♥ Alexia's Perspektiv ♥ 

Teven var igång för fullt i väntan på att Zayn skulle anlända hem. Perrie och jag hade pratat rätt mycket om just Adrian men ärligt talat så mådde jag illa av att bara tänka på honom. Någon stel och konstig tystnad hade det däremot inte blivit någonting vilket jag också uppskattade. Tjejen bredvid mig var så enkel, snäll och down-to-earth. 

"So..", började Perrie och lutade sig tillbaka i den oerhört sköna soffan dom ägde. "When are you suppose to meet your real family? I know Trisha really miss you", jag kunde förstå vad Perrie menade om att Trisha, eller 'mamma', saknade mig. Men samtidigt var det en konstig känsla. Att bli saknad var ingenting jag var van vid men visst så skulle jag också sakna mitt barn ifall någon i detta fall 'tog' det ifrån mig.

"Does she know that I even exist?", frågade jag och tittade mot den stora skärmen framför mig som nästan var lika stor som en hel bioduk. En lite mindre hoppfullt blick ifrån Perrie förklarade det mesta. Min bror hade inte berättat att han funnit mig ännu. 

"He doesn't tell her because of you and the respect to you. You might not like the idea of get to know your other family, you know?", jag förstod hur Zayn tänkte där och jag blev inte besviken någonstans. Jag var endast glad över att veta att min biologiska familj faktiskt tänkte på mig, att jag existerade i deras värld och den tanken i bakhuvudet kunde jag leva länge med. Jag nickade belåtet åt Perrie's svar och jag skulle just till att förklara hur jag kände kring det hela då en dörr öppnades och jag tittade genast på den mysklädda flickan på sidan om mig. Det var inte så att jag var rädd för vad som skulle hända, jag var mer nervös över hur Zayn skulle reagera när jag berättade. Fotsteg hördes utifrån hallen efter att kärleksparet skrikit 'hallå' åt varandra, han kom närmare och närmare och plötsligt bara stod han där. Ett leende prydde hans läppar medans han tittade lyckligt på mig, det där säkra och lyckliga beteendet varade dock inte länge då han mot min förmodan märkt att något var fel. Kunde det bero på min pandasminkning eller det stora blåmärket på min ansiktshalva kanske? jag suckade och log ett tillgjort leende till mannen som med snabba steg kom mot soffan för att klämma sig emellan oss tjejer i soffan. 

"What the hell has happened to you?", frågade han med oro i rösten. Hans bruna, intensiva ögon såg in i mina och det dröjde inte länge förrän han var på de ömma bölderna i mitt ansikte medans hans tumme gled försiktigt tvärs över min kind. Hans käkar spändes precis som Adrians gjort och man kunde bara inte ta miste om att Zayn var arg. "Who did this to you?", sade han med en skarp ton som både fick mig och Perrie att rygga tillbaka. Jag sneglade på tjejen som nu kollade fram bakom min brors ryggtavla samtidigt som hon nickade bekräftat på huvudet medans hennes ögon var allvarliga som golfbollar. Det var något med den där blicken som jag litade på, den var inte bara tom utan den betydde något. Hon skulle vara på min sida oavsett vad.

"Adrian did it.. Today actually.", min blick vändes direkt neråt och konstigt nog så var det jag som skämdes när det egentligen borde vara killen som gjort mig illa som skulle känna skam. Med ett ryck klev den svarthåriga gestalten upp från soffan igen medans hans flickvän var snabb med att ta tag om hans handleder. 

"No Zayn, not now. He's not worth to fight with. You're so much better than that", sade hon lugnt samtidigt som hon i ett stadigt grepp försökte att få honom att lugna ner sig, något som inte alls gick särskillt bra. 

"That he wanted to fight with me the other day was okay, I could take that. But he doesn't dare to hurt a person I do care about. Let me end this, for once of all.", med det så var han snabb ut ur rummet, ensam med en väldigt rädd flickvän som lika fort tog upp sin telefon. Precis när jag skulle till att fråga vem hon skulle ringa så var det som att hon läst mina tankar då hon sade det själv.

"I will call Paul, this will never end good for anyone.", konstaterade hon med uppspärrade ögon.

 

 ♥ Zayn's Perspektiv ♥ 

Jag kom utanför dörren, satt mig i bilen och var just till att åka iväg då jag kom på det nästan viktigaste delen av det hela - vart i hela friden skulle jag börja leta? klockan närmade sig sju och jag visste redan nu att denna kvällen kunde sluta hur som helst, men jag kunde göra vad som helst för att skydda mina syskon. Speciellt Alexia, jag var skyldig henne detta då jag varit borta från henne i så många år. Mitt första stopp var ganska självklar. Jag åkte ända upp till den lilla backen där vi senast möttes, men såklart var han inte där. Det var längesedan mitt huvud jobbade hårt och att vara arg samtidigt som man behövde tänka var inte direkt någon bra kombination. Tillslut kom jag på det enda stället jag mindes att Alex snackat om tidigare - fotbollsplanen nere vid hamnen. Som ett tuffande tåg for jag snabbt till platsen med bilen och till min lättnad så kunde jag skymta en brunhårig kille gå längs vägen bort ifrån gräsplätten, alldeles ensam. Jag visste inte alls vad det var med mig, helst ville jag undgå bråk, men ett allvarligt snack skulle jag åtminstone ta med pojken. Utan någon som helst hänsyn till trafiken så stannade jag min svarta stora bil mitt i vägen och ropade genast Adrians namn rakt ut i luften samtidigt som jag öppnade bildörren och klev ut. Jag rundade bilen och kom snabbt fram till trotoaren där killen jag sökte efter bara stod, ganska stum och chockad. Han ruskade av sig sina ritualer i ansiktet och avfyrade därefter ett skrämt flin, något som förmodligen skulle se tufft ut. 

"I guess Alexia told you.", hånskrattade han och lade armarna i kors. Bara att se hans fula tryne gjorde mig provocerad och jag ville inget annat än att bara slå till honom, kanske lite hårdare än vad han slagit min syster också till och med. 

"Really, bitch, really? and you don't give a motherfuck about how much you've hurt her?", tröt jag och tog steget närmare. Att retas med mig när jag redan var så arg som jag bara kunde bli var inte direkt något smart drag Han fortsatte att flina roat och stod bara kvar på stället. 

"No, I don't. Do you know why? she's a fat whore who deserves to die. She is..-", mer hann han inte få ur sin mun innan jag kände hur min hårda knytnäve träffade hans näsa precis i punkten som gjorde att det rann ut blod. 

"She's my sister like you should get the hell away from.", jag såg i bakögat hur kameror samlat sig omkring oss, men jag brydde mig inte, ingenting alls för tillfället faktiskt. I min värld just nu så fanns det bara jag och Adrian.

"Your sister? yeah I see. You're the same ugly both of you.", skrattade han hånfullt medans han var snabb med att få upp även sin näve så den träffade rakt på min kind. Jag skulle ljuga om jag sade att det inte kändes, för det gjorde det - grabben var stark. Men till och med Liam's slag var starkare, och då skojbråkades vi bara. Jag tog mina bara händer och slog honom rakt i magen så att den brunhåriga fotbollspelaren halvt lade sig ner på marken. 

"Make sure you're so much prettier before you say something, dude!", jag spottade på en stenplatta bredvid honom medans jag mötte hans svarta ögon som bara stirrade upp på en stående mig.

"Yeah, I'm looking forward to read in the magazines tomorrow about what the superstar has done.", fliande han hostande på backen medans han nickade mot blixtrarna runt omkring oss. Jag hade varit så inne i mig själv att jag knappt märkt hur massan med kameror ökat drastiskt och jag skulle just till att slå honom en sista gång då jag insåg att ett hårt, väldigt starkt grepp befann sig runt min arm bakifrån. Jag vände mig om och såg hur en besviken Paul, tillsammans med två andra vakter stod runt omkring oss. 

"Get in the car, now.", Pauls röst var verkligen ingenting att leka med och jag visste att jag absolut inte låg bra till just nu. Jag tittade mot Adrian som nu stod på egna ben, påväg bort från platsen. 

"Don't you date touch Alexia again. Do you get it?", skrek jag ilsket medans de två vakterna förde iväg mig som om jag skulle in i fängelset på en gång. Han himlade med ögonen medans han nickade bekräftat på huvudet samtidigt som han haltade bort på ett par ganska ostadiga ben. I efterhand kunde jag tycka att det var lite väl att ta i när jag slog honom, jag hade ju faktiskt aldrig någonsin slått någon med flit sådär tidigare, men detta var nästan nödvändigt. Människor, fans och fotografer var självfallet på plats för att ställa frågor men utan att svara på en ända fråga så gjorde jag det klart för dem att jag inte ville kommentera någonting genom att ge dom mitt mittersta finger, något som fick blixtrarna att blixtra ännu mer. Detta skulle nog ingen gilla och speciellt inte vårat team. Nu hade jag ställt till det ordentligt.

---

Haha. Tyckte ni att Zayn gick för långt denna gång? och kommer Adrian lämna Alexia i fred? lol, möjligen en överdriven del men whatever!