I och med att mamma dragit ut på stan och shoppat med Veronica så fick jag och min far äntligen lite kvalitéstid tillsammans. Det var sällan vi gjorde något helt ensamma och efter två tunga dagar inomhus efter händelsen i studion där jag träffade Louis så hade jag bara hållt mig inne. Något pappa störde sig på och bestämde sig för att jag istället skulle ha en myskväll med honom eftersom jag annars bara skulle legat inne i mitt rum. 

Vädret var ovanligt dåligt och regnet öste ner på marken. Enligt mig så var det riktigt mysigt med regn, jag gillade att höra de smackra mot fönstrerna medans jag själv låg med tända ljus framför mig omvirad i en filt framför en film. Det var svårt att gå vidare ifrån Louis som jag försökt att övertalat mig själv flera gånger om att han är en dålig kille för mig, men ändå fanns han kvar i mina tankar dag ut och dag in. 

"How's life upstairs then?", frågade pappa retsamt medans han slog sig ner bredvid mig i den svarta soffan omringad av vita kuddar. Jag flinade åt honom medans jag ryckte på axlarna. Han skrockade till och lade en arm över mig. 

"People always leave, but sometimes they come back.", jag tittade upp på min far som plötsligt sagt något som inte var likt honom. Han brukade inte vara så.. djup. Han flinade ännu en gång och denna gång var det hans tur att rycka på axlarna. "A good friend of mine always said that before.", mumlade han och verkade nästan förstå precis vad jag gick igenom. Jag vågade inte fråga, men egentligen så visste jag inte hur det gick till när han och mamma blev tillsammans, det enda jag visste var att dom träffades genom farfars jobb inom musikbranchen. Tanken slog mig att det var nästan precis så jag hade träffat Louis. Med uppspärrade ögon tittade jag på mannen bredvid mig som såg ut mot fönstret med ett leende på läpparna, han verkade nästan vara i sin egen värld. 

"What's on your mind?", frågade jag plötsligt utan att ens tänka mig för. Även om jag och pappa haft en rätt så bra relation till varandra så var känslor och sånna saker aldrig något jag pratade med varken honom eller mor min om. Kanske skulle det ändras på det nu. 

"You know.. Me and mom did the same mistake as you and Louis. We weren't really together yet but I still screw it up. I slept with an another girl in that time and I was really stupid. But I fought for her, it took a few months, but I was waiting for her all the time and one day, she forgave me, we got three wonderful kids and then we promised each other to always be together, and since then it has been me and your mother.", hans historia fick verkligen mig att stanna till, ta in allting och tänka tillbaka. Berättelsen var läskigt likt min egen och jag var verkligen glad över att pappa gjorde som han gjort. Kämpat i flera månader för att få den han älskade, jag lutade huvudet mot hans axel och mumlade ett svagt 'tack'. "Even if you and Louis have it hard right now, I promise that he will get things right again, I know him and he would fight for you like I did for your mother, I'm pretty sure about that.", jag smålog lite medans jag satte mig ordentligt upp igen så våra ögon möttes. Min far var långt ifrån vacker till utseendet som mamma var, men han var fortfarande min fader och enligt mig var han den finaste pappan någonsin. 

"I doubt that he would do it for me, but thank you anyway.", sade jag i en nästan viskning medans jag sneglade mot ljusen som så fint lyste ifrån bordet framför oss. "I love you dad."

"I love you too, sweetheart."

 

"WHAT is this?", jag måste ha somnat till och lika så pappa då vi båda blev rädda så vi ryckte till när vi hörde mammas gälla röst komma emot oss. I sin hand hade hon ett brev i handen som hon höll i ett stadigt grepp. Eftersom jag nydligen vaknat till så kunde jag omöjligt svara på vad det stod i brevet, men jag antog att det inte alls var något positivt. "Katelyn, I'm sorry but you can't go to this. I don't wanna see you embarrassing yourself.", hennes röst lät hård men samtidigt så otroligt osäker. Hon visste ingenting om mig och förvirrat tittade jag på henne som fortfarande hade skorna på sig och blöta kläder efter det ösande regnet. 

"What is it?", frågade jag och tittade på pappa som satt tyst på stället. Mamma suckade och slängde brevet på bordet framför mig. 

"Who did this? You can't really sing, can you?", jag suckade och tittade besviket på min mamma. Hon hade aldrig hört mig sjunga och tog redan för givet att jag inte kunde det. Utan att ens titta på brevet så ställde jag mig upp, tog upp papperna från bordet och ställde mig framför min mamma. 

"Oh really mom? you haven't even heard me sung and you don't know anything about me.", skrek jag rakt i hennes ansikte. Jag tittade bak på pappa som hade stora ögon han också, precis som damen framför mig. Hon hade nog inte förväntat mig ett sådant svar ifrån mig, lilla mig som alltid var den snälla i familjen. "Go and check YouTube, search on my name and look at the first video of me singing on a karaokebar. After that can you come to me and tell me that I can't sing.", yttrade jag bestämmt och argt medans jag lade benen på ryggen och for upp för trapporna. Jag kunde höra hur mamma suckade tröttsamt och pappa sade något som att det hela var onödigt sagt. Egentligen kanske jag överdrev då jag aldrig låtit dom hört mig sjunga, men samtidigt gillade jag inte när folk tog mig för givet och sa saker som dom antagligen inte visste något om, som min sångröst till ett exempel.