We belong together, prolog

→ Melindas Perspektiv ←

Man kan säga kort och gott att resan till Wolverhampton förändrade hela mitt liv. Till en början var jag skeptisk till att ens följa med från första stund, att lämna London och mina vänner kändes tungt, men nu i efterhand så är jag så oerhört tacksam över att mormor övertalade mig till att följa med. Jag träffade inte bara nya vänner för livet utan jag mötte även min livs kärlek, något jag aldrig kunnat ana i förväg. Efter mitt uppbrott med Christian så hade jag svårt att kunna tänka mig att någonsin bli kär igen, men oj så fel jag hade. 

När jag var tretton år förlorade jag min mor och far i en bilolycka där även jag fanns med i bilen. Lyckligtvis så kunde räddningstjänsten hjälpa mig ut i tid men misslyckades med att få ut mina föräldrar innan bilen i brand exploderade. Sorgen, tillbakablickarna på dagen och tankarna fanns där i hela tiden, men med tiden bearbetade jag dom på ett bättre sätt än tidigare. Anledningen till att jag var nitton år och fortfarande bodde tillsammans med mina morföräldrar var för att jag inte ännu hittat en passande lägenhet. Jag hade ett jobb på Starbucks inne i centrala London och trivdes som fisken i vattnet där, därför kändes det såklart inte okej att behöva ta ut semester på grund av våran roadtrip till den lilla staden där vi skulle bo hos ett par bekanta som även mina föräldrar kände väldigt bra, personligen så hade jag aldrig träffat dom eftersom de umgicks innan jag ens var född men eftersom dom varit väldigt nära min mamma och pappa så ville jag ändå tro att det skulle bli lyckat att åka dit.

Men vad händer när gamla hemligheter tas upp och man känner sig både sviken och förrådd utav personer som inte existerar i ens liv längre? kan man förlåta människor som inte finns vid liv och framförallt, är det värt det?

Denna novell kommer handla om oväntad kärlek, besvikelser och nya vägar att följa. Vill du veta hur det går för Melinda i hennes kamp mot galna fans, förvirrade morföräldrar och en väldigt charmig kille? Då får du helt enkelt fortsätta att läsa We belong together.

Hon är en vacker nittonåring som lever ett vanligt liv i London. Folk i hennes områden vet vem hon är och tar oftast avstånd ifrån henne då dom absolut inte vill blanda sig in i hennes röriga liv som består av depression och dödstankar, tror dom. När Melinda var tretton år så gick hennes föräldrar tragiskt bort i en bilolycka där även hon var med i bilen och fick se allting med blotta ögat. Hon fick se hennes egna föräldrar dö framför hennes ögon, något som påverkade hela Mel's tonårsgång. Från tretton till sexton års ålder var hon en riktig dryg tjej som levde på fester, killar som sårade henne och morföräldrar som inte förstod någonting. Att bearbeta sina föräldrars död var en svår uppgift för en liten tjej och det tog flera år för henne att förstå vad som faktiskt hade hänt. Som tur var upptäckte hon något fint i livet, Christian. Han fick Melinda att se saker och ting på ett annat sätt vilket också gjorde att hon hade en stöttande axel att gråta mot under den tuffa tiden. Hennes morföräldrar må vara snälla, men dom har ju trots allt förlorat deras barn dom också, Melinda ville inte riskera att gråta framför dom mer än nödvändigt. Christian och Melindas förhållande varar i två år ungefär men tidigt i novellen kommer de skiljas som vänner. 

 

På grund av hennes tidigare hemska beteende så finns det inte många personer kvar vid Melindas sida, men det finns en person som fortfarande ser det goda i henne, som finns där oavsett vad och funnits där dag ut och dag in. Hennes barndomsvän och även bästavän John Ora. Den killen har status och brudar, men skiter fullständigt i vad folk tycker om honom. Mel och John är praktiskt taget som syskon och dom pratar om allt med varandra. 

 

Hon bor ganska precis i London i ett stort hus hemma hos hennes Mormor Erica och Morfar Owe, tillsammans har dom en katt vid namnet Caty. Mel's relation till dessa människor är vid tillfället stabilt och bra tack vare Christian som gjort Melinda till den starka person hon är idag. Hon jobbar heltid på Starbucks efter att hon kämpat upp sina betyg i skolan sista året förra året. 

 

Som person är Mel blyg och tillbakadragen i början, hon gillar inte att få för mycket uppmärksamhet men eftersom de flesta på denna sida utav London redan vet om hennes döda föräldrar så blir det ofta att hon får stå ut med blickar på sig ändå. När hon är med personer hon känner så är hon däremot tvärtom. Hennes mun går i ett, hon skrattar till saker som kanske inte ens är roliga och som socker på kakan så är hon otroligt givmild. Personen hon är idag är tvärt emot den hon var för några år sedan och hon suckar högt när hon hör folk prata bakom hennes rygg om saker som hänt under hennes tid som en odräglig och föräldrarlös tonåring.

---

Staden Melinda kommer åka till kanske avslöjar vem av killarna det kommer att handla om, huh? vissa av er hade gissningarna på rätt spår och om det inte blev just eran favvis så kan jag ändå avslöja att killarna kommer att vara med i berättelsen som vanligt i alla fall, så det så! 

Detta var prologen my friends, hoppas ni är taggade på första kapitlet som kommer på onsdag? ;) 

Åh, den kommer att blir bra!! Längtar!!:D

Alltså du skriver som en gud my🙊
Det spelas en fcking film i mitt huvud, huh😄😄

De känns som om det är Liams tur (:
Bäst! Absolut bäst! Jätte bra skriven och fina typsnitt (:
Du blir bara bättre och bättre (:

Ohh..spännande! Den låter bra! Kan knappt vänta tills på onsdag men innan onsdag ska jag fylla år också så den får inte komma för snabbt :)

Asså My?! Hur lyckas du varje gång? Jag förstår verkligen inte! Man blir verkligen taggad till tusen av att läsa prologen! Varje novell. Aah kan inget annat säga än att denna novell kommer bli grymt bra! Älskar att läsa dina noveller! <3

Börja skriva!:)

Super taggad!! Jag hade rätt! Hoppas det kommer någon novell med Niall eller Harry snart som jag kan läsa från början till slut och inte bara dom sista delarna

Leeeyuuuuuummmmmm? ;)<3

så bra! Längtar!<33

Åh, det här låter väldigt bra. Jag fick gåshud och blev lite tårögd bara av att läsa den där första delen ur Melindas perspektiv. Det är något fel med mig just nu, är så oerhört känslosam så det är helt sjukt. Kan ha att göra med att konserten är snart....
Men i alla fall, den här novellen lär bli asbra! :D