one way or another, del 7

Elviras Perspektiv;
"Vill du ha te mitt hjärta?" hörde man Elly ropa från köket precis när man kommit hem från skolan. Jag svarade att jag görna tog en kopp och satte mig bredvid henne vid köksbordet och jag kunde ivrigt berätta om den lyckade dagen, om grease och att jag fick huvudrollen som Sandy. Hon såg väldigt glad ut för min skull. 
Jag tittade på telefonen en gång och fick se att jag fått ett SMS, från okänt nummer. 


FacebookPLEASE. HE HAS TO KNOW.Shit I Love
Jag klickade snabbt upp det för att läsa vad det stod i SMSet. 
"Hej El, lust att hitta på något? Åker hem från Doncester om några dagar. xx Louis" 
Jag läste SMSet flera gånger och log för mig själv. Jag hade helt glömt bort att jag gav han mitt nummer. 
"Vad ler du åt? Är det någon kille?" Sa Elly som nu satt mitt emot mig vid bordet. Hon flinade lite retsamt och jag bara skrattade till. Alltid skulle hon retas. 
"Absolut att vi kan, dock kan jag inte träffas så länge eftersom jag har massa manus att ta hand om. Fick huvudrollen i en musikal vi har. Berättar mer när vi träffas. xx" Jag läste noga om SMSet innan jag till slut klickade på skicka. Det dröjde inte länge tills han svarade och sa att han kunde komma hit och möta mig. Redan några minuter senare stod han utanför dörren och bad mig komma ut. Jag sa hejdå till Elly som retsamt tittade ut genom fönstret och lära självklart komma med en kommentar. "Vad söt han är" sa hon och skrattade till, typiskt hennes humor tänkte jag bara och gick ut till Louis.
"Bor du här i närheten eller?" sa jag och gav han ett leende. Han skrattade till samtidigt som han gick emot mig och gav mig en lätt kram. 
"Ja, faktiskt. Det är inte så jättelångt här ifrån faktiskt" sa han och vi gick vidare bort mot stan. 
"Vad är det för musikal ni ska spela då?" frågade han nyfiket medan vi gick. 
"Grease, det ska verkligen bli hur kul som helst!" sa jag bara och kollade mot honom. 
"Shit va kul! De har jag också gjort när jag gick på skolan, det var bland de roligaste jag har gjort faktiskt. Kul att du blev Sandy, du passar perfekt som henne!" sa han och log mot mig. Jag skrattade till och tackade.
"Är du ny här, eller? Har aldrig sett dig förr" när jag hörde han säga det så stelnade jag till, skulle jag behöva berätta varför jag kom hit? Skulle han förstå?
"Jag flyttade hit från Sverige för typ ett år sen. Jag bor här med min moster" sa jag och tittade osäkert ner mot marken.
"Jaha, så du är svensk? coolt. Hur var det att bo i Sverige?" sa han och kollade på mig. Jag kände mig plötsligt svimfärdig och illamående. Hur var det i Sverige? Hemskt. Jag vill aldrig tillbaka dit igen. Minnena där ifrån är alldeles för fruktansvärda och att bara tänka tanken på det landet fick mig att vilja spy.
"Bra" sa jag bara men fortsatte att titta ner. Att ljuga är något jag är van vid vid det här laget. Men varför gjorde det så ont i mig att behöva ljuga för Louis? Jag kände knappt honom och ljuga har jag ju gjort förr.
 
Louis Perspektiv;
Jag såg att något var fel. Varför ville hon inte möta min blick och varför betedde hon sig så märkligt?
"Elvira, mår du bra? Du ser sjuk ut" fick jag ur mig men stannade till lite, men Elvira fortsatte att gå och sa ingenting. Jag sprang fort efter och tog tag i hennes överarm.
"El, vad är det? Snälla. berätta för mig" sa jag och äntligen kollade hon mot mig. Dock så såg jag hur tårarna rann ner för hennes kinder. Jag drog in henne i en mjuk kram och lät henne gråta. Vi satte oss på en parkbänk lite på sidan av och jag såg att hon döljde något, men vad? Hon mådde inte bra. Hon höll något inom sig som man såg bara ville ut.
"Du kan prata med mig. Du måste tro mig" sa jag lite försiktigt. Hon kollade upp från marken och gav mig en spänd blick. 
"Du kommer aldrig förstå det här, allt är så komplicerat och att lägga allt över dig är du inte värd" sa hon bara och jag började inse att det var inte en liten hemlighet hon bärde på. Jag flyttade mig närmare henne och höll om henne tätt intill mig. 
"Jag har aldrig berättat min livshistoria för någon annan förutom min bästa vän. Det skulle för det första ta för lång tid och .." började hon berätta men jag hann avbryta henne.
"Ta den tid du behöver, jag kommer alltid lyssna" sa jag och höll om henne hårdare. 
"Lova mig att inte lämna mig efter det här? Jag klarar inte av att förlora en person till och det kommer ta rätt lång tid att berätta" sa hon och jag kände hur hon började skaka. Jag kände direkt att hon inte alls var den person på insidan som hon såg ut på utsidan. Elvira dolde djupa sår som hon aldrig kommer att glömma.
"Jag är ingen psykolog, men jag lovar att försöka finnas så gått det går och jag lovar, jag kommer aldrig lämna dig" sa jag och såg hur hon andades ut och hennes hjärta dunkade inte lika fort längre.
 
 Elviras Perspektiv;
Skulle jag berätta för Louis? Jag hade pratat med han några enstaka gånger men ändå så kändes allt så lugnt med honom. Jag kände mig trygg. Louis verkade rätt person att prata om sina känslor med. Men det här, det var kanske lite mer personligt? Skulle han verkligen klara av min historia? 
"Louis, jag har aldrig litat på någon person förut. Iallafall aldrig någon kille. Min pappa lämnade mig innan jag ens var född och min förra pojkvän var otrogen mot mig. Jag vet inte, jag vet ingenting längre" sa jag lite lågt och jag såg hur han tittade på mig.
"Jag är varken din expojkvän eller din pappa och jag lovar att aldrig lämna dig. Vi har all tid i världen, berätta. Jag vill inte att du ska bära på allt själv" sa han och kollade på mig. Jag tog ett djupt andetag och började berätta. Om mamma,om skolan, om de sexuella övergreppen på nätterna,om min ångest, om hur jag skadat mig själv, om Direk och om alla behandlingshemmen. Det tog två timmar att berätta allt och jag kände hur jag började skaka igen. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag skulle precis vända mig om och springa iväg då Louis tog tag i mig. Han drog in mig intill honom och lät mig gråta i hans famn. Jag kände mig trygg vid hans sida och förutom Lucy så var han den enda som faktiskt visste allt nu. Jag var alldeles för svag för att dra mina armar runt honom men mitt huvud vad riktat mot hans axel och jag kunde känna hans doft, hans underbara doft. 
"Ta det lugnt, jag är här och jag tänker aldrig lämna dig" viskade han i mitt öra med sin sköra röst som gav mig gåshud. Tänk att jag gjorde det, det jag aldrig någonsin tänkt göra för någon annan gjorde jag för en nästan främmande person, men ändå så kändes allt så rätt. Han var verkligen en sann vän. 

Grymt som vanligt! Du är helt klart bäst!

ÅH, han är så himla underbar! Bra gjort av Henne!:D Längtar tills imorgon!!:D<3

hasfkjdnghdgm! Såå sjukt gulligt!! :D Jag håller på att dööö! Vill ha meer x) ♥♥

Och det var jag som skickade den kommentaren xD Lol! ♥♥

Sv: haha bra! Skit bra del, vad ska du göra på påsken sötis? <3

My

ÅHHH du är så duktig!

super!




Kom ihåg mig?