back for you, chapter 9 - are you okay?

Tidigare;

"Yeah, sure. How did you find my number?", frågade jag överraskat samtidigt som jag var lite skraj. Hade en världkändis hittat mig så var det inte nog så svårt för resten av världen att göra det heller. 

"It's not that hard actually.", skrockade han bakom luren innan han snabbt fortsatte. "I was just wondering if you want to hang out soon? I'm free today.", hans ord kom som en chock och jag hade verkligen inte förväntat mig en sådan fråga just nu. Visst ville jag lära känna honom bättre, men vad skulle Adrian säga? dock behövde han ju inte få veta någonting än.. 

"I think I have to say no.", svarade jag endast efter flera sekunders tystnad då min hjärna arbetat för fullt. 

---

♥ Alexia's Perspektiv ♥ 

"Oh, come on, you! It will be fun. Then I also get time to learn to know you as well.", konstaterade den dåsande rösten på andra sidan luren. Jag log svagt åt situationen och tänkte inte mer på att vara envis. Ville Zayn hitta på något, visst fine. Men frågorna VAD han fortfarande ville spekulerade i mitt huvud och det hela kändes en del påtvingat ifrån min sida då jag egentligen helst skulle vilja ligga här, i min varma sköna säng bredvid en oengagerad bror som endast smsade med bruden, men vad gjorde man inte? hur kunde jag ens säga nej till en popstjärna liksom.

"Well, why not?", suckade jag sedan och hörde ett svagt jubel ifrån hans sida. Sekunderna efter så insåg han sitt lilla misstag och harklade sig ursäktande igen. 

"I'll see you at the subway you used to take the other morning and by the way, bring the sunglasses with you.", hans röst lät allvarlig och jag förstod mycket väl vad han menade med det & jag höll med helt, dels för att jag inte ville synas i tidningar imorgon men också för min egna säkerhet, vem visste vad det fanns för galna människor där ute. Jag svarade med ett ja och att vi skulle mötas där om bara femton minuter, alltså hade jag inte alls så lång tid på mig att dra av mig mina mjukisbyxor för att istället byta till något man kunde visa sig på stan med. Vad vi skulle göra visste jag fortfarande inte men jag antog att vi bara skulle prata och lära känna varandra bättre. 

"Who was it and where are you going?", frågade Finn storögd när han genast tittade upp från sin telefon, upp på mig som skyndade mig så fort som möjligt att fixa till frisyren och ansiktet. Jag suckade, drog borsten genom håret en sista gång innan jag svarade på hans fråga. 

"I'm going out with a friend, tell mum I will be back before ten.", sade jag innan jag rusade ut ur rummet med handväskan i ena handen och min mobil i den andra. Jag hatade att erkänna det men jag var faktiskt lite nervös inför träffen med Zayn. 

 

Tjugo minuter senare stod jag på stället jag igår morse såg Zayn för första gången med mina egna ögon. Jag behövde bara ställa mig framför den röda bänken då en vissling hördes och en stor man med svarta solglasögon kom emot mig. Mina ögon spärrades upp och jag trodde till en början att jag skulle hamna i trubbel men ju närmare han kom desto avslappnare blev jag då jag kunde tyda på att ett leende befann sig på denne mannens glada ansikte. "You are Alexia, right?", frågade han nyfiket medans han tog av sig sina svarta glasögon. Tveksamt nickade jag medans han fortsatte. "Good, I'm Paul. Come with me and I will show you the way to Zayn.", han verkade vara van med att prata med okända människor märkte jag snabbt och blickar ifrån människorna - speciellt fans - brändes i min rygg. 

Vi behövde bara gå ut igenom porten till tunnelbanan då jag såg en stod svart bil stå parkerad rakt framför mig. Det var tonade rutor både fram och bak så vem som befann sig i den var omöjligt att se, men jag tvivlade på att det skulle vara någon annan än Zayn. "Jump in.", konstaterade Paul snabbt då han verkade halvt stressad.

Jag gjorde som jag blivit tillsagd och direkt när jag öppnade baksätet så möttes jag av ett glatt leende. Det svarta håret, den svarta skinnjackan och dom bruna ögonen lockade sig direkt till min uppmärksamhet och ett brett leende lade sig över mina läppar.

"Hey, you. What do you want to do?", frågade han medans han tuggade på sitt tuggummi. Jag ryckte på axlarna medans jag inspekterade Zayn så gått det gick. Hans svarta kängor, de blåa jeansen och den roliga 'cool kids don't dance' tröja passade honom perfekt och var det något han hade så var det smak på kläder. 

"I don't know. It doesn't matter.", sade jag nonchalant medans jag log svagt. Han nickade och föreslog då en fika på Starbucks, något jag självklart aldrig tackade nej till. Hela bilresan gick någolunda snabbt och det blev inte en enda pinsam tystnad, all talan om hur kändisskapet var och hur han tillsammans med sina vänner Liam, Louis, Niall och Harry kom så bra överens tog över snacket för det mestadels. 

 

"So, now we've been talking so much about me and my life. Let's talk about you!", Zayn tog en sipp av sitt kaffe och såg sig oroligt omkring. Han verkade nervös över något och jag förstod honom. Vi satt mot ett fönster där minst människor tagit plats, där det dessutom inte ens var några fönster. Det syntes att det inte var ofta denna kille sade åt sin livakt att lämna honom ifred, och Paul hade till en början också insisterat, men efter många om och men så gick det väl an och nu satt vi här, utan några vakter alls. 

"Uhm.. Can we start to talk about what you're seeing in me, like.. Why am I the girl who caught your interest?", frågade jag nyfiket medans tog skeden till hjälp att ta fånga upp en bit av min söta, rosa cupcake. Hans ansikte började först se blekare ut och efter det så svalde han nervöst. 

"I..I don't know. You just looked like someone I used to know.", mumlade han och mötte min blick under hela samtalet. De svarta långa ögonfransarna påminde mig väldigt mycket om mina egna och tänkte jag efter så hade vi väldigt gemensamma ögonfärger. 

"So you think I'll be like her or him? someone who can replace that friend?", frågade jag, inte alls irriterad utan mer misstänksam, jag ville absolut inte bli utnyttjad av någon känd popstjärna som var desperat efter att minnas tillbaka tider med sina gamla vänner. 

"Absolutely not! I just wanted to know you more and you know, you're not ugly.", flinade han medans ett härligt skratt for ur hans strupe. Jag kunde inget annat än att falla in i det klingande skrattet och sekunderna efter så började blickar föras mot oss istället och en enkel rodnad placerades på mina kinder. "So, how is everything in school? what's your favoritesubject?", frågade han sedan och lutade sig lite tillbaka, han verkade slappna av och den intensiva blicken i hans ögon sade mig något, jag kunde inte riktigt klura ut vad bara.

"Uhm.. I like to art pretty much and to be honest, I'm quite good at it as well.", konstaterade jag malligt, utan att försöka låta överdriven och skrytsam. Han höjde ögonbrynen imponerat och log äkta mot mig. 

"Really? I love to art too.. I feel like I can found peace in that.", jag svalde hårt. Det var verkligen läskigt hur lika vi båda verkade vara. Vem var han egentligen? jag skulle just till att fråga när vi blev avbrytna av ett gäng tjejer som bakom sig hade fyllt hela restaurangen med folk och halvt skrikande fans. Förskräckt tittade jag på Zayn som redan verkat uppmärksammat saken och pratade genast i telefonen. Efter bara några sekunder så ställde han sig upp, tog några bilder med fansen och tittade för varje bild han tog, ursäktande på mig. 

"I'm sorry, Alexia. But Paul is on his way, he brings Harry though.",  han log lika stilrent på alla bilderna och det hela såg väldigt påtvingat ut. Fansen gick dock väldigt glada ifrån bordet och lämnade vidare platsen till nästa klunga med fans. Jag skulle väl förmodligen vara glad över att inga kom och frågade mig massor av saker, det orkade jag verkligen inte med.

 

♥ Harrys Perspektiv ♥  

"Damn it!", Paul slog rasande i ratten medans han tvärbromsade, backade upp på trotoaren på sidan och körde sedan iväg till den andra filen som skulle föra oss tillbaka till platsen vi kom ifrån. "I knew I shouldn't left him there all alone.", muttrade han medans hans fokuserade blick var koncentrerad på vägen. Själv fattade jag ingenting då jag endast frågat om skjuts hem efter en heldag med Niall hemma i hans lägenhet. Men eftersom en arg Paul var en man man inte skulle retas med så lät jag bli att fråga och lät tiden bara rinna iväg.

Han tvärstannade bilen på trotoaren bredvid Starbucks och jag förstod först då att någon av de andra killarna kunde vara i trubbel, om inte så skulle dom antagligen bli då på gatan mitt emot oss såg jag nu en skymt av blixtar, kameror och fullt med medier. En suck for ur mig och innan jag ens förstod det själv så var mannen mitt emot mig ute ur bilen för att gå in och hämta någon eller några av mina bandmedlemar där inne.

 

Minuterna gick och tillslut kunde jag äntligen se Paul kämpa sig ut från den stora klunsen av folkmassa med både Zayn och en tjej som inte såg ut som Perrie på vadera sida. Förvirrat skakade jag mitt huvud och fokuserade endast min blick på den brunhåriga tjejen med dom svarta solglasögonen för ögonen, jag hade sett henne förut men vart kom jag dessvärre inte ihåg. Bilen öppnades och in kom två suckande människor och en ilsken säkerhetsvakt. 

"Are you okay?", frågade jag av ren rädsla medans min blick for bak på dom två människorna som ockuperat baksätet. Zayn drog en frustrerad hand genom sitt hår och vände blicken mot tjejen han hade bredvid sig. Hon tog av sig sina solglasögon och såg rent ut sagt omtumlad ut. Det var i det ögonblicket när hon först mötte min blick som jag såg det.. Det var hon, tjejen på bilden Zayn hade på sitt lilla kontor och tjejen som jag direkt tyckt varit intressant. Kunde det verkligen vara så att hon och Zayn hade något på gång..?

---

Jahaaa.. Vad händer nu tror ni?? ;) 

Alltså jag känner mig så jävla stressad just nu. Egentligen har jag tusen taker jag ska göra men ändå ägnade jag mig hela tre timmar åt denna novell idag och på dom tre timmarna hade jag verkligen kunnat göra annat med, som tex plugga till provet på fredag eller läxan till imon. Det är så grymt mkt i skolan dessa sista veckor att jag tror jag ska bryta ihop. Jag vet ingenting alls men jag vet att jag är stressad. Denna del skrev jag i stress så om ni tyckte den var värdelös, snälla kommentera INTE det! Förlåt för denna information men jag vill att ni ska veta att jag verkligen skrev denna del för er! Kram på er alla, nu måste jag äta och sedan plugga. 

Jättebra:)

Du är grym på att skriva! Din novell är inget annat än AWESOME!
Du ska inte behöva känna sån press på att skriva, jag har en egen novell och vet hur stressigt det är så, skriv när du kan och har lust!
Om andra tycker att du ska lägga upp ett kapitel varje dag, så har dom clearly inget liv och har aldrig haft en egen novell.
Så, skriv när du kan, har lust och har inspiration! Det är då det blir bäst för både dig och läsarna.

Vill bara säga att din novell är den bästa jag läst/läser! Tro inget annat, för din novell är så sjukt jäkla grym!

Ta det lugnt vi förstår dig kapitlet är bra

My det här kapitlet var jättebra, verkligen inte dåligt! Fortsätt kämpa! Kram ♡

Gud nej den var absolut inte värdelös! Du skriver så sjukt bra att man aldrig blir besviken på vad du än skriver. Hoppas det går bra på provet :) Kram!

Du, har du inte tid så behöver du inte uppdatera! Nog för att jag älskar att du lägger upp så ofta men du måste få ha ett liv också! Vi klarar oss utan kapitel nån gång då och då. Jag själv har värdelös uppdatering men jag har mycket i mitt liv just nu...

Sjukt bra deeel som vanligt!♥

Jättebra!:D
Glöm inte att prioritera rätt, vi väntar!<3