everything has changed, chapter 39

- Kimbely - 

"Hey, Jas.", sa jag innan hon ens kommit in i rummet. En suckning kunde jag höra och direkt när hon visade sig innanför vardagsrummets två dörrar så såg jag att hon gråtit. 

"I had hope you were here, Josh.", sa hon med händerna i bakre byxfickorna. Ett svagt leende syntes på hennes läppar och hennes tårar nästan rann ner nu. Jag kunde faktiskt inte låta bli att le åt hela situationen. 

Jasmin må ha varit hjärt och respektlös under flera omständigheter, men hon hade alltid bett om ursäkt när hon vetat att hon gjort fel, en egenskap jag bara älskade hos henne. 

---

- Jasmin -

Eftersom Josh varken var hemma eller svarade i telefonen så visste jag exakt vart han gick om han och jag hade bråkat. Jag ville inte att det skulle bli så här, men jag hoppades på att han kunde vara villig och prata om det. 

Utan att knacka så ryckte jag upp dörren till Kimbely, trampade av mig skorna och jag behövde inte gå långt förrän jag hörde Kims röst heja på mig. Med raska steg gick jag mot vardagsrummet och med glädje såg jag Josh halvt ligga i hennes famn. Han reste sig hastigt när han fick syn på mig och jag kunde inte hålla tillbaka ett leende. 

"Hi guys."; sa jag efter ett tag och gick emot dem. Jag antog att han berättat allt för Kim då hon snabbt reste sig upp, klappade mig på axeln och mimade något som jag lyckades tyda på 'jag byter rum ett tag', något som jag inte tackade nej till. 

 

"What do you actually here, Jas? I don't think you have to be with an asshole like me.", mumlade han när jag slog mig ner på soffan, några decimeter ifrån honom. Jag kliade mig frustrerat i pannan medans jag sökte hans blick som bestämmt var nere på golvet. 

"You know I didn't mean it, Joshie.", snyftade jag och la min hand på hans arm, något han inte uppskattade då han genast ryckte bort den. Jag visste att Josh bara ville väl när han sade vad jag skulle göra och inte, men ibland kunde det bli väldigt jobbigt och idag sprängdes bomben som hela tiden varit inom mig, jag brukade sällan få utbrott på Josh, men idag var dagen kommen, något jag ångrar djupt. 

"You might can think before you act, Jasmin. The words you say to people can hurt them, haven't you realized it yet?", hans ord fick mig att stelna. Hur många gånger han än hade sagt det så hade jag alltid stängt hans ord ute, tills nu. Jag hade inte tänk på hur illa jag egentligen kunde behandla människorna som betydde mest för mig tidigare, hela situationen var redan jobbig som den var, nu blev den plötsligt jobbigare. 

"Josh.. I..", började jag men avbröt mig själv. Jag antog att det kanske inte var en ursäkt han ville höra då jag kände han så väl. Han tyckte ursäkter var bullshit, att ett 'förlåt' bara var ett ord. "Can I make up for you in some way? You're my best friend, my brother. I hate to fighting with you. I'm so damn sorry for what I did and said. But please don't leave me, Josh. I can't lose anyone else I love.", tårarna som tidigare var där kom plötsligt tillbaka. Det var sällan jag visade folk när jag grät, men för Josh & Kimbely hade det aldrig varit svårt att visa känslor. Det var även ett tecken på att jag menade det då de visste hur sällan jag faktiskt grät. 

"Stop crying, babe. Please", bad han och flyttade sig närmare mig. Att känna hans doft var härligt, jag hade ju faktiskt inte fått känna varken hans doft eller närhet på väldigt länge nu. "I can't see you cry, it's to hard for me.", han strök sin tumme under mina ögon och slog bort de tårar som fallit ner. "I've missed you so much, Pumpkin.", han pussade mig i pannan och la sin arm över mig så att jag lätt kunde luta mig på hans axel. 

"What do you think your girlfriend will say if she saw us right now? we act like a love couple.", fnös jag och tittade upp mot han. Det var sant. I tre års tid hade vi alltid betett oss som de perfekta kärleksparet som visats offentligt, kramats och lagt armarna om varandra ibland. Människor omkring oss hade ofta trott att Josh var otrogen med mig och Kim, men aldrig hade vi brytt oss om de falska rykterna som spridits om oss. Josh var snygg, snäll och hade många vänner, vänner som inte kunde förstå hur han kunde umgås med mig. Lika så Kim, därför var jag lyckligt lottad att de orkat med mig och släppt in mig i sin vänskapskrets, hur illa jag än behandlat dem båda. 

"I don't think she really care. She know the fact that we're closer than everything. I'll always take you and Kim first of all. You're my sisters as I should be very carefully about", jag blev väldigt glad över de där orden. Det var precis de jag behövde höra just nu. Jag ville inte kommentera att han var ibland väldigt överbeskyddande, något som för mig kunde vara jobbigt. Men samtidigt var jag glad över att någon faktiskt brydde sig om mig. Nu hade jag i och för sig Niall, men det var aldrig fel med två beskyddande människor omkring mig. 

 

"I see my best friends talk again, huh?", Kimbely kom ut ifrån sitt sovrum med ett busigt leende på läpparna. "What about any sleepover like before tonight?", jag och Josh tittade på varandra, sedan på Kimbely. Enligt mig lät det som en utmärkt idé, nog för att Niall hade en dag ledigt imorgon, men om han fick lite tid med sina grabbar skadade nog inte honom. 

"I'd love to!", utbrast jag och slog till Josh på armen. Han skrattade och nickade han med.

"Sounds like a perfect plan.", tillade han och log. Jag såg fram emot en natt med mina bästa vänner, med film och massor av prat. Pratdelen bestod oftast av killar, en sak som Josh självklart avstod ifrån att prata om. Men det roliga med honom var att han alltid var beredd att ge oss tips och lära oss hur en kille fungerade. 

"Oh come on guys.", log jag och drog ut mina armar. "Groupie huuug!, ropade jag och Kimbely var snabbt inne i mina armar då hon nästan sprang in i dem samtidigt som Josh la sina breda, vältränade armar runt om oss båda. Det här var livet, jag hade helt klart världens bästa vänner. 

- Niall - 

Jag hade fått informationen att komma hem till Harry där tydligen alla befann sig, även Zayn och Louis. De två som alltid brukade tillbringa sin tid med flickvännerna på deras lediga tid. Dock gjorde inte det mig något då Eleanor och Perrie var som en i familjen, riktigt snälla tjejer. 

Det var även skönt att ha rett ut de mesta med Jasmin också, jag undrade bara hur det gick mellan henne och Josh nu, jag antog att de gick bra. De var antagligen som mig och killarna, vi kunde vara arga på varandra i några minuter, sedan var allt som vanligt igen. Jag hoppades det var lika för dem. 

Jag gick mot Harrys stora vita hus, slog in koden till hans stora dörrar och sedan försvann jag in på den stora tomten. Det var läskigt hur stort allting egentligen var och vad som förvirrade mig mest var att varför var Harry ens tvungen att ha så här stort hus när han faktiskt bodde ensam? ja, det var en fråga han nog inte visste svaret på själv. 

Utan att plinga så gick jag in genom dörren, dock så kunde jag känna redan när jag kom innanför dörren att något var fel. Det var oro i luften och det enda som hördes var Louis från sovrummet där han brukade sova när vi allihopa övernattade här. Han lät väldigt upprörd, det dröjde inte länge förrän jag förstod att det var Eleanor han pratade med, då hennes snyftningar hördes tydligt. 

"Hi lads.", ropade jag och klampade av mig skorna för att gå vidare in till vardagsrummet där Liam, Zayn och Harry satt i sin tystnad. "What's up?", frågade jag för att försöka underlätta den tystnad som låg över rummet. 

Zayn tittade lite halvt rädd på mig och kastade sin telefon till mig som jag snabbt tog emot. Jag granskade noga den lysande skärmen som nu visade en bild. När jag insåg vem det var så spärrade jag snabbt upp ögonen och tittade ner mot killarna som såg lika skamsen ut dom också. Var det verkligen Eleanor, som pussade en annan kille på munnen? "Is this really her? I mean.. She would never do this for Lou.", försvarade jag henne med och tittade ner mot mobilen igen, man skulle kunna säga att jag var i en liten chock. Aldrig hade jag kunnat trott detta om El, vilket jag inte riktigt heller trodde då jag tyckte om henne så mycket. 

"El, can you tell me what's going on?", skrek Louis nu från rummet intill. Jag hoppade till åt hans stränga tonläge och det var längesedan jag hörde honom så arg. "Are you cheating on me?"

"Of course not, Louis. Can you let me explain? You kissed girls on their cheek more than often and I don't care, why do you do any big deal of a picture of me and Jason?"

Jason? Vem var Jason? Någon jag aldrig hört talas om i varje fall. Det tystnade ett tag och jag antog att Louis lugnade ner sitt tonläge kanske. 

"The whole fandom falling apart because of this picture, El. Can't you understand what you have done? I don't even kissing our fans on the mouth. Are you always kissing your 'friends' on their mouth maybe? No I don't think so.", hans röst var återigen hög och jag tog handen på pannan. Jag hatade verkligen när killarna bråkade med sina flickvänner, speciellt när jag visste att de var vi som tröstade varandra i slutänden, något som gjorde hela gruppen lite nere i flera timmar. 

"You have to stop thinking what other people say and think, Louis!" , Eleanor verkade ha kommit ur sina snyftningar för nu lät även hon farlig. Hon gick ut ur rummet, jag hörde hur Louis följde hennes fotspår ut i hallen. Som tur var kunde vi inte se dom just nu, det hade varit ganska så pinsamt. 

"I wish I could, El. But to care about my fans and people around me is my job. I just can't turn it off, I want to, but I can't, okay?", det blev tyst ett tag och jag antog att de nu båda tittade på varandra. Efter ett tag hörde jag hur dörren öppnades och Lou's röst hördes återigen. "What are you going?"

"I think it's best for us both if we gets time for ourselves. You may think about what you've said to me and I want you to think about one thing; Am I really the person as should cheating on you? If I am, maybe we should break up. Bye, Louis." Dörren stängdes och vi kunde höra hur Louis släpade ryggen mot väggen och satte sig på golvet. Harry tittade storögt mot oss andra och jag förstod att de hört precis lika mycket som jag gjort, förmodligen mer till och med då jag kom nu i slutet. 

"I'll look after him.", sa Liam snabbt och reste sig upp. Om han trodde att han skulle gå ensam så hade han fel, efter sig fick han mig, Zayn och Harry som släptåg och tillsammans gick vi ut till hallen där Louis satt med huvudet i sina händer.

---

För att klargöra detta; Nej jag hatar inte Eleanor, Ja det gjorde ont att skriva detta och Ja jag älskar hon och Louis jättemycket. 

Detta var dock inte dramat jag tidigare pratat om, det dramat handlar om Niall och Jasmin såklart, men jag tyckte att allt inte bara ska behöva handla om dem, jag vill ha med de andra killarna lite också, förstår ni? well, hoppas ni förstår. Hehe. 

Så vad tycker ni? Kommentera gärna!

Så sjukt jävla bra! Började nästan gråta det där om Eleanor och Louis, älskar dom ju båda två :( sjukt bra var det iallafall x

Det är bra att du ändrar personerna lite ibland, det är roligt att läsa om hur dom andra ser på saker och ting. Du levererar på som vanligt och är riktigt duktig, fortsätt så! Är du intresserad av svenska och böcker och sådant? Eller tycker du att noveller och skrivande är bara roligt? Duktig är du i alla fall! :) KRAM xx

Jag grät ärligt nu :o
My du är så begåvad!

sååååååååååå bra my, åh meer =)

Men jag grät ju under hela Nialls perspektiv typ.. Älskar Elounor!

Älskar verkligen att få läsa ifrån andras perspektiv, det känns liksom verkligare då.. Lite annat än bara samsamma hela tiden :) Keep going <3

Jättebra!! Jag är såååååååååååååååååå galen i denna novell<3 Men jag grät, jag älskar Elounor!!

Louis & El :( Inget får hända omg!

Skönt att de löste sig mellan vännerna men tråkigt för El å Louis. Åå jag älskar dom ju :(

Jättejättebra. Jag älskar ju också Louis och El så jag förstår precis hur du känner men det är okej att ändra personerna oh jag älskade denna drömspel mycket. Hoppas det löser sig mellan elounor!:)