back for you, chapter 11 - love
Tidigare;
"I trust you Zayn and I have always done it. I do not care about her as long as you didn't cheat on me, but I really have to tell you something now and I need your promise that you will never leave me, okay?", min första tanke var lättnad, men när jag sedan hörde fortsättningen av hennes historia så var det som att stenen i min mage som kommit efter att Alexia klivit ur bilen, kom tillbaka och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Inte kunde det vara så att Perrie var otrogen istället? jag ruskade av mig den hemska tanken och nickade långsamt på huvudet. "I just wanna stay home all night and be with you after this, I really need you now."
"Of course, just tell me what's going on?", bad jag och släppte taget om hennes händer. Hon suckade och tårarna från hennes kinder ville bara inte försvinna.
"I know it's a bad time to say something like this but.. I think I'm pregnant.", och där, precis där stannade min värld upp.
♥ Zayns Perspektiv ♥
Tystheten varade dock inte länge förrän jag insett våran situation. Det var sant det hon sade, det var en väldigt, riktigt dålig tajming på det hela, men tänkte jag efter så hade vi dom senaste gångerna inte använt oss av preventivmedel av något slag så det hela var väl egentligen bara vårat eget fel. Jag suckade löst innan jag tittade mållöst på Perrie som hade ögonen fyllda med tårar.
"Are you sure? I mean.. Maybe it's just an imagination?", frågade jag hoppfullt och höjde ögonbrynen långsamt. Att bilda familj med denna underbara tjejen framför mig ville jag mer än gärna, bara inte än. Vi var båda mitt i våran karriär och skulle gifta oss till sommaren, vi hade knappt tid för varandra - hur skulle vi då ha tid för ett barn, vårat barn? tankarna fick mig yr och det här var verkligen någonting som fick mig orolig.
"I'm not sure, but I'm late in my period and we're talking about a whole week now and since I last remember I haven't been late for about three years now!", utbrast hon i panik och lade sina händer på sitt huvud igen. Jag var snabbt upp på mina egna fötter, rusade fram till min hysteriska flickvän och lade en trygg arm omkring hennes midja. Om jag var rädd så kunde jag aldrig ens sätta mig in i Perrie's situation som faktiskt bar på vårat barn om det nu var på det sättet.
"What are we gonna do?", frågade jag då, så lugnt som jag bara kunde efter ett besked som detta. Jag inspekterade henne noga och såg hur hon gjorde allt för att komma tillbaka till verkligheten men samtidigt så förstod jag henne också, hon hade all rätt till att vara ledsen, rädd och förvirrad.
"I bought a test on my way home, just in case.", snyftade hon och torkade frustrerat bort tårarna under hennes kinder. "I'm afraid, Zayn. What are we going to do?", hennes frustration påverkade mig rejält och hur länge jag än försökt vara lugn och stark för hennes skull så kunde jag inte låta bli att släppa ner dom envisa tårarna som letat sig ner för mina kinder. Ja, vad skulle vi göra? jag var inte redo att bli pappa än men samtidigt så var det ju precis det här jag ville, bilda familj. Jag sade alltid att vi skulle vänta tills vi blev äldre, men hur länge skulle man behöva vänta? jag tog ett djupt andetag och drog en blond hårslinga bakom Perrie's öron så jag enklare kunde titta mig in i hennes vackra. Våra ögon stirrande mot varandra men höll inte länge då efter bara några sekunder så vek hon ner blicken mot golvet.
"Hey, honey. Look at me.", beodrade jag och fick då en förkrossad blick som hänsynslöst borrade sig in i mitt inre, det gjorde obeskrivligt ont att se personen som betydde mest, lida så här mycket. "Take the test and then we'll se how we're doing, okay?", föreslog jag och reste mig långsamt upp. Perrie nickade instämmande och följde mitt exenpel. "Whatever the test is saying so can it never come between us, right? nothing in the entire world is supposed to do it, right?"
"I love you Zayn, I will always do.", lovade hon och lade en trygg hand på min kind. "Stay here and I'll be right back with the answer, I better take it myself than have you there and staring at me.", konstaterade hon och gick raskt iväg mot hallen och sedan in till den närmaste toan.
I något som kändes som timmar men som i själva verket motsvarade minuter så hördes äntligen ljudet ifrån låset till toan som öppnas och jag tittade snabbt dit för att sedan se på Perrie hur hon reagerat, om hon mådde bra och framförallt - om det befann sig ett foster i hennes lilla mage. Mållöst gick hon fram till mig med den vitrosa pinnen i handen, ju närmare hon kom desto säkrare såg hon ut. Ett kraftlöst leende bredde sig på läpparna och hennes ögon tindrade lite svagt.
"It's negative.", yttrade hon, väldigt lättat och befriad på något sätt. "I'm not pregnant, Zayn.", jag hann knappt tänka färdigt förrän hennes armar virade sig omkring min nacke och därefter hade jag hela min värld i min famn. "I really want to build a family with you, Zaynie, but right now I only want to focus on you and my band, or what do you think?", kommenterade hon ytligt och såg rakt in i mina ögon. Denna tjej var verkligen kvinnan i mitt liv och det var svårt att få vardagen att gå ihop, men vi klarade det och familjetänkandet fick vänta ett tag till.
"It sounds perfect.", log jag och pressade mina läppar emot hennes och vi möttes i en passionerad, perfekt kyss.
♥ Alexia's Perspektiv ♥
Det hela var bara så mycket att ta in. Jag var beredd på att detta skulle hända men att det skulle gå så fort hade jag aldrig någon aning om. Dessutom så var jag skeptisk över vad Adrian skulle tycka och speciellt tro. Klockan närmade sig halv nio på kvällen och det var ingen tvekan om att matlagningen var igång då det luktade lök i hela huset. En knackning på min dörr hördes och inrusande kom Jade in med storögda ögon.
"I have never been a fan of them, but how cool isn't it that you're everywhere on Twitter?!", utbrast hon och skrollade med tummen ner på sin skärm. Jag suckade drastiskt och himlade med ögonen.
"Well, I made a mistake and it will never happen again.", muttrade jag och drog en hårslinga bakom örat. "Me and Zayn don't really know each other and why I met him from the first time I can't tell, not even to myself, I'm pretty stupid."
"I think it looks like you're quite into him.", konstaterade Jade med en väldigt retsam ton i rösten. Jag suckade för säkert hundrade gången denna timme och ruskade snabbt på huvudet. Varför var hon tvungen att vara sån idiot?
"Yeah, you wish.", surade jag och skulle just säga något jag sedan skulle ångra då jag hörde hur min mamma ropade att maten var färdig, och lika bra var väl det. Jade himlade med ögonen, vände på klacken och gick ut ur rummet med mig hack i häl.
"Where is Finn?", frågade jag medans jag såg hur det endast var jag, Mamma och Jade vid bordet. Att pappa inte vara anländ vid matbordet hade vi alla blivit vana med då han ofta jobbade övertid, men min lillebror brukade ofta befinna sig vid oss under middagstid.
"He's out with a friend.", sade mor min enkelt samtidigt som hon började ösa på Spagetti och Köttfärssås på min tallrik. "What have my favorite girls done today, then?", frågade hon sedan och tittade nyfiket upp på mig och min syster. Jag tackade gudarna att mamma inte ägde något Twitter konto och sett bilderna då hon alltid, alltid skulle överdriva med saker och ting.
"I have been with Diana and Alaric.", Jade såg mer än lycklig ut och jag såg även hur min mor lyste upp av lycka, Alaric var en kille mamma alltid tyckt mycket om, mesdadels för att Jade och han varit vänner sedan barnsben.
"Is it something between yo...-", hon hann inte avsluta meningen förrän den brunhåriga tjejen bredvid mig suckade djupt. Jag satt tyst på min plats men kunde inte låta bli att flina lite smått, var det något jag njöt av så var det att se hur min syster dag ut och dag in skällde ut mamma för så enkla saker.
"Why are you smiling like that, huh? tell me about your day instead.", irriterat började damen skära i sin spagetti och gav mig en ointresserad blick som sade mer än den visade. Jag visste att hon egentligen inte brydde sig om min vardags alls, om det inte var så att jag tillbringade tiden med Adrian.
"I can tell you, mother. She has been with a pretty famous person today.", malligt log Jade ett falskt leende mot mig och gjorde detta endast med flit, inuti kokade jag av ilska men utanpå försökte jag att vara så lugnt som jag bara kunde, denna familj gick mig ofta på närverna och så fort dom fick chansen så hånade dom mig alltid om saker jag gjorde fel eller inte alls, och det tog på glödarkraften inuti, hur lite man än visade det.
"Oh, really? who? the king of England maybe?", fnös mamma elakt och skrockade nonchalant. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga så av ren irritation flög orden bara ur mig.
"Actually a member of One Direction, Zayn Malik.", sade jag, precis lika kaxigt som hon själv var och enkelt rättade jag till hästsvansen på huvudet och återgick till min mat. Mamma däremot hostade först upp sin mat och sedan blev hon mållös.
"You can't be serious.", påstod hon med en blick som såg allt annat än stolt ut. Jag rynkade på näsan åt hela situationen och innan jag visste ordet av det så var Jade framme med sin telefon framför mammas ansikte. Hon svalde hårt och tittade allvarligt på mig. "You can't be seen with him anymore, honey. You don't know what kind of problem you can get into.", hennes ögon blev genast stora som golfbollar och en rädsla satte sig på hela henne. Vad hade hon menat med det och sen när började hon att bry sig om vilka jag umgicks med?
"Mom, I appreciate what you've done to me but who I am hanging out with ot not is not none of your business.", faststlog jag och reste mig upp från stolen, plötsligt var min matlust inte lika stor längre och jag blev verkligen irriterad på denna satmara många gånger.
"Sit down or get the hell out of here, I don't want you to be seen with him, understood?", röt hon så högt att både jag och Jade ryggade tillbaka, aldrig någonsin hade jag sett henne så arg och förbyllad, men mest rädd, i hela mitt liv. Faktum var att det såg roligare ut än vanligt och jag kunde inte låta bli att fnysa åt hennes hysteriska utbrott.
"I'm with him as long as I want to.", sade jag ärligt, mest för att irritera henne mer. Jag ställde tallriken på bänken och försvann fort ut ur köket innan mamma öppnade munnen igen. Utan att ens bry mig om henne för tillfället så drog jag på mig mina låga, vita converse och sprang ut i det kalla vårvädret där himlen fortfarande lyste blått.
Med tunga steg gick jag upp för uppfarten där jag många gånger varit tidigare. Eftersom Michelle fortfarande låg i svår magsjuka så undvek jag helst att sätta mig på tunnelbanan och åka till henne, utan istället så tog jag chansen att kanske få lite tid med min pojkvän som även skulle vara hemma nu. Tveksamt gick jag upp på den trätrappan som befann sig på sidan av det väldigt träiga huset, knackade på och väntade på att dörren skulle öppnas.
"Alexia, Hey sweetie.", det var inte Adrian som öppnade, utan hans väldigt söta mamma. Jag log glatt mot henne och tog foten över tröskeln. Wilma, som hans mor så fint hette, ropade genast på min pojkvän som förmodligen satt fastklistrad framför datorn om jag kände honom rätt. "Do you want someting to eat?", frågade Wilma sekunderna efter ifrån köket och jag var snabb med att tacka nej då jag precis ätit mina tre tuggor av maten.
"Hey babe, I didn't expect you here!", konstaterade Adrian glatt medans han kommit ner ifrån trappan. Jag harklade mig smått innan jag gick in i hans öppna armar.
"I love you, Adrian.", yttrade jag självsäkert innan jag slet mig ur hans famn. Han skrattade kallt och ryckte på axlarna.
"Love you too, sexy.", flinade han medans hans ögonbryn var höjda, jag log svagt och nickade på huvudet. Även om det inte lät så förutsägbart så var det precis dom orden jag behövde få höra ifrån honom och hur oäkta det än lät så brydde jag mig inte speciellt mycket, just nu behövde jag bara komma hemifrån ett tag.
Kapitel 11 alltså. Kommentera gärna vad ni tycker så blir jag glaaaaaad :')
Emelie Nilsson
Nästa grym novell
Svar:
My Wesström
Ååh det är såå spännande. Jag vill liksom bara att hon ska få reda på sanningen och slippa bo med den där mamman och systern! Den där Adrian verkar inte heller särskilt trevlig!
Älskar din novell sååå mycket! <3
Svar:
My Wesström
Du är så duktig på att skriva!! Jag älskar verkligen alla dina noveller, och denna är inget undantag!!♥
Svar:
My Wesström
Åh såå bra! Är helt kär i novellen och jag typ dog nyss bc bääääst. :)x
Svar:
My Wesström
Ohh spännande. Herregud jag kan inte få nog av din novell! Det är så spännande hela tiden! Såå bra♥
Svar:
My Wesström
Fint och jättebra!!:D
Svar:
My Wesström
Hej, titta gärna in på min blogg om du är intresserad av en gratis bloggdesign! :)
Så långt och underbart och bara bäst <3
Svar:
My Wesström
