Jag var fortfarande riktigt trött och sliten efter gårdagen men trots det så lyckades jag hålla humöret uppe hela dagen. Jag sneglade mot Liam, Zayn, Harry, Niall och Louis och såg hur de pratade, skrattade och åt tillsammans. De var verkligen tajta, riktiga vänner. Jag hade fått tagit över kassarollen medans Lou erbjudit sig att ta mitt jobb för ett tag, vilket jag gärna ville för just nu ville jag helst bara vara ifred och inte prata så mycket. Mina tankar kom på Ellinor och hur mycket jag egentligen saknade henne. Även om jag vet att hon inte alls gör det utan att det förmodligen bara är skönt utan mig så kunde jag ändå inte låta bli att tänka på henne, vi var ju så lika men ändå så olika. Hon var vännen som alltid fanns till hands. 

 

Jag stod och filosoferade för min ensamhet då dörren plingade till och in kom två killar, den ena kände jag tydligt igen, Cody.

"Uhm.. Do you work here?", sa han och såg hur han kämpade för att hålla flinet borta. Jag himlade med ögonen och började knappa på kassaapparaten. 

"Yes, I think so. What do you want to eat?", frågade jag och kände hur mitt leende jag byggt upp hela dagen bara försvann. Han och hans kompis berättade vad de ville ha och sedan tog det ett ledigt bord långt bort. Jag såg hur Liam följde han med blicken men Cody bara ignorerade det och gick vidare. 

"It was fun yesterday, by the way, I do like about it.", ropade han genom hela rastaurangen och jag såg hur allas blickar, inklusive Liams riktades mot mig och jag kände hur kinderna hettade till. Utan ett ljud så lämnade Liam restaurangen med de andra killarna efter sig och jag kände mig verkligen dum, varför händer det här alltid mig? ska jag aldrig få vara lycklig? av vilken anledning händer det här? men jag förtjänar inte Liam, han är för bra för mig. 

 

"How was the first day on this job, my sweetheart?", sa pappa när jag fort klev in i bilen och var helt slut efter en dag på Nandos. Jag var fortfarande sliten, trött och kände mig inte alls pigg. Men jag var fortfarande glad över att jag klarat dagen. 

"It was okay, I'll be there eight o'clock tomorrow again.", sa jag samtidigt som jag lutade huvudet mot bildörren och slöt försiktigt ögonen. Vilket inte varade så länge eftersom pappa självklart skulle ta den guppiga genvägen hem.

"Could not you have taken the high road instead?", klagade jag och såg hur han flinade. 

"No, it's good for you to see a bit of nature.", skrattade han och körde vidare. Typiskt pappas humor, alltid lika dålig. 

Vi var tillslut hemma iallafall, jag gick upp på rummet direkt, tog av mig mina vanliga kläder och drog på mig en lång stickad tröja som min mormor en gång gjorde till mig, jag kröp sedan ner i sängen med datorn i famnen och tittade som vanligt på olika bloggar, medier och skvallerbloggar. Jag loggade även in på det sociala mediet jag hatade mest av allt, Twitter. 

Jag blev chockad när jag fick syn på hur mina följare hade ökat och jag var redan uppe i över ett tusen följare, what? 

Jag brydde mig inte så mycket om det och bläddrade istället ner på min startsida och fick syn på att Ellinor Twittrat för elva minuter sedan, och även igår. Hon som aldrig Twittrar. Jag läste om de båda tweeten flera gånger:

Stod det i dem båda och jag kunde inte låta bli att inte RT den första. Men den andra, vad menade hon med den? Kärleken? Hade hon kanske äntligen insett vilken tönt Lucas är? jag log lite av tanken och stängde sedan ner datorn. 

Tog på mig ett par shorts och en magtröja och gick sedan ner till de andra. Pappa och Lisa låg och slötittade på TVn och Nova satt i fotöljen och tittade på något med sin mobil. 

"I go out and get some air, I need to clear the mind a little.", sa jag lågt och försiktigt samtidigt som Lisa och Pappa tittade chockat upp på mig. Förmodligen för att jag inte alls brukar säga till vart jag ska. Pappa tittade på sin armklocka och nickade på huvudet. 

"Don't do anything wrong just", flinade han och jag gick tillbaka ut i hallen för att knyta på mig mina converse. 

"Can I come with?", jag tittade hastigt upp och fick se Nova mitt framför mig och le ett brett leende. 

"Yeah, sure.", sa jag och reste mig upp, hon satte på sig sina ballerinaskor och tillsammans gick vi bort till havet. Den varma vinden kom rakt emot oss och jag skulle just fråga Nova något, för att avsluta den jobbiga tystnaden, då kom hann före. 

"Do you like Liam?"

"Uhm..", jag grubblade ett tag innan jag svarade och hon fortsatte att titta på mig. "I don't know anymore. I'm just afraid of being let down again."

"You know, all guys are not the same. I've known Liam ever since I was born, he's not one of those guys.", jag tittade nu mot henne och satte mig ner i sanden men hon stod själv kvar. 

"Don't be so hard on yourself, or anyone else.", jag blev förvånad över att hon var tretton år och ändå sa så kloka ord hela tiden. Men jag förstod att hon menade det hon just sa, vilket bara gjorde mig ännu mera osäker. Osäker på mig själv, vem jag var, och vem jag kommer bli. 

---

Tidsinlägg #5! Kommenteraaaaaaaa!! :)