one way or another, del 14
9
Elviras Perspektiv;
"Jag kommer med din favorit, te, youghurt och blåbär" hörde jag någon ropa utanför dörren. Jag la ner boken jag läste och satte mig upp i sängen precis när Elly kom in genom dörren.
"Gumman,är det något som hänt?" frågade hon när jag ätit lite av mitt kvällsfika. Jag skakade på huvudet, allt för att inte göra så hon orade sig i onödan. För vad fanns det att må dåligt över nu? Louis och jag har löst allt. Han försökte kyssa mig men jag nekade kyssen, sen då? Jag är så otroligt rädd för att bli sviken och kär.
Hon tog e klunk av sitt te och kollade på mig, som om hon förväntade sig att jag skulle säga något mer men jag satt bara tyst och hon också. Under några minuters tystnad så avbröt jag den tillslut och frågade henne något jag aldrig gjort förut.
"Elly, vad är kärlek? Hur vet man att man är kär?" sa jag bara och tittade tvekande på Elly som bara log mot mig. Hon tog min hand och kollade ner mot hennes ben.
"Det är något man känner, man känner väl sig lycklig med den personen och när man ser personen så får man oftast pirr i magen." sa hon och jag såg hur rödblommig hon blev om kinderna.
"Tänkte du på något speciellt?" fortsatte hon och kollade nu upp mot mig. Skulle jag berätta?
"Idag när Louis och jag skulle säga hej då, så kysstes vi, nästan. Jag fegade ur och flyttade huvudet" sa jag försiktigt och insåg hur dumt det lät.
"Men gumman, varför? Jag vet ju att du gillar honom. Ta steget, våga satsa!" sa hon och skrattade till lite. Jag visste ju att hon hade rätt, men varför ska det vara så svårt? Louis hatar nog mig redan för det jag gjorde.
"Men, jag vill inte bli kär. Jag vill aldrig bli kär, jag är så rädd att jag ska bli sviken, precis som med Direk. Jag är rädd, så jävla rädd" sa jag och kände hur ögonen vattnades till.
Jag kände Ellys armar runt om mig och hon pussade mig försiktigt i pannan.
"Vad är det du är så rädd för? och varför? Du ska aldrig vara rädd för kärleken, då kommer du aldrig komma någonstans" sa hon och jag tittade upp mot henne.
"Men du förstår inte, Louis är en känd kille som har tusentals tjejer efter sig varje dag. Jag är bara.. Jag. Och efter allt med mamma och hennes fyllekillar och med otrohetsgrejen med Direk så har jag intalat mig själv att aldrig bli kär, kärlek är skit" sa jag och såg hur Elly tittade på mig med en orolig blick.
"Louis är en bra kille. Han är varken Direk eller din mammas killar, jag tycker du ska ge han en chans och att han är känd, ja. Han är fortfarande samma kille som han var innan han blev känd. Han är med dig för en anledning, eller hur? Han är med dig istället för de tusen andra tjejerna, det är ju dig han vill vara med förstår du väl" när dessa ord kom ut ur Ellys mun så insåg jag faktiskt hur bra Louis var och allt han hade sagt. Han var ju den enda killen som visste allt om mig och jag litade på honom. Och så fort jag såg honom så sken jag upp, jag får fjärillar i magen och han gör mig så lycklig, han behöver egentligen inte göra något speciellt, bara att vara nära honom får mig att känna mig så värdefull.
Jag la mig och tänkte på det Elly sagt tidigare och jag insåg just vad jag hade gjort. Jag hade kanske förlorat den finaste killen jag någonsin träffat. Jag slöt mina ögon och precis när jag hade somnat så plingade min mobil till. Jag vaknade med ett ryck och kollade på displayen och log, Louis. "
"Förlåt för att jag gjorde som jag gjorde idag, det var inte meningen. Jag hoppas vi fortfarande kan vara vänner" stod det i smset och mitt leende gick över till något seriösare.
"Kan vi prata imorgon? Jag har någor jag vill säga till dig" skrev jag bara och han svarade snabbare än väntat, vi bestämmde att han skulle komma till mig imorgon efter skolan så vi kunde prata.
"Hej Elvira, hur äre?" hörde jag en röst bakom mig. Jag stod vid mitt skåp och skulle hämta mina matteböcker. Jag tittade bak och fick syn på David. Jag log mot honom och gav han en lätt kram.
"Det är bra, hur är det själv?" frågade jag och det var tydligen bra med honom med. Vi stod och pratade en bra stund innan vi skulle in på lektionen och jag märkte hur allas blickar var riktad mot mig när de gick förbi. Bitchblickar hade jag fått förr, jag var van.
"Hur gick det med den där killen förrsten?" sa han tillslut och tittade nyfiket på mig och jag kom att tänka på Louis, honom hade jag inte tänk på under hela dagen förräns nu.
"Det går bra, vi ska prata senare idag" sa jag och log. Han log också och vi gick tillsammans in på lektion. Konstigt att inte han hade någon tjej? Han kunde få vem som helst, men varför var han då singel? ska jag ta steget att fråga?
Jag pickade försiktigt på David som satt bredvid mig och jobbade.
"Varför är du singel förresten?" sa jag lite spontant och märkte att han tittade upp.
"Jag är bara inte redo för något förhållande, jag hade ett tidigare men vi gjorde slut för några månader sedan. Jag har antagligen inte bara.. " han skulle precis fortsätta berätta då vår lärare gav oss en blick som gjorde att vi slutade prata och började jobba istället. Men mina tankar på matten var långt bort, det enda jag tänkte på vad David sa. Han är förmodligen som mig, rädd för kärleken. Jag log lite för mig själv när jag insåg att jag faktiskt inte var ensam om det.
-
Louis Perspektiv;
Jag gillar ju verkligen Elvira. Varför skulle jag gå så fort fram? Nu kanske jag har förstört allt. Aja, ska bli intressant att höra vad hon ville säga iallafall.
Med sakta steg gick jag mot dörren och innan jag ens hinnit plinga på så möttes jag utav en glad Elvira i dörren. Hennes leende fick hela mig att lysa upp.
Ska Elvira berätta hur kom känner för Louis eller kommer hon fega ur?
Jag åker till min mormor ikväll, men jag kommer att ställa tidsinlägg så ni blir inte alls utan! Dock kommer det bara att bli två inlägg om dagen istället för tre. Jag är tillbaka på torsdag iallafall och det kommer också innebära att jag inte heller kommer att kunna svara på era kommentarer. Men kommentera ändå! :D
one way or another, del 13
9
Elviras Perspektiv;
Plötsligt så plingade det på dörren, jag orkade verkligen inte gå och öppna och dessutom hade jag bara ett par pyjamasshorts och en tröja på mig.
Jag hörde en röst utanför dörren, men jag kunde inte riktigt höra vad de sa och jag kunde inte heller höra rösten så jättebra, den enda jag hörde var Elly.
"Ja, absolut. Kom in, hon ligger här i soffan" sa hon och sedan kom hon inrusande till mig och blinkade med ena ögat.
"Du har besök" sa hon och innan jag visste ordet av det så stod det en kille innanför dörren till rummet och här låg jag, helt ofräsch och ofixad.
"Du har besök" sa hon och innan jag visste ordet av det så stod det en kille innanför dörren till rummet och här låg jag, helt ofräsch och ofixad.
"Louis, vad gör du här?" sa jag förvånat och satte mig upp ordentligt i soffan samtidigt som jag inte riktigt ville möta hans grönblåa ögon.
"Är du okej? du svarade aldrig igår och.." började han men jag hann avbryta honom.
"Om jag är okej? Jag mår skitbra, jag berättade hela mitt liv för dig Louis, jag berättade saker jag inte berättat för någon annan också bara slutar du att svara mig helt plötsligt och sen ser man massa bilder på Twitter med undertexten "Louis with hes old girlfriend Eleanor, are they together again?" och du har inte ens sagt något? Hur vill du att jag ska må?" fick jag ur mig och kände hur tårarna ville tränga sig fram. Han satte sig bredvid mig i soffan och försökte möta min blick, men jag vägrade. Jag fortsatte att titta ner mot mina ben.
"Lyssna, jag har inte svarat för att du har skickat smsen i helt hel tillfälle och sen har jag haft så mycket att göra så jag har helt enkelt bara glömt bort och det här med Eleanor är verkligen ingenting, hon mådde dåligt och hon behövde ha en vän att prata med, vi är bara vänner, inget mer" han lät väldigt menande när han sa det men jag tittade fortfarande ner. "Bara vänner" hade man hört så många gånger förr, jag visste att Louis pratade sanning, men jag kände mig ändå osäker.
"Snälla, tro mig. Jag skulle aldrig vilja göra dig illa, aldrig någonsin. Snälla, titta på mig" sa han och jag hörde hur hans röst började darra, jag tittade dit och såg hur han grät.
"Louis, varför gråter du?" frågade jag osäkert och kände hur jag inte längre kunde hålla mina tårar inne heller.
"Jag är bara så himla rädd att förlora dig, du är en underbar människa och jag antar att jag har sabbat allt nu. Jag vet att jag borde ha berättat som det var från början, jag är så ledsen, jag fattar inte vad jag höll på med. Jag ångrar mig så mycket, att förlora dig vill jag aldrig göra. Du är en av få som inte skriker mig i ansiktet när du ser mig, du är inte med mig för jag är känd eller något annat, du tar mig som jag är. Du är speciell och jag är påväg att förlora den underbaraste tjejen jag träffat" sa han och denna gång var det han som tittade ner. Jag hörde att han grät och plötsligt så fick jag lite ångest, jag blev arg på mig själv. Varför la jag så mycket energi på detta för? Jag gillade ju verkligen Louis, men bara som vän, eller?
Jag hoppade närmare Louis i soffan och tog mina armar runt om hans hals och ruffsa till honom lite i håret samtidigt som mina tårar ocksså börja falla. Han besvarade kramen och jag la mitt huvud på hans axel och jag kunde äntligen andas in hans doft igen.
"Det är okej, förlåt" sa jag bara och såg att Louis tittade upp mot mig.
"Förlåt för vad? Det är jag som ska säga förlåt." sa han och torkade bort mina tårar. Jag log mot han och kramade om han igen.
Vi la oss ner och började prata om allt som vi hade gjort under veckan som varit och jag berättade om musikalen som han verkade väldigt intresserad av.
Efter några timmars snack så kom jag ju och tänka på Lucy och Liam. Jag harklade mig lite och såg att Louis tittade på mig, med sina fina ögon.
"Du Louis, Liam har inte nämnt något om någon tjej för typ, tre år sen eller så?" sa jag lite försiktigt och märkte hur Louis blev allvarlig i blicken.
"Jo, kanske. Ehm.. Liam är inte precis typen som snackar så mycket om kärlek och tjejer, vad tänkte du på?" sa han och lät lite nervös när han sa det,
"Det är bara det att min bästa vän Lucy och han dejtade förut. Eller som jag fattade det var dom tillsammans också, innan Xfactor och sånt. Hon har ännu inte gått vidare från honom och hon är fortfarande grymt ledsen" sa jag och vände blicken mot den ljudlösa TVn.
"Alltså, egentligen fick jag inte berätta det här. Men Liam snackar ofta om någon tjej han dejtade innan xfactor. Men han hatar att prata om henne eftersom han tror hon glömt bort honom eller så, och de gjorde typ slut på ett dåligt sett också, men han har aldrig berättat vad tjejen hette. Trotts att det har gått tre år så märker man på Liam när det är något fel och när vi snackar känslor och tjejer och sånt så går Liam oftast och gör något annat" berättade han och jag såg hur det tog hårt på Louis att han berättade det, det syntes att killarna var tajta och visste allt om varandra. Jag fick också lite dåligt samvete eftersom jag såg att Louis inte heller mådde bra av det.
"Du kan inte.. typ.. fråga Liam vad tjejen hette? Om det är Lucy så kanske vi kan få dem att prata ut och vi båda kommer att få glada vänner?" sa jag lite önskefullt och jag såg på Louis hur han flinade lite men plockade fram mobilen ur sin ficka. Det dröjde ett tag innan Liam svarade på SMSet men efter ett tag så svarade han och det var perfekt, tjejen hette Lucy.
Jag följde med Louis till dörren och tittade på klockan, halv åtta. Redan? Vart hade denna dagen tagit vägen? Louis hade vart här i flera timmar.
Vi kramade om varandra en lång stund och sedan tittade han på mig, rakt in i ögonen och jag kände hur våra huvuden sakta gick emot varandra, men precis när våra läppar skulle mötas så lyfte jag bort huvudet och jag såg hur Louis tittade på mig. Jag tittade tillbaka och han såg att jag såg obekväm ut i situationen.
"Förlåt om jag gick för fort fram" sa han och jag nickade mot honom samtidigt som jag gav han ett leende. Han tittade på mig en sista gång innan han stängde igen dörren. Varför gjorde jag så? Det är inget fel på honom, det är bara det att, att kyssa honom skulle göra att jag skulle falla för honom och jag vill verkligen inte bli kär i honom. Vi är så olika och jag vågar inte ta risken att bli sviken, igen.
"Jag kommer med din favorit, te, youghurt och blåbär" hörde jag någon ropa utanför dörren. Jag la ner boken jag läste och satte mig upp i sängen precis när Elly kom in genom dörren.
"Gumman,är det något som hänt?" frågade hon när jag ätit lite av mitt kvällsfika. Jag skakade på huvudet, allt för att inte göra så hon orade sig i onödan. För vad fanns det att må dåligt över nu? Louis och jag har löst allt. Han försökte kyssa mig men jag nekade kyssen, sen då? Jag är så otroligt rädd för att bli sviken och kär.
one way or another, del 12
7
Elviras Perspktiv;
"Hej El, vad gör du? Hur gick föreställningen idag? Slår vad om att du var fantastisk. Vi kanske kan ses nån dag? Kommer hem i veckan. xx Louis" stod det och jag kände hur illskan bubblade upp inom mig. Så nu dög jag? När den andra tjejen inte längre var med honom. Pfft, vilken pajas. Vad trodde han om mig?
Jag klickade fort bort SMSet och försökte sova, men allt jag låg och tänkte på var SMSet. Plötsligt började tankarna komma på min mamma. Jag tänker ofta på henne, trotts alla slagen och övergreppen så var hon min mamma, jag älskade henne. Hur kan man fortfarande älska någon som gjort mig så illa?
Jag hörde hur det plingade till igen i min mobil, fast denna gång var det inte Louis. David stod det på displayen.
"Tack för ett grymt motstånd. Du gjorde teatern! Men jag märkte att något var fel, vill du prata om det? Jag kan komma till dig om du vill" stod det och jag kunde inte låta bli att le åt smset han skrev, han brydde sig iallafall. Jag var riktigt trött men jag tittade ändå på klockan, klockan var halv elva bara.
"Kom förbi bara, det är okej :)" svarade jag och berätta även vilken gata jag bodde på. Han kom bara några minuter efter och vi snackade, länge. Om allt utom mina skador,ångesten, mamma och hela den biten såklart. Det är absolut inget jag inte berättar för alla och nu i efterhand ångrar jag nästan att jag berättade det för Louis.
"Så, berätta. Varför var du så nere idag?" sa han och jag förstod att han menade innan föreställningen. Jag berättade om Louis och allt han hade sagt, att han aldrig skulle lämna mig, om hur han bara slutat svara och bilderna jag såg på honom och den där tjejen. Han tittade förstående på mig och jag var glad över att någon ville lyssna.
"Jag tycker du ska svara på hans sms. Berätta hur du känner, han verkar va en bra kille trotts allt, han skulle nog förstå" sa han och log mot mig. Om David bara visste hur jag kände nu, om allt. Jag önska jag kunde berätta, men jag kan inte, jag vill inte.
Vi pratade en bra stund och klockan blev redan tolv innan han gav sig iväg, men vad gjorde det? Han var så förstående och trotts att han var en av de "populära" i klassen, på skolan, så är det mig han umgås med. Är evigt tacksam för att jag har honom.
"Hur kan en kille som Direk tycka om dig? Du är så ful och smutsig ditt äckliga lilla särbarn. Sök hjälp, ingen vill någonsin ha dig på riktigt"
Jag vaknade med ett skrik och insåg att jag hade drömt ännu en äcklig verklighetsdröm, orden mamma sagt bara ekade i mitt huvud och jag kände hur jag skakade.Det dröjde inte länge förrän Elly var inne på mitt rum och höll om mig, precis som vanligt efter en mardröm. Vi gick ner och satte oss på soffan och hon satte genast på vattnet till téet. Jag berättade om drömmen och hon satt och gungade mig fram och tillbaka, trotts att klockan var halv två på natten så brydde vi oss inte i det, vi bara satt och tittade framför den öppna spisen och pratade, pratade om allt. Det enda jag inte ville erkänna var att jag var så rädd, så himla rädd. Men för vad?
Louis Perspektiv;
Det hade gått tre timmar nu, varför svarade hon inte? Jag vägrade att somna utan att få ett svar.
"Louis, vafan gör du vaken nu? Klockan är halv två?" hörde jag en röst komma emot mig. Det var mörkt i rummet så jag såg inte ansiktet men det behövdes inte, jag kände ju igen rösten, Harry.
"Jag vet vad klockan är" sa jag lite surt och vände bort blicken mot Harry som nu hade tänt lampan.
"Är det Elvira?, hör på här Louis.. Försök att prata med henne imorgon, det hjälper ju inte att du sitter här och väntar på ett svar halv två på natten?" sa han och tittade på mig, jag visste ju att han hade rätt, men jag ville ändå inte tänka tanken på det.
"Jag vet inte ens vad jag har gjort, Harry. Kan du berätta för mig vad jag har gjort?" började jag lite tyst för att inte väcka de andra killarna.
"Jag vet inte Lou, men jag skulle inte heller bli så glad om jag kom nära en tjej som plötsligt slutade att svara mig och sedan så ser jag på internet att hon var med någon annan" sa han och satte sig bredvid mig i soffan. Jag tänkte till och insåg just hur hårt det kanske har tagit på Elvira. Jag måste göra något.
"Du har rätt Harry, tack, du är bäst bro" sa jag och kramade om honom, han skrattade till lite och vi gick och la oss igen. Imorgon skulle jag prata med Elvira, oavsett om hon vill eller inte.
Elviras Perspektiv;
Jag vaknade med ett ryck och insåg att jag inte låg i min säng, jag och Elly hade somnat i soffan och jag jag fick genast brottom, hade helt glömt bort att jag hade skola idag.
"Elly, vakna! vi har försovit oss" ropade jag på henne samtidigt som jag rusade upp från soffan.
"Hjärtat ta det lugnt, i och med att ni hade teater igår så är ni ledig idag" sa hon och fortsatte sova. Just det! Nu kom jag ju på att jag var ledig, åh. Jag la mig ner i soffan och satte på TVn, jag kom och tänka på gårdagen med David och sedan på Louis igen.
Jag låg och bläddrade mellan kanalerna på TVn medan jag var helt uttråkad. Jag hade legat i soffan och slötittat på TV hela dagen och ibland hade Elly kommit in med något att äta. Plötsligt så plingade det på dörren, jag orkade verkligen inte gå och öppna och dessutom hade jag bara ett par pyjamasshorts och en tröja på mig.
Jag hörde en röst utanför dörren, men jag kunde inte riktigt höra vad de sa och jag kunde inte heller höra rösten så jättebra, den enda jag hörde var Elly.
"Ja, absolut. Kom in, hon ligger här i soffan" sa hon och sedan kom hon inrusande till mig och blinkade med ena ögat.
"Du har besök" sa hon och innan jag visste ordet av det så stod det en kille innanför dörren till rummet och här låg jag, helt ofräsch och ofixad.
"Du har besök" sa hon och innan jag visste ordet av det så stod det en kille innanför dörren till rummet och här låg jag, helt ofräsch och ofixad.
VEM kan det vara som kom? hohohohoho.
one way or another, del 11
6
Elvrias Perspektiv;
Var det rätt att berätta för Louis? Kunde jag verkligen lita på honom och var han den killen som jag uppfattade honom som?
Jag orkade inte tänka på det längre så jag loggade in en snabbis på Twitter och fick se en sak som gjorde mig både arg, ledsen och förvirrad. En bild på Louis och en annan tjej stå och kramas. Vad händer? Allt vi hade? Varför hade han inte sagt något?
Att tänka på bilden fick mig att vilja gråta. Jag tittade på den om och om igen, jag tittade på datumet och fotot var taget idag. Jag vet att det aldrig kanske var något mellan oss, men jag vill ändå ha en förklaring varför han inte svarat och varför han inte berättat om någon tjej tidigare.
"Äru redo? Vi ska gå in snart!" hörde jag David säga utanför omklädningsrummet. Jag torkade bort de få tårar som runnit från min kind, tog lite puder och gick ut som om inget hade hänt. Var det något jag verkligen ville så var det att göra det här, Elly och Lucy med föräldrar var här och tittade, jag skulle aldrig vilja göra dem besvikna. Även så skulle jag övervinna min rädsla, jag hatade att sjunga framför en stor folkmängd, men med David med mig på min sida så kändes det inte lika nervöst.
"Åh gud vad duktig du var min skatt, jag är så avundsjuk på din röst och du gjorde rollen som Sandy så otroligt bra, de kunde inte fått någon bättre skådespelare!" kom Lucy fram till mig och sa efter teatern. Även Elly och folk jag aldrig ens träffat kom och berömde mig och sist men inte minst kom David fram till mig.
"Du var fantastisk ikväll!" sa han och kramade om mig, han hade en fin kostym på sig och han hade fixat till håret riktigt snyggt. Jag besvarade kramen och vi stod och pratade ett tag.
Jag åkte med Elly hem någon timme efter och då kom mina tankar igen, på Louis. Men vem försökte jag lura? Jag var inte kär i han, aldrig. Jag bara litade på honom, jag trodde han inte var som de andra killarna.
Louis Perspektiv;
Jag vet att jag jag borde ha hört av mig till Elvira, men jag har bara inte haft tid. Eleanor har behövt en vän att prata med under dessa dagar och klart man ställer upp. Men kanske ska jag försöka höra av mig till El nu? Hon kanske skulle förstå.
"Ey, Louis. Du vet att det är bilder på dig och Eleanor överallt på internet nu va?" Sa Liam och tittade på mig. Jag gav han blicken och tittade konstigt på honom.
"Va? Driver ni?" fick jag ur mig och satte mig suckande i soffan då Harry kom och satte sig bredvid.
"Va? Driver ni?" fick jag ur mig och satte mig suckande i soffan då Harry kom och satte sig bredvid.
"Äsch, vafan! det är inget att bry sig i ju, ni är ju bara vänner, ellerhur?" sa han och tittade på mig med en orolig blick.
"Ja, men jag är inte säker på om Elvira vet om det." sa jag och kom att tänka på att hennes teater hade vart idag. Undra hur det gick? Fan, jag skulle vart där.
"Och? Du har ju endå sagt att du inte gillar henne?" sa Zayn och tittade oförstårligt på mig.
"Men Zayn. De är sånt man bara säger fattar du väl, klart han gillar bruden!" Niall tittade på mig lite retsamt och började sedan skratta. Jag kunde inte låta bli att skratta med dom och för stunden så glömde jag bort allt som hänt.
Elviras Perspektiv;
"Så stolt över dig" fick jag höra ett antal gånger i bilen påväg hem, det kändes bra men samtidigt vet jag att jag kunde göra saker bättre. Men ibland så gick det bara inte, mina tankar på Louis var under hela teatern men jag gjorde allt för att inte tårarna skulle rinna.
Vi kom hem och jag var helt utmattad, jag var verkligen jättetrött och jag ville bara sova och glömma allt. Jag tittade på mobilen en sista gång innan jag somnade och märkte till min förvåning att jag fått ett SMS.
"Hej El, vad gör du? Hur gick föreställningen idag? Slår vad om att du var fantastisk. Vi kanske kan ses nån dag? Kommer hem i veckan. xx Louis" stod det och jag kände hur illskan bubblade upp inom mig. Så nu dög jag? När den andra tjejen inte längre var med honom. Pfft, vilken pajas. Vad trodde han om mig?
Jag klickade fort bort SMSet och försökte sova, men allt jag låg och tänkte på var SMSet. Plötsligt började tankarna komma på min mamma. Jag tänker ofta på henne, trotts alla slagen och övergreppen så var hon min mamma, jag älskade henne. Hur kan man fortfarande älska någon som gjort mig så illa?
Jag hörde hur det plingade till igen i min mobil, fast denna gång var det inte Louis. David stod det på displayen.
hihihihi, ojoj! vad kommer hända nu? :O nästa del kommer senare!
one way or another, del 10
7
Elviras Perspektiv;
"Varför undra du om One Direction förresten?" frågade hon och tittade på mig med dehär valp ögonen som hon kunde göra ibland.
"Jo, duvet killen jag gick in i häromdagen... Det var Louis i One Direction och vi träffades igår och sånt.:"började jag lite försiktigt och jag såg hur hon tittade på mig, och i denna stund så var jag så otroligt glad över att blickar inte kunde döda.
Jag fortsatte att titta på henne och insåg att blicken hon just gav mig var ironisk i och med att hon sekunden efter börja le. Jag kände mig fortfarande osäker och var inte riktigt helt säker på vad Lucy menade.
"Jaha, hur går det med honom då?" sa hon bara och flyttade närmare. Jag berättade om allt och hon såg väldigt intresserad ut och hon kunde faktiskt vara seriös för en gångs skull.
"Jag tror han är perfekt för dig, El!" sa hon när jag berättat allt och jag log mot henne.
"Men du vet ju att jag aldrig ska bli kär, jag hatar kärlek" sa jag och tittade ner mot golvet.
"Haha, du är rolig du. Kärlek är inget man bestämmer över, den bara kommer ju." sa hon och slog till mig lite löst på armen, jag kunde inget annat än att tacka henne för att hon alltid vad så stöttande.
"Jag tycker du ska prata med Liam, han tänker säkert på dig också." sa jag medan jag tog på mig mina skor. Hon tittade lite osäkert på mig men svarade tillslut.
"Alltså, jag vet inte. Det var ju trotts allt tre år sedan, han är världskänd och har träffat massa andra tjejer, varför skulle han minnas mig?" jag log åt henne och kom och tänka på det Louis berättade för mig. " även om jag är känd, så är jag fortfarande en människa. Jag är precis lika mänsklig som du och jag kan veta hur du känner"
Orden som Louis sa till mig den kvällen glömmer jag aldrig och exakt med dem orden förklarade jag det för Lucy som plötsligt såg lite gladare ut. Hon gav mig en puss på kinden innan jag gick och jag gick sakta hemåt igen.
Jag kom hem och såg att det låg en lapp på köksbordet. "Är och handlar, det blir tacos ikväll. Puss" stod det och jag flinade lite för mig själv. Tacos var ju min favoritmat.
Jag satte på min iMac som stod på rumsbordet och drack lite utav mitt te samtidigt som jag läste på manuset. Det var mycket att komma ihåg men samtidigt så var jag riktigt taggad till imorgon då vi skulle ha vårt sista genrep, då också utan manus. Jag såg hur mobilen lyste upp och fick se ett SMS, från David.
"Tja, hur går det med manuset? Jag börjar kunna replikerna riktigt bra nu, dudå?" stod det och jag svarade direkt.
"Det går bra, jag övar nu faktiskt. Replikerna börjar sitta för mig nu också. Ses imorgon!" det kändes bra att jag och David under genrepen kommit så bra överens. Han kändes alltid så lugn och avslappnad och gav så mycket energi, ska bli så kul att få spela mot honom.
------
Det hade nu gått en vecka och om bara någon timme var det dags för premiären av Grease. Riktigt taggad var jag och jag kände hur jag och David kommit närmare varandra under veckan som gått. Jag kände mig dock lite nere samtidigt. Louis hade inte skrivit något på hela veckan och han hade inte heller svarat på mina SMS. Jag förstod att han haft mycket att göra, men man slutar väl inte bara att höra av sig för det?
"Är du spänd inför ikväll?" Hörde jag en röst säga samtidigt som jag satte på mig mina teaterkläder. Jag tittade bak och fick se David stå där och le.
"Nja, lite nervösitet gör väl inget!" sa jag och skrattade till.
"Du, har det hänt något? Du har vart väldigt frånvarande de senaste dagarna?" frågade han innan han gick. Jag nickade bara att allt bra bra för att slippa prata om det, han gick ut ur rummet och jag satte mig på stolen framför mig. Varför hade han inte hört av sig? Undviker han mig? Ville han inte ha med mig att göra längre? många frågor ploppade plötsligt upp i mitt huvud och jag kände mig plötsligt värdelös och ångest tankarna började genast komma igen. Var det rätt att berätta för Louis? Kunde jag verkligen lita på honom och var han den killen som jag uppfattade honom som?
Jag orkade inte tänka på det längre så jag loggade in en snabbis på Twitter och fick se en sak som gjorde mig både arg, ledsen och förvirrad. En bild på Louis och en annan tjej stå och kramas. Vad händer? Allt vi hade? Varför hade han inte sagt något?
one way or another, del 9
5
Elviras Perspektiv;
"Du, vet du vilka One Direction är?" frågade jag lite tyst och jag hörde hur hon stelnade till lite där bakom telefonen.
"Eh.. Nej.. Jag måste sluta nu, hej då. Puss älskar dig!" *Klick* Vad var det där? Varför la hon bara på sådär och varför svarade hon så tvekande? Något var fel, hon brukade aldrig göra så.
Jag tänkte dock inget mer på det eftersom just i samma ögonblick så knackade det på dörren, Elly.
Utan att jag ens sagt att det var okej att komma in så stod hon ändå innanför dörren och jag kollade på henne med en irriterad min.
"Vad?" fick jag ur mig, att se min moster Elly sitta och fåna sig med en annan kille är inte precis en vana och speciellt när hon inte berättat något om honom tidigare.
"Han är bara en bra vän." sa hon och satte sig bredvid mig på sängkanten. Hon tittade på mig men jag vägrade att titta dit.
"Ja visst, varför har jag aldrig hört talas om han då? Du kunde väl iallafall berättat. " sa jag surt och gick upp ur sängen och satte mig i min fotölj istället.
"Ja, men han bara kom förbi nu. Han jobbar som stylist och reser väldigt mycket" sa hon och jag såg hur röd hon blev.
Jag satte tyst i fotöljen och muttrade för mig själv. Jag hatade han, jag hatade alla killar just nu. Alla utom Louis.'
"Är det något som hänt eller? Du verkar lite nere" fortsatte hon men jag vägrade att titta på henne.
"Nej det är inget. De är bara det att jag ser ju på dig att du gillar den här killen. Jag är bara rädd att bli lämnad igen, precis som mamma gjorde varje gång hon träffade en kille, jag vill bara inte att du kommer glömma bort mig" erkännde jag nu och tittade nu upp mot Elly som nu var påväg mot mig.
"Du behöver inte oroa dig för dig, jag kommer i alla lägen alltid att ta dig i förstahand. Du och jag föralltid, du är mitt nummer ett och det ska aldrig någon kille få komma emellan, eller hur?" sa hon och stäckte ut sina armar. Jag log mot henne och hoppade in i hennes famn och där stod vi och kramades.
"Hur är det mellan dig och killen då förresten?" frågade hon efter ett tag och jag tittade på henne. Aldrig skulle jag bli kär i honom, aldrig skulle det bli något mellan oss och jag ska vara singel hela livet.
"Han är en otroligt bra vän" sa jag och kände hur röd jag blev om kinderna. Hon flinade och skrattade till.
"Jag ser ju på dig att du gillar han!" sa hon och klappade mig på låret.
"Nej, jag ska aldrig bli kär. Förresten skulle det aldrig gå, han är en världskänd kille i bandet One Direction och åker bort jätte ofta. Det skulle aldrig funka" sa jag och såg hur Elly tittade på mig med en orolig blick.
"Sa du One Direction?" fortsatte hon. Jag förstod inte varför hon såg så allvarlig ut helt plötsligt och jag kände mig stel i situationen.
"Vadå? vad är det för fel?" frågade jag och kände mig genast obekväm.
"Lu.. Lucy dejtade ju någon kille därifrån innan de medverkade i xfactor, och de började bråka och sedan dess har hon inte hört något av honom. Hon mår fortfarande dåligt utav det tror jag" hon kollade med en konstig blick på mig och jag började genast förstå varför Lucy betedde sig så konstigt när jag frågade om One Direction. Jag reste mig fort upp ur sängen och ur Ellys omfamnade armar, jag satte på mig mina ballerina skor som var lätt att hoppa i och sprang så fort jag kunde till Lucy.
"Varför? Vad hände?" sa jag bara när hon öppnade dörren och såg väldigt förvånad ut men samtidigt så förstod hon nog vad jag menade.
"Jag har försökt att gått vidare under alla dessa år, men allt jag har tänkt på är honom. Vårat bråk och hur vi gjorde slut, han är i mina tankar hela tiden och det gör det inte bättre att se dem exakt överallt på internet. "
Jag höll om henne hårt samtidigt som hon började gråta.
"Varför har du inte sagt något?" frågade jag oroligt och hon tittade upp mot mig.
"Jag ville inte lägga mina problem över dig. De hände trotts allt för tre år sedan och jag tänkte att du redan hade fullt med problem" sa hon och kramade om mig hårdare.
"Men Lucy, du är min bästa vän, klart jag vill veta, oavsett hur jobbigt det än är. Tillsammans så klarar vi ju allt, kommer du ihåg?" sa jag och satte mig i hennes vardagsrum. Hon bara nickade och satte sig bredvid.
"Vad heter han?" frågade jag lite försiktigt.
"Liam." sa hon och jag pustade ut, om det hade vart Louis så hade allt blivit så mycket svårare.
"Du gillar han än, va?" sa jag och tittade på henne som bara nickade. Och sen fortsatte hon.
"Vi hade så kul under de två månader jag fick kalla han för min. Vi har så otroligt mycket minnen och han fick mig att känna mig speciell. Jag var så kär. Jag saknar honom varje dag, hela tiden. Det var jag som sabbade allt, jag överreagerade." jag såg hur hon andades några andetag innan hon fortsatte.
"Han och Danielle har alltid vart vänner, men jag antar att jag blev för svartsjuk och det var så bråket började. Sedan gick han och sen sågs vi aldrig mer. Han har nog glömt mig" det gjorde ont i hjärtat att höra det här från sin bästa vän, och speciellt när man inte fått höra det tidigare.
"Varför undra du om One Direction förresten?" frågade hon och tittade på mig med dehär valp ögonen som hon kunde göra ibland.
"Jo, duvet killen jag gick in i häromdagen... Det var Louis i One Direction och vi träffades igår och sånt.:"började jag lite försiktigt och jag såg hur hon tittade på mig, och i denna stund så var jag så otroligt glad över att blickar inte kunde döda.
Kanske lite tråkig del, menmen :( Kommentera!
Nästa del kommer ut senare ikväll, glad påsk på er ! :D
one way or another, del 8
4
Elviras Perspektiv;
"Ta det lugnt, jag är här och jag tänker aldrig lämna dig" viskade han i mitt öra med sin sköra röst som gav mig gåshud. Tänk att jag gjorde det, det jag aldrig någonsin tänkt göra för någon annan gjorde jag för en nästan främmande person, men ändå så kändes allt så rätt. Han var verkligen en sann vän.
Men gillade jag honom? Skulle jag vilja dela mitt liv med honom? Nej, jag ska aldrig bli kär och speciellt inte i en kändis. Förresten hade han säkert tjej. Varför tänker jag ens på detta? Fuck kärlek och allt vad det innebär.
"Vad tänker du på?" Jag vaknade upp ur mina tankar och såg att Louis satt och tittade på mig och log. Jag hade lugnat ner mig lite nu så jag skakade inte längre och allt kändes så bra, det kändes bra över att ha pratat ut med någon som faktiskt verka bry sig. Visst, Elly bryr sig. Men det känns så annorlunda med Louis.
"Nä.. Ingenting, Vad vill du göra?" frågade jag honom och reste mig upp från bänken. Han ställde sig bredvid mig och sa att jag skulle följa efter han, vilket jag gjorde. Vi gick en lång stund men vad gjorde det när vädret var perfekt. När vi väl kom fram så såg vatten, skog och ännu mer vatten.
"Jag lekte här hela tiden när jag var liten" sa han och tittade ut mot det porlande vattnet. Jag ställde mig bredvid honom och kunde höra fåglarnas tvitter och det var helt vindstilla.
"Ibland önskar jag att jag inte var så känd. Jag älskar fansen och att stå på scenen och sjunga, men att folk hela tiden vet vart jag är och vad jag gör hela tiden kan tillslut bli jobbigt och läskigt, privatliv finns inte liksom" började han och fortsatte titta ut mot vattnet. I det ögonblicket insåg jag att han inte heller hade det så lätt, han var ju bara som sagt en människa som sjunger.
"Ja, det kan inte vara lätt alla gånger" fick jag ur mig och han vände blicken mot mig. Jag kände mig för stunden rätt så dum efter jag sa det men han bara log mot mig.
"Ska vi bada?" sa han och flinade åt mig. Jag verkligen hatade att bada så jag tackade snabbt nej.
"Okej, du får väl stå där då!" sa han och sedan sprang han iväg, jag såg han inte på flera minuter förräns han ropade mitt namn.
"Elvira! Kolla häääär!" sa han och slängde sig i lianen som hängde i trädet och på bara några sekunder låg han i vattnet. Jag såg ur han skrattade och tittade på mig, jag kunde inget annat än att skratta med honom.
"Jag måste nog dra hem nu, jag lär öva lite manus och sånt." sa jag när Louis kommit upp ur vattnet. Han nickade och tog av sig sina skor som var helt dygnsura.
"Vill du ha en kraam?" frågade han och sträckte ut sina armar. Jag skakade på huvudet men han hann före, innan jag ens hunnit tänkt klart så var jag i hans blöta armar och kunde höra hans hjärtslag.
"Tack för idag. Vi hörs!" sa han och gav mig ännu en kram och gick sedan vidare bort mot sig. Jag stod kvar ett tag och tittade på honom när han gick bortåt, han var verkligen fin. Men att bli kär får bara inte hända, jag vill aldrig mer bli sårad. Aldrig. Jag är så rädd.
Jag gick fram till dörren och tänkte precis öppna den då jag ser en blå bil på garageuppfarten, en bil jag aldrig sett förr. Jag gick försiktigt in och hörde skratt och ljud från vardagsrummet. Jag gick in för att se vem det var och till min förvåning så satt det en kille där inne, tillsammans med Elly.
"Åh, hej gumman. Det här är Edward, en gammal vän" började hon och såg lite förvånat på mig.
"En gammal vän" ja, det brukar låta så. Tror hon att jag är dum? Klart jag fattar att det inte bara är "En gammal vän" jag sa inget och gick upp på mitt rum och började öva på manuset Lucas gett oss tidigare idag.
Men allt som befann sig i mitt huvud var Louis. Han hade verkligen vart till en stor hjälp för mig och jag hade börjat byggt upp ett förtroende för honom.
Jag sökte upp One Direction på min spotify lista och det kom flera olika låtar upp. Jag lät listan gå och jag gillade verkligen låtarna, det var ju riktigt bra. Eftersom jag aldrig sett de andra killarna förut så tröck jag öven upp Safari och började söka på One Direction. Det kom upp minst tusen sökningar och jag klickade upp den första bilden som kom fram. Jag såg precis vart Louis stod och jag log lite för mig själv. De 4 andra killarna i bandet såg inte dum ut de heller, hur kunde jag ha missat dessa killar?
Jag ringde upp Lucy och hon svarade bara efter några signaler.
"Hej El, vart har duu vart i flera dagar? Har saknat min syster ju!" sa hon och jag flinade lite för mig själv, hon hade rätt. Vi hade inte snackat på flera dagar och det kändes skönt att höra hennes röst igen. Samtalet rullade på men det var ju inte riktigt därför jag ringde, det fanns ju en anledning.
"Du, vet du vilka One Direction är?" frågade jag lite tyst och jag hörde hur hon stelnade till lite där bakom telefonen.
"Eh.. Nej.. Jag måste sluta nu, hej då. Puss älskar dig!" *Klick* Vad var det där? Varför la hon bara på sådär och varför svarade hon så tvekande? Något var fel, hon brukade aldrig göra så.
Hihi, vad tror ni hände med Lucy? Å vad kommer hända mellan Lou och El? Tror ni det blir kärlek ändå, trotts att hon intalat sig själv att aldrig bli kär? ;)
Nästa kommer senare!
one way or another, del 7
7
Elviras Perspektiv;
"Vill du ha te mitt hjärta?" hörde man Elly ropa från köket precis när man kommit hem från skolan. Jag svarade att jag görna tog en kopp och satte mig bredvid henne vid köksbordet och jag kunde ivrigt berätta om den lyckade dagen, om grease och att jag fick huvudrollen som Sandy. Hon såg väldigt glad ut för min skull.
Jag tittade på telefonen en gång och fick se att jag fått ett SMS, från okänt nummer.
Jag klickade snabbt upp det för att läsa vad det stod i SMSet.
"Hej El, lust att hitta på något? Åker hem från Doncester om några dagar. xx Louis"
Jag läste SMSet flera gånger och log för mig själv. Jag hade helt glömt bort att jag gav han mitt nummer.
"Vad ler du åt? Är det någon kille?" Sa Elly som nu satt mitt emot mig vid bordet. Hon flinade lite retsamt och jag bara skrattade till. Alltid skulle hon retas.
"Absolut att vi kan, dock kan jag inte träffas så länge eftersom jag har massa manus att ta hand om. Fick huvudrollen i en musikal vi har. Berättar mer när vi träffas. xx" Jag läste noga om SMSet innan jag till slut klickade på skicka. Det dröjde inte länge tills han svarade och sa att han kunde komma hit och möta mig. Redan några minuter senare stod han utanför dörren och bad mig komma ut. Jag sa hejdå till Elly som retsamt tittade ut genom fönstret och lära självklart komma med en kommentar. "Vad söt han är" sa hon och skrattade till, typiskt hennes humor tänkte jag bara och gick ut till Louis.
"Bor du här i närheten eller?" sa jag och gav han ett leende. Han skrattade till samtidigt som han gick emot mig och gav mig en lätt kram.
"Ja, faktiskt. Det är inte så jättelångt här ifrån faktiskt" sa han och vi gick vidare bort mot stan.
"Vad är det för musikal ni ska spela då?" frågade han nyfiket medan vi gick.
"Grease, det ska verkligen bli hur kul som helst!" sa jag bara och kollade mot honom.
"Shit va kul! De har jag också gjort när jag gick på skolan, det var bland de roligaste jag har gjort faktiskt. Kul att du blev Sandy, du passar perfekt som henne!" sa han och log mot mig. Jag skrattade till och tackade.
"Är du ny här, eller? Har aldrig sett dig förr" när jag hörde han säga det så stelnade jag till, skulle jag behöva berätta varför jag kom hit? Skulle han förstå?
"Jag flyttade hit från Sverige för typ ett år sen. Jag bor här med min moster" sa jag och tittade osäkert ner mot marken.
"Jaha, så du är svensk? coolt. Hur var det att bo i Sverige?" sa han och kollade på mig. Jag kände mig plötsligt svimfärdig och illamående. Hur var det i Sverige? Hemskt. Jag vill aldrig tillbaka dit igen. Minnena där ifrån är alldeles för fruktansvärda och att bara tänka tanken på det landet fick mig att vilja spy.
"Bra" sa jag bara men fortsatte att titta ner. Att ljuga är något jag är van vid vid det här laget. Men varför gjorde det så ont i mig att behöva ljuga för Louis? Jag kände knappt honom och ljuga har jag ju gjort förr.
Louis Perspektiv;
Jag såg att något var fel. Varför ville hon inte möta min blick och varför betedde hon sig så märkligt?
"Elvira, mår du bra? Du ser sjuk ut" fick jag ur mig men stannade till lite, men Elvira fortsatte att gå och sa ingenting. Jag sprang fort efter och tog tag i hennes överarm.
"El, vad är det? Snälla. berätta för mig" sa jag och äntligen kollade hon mot mig. Dock så såg jag hur tårarna rann ner för hennes kinder. Jag drog in henne i en mjuk kram och lät henne gråta. Vi satte oss på en parkbänk lite på sidan av och jag såg att hon döljde något, men vad? Hon mådde inte bra. Hon höll något inom sig som man såg bara ville ut.
"Du kan prata med mig. Du måste tro mig" sa jag lite försiktigt. Hon kollade upp från marken och gav mig en spänd blick.
"Du kommer aldrig förstå det här, allt är så komplicerat och att lägga allt över dig är du inte värd" sa hon bara och jag började inse att det var inte en liten hemlighet hon bärde på. Jag flyttade mig närmare henne och höll om henne tätt intill mig.
"Jag har aldrig berättat min livshistoria för någon annan förutom min bästa vän. Det skulle för det första ta för lång tid och .." började hon berätta men jag hann avbryta henne.
"Ta den tid du behöver, jag kommer alltid lyssna" sa jag och höll om henne hårdare.
"Lova mig att inte lämna mig efter det här? Jag klarar inte av att förlora en person till och det kommer ta rätt lång tid att berätta" sa hon och jag kände hur hon började skaka. Jag kände direkt att hon inte alls var den person på insidan som hon såg ut på utsidan. Elvira dolde djupa sår som hon aldrig kommer att glömma.
"Jag är ingen psykolog, men jag lovar att försöka finnas så gått det går och jag lovar, jag kommer aldrig lämna dig" sa jag och såg hur hon andades ut och hennes hjärta dunkade inte lika fort längre.
Elviras Perspektiv;
Skulle jag berätta för Louis? Jag hade pratat med han några enstaka gånger men ändå så kändes allt så lugnt med honom. Jag kände mig trygg. Louis verkade rätt person att prata om sina känslor med. Men det här, det var kanske lite mer personligt? Skulle han verkligen klara av min historia?
"Louis, jag har aldrig litat på någon person förut. Iallafall aldrig någon kille. Min pappa lämnade mig innan jag ens var född och min förra pojkvän var otrogen mot mig. Jag vet inte, jag vet ingenting längre" sa jag lite lågt och jag såg hur han tittade på mig.
"Jag är varken din expojkvän eller din pappa och jag lovar att aldrig lämna dig. Vi har all tid i världen, berätta. Jag vill inte att du ska bära på allt själv" sa han och kollade på mig. Jag tog ett djupt andetag och började berätta. Om mamma,om skolan, om de sexuella övergreppen på nätterna,om min ångest, om hur jag skadat mig själv, om Direk och om alla behandlingshemmen. Det tog två timmar att berätta allt och jag kände hur jag började skaka igen. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag skulle precis vända mig om och springa iväg då Louis tog tag i mig. Han drog in mig intill honom och lät mig gråta i hans famn. Jag kände mig trygg vid hans sida och förutom Lucy så var han den enda som faktiskt visste allt nu. Jag var alldeles för svag för att dra mina armar runt honom men mitt huvud vad riktat mot hans axel och jag kunde känna hans doft, hans underbara doft.
"Ta det lugnt, jag är här och jag tänker aldrig lämna dig" viskade han i mitt öra med sin sköra röst som gav mig gåshud. Tänk att jag gjorde det, det jag aldrig någonsin tänkt göra för någon annan gjorde jag för en nästan främmande person, men ändå så kändes allt så rätt. Han var verkligen en sann vän.
one way or another, del 6
6
Elviras Perspektiv;
"Det var kul ses, igen. Du är speciell, inte alls som de andra. Har du något nummer förresten?" han tittade på mig under hela meningen och log sitt sockersöta leende som jag inte kunde motstå. Jag gav han mitt nummer och han gav mig en snabb kram innan han gick vidare hem mot sig. Jag tänkte på det han sa, att jag var speciell. Det kan man ju verkligen säga. Hur ska han reagera när han kommer att få reda på mitt förflutna och mina ärr över mina armar? Skulle han tycka lika om mig då? Nej, för han ska aldrig att få reda på det, eller?Tusen tankar spred sig i mitt huvud och när jag kom hem möttes jag utav en orolig och arg Elly så mina tankar släpptes för stunden.
"Elvira, vart fan har du vart hela kvällen? Har försökt ringt och allting" skrek hon nästan och jag kunde förstå att hon vart orolig. Jag såg att hon hade gråtit och det kändes verkligen inte bra att se henne så här.
"Jag var ute ett tag och rensa tankarna bara" sa jag och gick ner på mitt rum och förmodligen så tyckte hon det räckte som svar eftersom hon inte följde efter. Jag satte mig på min sängkant och kände hur tårarna ville komma igen. Jag tog upp min gitarr som var gömd längst bak i garderoben. Det var egentligen inte min, det var egentligen mammas som jag fick ta över. Jag la in den för att jag verkligen inte ville se den längre, men jag kände hur jag behövde den nu. Jag började dra lite på stängarna och började spela lite lätt. De få gånger mamma var nykter hade vi setat, bara hon och jag och hon hade lärt mig de flesta akorderna på gitarren. Det var iallafall henne jag fått min sångröst ifrån och den talangen hon hade, den kunde iallafall ingen ta ifrån henne.
"All along it was a fever
A cold sweat hot-headed believer
I threw my hands in the air I said show me something
He said, if you dare come a little closer"
A cold sweat hot-headed believer
I threw my hands in the air I said show me something
He said, if you dare come a little closer"
Jag började sjunga lite lätt på Rihannas nya låt Stay samtidigt som jag drog några enkla akord mer gitarren. Jag la mig i sängen och kom och tänka på det få bra stunderna jag och mamma faktiskt kunde ha, då hon inte var påverkad. Det gjorde ont i hela mig av att tänka på henne och hennes bortgång. Samtidigt kändes det så otroligt skönt att komma bort ifrån allt.
"Får jag komma in?" hörde jag Ellys röst utanför dörren. Jag hörde att hon lugnat ner sig lite nu.
"Det är öppet" sa jag bara och låg kvar med gitarren i famnen.
"Din mammas gitarr" sa hon och log lite lättsamt när hon kom in samtidigt som hennes blick var på gitarren.
"Jag trodde du hade slängt den, som du sa" sa hon och tittade på mig med ett litet leende på läpparna.
"Jag kommer aldrig kunna göra mig av med den, det var det ända mamma älskade på riktigt" började jag bara och kände hur tårarna började falla igen. Jag såg på Elly att hennes lilla leende genast försvann och hon tog tag hårt i min hand.
"Hon älskade dig mer än något annat också. Tro inget annat, innerst inne hade din mamma ett stort hjärta, precis som du." sa hon och hennes tårar föll ner från hennes kinder.
"Jag glömmer aldrig när hon berättade hur mycket jag var i vägen hela tiden och hur mycket hon hatade mig. De första gångerna gjorde ondast. Jag var bara sju år. Hon luktade sprit och tog ett hårt tag om mig och slängde in mig på rummet. Jag var så rädd" sa jag och kunde inte heller hålla tårarna inne. Jag berättade just en del av mitt liv som jag aldrig berättat för Elly förut. Det gjorde ont att säga det men det var samtidigt skönt att ha det sagt.
"och det blev bara värre och värre, jag kunde aldrig gå trygg hemma och jag blev sexuellt utnyttjad av mammas fyllekompisar nästan varje kväll" fortsatte jag och nu kände jag den lilla paniken inom mig då jag bara ville skrika, försvinna och aldrig mer komma tillbaka. Jag såg på Elly som såg helt förskräckt ut och tog ett stadigt grepp om mig och höll om mig allt hon kunde och hon lyckades lugna ner mig, en aning.
"Jag älskar dig min fina tjej, du är i trygghet nu. Jag ska aldrig lämna dig" sa hon samtidigt och de orden hon sa gjorde bara att jag grät ännu mer. Jag hade nu berättat en stor del av det som hade hänt, och det var fortfarande bara början. Hon visste inte allt än och det fanns så mycket kvar att berätta, men bara inte nu.
Fredagen, dagen efter den jobbiga dagen. Det såg ut att vara varmt ute så jag satte på mig en blommig kjol och en randig t-shirt, och för att dölja mina ärr så satte jag på mig en kofta på det. Det var drama första lektionen igen och jag kände mig rätt så taggad eftersom vi snart skulle ha en Musikaluppvisning och idag skulle vi få reda på våra roller och även vilken musikal det skulle bli.
"Jahaa elever, är ni beredda på att få veta vilken musikal våran skola ska göra? det är nämnlingen så att varje skola här i Doncaster får en varsin musikal också tävlar de olika skolorna och jag kan med nöje berätta att vi ska göra Grease!" sa Lucas när klassen satt samlad. Jag kunde inget annat än att le eftersom jag älskade Grease filmen och hade alltid viljat spelat upp den i teater.
"Huvudrollerna som ska få spela Danny och Sandy är David och Elvira!" sa Lucas och såg väldigt belåten ut. Hörde jag rätt? Skulle jag få spela Sandy? Få spela huvudrollen i en teater och få sjunga framför hundratals föräldrar? Jag kollade mot Lucas som bara nickade åt mig.
Alla hade tillslut fått reda på sina roller och alla var nöjda. Jag tittade på David som nu skulle bli min motspelare och även var killen som var så chockad över att jag var ifrån Sverige.
"Jaha, så du å jag fick huvudrollen, hur känns det?" frågade han och tittade lite nyfiket på mig med sina perfekt raka tänder och det bruna håre med den svarta mössan.
"Faktiskt helt okej, bara det att jag är inte van vid att stå framför publik och sjunga och sånt.." började jag och tvekade lite men hann bara säga det då han avbröt mig.
"Faktiskt helt okej, bara det att jag är inte van vid att stå framför publik och sjunga och sånt.." började jag och tvekade lite men hann bara säga det då han avbröt mig.
"Ta det lugnt, det kommer ju gå bra, jag är ju vid din sida hela tiden och du sjunger fantastiskt bra så du behöver inte oroa dig över det!" sa han och gav mig ett leende. Jag log tillbaka och tackade för komplimangen.
"Vill du ha te mitt hjärta?" hörde man Elly ropa från köket precis när man kommit hem från skolan. Jag svarade att jag görna tog en kopp och satte mig bredvid henne vid köksbordet och jag kunde ivrigt berätta om den lyckade dagen, om grease och att jag fick huvudrollen som Sandy. Hon såg väldigt glad ut för min skull.
Jag tittade på telefonen en gång och fick se att jag fått ett SMS, från okänt nummer.
Vem kan de va som SMSa Elvira? ;)
Nästa del kommer nog redan ikväll! :D
one way or another, del 5
6
Elviras Perspektiv;
"Elly, får jag fråga dig en sak?" frågade jag och tittade allvarligt på Elly som tog tag i min hand.
"Självklart vännen. Vad är det?" sa hon och log lite försiktigt.
"Kan du inte berätta något om pappa?" sa jag och jag såg hur hela hennes glada ansikte förändrades till en allvarlig min.
Hon sa ingenting och tittade fortfarande ner i golvet.
"Är han lika hemsk som mamma sa att han var?" frågade jag Elly som nu höjde blicken uppåt.
"Din pappa var en smart och snäll kille, inte alls som din mamma" sa hon och jag trodde jag skulle sätta frukten i halsen. Min mamma hade ljugit mig rakt upp i ansiktet, jag var dock van vid det men jag trodde henne när hon berättade allt hon gjort mot henne och mot oss.
"Så min pappa slog aldrig mamma och han tog aldrig droger?" frågade jag osäkert men jag ville nu inte kolla in i hennes ögon. Jag hade trott på lögner hela livet, jag hade skitit i att leta upp min pappa och trott på all bullshit som mamma sagt till mig.
"Så min pappa slog aldrig mamma och han tog aldrig droger?" frågade jag osäkert men jag ville nu inte kolla in i hennes ögon. Jag hade trott på lögner hela livet, jag hade skitit i att leta upp min pappa och trott på all bullshit som mamma sagt till mig.
"Din pappa var en knarkare som lämnade oss innan du ens var född. Han hatar dig och han ville aldrig ha med dig och göra. Han misshandlade mig och han puttade ner mig från trappor och slog glasflaskor i huvudet från mig"
Hennes ord ekade i mitt huvud, hur kunde jag tro på det där? Hur kunde jag låta mig luras?
"Han skulle aldrig slå någon, han var alldeles för godhjärtad för det. Jag glömmer aldrig den kvällen han kom hit och var helt förkrossad.." började hon och tog en lång paus innan hon fortsatte att berätta.
"Han hade rest enda från Sverige hit. Han hade vart utomlands i några dagar för att jobba och sen kom han tillbaka och skulle överraska din mamma, Josefin och då när han kom in så såg han din mamma strula med en annan man och det luktade sprit i hela huset. Han visste nog inte ens att hon hade dig i magen, om han hade vetat det så hade han aldrig lämnat dig, det kan jag lova" sa hon och tittade menande på mig. Men just nu ville jag inte tänka. Jag ville inte veta. Allt blev så mycket i mitt huvud på en gång och jag är både besviken på mig själv, på Elly och inte minst på mamma som i alla dessa år ljugit för mig.
"Varför har du inte sagt detta tidigare?" frågade jag men ville ännu inte möta hennes blick.
"Du har aldrig frågat och jag ville inte ta upp honom om det så inte behövdes. Han har dock en ny familj nu och egna barn. Han bor här i Doncaster, men eftersom han inte vet att du finns så är det nog ingen idé att söka upp honom." sa hon och torkade tårarna som runnit ner på min kind. Jag ville inte höra mer, jag hoppade upp ur sängen och sprang ner och tog på mig mina skor och utan att ens säga ett ord så var jag ute. Jag sprang, sprang vad jag kunde tills jag inte orkade mer. Jag kunde inte lita på någon längre, vem skulle jag nu prata med? Jag var alldeles för ledsen för att ta upp telefonen och ringa Lucy och jag orkar ärligt talat inte prata med någon längre. Jag satte mig på en parkbänk och tittade ut mot havet med den fina soluppgången framför mig.
"Gråter du?" Hörde jag en röst bakom mig, jag kände mig rädd och stel i situationen och svarade inte och jag vågade inte titta bak heller.
"Är det ledigt här?" fortsatte rösten och denna gång tittade jag dit, jag såg direkt vem det var, Louis. Killen från One Direction och killen som jag gått in i.
Jag nickade lite blygt till honom och makade plats åt honom bredvid mig på bänken, jag såg hur han tittade på mig men min blick ville absolut inte möta hans.
"Vad gör du här, Louis?" frågade jag lite blygt men hade fortfarande blicken rikat neråt.
"Jag bor här några kvarter bort och jag brukar gå hit under kvällarna jag är hemma och är ledig. Det är inte så mycket folk ute nu och det är skönt att bara rensa tankarna lite. Vad gör du här själv?" frågade han och denna gång tittade jag dit och jag kände hur vår ögonkontakt möttes.
"Jag.. Jag skulle bara rensa tankarna jag också" började jag.
"Kom igen, jag ser att du gråtit. Vill du prata om det?" sa han och jag tittade ut mot havet igen. Vad trodde han? Jag har sett han några gånger och han tror redan att jag har förtroende för honom? Är det så man tror när man är känd?
"Nej tack" svarade jag endast och torkade bort tårarna ännu en gång.
"Jag är inte en sån person som litar på vem som helst. Allt är komlicerat i mitt liv just nu och jag pratar helst inte med vem som helst om det" fortatte jag och denna gång tittade jag på honom.
"Jag förstår. Men du ska veta att även om jag är känd, så är jag fortfarande en människa. Jag är precis lika mänsklig som du och jag kan veta hur du känner" sa han och log mot mig. Jag gav han ett snett leende tillbaka och tittade på honom en gång till. Han var verkligen söt, men kunde jag lita på honom?
"Jag ska nog gå hemåt nu, jag sa aldrig vart jag skulle när jag stack från huset." sa jag till Louis efter att vi suttit och snackat ett tag.
"Jag kan följa med dig så slipper du gå ensam, det är rätt mörkt nu och så.." började han och jag såg att han blev lite röd om kinderna. Jag nickade och ställde mig upp bredvid han.
"Det var kul ses, igen. Du är speciell, inte alls som de andra. Har du något nummer förresten?" han tittade på mig under hela meningen och log sitt sockersöta leende som jag inte kunde motstå. Jag gav han mitt nummer och han gav mig en snabb kram innan han gick vidare hem mot sig. Jag tänkte på det han sa, att jag var speciell. Det kan man ju verkligen säga. Hur ska han reagera när han kommer att få reda på mitt förflutna och mina ärr över mina armar? Skulle han tycka lika om mig då? Nej, för han ska aldrig att få reda på det, eller?Tusen tankar spred sig i mitt huvud och när jag kom hem möttes jag utav en orolig och arg Elly så mina tankar släpptes för stunden.
one way or another, del 4
6
Elviras Perspektiv;
"Hej, Jag är Louis från bandet One Direction" började han och tjejerna blev ännu mer galnare. Jag och killarna var nog de enda som satt tyst i rummet och jag var nog mest chockad. Var Louis killen jag gått in i och var han en av bandmedlemmarna i One Direction? Jag hade dock bara hört en låt med dem men det kändes ändå kul på något sett. "eeey, du är ju tjejen som jag råkade gå in i för någon dag sen! Hej, vad kul att se dig igen!" började han och tittade förvånat på mig. Jag kände hur alla kollade på mig och jag blev plötsligt ännu mer rödare än vad jag redan var. Typiskt.
Jag nickade försiktigt mot honom som flinade lite smått. Han satte sig i soffan framme vid scenen och tittade ut mot oss i publiken.
"Så, vill du berätta för klassen varför du är här?" sa teaterläraren, Lucas, och tittade på Louis som såg väldigt nöjd ut.
"Ja, det är bara så coolt. Här, för bara några år sedan var jag själv en elev här. Jag älskade drama och den här salen. Ingenting har ändrats och jag känner mig verkligen hemma här" sa han tittande på Lucas. Men ställde sig fort upp och fick genast allas uppmärksamhet igen.
"Jag är här för att spela in lite inför våran film som vi håller på med. Jag hoppas att det är okej att jag filmar när ni gör lite olika övningar och sånt. Det här är ju som sagt min gamla skola och mitt favoritämne var ju drama." alla klappade händerna och gick fort upp på scenen. Även jag. Jag såg hur han tittade på mig lite ibland och våra blickar möttes varje gång. Dagen gick snabbare än vanligt och tjejerna var helt uppspelta flera timmar efter att Louis till och med gått.
Louis Perspektiv;
"Louis, vad är det? vad tänker du på?" hörde jag Liam säga på andra sidan soffan och de andra killarna kollade på mig lika konstigt som Liam gjorde.
"Vadå?" sa jag bara och tittade på dom.
"Du har vart tyst och nästan lite nere ända sen du kom hem från din gamla skola. Har något hänt? Är du fortfarande ledsen över Eleanor?" Sa Zayn och hoppade närmare mig. Jag tittade på honom och förstod inte riktigt vad de är killarna menade just nu. Eleanor och jag gjorde slut för flera månader sedan och vi är fortfarande vänner, vad är det och deppa över? faktum är att jag tänker på något helt annat just nu.
"Nej, det är inte det. De är bara de att.. För någon dag sen när jag var hemma i Doncaster så råkade jag gå in i en tjej, eller vi kanske råkade gå in i varandra, bådas fel. Men hon var speciell och hon sa bara 'oj, förlåt'. Utan att skrika mig i ansiktet, eller jaga mig till döden. Jag tror hon inte ens visste vem jag var riktigt. Och nu gick hon i den klassen jag hälsade på idag. Hon satt bland killarna medans de andra tjejerna skrek" berättade jag och jag såg hur killarna började titta intresserat på mig.
"Jag har aldrig sett henne förr och hon var verkligen söt" fortsatte jag och fick hur killarna började småflina.
"Vad väntar du på? Kör hårt!" sa Harry och gav mig ett slag på armen. Jag skrattade och gjorde detsamma på honom. Han var verkligen som den lillebror jag aldrig fick.
"Men hörru, vetu vart tjejen bor då? Vet du ens vad hon heter?" Niall tittade frågande på mig och man såg att frågan han ställde bekymrade honom lite.
"Ja, hon kom ju ut precis från sitt hus när jag råka gå där och hon heter Elvira för hon svarade 'ja' på uppropet på hennes namn.
Killarna tittade ännu mer på mig och sedan började de skratta. Jag försökte hålla mig ifrån att skratta jag också för att visa dem att jag var allvarlig, men det gick inte. Skrattet kom iallafall och jag kunde inte låta bli att skratta med dom.
Elviras Perspektiv;
"Jag har gjort lite frukt till dig, vännen" hörde jag Elly ropa utanför min sovrumsdörr. Jag gick och öppnade åt henne och hon kom och satte sig bredvid mig i sängen. Vi började prata om allt möjligt samtidigt som vi åt ur varsin skål med frukt.
"Går det bra i skolan nu då?" frågade hon hastigt och tittade upp mot mig. Jag log mot henne och det kändes bra att äntligen kunna svara ett 'ja' och mena det. Att ljuga för den man har mest förtroende för är det jobbigaste som finns. Hon blev glad när jag berättade om allt vi gjort och jag tror hon såg hur lycklig jag var just vid detta tillfälle. Sedan kom jag och tänka på en sak som jag aldrig någonsin vågat tagit upp förr, pappa.
"Elly, får jag fråga dig en sak?" frågade jag och tittade allvarligt på Elly som tog tag i min hand.
"Självklart vännen. Vad är det?" sa hon och log lite försiktigt.
"Kan du inte berätta något om pappa?" sa jag och jag såg hur hela hennes glada ansikte förändrades till en allvarlig min.
Ojoj, vad ska hända nu? Vet Elly något om hennes pappa och kommer Louis att söka upp Elvira? hihi. Nästa del kommer imon!
one way or another, del 3
6
Elviras Perspektiv;
Tisdagen kom äntligen och jag var mer nervös än jag brukade vara. Skulle mina nya klasskamrater tycka om mig och skulle jag bli accepterad i denna skola? Skulle min röst räcka till? Mycket tankar i mitt huvud ploppade upp och jag kollade mig i spegeln minst hundra gånger under den morgonen och bytte kläder säkert tio gånger. Tillslut så fick jag vara nöjd. Blev en svart kofta med ett par ljusblåa jeans och ett halsband jag hade fått utav min mamma som liten då hon faktiskt brydde sig lite. Varför jag hade på mig det än visste jag inte, så som hon behandlade mig. Men på något sett så var det ändå fint och jag kände mig lite tryggare med det på halsen. Jag satte på mig ett par röda lite mindre använda converse och sedan skjutsade Elly mig till skolan, den var grymt stor och jag kände hur nervositeten ökade och mitt hjärta bankade ännu fortare.
Med min svarta blåa jacka och svarta solglasögon gick jag med stadiga steg in genom dörren till skolan. Jag såg att allas blickar var riktat mot mig och jag kände hur kinderna hettade till lite. Dock så hade jag Elly med mig så det kändes ju lite tryggare.
"Du måste vara Elvira Lundgren, välkommen. Jag är Ashley, din rektor!" möttes jag av en lång kvinna med höga klackskor och rött läppstift. Jag nickade och följde med henne in på kontoret med Elly hack i häl,
Ashley pratade om hur kul det var med en ny elev och hur snälla alla var på denna skola. Hon visade mig vägen till mitt klassrum och min nya klass. Inne där satt det ungefär elva elever och alla i min åldersgrupp, sjutton.
Jag hälsade lite blygt på lärarinnan som presenterade sig som Hannah. Elly och Ashley gick fort ut och innan de gick så fick jag 'lycka-till' blicken av Elly och jag bara nickade och log lite nervöst sedan tittade jag ut mot min nya klass. Den såg helt vanlig ut, åtta tjejer och tre killar. De såg väldigt snälla ut men vad vet jag? jag har iallafall intalat mig själv att inte börja lita på någon, att bli sårad orkar jag bara inte med nu, inte en gång till.
"Berätta lite om dig själv framför dina vänner" sa Hannah och log ett vänligt leende mot mig. Jag ställde mig bredvid henne och harklade mig lite framför mina blivande klasskompisar och "vänner" och sedan drog jag en djup suck, var det något jag verkligen hatade så var det att berätta om mig själv, vad fanns det att berätta liksom?
"Jag heter Elvira och kommer ifrån Sverige men flyttade hit till Doncaster för ett år sen ungeför och bor nu här tillsammans med min moster" började jag och jag tycktes väcka intresse för många eftersom de alla elva tittade upp ifrån sina böcker.
"Shit! Coolt! Så du är alltså svensk?" sa en utav killarna och tittade intresserande på mig. Jag nickade och kände hur jag rodnade. Mer om mig ville jag inte berätta, om min ångest och depression samt behandlingshemmen.
"Så, berätta varför du sökte dig hit? och har du någon dröm?" fortsatte Hannah och denna gång såg hon lite mer nyfiknare ut än tidigare.
"Jag har alltid älskat att sjunga, fast aldrig framför publik. Men min moster ansökte mig hit och jag kom in. Min dröm är att bli en känd artist. Jag älskar att sjunga och jag älskar musik" sa jag och skrattade till lite.
"Okej, så då tycker jag du kan få visa lite för oss vad du kan! Sjung en sång" sa hon och jag kände hur allt bara stannade till. Jag? Sjunga? Nu? Jag blev helt stel men jag tittade snabbt på henne som såg väldigt avspänd ut så jag gjorde så hon sa. Jag tog en låt som jag kunde och kände mig trygg med.
"Shine bright like a diamond, shine bright like a diamond. Find light in the beautiful sea, I choose to be happy, You and I, you and I, We’re like diamonds in the sky" började jag sjunga lite tydligt och jag såg hur tjejerna i klassen börja små le. Inte retsamt eller elakt, utan ett snällt leende. Jag hann sjunga första värsen på Rihannas låt sedan så började hela klassen jubla och applodera. Jag kunde för en gångs skull känna mig lite bra.
"Hur var första skoldagen, snuttan?" sa Elly som stod och gräddade pannkakor när jag kom innanför dörren. Jag gick in till henne och gav henne ett stort leende.
"Det gick jättebra, jag fick ju träffa nya klassen och de verkade faktiskt tycka om mig. Jag fick sjunga och de tyckte jag var duktig. Fick även mina skolböcker och sånt idag.." jag berättade om den lyckade första dagen i skolan och jag kunde för första gången gå in på mitt rum och längta till morgondagen. Detta är verkligen inte som hemma i Sverige, här kunde man känna sig bra precis som man var och man blev så snällt bemött.
Jag åt mina pannkakor och gick ner till rummet och ringde Lucy som blev glad för min skull.
"Vad killarna söta då?" sa hon och jag skrattade till. Jag visste att den frågan skulle komma förr eller senare.
"Helt okej, iallafall en utav dom såg riktigt söt ut faktiskt" sa jag och tänkte på killen som blivit så chokad över att jag kom ifrån Sverige.
Vi la på efter en timmes prat och skratt och jag gick upp till Elly som satt och jobbade.
"Är det inte jobbigt att jobba så mycket som du gör?" frågade jag henne samtidigt som jag åt på min macka. Hon flinade bara och svarade något i stil med "Jo, men man måste ju" och klappade mig på huvudet.
-
Jag gick upp när alarmet ringde och jag kände mig väldigt taggad till skolan, på första gången på åratal. Första lektionen på schemat är Drama och det ämnet älskar jag verkligen. Jag tittade ut och fick se att vädret var väldigt muligt. Jag drog en lång suck och satte på mig ett par svarta jeans och en grå tjock hoodie och sedan gick jag ner till Elly som redan satt vid köksbordet och läste ur någon skvallertidning.
Jag kom in i teatersalen och kände hur det var mycket spänning och nervositet inne i rummet.
"Vad står på? varför är alla så stirriga idag?" frågade jag tjejen bredvid mig. Jag hade än inte lärt mig alla namn än och eftersom jag är väldigt dålig på namn så kommer det ta ett tag innan jag lär mig alla namnen också.
"Vet du inte?, De skulle ju komma en kändis till vår skola idag sa vår lärare förra veckan och filma och allt. Han har tydligen gått på denna skola innan han blev känd. Vi har taggat hela veckan!" sa hon och jag möttes av ett stort leende. Jag nickade och såg lite konstigt på alla speedade tjejer och killar inne i rummet. Plötsligt kom en kille in. Alla tjejer började genast skrika och jag förstod inte riktigt vad som hände. Han hade brunt hår, uppåtspretat och jag har för mig att jag sett han förr, men var? Efter ett tag kom jag ju på det! Han var ju killen som tittat så konstigt på mig och som jag klumpigt nog gått in i.
"Hej, Jag är Louis från bandet One Direction" började han och tjejerna blev ännu mer galnare. Jag och killarna var nog de enda som satt tyst i rummet och jag var nog mest chockad. Var Louis killen jag gått in i och var han en av bandmedlemmarna i One Direction? Jag hade dock bara hört en låt med dem men det kändes ändå kul på något sett.
"eeey, du är ju tjejen som jag råkade gå in i för någon dag sen! Hej, vad kul att se dig igen!" började han och tittade förvånat på mig. Jag kände hur alla kollade på mig och jag blev plötsligt ännu mer rödare än vad jag redan var. Typiskt.
Del 3!
Nu har jag äntligen påsklov, sköönt somfan! Nästa inlägg kommer senare ikväll! :D KOMMENTERA!
one way or another, del 2
10
Elviras Persprktiv;
"Du är så ful så du kommer aldrig få några vänner ändå" .. "Ditt äckliga lilla luder, du förstör allt" .. "Lämna mig ifred, du är en vidrig liten fjortis som aldrig kommer få några vänner"
Jag vaknade upp ur min jobbiga dröm och kände hur hela jag var svettig. När jag tänkte efter så insåg jag att det faktiskt aldrig var någon dröm, allt hade hänt i verkligheten för bara något år sedan. Jag hade drömt ännu en verklighets-dröm och vaknat upp kallsvettig med tårar i ögonen.
Ellys Perspektiv;
Jag visste att det inte var någon idé att tjata fram något. Det lönade sig inte och hon var lika envis som min syster. Eller syster vill jag inte ens kalla den människan, så illa som hon behandlat min systerdotter. Jag satte mig i soffan med min kopp te då jag precis hör ett skrik från övervåningen, Elvira.
Jag sprang upp så fort jag kunde och fick se henne ligga och skaka och var helt svettig.
"Älskade vännen, vad är det?" fick jag ur mig och var nästan lika förtvivlad som Elvira själv. Hon sa inget men jag förstod att det var en mardröm igen.
"Ta det lugnt, jag är här nu" sa jag och höll om henne och hennes tårar fortsatte att rinna. Jag la mig bredvid henne i sängen och jag somnade bredvid henne.
Elviras Perspektiv;
Jag vaknade nästa morgon med Elly bredvid mig. Det kändes både tryggt och lättat över att hon sov med mig inatt och jag skulle aldrig klarat mig utan henne. Vi har alltid haft en speciell kontakt, hon må va 20 år äldre än mig, men vad gör det? Hon har själv inga barn och hon har alltid funnits för mig även om hon vart dessa hundra mil bort, och äntligen fick jag komma ur skiten och flytta hit. Det var den bästa flytten jag gjort i hela livet. Istället för att vara på olika fosterfamiljer och flyttas fram och tillbaka på behandlingshem så har jag äntligen fått ett riktigt hem. Ett fint stort hus med dyra saker i. Elly var inte den fattigaste om man säger så.
Jag kollade på Twitter, Instagram och Facebook lite medan jag vänta på att Elly skulle vakna. Inget speciellt hände som vanligt och jag stängde fort ner alla appar igen. Jag la precis ner telefonen och skulle försöka somna om igen när jag fick ett SMS. Jag kollade på skärmen och fick se att det var Lucy. Min bästa vän här i Doncaster som jag lärt känna genom Elly och hennes bästa vän.
"Hello darling, lust att ta en fika eller något idag?"
Stod det i SMSet och jag svarade med ett leende. SMSet kunde inte kommit i bättre läge och jag skyndade mig upp ur sängen. Jag såg på vädret, det var en riktigt varm dag för att vara i Maj. Jag satte på mig mina korta shorts med en vit tröja med långa ärmar för att slippa få massa blickar på mig. Fixade till håret lite men ansiktet fick vara, just idag orkade jag inte fixa någonting så jag satte på mig mina solglasögon.
"Jag går ut med Lucy ett tag, Elly" sa jag samtidigt som jag ruskade till henne lite lätt. Hon mumlade något men kunde inte riktigt höra vad hon sa. "Mm,aa,mm" va de ända jag hörde och jag kunde inte låta bli att skratta till lite. Hon var alltid lika trött på morgonen. Jag gick ner och satte på mig mina utslitna converse som skulle föreställa färgen vit, men det är mer brungula och ser inte alls ut som vita. Jag gick ut ur dörren och började gå.
Jag tog upp min mobil och skulle precis sätta på musiken i lurarna då jag omedvetet krockar till med någonting, jag tittar hastigt upp och får se en kille, med brunt och uppåtspretat hår stå där och såg lita chokad ut som mig.
"Åh herregud, förlåt!" Sa jag och tittade på honom som log lite brett. Jag hade aldrig sett den killen förut och jag undrade varför han tittade så konstigt på mig. Som om han förväntade sig att jag skulle säga något mer.
"Nej, det var jag som hade bråttom, förlåt själv" Sa han och sedan gick vi båda iväg igen. Varför tittade han så där? Visst, jag gick in i han. Men jag sa förlåt?
"Du kan aldrig tro det här!" började jag när vi precis hade satt oss och börjat fika. Lucy fick då sin 'berätta mer' min och tittade nyfiket på mig. Jag fortsätte att berätta om den konstiga killen som plötsligt kommit och sprungit in i mig på vägen hit och hur konstigt han tittade på mig.
"Åh, gud! hur såg han ut då? Hur gammal? Hur snygg?" började hon, killgalen som hon var.
"Han var väl helt okej, han såg lite stressad ut bara. Typ 19-20 årsåldern kanske" sa jag och skrattade till lite när jag tänkte efter hur han såg ut. Våran konversation rullade på som vanligt och jag kom och tänka på sångskolan jag kommit in på.
"Jag kom in på sångskolan här i Doncaster" sa jag och jag möttes av en förvånad Lucy på andra sidan bordet. Henens förvånade blick gick fort över till ett leende och sprang och kramade om mig hårt.
"Grattis!! Det är du verkligen värd. Du kommer att passa in där så bra, med din talang och röst!" sa hon och kollade på mig med en allvarlig blick, ofta brukade vi aldrig vara så speciellt seriösa i våra konversationer och ofta skämtade bort allt, men inte denna gång. Man såg verkligen hur glad hon såg ut att vara för min skull. Jag hade känt denhär tjejen i snart ett år, endå så kändes det som att vi känt varandra hela livet. Hon var som min syster. Vi delade på allt och hon visste allt om mig, exakt allt. Om mamma, flytten, behandlingshemmen och ALLT. Och jag vet även allt om henne. Vi håller verkligen ihop.
-
Tisdagen kom äntligen och jag var mer nervös än jag brukade vara. Skulle mina nya klasskamrater tycka om mig och skulle jag bli accepterad i denna skola? Skulle min röst räcka till? Mycket tankar i mitt huvud ploppade upp och jag kollade mig i spegeln minst hundra gånger under den morgonen och bytte kläder säkert tio gånger. Tillslut så fick jag vara nöjd. Blev en svart kofta med ett par ljusblåa jeans och ett halsband jag hade fått utav min mamma som liten då hon faktiskt brydde sig lite. Varför jag hade på mig det än visste jag inte, så som hon behandlade mig. Men på något sett så var det ändå fint och jag kände mig lite tryggare med det på halsen. Jag satte på mig ett par röda lite mindre använda converse och sedan skjutsade Elly mig till skolan, den var grymt stor och jag kände hur nervositeten ökade och mitt hjärta bankade ännu fortare.
Del 2 kanske blev lite tråkig sådär, men nästa hoppas jag ska bli bättre!
Hur kommer det gå för Elvira första dagen i skolan och vem är det som kommer och hälsar på sin gamla skola? Nästa del kommer imorgon och just det, får ju påsklov imorgon också så flera delar kommer komma under tiden jag är ledig! :D KOMMENTERA!
one way or another, del 1
17
Prolog; 17 åriga Elvira, med det fina blonda lockiga håret och isblåa ögon bor med sin moster Elly i England, Doncaster. Bakom det fina leendet gömmer sig en stor sorg. Som liten blev hon misshandlad och tvingades se på är hennes mamma söp ihjäl sig och sedan dess har hon haft svåra depressionsproblem men som hon nu, ett år senare tagit sig ur med hjälp ifrån sin moster och behandlingshem. Hennes pappa förvann och lämnade henne ensam med en supande mamma och sedan dess har det aldrig haft någon kontakt. Hon älskar att sjunga, när ingen hör eller ser på och en dag blir hon intagen till en sångskola som kommer att förändra hennes liv.
Det var mörkt ute. Regnet öste ner och jag gick långsamt fram till fönstrerna som var nerdränkta av allt vatten och drog ner rullgardinerna. Jag la mig i min säng igen och satte på musiken i mina lurar. Mina tankar började komma tillbaka igen och jag lutade huvudet på kudden och slappnade av. För ett år sedan var min värld inte så här. Jag tillägnade mina dagar till att gå kurser hur jag ska behandla mig själv och min ångest. Skolan i Sverige gick skit och jag blev rent ut sagt hatad, dock inte på grund av mitt utseende eller något liknande. Utanför mina ärr och min äckliga stank. Jag tvingades att göra allt själv hemma, jag bodde hos en mamma som aldrig städade och så fort hon fick tag på pengar så köpte hon sprit för allt. Hon avskydde mig och när jag inte gjorde som hon sa så slog hon till mig, hårt. Att flytta till England och börja om på nytt var nog det bästa valet jag har gjort. Jag har fortfarande depressions ångest ibland men som tur är så har jag min moster Elly som alltid stöttar mig.
"Är du där vännen? Kan jag komma in?" Hörde jag Ellys röst utanför dörren.
"Det är bara att komma in det" sa jag och såg hur dörren öppnades. Hon hade varm oboy och mackor på ett fat och på fatet såg jag också ett brev som låg där på. Jag makade plats åt Elly som kom och la sig bredvid mig i sängen.
"Vad är det här?" sa jag nyfiket och tog tag i brevet och såg förvånat på Elly som såg lite hemlighetsfull ut.
"Öppna!" sa hon och jag gjorde som hon sa. Jag läste ivrigt vad som stod och efter att jag läst lite så insåg jag vad det var, min ansökan om att komma in på sångprogrammet.
"Elvira Lundgren ansökte tidigare i år om att få börja på våran skola i Doncaster. Jag kan med glada nyheter meddela att hon är varmt välkommen på ett möte Tisdagen 23 Maj för mer information och vi ser fram emot att få jobba med dig eftersom vi har hört att du är en fantastisk sångare. MVH Rektor Ashley Gordan"
Jag läste brevet om och om igen, kunde jag tro att det var sant? Min livs dröm hade gått i uppfyllelse.
Jag tittade på Elly som bara log åt mig och sedan kramade jag om henne hårt och hon var lika glad och lättad som jag var såg det ut som.
Vi satt och pratade en lång stund och hon fick se mina ärr på mina armar ännu en gång och alltid så blev hon lika orolig.
"Jag är så rädd om dig, Elvira. Våga bara inte falla dit igen. Är så stolt att du klarat dig ända hit" sa hon och jag såg hur hennes ögon började fyllas med tårar.
"Jag ska göra dig stolt, Elly. Du är den enda jag har kvar och den enda som bryr sig" sa jag och kramade om henne igen.
"Kan du inte berätta lite mer om vad din mamma gjorde? Det gör ont i mig att veta att du lider utav att bära på alls själv. För jag vet att du inte berättat allt, även om du säger det" sa hon och spännde blicken lite. Jag suckade lite lätt för mig själv, hon visste så väl att jag hatade att prata om mamma och allt som hände.
"Jag vill inte prata om det. Jag är fortfarande för känslig" skyllde jag på och jag skämdes så mycket över att jag sa det så jag var tvungen att titta ner. Hon var aldrig den som tvingade mig till något eller tjatade så hon bara klappade mig på kinden och pussade mig på näsan, precis som alltid.
"Okej, jag förstår. Men du vet vart jag finns min solstråle" sa hon innan hon gick ut igen.
Hon var hela tiden så snäll, hon var som mamman jag aldrig fick och hon var som min bästa vän och moster samtidigt. Hon var även den enda jag hade kvar. Pappa hade jag aldrig träffat och inte då heller släkten på hans sida.
Jag gick in på Spotify och lät låtarna på toplist röra sig själv. Plötsligt började en lugn låt, en låt jag aldrig hört förr. Jag lät den gå ett tag tills refrängen kom. "If you’re pretending from the start like this,With a tight grip, then my kiss, Can mend your broken heart, I might miss everything you said to me" sjöng dem och jag kunde bara inte låta bli att titta vad den hette. "Over Again - One Direction" stog det på displayen. Aldrig i hela mitt liv hade jag hört talas om någon One Direction så jag brydde mig inte i namnet så mycket och la till låten i min lista endast. Den påminde mig så mycket om min expojkvän, Direk. Efter att jag kommit på att han vart otrogen flera gånger så fick det vara nog, jag ska aldrig i mitt liv ha någon kille, jag trodde inte på kärlek längre, eftersom jag aldrig riktigt fått känna var riktig kärlek är. Jag satte Over Again på repeat och lät den gå om och om i lurarna. Jag la ner huvudet i kudden och kände hur allt runt omkring mig bara försvann.
"Du är så ful så du kommer aldrig få några vänner ändå" .. "Ditt äckliga lilla luder, du förstör allt" .. "Lämna mig ifred, du är en vidrig liten fjortis som aldrig kommer få några vänner"
Jag vaknade upp ur min jobbiga dröm och kände hur hela jag var svettig. När jag tänkte efter så insåg jag att det faktiskt aldrig var någon dröm, allt hade hänt i verkligheten för bara något år sedan. Jag hade drömt ännu en verklighets-dröm och vaknat upp kallsvettig med tårar i ögonen.
Del 1 - vad tycker ni? :D killarna kommer lite längre fram!
För med information, ta en titt i menyn -->
kram!