Ett O bildades på Philips mun när låten tagit slut och jag såg hur hans ögon var uppspärrade. Förmodligen så hade han kanske inte så höga förväntningar om mig och ganska så tydligt lade jag märke till det.

"Katelyn.. You were amazing, really!", konstaterade han glatt och lade ifrån sig gitarren. Jag log som ett tack och hade fortfarande inte vänt mig med att ta emot komplimanger, jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag blev förvirrad och generad men samtidigt otroligt glad inombords. "I mean it. Have you let anyone hear your voice?", frågade han chockat och drog handen frustrerat genom sitt blonda hår. Jag ryckte på axlarna och fortsatte att le svagt. 

"I've actually stand on a stage once, but it was the first and last time.", skrattade jag och skakade nonchalant på huvudet, som om det inte spelade någon roll. Egentligen gjorde de det. Jag ville stå på scenen igen, sjunga framför människor och följa familjens spår, det fanns bara en sak som hindrade mig - skräcken. Jag var rädd för att folk skulle döma mig, hata mig och kasta grejer på mig. Vad skulle hända om jag inte var tillräckligt bra?

"Don't say that, Katie. You have an indescribably beautiful voice and you have to know that.", sade han allvarligt och lade en hand på min axel. Jag sneglade mot handen och tittade sedan upp mot killen som jag inte pratat med på år, men ändå var det som om vi känt varandra för evigt och träffades senast igår. 

"Thanks, I guess.", sade jag med en nervös ton i rösten. Vad skulle jag säga nu? jag förberedde mig på en pinsam tystnad som jag nästan kände skulle komma nu, men istället för att det blev tyst så reste sig Philip upp och gav ifrån sig ett konstigt läte som fick mig att fnittra till. 

"I'm gonna take a shower, meet me outside around 7pm?", konstaterade han med ett snett busigt leende. Det hade jag inte lagt märke till tidigare, men hela hans ansikte var förändrat, egentligen. Han såg så stilig och vuxen ut på något sätt, väldigt fin. 

"Sounds great.", sade jag med ett leende innan jag också ställde mig upp, redo för att gå. Tillsammans gick vi ut från hans rum och innan vi gick åt olika håll, det vill säga jag ner för trappan och han in till badrummet, så kunde jag bara inte låta bli att lägga en sista kommentar. "Thank you, Philip."

"For what?", han vände sig om och tittade med höjda ögonbryn på mig, som om han inte alls hade någon aning om vad jag pratade om. Hans blåa ögon borrade sig in i mina och jag vek snabbt undan blicken. 

"For being here for me, I'm usually not open me up like I did today, for someone.", konstaterade jag innan jag vände mig om och gick ner för trapporna. Jag kände hur han fortfarande stod kvar på stället och stirrade mig i ryggen, men jag brydde mig inte i det och tog snabbt på mig skorna och gick ut. Vart hans föräldrar var visste jag inte, varken bil eller spår av skor i hallen efter dom verkade finnas så jag tog för givet att dom inte var hemma. 

 

"Yeah, and have fun tonight babe. I love you so much.", det var jobbigt men samtidigt en lättnad över att ha FaceTimeat med Louis i över en timme nu. Jag hade bytt till olika klädesplagg framför honom och han hade berättat vad han gillat bäst, precis som han skulle gjort om han varit hos mig. Det kändes faktiskt som om vi var i samma rum när vi pratade, inte lika på pricken förstås då jag inte kunde känna hans mun mot min panna eller hans starka armar omkring mig, men annars så var det som vanligt. Han drog ett och ett annat skämt då och då samtidigt som han gjorde fula grimaser i kameran, och lika road som vanligt var jag. Jag hade under timmens gång berättat om mötet med Philip och även att jag inte skulle komma på Liams party, visst skulle jag vilja det, men jag hade en känsla av att jag inte var klar här i New York, än. Jag ville verkligen vara kvar vid detta ställe, det fanns så mycket minnen att återuppliva. 

"Say hi to the other from me. Love you loads, honey", sade jag och pussade lite på kameran. När jag såg att Louis gjorde lika så skrattade jag innan jag tröck på knappen avsluta. Jag fick bråttom när jag såg tiden på klockan, den var redan fem i åtta och om fem minuter skulle jag befinna mig ute. 

En till titt i spegeln blev det och jag lärde erkänna att den blåa klänningen och det söta gråa skärpet kring midjan verkligen passade mig och mitt långa lockiga hår. Ikväll såg jag okej ut helt enkelt. 

Jag traskade mig ner från trappan med mina converse i handen, jag kände att det var väldigt olämpligt att ha klackskor på ett strandparty, inte för att converse var så mycket bättre men jag tog för givet att det åtminstone skulle finnas golv vid baren. 

Med handen på handtaget ropade jag hej då till familjen och utan något speciellt svar så försvann jag ut i det fina sommarvädret. Det märktes dock hur september närmade sig och en sval vindpust slog emot mig när jag klivit över tröskeln. Jag log när jag såg Philip stå och vänta på andra sidan vägen och glatt log han mot mig också, jag hoppades att detta skulle bli en lyckad kväll. 

 

"I haven't so many friends left here. Most of them have move to an another country or in to the New York City, you know.", förklarade han medans vi gick. Ju närmare vi kom området ju tydligare hördes musiken och man kunde nästan känna basen dunka i marken. "I really don't know them all who's here either. I only know a few people who invited me here.", avslutade han medans hans blick riktades framåt. Under promenaden till stranden så kunde vi se blixtar komma lite här och var, det var väldigt kusligt för att vara ärlig och att säga att man vänjde sig var också fel, för egentligen gjorde jag inte det, men samtidigt så fanns det inte så mycket jag kunde göra. Det enda jag visste var att jag behövde hålla låg profil, jag fick absolut inte väcka någon uppmärksamhet som tidningarna gärna ville skriva om i morgondagens nyheter. Men eftersom både jag och Philip klarade oss bra på att inte vara så intima så fanns det ju inte så mycket intressant som paparazzina kunde hitta på till imorgon.

"I'm actually a bit nervous, party has never been my thing.", skrattade jag genant och sneglade mot den blonda killen med svarta Ray Bans för ögonen och till klädsel hade han en enkel T-shirt och ett par Fred Perry badshorts. 

"Why? you don't have to be. You're safe with me.", han tittade roat på mig medans hans steg ökade lite, något jag direkt lade märkte till och följde hans exempel. Jag kunde se stranden redan nu och det var som jag hade trott - stranden där jag och Louis varit på. Himlen var fortfarande blå och solen stekte på precis som det tidigare dagarna. 

"I know.", svarade jag simpelt och tog stegen i rikning mot människorna som man igenom skogsdungen kunde tyda. 

 

Att kliva in på stranden var som att stiga in i ett hus fullt av människor. Trots att vi var utomhus så var utrymmet litet och Party Shaker av R.I.O och Nicco spelades på högsta volym i högtalarna. Stämningen var festlig och lika så verkade människorna vara det också. Klockan var knappt halv nio och folk var redan påverkade av alkohol och en del hade inte bara fått i sig en eller två drinkar precis, snarare fem till sex stycken. Än så länge hade jag inte känt igen en enda men jag hoppades att jag skulle lära känna nya själar ikväll, med en order ifrån Louis att ha kul.

Några steg in i folkmassan så hade jag redan tappat bort min partner för kvällen, Philip var borta och med det även den enda jag kunde namnet på. Jag suckade och drog efter andan innan jag med långa steg gick fram mot baren som befann sig några meter ifrån mig. 

 

"Hey!", jag vände mig drastiskt om och mötte någon som inte var Philip. Faktum var att jag aldrig sett människan förut, vad jag visste då i alla fall. Jag rynkade lite på näsan innan jag bredde leendet lite. Jag antog att det var någon som tagit mig som Katherine eller helt enkelt bara var ett fan till Louis och killarna. "You don't remember me, do you?", frågade den svarthåriga tjejen med de bruna ögonen. Jag granskade henne noga och gjorde allt jag kunde för att komma ihåg vad jag sett denna tjej tidigare. Vad som sades just nu så hade jag då inte alls sett henne tidigare. 

"I'm sorry. Do I know you?", frågade jag ursäktande och tog en klunk av min vinröda drink som var fylld med ren sprit. Vodka hade aldrig varit min grej så därför kunde jag inte undgå ifrån att göra en väldigt äcklad grimas åt den, vilket fick den okända tjejen framför mig att skratta högt. Jag kände igen det där klingade skrattet, det var falskt och jobbigt, som om hon ville bevisa för mig hur bra vänner vi än gång i tiden varit. 

"It's me, Tiffany. Any bells who's ringing in your head now?", frågade hon och gav mig ett leende. Med det där leendet så föll poletten ner, det var tjejen som Katherine bråkade med en gång för flera år sedan. Vad jag visste så hade dom inte löst deras lilla gräl ännu, fast vad visste jag? det var så mycket jag trott att jag haft full koll på men som i själva verket varit en bluff, min egna tvillingsyster hade ljugit för mig om massor med saker, men jag kunde inte heller vara arg på henne för det, vem hade inte hemlisar för sina syskon?

"Yeah, now I remember you.", sade jag och log ett brett - lika falskt - leende som hon själv. 

"It was years ago since I saw you and your sister now, how are you guys?", frågade hon medans även hon tog en, eller rättare sagt flera klunkar av sin dryck. Varför jag stod här och försökte föra en konversation med en tjej jag aldrig gillat så särskillt mycket visste jag inte men eftersom Philip var utom synhåll så hade jag kanske inget annat val. 

"I am fine and Katherine is it too, I hope.", svarade jag och gick därifrån. Jag hann dock inte gå långt förrän en hand på min axel fick mig att stanna och blicka bakåt. Tiffanys hand släppte mig och med ens skymtade jag ett nöjt leende på hennes botoxläppar. 

"I heard that you're daiting Louis Tomlinson.", med det så förstod jag att det förmodligen var så lätt att kunna skaffa vänner i denna krets, jag var endast igenkänd tack vare Louis och de flesta skulle förmodligen utnyttja mig för att komma närmare min pojkvän. Jag suckade och nickade. 

"Yeah that's right.", svarade jag kort och skulle just lägga till någon kommentar till då skrik hördes en bit ifrån oss. Våran uppmärksamhet riktades dit och folk - nyktra som fulla - spred sig i en ring i något som jag antog var intressant. Jag skyndade mig snabbt dit, trängde mig förbi dom skrikande, klappande och väldigt underhållande. Det dröjde inte lång tid förrän jag fick plats längst fram och det var i den stunden jag insåg att det inte var vilka människor som helst som låg i sanden och hade världens slagsmål, det var Philip. Hysteriskt sprang jag dit och klappen samt skriken blev genast ännu högre, utan att någon ens försökte att hjälpa till så fick jag tillslut bort min numera sönderslagna vän och ledde honom ur den ringen där folket flockat sig omkring, individerna runt om oss slutade då att inspektera oss för att fortsätta med sin fest. Jag tog med honom på sidan av så vi nästan befann oss i skogsområdet igen, hans kinder var blåslagna och hans ögon lika så. Jag hade ingen aning om hur länge vi varit på plats, men länge nog för att Philip skulle bli påverkad av väldigt mycket alkohol tydligen. 

"I'm not drunk.", sluddrade han, som om han läst mina tankar. Trots hans sludder så lyckades jag tyda på vad han sade, jag förstod även att han kanske inte var så full som han verkade heller då hans kloka sida fortfarande fanns på plats. Han var smart. "And thank you for helping me, I didn't want to fight but when he talked to me like that I couldn't help to not hit him right in the face.", jag fnittrade åt hans ord och kunde inte hjälpa att dra min tumme över hans rödslagna kinder. Jag skulle inte kalla mig själv full efter tre drinkar, men smått berusad var jag väl kanske. 

"Well, it could've been even worse", yttrade jag och lade mina armar om hans midja för att dela med mig av en stöttande kram. Det dröjde inte länge förrän han besvarade omfamningen och lyffte upp mig så jag inte längre nuddade marken. När jag gav med mig ett fånigt skrik så släppte han ner mig och såg in i mina ögon. Vad höll jag egentligen på med? det var Louis jag älskade, det här kändes bara så otroligt fel. 

"Do you know what?", frågade han och stirrade djupt in i mina gröna ögon. "I know someone beautiful..", han tog ett snabbt andetag innan han fortsatte sin mening. "It's you.", självklart blev jag väldigt glad över hans komplimang, men samtidigt så ville jag bara gå ut ur denna obekväma famnen och sätta mig på planet hem till Louis famn istället, men även jag var klok nog att veta att det var näst intill omöjligt, speciellt nu när mörkret tagit över New York och Louis förmodligen låg och sov just nu. 

"Thank you.", tackade jag och trasslade mig ur famnen. han log och fortsatte att titta på mig sådär intensivt som gjorde mig väldigt förvirrad. Jag visste att det var mycket alkohol involverat, men jag kände mig fortfarande dum och det skulle verkligen aldrig falla mig in att vara otrogen, speciellt inte med någon underbar som Louis. 
"I really want to kiss you right now.", hans ord kom som en chock. Jag hann precis reagera att hans huvud kommit närmare och precis när han skulle pressa sina läppar mot mina så vände jag huvudet så det blev en lätt kindpuss. 

"Sorry, Philip. I have my Louis and you know that. It is not me you're in love with, it was Katherine and she's not here, she will never be.. But it's not me you want deeply inside and we will never be something else than friends.", han stelnade till och verkade tänka på det jag sade. Han lade en hand för pannan och skakade på huvudet. 

"I'm so stupid, I'm so sorry, Katie. I didn't think at all and of course you have Louis, I don't know what I tried to do.", sade han desperat efter en förlåtelse. Dramatiskt drog jag en suck och skakade på huvudet.

"I gotta go...", sade jag bara utan att säga något annat, jag sprang så fort jag kunde bort ifrån platsen, igenom skogen och ut på vägen igen- När jag sprang ifrån honom så kände jag hur hans blick brände i min rygg. Vad hade jag gjort? detta var ju inte precis det jag ville med kvällen och speciellt inte när jag antog vad tidningarna skulle hitta på imorgon.. Detta var verkligen inte bra. Allt jag hoppades på var att Louis inte skulle bli arg för tänkte jag efter så hade ju inte jag gjort något fel..?

---

Glad alla hjärtans dag allihopa! Hur mår ni, mår ni bra? :)