take chances, chapter 43

Tidigare;
Låten avslutades och lika så vårat dansande. Vi stod lite på sidan av och det kändes nästan som om jag var sjutton år igen, som dagarna innan jag medverkade i X Factor, jag kände mig ung och galen, precis som jag ville. 
"Louis, look in this!", innan jag hunnit reagera så pressade Fiona sina läppar mot mina medans hennes mobilkamera riktades emot oss. Jag vet inte varför, men på något vänster så lät jag det fortsätta och besvarade kyssen mer eller mindre. Jag visste att jag skulle ångra det starkt dagen efter, kanske till och med bli äcklad av mitt misstag, men för tillfället så kändes allt bra. 

Jag sneglade ner mot den lysande skärmen som för åttonde gången på bara den senaste kvarten legat och burrat. Dom första två gångerna hade jag barat ignorerat samtalet, men dom sex senaste gångerna så klickade jag på den motsvarande knappen till svara. Dels för att jag inte orkade höra vibrerandet men också för att jag inte ville se Louis nummer lysa upp hela rummet. Det var med en klump i halsen som jag klickat in på Twitter imorse då jag fått ett sms ifrån Patricia att jag skulle kolla in, med ens så förstod jag varför jag hade fleratals missade samtal från min så kallade 'pojkvän' och helt förkrossat hade jag slängt telefonen i väggen mitt emot mig. Vanligtvis tog jag inte ut min ilska på saker, men denna gång gick bara inte att undvika. Känslan som fanns inom mig i den stunden var helt obeskrivlig och att han ens kunde göra något sådant mot mig, med henne av alla tjejer. Vad var det han ville komma med det hela? ville han göra mig svartsjuk? hade det inte räckt med att jag legat och oroat mig hela dagen igår på grund av Louis, jag gick hela dagen och grubblade på om Louis verkligen tog den lilla kindpussen på allvar, men efter detta så kunde jag inte bry mig mindre. Varför skulle jag ha skuldkänslor över något som inte ens betydde något när Louis själv hungrigt strular med en annan tjej? 
Egentligen så var det inte mig själv eller ens företaget som jag brydde mig om för stunden, den jag tänkte mest på var Luke, att Fiona skulle gå bakom ryggen på honom hade jag nästan räknat ut, men att Louis Tomlinson skulle göra något sådant mot mig och min bästa vän var helt obeskrivligt, jag skulle aldrig någonsin kunna förlåta honom för detta. Min besvikelse på killen som gjort mig till den lyckligaste flickan på jorden dom senaste veckorna, var mållös. I panik hade jag hoppat ur sängen och sprungit ut, ut på gården och det var även där jag blev sittandes i säkert trettio minuter innan mamma sett mig. 
"Honey what's wrong?", frågade hon oroligt medans jag fram och tillbaka gungade på bron som ledde ner till gräset. Mina armar var omvirade kring mina ben som var uppe vid huvudet medans mitt huvud var mellan min kropp och mina knän. "Tell me, darling.", bad hon och kramade om mig hårt. Jag fortsatte att snyfta och bet mig hårt i läppen. Var det något jag hatade så var det att visa mina svaga punkter i livet, speciellt framför mina föräldrar. 
"I can't tell.", mumlade jag fram mellan andningarna och vägrade att låta min blick möta den brunhåriga kvinnan som satt och höll om mig som om jag vore liten igen. "Everything is complicated"
"You know you can talk to me about everything. Is it Louis?", frågade hon stöttande och lade sitt huvud över mitt. Utan att säga ett ord så fortsatte hon. "Whatever the thing is, I'm quite sure you'll find a way back to each other again. I can see true love in peoples eyes and the way you and Louis are looking at each other, that look can just mean love.", hennes ord stöttade inte ett dugg för att vara ärlig, snarare gjorde det saken värre. Jag visste redan att jag älskade Louis, att det var bara var honom jag älskade. Men saken var den att jag ville inte det längre. Att se bilder på den killen tillsammans med en tjej jag verkligen avskydde gjorde ont och ännu ondare gjorde det att ha tanken i huvudet att han visste, han visste precis vad jag tyckte om henne men ändå så gjorde han något sånt här. 
"I love you mom, you know it. But honesly, this time I'm pretty sure you're wrong. Right now I just wanna be alone.", mumlade jag och såg upp för första gången sedan hon kommit ut. Hennes sneda leende försvann direkt när hon såg mitt ansikte och jag förstod henne, jag var ju inte precis den snyggaste som rödögd och väldigt, väldigt ledsen. Det hela kändes som ett stort hål i hjärtat, allt kändes så tomt. Hon skulle just till att resa sig upp då dörrklockan ringde, jag tittade på min mor som log sitt busiga leende, det där leendet som fortfarande var lika vackert som min tvillingsysters leende. Min mamma var verkligen så himla vacker om jag tänkte efter. "Who is it?", frågade jag tröttsamt och hoppades innerligt att det inte alls var några till mig, speciellt inte Philip. Eller kanske Louis? nej vad skulle han göra här, han låg säkert hemma med världens huvudvärk just nu medans han mölade i sig alvedon. Jag fnös till ironiskt av tanken och hoppades för ett ögonblick att han faktiskt mådde riktigt hemskt. 
"Why don't you go and open?", föreslog hon och sträckte ut sin hand. Jag himlade med ögonen medans jag envist skakade på huvudet. 
"Nah, don't think so, huh.", muttrade jag medans jag satte armarna om min fryssna kropp. Trots att solen sken rakt på oss och det förmodligen var över tjugo grader ute så tyckte jag faktiskt att det var väldigt kallt ute. Mitt envisa ansikte vägrade att titta mot hållet där mamma och huset befann sig så därför visste jag att det enda jag kunde stirra på var utåt, mot den svarta grillen som nästan skrek om att få bli använd snart. 
"Oh, darling. I know you wanna see these people to be honest, get up and open the door.", beodrade hon, fortfarande med ett milt tonläge men samtigigt skarpt, på ett sett så man nästan inte vågade säga ifrån. 
När Veronicas namn lyst upp på min skärm blev jag först orolig, hon ringde sällan bara sådär och jag började bli bekymrad om något kanske hade hänt. Därför blev jag riktigt glad över att jag svarat och fått reda på vad det gällde. När hon frågade om jag tillsammans med Luke och Jonathan ville komma till familjen Ross den kommande dagen så fanns det inget annat svar ifrån min sida än ett självklart ja. Deras stuga var precis som min egen och som liten hade jag alltid trivts bra där, lika så mina två bästa killkompisar. 
Vad jag kände nu så var stämningen dålig, Luke hade dock inte sett bilderna ännu som vi andra hade. Men eftersom vi inte riktigt var säker på om dom var äkta eller inte så ville vi inte säga någonting, det var liksom bara en ära att ha med honom hit. Den där Fiona var verkligen en tjej som jag var rädd att våran Luke skulle hitta, han var för snäll för att se det dåliga hos människor. 
"It feels like years ago I was here.", konstaterade Jonathan medans vi alla tre stod bakom dörren för att vänta på att någon skulle öppna.
"Maybe because it was.", suckade jag och tittade med ett leende på den långa, väldigt muskulösa killen. Hans svarta keps var på plats och som vanligt hade han ett linne. Jonte var faktiskt lite som en modell, han skulle hur som helst i varje fall kunna bli en med hans utseende och kropp. Mer hann vi inte säga förrän dörren öppnades sakta, det var dock inte det där vanliga leendet på tjejen som vi mötte, utan istället en rödsvullen själ med håret uppsatt i en bulle på huvudet, till klädsel hade hon endast en lång T-shirt på sig som inte kunde tillhöra någon annan än Louis då jag garanterat aldrig sett den förut. Med hjälp av hennes nygråtna ögon och röda kinder så kunde jag ta för givet att även hon sett bilderna som låg överallt på socialt media. Innan jag reagerat så stod jag inklämd tillsammans med Katie och Jonathan i en gruppkram. Utan ett ord så drog vi oss ur den och ägnade blickarna åt både Katelyn och även Luke som stod på sidan om oss med en skam i blicken. 
"Luke I..-", Katelyns veka röst fick mitt hjärta att hugga till, men samtidigt kunde jag inte låta henne fortsätta. Han visste ju ingenting än. 
"He doesn't know.", avbröt jag snabbt och fick sex ögon på mig. Jag drog efter andan och sneglade mot Jonte som mest nickade på huvudet, med det förstod jag att det var dags att berätta. Jag var just till att öppna munnen och berätta då Luke själv avbröt mig. 
"I know everything, do you really think I don't understand what you and Jonathan have been talking about the last hour? besides, we broke up before I went here, I knew the whole time it was Louis she wanted, I was just so stupid.", hans ord kom som en väldig chock och lika häpnade verkade resten av oss också. Att våran egna Luke även kunde låta så lugn och självsäker, precis som förr igen var skönt men samtidigt så oroade det mig lite. Var han allvarlig? kände han ingenting? 
"Didn't you get sad or something?", frågade jag förvånat och kastade en blick på Katelyn som stod förvånad i dörröppningen och bara stirrade på den numera lättnade Luke, det syntes på honom att han både kände sig fri och var redo att börja om på nytt. 
"Of course I was, but she is a shit. I can find a girl who loves me and my best mates for real later, just not right now.", log han och iakktog Katie som såg precis lika glad & förvirrad ut som oss andra. 
"I'm glad you realized that in time.", svarade tjejen mitt emot mig och nickade glatt på huvudet. "I had no idea that you guys would come but I'm really happy with that and it couldn't come better.", fortsatte hon medans hon drog handen under ögonen. "I've missed you guys."
"And we've missed you as well, but yeah.. May we come in?", frågade jag med en ironiskt ton medans jag tittade på min resväska som för övrigt var väldigt stor för att vara några dagars outfitar i, men jag hade ju trots allt varit med Justin också så det var inte konstigt att den var väldigt stor.
"Of course.", fnittrade hon sedan medans hon flyttade på sig i dörröppningen så vi alla kunde gå in och ta plats i deras gigantiska hall. Även om detta skulle föreställa en stuga så var det större än vad mitt och mammas vanliga hus, vilket kändes väldigt konstigt. Det som dock var så underbart med Katelyn var att hon aldrig skröt om någonting, hon var tacksam över det hon fick och var en väldigt strikt men tacksam tjej. Det var inte mycket som behövdes för att roa henne om man sade så. 
 
"I loved him and I still do.", konstaterade Katelyn medans vi samlats i hennes rum trots att jag egentligen bara viljat lagt mig i "mitt" eget rum och sovit lite nu, även om det var eftermiddag så var jag väldigt trött och lika så såg mina favoritkillar ut, dom hade ju dock en anledning till att vara trötta också efter så många timmars flygresa - men ändå. 
"He seems to be a good guy. I know Fiona and she can do something like.. Give him any tablets so he didn't know what he was doing, you know?", Luke's röst lät ganska så tvekande blandad med gråt, även om jag inte såg på ögonen att dom var påväg att vattnas så märkte man ändå på rösten att han bara ville skrika ut någonting. Om det var på grund av att han fortfarande älskade Fiona eller över att han var arg på Louis på grund av det han gjort mot våran egna prinsessa som aldrig gjort någon annan illa kunde nog bara han själv veta. Oavsett vad det än var så kunde jag ändå inte låta bli att tycka synd om Luke också, denna tjejen i fråga var ju efter allt hans första riktiga kärlek. Vibrerandet på Katelyn's telefon fortsatte att surra och man såg när Louis väl lagt på hur många missade samtal hon faktiskt haft ifrån honom. 
"Aren't you gonna answer?", frågade Jonathan hoppfullt när den för andra gången började vibrera. Två gånger under en och samma minut berättade verkligen en sak; han brydde sig om henne. 
"You can't ignore him forever, you're supposed to work around a month again, remember?", frågade jag och lade en tröstande arm på min fina väns axel som stirrade sig blind på den lysande skärmen. Jag suckade och lika så gjorde hon.
"I don't care about the money anymore, I'm going to resign me from the job and might start study something like that. I can't see Louis anymore, it would hurt me so much to see him laugh, smile and totally feel good when they start to work again. Mom and dad gotta find someone else.", yttrade hon strängt och allvarligt. Egentligen förstod jag henne, jag hade inte direkt accepterat att min pojkvän skulle hånglat med en annan tjej som dessutom knäppte kort på dom tillsammans, det var helt fruktansvärt och bara tanken gjorde mig rädd. 
"Someday you have to talk to him.", mumlade Luke ifrån skrivbordsstolen på andra sidan rummet. Jag nickade instämmande och såg även Jonathan göra det också,  jag visste att snacka känslor med mig och Katelyn var något både Herr Daniels och Mr. Erthan avskydde, men ändå så satt dom här med oss ändå och det uppskattades nog väldigt mycket av Katie skulle jag kunna tro. 
"But that day is not today.", den förkrossade blondinen korsade sina armar och tittade allvarligt mot oss. Med den blicken så förstod vi alla tre att hon verkligen var hjärtekrossad. 

Slängde ihop något snabbt då jag hade sista provet innan lovet idag, wohoo! 
 

Kommentera gärna era åsikter och vad ni tyckte. I nästa kommer killarna in lite mer!
 
 

Snälla kvinna meeeeeeeeeeer!! Jag blir galen!! Du är bäst snälla skriv jag vill veta hur det går!!! 😱😨😘❤️❤️

Svar: hihi nytt uppe nuu!<3
My Wesström

Ojdå, snälla Katie plz plz plzzz❤️

Svar: <3
My Wesström

Åh hennes vänner är så snälla

Svar: jaa visst är doom!
My Wesström

Riktigt bra kapitel och jag längtar verkligen till nästa! :)

Svar: Tusen tack fina du!! Blir så glad =)
My Wesström

Jättebra kapitel! Nu har jag äntligen börjat vara inne på datorn mera så jag börjar kolla på bloggen oftare nu ;)Hoppas Louis skäms över vad han har gjort nu! Hejdå! //Kram, Rebecka xx

Svar: Haha så bra då ;) Det får vi verkligen hoppas! kram! <3
My Wesström

Nästa

Vad duktig du är!

Svar: Tusen tack!
My Wesström

Du är jätteduktig!

Svar: Tack hörru!
My Wesström

Åh fyfän så bra, snälla my nu måste du ge oss mer! :)

Svar: Iiih taack :')
My Wesström

Em

ÅHNEJ VAD HÄNDER! Fiona är en hemskhemskhemsk människa!

Svar: Det är hon verkligeen!
My Wesström




Kom ihåg mig?