Zayns Perspektiv år 14 Maj 2000
Idag är det exakt fyra år sedan vi sörjer min lillasysters bortgång. Död vill jag inte påstå att hon är, för det är hon ju inte heller. Men efter fyra år sedan av gråt, sena nätter och bråk med socialen samt polisen så är hoppet som bortblåst. Den 14 Maj varje år tänker vi extra mycket på henne, det var den dagen hon, Alexia, försvann och lämnade ett tomt hål i våra hjärtan efter sig. Hon må ha varit liten, endast fyra månader när incidenten hände, men fyra månader räckte för att jag skulle fästa mig vid henne, min lillasyster. Denna dagen är inte heller bara dagen hon försvann, utan dagen hennes födelsedag också firades. Jag var endast tre ynka år när Alexia fördes bort, men minnet sitter fortfarande kvar. Den svarthåriga tjejen med de så väldigt bruna ögonen. Jag minns hur Mamma alltid berättade hur lika vi var varandra. Nu - fyra år senare kunde jag förstå. Tack vare allting som uppstått så växte jag upp fort, fortare än jag egentligen behövde, men som en sjuåring ville jag ju inget hellre än att växa upp, kunna hitta min syster och ta hand om henne som om hon vore min egen dotter.

Alla nätter jag sett mina föräldrar gråtit är en obeskrivlig känsla, jag vet, precis som mina andra syskon, att dom är förtvivlade. Hur hade en annan människa ens mage till att ta någon annans barn, inne på en affär? hur kan det ens vara möjligt? jag är rädd själv. Det kunde lika gärna ha varit mig. Jag kommer ihåg dagen så hemsk, mamma grät och grät. Människorna runt omkring oss samlades i en stor klunga bredvid oss och undrade vad som hade hänt. Jag som då var på mina tre vintrar förstod inget bättre än att vara tyst och studera dom alla olika damerna som stod vid oss, gubbar var det också förstås. Jag skrattade under tillfället, det var först när vi satt där på polisstationen och pappa kom inspringande genom dörren som jag insåg vad allvarlig hela situationen var, och nu.. Nu var min lillasyster borta, antagligen föralltid och aldrig skulle jag få tag i henne.

Utredningen gav polisen upp efter ungefär två år, vilket gjorde min familj så upprörd att socialen blev inblandad. Jag har hållt mig undan, men tankarna for i mitt huvud hela tiden. Det enda jag hoppas på är att hon lever och mår bra, det måste hon. Just när vi fick beskedet att letandet var nerlagt och att vi skulle få en summa pengar istället så höll min mamma på att svimma. Mina sju fulla år har inte precis varit dom bästa åren, men ett citat som jag läste i min bok som jag fått av mamma igår - efter regn kommer solsken.
Det var då jag bestämde mig, när jag växer upp till en fullvuxen man så ska jag ta saken i mina egna händer, jag ska leta upp Alexia, ta med henne hem till oss där hon hör hemma och ge henne all den kärlek hon behöver, om jag som så ska behöva offra mitt eget liv på vägen.

~~~~~~~~