Idag var en dag då jag verkligen inte orkade gå i skolan. Det började närma sig sommarlov och alla var uppspelta, men jag kände att idag var en dag då jag helst skippade alla filmer och föredrog sängen hellre - helst alla dagar men idag var det speciellt. Jag ville inte se Adrian, inte någon. Efter träffen med Juliette igår så var jag trött och orolig, vad skulle hända härnäst? mina tankar for över Niall, när han igår hade frågat om vi skulle hitta på någonting i helgen så hade mitt svar blivit ett snabbt ja, utan att ens riktigt tänka klart. Men nu i efterhand så tvivlade jag på det. Mina känslor för Phelix hade inte riktigt försvunnit och bara jag tänkte på honom så blev hela jag varm och trygg, hans leende var något extra och jag saknade verkligen honom. Så fort klockan ringt vid sju imorse så hade jag bara stängt av larmet och somnat om, vilket jag inte ångrade då sömnen var välbehövd. Klockan var lite mer än tre på eftermiddagen och jag var fortfarande ensam hemma, helt ensam. Jag sneglade på tavlan på mitt nattygsbord och synade bilden på mig och Finn. Vi hade inte pratat i evigheter och jag hade inte modet till mig att fråga honom om han var arg på mig. Jag grabbade tag i bilden och granskade den noga. Vi var inte alls gamla på den bilden, faktum var att bror min var nyfödd medans jag låg och pussade på honom i hans spjälsäng, jag kom ihåg den dagen så väl. Alla var så lyckliga, till och med jag. 

 

Hela jag ryckte till av att det knackade på min dörr. Yrvaket tittade jag upp mot det vita föremålet medans jag såg handtaget sakta men säkert drogs neråt.

"Alexia?", Finn tittade nyfiket på mig med sina underbart vackra ögon samtidigt som de var fyllda med ånger och ängslighet. "Have you laid here all day?", frågade han medans han kliade sig nervöst i nacken. Mitt leende ökade långsamt, jag hade saknat denna kille så länge och äntligen tog han sin tid till att prata med mig.

"Yup.", konstaterade jag och gav efter en axelryckning. "And I will lay here all day too obviously.", jag suckade och tittade ner mot mina fötter som åkt utanför det varma täcket i sömnen. 

"Good, you know what day it is, huh?", han log varmt i samma ögonblick som han drog av sig sin hoodie där även t-shirten följde med. Utan tvekan så flyttade jag min rumpa så min älskade lillebror skulle få plats bredvid mig, självklart hade jag inte glömt våra tisdagar som endast bestod av massor med egentid och prat. 

"Of course I do.", sade jag och klappade med handen på platsen bredvid mig. Han röck åt sig en del av täcket samtidigt som han lade sitt huvud på min axel. "I have missed this, lil brother, I have missed you.", han tittade upp mot mig och nickade försiktigt på huvudet.

"It have been so much to think about lately, but I've realized that I need you in my life to be whole. Even though you've Zayn now you will always be my sister.", hans tonläge lät läskigt seriöst och jag skulle ljuga om jag sade att hans ord inte sårade mig lite, det var faktiskt lite föroläpmande att han någonsin kunde tro något sådant om mig, att jag skulle tycka mindre om honom bara för jag fått reda på att jag har en till familj.

"Don't ever say that again, you dumbass. You are one of the most important persons in the world for me and you will always be that.", jag slog till honom löst på huvudet och tittade allvarligt ner på honom i samma ögonblick som han vände huvudet upp mot mig med ett leende. 

"I'm glad to hear that.", kontrade han med medans han tog fram sin telefon. "Speaking of feelings.. Me and Sofie are in our first real argument right now and I have no idea what to do.", muttrade han innan jag noggrant kunde tyda hur en tår föll ner från hans sköra kind. 

"What? oh damn, I'm really sucks at advice people what to do, but the best thing you at least can do is speak to her, that's the best after all.", föreslog jag och försökte låta så trovärdig som möjligt. Egentligen visste jag ingenting om kärlek då Adrian tydligt visat att det vi hade aldrig ens var äkta. Dessutom så pratade vi aldrig riktigt djupt om oss själv så tänkte jag efterså var det inte alls så värst mycket jag kunde om honom i grunden.

"Yeah, you're probably right.", muttrade han och drog sådär fundersamt bak håret med hjälp av handen. "What about you? are things okay between you and Adde now or?", att Finn aldrig tyckt om Adrian var ett faktum, men eftersom han nu valde att prata om honom så antog jag att han gjorde det för min skull, om de nu var till en fördel eller inte.

"We're done. I can't be together with someone who hurt me as much as he does everytime we are fighting.", bekräftade jag suckande och tänkte tillbaka på gårdagen då allt egentligen hände. Så snabbt och så intensivt. Denna dagen hemma var förmodligen det bästa jag kunnat göra nu med tanke på omständigheterna. Mina tankar for över Phelix, vårat grupparbete och framförallt oss. Jag behövde honom, jag ville vara med honom och det var med den pojken jag mådde så otroligt bra tillsammans med. En djup suck föll ur min mun vilket självklart min bror bredvid mig lade märke till då rynkor bildades i hans panna. Han skulle just till att säga något då jag bara ruskade på huvudet åt hans oro och öppnade min egen mun istället. "It's a boy who's actually the one who always see me, notice me and take care of me no matter what, but I'm pretty sure we're done aswell right now.", sade jag och syftade naturligtvis på Phelix.

"Why? you seems to already have give up, Alexia, that's not really the girl I know.", konstaterade han tröttsamt. Det var ju i och för sig sant, det var sällan jag gav upp om saker jag brunnit för, men varför kändes allt så meningslöst i just denna situation? det var möjligt att det var omständigheterna som förklarade det mesta då vi praktiskt taget kysstes mitt framför alla - och jag njöt under den till och med. Det var fel av mig att känna lycka i den pussen men olyckligtvis så var det ingenting jag kunde styra. 

"What would you do, Finn?", frågade jag och denna gång var det min tur att luta mitt huvud mot hans axel. Utan att säga någonting alls så lade han en beskyddande broderlig arm kring mig och pussade mig på pannan. Nog för att han var sexton år så märktes det att han vuxit upp med flickor och lärt sig det mesta av hur en riktig goskille skulle vara. Han var så otroligt mogen för sin ålder och det gladde mig att han hellre tillbringade tid med mig än att festa, vilket hade hänt ett antal gånger. Jag log åt tanken då det oftast var jag som dissade honom för fester, men jag visste även att han inte tog åt sig av det. 

"I would do the same as you told me for about ten minutes ago", skrattade han löst och drog bak en hårslinga bakom mitt öra som kommit ivägen för mitt ansikte. "Talk to him, of course.", mitt flin ökade och min hand slog till honom löst på armen. 

"Yeah, sure.", muttrade jag dystert och var inte riktigt enig om hans, eller rättaresagt mitt eget tips. Han reste sig hastigt upp ur sängen och tittade på mig.

"I have an idea!", yttrade han medans han slog sina två händer ihop så en smäll bildades. "You will talk to him, right now and I will talk to Sofie directly. Okay? That's a win win", föreslog han och röck till sig sina tröjor som låt utspridda på golvet. Det tog ett tag för mig att fundera men när jag sedan hörde min egen mun säga okej så fanns det ingen återvändo. Jag reste mig upp ur sängen, grabbade tag i mina tights och en tjock hoodie som jag antog var Zayns, och började göra mig redo. Till sist var vi båda klara och redo att ta oss till slutpunkten. Även om mitt hår såg ut som ett fågelbo och att sminket satt kvar sen igår så kunde jag inte bry mig mindre, det var Phelix jag skulle till, inte Adrian.

 

Med raska steg gick jag igenom den breda tunneln och var direkt framme vid de olika slags lägenheterna. Jag hade varit här så många gånger men eftersom jag personligen var så otroligt dålig på geografi över huvud taget så kunde jag inte riktigt minnas vilken av lägenheterna som var just Phelix. Jag övervägde att göra på det lättaste sättet - gå innanför dörrarna och läsa namnen som stod på tavlan precis innanför. Jag hade tur, endast efter två hus så hittade jag rätt och fann äntligen namnet jag sökte efter. Med iver och otålighet så valde jag att för en gångs skull ta trapporna istället för hissen och lika bra gick ju det eftersom han bara bodde på tredje våningen. Ett uppsluket läte togs ur mina lungor innan jag efter flera sekunder tog modet till mig att knacka på dörren. Sekunderna gick och efter något som kändes som en evighet så kunde jag äntligen höra fotsteg innifrån. Handtaget drogs neråt men direkt när jag skulle till att säga något så blev jag stumm, det var absolut inte killen jag sökte som stog bakom tröskeln och det var verkligen inte en kille heller. Tjejen, som både var otroligt vacker och såg underbart snäll ut bara stod där, med endast Phelix en tjocktröja på sig och såg allmänt glad ut. 

"Hello.", sade hon glatt, som om hon kände sig som hemma. Anlednigen till att han också varit underlig kanske inte alls berodde på kyssen, det kanske i själva verket var så att det funnits en annan hela tiden. Tanken gjorde mig både rädd och förkrossad, bara jag inte förstörde något mellan dom nu.

"Oh, sorry. Wrong door!", ursäktade jag mig medans jag snabbare än snabbast vände på klackarna och sprang ner för trapporna, utan att höra ens ett ord ifrån den blonda tjejen som stod halvnaken i killen mitt hjärta bankade ett extra slag för's lägenhet och gud vet vad som hade hänt innanför där. Med ilskna och stora steg klev jag snabbt ut ur en av Londons populäraste ställen bland ungdomar. Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att vi hade något? jag skulle just till att ringa efter skjuts av pappa eftersom jag visste att han snart skulle sluta sitt jobb som jag märkte en annan sak. På min skärm stod det att ett nytt meddelande var inkommet och absolut inte från vem som helst, det var Niall's namn som befann sig på displayen.

---

Oj, oj! Dramatiime ;) Eller vad tror ni? 

Fick väääldigt mycket åsikter om vem av Phelix och Niall som Alexia ska dejta, vill tilldela att jag har faktiskt haft planer länge på det som ska hända, så nu kommer (vissa) nog bli besvikna på mig då dom starkt shippar henne med en av killarna, men men.. Ni får helt enkelt vänta och se vad som kommer att hända, vem vet, kanske dejtar hon båda två? ;)