back for you, chapter 28 - meet a psycho

Tidigare;

"I'm so sorry, I thought Zayn had told you!", hon tittade på Alexia som bara skakade på huvudet innan hon sedan lade på ett leende på hennes läppar. Eftersom jag visste de mesta hon hade gått igenom då Zayn hade berättat det för oss, så kunde jag se att hennes lycka inte nådde ända upp - med full förståelse. Ärligt talat så beundrades jag över Alex styrka att inte bryta ihop, jag skulle då aldrig klarat av allt hon gått igenom. En smäll i dörren hördes och med det så förstod vi alla vem som kommit hem. Mannen, myten, legenden; Zayn Malik.

Perrie rusade ut ur vardagsrummet och var snabb med att slänga sig i sin mans armar medans jag blev ensam i rummet med denne 'man's syster. Det dröjde dock inte länge förrän jag blev helt ensam i det stora vardagsrummet då mitt enda sällskap kvar också försvann ut till killen i hallen.

När kramkalaset var över kom alla tre tillbaka och slog sig ner bredvid mig i soffan. Klockan var ändå inte så väldigt sent på kvällen men eftersom Zayn såg väldans trött ut så antog jag att det inte var läge för en omgång TVspel just nu..

---

 ♥ Alexia's Perspektiv ♥ 

Tiden gick snabbare än jag kunnat ana och tack vare det perfekta sällskapet så hade den ilande smärtan i min kind dämpat sig lite. Det var först när jag gäspade första gången på hela dagen som jag insåg hur mycket klockan var. Halv elva visade de svarta visarna på Zayn och Perrie's vardagsrumsvägg och om jag skulle hinna med det jag tänkt att göra innan jag for raka vägen hem så var det ingen tvekan om att jag skulle säga hej då till kärleksparet plus Niall - som faktiskt visat en helt annan sida av sig själv idag. Idag fick jag se den allvarliga, men samtidigt lugna killen istället för en tokglad irlänning som skrattade åt allting i princip. Jag reste mig upp och märkte då hur den blonda - väldigt snygga - killen bredvid mig följde mitt exempel medans han stirrade rakt in i mina ögon. Utan att hjälpa det så kände jag hur mina kinder svagt bytte nyans och blev förmodligen röda vid dethär laget. 

"Let me drive you home, Alexia.", log han ärligt medans han tittade på mig med sina alldeles för varma, blåa ögon. På något konstigt sett så gick det en trygg våg genom hela mig som bara fick mig att vilja skrika ja rakt ut, men till svar så blev det endast en klen nickning. "Zerrie", som jag lärt mig att dom tillsammans hette, följde oss ut till dörren där det sedan blev massor med kramkalas, vilket fick även mig att känna mig lycklig för en sekund. Med endast en tjol och t-shirt så gick jag ut från huset med Niall hack i häl, han hade dock lite bättre kläder på sig för det nuvarande vädret. Det var kyligt och rått ute en Junikväll som denna. Åh Juni, bara en vecka kvar i skolan innan sommarlov och jag hade intalat mig själv att hålla ut. De senaste veckorna hade gått ovanligt fort och eftersom vi för det mestadels var klara med våra uppgifter så gick tiden till att titta på massor av filmer, vilket enligt mig kanske bara var onödigt - men skönt. Engelskan däremot gick det lite sämre med, visst jag och Phelix var snart klara med våran uppsats och det syntes väl att vi kommit varandra närmare än första gången vi skrev i boken, men samtidigt så kändes det hela jobbigt. Vi hade inte pratat med varandra på flera dagar när vi vanligtvis åtminstonde smsade varje dag, det kändes så tomt på något sätt.

"How are you doing?", frågade Niall när vi slutligen satte oss i hans svarta bil. Jag vred huvudet åt hans håll och riktade pekfingret åt min blåslagna kind. 

"Apart from my cheek, I think I'm doing well, thank you.", log jag artigt medans min blicken visades att sitta kvar på Niall. Hans isblåa ögon gjorde hela mig varm och jag kunde inte låta bli att titta på honom, han var inte bara ödmjuk och rolig, han var otroligt vacker på samma gång - precis som Phelix. 

"You think?", ifrågasatte killen bredvid mig medans han satte igång startmotorn och backade ut på gatan. Jag bet mig svagt i läppen och tog ett djupt andetag.

"I don't want you to take me home.", han tittade oroligt på mig och växlade blicken mellan mig och vägen. "I want to meet Juliette a last time.", konstaterade jag och Niall's ögon blev dubbelt så stora än vad de redan var. Han bet sig nervöst på naglarna och rynkade på pannan. 

"Is it really a good idea? I mean.. She's a psychopat.", sade han, nästan lite förskräckt. Men hade jag levt med henne i hela mitt liv så skadade nog inte en extratimme med henne, det var ju inte så att jag skulle tillbringa mitt liv i hennes cell liggandes bredvid henne precis. 

"I'm not sure myself, but I have to do this, Niall.", jag tvivlade på att jag lät särskillt övertygande, men Niall var inte typen som sade nej till saker, i varje fall inte till mig då vi inte alls kände varandra så bra. Därför så nickade han bara och körde mot psykhemmet som också var som ett slags fängelse. Eftersom det enda som hade stått i tidningarna de senaste veckorna var om henne och allting så visste nog hela norra London om Juliette's lilla problem.

 

"I'll stay here.", konstaterade han när han körde upp på den mörka parkeringen. Osäkert tittade jag först ut och sedan på Niall vars ögon glänste som två stjärnor i den svarta natten. Jag suckade och skakade på huvudet. 

"I can take a cab home, you don't have to wait here.", yttrade jag med en menande blick. Eftersom jag numera vänt mig vid mörktet så kunde jag tyda ett leende på Nialls läppar.

"But I want to.", eftersom han redan sagt sitt så förstod jag att det inte var någon idé att säga emot. Jag tackade för det och öppnade sedan dörren. Direkt möttes jag av en kall vind som svepte förbi, mina ögon tilltalade Niall en sista gång medans jag hörde hur han viskade ett svagt 'lycka till'. Nervöst slog jag igen dörren och började gå emot ingången. Huset var varken stort eller nyrenoverat, därför skrämde det mig lite. Bara några få lampor lyste och det var ett typiskt hus som bara visades i skräckfilmer. Mina steg blev större & större så när jag väl gick igenom den enorma porten så möttes jag av en kvinnlig poliskvinna bakom receptionen som tittade vänligt på mig. 

"Hello dear, what can I do for you?", frågade hon när jag väl tagit stegen fram till henne. "Why is such a beautiful girl out here this time in the evening?", hennes gröna ögon stirrade på mig medans hon började klicka med datorn framför henne. 

"I am here for Juliette Andersen, do you know where she is?", hennes ögon spärrades upp och hennes mun blev ett 'o'. 

"You are Jade or Alexia? she has been waiting on you. She's in room 67 and please be careful.", jag nickade bara medans mitt minne försökte upprepa nummer 67 var och varannan sekund. Vad kvinnan menade med att jag skulle vara försiktig kunde jag ju förstå eftersom jag faktiskt sett med blotta ögonen hur min 'mamma' behandlat mig själv till ett exempel. Huset var fyllt med stirrande poliser som varken hejade eller ens sade något alls, det enda man fick var blickarna. 

När jag slutligen var framme vid dörren där min mamma skulle vara bakom så såg jag hur ett galler befann sig på sidan av den, på väggen. Gallret var tillräckligt stort för mig att kunna tyda att den väldigt fina damen innanför murarna var hon. Jag stod där bra länge innan hon ens lade märket till mig, när hon väl gjorde det så brast hon ut i ett lättat leende.

"I never thought you would come, honey.", sade hon lättat och sprang fram mot mig. Hon satte sina händer på varsin pinne för att sedan titta på mig med sina förlåtande hundögon. Men något jag själv kunde förstå var att denna människa inte var frisk, hon var inte ens värd att förlåta efter det hon faktiskt inte bara gjort emot mig, utan hela min biologiska familj, och den 'låtsas'-familjen också dessutom.

"Huh?", sade jag och lade armarna i kors. "I didn't do it for you if you think so.", fnös jag och drog en hårslinga bakom örat. "I want to know why. Why you stole me from a fucking family and why you have lied to dad, to Finn and to all our familymembers at all? how could you?", mina tårar var inte långt borta och jag såg hur kvinnan stirrade storögt på mig. 

"What have happened to your cheek?", frågade hon undrande. Mina ögon rundades och helt ärligt så var jag inte här för att få sympati från någon som egentligen inte ens brydde sig utan att hon egentligen endast ville byta ämne.

"Adrian happened. I didn't just lost you, I lost my boyfriend on the way and thank god for that.", sade jag mellan tänderna medans jag sedan höjde mina ögonbryn för att få höra hennes story, vilket jag faktiskt såg fram emot. Skulle jag kunna gå ut härifrån med svar på mina frågor eller skulle jag gå lika besviken ut som när jag kom in var frågan.

"I saw you when Trisha, like are your real mother's name, had you in her arms. You were so, so beautiful and I just couldn't stop looking at you. I decided to stay in Bradford a little bit longer than we first said. Then I saw you again in the store and everything went wrong, I just took you in your babysit and there it all started.", henens röst lät raspig, som om hon nästan ångrade sig lite svagt. 

"But how the hell could you hold me as a secret when everyone was searching for me?"

"It was easy, the police wasn't really engaged like they said they were. I just went to the Social Services and said I found you on the street and then the stupid girl behind the desk just registered you like one of my family. Everything was so good, no one had a clue what was going on.", hon såg ut att tänka mycket. Medans hon pratade så tittade jag oroligt runt omkring mig. Bakom varje hörn gömde sig en polis och bakom varje dörr var det en cell fullt av brottslingar av olika slag, det kändes väldigt obehagligt allting men samtidigt så behövde jag få detta överstökat. 

"I know Jade loves you, and so do Finn even though he doesn't show it, but I don't think I ever can love you again. Not after this. You have never really loved me basically.", jag visste att jag försvarade mina syskon, och det skulle jag alltid göra. Men jag var bara ärlig. Jag skulle aldrig kunna respektera Juliette för det hon gjort och när hon väl kom ut så skulle jag förmodligen redan ha min egen familj.

"So why are you here?", hon lutade huvudet mellan två springor samtidigt som hon försökte räcka ut sin hand, förmodligen för att få känna på min kind. Fort backade jag bakåt och skakade på huvudet. 

"I came here for an explanation. And now I got it.", sade jag, nästan lite väl tacksamt. Jag gick in med inställningen att jag inte alls skulle utbryta några känslor, vilket gick sådär. Långsamt kände jag tårar som steg i mina ögon samtidigt som ilska flödade upp. "I can't forgive you for what you did to me and everyone else.", hon nickade förstående samtidigt som dedär svarta i hennes ögon fanns där, långt inne. Hon var inte god någonstans.

"I love you, Alexia"

"It's too late to say that. Goodbye, Juliette. Please leave me alone after this, don't contact me or search after me, I'm not by your side anymore - never.", med det vände jag ryggen och lade benen på ryggen för att sedan halvt jogga ut ur huset, in i en varm bil bredvid Niall. 

---

Okej, Niall & Alexia eller Phelix & Alexia, vad tror ni och vad hoppas ni på??? 

 

Tuuusen tack för alla fina, underbara kommentarer på förra kapitlet, blev så otroligt glad! Ni är dom bästa som finns, är evigt tacksam för att ni läser min blogg och jag kan seriöst inte beskriva med ord hur lycklig jag är över att jag har er! Jag skriver för er nu, hörrni! <3

NIALL OCH ALEXIA !!!!!! :D

Rosor är röda
Violer är blå
My är bäst
Och hennes blogg en fest

helix och Alexia!!

Alexis och phelix

Alexis och phelix

Heej! Du skriver fantastiskt! Jag älskar verkligen hur du skriver! Du borde bli en författare! Jag vill helst att det ska bli Alexia och Niall. Dem passar mer ihop. Men Alexia och Phelix kan ju vara bästa vänner. Det var bara et förslag. Stay cool. Kram

Snälla Niall och Alexia!
Jag vill det för jag tror det blir roligare att läsa om Niall blir tillsammans med Zayns syster. Det kan ju bli lite drama och så då.
Annars blir det liksom en vanlig kille som mest är med där på sidan, tycker jag.
Så jag hoppas på Niall och Alexia!

Niall och Alexia ❤️❤️😍😘

Nästa

Sjukt bra! Älskar dina miljöbeskrivningar!!:)
Jag hoppas på Alexia och Niall!!:)<3

Du har en talang för att skriva ska du veta!

Gud vad kul om det skulle bli någonting med Niall :D men Phelix verkar ju också som en bra kille! :D Haha

NIALL OCH ALEXIA!!!

Sv: Ja, det är jätteroligt! Barn är oslagbara!

Jag hoppas på Niall och Alexia, men eftersom att båda killarna är super bra på alla sätt och vis så går det lika bra med Phelix! Tack och lov för att hon sa så till Juliett, undrar om hon kommer låta Alexia vara efter detta!! Älskar den så mycket!!!!♡

Niaaaaaallll for the win hahah! Åh det måste bara bli så nu My, gaaah hahaha!
Bäst som vanligt, you go girl haha! :*<3

Nästa