we belong together, chapter 23

Tidigare:
Jag tog fotstegen in mot gräsplanen till det stora huset med den igenkända bilen som tidigare stått på våran uppfart hemma i Wolverhampton, utan att ens tänka så andades jag ut kraftigt och nickade en sista gång till mig själv innan jag tog min tumme för att röra den runda plingklockan. Jag hörde ljud inifrån och det tog ett tag innan dörren öppnades där Erica stod framför mig med ett stort leende på läpparna.
"Oh Liam, just in time! Have you Mel with you 'cause someone's here that I know she will see.", jag tittade in bakom henne och såg en man, utan att ens behöva se ansiktet så insåg jag vem det var och mina ögon spärrades upp..

Untitled
→ Liams Perspektiv ←
Jag backade ett steg, kollade på mannen som stod i hallen bredvid Owe och bet mig hårt på insidan av kinden. För det första så var jag förvirrad över att frun i huset trott att Mel varit med mig, men nästan ännu mer omtumlad blev jag över att Arin stod i dörröppningen. Hans skor och jacka var fortfarande på så jag antog att även han precis kommit - eller varit påväg att gå också för den delen. 
"Uhm.. That's why I came here, I wanted to see Melinda.", förklarade jag och tittade lite sorgset på Erica som stod där med sin blommiga spetsklänning och såg allmänt fräsch ut. Jag fick dock tre par ögon riktade mot mig och en hand lade sig över den brunhåriga damens vidöppna mun. 
"She's not with you, is she?", jag kollade med en rynkad panna på paret som nu lagt armarna om varandra. Ärligt talat så var jag inte på humör för några skämt, så jag bet ihop och skakade endast på huvudet för att inte låta allmänt otrevlig då jag kände att jag hur enkelt som helst skulle kunna ryka ihop med någon om jag så ville, men jag behöll lugnet - i alla fall vad det såg ut utifrån. "You texted her for some days ago and told her to meet you on a place, we haven't seen her since then and we took for granted she was with you?", nu förstod jag absolut ingenting längre. Hade jag skrivit till henne? det var ju snarare hon som skrivit till mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga men jag visste att hon i varje fall inte var med mig och att hon inte skrivit något till mig mer än smset om att det var över mellan oss. 
"No, I haven't send her a text at all, it was her who broke up with me. She did even change her phonenumber!", utbrast jag frustrerat och tittade nu bakom herr och fru Hennings för att rikta blicken bak mot Arin som bara stod där med händerna i fickorna. 
"She did? because she said she would meet you up on an adress you sended her and I didn't know about her number-change?", det var nu Owe som tog över konversationen och det hela kändes helt fel. Vad var det som hände? då kom jag på det. Jag plockade upp min mobil ur fickan, tog fram smset från den anonyma Melinda och lät hennes målsmän läsa den 'fina' texten hon skrivit. Även Arin tittade lite nyfiket över ryggarna på dom och jag märkte hur även han ville veta vad som föregick. Men vad gjorde han ens där? 
"Oh god, she would never write something like this, besides Melinda liked you a lot, she doesn't do shit like this to people who means something to her.", Erica tittade först på mig, sedan gick hon varvet runt och gav även Mel's far en blick, men den vandrade långsamt tillbaka på mig igen. Men om det inte varit tjejen jag gråtit för i flera dagar som skrivit till mig, vem var det då? vem skulle kunna få tag i mitt nummer då både jag och killarna hade ett topphemligt nummer som nästan inte ens våra närmaste hade. 
"That's one of the reason why I am here, I wanted to hear our breakup from her in person and not over the phone.", klargjorde jag och kollade oroligt på de tre äldre personerna framför mig. Frun i huset verkade vara den som mest verkade ängslig över vad som höll på att hända och jag ville medge att det var även jag faktiskt. Tänk om något hänt med min Melinda? 
"Please, Liam. Come in!", sade morfar Owe en gång för alla och allihopa flyttade sig för ingången så jag enkelt kunde kliva emellan dom. Det var ju inte så att det var en liten dörr precis utan dörren täckte väl en stor del av husväggen i varje fall. 
 Skorna åkte snabbt av när jag såg hur glänsande rent det var på golvet och jag hade svårt att tro att dom inte hade anlitat en städerska som skötte om detta gigantiska hus, det var ju faktiskt nästan större än Harrys hus. Väggarna var nästan tomma eller hade tavlor på sig som föreställde någon slags konst av något slag, i min hjärna var det oklart vad det föreställde då bilderna endast sågs som kladd - som om en 1åring målat det. Det var dock en bild som fångade min uppmärksamhet. På högra väggen inne i den stora hallen satt en förstorad bild på ingen mindre än Melinda. Den såg inte nytagen ut, men inte heller allt för gammal. På bilden var även en katt med som jag visste att Harry skulle älska då han hade pippi på katter än idag, det var ju synd att vi inte hade mer ledig tid, isåfall skulle jag utan tvekan ge honom ett djur då Harry ofta var den som pratade om att skaffa en flickvän. Med ett djur så skulle han kanske inte känna sig lika ensam. 
"Now everyone knows why I am here, and I don't wanna be rude or anything but why are you here? Last time we were seen you told us to stay away from you, remember? If you don't, I'm damn sure Mel does.", jag kunde inte låta bli att se irriterat på mannen som ställt sig bredvid mig för att granska den stora tavlan på väggen. Han suckade, drog handen genom håret och skakade på huvudet. 
"That was before I knew about her mom's death.", han suckade och skakade på huvudet. "I didn't know.", fortsatte han med en sprucken röst och kollade på mig med tårar i ögonen. Var det nu jag på något sätt skulle känna empati? nehedu, tack! Denna man hade sårat tjejen mitt hjärta slog för bara genom ord och jag var inte den som skulle ge mig i första taget. 
"As if that makes any sense? what if she was still alive, would you like to have Melinda then? Well, clearly not because I saw it with my own eyes that you puched your own daughter away.", väste jag fram mellan tänderna. Vart de två som bodde här tagit vägen visste jag heller inte, men dom var i varje fall inte i rummet där vi befann oss. 
"Look, I'm sorry. I became confused as hell, I didn't even know she was alive, alright? I left Marica when she was pregnant and I could never imagine she would keep it. Accordingly, I didn't know Mel was existing!", han kollade lika irriterat på mig som jag med honom och så tittade vi på varandra länge. När jag insåg att det inte ledde någon vart så skakade jag bara bort det och suckade. 
"But what now? where the hell is she?", frågade jag och kollade på Arin som också verkade fundera. Men eftersom han inte alls hade någon aning om ens vad Melinda hade för ögonfärg så antog jag att han inte kunde veta vart hon brukade befinna sig heller. 
"We have got a problem.", utbrast Erica ut från köket, med stora steg klev både jag och Mel's far in mot den högljudda rösten för att se vad som försegick. "I rang Mel's best friend John exactly and she wasn't there either, they are like siblings, they always speak to each other, even when she had the hardest time in her life she always talked to him. Something is wrong, very wrong.", hon betonade ordet 'väldigt' en aning samtidigt som hon spände ögonen. Hela jag blev rädd, det började bli mörkt på himlen och om hon var där ute någonstans så kunde vi omöjligt finna henne utan hjälp av polisen. London var ju trots allt väldigt stort, om hon nu ens var inom staden. Förbryllat såg jag på två oroliga morföräldrar och en förvirrad pappa som visste precis lika mycket som jag själv. Vad och vem hade kunnat vilja Melinda något, den vackra varelsen med de finaste ögonen i hela världen, gud vad jag ville ha henne i min famn just nu. 
"We need to find her.", det var mannen bredvid mig som öppnade munnen och faktiskt så gjorde det mig lite förvånad. Det var Arin som sagt orden och jag kunde knappt tro att det var samma person som stod här i samma hus som mig med tanke på sist vi sågs så verkade han inte bry sig alls. Det fina var att han lät allvarlig i sina ord och verkligen ville försöka hitta sin försvunna dotter. 
"Do you have any idea of where she can be?", frågade jag rakt ut och kollade på de äldre paret som satt på varsin köksstol. Det blev tyst i rummet ett tag innan de skakade på huvudet. 
"No, but John is on his way here, I hope he has.", muttrade Owe och suckade djupt. Om inte denne John nu kunde veta var hon befann sig så visste jag inte vart jag skulle ta vägen.. Tänk om något farligt hänt?

Jag är så hemskt jääävla ledsen! Denna del skulle komma ut redan i lördags men det blev helt ändrade planer! Kommer inte gå in på vad som hände men jag kan i alla fall säga att jag kom hem nu! 
Här är det efterlängtade kapitlet och som många anat var det ju såklart Melindas pappa som stod där!
 
Vad tror ni händer nu? kommer dom att hitta henne? :) 

Hoppas dom hittar henne snart! Usch för att sitta inlåst i ett rum men endast en cykel i och ingen vet vart man är! Hemskt! Men så gulligt av Liam och komma hem till henne och verkligen kolla :3 Det är så spännande <3 :)

Svar: Ja verkligeeen! :( Hihi hejja Liam! Tack så mycket <3
My Wesström

Så sjukt bra längtar tills nästa kapitel!! :)

Svar: Ute nu sötis!!
My Wesström

Jättebra som vanligt. Undra vad Mel kommer säga när hennes pappa försökt få kontakt med henne. Nu måste dom hitta henne och Liam måste komma på att det är Lindsay som ligger bakom allt!:D

Svar: Hihi jaa det kan man ju undra! Vi får la hoppas på det, kram!
My Wesström

Hoppas dom hittar henne snart! Usch för att sitta inlåst i ett rum men endast en cykel i och ingen vet vart man är! Hemskt! Men så gulligt av Liam och komma hem till henne och verkligen kolla :3 Det är så spännande <3 :)




Kom ihåg mig?