♥ Alexia's Perspektiv ♥
Efter en väldigt tråkig dag i skolan utan både Adrian och Michelle då jag behövt tillbringat tid med personer jag knappt kände så var jag äntligen hemma liggandes i min egen säng som stått tom över natten. Enkelt slog jag på Ipaden och kopplade in den i TVn för att dra på mig täcket framför några avsnitt av The Vampire Diaries, avsnitten jag missat de tidigare veckorna. Tillbakablicken hann precis avslutas när mitt namn hördes utanför min dörr. Det var varken mamma, pappa eller Jade. Jag log när jag hörde hans röst och var det något jag älskade så var det när jag och min bror fick ensamtid med varandra på tisdagarna då vi båda slutade skolan tidigare, vi var som helt olika personer när vi var ensamma utan några vänner.
"Finn, it's open.", ropade jag tillbaka. Min vita dörr öppnades och instormades kom min tre år yngre bror som plasklandade i min dubbelsäng. Han såg ut att vara på extra bra humör idag och ett leende var klistrat på hans små läppar när han kröp ner under täcket bredvid mig. "Why are you so happy today?", frågade jag nyfiket medans jag boxade till honom retsamt på axeln. Han ryckte då på sina och låtsades som att ingenting alls hade hänt. Hans bruna ögon tindrade och håret som i vanliga fall var väldigt stilrent såg nu en aning ruffsigt ut. Jag trodde att jag fattade klicken och flinade ännu större.
"It's nothing, Alex.", konstaterade han medans han försökte dölja sitt lyckliga ansiktsuttryck. Även om vi inte var världens tajtade syskon kanske så hade vi klart det starkaste bandet inom familjen i varje fall. Mamma & pappa brydde sig sällan om tillexempel mig eller Finn mer än Jade. Den mörkhåriga brunetten, Jade, fick alltid som hon ville och hade alltid varit våra föräldrars favorit. Visst kändes det orättvist, men jag antog att livet var så. Den som mådde dåligast av det måste nog vara Finn, och det med all rätt. Men jag tyckte ändå det var rätt bra, för om vår lillebror hade varit en lika idiot som vår syster så hade vi aldrig kommit varandra så nära.
"Alex, this serie really sucks.", suckade Finn medans han fortsatte att picka på sin telefon. Det hade gått tjugo minuter in i avsnittet och han verkade verkligen inte uppskatta den alls. "It's so unreal, everything. As if there are vampiries in real life, not really.", muttrade han tröttsamt. Jag brydde mig inte om hans klagomål och fortsatte att titta mot den vägghängande TVn. På dessa tjugo minutrarna hade Finns telefon plingat - utan att överdriva - minst trettio gånger och jag hade lagt märke till hur min bror log varenda gång. Det var inte förrän de sista burrandet som jag faktiskt pausade serien och satte mig upp med blicken stirrad mot Finn. "What?", utbrast han och plockade ner telefonen.
"You smile at the messages you get, you're pretty happy today and your hair is a really mess. Tell me, who is she?", mina armar hölls i kors och med hans rullande ögon så förstod jag att han gett upp hoppet, att han inte längre kunde hålla det hemligt mer.
"Well, her name is Sofie and has been mine three weeks today.", jag trodde inte mina öron. Hade den känslokalla, elaka och egoistiska Finn Andersen äntligen funnit en flickvän som faktiskt orkade med hans krav och väldigt idiotiska beteende? jag hoppades innerligt att hon var en bra tjej, att hon inte var lika som han själv. Han behövde någon som kunde ta honom upp till den normala tillvaron som Jade dag ut och dag in tog ifrån honom. "Actually she's kind and cute. I've always liked the badgirls who's hot, mean and sexy you know. But Sofie is different, she's cool and goes in my parallel class.", han verkade vara väldigt ärlig med det han sade och jag kunde inget annat än att bli mer stolt över honom. Hans tidigare flickvänner gillade jag inte alls, inte mer än vad han gillade Adrian, men denna tjej lät fantastisk och mitt leende ökade stort.
"Show me a picture of her.", yttrade jag glatt medans jag hoppade upp och ner i min mjuka säng. Han skrockade roat medans hans tumme återigen lades över Iphone skärmen. Han visade snart upp den mot mig igen och han, tillsammans med en übergullig blondin, satt bredvid varandra och hade tagit bilden med hjälp av framkameran. Dom båda såg lyckliga och söta ut och bådas leende var superstort. På hennes tänder kunde jag skymta en tandställning som bara gjorde henne ännu finare, även hennes ögon var sådär klarblåa som jag visste att han gillade. "She's beautiful, Finn. When can I meet her?", frågade jag hoppfullt medans jag räckte över telefonen till den rätta ägaren igen. Han ryckte på axlarna och ruskade på huvudet.
"Not today anyway. I'm glad you liked her and I'm sorry that you figured out that I don't like your boyfriend.", suckade han medans han lade sig ner ordentligt igen. Jag suckade och lutade mig tillbaka även jag. Det var verkligen tråkigt att min enda familjemedlem som faktiskt såg mig riktigt, var den enda som även hatade pojken jag älskade. Mina föräldrar inklusive Jade älskade ju honom över allt annat och gjorde allt för honom när han var på besök hos oss, något som verkligen var så galet pinsamt och läskigt. Nästan så dom gillade honom mer än mig.
"I know. But I have never asked why?", min nyfikenhet steg ännu en gång och jag granskade noga min fina lillebror som befann sig centimeterna ifrån mig. Han bet sig i underläppen, gav ifrån sig en suckning innan han öppnade sin mun.
"I just don't like him. I have bad vibes about him and I know you deserve better. He's hot and popular and all that, but how many times has he really told you that you're the one for him, that he loves you and called you beautiful instead of sexy? You may be happy with everything he got you, but you're my sister, I know you and I know that you..-", allt han sade var helt korrekt. Allt av det. Adrian hade aldrig någonsin kallat mig vacker istället för sexig, jag hade aldrig hört honom säga 'jag älskar dig' först och tänkte jag efter så bevisade han sällan vad han ville med oss. Men jag klarade ändå inte av att lyssna på att allt det min yngre bror sade till mig var sant, därför behövde jag sätta stopp på det genom att sätta min hand för hans mun.
"Enough!", protesterade jag och satte en hand för mn panna istället. "You're right, but I love him and he loves me, okay? that's all what matters.", muttrade jag och tröck på playknappen så serien började igen. Han ryggade tillbaka lite och nickade på huvudet. "By the way, I'm really happy for you and Sofie, I look forward to see her."
När mobilen, som låg på nattygsbordet bredvid mig, burrade till mer än tre gånger så förstod jag att det ringde. Hastigt nästan flög jag ur sängen för att greppa om telefonen, i hopp om att det var min saknade pojke eller kanske en ännu mer saknad bästis på andra sidan luren. Besviket tittade jag på skärmen då det i själva verket inte stod något namn alls. Det var snarare ett okänt nummer och bara tanken på att det var det gjorde mig osäker på om jag skulle svara eller inte, men och andra sidan så var jag fundersam på vem det kunde vara. Jag tittade på killen bredvid mig som fattat precis som jag att det faktiskt var någon som ville mig något, med en nickning ifrån Finn så drog jag fingret tvärs över skärmen och svarade med ett hallå.
"Uhm.. Is it Alexia?", sade den halvt igenkända rösten på andra sidan luren. Jag var ganska så säker på att jag hört den förut, men vart ifrån var en annan femma. Hur som helst så svarade jag med ett tveksamt ja. I den stunden så hördes en harkling och samma person fortsatte att prata. "Hey, it's Zayn. You remember me, right?", när han presenterat sig själv så visste jag inte alls vad jag skulle säga. Vad ville han egentligen? mitt huvud slängdes åt sidan där min brunett till broder flinade roat då han antagligen hört på Zayn's stämma att det var en kille jag talade med.
"Yeah, sure. How did you find my number?", frågade jag överraskat samtidigt som jag var lite skraj. Hade en världkändis hittat mig så var det inte nog så svårt för resten av världen att göra det heller.
"It's not that hard actually.", skrockade han bakom luren innan han snabbt fortsatte. "I was just wondering if you want to hang out soon? I'm free today.", hans ord kom som en chock och jag hade verkligen inte förväntat mig en sådan fråga just nu. Visst ville jag lära känna honom bättre, men vad skulle Adrian säga? dock behövde han ju inte få veta någonting än..
"I think I have to say no.", svarade jag endast efter flera sekunders tystnad då min hjärna arbetat för fullt.
Tror ni hon ändrar sig? Måste säga det att ni blivit väldigt dåliga på att kommentera hörrni! Är ni kvar???