we belong together, chapter 11

Tidigare;
"My little sweetheart, how much did you hear?", hon lät orolig och satte sig ner bredvid mig i sängen. En arm lades över mig och hon strök mig försiktigt över håret jag inte gjort något åt efter att vi varit på badstranden. 
"Too much to know you hiding something from me.", muttrade jag mot hennes bröst men tittade snabbt upp på henne. Hon tittade med sorgsna ögon på mig och med det förstod jag att hon bestämt sig för något. Om det var att berätta sanningen eller att inte berätta den alls var då frågan. 

 → Melindas Perspektiv ←
Jag såg på damen framför mig med en förvirrad min. Vad kunde det vara som alla utom jag visste om i denna familj? frågor och irritation flödade upp i mitt huvud och jag skulle just till att fräsa ut några ord som jag förmodligen skulle ångra senare, men som tur var så lyckades jag hålla det inom mig när mormor istället tog över ordet.
"I don't know how to say this.", hon torkade frustrerat bort tårar från hennes smått rynkiga kinder men vägrade att låta blicken försvinna ifrån mig. 
"The only thing I need is the truth. I'm tired of people think I'm too vulnerable to know the real story.", muttrade jag och satte armarna i kors. Damen bredvid mig nickade beodrat och drog en brunhårig slinga bakom hennes öra. Hon tog av sig sina glasögon helt och hållet innan hon tog mig på axeln. 
"Uhm.. Your father Ashton, Mel.", hon tog en kort paus, suckade ett flertal gånger och såg med rynkad panna mot mig. "He wasn't your real father. Your real father's name is Arin and he's alive. Karen has seen him a few times here in Wolverhampton.", mållöst tittade jag tårögt på min mormor och satte min ena hand för min mun. Hörde jag rätt, kunde det stämma men framförallt, hur hade de kunnat gått och hållt på en sådan hemlighet så länge? jag förstod inte, ingenting. "Your mother wanted one thing in life and that was that you would have an amazing future without having a clue about your real dad.", tusentals frågor bildades i mitt hjärnkontor men inte ens ett litet ord kom ut ur min mun, jag var förkrossad men samtidigt väldigt förvånad, av vilken anledning hade dom döljt detta för mig så länge? varför sade dom att Ashton var min fader när jag i själva verket hade en riktig pappa, som dessutom var levande. 
"D-did you know my real dad?", slank det tillslut ur mig och jag kände hur blodet började smaka i min mun efter att bitit så hårt på insidan av mina kinder. 
"We met him a few times but you know, your mother and Arin weren't really in a stable relationship and had only known each other for some months.", efter det ville jag inte höra mer. Det var redan för mycket att ta in i mitt huvud. Aldrig någonsin hade jag kunnat ana att jag hade en annan pappa än just Ashton, han som varit den bästa pappan i hela världen. Kunde jag någonsin förlåta att dom aldrig sade mig sanningen? Alla frågor som Liam ställde om min familj passade så bra in i detta att jag nu kunde sätta alla pusselbitar på plats, självklart visste Liam om att min riktiga pappa var levande, men hans reaktion förklarade nu också att han trodde att jag visste allting om detta, det gjorde mig både arg och besviken på min mamma och morföräldrar också för den delen. Fort försvann jag ut gråtande ur rummet, utan att ens bry mig om att resten av grabbarna i One Direction satt ute i hallsofforna och pratade med Lindsey. Allt jag såg framför mig var svart, jag kunde inte riktigt avgöra vad som skulle hända härnäst men en sak visste jag att jag behövde göra - ringa min bästa vän. Jag for fort ner för trapporna, ut genom dörren och stannade utanför familjen Paynes gård, jag slog mig ner i en utav deras hängsoffa, tog upp min Iphone och tröck genast in Johns nummer som jag med dessa år lärt mig utantill. 
 
".. And there it is, my real father is alive.", avslutade jag med medan tårarna rann ner från mina kinder - fortfarande glad över att människorna i huset inte kommit ut och stört mig. Killen på andra sidan var lika tagen som mig men tack vare de tunga andningarna så kunde jag höra att han fortfarande var kvar på linjen. 
"Oh my god, Mel. I don't know what to say, I'm speechless.", han sade inte så mycket efter det och eftersom vi visste allt om varandra utan och innantill så kunde jag se mig hans förbryllade ansiktsuttryck framför mig just nu. Inom mig själv kände jag en klump i magen samt en tomhet, det var som att jag i alla dessa år saknat någon som inte alls haft några riktiga gener med mig. Fast det förstås, där ljög jag. Jag hade inte saknat pappa Ashton i onödan, han var den som funnits för mig och varit min förebild genom min barndom - han skulle alltid ha fadersrollen i mitt liv, eller han hade det i varje fall. 
"I just miss you, John. I want you here, it's not the same without you.", förklarade jag mellan snyftningarna och bara genom att tänka på min bästavän, hans starka armar omkring mina och hans övertygande röst när han sade att allting skulle bli bra gjorde att jag saknade honom ännu mer. Jag skulle till och med kunna erkänna att jag saknade våra NHL-kvällar, som jag förövrigt inte alls gillade så värst mycket då jag oftast förlorade mot honom. 
"Hate to admit this but I miss you too, sis.", jag kunde syna hur ett flin var placerat på hans läppar vid detta tillfälle och alltid skulle han förstöra en fin stämning, det var så han var. Han kunde inte vara känslig och seriös ens för någon sekund om det inte var grovt allvarligt - som när mina föräldrar gått bort. Nej, den här känsliga delen hoppade vi ofta men ibland behövde alla känna uppskattning om varandra, speciellt så förtjänade John det efter allt han gjort för mig under alla dessa år. "By the way, I have to tell you I've met someone.", ett svagt leende styrdes okontrollerat på mina läppar och jag kunde inte låta bli att glädjas åt Johns konstaterande. Kanske var det på tiden att han faktiskt skaffade sig något annat än en one night stand för en gångs skull. 
"That's great, dude!", sade jag så glatt jag kunde, men jag kände att jag fortfarande inte kunde vara helt fullbordad än. Tårarna var fortfarande på mina ögon och klumpen i halsen som bara ville rensas fanns där. Han började berätta om henne, hennes namn var tydligen Rebecca och hon var en blond tjej, längre hann han inte berätta förrän ytterdörren öppnades och en kepsbenägen kille stod och tittade på mig med ett medkänsligt uttryck i ansiktet. Jag sade hastigt hej då till vännen på andra sidan luren, berättade att jag ringde upp innan jag tröck på den röda 'Avsluta' knappen. 
"Hey..", började Liam och såg ner på mig. Utan att ge honom något riktigt svar så slog han sig försiktigt ner i soffan bredvid mig, jag kunde inte riktigt säga åt honom att gå eftersom det praktiskt taget var hans hus och möbler jag ockuperat, men helst hade jag inte viljat vara här ute med Liam ensam, inte för jag trodde att något dåligt skulle hända - tvärtom, förmodligen skulle det bara skapa problem då mina känslor var så pass stora för denna kille. "How are you?", jag kollade tröttsamt på honom och jag kunde se på ansiktsuttrycket hur han nästan ångrade sin fråga, självklart fattade även han att jag inte mådde bra just nu. 
"Go away, Liam, please. I don't think Lindsey would like to see you sit here with me.", muttrade jag och kunde inte låta bli att blanda in den bitchiga tjejen i det hela. Jag lät både ledsen och svartsjuk men det var precis det jag var också, så varför dölja det? 
"I don't care about Lindsey and so shouldn't you either. I just want you to be okay and I can see you aren't so please tell me what's wrong.", han flyttade sig närmare men just när han skulle lägga en arm om mig så ställde jag mig frustrerat upp. Jag behövde inte Liam, jag klarade mig själv.
"You had right. My dad is alive somewhere and I have lived without my real dad in my whole life, what if he wanted to have me? I deserved to know the truth, don't you think?", frågade jag och slog direkt upp händerna framför mig. Killen i soffan var snabbt uppe på sina fötter, tog tag i mina händer och pressade mig in mot hans bröst. Sekunderna efter så förstod jag att jag inte kunde trotsa emot denna omfamning så jag körde på den enkla vägen och lade mina armar omkring hans nacke och sniffade lite smått vid hand hals. Det var här jag ville vara hela tiden, varje sekund. Liam gjorde mig hel bara genom att titta på mig, han behövde knappt göra något alls för att få hela mig att bli varm i hela kroppen. 
"I wish you were in my arms forever.", jag kände hur hans andeträkt slogs mot mitt öra och bara genom att känna värmen från hans mun gjorde att hela jag fick gåshud. Jag behövde denna kille och det var i detta ögonblick jag insåg att jag inte skulle ge upp om honom. 

Sådär ja, nu fick ni reda på sanningen som vissa av er redan listat ut såg jag i kommentarerna! haha ;)
 
Vad tror ni händer i framtiden? Varför tror ni att Mels mamma var så mån om att inte berätta sanningen och tror ni att det blir Meliam snart? Kommentera gärna era spekulationer! Kram :)

Omg vad bra My! Jag hoppas verkligen att Liam och Mel skiter i allt omkring sig snart och går på deras egen vilja, dem är underbara, just like you ;)<3 bäst :*

Svar: Haha gooosis, du är för snäll <3
My Wesström

Asså jag älskar denna novellen så otroligt mycket..❤️

Den är så sjukt bra och man vill bara ha mer när man har läst klart ett kapitel.:)

Du är bäst MY!👌❤️

Svar: Tack SÅÅÅÅ mycket, blir mållös! Ni är så underbara med era kommentarer <3
My Wesström

Det måste blir Meliam snart! Jag vet inte varför hon itne fick veta, men bra att hon fick veta nu!

Svar: Jaa det var ju bra!
My Wesström

Åhh Gud vad bra novell! Har precis börjat läsa här på men Gud vad bra! Längtar till nästa kapitel♡♡♡

Svar: Tack underbara du! och välkommen till min novell! <3
My Wesström

Hej! Denhär novellen är så sjukt bra, alltså det är verkligen den bästa jag läst!! Jag är inget fan av 1D egentligen men gillar väll några låtar, men så visade min kompis denhär novellen och jag blev fast! Alltså totalt, för den är verkligen jättebra! Det är nästan lite så att man blir smått förälskad i alla, för att ditt sätt att beskriva dem är så fint. Väntar bara på att nästa kap. ska komma!
Kram ♡

Svar: Men VA? shit pommes, denna kommentar både förvånade mig och gjorde mig så OTROLIGT CPGLAD! Tacka din vän från mig att jag är glad att hon tipsade dig denna och tack till er båda för att ni tar er tid att läsa det jag skriver! Åh gud, känner mig verkligen glad nu när jag läste att jag faktiskt fått dig att gilla killarna lite mer, really! haha :D
MASSOR med kramar till dig! <3
My Wesström

Älskar denna novellen :)

Svar: Tack du! Det uppskattas verkligen!
My Wesström

Aww det är bara så himla sött!!! Jag tror att hennes pappa är en yrkesmördare och därför ville inte hennes mamma att hon skulle veta om honom...simpelt! Haha nä det tror jag inte men hennes mamma kanske bara inte gillade honom? vet faktiskt inte! :) Du skrev ju någonstans att du hade kollat på Förr eller senare exploderar jag, och jag kollade på den i Torsdags, och låt mig bara säga en sak. Ortorlig. Älskar den så mycket!! :O

Svar: Hihi vad jag blir glad att du gillar det! Jadu, vi får la se senare kanske ;) Har faktiskt ALDRIG kollat på Förr eller senare exploderar jag men jag vill jättegärna! Ska nog ta med mig några vänner och se den ;) Ååh, nu när jag läst detta blir jag bara ännu taggad på att få se den! hihi
My Wesström

Sjukt bra noveller du har! Är ny här så har inte hunnit läsa så mycket men Gud blir helt beroende av att läsa jue 😂
När kommer nästa kapitel? :)

Svar: Tack igen Isabella. Hehe. Välkommen ännu en gång, jag hoppas du ska trivas ;) Nästa kapitel kommer troligen imorgon beroende på hur jag får till nya delen eller ej, men förhoppningsvis imorgon! Kram
My Wesström

Jätte bra del!

Svar: Tack fina Evelina!
My Wesström




Kom ihåg mig?