"Take a seat, my beautiful students."; Mats, våran alltid lika glada engelskalärare var som vanligt på bra humör. Hur pratiga vi än kunde vara på vissa lektioner så behandlade han ändå alla med kärlek och det märktes hur han tyckte om oss och uppskattade vårat arbete som vi lade ner på hans uppgifter. Han var en lärare som alla klasser så gärna ville ha, vi var riktigt glad över att även få honom som mentor till klassen. Ensamt passerade jag dom gröna småborden där de oerhört osköna stolarna stod och väntade på att blo uppvärmda. Irriterad på ingenting som jag var så tog jag platsen längst bak vid fönstret. Platserna runt om i klassrummet fylldes och inom några minuter så var alla platser upptagna. Medans mentor Mats pratade om de kommande veckorna så började jag som vanligt drömma mig bort, inte denna gång på Adrian eller min biologiska familj, utan denna gång faktiskt Zayn. Det var något med honom som var så mystiskt och även om vi inte pratade om så personliga saker så visste jag att vi kunde ha mycket genemsamt, vi liksom klickade. "Alexia?", jag röck till av rädsla när jag hörde mitt eget namn ropas upp. Tjugotals par ögon riktades direkt mot mig och ett roat leende spred sig på Mats läppar. 

"What?", frågade jag lite avsiktigt medans jag ryggade tillbaka mig.

"I told your mates here that we're gonna start with our group project today.", konstaterade han. Jag nickade förstående medans jag kollade på den tomma platsen bredvid mig som Michelle alltid brukade sitta på. Jag svalde innan jag tog över ordet. 

"Micha isn't here, though. But that's okay, I can be alone for today.", log jag tveksamt och tittade ut bland dom andra stirrande människorna. Min blick möttes med Phelix ett antal gånger och varje gång blev jag så otroligt skamsen att jag lät mig själv titta ner i bänken igen. 

"It was just that who was the problem, dear Alexia. I'll choose groupmates this time and I've already done the team.", yttrade han malligt medans han började plocka med sina papper på disken längst fram. Jag suckade och hoppades verkligen att han satt mig med Michelle då jag var väldigt osäker när det kom till nya, främmande människor och grupparbeten. "In this project I want to see that you and your partner have collaborated well and I'll also look after how much time you've got this supplied. It will takes about three weeks to do this and I want it to be pretty good, I'll give you a piece of paper now and then you can read by yourself how you'll do this. When you've read it you can take a look on the whiteboard there I'll write your teamfriend and then it's just get to started.", kommenterade han sedan medans ett ytterligt glatt leende spred sig. Jag suckade tungt och bara tanken av att jobba med detta project i tre veckor fick mig att må illa. Papperna delades ut och mitt humör blev inte precis bättre när jag fick se vad uppgiften var. Vi skulle alltså göra en slags scrapbook där vi skulle, dagligen, skriva och ta en massa foton för att sedan göra det till en slags sammarbetsbok som han sedan skulle ha in. Det hela kändes en aning genomtänkt och en hake borde finnas till detta. Mina tankar verkade inte heller vara ensamlevande då Josef, en annan kille i klassen ställde Mats samma fråga som jag några sekunder innan tänk frågat.

"Why do we have to do this, really? I mean.. Why?", han såg ut som ett stort frågetecken, precis som resten av oss och jag tror inte att ens någon förstod vad som var meningen med denna uppgift. 

"Yeah, guys. This is about teamwork, learn to know each other even better and makes new friends. This is a big thing for me and have a big impact of the term grade. Team work is a very important thing in the real worklife and you have to learn you more of it. As I said, I'll give you three weeks and if you can't read.. It have to be at least hundered pages on this book, yes? Now, look at the plate and read your mates!", efter den sista meningen tittade vi alla upp mot tavlan som nu var fylla med namn. Jag hade verkligen sett fram emot att få göra detta tillsammans med Michelle, men när jag sedan fick syn på att hennes namn stod med någon annan så tappade jag hoppet och nervositeten steg inom mig, vem skulle jag då behöva tillbringa dom tre närmaste veckorna med?

Hela jag stannade upp när jag slutligen fann mitt namn på den röriga tavlan. Alexia - Phelix. Åh nej. 

 

Hade jag gjort något fel? vad hade jag gjort för att gud skulle straffa mig med något sånt här. Vi hade blivit tillsagda att sätta oss bredvid våra nyblivna 'bästa vänner' som Mats så fint hade förklarat det och mot min vilja kom Phelix och satte sig bredvid mig. Vi båda var typerna som ville satsa på höga betyg, verkligen. Därför så visste vi båda vad detta skulle handla om. Samarbete och god arbetsmoral. Något som kanske skulle bli en prövning. Vi skulle jobba på egen hand och läsa instruktionerna noga, för tionde gången denna lektion så suckade jag och självklart såg min jobbarkompis det. 

"It sucks, huh?", muttrade han medans han fortsatte att instudera dom olika punkterna på papperet. Hans glasögon var på och en luva satt på hans huvud för att dölja sitt fina hår. Jag svalde och nickade. Han höjde ögonbrynen innan han fortsatte. "It stands here that we'll now take the book and write exactly what we feels. We even have to motivate", jag tog papperet ut hans hand och kontrollerade hans konstaterande som bokstavligen talat var sant. Vi skulle börja med att skriva en sida var om hur vi kände precis för stunden, som en slags dagbok, hur pinsamt det än var så skulle det komma ifrån hjärtat. Efter det så stod det en massor av hundratals olika punkter som inte alls behövde komma i ordning. 

"Well.. I feel, confused and afraid.", svarade jag ärligt medans jag tog min penna, skrev mitt namn och under skrev jag i punktform hur jag kände. Han tittade nyfiket på mig medans han ryckte på axlarna. 

"Why afraid?"

"I don't know. Maybe because I have to deal this with you and I'm insecure if I can handle it after everything I said the other day.", mumlade jag generat och kändes oerhört för det jag gjorde dagen innan. Han fnös till och rättade till sin tröja en aning. 

"Everything happens for a reason.", kontrade han. "Let's do this stupid project and never talk after it again, okay?", hans förslag lät ärligt och känslokallt, som om att han verkligen blivit sårad av det jag sagt. Jag svalde hårt innan jag sedan nickade, i rädsla av att han skulle börja skrika på mig om jag sade något annat. 

---

Kommentera gärna med åsikter och konstruktiv kritik, kära ni! Era kommentarer gör mig verkligen glad. 

Lära stressa lite med detta inlägg då jag ska gå på bio med några kompisar senare idag och måste fixa lite innan, sååå. Well, hoppas ni gillade kapitlet. :)