but I know that she never will forgive me.", tårarna rann ner från hans kinder som han under en längre tid försökt hålla för sig själv. "Louis hate me and probably you guys too. What's happend now, then?"

Jag såg på Zayn och sedan på Niall. Vad trodde Harry om oss? det gjorde faktiskt lite ont att höra att Harry tänkte så. Jag avbröt den lilla tystnaden som uppstod och tittade allvarligt på Harry. 

"We don't hate you, Haz. And we'll never do it either.", med höjda ögonbryn stirrade jag på både Niall och Zayn för en bekräftelse på det jag just sa. De nickade. "And not Louis either. He's just a little bit angry right now and let him. He'll get over it.", jag hann bara komma dit för sedan kom Zayn och snabbt tog orden ur munnen på mig.

"Liam is right. And you and Lou has always been like brothers to each other, you two are so close. Never this is forever.", i samma veva så öppnades studio dörren och ett välbekant ansikte syntes. 

"Hey Lou!", utbrast Niall och sprang fort fram till Louis för att ge honom en kram. Det slutade med att jag, Louis, Niall och Zayn låg nere på golvet och skojbrottades. Men en sak fattades, en sak som alltid är där när vi skojbrottas på golvet - Harry. Harry som nu satt i soffan och stirrade skamset ner i golvet. Vi märkte hur Louis kastade en illsken blick mot Harrys håll men fortsatte sedan att brottas. 

 

"Okay, now when we all is here. We can just train a little bit before the concert tonight?", frågade jag givande och gick mot lådan där plast-mikrofonerna låg. Louis harklade sig hastigt vilket fick mig att vända på huvudet. 

"Uhm.. I shouldn't stay, I'll just fetch my jacket I forget here the day before yesterday.", jag gav honom en tom blick och jag såg att även Zayn och Niall blev en aning besvikna. Jag nickade på huvudet. "See you tonight, maybe." 

Jag skulle precis öppna munnen och fråga vad som egentligen höll på att hända när Harry, med mörka ögon och ett bestämt tonläge reste sig upp från soffan och gick raka vägen fram till Louis.

"Maybe?", sa han högt. "Lou, it's okay that you are mad and disappointed on me, it's okay. But you can't punish the rest of the band just for you and me don't talk, okay? Tonight is a important concert there a world famous Music Producer are coming. You can't let down the band, it's not fair." 

Jag chockades över Harrys reaktion men jag kunde inte heller låta bli att hålla med honom och jag tror även att det fick Louis att inse viktiga saker. Han tog sig för pannan och nickade en lätt nick mot Harry. 

"Sorry guys, it wasn't mean to be such a bitch.", vi log. "Of couse I'm in, I can't disappoint you. We're a team, right?", han tittade först på Harry och sedan på oss. Jag nickade stolt. Han tog av sig jackan och det blev en stor gruppkram mellan oss alla fem, till och med Harry och Louis, vilket kändes så otroligt skönt att se. 

 

"Okay, now we take our second to last song on the concert, Live While We're Young.", klargjorde Zayn och bad mig börja mitt solo. Jag gjorde som han sa och gjorde rörelserna vi övat in. 

Vi hade hållt på och övat i studion i över en timme nu och vi var ännu inte klara, men jag började känna mig riktigt säker på våra steg och sceografin. Nu var jag mer än taggad till konserten i O2 arena.