everything has changed, the end. ≡ 2 years later

14
- Jasmin - 
För ungefär ett år sedan fick jag mitt första barn, Elliot. Det var då mitt liv förändrades på riktigt. Kärleken till den lilla krabaten som låg i mina armar var obeskrivlig. Att sedan se Niall älska honom minst lika mycket som jag gjorde fick mig bara att inse vilken otroligt fin familj vi var. Jag gick ut skolan samma år, med en mage som bara växte och växte. Jag hann gå ut med helt okej betyg och efter skolan började jag skriva på en bok - jag hade nästan inget val rättaresagt, Niall hade nästan tvingat mig att sätta mig framför datorn och skriva. När jag väl satt där kändes det bra, det var mest det jag gjorde under min graviditet medans Niall var ute och turnérade. 
Grabbarna har nu precis avslutat sin världsturné för den här gången och Niall, tillsammans med resten av One Direction, tog med Elliot på lite ensam grabbtid så jag skulle få vara ensam ett tag. Kimbely & Josh var nämnligen på väg hit för att bara prata om allt. Jag var så otroligt tacksam över att ha två fina allra bästa vänner som dom, under graviditeten och de tunga stunderna när Niall tyvärr inte kunnat varit hemma med mig och vårat barn så hade alltid Josh och Kimbely ställt upp. Det var även Louis och Kimbely som vi utsåg som gudföräldrar till vårat egna lilla stjärnskott. Vi alla hade nog till en början tänk på att Harry skulle ta över den rollen, men då hade han ju sin lilla Lux redan så tyckte vi att farbror Louis också skulle ha någonting att se efter då han verkligen älskade att leka med Elliot. Hur det blev med Harry och Kimbely var en fråga som vi nog aldrig kommer få svar på, de hade gått ut och visat sig tillsammans väldigt många gånger nu men dem båda insisterar på att endast vara vänner, något vi andra tyvärr måste tro på då de inte visar några tecken alls på något annat än en syskon/bror- relation. 
Alfredo och Georgia fann tillslut varandra, var det något par som passade så var det verkligen dom & jag var inget annat än glad för deras skull. Efter skolan bleknade dock min relation till dom båda. De fortsatte plugga vidare medans jag blev stående som en mamma, jag klagade dock inte. Jag hade mina närmaste vid mig och mamma om någon var mest spänd inför dopet. Hon ville verkligen att det skulle bli det bästa in i minsta detalj. 
Vi hade valt att skjutit upp dopet tills alla kunde, vilket fick ta den tiden det tog. Elliot var snart ett år och på grund av killarnas turné så hade tiden inte funnits till något dop, förrän nu. Imorgon skulle släkt, vänner och familj sitta i kyrkan och titta på när min fina son ska visas inför gud. Visst kändes det konstigt att vara barnledig en eller två timmar när jag var så van med att ha pojken vid min sida hela tiden, men samtidigt kändes det som en lättnad att Niall så gärna ville ha våran son och ville visa hur mycket Elliot även betydde för honom. 
Mitt och Nialls förhållande hade bara blivit starkare och starkare. Fansen hade accepterat mig i det stora hela och de flesta var glad för våran skull, resten sket jag i. Sedan hade vi uppskattat varandra mer, vi visade kärlek på ett eller annat sätt hela tiden och allt blev också så mycket enklare när vi nu flyttat till våran egen lya, ett hus på sidan av London. Då och då åkte vi hem till Mullingar för att koppla av, hälsa på släkten och varje söndag gick jag, tillsammans med George, Elliot & ibland Niall, till pappas grav för att visa upp våran finaste pojke. Jag saknade min far, visst gjorde jag det. Men jag fick inte se det så, jag hade nu mitt eget barn som jag såg efter och aldrig någonsin skulle jag svika honom.
"Jasmin?", ett rop hördes ifrån hallen och jag förstod då att besöket av mina älskade vänner var kommen. Snabbt sprang jag och mötte dem i hallen där de stod med armarna uppe. "Oh, baby! You look so pretty as always.", jag kunde inget annat än att glädjas åt Josh kommentar, även om jag visste att jag inte alls var den finaste just nu, men jag räckte för mina vänner och det uppskattade jag. 
"I have miss you both so much. How are you?", frågade jag och ledde dem båda in mot rummet där vi satt i en evighet och bara pratade. Om allt, hus, barn, kärleksliv, skola, boken, jobb och framför allt - dopet som skulle införas imorgon. 
(nästa dag - dopdagen) 
Det var en underbar känsla som befann sig i min kropp,den bestod av lycka, glädje och välbehag. Något jag för mindre än två år sedan aldrig hade kunnat föreställt mig då. Att jag till och med redan levde familjelivet som 21åring sa mycket om vem jag blivit och hur jag utvecklats. Allt tack vare Niall. Han fick mig att se på livet i ett helt annat perspektiv, något jag ofta påminner honom om. 
Att nu stå framför hela församlingen av nära och kära var väldigt pirrigt, samtidigt som det kändes otroligt skönt. Att veta att min mamma äntligen kunde bli stolt över mig och att jag nu tog tag i allvarliga saker gjorde mig lite extra glad. Alltid hade jag svikit henne genom att säga att jag skulle förändra mig, äntligen höll jag löftet, det blev ju till och med så att hon fick ett barnbarn på köpet. Något hon inte alls deppade för. Jag visste även att pappa satt där uppe nu, tittade ner på oss och var minst lika stolt som mamma. 
"..And now your real name is Elliot Robert Horan. Now let god..", prästen fortsatte att prata samtidigt som han duttade vatten på Elliots huvud. Han låg förvånansvärt stilla i prästens famn också då vi alla som träffat honom nog visste hur han kunde vara, precis som de flesta ettåringarna. Skrikig, sprattlig och nyfiken på livet. Stolt stod jag och höll i Nialls hand. Att titta ut och se Liam, Zayn, Harry och Louis tillsammans med Josh och Kimbely kändes bra. Det var otroligt kul att alla vi kom så bra överens och vi var ett galet gäng, det kunde jag verkligen inte förneka. På raden bredvid satt Maura, Greg. Theo, Denise, Bobby och min familj ihop trängda, något som bara fick mig att le. 
"I love you, Jasminette. One day we will be in here too and our parents sitting on the front row, you're in a wedding dress and I'm in a blazer. One day..", viskade han mjukt i mitt öra. Hela jag ville hoppa av glädje men jag stod helt stilla, kvar på stället och klämde till våra händer lite hårdare, för att visa min uppskattning. 
Efter ett tag fick vi tillbaka våran son i armarna och glatt tittade en hungrig, men pigg Elliot ut mot folkmassan och gav till ett litet skratt. Något som vi alla reagerade på och fniss ifrån bänkarna hördes.
Dopet var praktiskt taget över och tillsammans gick jag, Niall och Elliot bort mot utgången med blickar på oss. Orgeln spelade och snyftningar hördes. Nu väntades middag, fika och presentöppning hemma i vårat hus. 
Som tur var så var det sommar ute och ingen tvingades frysa medans de väntade på att få komma till sina bilar. 
"Auch Nialler, why did I gone through this? I almost cried in there. The little star was so cute!", klagade Louis när han, resten av killarna tillsammans med Josh och Kimbely kom fram till oss. Jag fnissade lite men kramade snabbt om dom alla sex. Vi hade blivit som en enda stor kompiskrets där vi alltid accepterade varandra och behandlade alla väl. 
"Uncle Louis is so sensitive I think.", skrattade Niall när han sedan överlät Elliot till Zayn som bara skrattade. Det gjorde vi allihopa samtidigt som jag bara himlade med ögonen åt deras sätt att kommentera onödiga saker till varandra hela tiden, men samtidigt så var det ju de som gjorde just dessa killar unika.
"Mama!", grät Elliot så fort han hamnade i Zayns armar. Alla utom Zayn föll återigen in i en kort skrattattack medans jag sedan tog en skrikande unge i mina händer. Mamma, Pappa och Louis var de tre första orden Elliot hade sagt, bara för någon vecka sedan och det hade gjort mig så otroligt stolt i mammahjärtat. 
"Well.. Someone seems be loved.", skrattade Liam skämtsamt samtidigt som han slog till Zayn på armen. Josh la en tröstande arm på Zayns axlar och sedan gick vi emot bilarna, här skulle hem och firas. 
"Don't take it to seriously, buddy.", kommenterade jag med min blick riktad speciellt mot Zayn. "He love you. He's just in a bad mood and a bit tired.", berättade jag. Det var då Zayns tur att skratta medans han himlade med ögonen. 
"I know, I know. I can more about kids than you guys actually know.", svarade han divigt medan han blinkade med ögonen emot Kimbely som gick lite bakom oss. Jag fnissade till och nickade på huvudet, visst. 
 
Presentöppningen var klar och jag blev nästan skrämd av alla dyra och fina saker en ettårig pojke just fått, men samtidigt var jag glad över att så många lagt ner sina pengar på ett litet barn, även om vi hade det ganska så stadigt med pengar just nu så var jag noga med att inte skämma bort mitt barn allt för mycket, det var aldrig bra. Därför så försökte jag att berätta att de inte alls behövt köpa så jättedyra gåvor, men självklart var dessa grejer ingenting i världens största popgrupps ögon då det är därifrån de flesta grejer faktiskt kommer ifrån. Niall bara skrattade åt det hela och sa att jag bekymrade mig för mycket, något jag kanske också gjorde. Men, men, tacka gjorde jag då i alla fall. 
 
Alla hade satt sig till rätta och tagit fika på deras tallrikar. Kimbely hade bakat sina berömda cup cakes, något som verkade gå åt i allas ögon. De var i en blå färg och var väldigt söta, det passade bra in till dagens tema, blått.
En bit in i fikat plingade ett glas till och Niall ställde sig upp, jag tittade generat på honom och sedan satte jag Elliot i knätet så att han inte skulle få för sig att börja skrika i något jag antog var viktigt. 
"Well.. Uhm.. I'm actually sucks on this but me and the boys trained all day long yesterday so I hope this goes well.", skrattade han nervöst. Han sänkte då ner blicken mot oss och stirrade rakt in i mina ögon. "For about five years ago, before I got official. I was a normal boy as lived a normal life. I liked also a girl. She was shy, cute and really my type of girl. We actually had something, I really liked her and I didn't even cared about the one year difference between us, I liked her and we liked each other.", han tog min hand och tog en kort paus innan han tittade ut mot de andra som satt vid olika bord runt om i detta allrum. Jag sa ingenting, utan fortsatte bara att lyssna på vad Niall hade att säga. "Then I did an audition for the X factor and come in. I said good bye to the girl and leaved her alone. Since then she had a hard life, I could never expect how bad she has felt and I still have guiltfeelings about leaving her when she needed me like most. Three year after that, I saw her again, actually in the air.. In the same plane on her way to Mullingar just like me. I hadn't see her for years and I felt something I never felt before. It was love. And that girl sitting here, beside me with our beautiful son in her knees. I can't be more happier right now and I can promise every single one of you, I'd never hurt, leave or never stop loving this two people. Cheers!", han höjde sitt glas medans allihopa jublade. Jag blev både tagen, rörd och lycklig över Nialls fina tal. När han äntligen satte sig ner så lutade jag huvudet närmare honom och gav honom den mest perfektaste kyssen på länge. 
 
Jag stirrade länge på Elliot innan jag slutligen lämnade rummet där han djupt sov, våran lilla pojke som idag fått sitt namn bekräftat av gud. Namnet i hans mellannamn fick han ifrån sin morfar, som alltid skulle vara i våra tankar. 
Jag stängde försiktigt igen dörren och pustade ut. Alla människor hade gått, till och med Louis, Harry och Kimbely som vi aldrig trodde skulle lämna oss ifred, men efter en lång och ganska så händelserik dag så var jag och Niall ensamma. Jag kunde känna hur två starka armar kramade om mig bakifrån samtidigt som små pussar kändes i mitt hår. Ivrigt gjorde jag en smidig snurr så jag & Niall stod med ögonen emot varandra. 
"Hi my love.", fnissade jag och la händerna på Nialls bröst. "What a lovely day and a good speech today.", sa jag glatt medans jag gav honom en snabb puss på munnen. Han skrattade lite och släppte taget om mig. 
"Ah, I was really nervous, me and the lads talked about it a lot yesterday.", skrattade han och hand i hand gick vi ner mot neredvåningen där vi utmatta slank oss ner på soffan och bara njöt av varandras närhet. Efter ett tag så kom jag att tänka på hur längesedan jag använde mig av något socialt media, därför så tog jag snabbt upp min telefon ur bakfickan och klickade nyfiket in på Twitter där jag självklart hade hundratals olästa tweets och mina följare hade som vanligt ökat. Jag log lite och valde att inte alls klicka in på mina nya händelser utan klickade direkt in på 'skriv en ny tweet' istället. 
 
Jasmin Moore @JasminMoore 
What a beautiful day and the weather was pretty good ! Elliot was so happy and thank you for everyone as leaved us alone, it means alot for us :) xx 
 
Jag tittade upp mot Niall som även han var fokuserad på sin telefon, tummen avslöjade dock att han var inne på Twitter, jag antig att han svarade fans så att störa ville jag inte. En notis ploppade upp och der dröjde då inte länge förrän jag fattat att det även var en tweet Niall lagt ut. Nyfiket tröck jag upp den och läste de lilla meddelandet på 140 bokstäver. 
 
Niall Horan @NiallOfficial
Thank you for all the nice comments about Elliot, I really get happy about that. Had a really great time with family and friends, nice to see everyone again ! Can't thank my girl @JasminMoore and my son enough to give me the perfect family ever. xx
 
Jag blev rörd över de fina han skrev och återigen kom tankarna tillbaka på om jag verkligen var värd detta. Att må bra, ha en fin familj, ett stort fint hus och leva ett ganska så lyxigt liv då min inkomst till min egenskrivande bok sålts som smör, Nialls inkomst var ju inte ens något att diskutera om, så dåligt med pengar hade vi i alla fall inte. Vad har jag gjort för att förtjänat detta? den perfekta killen och bästaste sonen? ja, något har jag då gjort för att kunna gå från så otroligt känslokall till den människa jag är idag. Eller vad är det man säger, efter regn kommer solsken?

Så var denna novell över! Vad tyckte ni då & vad har ni tyckt om denna novell? Prologen till nästa kommer antingen imorgon eller så nästa dag. Beroende på hur peppad ni är på att få läsa den? själv är jag väldigt taggad till att få skriva en ny! 
 
Kommentera fina ni! 
 

everything has changed, chapter 50

8
- Jasmin -
"I'm not beautiful like a princess, Nialler.", konstaterade jag och flyttade blicken från taket till fötterna. Det var då hans tur att lägga sina fingrar under min haka, han flyttade huvudet så våra blickar möttes återigen. När han sedan log det där nöjda, perfekta leendet så kunde jag inte heller göra något annat än att följa hans exempel.
"Yes you do.. And you're only my princess too.", sa han med ett leende innan han försiktigt masserade mina läppar med sina. Niall fick mig för tillfället att bara glömma alla smärtor i min kropp, för att istället bara vara lycklig och glömma bort allting som har med Jasminette Moore att göra. Han var verkligen killen alla drömde om. 

 
- Niall - 
Tidigt på morgonen hade jag varit tvungen att stiga upp så att jag inte skulle bli sen till jobbet. Det kändes hemskt att behöva lämna Jasmin när jag visste att hon behövde mig som mest, men samtidigt så förstod jag att både hennes familj och vänner, bla Alfredo, skulle komma på besök under dagen, så ensam skulle hon i alla fall inte vara. Efter att berättat för killarna vad som hänt hade de till en början blivit rejält oroliga, sedan berättade jag att hennes tillstånd var lugnt, då återgick vi till våra normala positioner i rummet, en aning stelare än vanligt bara. 
Nu var jobbdagen över och jag var påväg hem till Jasmins hus efter att ha fått order om att åka hem och packa lite 'normala' kläder då hon hatade sjukhusrocken, något jag till en viss del kunde förstå också. 
Jag svängde in till hennes tomt där den gula villan stod där min fina flickvän bodde, jag parkerade och nästan sprang ut ur bilen för att fortare få komma till Jasmin på sjukhuset. När hon skulle få komma hem var fortfarande inte bestämmt, men jag skulle tippa på att en natt till skulle hon få stanna i alla fall. Om inte annat så skulle hon göra det för Kims skull som antagligen skulle få ligga kvar några dagar till då läkaren sade att han inte alls mådde bra. 
Jag tog nyckeln jag fått av Jasmin tidigare, låste upp dörren och klev in i den mysiga lilla hallen som ungefär var lika stor som egen. Jag kände mig ganska så hemma här nu faktiskt, men helst skulle jag vilja flytta till något helt eget med bara Jasmin och jag, men det var ett önsketänkande till något som antagligen skulle ske i framtiden, fick jag hoppas. 
 
Där stod jag, men ögonen in mot hennes garderob och var helt ställd. Vad ville hon ha för kläder, vad kunde hon ha på sig med alla sina blåmärken? antagligen något mjukt och inte så tajt skulle då jag tagit. Jag följde mina egna tankar och gick på känslan. Därför packade jag i ett par mjukisbyxor och en slapp t-shirt i min väska som jag sedan skulle ta med mig till min flickvän. En tandborste packade jag också med och till sist mobil laddaren. 
Jag checkade några extra gånger i väskan, hade jag fått med mig allt? nej, något saknades. Under tiden jag stod och funderade stod jag bara där och stirrade ut mot garderoben full med kläder, jag kunde inte förstå hur hon praktiskt taget hade tid att använda allt det där? det var ju mer än vad Louis hade till och med, det var ju nästan illa. Jag kom efter en lång tid fram till vad det var, en tjocktröja var det som fattades såklart. För att skynda mig så snabbt som möjligt så drog jag ut första bästa från hyllan, något jag inte skulle göra då en smäll hördes. Mina ögon spärrades upp och min blick föll ner mot golvet där en anteckningsbok låg. 
Ivrigt plockade jag upp den ifrån golvet och läste på den, det kunde ju inte tillhöra någon annan än Jasmin själv då jag antog att ingen annan skulle gömma en bok i hennes garderob under en tröja. 
Det var helt fel att läsa andras skrivböcker, jag visste det, men samtidigt var jag så nyfiken. Vad kunde egentligen stå? nervöst öppnade jag första sidan och började läsa. 
Det var till en början tungt, det stod om allt som hänt med hennes pappa och jag kunde även i någon mening tyda något med "killen jag hatar"- som jag antog var jag. Men jag dömde henne inte, hon hade helt enkelt inte mått bra under de senaste åren och det förstod jag. Jag fattade att hon antagligen skulle bli arg på mig för jag läste detta och jag fick genast väldigt dåligt samvete, men ändå, jag visste om allt som stod, hon hade ju i och för sig ändå berättat allt.
Utan att ha någon koll alls på klockan och tiden så fortsatte jag att bläddra, när jag kom till sidorna lite längre bak så insåg jag att det inte längre var tankar, det var dikter, noveller och andra slags texter - som också var till min förvåning bra. Hon var inte bara bra, hon var ju begåvad. Varför hade hon inte berättat detta för mig tidigare?
Jag slog igen boken och gick leendes ut från rummet, lämnade huset snabbt och hoppade med ens in i bilen och körde mot sjukhuset. 
 
- Jasmin - 
Paula hade precis kommit in och berättat att det var okej att besöka Kim nu. Jag pustade ut av lättnad och nästan skuttade ur sängen, trots smärtan i mina ben och vader. Klockan var runt fem snart och Niall skulle redan varit här, så lång tid kunde det väl ändå inte tagit att hämtat några ynka saker? jaja, lite ensamtid var aldrig fel då jag fått besök här under hela dagen. Kimbely, Josh, Georgia och Alfredo var här ett bra tag - tillsammans till och med. Josh hade då och då slängt ur sig spydiga kommentarer som Alfredo lyckligtvis bara blåste bort. Sedan var mamma, George, Rose och Olof här ett tag också, något jag uppskattade då familjetid var något jag börjat lärt mig att värdera allt mer och mer. Maria, Stan och Richard hade även under dagen kommit och hållt mig sällskap, det hade till och med blivit ett och ett annat kramkalas då och dom var nu inne för att hälsa på sin son och bror.
Jag hade fått beskrivningen av Paula att gå tre dörrar bortåt till vänster, i den fjärde dörren skulle han ligga. Jag skyndade mig dit och nästan slet upp dörren. Konstigt nog var det bara han där då jag förväntat mig halva släkten faktiskt, men det gjorde inte mig något, jag var gärna lite ensam med Kim. Jag kunde då och då dock känna mig halvt spyfärdig och yr, men jag antog att det bara var för att jag var ovan med smärtan kroppen skjuter ut. Det var inte längre psykiskt, utan nu mer fysiskt då jag fått hårda och otäcka slag emot min tunna hud och kropp. 
"Hey pumpkin.", log Kim när jag med långa ben gick emot honom. Hans arm var bunden med bandage, hans kropp var sönderslagen och han såg fortfarande helt blå ut under ögonen. Ja, han såg helt hemsk ut rent ut sagt, men fortfarande en av de finaste jag hade. 
"You alright? I'm so sorry for this and I shoudn't have..", började jag men stoppade mig själv när jag såg hur hans lediga hand höjdes i luften och pekfingret stack upp, han ville alltså att jag skulle vara tyst. "I love you, Kim. Never forget that."
"I won't. I love you too. Come here.", sa han med sin svaga röst medans han klappade på sidan av sin säng som ett bevis på att jag skulle lägga mig där. Jag gjorde som han sade. Ömtåligt la jag mig i hans vanligtvis starka armar, som nu inte längre var så starka då den ena var ur funktion, men den andra vilade runt om mig och jag låg med huvudet mot hans bröstkorg. 
"Where is the other?", frågade jag efter en stunds tystnad. Jag visste ju att min familj åkt hem en sväng för att fräscha till sig, men hur kunde Maria och de andra lämna Kim här? det var inte likt dom.
"They buy somtehing in the cafeteria.", sa han lågt och där kom då svaret. De hade såklart inte lämnat honom, bara för någon timme då Stan säkert behövde en lunchpaus. Jag log åt tanken att tänka på hur Stan bokstavligt talat dragit ut de andra för att få sin mat, det lilla matvraket. 
"Georgia and Alfredo was here today, they gave me the books I should work in. Maybe you can help me if I don't understand?", jag fnissade lite och vilade huvudet löst ner mot hans bröstkorg igen medans han fnös till.
"Yeah, sure.", svarade han bara kort innan jag slöt ögonen och sade hej till John Blund, för några minuter i alla fall. Det tog på krafterna att ligga på sjukhus, det gjorde det, även om man inte gjorde något speciellt alls. 
 
Ljud hördes och Maria kom innanför dörren. Det var precis i tid då jag just då planerat att säga hej då för en stund och se om Niall kommit tillbaka. Jag hejade snabbt på min faster innan jag gick vidare bort emot mitt rum igen. 
Snabbt öppnade jag dörren och möttes av personen jag speciellt behövde se och höra ifrån just nu. Min alldeles egna och finaste kille befann sig på plats. Dock med ett väldigt lurigt leende och en ryggsäck på ryggen som jag antog var där han hade mina kläder i. 
"Hi honey, how was your day?", frågade jag lite försiktigt med en eller säkert flera rynkor i pannan just nu. Han döljde något, men vad kunde jag inte riktigt sätta fingret på än. "What are you hiding for me?", skrattade jag lågt och gick sakta men säkert emot honom. Han hade handen bakom ryggen och det dröjde inte länge förrän jag förstod att han hittat något från mitt rum, jag visste då precis vad det var också. Han hade läst och hittat mina anteckningar. 
"And so do I asking you, my girl. Why haven't you told me your talent for writing? for gods sake, darling. You're a star!", hans komplimang gjorde mig samtidigt rörd och lite förvirrad. Varför hade han över huvud taget läst något som inte var hans? jag undvek istället bråk och fokuserade på det positiva, Niall gillade det jag skrev och han verkade till och med vara ärlig med det. 
"Thank you. I love writing actually, it's something I do when I'm mad, sad and everything else. My dad helped me alot with those things.", förklarade jag med ett halvhjärtat leende. Niall däremot verkade inte se det som något negativt utan utstrålade bara ännu mer glädje ju längre han såg på mig. Jag skulle just till att säga något då hans ansikte bara föll ihop och snabbare kom han fram till mig. "Babe, are you alright? You looks so pale and weak.", jag tittade på spegeln som fanns på väggen höger om mig och förstod i det ögonblicket vad han syftat på. Min hud var blekare än vanligt och jag hade väldigt ont i magen. Sekunden efter stod jag med huvudet ner mot toan och lät gamla matrester sprida ut sig jämtes med vattnet. Det kändes som en bakfylla, utan någon som helst alkohol i kroppen. Jag hörde hur Niall oroligt ropade på hjälp, något han lyckats bra med för bara några sekunder efter så stod Paula vid min sida och strök mig över ryggen. 
 
"And you're sure you don't have get yourself any alcohol the last couple of hours?", det där var nog den dummaste frågan dom kunde ställa. De var noga och strikt med att ej tillåta några som helst droger på sjukhuset, så hur hade de tänkt sig att jag skulle fått tag i det när hela sjukhuset bestod av människor och personal som ser och hör allting? jag nickade i alla fall bekräftat och tittade mot damen som tittade på något i sina papper. Niall satt vid min sida och smekte min hand medans jag oroligt tittade på Paula som tittade på läkaren framför mig. 
"Have you had sex without condoms or any other protection the last month?", frågade sedan Paula. Både Niall och jag tittade skamset på varandra då vi båda visste att vi varit väldigt dåliga på att använda oss av skydd de senaste veckorna. Jag hade dock alltid skyddat mig då jag haft sex med okända killar på fyllan, det var något som alltid fanns i bakhuvudet som jag aldrig glömde bort, hur full jag än var. Men med Niall, njaa..
"Yes..", erkännde jag och tittade generat ner i golvet. Faktum var att jag faktiskt hatade att prata om sex och relationer med folk jag knappt kände eller prata om det över huvud taget, varför skulle de nödvändigt vis behöva veta det?
"Oh..", började den okända damen och ställde sig upp. "Then you can come with me..", oroligt tittade jag på Niall som släppte min hand. Jag följde med den svarthåriga, mulliga tanten till ett annat rum där hon bad mig att kissa i en mugg. Ja, så allmänbildad var jag faktiskt för att förstå att det var ett graviditetstest jag nu höll på att göra. 
Efter något som kändes som en evighet var resultatet äntligen där på den lilla stickan, jag vågade dock aldrig kolla själv. Tänk om jag var gravid? vad skulle hända då? hur skulle Niall reagera? tusen frågor rabblades upp i mitt huvud. Men den största frågan var ju bara, var jag och Niall redo?
"Young girl.. Would I tell you what the situation is?", jag suckade. Ville jag ens veta? växte det ett litet barn i mig eller inte? nervöst nickade jag och tittade gravallvarligt på damen i den vita rocken. "It's positive.", log hon och hela jag stelnade till. Jag var gravid med Niall Horans barn, vad skulle jag göra? 
 
"You're what?", Nialls reaktion var precis den jag förväntat mig av. Nästan den samma som den chock jag fick. Det var mycket tankar i mitt huvud och jag visste inte hur Niall skulle ta det hela. Jag var egentligen inte redo, men jag hade alltid sagt till mig själv att aldrig ta bort ett barn, mitt barn. 
"Please say something else.. How should we do this. What would I do? I can't take away a kid in my stomach, Niall. I can't.", mina tårar forsade ner på mina kinder medans jag satt där rädd, förvirrad och samtidigt nyfiken på framtiden. Jag visste ingenting längre. Två starka armar lindades om mig och Nialls mun träffade min panna. 
"I don't know what to say.. It's so much to take in.", mumlade han medans hans mun fortfarande låg på min panna. "I can just promise you that I'll never leave you again. I did it once, it was the worst mistake I ever done.", jag log åt hans mening och flyttade mitt tunga huvud åt sidan så våra ögon möttes. 
"I'm not ready for this, but I can be. Will you be here for me and love me and the little kid in here?", det kändes obehagligt att fråga min egen pojkvän den frågan medan jag klappade mig försiktigt på magen som fortfarande var lika liten som innan. När han sedan log så hela hans vita, fina tänder syndes så kändes det säkert. Jag litade på Niall, jag ville se honom som en pappa till mina framtida barn och jag älskade honom över allt annat. 
"Jasminette, my love and my princess. I'll do everything for you and have kids with you is exactly what I want to, a future with you.", sa han och mitt breda leende ändrades till något större. Jag pressade mina små läppar mot Nialls och vi möttes i en perfekt kyss som avslutades när han - fortfarande med pannan emot min - viskade "I shall be dad.", något som gjorde att mina tårar föll ner ännu en gång, dock inte på grund av förvinnig och rädsla denna gång, utan nu var det frågan om lyckotårar. 

SIIISTAAAA KAPITLEEET!! Woho! Eh, väldigt dåligt kanske.. vad vet jag? men ja.. Vill få slut på denna novell så snabbt som möjligt så jag snabbare kan börja på min nya.. Förstååår ni?? ;) 
Det kommer komma en slags epilog imorgon tror jag där ni kommer få läsa om typ två år senare, vad säger ni om det? och vad har ni tyckt om denna novell å kommer ni följa den nya? 
Allt gick ganska snabbt nu, jag håller med, men som sagt.. Ska börja på en ny snart och vill få denna novell överstökad ;) Kommentera underbara nii!
 
 

everything has changed, chapter 49

11
- Jasmin -
"Now you're not so cool anymore?", sa tjejen som nu kommit fram till mig, som fortfarande var i händerna på de stora killarna. Människorna runt omkring hade nu börjat stannat upp och sett saker, vissa var till och med uppe med mobilerna och förmodligen kallade på hjälp, men inte hindrade det den rödhåriga bitchen framför mig att komma närmare. Istället för att stoppa henne stod folket bara där, knäpptysta och kollade på. 
"You almost killed my boyfriend the last time. Now I wanna kill yours. But first, I'll kill you.", sa hon innan hennes näve landade rakt på min vänstra kind, kinden där jag redan var öm på av slaget Alfredo givit mig, och där.. Blev allting svart. 

Det var suddigt, allt var suddigt. Jag kunde känna en och en annan smärta flöda genom min kropp men trots smärtorna och det höga ljudet av röster som ekade i mitt huvud, så lyckades jag se vart jag var. Runt om mig fanns flera olika vitklädda sköterskor som blockerade de vita korridorerna, jag själv låg antagligen fortfarande kvar på britsen och fördes till rummet jag förmodligen skulle behandlas på. Jag var tillbaka där allt en gång började, på sjukhuset & jag var alldeles för trött för att känna något annat än en smärta som ilade igenom hela min kropp.Jag slöt ögonen och lät proffserna göra det dom är bäst på.
"Keep her awake, I'll take care of her friend here. Go to room 345 and do what you can for take away the most of the pain.", det var sedan det sista jag hörde ifrån någon, förmodligen så somnade jag om. 
 
- Niall -
Jag vaknade upp av ett tjut. Var klockan redan halv åtta? det kändes som att jag sovit i bara några ynka timmar. Frustrerat slet jag åt mig telefonen för att stänga av de eviga tjutandet, i det ögonblicket insåg jag att det inte alls varit alarmet som ringt. Klockan var strax efter ett på natten, för två timmar sedan hade Laura åkt tillbaka till sitt och timmen efter hade jag somnat, med det sagt så var det inte så svårt att lista ut hur många timmar jag sovit inatt. Det tog ett tag innan jag reagerade på det dolda numret över huvud taget, men vem ringer så sent på natten om det inte var gällande något allvarligt? Jag drog på den gröna luren för att svara och möttes av en chock när kvinnan bakom luren berättade att hon kom ifrån sjukhuset, jag reste mig snabbt upp i sängen och satte handen för pannan. "Hello, is it Niall I speaking with?", den kvinnliga rösten upprepades igen och jag la då märke till att jag blivit så förstummad att jag tappat talförmågan. Men tillslut fick jag i varje fall tillbaka sinnet och öppnade då munnen. 
"Yeah, yeah. That's me, what's it about?", frågade jag bara med en ganska så hes röst. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var orolig, för visst var jag det, men samtidigt var jag så otroligt trött. Ändå så hade jag rest mig upp från sängen och börjat dragit på mig de närmsta plagget som ögat träffat. Jag brydde mig faktiskt inte om hur jag fick se ut, det var väl knappast några ute vid den här tiden i alla fall. 
"It's your girlfriend, Jasmin. She's very, very hurt. Her family is here right now and they also wants you to be here. Are you willing to come?", frågade samma kvinna. Utan mitt medvetande så kände jag hur tårarna rann ner ifrån mina kinder. Jasmin, vad hade hänt med henne? 
"Of course.", svarade jag snabbt och lade på luren. Jag grabbade åt mig mina svarta Ray Ban och skyndade mig ut till hallen. Jasmin skulle inte få gå igenom ännu en sjukhustillställning utan mig, det hade hon tyvärr redan varit med om för många gånger. Snabbt slet jag på mig skorna, tog på mig kepsen och glasögonen innan jag rusade ut igenom dörren. Hur fel det än hade blivit mellan oss tidigare idag så var jag absolut villig att prata om det mer, jag älskade henne och om hon hade de tbra med Alfredo så skulle inte jag stå ivägen för deras vänskap.
 
"Corridor four. You'll see hers family there too, they are waiting for her.", sa den utmatta mannen bakom disken medans jag började springa emot ingången till korridor fyra. Jag sprang igenom de läskigt smala gångarna tills jag äntligen kom fram till något jag skulle kalla allrum, det satt två pensionärer där och bredvid de gamla paret så satt flera igenkända ansikten. Inte bara Annie, George och Olof, även Kimbely och Josh. 
"What happend?", frågade jag hektiskt och slog bort ännu ett par tårar. Jag tittade eftertraktat på hela familjen som satt framför mig, deras blickar sa mer än deras munnar och jag förstod då att även dom inte visste mer än vad jag gjorde. Jag slog mig ner bredvid Josh som satt med armen om Kimbely som var i tårar även hon. Stämningen var verkligen inte den bästa, men samtidigt så förstod jag ju det. 
"The worst is, she wasn't alone.", mumlade Annie. Jag tittade dit och mötte hennes blick. Mina ögonbryn höjdes samtidigt som rynkor bildades emellan dem, hon tog ett djupt andetag innan hon fortsatte. "Kim, her cousin was also there and he's also hurt. What I know, they were fighting with someone. The police were at the place fast though, but we don't know how Jas and Kim feels anyway. Maria, Stan and Richard is on their way from Mullingar now.", jag visste inte alls vad jag skulle säga. Jag kunde inte säga något alls faktiskt, den smärtan som fanns inom mig var obeskrivlig och om vi aldrig bråkat så hade hon kanske varit med mig istället, då hade aldrig detta hänt. Jag satte armbågarna på mina knän och huvudet i händerna när jag då kände en hand på min rygg. Långsamt tittade jag upp och såg på den lille killen framför mig, George, alltid hade jag gillat den pojken. 
"Hi boy, how are you?", jag tog de få krafterna jag hade kvar till att bilda ett påmålat leende till min flickväns lillebror innan jag drog in honom i min famn. Lyckligtvis kröp han upp i mitt knä och lutade huvudet mot mitt bröst. Han sa inget, han bara andades tyst och slöt tillslut sina ögon, något jag också egentligen behövde just då men jag valde att avvakta tills vi fick något svar om Jasminette. Istället suckade jag lite och möttes av fyra ögon som tittade på både mig och George. "He seem really like you.", fnissade Kimbely roat och det gladde mig att hon höll humöret uppe, något jag egentligen också behövde så jag gav med mig ett litet tystlåtet skratt så att grabben i min famn inte skulle vakna. 
"He chose you instead of me, well.. That's pretty good.", retades då Josh och slog till mig löst på armen. Jag fnös till och nickade på huvudet. Mitt humör var inte på topp men nog försökte jag i alla fall inte göra situationen sämre än var den redan var. 
"How did you and Jas became friends basically?", frågade jag efter en stunds tystnad. De båda vännerna tittade på varandra med ett leende, sedan ryckte de bara på axlarna. 
"It's a funny story. She was cool. Me and her got in the same group in our chemistry lab, we became friends very fast and even if she was bad in school I could see the good in her too. Josh and Jas were practically like enemies, they were probably too similar, then they just got friends by me later.", förklarade Kimbely kortfattat och enkelt. Jag nickade till svar och kom då på att Jasmin aldrig berättat det för mig, men det var heller inte så noga kanske. Jag var glad att hon haft dessa två underbara människor omkring sig då jag varit fullt upptagen med mitt eget under dessa tre åren. Hur jag hade klarat mig utan Jasmin då hade jag svårt att kunna se nu. 
Ännu fler minutrar gick och samtalet mellan mig, Jasmins vänner och familj fortsatte tills äntligen en sköterska kom emot oss med blickarna fäst mot oss. Jag svalde hårt och rättade till George i min famn innan jag sedan tittade på en utav damerna som kom fram till oss. Genast började hon prata, hon avvaktade inte alls utan hon berättade hur det låg till och vad som hade hänt direkt, något som uppskattades. 
"The police also called, the girl as hit Kim and Jasminette is now on the notifications. Both of Kim and Jasminette, the young people are really crocked and need rest. Kim hasn't wake up yet but Jasmin has, she's okay and her situation is fine, positive. She really wants to see you first of all, Niall.", hon kisade lite med ögonen emot mig när ett leende spred sig på mina läppar. All den krampen i min mage bara släppte när jag hörde att hon var okej fick hela mig att vilja hoppa av glädje, att hon sedan ville se mig först av alla gjorde inte saken bättre precis. Jag förstod dock att vi hade mycket att prata om och att hon kanske var sur, men jag var beredd på alls och redo att be om ursäkt. 
 
- Jasmin - 
Den snälla läkaren Paula hade gjort allt hon kunnat och jag hade äntligen vaknat upp ordentligt. Trots de olika slangarna, maskinerna och plåsterna på och runt om mig så kändes det ändå skönt att leva igen, kunna prata och tänka. Jag hade dock inte förväntat mig att hela familjen varit här och väntat på mig, inte heller hade jag trott att Niall skulle kommit efter vårat lilla gräl tidigare idag. Trots det var jag glad att han var här och jag hade precis skickat iväg Paula till att hämta min fina Niall som jag saknade mer än någonsin.
 
Dörren öppnades sakta och in kikade ett igenkänt huvud in med ett leende som kunde göra hela mig knäsvag och bli kär på nytt, om och om igen. Jag pressade fram ett leende i den lilla kraften jag hade i min kropp till att bilda ett leende som Niall besvarade ännu mer. 
"Honey, I love you so much.. You don't deserve this.", han gick snabbt fram emot sängen och slog sig ner på stolen bredvid den. Jag varken visste eller hade orken till att säga något, därför låg jag bara där och tittade på honom, hur ful jag förmodligen än var just nu. Paula hade berättat för mig att skadorna jag fått kunde se värre ut än var det egentligen var, men ändå så gjorde det otroligt ont. Magen hade ett stort blåmärke ända upp till brösten och benen var heller inte de vackraste. Inte nog med det så hade jag även fått ännu ett blåmärke på kinden efter slaget rödtotten givit mig. Men jag klagade inte, jag var helt enkelt värd det efter de jag gjorde mot henne och pojkvän sist. Niall tittade rakt in i mina ögon, jag såg tydligt att han gråtit, men jag valde även att inte kommentera det heller. "I'm sorry for what happend about some hours ago. I don't know what I even were thought about but I hope you're fine, I can recognize that I were jealous and stuff, but I'm fine with you and Alfredo now, I'm ready to give him another chance.", började han. Jag skulle just öppna munnen för att säga att han inte alls behövde oroa sig över det nu, eller över att ens ge honom någon chans alls. Jag ville inte att han skulle bli bästa vän med Alfredo, eller ens kanske prata med honom, men jag lät honom fortsätta då han faktiskt verkade ha planerat detta tal under en lång tid med tanke på hur välutvecklat allting lät. "And to the girl you saw in my flat today, it was Laura. An old friend as I have know since forever. My mom and her parents are like best friends, and so do we.", förklarade han också. Jag suckade lyckligt och tog handen för hans mun. Sedan la jag mina två svaga fingrar under hans haka för att föra hans huvud närmare mitt. 
"I love you too, weirdo.", viskade jag innan jag pressade mina läppar med honom. Det blev dock ingen långvarig kyss då våra leenden stod ivägen från de ivriga läpparna. Japp, jag var helt klart lycklig med Niall, han gjorde mig hel och fick mig att känna en känsla ingen annan någinsin fått mig att känna. 
Tillslut gjorde jag plats åt honom bredvid mig som han snabbt la sig vid, sedan flätade han samman våra fingrar innan han fortsatte att granska mig noga. Jag gillade det inte, men ville han titta på min slitna och blåa kropp av alla blåmärken, så helt okej för mig. Det var på egen risk. 
"You're so beautiful, exactly like a princess.", viskade han i mitt öra medan han vilade huvudet på min axel. Som om knasbollen just läst mina tankar. 
"I'm not beautiful like a princess, Nialler.", konstaterade jag och flyttade blicken från taket till fötterna. Det var då hans tur att lägga sina fingrar under min haka, han flyttade huvudet så våra blickar möttes återigen. När han sedan log det där nöjda, perfekta leendet så kunde jag inte heller göra något annat än att följa hans exempel.
"Yes you do.. And you're only my princess too.", sa han med ett leende innan han försiktigt masserade mina läppar med sina. Niall fick mig för tillfället att bara glömma alla smärtor i min kropp, för att istället bara vara lycklig och glömma bort allting som har med Jasminette Moore att göra. Han var verkligen killen alla drömde om. 

Är så otroligt trött på allt och alla hela tiden. Var ej meningen att de skulle bli någon del då jag höll på att somna ett x- antal gånger under skrivandes men här får ni ert kapitel, gjorde de för er å hoppas ni blev nöjda. 
Kram och kommentera, make my day pleeaase ;) haha. ja!
 

everything has changed, chapter 48

10
- Niall -
"Thank you for always being here for me and I love you, you know that?", frågade jag och gav henne ett brett leende. Vi var inte riktigt för att prata om känslor med varandra, vi pratade ofta om känslorna vi hade om andra, men det var sällan jag eller hon sa något som de tre viktiga orden. 
"I know that, bro. And I love you too. But now we're talking about something funny when I'm here. What about play some FIFA? I have to get a revange!", jag skrattade högt och satte mig upp ordentligt. En omgång FIFA med en bästa vän var aldrig fel. 

Untitled
- Jasmin - 
"Kim?", utbrast jag så snabbt som min talförmåga kommit tillbaka. Min brunhåriga, muskulösa kusin reste sig hastigt upp och rusade fram till mig. Tårarna jag lyckats stoppat innan jag kom in genom ytterdörren var genast tillbaka igen och det kändes mer än bra att få vara i en trygg famn igen. "What are you doing here, stupid?", frågade jag och slet mig ur hans armar. Han fnös till och drog lite på smilebanden. Jag verkligen älskade sättet han visade hur mycket jag betydde för honom. 
"I called your mom and asked if I could sleep here for some days then I'll meet some friends and maybe get a job here in London. I told her to hold it as a secret until I'm coming. Lika a surprise to you and George. And here I am and I see that something is happend and you'll have to tell me everything what's going on because I hate see my cousin like this.", han strök sina stora händer upp och ner på mina armar med ett tryggt ansiktsyttryck. Istället för att svara på hans fråga så sköt jag då upp det och fick ögon stora som golfbollar. 
"You will move in here?! to London I mean? Oh, Kim. That's great! No, it's more than great, it's amazing!", utbrast jag och slängde mig återigen i hans armar. Jag kunde knappt tro det själv. Jag hade praktiskt taget allting här nu, det var ju bara Kim som fattades i vanliga fall. 
"If my interview with the boss will working well, ah.. Then I'll probably moving to London and start working as well.", förklarade han och mitt leende ökade. Äntligen kunde jag känna hur ett äkta leende spred sig kring mina läppar. 
"But you have to tell me what's going on, why are you crying?", jag suckade. Jag hade hoppats att han skulle släppa det ämnet och bara låta mig ha kul med honom ikväll, men såklart så kände vi varandra för bra för att veta att det ens var möjligt. Han skulle tjata tills jag berättade så det var ingen idé att dra ut på det. Jag började berätta om dagen då Alfredo slog mig, att vi sedan pratade till sena kvällen och när jag kom tillbaka så var både Josh och Niall oroliga. 
 
".. And then he told me to go and fuck Alfredo, because I clearly wanted it according himself. While he had a blonde girl with him in his flat with the sweatpants on and everything. I have never seen her before and I promise, they had sex in there.", mumlade jag argt. Denna gång visste jag att jag överdrev, Niall skulle aldrig ligga med en annan tjej när han hade mig, jag var nästan säker på det. Men av ren ilska så flög det bara ur mig, jag kunde bara inte hjälpa det. Kim bara satt och lyssnade medans jag berättade allt som kom i min väg. Hans reaktion på Alfredo var inte heller den bästa, han fick förmodligen uppfattningen att han var en hänsynslös pojke som slog tjejer, men han valde att inte säga någonting i alla fall, även om jag såg hur han bra gärna ville säga hur mycket han ogillade Alfredo just nu. 
"I knew Niall before and he has never been cheating. What he said before, he hate cheat and I don't think he even would be it with you. He's a good guy and yeah..", han hade rätt. Det visste jag, ändå ville jag inte hålla med. Istället la jag mig med huvudet i hans knä och bara tittade upp mot taket. Ja, hur vida det än var med detta så skulle jag åtminstonde begära en ursäkt ifrån Niall om jag skulle fortsätta träffa honom. Jag accepterade inte vad som helst, speciellt inte de orden som kom ifrån Nialls mun tidigare idag. 
 Jag låg fortfarande med huvudet på hans mage medans han hade satt igång en omgång NHL 14 som faktiskt inte var mitt, Josh hade tagit hit några spel som han glömt att tagit tillbaka, men eftersom han hade sin flickvän nu så hade han antagligen aldrig tid med att sitta och spela tvspel i alla fall. 
"Are you up for any party tonight, Jas?", frågade Kim halvt spontant. Men det var ju det han var, spontan. Jag rynkade pannan och såg upp på honom som fortfarande såg fokuserad ut på spelet. 
"I have started in school again and I have school tomorrow. I can't drinking.", berättade jag och reste mig upp. Han pausade spelet och såg glatt på mig, han om någon hade alltid tjatat på mig att gå tillbaka till skolan och bli mig själv igen, så jag antog att han ville ta vara på den här stunden så länge han bara kunde. 
"Oh really? How's it going?", frågade han intresserat och började pillra med mitt hår. Jag log lite när jag tänkte på Georgia, klassen och hela mitt nya umgänge. Det var underbart och den sista terminen i skolan såg jag verkligen fram emot. 
"Good actually. It's hard to understand everything and stuff but it goes great. I have a lot of new friends and yeah.. I like the new class.", förklarade jag och han fortsatte bara att lyssna. 
"I'm proud of you and I know you'll raise your grades in no time.", konstaterade han med ett flin. Jag hoppades på det i varje fall och ville verkligen satsa på skolan nu. Jag behövde det. "But you can always just follow me to any party, dancing and have fun? I'm soo excited for what London can offer so I wanna do something fun.", jag suckade lyckligt och tittade på klockan, än så länge stod klockan bara på 19:24pm, visst kunde jag visa Kim lite olika fester och klubbar i London, jag om någon var ju faktiskt expert på dom. 
"Yeah a little while. I have to come up tomorrow though.", förvarnade jag och han skrattade gällt innan han nickade. Då så, då var det bara att göra sig i ordning. Jag målade ögonlocken med brungrå ögonskugga, sedan fick det bli några drag med mascaraborsten, efter det fick jag nöja mig. Jag skulle trots allt inte vara ute för länge ikväll, även om Kim hade tankarna på det. Jag satte mig ner i sängen för att tänka på vart vi skulle ta vägen nu. En klubb med mycket folk på en tisdagskväll var inte det lättaste, men London var alltid livligt och jag visste det perfekta stället att gå på. En plats där jag alltid gick mitt i veckan förut. 
 
Mamma hade - konstigt nog - gått med på att skjutsa oss till klubben där festerna fortfarande var livliga en tisdagskväll mitt i veckan. Hur hon nu kunde lita på att jag inte ens skulle dricka en droppe förstod jag inte, men jag var glad att hon gav mig en chans i varje fall, något jag sumpat rejält tidigare, men denna gång var det allvar, dricka stod inte på listan. 
"Take it easy tonight, Kim.", skrattade mamma när hon slängde bak blicken på min kusin som redan klivit ur bilen. Mamma hade alltid älskat Maria och mina kusiner, hon & Maria hade praktiskt taget varit bästa vänner tidigare, något som alltid varit en lättnad för mig och George. 
"Yeah, I will.", svarade han nonchalant och gav henne ett milt leende. "Thank you for the ride. See you later!", med det så slängde han igen bildörren men slöt aldrig blicken ifrån fönstret, han väntade på mig så mitt val att stanna kvar i bilen och åka hem igen fanns liksom inte. 
"Be safe tonight, hun. Yeah?", jag nickade bekräftat och klev ut ur bilen jag också. Jag sa snabbt hej då och följde den blåa bilen med blicken tills den inte fanns i min åsyn längre. 
 
"You're ready?", han la handen på handtaget när vi till våran lättnad kommit förbi den stora vakten. jag nickade till svars och följde hans fotspår i den stora lokalen in till den riktiga festen. Det var som vanligt hög musik, lukt av alkohol, spya, svett och parfym på samma gång - vilket inte direkt var den godaste kompinationen. Men, men. Inne var vi i varje fall och som vanligt var det ett helt dansgolv där femtiotals människor stod och hoppade, skrek och dansade. 
"Wow, this place is amazing!", utbrast Kim i ett förvånansvärt glatt tonläge. Jag bara skakade på huvudet åt hans ivriga nerver att köra igång, men ändå förstod jag honom. Festerna i London var inte direkt som de hemmafester i Mullingar precis. "I'll go and get some drinks. See you later?", trodde han på fullaste allvar att jag skulle gå med på att han lämnade mig ensam? jag himlade med ögonen och nickade i alla fall. Innan jag ens hunnit blinka så var han borta, förmodligen vid baren. Jag fnissade till lite för mig själv innan jag sedan gick ut mot folkmassan för att dansa till låten som just nu var i högtalarna. The Monster med Eminem och Rihanna, & inte klagade man på det precis. 
 
Nästan en och en halv timme hade gått och jag var faktiskt helt slutkörd. Jag hade träffat på många roliga människor både nyktra och berusade på dansgolvet. Jag insåg då att man faktiskt kunde ha kul utan alkohol, men krafterna i min kropp hade tagit slut och jag satt nu ensam i en soffa lite på sidan av allting. Det var inte förrens en stund senare som jag la märke till att jag var iakttagen av ett gäng människor, eller snarare en grupp som jag så väl kände igen, trots att jag i det tillståndet varit helt borta av alla drogor och alkoholen jag då fått i mig så kunde jag ändå känna igen dom till utseendet. Det var gänget som givit mig ett blåmärke på både kind och lår som då varade i flera veckor. Jag hade dock besegrat dem alla, därför förstod jag vad de nu ville ha. Flinen på deras läppar avslöjade att de bara var ute efter en sak - revange.
 
"Hello there pretty girl.", jag fattade att jag aldrig hade en chans mot dessa människor. Jag var en och dom var minst fem stycken. Hade jag varit påverkad och full hade det varit en helt annan sak. jag var fullt nykter och dessutom hade jag inte slagits på evigheter, därför så kände jag att jag inte riktigt var lika taggad på att slåss som dom verkade just nu faktiskt. De kom snabbt emot mig, men jag reste mig då upp och backade, något jag direkt ångrade då deras flin övergick till hånskratt. "Oh, poor little girl. Now you aren't so cocky anymore, huh?", sa den ena och den enda tjejen i gruppen. Jag svalade och skakade på huvudet, vad hade jag för val? jag skulle bli dödad. 
"Go away from her.", en välkänd röst hördes och deras huvuden bytte genast rikting. Till min lättnad så var det Kim som stod där, ganska så borta men ändå kändes det som en trygghet. Tjejen tog återigen ordet och kollade på mig igen.
"Is he your boyfriend? aww, that's sweet.", hon lade till en fejkad ljus röst som gjorde att de stora killarna bakom henne skrattade, självklart också fejkat. Jag sa ingenting, utan gav de alla fem mitt mittenfinger, då såg jag hur ena killen tog sats. När han bara var knappt en decimeter ifrån mig tog han upp näven och slog den rakt på min näsa, blodet forsade ner och jag skulle ljuga om jag sade att det inte kändes, för det gjorde de verkligen. "Does your mom know you're a whore?", skrek en annan precis när jag tagit emot slaget. I samma veva märkte jag hur Kim reagerat och höll just nu på att slå en annan kille som inte var i närheten av tjejen då jag visste att han aldrig hade mage att slå till en tjej. Men killen Kim slagit slog tillbaka, ännu hårdare i hans mage. med alkohol i kroppen, halvt borta och ganska så svag så klarade han knappt av det där slaget den stora killen givit honom. Jag gav ifrån mig ett skrik och försökte ta mig loss de två killarnas hårda grepp om mina armar och midja, men förjäves. Jag såg hur min älskade kusin, blev sparkad och slagen mitt framför mina ögon - och allt var mitt fel. 
"Now you're not so cool anymore?", sa tjejen som nu kommit fram till mig, som fortfarande var i händerna på de stora killarna. Människorna runt omkring hade nu börjat stannat upp och sett saker, vissa var till och med uppe med mobilerna och förmodligen kallade på hjälp, men inte hindrade det den rödhåriga bitchen framför mig att komma närmare. Istället för att stoppa henne stod folket bara där, knäpptysta och kollade på. 
"You almost killed my boyfriend the last time. Now I wanna kill yours. But first, I'll kill you.", sa hon innan hennes näve landade rakt på min vänstra kind, kinden där jag redan var öm på av slaget Alfredo givit mig, och där.. Blev allting svart. 

Well.. ganska dåligt slut kanske. Men vad tror ni händer? ;) Hur kommer Niall att reagera? 
Kommentera massor nu sötisar så kommer nästa del inom nolltid ;) lol ledsen för sen och försenad del, men har ett liv utanför skrivandet också, även om jag ibland inte skulle vilja det. Aja, hoppas ni alla haft en bra helg. Det har då i alla fall jag. Kram på er!

everything has changed, chapter 47, part 2

6
- Jasmin -
"Someone is in there and waiting for you.", sa hon och nickade mot riktningen i mitt rum. Min första tanke var självklart Niall, som jag även hade hoppats. Sakta gick jag emot dörren till mitt rum och när jag sedan öppnade den långsamt så möttes jag inte av den jag egentligen hoppats på, utan betydligt mycket bättre just i denna situation och någon jag verkligen behövde just nu. Kim, min älskade kusin satt på sängen med mobilen i handen. På golvet stod en resväska som jag antog var hans, han skulle antagligen stanna längre än bara en natt, något som gladde mig ännu mer. Precis vad jag behövde nu. 

 
- Niall - 
Jag slängde igen dörren med en smäll. Vad hade jag gjort? jag hade startat ett bråk jag inte visste hur jag skulle kunna ta mig ur med tjejen som betydde mest. Jag la huvudet än en gång i händerna och lät mig själv hasa ner mot den vita dörren bakom mig. Laura, min vän sedan barnsben, kom direkt fram till mig och la en hand på mitt lår. 
"What was that, Nialler? You wants to talk about it?", under mina tårar som rann ner ifrån mina ögon så kunde jag ändå pressa fram ett ganska så äkta leende bakom all sorg. Jag var glad att Laura var här nu, en tjej som alltid funnits där och har varit som en slags syster då min mor och far endast givit mig en bror, nog klagade jag inte för det, men visst skulle det varit kul med en syster allt, och min blondhåriga vän som nu var på besök, ganska så sliten, var ju precis som en.
"Uhm.. It was her I talked about lately.", mumlade jag bara och släppte händerna från huvudet så våra ögon kunde mötas. Laura & jag pratade inte så värst ofta då vi båda höll på med vårat, hennes karriär som TVreporter på nyheter och liknande hade gått i uppfyllelse, likväl som mina drömmar. Men när vi väl pratar kan vi prata i timmar om allt och alla. Hon var en sån vän jag bara kunde släppa allt med för en stund och endast leva i nuet, vi var så lika på så många sätt vilket nog var därför vi kom så bra överens hela tiden. Att bilda ett förhållande med denna tjej fanns inte ens på kartan då vi endast såg varandra som bästa vänner. 
"Oh, really? she seemed very nice.", sa hon lågmält för att antagligen lätta upp den trista stämningen mellan oss. Jag skulle precis säga att det var exakt det hon var, snäll, fin och bra på alla sätt. Men hennes mun öppnades före och jag lät henne fortsätta. "To be honest. If I went to my boyfriend and saw a girl look like this in his house I'd absolutely be jealous.", hon pekade menat ner på hennes avslappnade kläder och det ruffsiga blonda håret. Jag kunde nu förstå att Jasmin kanske kunde misstolka det hela, vilket hon också antagligen gjorde, något jag inte ens tänkte på förrän nu i efterhand. Anledningen till varför Larura hade på sig min huvtröja och ett par mjukisbyxor som hon en gång tidigare glömt här var en lång historia. Men för att ta det kortfattat så skulle man kunna säga att det hade varit en lång natt för henne med hårt festande, därav varför hon även hon såg så sliten ut.
"Yeah, maybe you're right.. Sorry for being like this.", svarade jag och reste mig upp. Ögonen var fortfarande suddiga av tårarna som bildats i mina ögon så det tog ett tag att vänja sig. Väl uppe på golvet igen såg jag att Laura fortfarande satt kvar på golvet. Jag skrattade åt henne och gav henne min hand. "Here, come on. We can just staying in here all day and just watch some movies, just like before.", hon tog snabbt min hand och tog sig upp på egna fötter på nolltid. Man såg däremot hur ont i huvudet hon hade och jag kunde inget annat än att skratta, hur plågsamt det än såg ut så tyckte jag ändå att hon fick skylla sig själv. 
Jag antog att Jasmin inte ens visste vem denna tjejen var, jag hade aldrig berättat för Jasmin om Laura, däremot hade jag berättat för Laura om min flickvän. Blondinen som nu befann sig omkring mig var en av mammas närmaste vänners barn, det är så vi två kände varandra. Något som tidigare gett oss problem då Laura bott i London i hela sitt liv, medans jag bodde i lilla Mullingar. Därför trodde jag att det skulle bli bättre då även jag, tillsammans med de andra killarna flyttade till London vi också, men hela situationen blev inte direkt bättre då heller. Vi hade ju som sagt våra jobb som fick gå i första hand så tiden att umgås fanns liksom inte, trots att vi nu bodde i samma stad. 
 
- Tidigare idag -
Telefonen ringde och jag kände genast igen signalen. Det var min. Jag tittade upp och möttes av att Louis som höll i min ringande Iphone. Jag visste inte vad jag skulle hoppas på men innerst inne ville jag att det var Jasmins namn som stod där, men det var det inte. Istället visades Laura på displayen. Mitt leende ökades i grader, Laura, den blonda glädjespridaren hade jag inte pratat med på evigheter, vad kunde hon vilja? jag drog på skärmen och satte luren mot örat då en välbekant röst började prata. 
"Oh how are my famous friend today?", alltid skulle hon komma med en halvtaskig kommentar i början av våra samtal, hur tiden än gick mellan våra pratstunder så var det som att vi pratade igår, vi var precis som vanligt och det var sällan det blev en tyst stund i vårat sällskap. Hon visste även hur mycket jag hatade ordet 'känd', det kändes så stort på något sätt, vilket antagligen var en av anledningarna till att hon inlett vårat samtal så prydligt. Jag skrattade lite och skakade på huvudet, plötsligt fanns det nu andra saker att tänka på än Jasmin för ett ögonblick. 
"Oh Hi to you too, little friend.", jag flinade brett och märkte hur killarna reagerade. Med mitt leende hade det förmodligen anat att det var Jasmin som ringde, men när jag sedan sa som jag sade så antog jag att de insåg att det absolut inte var henne jag talade med. Killarna kände till Laura och de visste hur nära vi stod varandra. De kunde dock inte förstå det riktigt förrän dagen kom då Harry berättade att han hade en liten crush på henne. Jag hade genast blivit rasande och tvingat honom att låta henne vara. Vilket jag nu bara kan skratta åt. Jag hade alltid varit överbeskyddande över henne, vilket jag tänkte fortsätta med i all evighet. Harry, som jag visste var väldigt flirtig och charmig, kunde få vem som helst. Men en av hans tjejer skulle inte vara Laura, det var något han kunde hoppa upp och sätta sig på. Dock var dom ett avslutat kapitel då Laura bara skrattade åt det hela och tyckte inte Harry var så värst mycket att ha, något som gladde mig lite. 
"I'm in your areas now for once. Be with me? my head hurts. I need my brother to take care of me.", jag log åt hennes uppfostran. Alltid hade hon bett om mig vårdnad och hjälp om hon varit bakfull. Något som tidigare aldrig funkat när hon och jag bott på olika ställen, men nu funkade det ju faktiskt ganska så bra och självklart ställde jag upp för en vän. 
"Of course, I'm coming. Would I pick you up somewhere?", hon fnittra och tänkte lite innan hon svarade. 
"I'm actually at your place now. Are you coming and open it soon? we have so much to talk about and especially the girl you're dating!", jag kliade mig lite i pannan och tittade på allt arbete vi hade. skulle jag kunna trassla ur det här? jag skulle åtminstonde försöka. 
"You can wait outside my door until I'm coming. I need just do some stuff first.", förklarade jag och tittade på alla papper som låg omkring oss. Det var endast tre timmar kvar att jobba egentligen, men jag visste att Laura aldrig skulle vänta så länge. Jag hade mitt solo kvar att spela in, sedan fick jag vara klar för dagen. 
"Well, ah.. See you around then?", frågade hon oroligt och jag fnös till lite över hennes tonläge. Hon visste att jag aldrig skulle lämna henne ur sticket och så fort jag gjort vad som mest var nödvändigt så skulle jag direkt åka till henne. 
 
Drygt fyrtio minuter senare befann jag mig utanför min lägenhet. Jag parkerade bilen på min privata parkering och nästan sprang in genom porten upp för de tre trapporna där jag möttes av en sovande blondin. Dock var hon ganska så smart för att vara en blondin då hennes jobb inte direkt var det lättaste att få, det var ju tack vare hennes betyg som hon kommit så långt. Hon satt med huvudet lutat mot min dörr med ögonen stängda, jag förstod att hon sov. 
Jag satte mig på huk ner och såg på henne, sedan kunde jag inte längre hålla skrattet inne. Hon såg inte bara hemsk ut, hon såg även otroligt rolig ut när hon var sliten. Hon ryckte till av mitt gälla skratt och nästan flög upp i mina armar. 
"Hi Niall, I've missed you soo much!", mumlade hon - fortfarande ganska yrvaket. Hon såg inte direkt pigg ut nu om man skulle uttrycka sig rätt. Jag la mina armar om hennes smala kropp och la direkt märke till hur kall hon var, trots att jag inte heller var den varmaste att vara omkring just nu så var hon betydligt mycket kallare än mig. Min blick fördes ner på hennes kläder och det var då jag såg det, hennes kläder bestod endast av en ynklig klänning, mitt i vintern. Hon var helt sjuk. 
"Come on, We have to changes your clothers before you get sick and probably dying because of coldness.", mumlade jag för mig själv och la min arm runt hennes midja och hennes armar tog ett kraftgt grepp runt mina axlar. 
Jag förde henne in till värmen igen, satte henne i soffan och drog en filt över henne innan jag gick vidare mot mitt rum där jag hade mina kläder. Min blick flackade mellan kläderna innan jag fann en mjuk, tjock hoodie som säkert skulle passa Lauras magriga kropp innan jag sedan fann hennes egna gamla mjukisbyxor som hon tidigare lämnat kvar här. 
Glatt gick jag ut i rummet där den bakfulla tjejen, nu låg i, sedan kastade jag kläderna på henne som hon tacksamt tog emot. Vi hade verkligen så mycket att prata om.. 
***
 
"Have you been fighting before?", frågade Laura nyfiket medans hon la filten över oss båda. Jag bara skakade på huvudet och lutade mitt huvud mot hennes axel, även om det nu skulle vara tvärt om så struntade jag i det. Det var något som var så skönt med henne, man behövde inte alls bara den 'coola' killen omkring henne, det räckte med att vara sig själv. 
"When I leaved her in Mullingar, hers father died some weeks after that. I didn't knew until.. Kind of now actually. She was a bit cold and mad at first but she probably changed her mind.", jag ryckte på axlarna och att nämna hennes pappas död kändes helt fel. Jag ville inte tro på det själv, de gånger jag träffat honom var han otroligt schysst, han var även otroligt omtyckt av fotbollslaget, vet visste jag. Det var faktiskt en ganska så jobbig nyhet att han var borta, jag ville inte ens tänka på hur Jasmin och hennes lillebror tog det. "She has have an unstable live since then, but it's on the right way now.", berättade jag sedan och Laura lyssnade & verkade även förstå. Även om hon och jag aldrig skulle kunna sätta oss in i hur Jasmins liv hade sett ut genom åren. 
"I know I overreacting today, I was hard to her and regret it as well. I have a feeling inside me as say it's not gonna be alright again.", suckade jag. Laura tog min hand, hon korsade inte våra fingrar, utan hon tog det på ett mer vänskapligt sätt för att inte hela situationen skulle bli så konstig. 
"Hey you, don't give up, okay? don't listen to the voice in your body. Listen to your heart. I know you love her and she obviously love you too. You can't give up on her. Let it go some days before you're talking to her, after a while she will forgotten you and you can tell her how you feeling about everything.", jag kände mig hemskt just nu. Det var hon som hade bakfylla, det var jag som skulle vara den där vännen som tog hand om henne med mackor, te och massage. Istället var det hon som hade armen över mig, pillade med mitt hår samt höll i min hand. Jag klagade dock inte, jag var bara glad över att få slippa tillbringa detta tillfälle ensam. 
"Thank you for always being here for me and I love you, you know that?", frågade jag och gav henne ett brett leende. Vi var inte riktigt för att prata om känslor med varandra, vi pratade ofta om känslorna vi hade om andra, men det var sällan jag eller hon sa något som de tre viktiga orden. 
"I know that, bro. And I love you too. But now we're talking about something funny when I'm here. What about play some FIFA? I have to get a revange!", jag skrattade högt och satte mig upp ordentligt. En omgång FIFA med en bästa vän var aldrig fel. 

Dåså! Då var part tv avklarad och ni fick även läsa lite från hur Niall tog det hela. Bra/dåligt? ;) Personligen blev jag jättenöjd med denna delen, haha!
Kommentera gärna fina, söta ni!!
 
 

everything has changed, chapter 47, part 1

13
- Jasmin -
Hans sms gjorde mitt humör värre än vad det faktiskt redan var. Till en början lät han väldig besviken och arg på något sätt, men sedan också så ville jag inte ha det så här. Honey var det ända gosiga ordet i de alla meningarna och jag förstod att det antagligen var något ord för att 'lätta upp den trista stämningen'. Att veta att jag även ikväll inte skulle få träffa killen jag älskade mest gjorde ondare i mig än vad jag trodde själv. Jag ville verkligen inte vara utan honom en natt till. 

- Liam -
Vi alla fem hade vaknat, ätit frukost och åkt till studion tidigare än vanligt. Det var sällan vi gick upp tidigt för att jobba, vanligtvis så brukade vi komma dit runt tretiden då vi i alla fall vaknat upp ordentligt, men det resulterade även till senare kvällar. Idag var det annat som stod på schemat. Tidigare dag menas också att sluta tidigare. 
Väl inne i vårat arbetsrum var det som vanligt två ansvariga som redan var där och skötte om de alla ljudinställningarna, mikrofonen och allt det där. Vi slog oss ner på våra platser och Zayn var den första som blev inkallad till kuren för att spela in sin röst till den nyskrivna sången - våran kommande singel till vårat nya album.
Jag sneglade på Niall som inte såg särskillt glad ut idag heller. Igår kväll när vi dukat upp massor med dricka och tilltugg, samt att vi köpt hämtmat gjorde honom lite gladare. Vi andra märkte tydligt att han kopplade bort allting för ett ögonblick och levde i sin egna lilla bubbla, något han nu inte längre kunde göra då plikten kallade och verkligheten kom ifatt oss alla. Det var tisdag och tid för att arbeta. 
"What are you guys doing today?", frågade jag lite diskret för att bryta den jobbiga tystnaden. Harry fortsatte att leka med ljudet till Zayns röst medans Louis bara ryckte på axlarna. 
"Be with El, I think.", han log sitt busiga leende som fick mig att småskratta jag med. Åt vad visste jag nog inte ens själv. 
"Fuck.", i samma ögonblick som den igenkända rösten nästan skrek så såg jag en mobil flyga över halva rummet och rakt in i väggen. Det var inte en liten smäll och mobilen såg inte ut att hålla sig bra efter den krachen jag, och de övriga förmodligen också hörde. Min blick struntade dock i mobilen för ett tag och ägnade mig istället åt att titta på grabben som kastat den, Niall, som nu dessutom såg hemskare ut än innan. 
"Oh shit.", svor Louis och plockade upp mobilen då den hamnat bara några meter ifrån honom. "This don't looking good, mate. The half display and the button is broken."
Zayn och Harry kom rusande ut ifrån sina delar av rummen för att antagligen se vad som försegick. Förbryllat tittade vi allihopa på Niall som endast satt med händerna för ansiktet och vägrade att möta våra blickar. 
"She is with him.", mumlade han sedan mellan händerna. Det var till en början svårt att höra vad han sade, men efter tre gånger kunde jag någorlunda förstå vad det handlade om. Orden upprepades flera gånger ifrån hans mun och jag skulle faktiskt verkligen inte vilja vara i hans situation just då, jag visste ju själv hur svartsjukan tyvärr kunde förstöra så mycket i ett lyckligt förhållande. 
"Oh no, forget that idiot, Niall.", tröstade Harry som snabbt var där med sina händer och strök han över ryggen. Vi andra samlades vid honom också och peppade honom så mycket vi bara kunde. Det här var verkligen jobbigt att se, att se Louis gråta på grund av Eleanor var vi alla vana vid nu, men att se Niall gråta över en tjej hade vi nästan aldrig sett tidigare, så det var annorlunda nu. 
"I hate myself so damn much, why am I so freaking jealous?", Nialls tonläge var inte längre mjuk och lugn. Nu lät det mer som illska och irritation som flödat upp i hans hals och minne. 
"Niall nothing is your fault. Don't be so hard at yourself. You're a good guy and we all can see how much you and Jas love each other.", peppade jag med och slog mig ner i fotöljen bredvid honom. Ja, som sagt.. Det var alltid lika jobbigt att se Niall, eller någon annan också för den delen, ledsen. Plötsligt hördes en hög ringsignal. Vi alla tittade på varandra, men blickarna fastnade på mobilen Louis höll i handen med den halvt spruckna skärmen och den trasiga knappen. Louis gav telefonen till Niall som nu tittade upp, han kisade lite när han läste namnet på displayen sedan bildades ett svagt leende på hand läppar.
 
- Jasmin -
".. and that's what I wanna do in my future.", Georgia och Alfredo höll sin konversation om jobb och framtiden levande. Jag satt mest bredvid och tänkte, tänkte på Niall som på det senaste dygnet verkat arg, ledsen, besviken och konstig. Men varför? jag förstod verkligen ingenting längre. 
"Yeah girls, watch in here!", Alfredo riktade sin mobilkamera mot oss och det tog bara några ynka sekunder för mig att förstå vad han gjorde, självklart knäppte han kort. "I have to upload this picture on Instagram, may I?", frågade han sedan med blicken fast på telefonen. Georgia skrattade glatt och nickade minst lika belåtet. 
Själv bara ryckte jag på axlarna och la inte alls så mycket energi på det. Helst ville jag bara till Niall just nu, kanske få reda upp vad som var fel och bara få se honom igen skulle ju göra hela min dag. 
Jag tog en sipp av mitt kaffe och tittade ut mot människorna inne på Starbucks.Folkmassan bara ökade ju längre tid vi ägnade våran tid där och Alfredo verkade verkligen gilla Georgia. De skulle bli ett väldigt fint par och jag hoppades att de kanske kunde bli mer än vänner, dock var det ju svårt att säga efter 'första dejten', men vad jag såg så sa glimten i bådas ögon när de tittade på varandra mer än va de själv kanske visste. 
"Are you going to studying now, or?" jag tittade på klockan på min arm och förvånades över tiden, den hade verkligen flugit iväg. Den var redan strax efter fyra och om jag skulle få tag i Niall innan kvällningen så var det kanske dax att ge sig iväg. 
De två turtuduvorna tittade menande på varandra och log sedan mot mig. 
"Ah we think so, and you? are you going with us?", frågade Georgia med ett litet större leende. Jag skakade enkelt på huvudet och gav med mig ett vänligt flin till mina två vänner framför mig, som egentligen inte sagt så mycket till mig under min tid omkring dom då det varit fullt upptagna med varandra, varför jag ens var kvar var väl för att jag inte hade så mycket annat att göra precis, men nu visste jag ju exakt vad jag skulle göra.
"No, I'm gotta go actually. But you two seems really happy together, really. I hope you'll have a nice day and see you guys tomorrow, yeah?", jag reste mig upp, tog min väska och gav dem båda en enkel kram innan jag började gå mot utgången från Starbucks. 
"Thank you, Jasmin.", rösten bakifrån mig kom inte ifrån någon annan än självaste Alfredo, jag vände mig hastigt om och såg hur han log mot mig. Jag fnissade till lite för mig själv och fortsatte att gå, det var verkligen kul att i alla fall han kunde få vara lycklig. Men vad var inte jag då? jo, visst mådde jag helt okej, men lycklig kunde jag endast känna mig i Nialls sällskap.
 
Niall svarade varken på sms eller när man ringde, något jag kanske inte riktigt förväntat mig då han alltid brukade svara. Klockan var snart halv fem och trafiken i London var katastrofal. Bilar, bussar och folk var överallt och tiden avslöjade att människor helt enkelt slutat sina jobb vid denna tiden. 
Jag tänkte inte chansa, jag bara tog taxin och åkte raka vägen hem till Nialls lägenhet i hopp om att han var där och slutat jobbat för dagen. Chansen kanske inte var så stor men det var alltid värt ett försök. 
 
Jag betalade taxin och tackade för skjutsen innan jag snabbt tippade in i Nialls lägenhet. Det var kyligt ute, det var verkligen ingen värme alls i luften och endast någon centimeter snö låg på backen då det nydligen slutat snöa. Det var i början av Januari därför så hade jag ju inte precis förväntat mig någon sorts värme. 
Eftersom jag nu inte orkade vänta på att hissen skulle komma så tog jag trapporna, jag staplade mig upp för de tre trapporna innan jag slutligen var framme vid Nialls lägenhet. Det var ingen tvivel på att ingen var hemma i alla fall då röster och skratt hördes inneifrån. Nialls röst fick hela mig att bli varm trots den kalla luften och jag tvekade inte en sekund på att plinga på. Efter något som kändes som evigheter började fotsteg närma sig och ett kraftigt skratt hördes innan dörren öppnades och ett igenkänt ansikte stack ut genom det vita föremålet framför mig. 
"Oh, uhm.. Hi Niall!", mitt leende ökades i massor men försvann direkt när jag såg hur hela Nialls ansikte bara skönk ihop till en slags besviken, ledsen klump. "I tried to call you but you didn't answer so..", jag avbröts snabbt av ett skratt innifrån rummet. Det var inte någon av killarnas, eller TVn, det kom verkligen ifrån hans vardagsrum och det lät äkta. Skrattet kom också ifrån en tjej, och nära nog stod jag Niall för att veta att han inte hade någon syster. Vem kunde det vara? 
"I turned off my phone.", muttrade han och öppnade dörren några centimeter till så jag nu kunde tyda på att höga klackar stod i hans hall bredvid hans skor. "What are you doing here? aren't you supposed to be with.. Uhm.. Never mind.", han kom på sig själv med att låta oerhört svartsjuk, men jag sköt bara ifrån honom frågan och bet mig i läppen. 
"I wanted to see you.. I miss you, can I come in?", jag gick närmare dörren och tog i handtaget utifrån men möttes då av att Niall drog ifrån dörren. Han stirrade mig rakt in i ögonen och såg faktiskt en aning irriterad ut. 
"Actually you can't. I'm here with an old friend so if you excuse me.", hade det inte varit för att tjejen just då kommit ut till hallen och tittat på mig konstigt så hade jag känslan av att Niall faktiskt skulle slagit igen dörren i ansiktet på mig, jag fann ingen tvivel på att Niall var arg, eller kanske ledsen? 
"Who's her?" frågade jag med en vanlig ton i rösten och försökte att inte låta så vältans svartsjuk, även om jag var det. Vem var hon och varför befann hon sig med mjukisbyxor, blondt lockigt hår och en utav Nialls tjocktröjor på sin tunna, ynkliga kropp? Hon såg faktiskt väldigt vänlig ut, något jag egentligen inget annat trodde. Just nu ville jag bara ha ett svar, vem var hon? 
"Oh, so do you even care?", fnös Niall till och la armarna i kors. Jag förvånades över hans beteende och förstod faktiskt inte riktigt vad han höll på med just nu, der märktes dock väldigt bra att han inte var så bekväm i situationen och tjejen bakom honom såg heller inte ut att förstå något alls. "Go and fuck Alfredo instead, I know you want it.", hans ögon såg nu inte längre skyldiga ut som dem tidigare var, nu var det mest tårar blandat med ilska i hans blåa, vackra ögon. Det värsta var nog att han inte ens verkade bry sig om att sagt som han gjort och faktiskt sårat mig. Han stod helt still och bara tittade på mig. Jag blev faktiskt lite rädd, men istället för att bryta ihop framför honom så tog jag handväskan bakom axeln och drog frustrerat bak en hårslinga bakom örat. 
"Screw you, Niall. I never thought this about you and.. Come again when you're ready to talk.", sa jag bara och vände på klackarna medans jag snabbt sprang ner för trapporna. Jag hade hoppats att Niall skulle följt efter, men samtidigt var det skönt att han inte gjorde det. Istället kunde jag höra en hög smäll ifrån Nialls dörr och en tystnad spred sig ut över hela lägenheten. Det var först när jag sprungit så långt ifrån husen, ifrån Niall och allmänheten tills jag slog mig ner på en röd bänk, som jag slöt mina ögon och lät tårarna falla ner från mina kinder. Hur kunde allt bli så fel?
 
"Have you been crying?", mammas fråga ignorerade jag och slängde av mig skorna för att sedan gå upp på rummet. Denna dagen hade helt enkelt varit för mycket och jag kände nu att jag verkligen behövde en kram. George, som satt i soffan i vardagsrummet när jag gick förbi hade ett stort leende på läpparna, men orken att fråga vad han gjort fanns inte där, därför så fortsatte jag att gå några meter till tills jag trampade upp för trapporna där jag möttes av Rose som hade ett svagt leende på läpparna. 
"Someone is in there and waiting for you.", sa hon och nickade mot riktningen i mitt rum. Min första tanke var självklart Niall, som jag även hade hoppats. Sakta gick jag emot dörren till mitt rum och när jag sedan öppnade den långsamt så möttes jag inte av den jag egentligen hoppats på, utan betydligt mycket bättre just i denna situation och någon jag verkligen behövde just nu. Kim, min älskade kusin satt på sängen med mobilen i handen. På golvet stod en resväska som jag antog var hans, han skulle antagligen stanna längre än bara en natt, något som gladde mig ännu mer. Precis vad jag behövde nu. 
 
Ojdå! Tror ni Niall och Jasmin kommer att bli sams igen, men innan dess.. Tror ni något annat kommer att hända? och vem var tjejen Niall hade hemma hos sig? Nu är i alla fall Kim hos Jasmin.. Men kan lova er att lite mer kommer att hända.. Hur tror ni att Jasmin och Niall kommer börja prata med varandra igen? Kommer de kanske sluta som att bara vara vänner kanske? ;) who knows? 
Detta är iaf lite av dramat jag planerat in, håll ut ;)
Nästa kommer när ni kommenterat! :D 
 
Update; för er som redan har läst så undrar ni nog varför jag ändrat rubriken till en part 1, svaret är enkelt. Det är endast för att i nästa del kommer det komma en part två ifrån Nialls perspektv då ni kommer att få läsa lite om hur han såg på det hela efter att hon gått därifrån. Till er andra, ja.. Nu vet ni det också ju! ;) kramisar. Haha :D
 

everything has changed, chapter 46

10
- Jasmin -
Med en klump i magen bestämde jag mig för att gå in på våran konversation igen och se om han sett eller inte. Det var något jag dock ångrade då jag möttes av något jag inte förväntat mig riktigt. Nere i högra hörnet stod det; Read 19.57 PM.
Jag tittade hektiskt på klockan, nu var den 20.12. Det hade alltså gått sexton minuter sedan han sett mitt meddelande & jag fick den skumma, jobbiga känslan inom mig att detta inte alls berodde på att han var upptagen just nu, utan att något helt enkelt var fel. Något stod inte rätt till och han grubblade antagligen på någonting. Men vad kunde vara problemet till att han försökte undvika mig? 

- Niall -
Hur många gånger än killarna försökt att övertala mig att inget pågick mellan Jasmin och Alfredo så ville jag så gärna tro det, och innerst inne visste jag det. Men jag kunde ändå inte sluta tänka på det värsta. Visst, Jas skulle inte vara otrogen, men vad skulle hända om hon lämnade mig på grund av honom? jag hade svårt att se ett mig i ett liv utan Jasmin just nu. Det hade alltid varit något som saknats tidigare, men den pusselbiten föll på plats när Jasmin kom in i mitt liv igen, jag var så oerhört rädd att förlora henne igen. 
Risken att höra om honom hela kvällen ville jag inte ta, därför så var det bäst att kanske vara ifrån varandra en natt. Det var en dålig idé, jag vet, men jag orkade ärligt inte höra om honom. Jag gillade inte den killen, även om jag borde ge honom en chans. Dessutom verkade det gå så bra för henne i skolan nu, jag ville inte komma in och störa eller förstöra någonting alls. 
Jag hatar att behöva erkänna detta, men ska jag vara ärlig så tror jag faktiskt att jag var svartsjuk. Något som inte alls var bra, jag ville inte vara det. Men jag försökte intala mig själv att jag inte alls var det, att se Jasmin tillsammans med Josh gjorde inte mig någonting, jag vet ju hur nära dom står varandra och dessutom så har de aldrig haft sex, vad jag vet i alla fall. Men saken är den att från dag ett, när han försökte stöta på henne vid nyår, så har jag aldrig riktigt gillat honom. Sedan kom hon och berättade om hur hon blivit slagen av samma person, då gick gränsen för mig. 
"What's up, smarto?", Liam la armen om min nacke och tittade oroligt på mig. Jag förståd i det ögonblicket att jag återigen varit inne i min egen bubbla då jag faktiskt inte hört något av vad killarna sagt. Jag tittade mig omkring och möttes av fyra flin som kom ifrån mina fyra gruppmedlemmar. Jag ruskade på huvudet och fnös till.
"What are you guys planning up to?", sa jag istället då jag fattade att de hade pratat om någonting, något jag inte lyssnat på. Också till ett försök att byta samtalsämne när jag fattade att killarna förstod att något var fel. Harry tog sig för pannan och suckade åt mitt frånvarande men Louis var snabbt uppe med att rädda situationen ifrån att bli stel och pinsam.
"Well, it will be a bit late in here tonight so we were talking about any movienight tonight. It sounds good for me, I mean.. Eleanor studying and Perrie is with Little Mix.", förklarade han och tittade upp mot oss alla. Jag blev faktiskt glad åt hans förslag, var det något jag behövde nu var det en grabbkväll med mina bröder utan några tjejer alls. 
"Yeah, Who's up on a movienight?", ropade Zayn och höjde upp sin hand. Liam var snabb med sin också och Louis var inte långt efter. Harry skrattade mjukt och ställde sig upp ifrån soffan. 
"I'm so damn in!", hojtade han och gjorde en high five med Louis. Jag gav med mig ett skratt och nickade jag med. 
"Count with me lads!", med det så räckte även jag upp handen och sprang sedan emot Harry som var den enda som stod upp. "Grouphuuug!", skrek jag och slängde mig på Harry som höll på att tappa balansen. Sekunderna efter stod vi alla fem i en cirkel och kramade om varandra hårt, precis vad jag behövde. Trots att det var en sån liten sak jag reagerade på - som jag visste var hur töntigt som helst - så tänkte jag på det värsta som kunde hända. Därför så var det ganska skönt med fyra andra killar omkring mig dagligen som förstod, lyssnade och fanns där hela tiden och de visste också att jag tyckte det var väldigt jobbigt med Alfredo just nu, kanske var det en av anledningarna till att Louis kom med förslaget. Vem och hur de än kom fram till förslaget om en grabbkväll med film, så lät det som en bra idé och det skulle bli skönt att komma på andra tankar. 
 
"Niall, don't be mad at me now, but I have to ask this..", började Liam och bet sig i läppen samtidigt som han frustrerat gnuggade sig i pannan. "Are you jealous of Jasmin's classmate? You look so upside down and really.. You've been really boring the last hours.", jag förstod att denna fråga skulle komma. De alla fyra satt i sina fotöljer och granskade mig noga. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, men sanningen kanske var en bra idé. Jag rynkade på pannan och ryckte på axlarna. Jag visste att jag överreagerade, men vad skulle killarna egentligen tycka? Vi pratade om detta tidigare idag, men inte alls så speciellt djupt. Om jag kände Liam rätt så ville han ha ett riktigt svar nu. 
"Maybe a bit, I mean.. He's good looking and everything.", mumlade jag ifrån min fotölj med blicken nere vid golvet. Nu väntade jag bara på deras reaktioner. Louis retsamma skratt och Harrys flin på hans läppar om att jag var helt dum i huvudet som agerade som jag gjorde på grund av en kille jag inte ens visste hon pratade med. Men ingenting kom, sekundrar som kändes som flera timmar rullade vidare utan att någon sa något alls, tillslut vågade jag titta upp och mötte då dem alla fyras ansikten som var riktat mot mig. De såg inte alls ut att vilja skratta, inte alls. Istället hade det allvarliga miner allihopa och Liam flyttade sig närmare mig och vilade sin lätta arm runt mina axlar. 
"You looking good you too, mate.", log Liam och ruffsade till mitt hår. Killarna verkade medlidande på ett sätt men på ett annat inte alls.
"But you actually don't know what's going on. Maybe they don't talk to each other, you know nothing so you have nothing to worry about.", inflikade Harry med ett litet leende. Det var i och för sig sant. Ja, jag överreagerade helt klart med hela grejen och jag hatade det. Men vad skulle jag göra? det var sån här jag var. Vi fick helt enkelt vänta och se vad som skulle hända. Imorgon skulle jag i alla fall åka hem till henne, jag ville se henne och hennes leende igen, men samtidigt så förstod jag att hon ville prata då hon förstått att något var fel idag, men jag skulle väl helt enkelt bara säga som det var, att jag var svartsjuk, eller?
 
 
- Jasmin - (nästa dag)
Solen lyste in genom mina persienner och i samma sekund som jag insåg att det var min mobil som låg och pep av larmet så visste jag att det var skolan jag skulle till. Men jag hade faktiskt inte den här ångesten över att behöva gå upp idag, jag såg faktiskt fram emot att gå till skolan. 
Jag satte mig yrvaket upp och la huvudet i händerna en stund innan dörren öppnades och jag möttes av Rose som hade ett leende på läpparna. 
"Annie just told me to going upstairs and check your room if you were awake.", flinade hon och granska mig noga innan hennes gröna ögon med klumpiga ögonfransar på grund av allt mascara ökades i grader och hennes flin blev genast mycket större. "Oh my god. aren't that Nialls shirt?", jag tittade ner på den stora tröjan jag under gårdagen tagit på mig och log. Att känna Nialls ljuvliga doft som fanns på tröjan hjälpte min saknad i varje fall lite. Jag hade faktiskt sovit väldigt bra inatt och för det mestadels tack vare min käre pojkväns tröja.Gud vad jag saknade den killen alltså, även om det bara gått ett dygn sen sist vi sågs. 
"Yeah, it is. But I think he's angry at me.. Don't asking why.", muttrade jag och reste mig upp ur sängen mer handen i håret. Idag var en sån där dag då jag inte riktigt orkade bry mig om utseendet eller kläderna, därför blev det en enkel vit, stickad tröja med ett par svartmönstrade jeans. Slappt, snyggt och naturligt tänkte jag. 
"I think it's kind of hard to write in my blog about the boys without telling them you're my sister. Like.. I hate pretend to not know you!", babblade hon på och jag bara rullade mina ögon. Helst skulle jag bara vilja slänga en kudde på henne, men när jag tittade på klockan så insåg att jag faktiskt inte hade tid med det. 
"Well.. That's not my problem. You have promise me to not write something private and I hope you haven't either. My privacy should not being in your damn blog. Get it?", suckade jag med mitt vanligt trötta morgonhumör. Hon nickade som svar och tog fram sin väska som hon hade haft hängt på hennes axlar. 
"It's yours. Annie packed your stuff because it were on the table downstairs."; jag tog tag i den rutiga handväskan och dubbelkollade ifall mamma verkligen lagt i allt jag behövde. Men vad jag kunde se då så låg pennor, tidningar, böcker och datorn på rätt plats. Jag drog till med ett tillgjort leende framför Rose som då försvann ut ur rummet. 
Ännu en gång tittade jag på mobilen i hopp om ett sms, eller något tecken över huvud taget att Niall var vid liv, men fortfarande inget svar sedan igårkväll då jag skrev till honom. 
 
"Thank you for the ride, baby!", jag pussade Josh snabbt på kinden innan jag tog väskan över axeln och öppnade bildörren. På vägen till skolan hade jag berättat en helt del, mestadels om Niall för att se om Josh möjligtvis kanske kunde veta vad som var fel, men han hade ingen aning. Incidenten om att jag berättat om Alfredo till Niall hade jag stått över då jag inte tyckte det var fullt nödvändigt. Niall kunde väl knappas bli sur över en sån sak? 
"Always, love.", skrattade Josh och gav mig sin blick som gjorde mig så trygg och säker. "Have a nice day and call me when you wanna go home, yeah?", han tittade ut mot skolgården medans han pratade men trots att jag nickade så visste han att jag skulle höra av sig, han kände mig så bra nu. 
 
Jag traskade över skolgården med blickar brännande i min rygg. Även om inga kanske riktigt visste vem jag var så var jag fortfarande stämplad som tjejen utan en förälder, vilket var något ytterst ovanligt på vår skola trots mängden elever. Alltid hade jag varit tjejen som alla hatat, tyckt synd om och helt enkelt tagit avstånd ifrån på grund av att vara rädd att säga fel saker. Men det dom inte visste var att jag var stark nog att le även om det gjorde ont. Att höra andra prata om sina pappor gladde mig verkligen, varför skulle andra människor behöva lida bara för jag att min pappa inte längre var vid liv? alltid hade mina tankar strävat efter att tänka så, men under de senaste åren hade jag också tagit avstånd ifrån människor, jag hade helt enkelt svårt att ta in människor i mitt liv. Jag var dock väldigt glad att jag lärde känna Kimbely på labben i kemin, utan henne och Josh hade jag aldrig klarat mig. 
 
Jag gick in igenom den mellersta porten av tre möjliga och traskade upp för trapporna. Efter tre våningar var jag äntligen framme till min korridor där jag försökte leta reda på min klass och Georgia. Efter ett tag fann jag henne i en grupp av tjejer, hon fick genast syn på mig och skyndade sig emot mig med det där perfekta leendet jag bara älskade hos henne. De liksom spred med sig glädje. Under gårdagens raster hade jag med en klump i magen berättat för Georgia hur jag hade haft det den senaste tiden, men hur Niall kommit och rest mig upp igen. Hon hade bara lyssnat, stöttat och hållt min hand under min berättelse och trots det hon visste nu så behandlade hon mig inte annorlunda, hon såg det som förflutet och såg allting framåt, vilket var nog det som jag verkligen uppskattade mest hos henne. 
"Hey, Jasmin!", med hennes skrikrosa kavaj och vita linne kom hon emot mig, hon var verkligen hur snygg som helst och jag undrade då vad jag varit hela tiden, varför hade jag inte kommit till den är klassen direkt? alla var så omtänksamma i våran klass. "Do you know what?", hennes leende blev om möjligt ännu större och hon la sina armar om mig. Jag kramade förvånat tillbaka och tittade sedan chockad på henne igen. "I wrote to Alfredo yesterday and do you know what? We're going to take a coffee together after school today! and studying to our mathtest too!", jag kunde faktiskt inte tro det själv, men efter ett tag så insåg jag att det faktiskt hände och mitt leende sped sig även det. Jag var verkligen riktigt glad över hennes skull, och Alfredos med för den delen. 
"Oh, I'm so happy for you! I hope it goes well!", konstaterade jag och kramade om henne igen. Hon trasslade sig då ut ur kramen direkt och hennes leende hade då förvunnit lite. Jag kunde se med hjälp av hennes två rynkor mellan ögonbrynen att hon var fundersam över något. 
"What are you gonna do tonight? I'm a bit nervous actually and he's the one I really like. Please be with us? I know he want you with us too and it will be even more fun if you join us, please?", jag bet ihop lite. Jag hade inte förväntat mig att frågan ens skulle komma men jag såg det inte som någon negativ sak. Jag gillade både Alfredo och Georgia så att umgås med dom gjorde inte mig något. Niall verkade ändå helt sur på mig, av någon anledning.
"Yeah, I'd love to! I just have to say it to Niall so he knows.", berättade jag och var snabb uppe med att ta upp mobilen för att sända iväg ett sms till honom. Jag passade då också på att titta på klockan, till min lättnad var det åtta minuter kvar tills våran lektion började så jag hade inget bråttom alls att skriva. 
 
~ U still want to be with me? come home to mine tonight if you want to. I'm with Alfredo and Georgia all day but see you tonight? ;) love you ~
 
Jag skickade snabbt iväg det innan jag knappt hann läsa igenom det, men jag ville verkligen inte hinna ångra mig. Kanske var det så att jag bara inbillat mig att Niall var sur på mig? jag hoppades på det i alla fall. Jag och Niall hade inte bråkat på riktigt någon gång faktiskt, utom den gången då jag kaosa till det mellan mig och Josh, men då var Niall mest stöttande, det var nog mest jag som var arg. Det vibrerade snabbt i min ficka igen och jag var inte långt efter med att ta upp den igen, snabbare ökade min puls när jag såg min pojkväns namn på displayen. 
 
~ Oh.. Ok.. Nah, I'm in the studio today too. Work hard, u know :) I'm really busy right now and yeah.. Have a nice day with Alfredo. See you when we get timee honey :) ~
 
Hans sms gjorde mitt humör värre än vad det faktiskt redan var. Till en början lät han väldig besviken och arg på något sätt, men sedan också så ville jag inte ha det så här. Honey var det ända gosiga ordet i de alla meningarna och jag förstod att det antagligen var något ord för att 'lätta upp den trista stämningen'. Att veta att jag även ikväll inte skulle få träffa killen jag älskade mest gjorde ondare i mig än vad jag trodde själv. Jag ville verkligen inte vara utan honom en natt till. 

Åh, haha.. Kände nu hur det blev en väääldigt lång del här.. Hoppas det inte gör något :O ! 
Aja, kommentera iaf, sötisar. Ni gör mig så himla glad med era ord och erat peppande! 
Nästa kapitel kommer när det kommer.. Om jag hinner bli klar med det till imorgon så ska jag försöka få ut det då, annars blir det på fredag! kramisar :)
 
 

Everything has changed, chapter 45

15
- Niall -
"I'm not jealous, I just don't like the thought that he has slept with my girl and treated her bad.", mumlade jag och tog en klunk av min cola. 
"But it's her life, right? you have to believe her. I know she love you, Neil.", retades Louis och sände iväg ett pussläte ifrån sina läppar. Jag suckade och skakade på huvudet.
"I don't take him as a rival. I know if she was in love with him, she shouldn't be with me and be with him for a long time ago.", klargjorde jag och spännde ögonen. 
"Good, you have nothing to worry about.", log Zayn stolt och lutade sig tillbaka i soffan. Jag antog att dem hade rätt, och jag hoppades verkligen det också. 

 
- Jasmin - 
Efter den lyckade skoldagen åkte jag inte hem direkt. Klockan var då tio över tre och Niall skulle jobba till sena kvällningen, därför så var det ju då perfekta tillfället att åka till Kimbely och umgås lite, det var ju trots allt väldigt längesedan det bara var hon och jag. 
När jag kommit dit hade jag blivit varmt omhändertagen av min kära vän, precis som alltid. Det var också måndag, vilket betydde att hon bara jobbade halvdag så att hon skulle vara hemma visste jag, eller åtminstonde att hon hade slutat jobbet för dagen. 
Hemma var hon hur som helst och vi slog oss direkt ner & pratade om dagen. Jag ville förstås inte nämna något om Alfredo än då han fortfarande var ett känsligt ämnde för både Kim & Josh eftersom han faktiskt behandlat mig ganska så illa de gånger vi setts tillsammans, något självklart mina bästa vänner visste om då det varit dom som fått tagit hand om mig när Alfredo svikit mig, gång på gång då jag antog att vi hade något på gång. Trots deras åsikter och överbeskyddande om mig så kunde jag inget annat än att älska dem för det dom gjorde för mig, utan dom hade jag inte varit någon alls. De var riktiga syskon helt enkelt. 
 
Vi satt länge i soffan och bara tog igen tiden vi missat under dagarna vi knappt pratat, vi dock sov ju med varandra nydligen tillsammans med Josh men det var aldrig samma konversationer vi tog upp då som när vi var ensamma, även om Josh var en sån person man skulle kunna prata om exakt allt med. Men ändå, han var kille. Vissa saker kunde man liksom hålla till tjejsnacket. 
När vi kom in på killfronten började Kim konstigt nog tveka, något hon aldrig gjorde. Hon hade alltid nya grejer att berätta, speciellt nu när hon skaffat en ny pojkvän och allting. Det var nästan så att hon såg lite upprörd ut, nästan lite ledsen. 
"What's wrong, babe?" frågar jag och flyttar mig närmare henne. Hennes huvud sjunker ner i min famn samtidigt som tårarna faller ner från hennes kinder. Jag känner hur hon genast börjar hicka, något hon alltid gjorde när hon blev upprörd, ledsen eller arg.
"It's Stephan, I saw him..", hon pratar under sammanbitna käkar och försöker att andas så normalt som möjligt. Men när hon både var upprörd och astmatiker så gick det ju sådär. Jag kunde heller inte annat än att rulla ögonen. Det var ofta vi föll in i den här konversationen. Det var inte precis första gången Kim grät över en kille. Jag fick den känslan att hon aldrig riktigt varit kär. Jag trodde Stephan kanske var bra för henne, att det var äkta där, men det visade ju sig vara en misstanke. 
"What do you mean, dear?", svarar jag förvirrat och oförstående. För just nu förstod jag faktiskt ingenting om vad hon pratade om. Faktum är att jag aldrig förstått mig på Kim och hennes killar, något jag förmodligen aldrig kommer att göra heller. Jag har fått för mig att min kära vän inte är så lätt att ha att göra med i ett förhållande, det är antagligen så att hon helt enkelt är helt kaos när hon kommer till pojkar, i alla fall vad jag sett tidigare på fyllor, vilket resulterar till att man blir ensam i slutänden. 
Oavsett vad så hade jag alltid stöttat henne i sina problem, precis lika mycket som Josh hade hotat med att slå ihjäl grabbarna i fråga. Och stötta henne ville jag även göra nu. 
"With an another girl. I haven't talk to him yet but that I saw was enough. He didn't spoke to me since for days ago. I thought I liked him, but when I think about him now.. I'm not so sure, it feels like.. Nothing", förklarar hon med en suck. Jag kan inget annat än att dra eftar andan jag med, hennes killproblem kan verkligen gå mig på nerverna ibland. Jag undrar just när hon faktiskt ska hitta den rätta. 
"What do you think about Harry then? isn't he lovely?", skrattar jag till ett försök på ett gladare samtal, något som verkar funka då min blonda vän delar med sitt fina, underbare leende.
"I can promise you, it will never be something between me and Harry, at least not in that way you're thinking. However, he's that kind of boy that would be like Josh, a brother. You understand?", hon ler, lik som mig som heller inte kunde låta bli att dra på smilebanden. Jag hade faktiskt tyckt att Harry och Kimbely skulle bli ett fint par. Men när varken hon själv, Harry eller till och med Niall inte höll med om det stadiet så fick jag helt enkelt gilla läget.
 
Jag tog bussen hem vid halv sju. Nu borde Niall vara hemma och vänta på mig redan, tänkte jag. 
När jag däremot kom hem så var det full fart i huset. Både George och Rose hade kompisar hemma på sina rum, så det var ganska så högljutt. Inne i vardagsrummet satt mamma bredvid Olof med blicken fäst emot TVn.
"Have you heard something from Niall?", harklade jag mig och de båda tittade upp ifrån soffan. Mamma öppnade munnen när Olof direkt tog orden ut munnen på henne medans ett osäkert flin var på hans läppar. 
Jag antog att han fortfarande inte kommit underfund med att jag inte längre är lika kall och elak längre, att man faktiskt kan föra en vanlig konversation med mig nu utan att det slutar med skrik. 
"No we haven't. is he supposed to be here?", Olof flin ökade retsamt samtidigt som jag såg hur han flyttade sig närmare mamma. "He's a good boy I see. Hope you're taking care of him?", jag fnös till lite lätt men kunde ändå tyda ett oerbjudande leende på mina små läppar, det var faktiskt en aning genant att prata om känslor med min mamma och hennes sambo. Jag var inte direkt van vid att ha det så. 
"I'm sure he can take care of himself. But yeah, I'll try to keep him as long as possible because I really like him.", jag kunde inte riktigt förstå hur jag kunde säga det där, men jag gjorde det i alla fall. Något mamma antagligen inte förväntat sig att jag skulle erkänna framför dom, även om de nog redan listat ut det. Deras två retsamma flin på deras läppar ändrades genast till ett milt leende. Ett leende de oftast bara gör till mina två syskon när de alltid gör saker rätt eller bra. 
"That's good, hun. There it's food in the kitchen and it's still hot, just eat.", informerade min kära mor mig samtidigt som hon viftade med händerna att maten fanns klar i rummet intill. Jag struntade i henne och gick rakt igenom vardagsrummet och upp för trappan istället, när jag kommit upp gick jag direkt vidare till mitt rum och stängde dörren. Jag skulle minsann vänta på att äta tills Niall kom då han antagligen var hungrig som ett lejon efter en lång dag på jobbet, Det var då åtminstonde ett önsketänkande ifrån min sida för i samma ögonblick plingade mobilen till i min ficka och när jag såg Nialls namn lysa upp displayen så spred sig ett leende kring mina läppar. Hans text var däremot inte så mycket att le åt. Den gjorde mig faktiskt ganska så nedstämd, fast det var ju något jag självklart inte skulle visa för någon. 
 
~ Maybe we can see each other tomorrow instead ? I'm sure you're kinda tired right now and I'll be late in the studio tonight. Hope you had it fun in school today and good luck tomorrow :) See you around x ~
 
Jag blev inte bara ledsen över hans strama text, jag blev även förvirrad. Det var inte alls likt honom att skriva på sättet som han nyss gjort. Jag hade känslan inom mig att något var fel, vad det var ville jag inte fråga just nu. Att jag sedan var tvungen att sova ensam inatt var något jag inte direkt såg fram emot. Jag ville ju ha Nialls starka armar omkring mig hela natten. Min Nialler, mitt solsken, min trygghet och min enda stadiga punk i livet just nu, ville jag vara med hela tiden om det så var möjligt, men så blev det ju inte alls. 
Trots mina överväldiga känslor så tröck jag på nytt meddelande och slog in ett sms till Niall. 
 
~ Ok, tomorrow sounds good. Ur alright? U seems a bit strange. Anyways, it will be hard to sleep without you tonight. Love & Miss you so much my prince. Goodnight. xx ~
 
Jag la telefonen på nattygsbordet på sidan om mig och stirrade ganska desperat på telefonen i väntan på ett svar ifrån min frånvarande pojkvän. Jag väntade i flera minuter på att det starka ljuset skulle lysa upp rummet i mörkret jag låg i, men svaret verkade aldrig komma och Niall brukade aldrig vara seg på att svara när han såg mitt namn. Han kunde vara upptagen, det kunde han. Men att svara på mina SMS hade han alltid tagit tiden till och ett litet svar som innehöll ett litet ord som godnatt kunde väl inte vara för mycket begärt? 
Med en klump i magen bestämde jag mig för att gå in på våran konversation igen och se om han sett eller inte. Det var något jag dock ångrade då jag möttes av något jag inte förväntat mig riktigt. Nere i högra hörnet stod det; Read 19.57 PM.
Jag tittade hektiskt på klockan, nu var den 20.12. Det hade alltså gått sexton minuter sedan han sett mitt meddelande & jag fick den skumma, jobbiga känslan inom mig att detta inte alls berodde på att han var upptagen just nu, utan att något helt enkelt var fel. Något stod inte rätt till och han grubblade antagligen på någonting. Men vad kunde vara problemet till att han försökte undvika mig? 

Ja, Nuuu kanske det blir lite drama. Kanske är Niall svartsjuk på Alfredo ändå, eller vad tror ni? Nästa kommer lite ifrån Nialls perspektiv och lite ifrån Jasmins. 
Kommentera vad ni tyckte om kapitlet! Var det för kort/långt/lagomt? ska börja med nästa nu på direkten!
 

everything has changed, chapter 44

13
- Jasmin -
"That's so cool, hun!", konstaterade jag och slog till henne löst på armen. "You will be perfect for each other, I promise!"
"No! Last time we talked, he tolt me he hasn't any feeling for anyone, that he can't be love with someone.", berättade hon dystert och tittade ner i bänken. Jag suckade och skakade på huvudet. 
"That's not true, he has feeling. He's just heartbroken and I think you should be the right for him.", log jag och tittade bak på Alfredo som nu lagt märke till att vi antagligen pratade om något intressant. 

 
- Niall - 
Lite mindre än halva dagen hade gått och jag hade ännu inte hört något ifrån Jasmin. Jag hoppades verkligen på att allt gick som det skulle och att hon skötte sig just nu. 
"Finally lunch!", pustade Louis ut efter att ha kommit ut ur kuren där vi spelade in våra röster till våra låtar. Midnight Memories hade sålt som smör och vi hade redan påbörjat vårat nya album. Det var dock en annan skiva vi skulle spela in innan vi släppte vårat fjärde album och det var en akustisk version utav de flesta låtarna på vårat senaste släppta album. Jag såg faktiskt fram emot att släppa vårat lilla "extra" album då det var riktigt kul att sjunga akustiskt, det var så speciellt. 
"Were are we gonna eaten?", frågade Liam och fuktade sina läppar. Något han ofta gjorde då han var hungrig. 
"What about Nando's lads? it was a long time since we eat in there.", inflikade jag och log ett busigt leende. Självklart protesterade Zayn, men inget mig emot då jag visste att Louis, Liam & antagligen Harry alltid var på min sida när det gällde matrestauranger. Vilket de även gjorde denna gång, så det blev fyra emot en. 
"You had no chance.", skrattade jag och lipade åt Zayn som förmodligen tröttnat på att ständigt äta på min favoritrestaurang, något han egentligen också älskade, det var bara det att han ville vara vrång framför oss och inte erkänna att han inte alls hade något emot att äta där, vilket vi andra fyra också visste. Om Zayn verkligen hade avskytt den matkedjan var det självklart att vi inte hade drivit som vi gjorde med honom och Nando's. 
Mobilen slank upp ur fickan då jag egentligen bara ville veta vad klockan var, men när jag såg Jasmin's namn på displayen var det som hela min värld lyste upp. Utan tvekan drog jag fingret på hennes namn och öppnade smset.
 
~ Hi my love. I love the new class and I have just had Music. The chemistry went well and I have also found a lot of friends. Hah. Oh.. Also Alfredo is in my class, how cool? I didn't even knew he went in school to be honest ;) well.. See you when I'm coming home? love you my prince :) ~
 
Det var skönt för henne att skolan gick så bra, jag var verkligen glad för hennes skull. Men att veta att Alfredo gick i samma klass som henne gjorde mig inte riktigt lika säker. Jag kände honom verkligen inte som en konkurrens, men jag kände mest oro vad han kunde lura på Jasmin. Hon var där för att höja sina betyg, klara ut skolan och sedan få ett bra jobb, det som oroade mig mest var att Alfredo-killen skulle sabba det för henne.
Jag bestämde mig i varje fall att inte ta upp det över sms, jag lät henne ha kul nu när hon väl hade det och sedan fick jag prata med henne när vi sågs, om det nu ens var nödvändigt, jag ville inte direkt starta upp några konflikter i onödan precis. 
 
~ I'm glad you're okay babe ! Course you found new friends, they would be very lucky to have you as their friend. Yeah, I'm coming to your home later. Love yah, honey ! Mwah ;) ~ 
 
Jag sände det snabbt, låste mobilen och lät den åka ner i byxfickan igen. Jag tittade mig omkring i studion och la då märke till att det endast var jag, Liam och Harry kvar. Hade jag varit så inne i mitt tänkande och smsande att jag inte ens märkte att två av mina bästa vänner gått iväg?
"Were is the other?", frågade jag förvirrat och tittade mig omkring. Liam och Harry bara tittade på varandra samtidigt som de skakade på huvudet. 
"Haven't you heard what we've been talked about, Nialler?", Harry la sina armar i kors och skulle för ett ögonblick låtsas vara allvarlig, något som inte gick då både jag och Liam inte alls kunde hålla oss ifrån att inte röra på mungiporna. 
"Zayn and Lou went to Nando's by themselves because reduce the risk for being detected of fans.", förklarade Liam sedan och ryckte på axlarna. Jag gjorde lika och slog mig ner i soffan igen då jag tydligen ställt mig upp. 
"But what if they don't know what I'll eat then? I mean..", började jag men Harry avbröt mig. 
"Chicken and Pommes, right? Niall we know you and you know it, you don't need to be worried about what food we will get you.", vi alla tre började skratta och han hade faktiskt rätt. Vi visste allt om varandra och var det något vi verkligen var säkra på så var det vad vi ville ha för mat om vi skulle beställa. 
 
"Niall, how are you?", frågade Liam fundersant efter ett tag. Jag höjde blicken ifrån mobilen och rynkade ögonbrynen. 
"I'm good, mate. And you?"
"I'm okay. But you look a bit strange, like.. Something has happend?", jag visste inte riktigt vad han menade, jag såg väl inget annorlunda ut? det var dock inte konstigt då jag var väldigt trött, men det var väl ganska vanligt?
"Is everything alright with you and Jas?", det var nu Harry som frågade och jag blev i det ögonblicket bara ännu mer förvirrad, eller mer förundrad. Varför frågade dom så mycket? syntes det så bra att jag inte alls var så jätteglad över att ha Alfredo i samma klass som min flickvän? 
"Ah, I think so.. It's just.. A guy in her class I don't like so much.", jag bara bet lite svagt i läppen och Liam skulle just öppna munnen då dörren till studion slogs upp och in kom två glada killar med en påse i varsin hand. 
"One chicken for you, Nialler.. One for you Liam and one for you Zayn!", Louis började stapla upp de olika kartongerna med mat i och det kändes att de fortfarande var varma. 
"Here is for you Harry, a salad and bread, right?", flinade Louis då jag visste att våran tränare satt Harry på prov under en veckas tid då han endast fick äta nyttig mat och skippa all utemat, jag kunde trots de inte le lite åt Louis hån då han själv åt en stor Pizza. 
 
"I think our Nialler it's a bit jelaous of one of Jas class mates.", skrattade Liam när han efter ett tag slutligen ätit upp sin mat. Jag stirrade storögt på honom och hade egentligen viljat hålla hela 'Alfredo och Jasmin'- grejen utanför våra samtal just nu, men det var ändå bara Zayn och Louis, klart de skulle få veta. Det skulle ändå lista ut att det var något, tids nog. 
"I'm not jealous, I just don't like the thought that he has slept with my girl and treated her bad.", mumlade jag och tog en klunk av min cola. 
"But it's her life, right? you have to believe her. I know she love you, Neil.", retades Louis och sände iväg ett pussläte ifrån sina läppar. Jag suckade och skakade på huvudet.
"I don't take him as a rival. I know if she was in love with him, she shouldn't be with me and be with him for a long time ago.", klargjorde jag och spännde ögonen. 
"Good, you have nothing to worry about.", log Zayn stolt och lutade sig tillbaka i soffan. Jag antog att dem hade rätt, och jag hoppades verkligen det också. 

Japp, nu kom även de andra killarna med också. Inte helt nöjd med delen men har no inspiration nu.. Men ändå.. Nästa kommer ju snabbare ni kommenterar (har nästa del klar så när den kommer ut är upp till er) x

everything has changed, chapter 43

11
- Jasmin -
Skolan var dock väldigt, väldigt stor. Klasserna höll sig på sin sida och våning där klassrummen befann sig och som tur var så fanns denna klass två trappor upp på ett ställe där jag inte alls brukade tillbringa mina raster på precis, det var stället där 'nördarna' befann sig, enligt killarna i min klass. 
Jag kikade igenom klasslistan snabbt och insåg att till och med jag stod med på listan, vilket kändes skönt och jag hade inte alls något emot med att få tillbringa tid med 'nördarna' då jag hade en tanke att allt skulle gå så mycket bättre för mig där.  Men jag kunde fortfarande inte tro det själv, varför hände detta mig? jag hade absolut inte förtjänat detta. Jag fortsatte att titta på listan då min blick stannade vid ett namn, namnet jag så väl kände igen & namnet som endast kunde tillhöra en person. Alfredo Silfver. 

 
"Are you sure you'll be okay now?", frågade mamma för säkert sjunde gången under de senaste minutrarna som gått. Denna gång valde jag inte ens att svara på den frågan utan mitt svar blev en tröttsam rullning med ögonen. "Okay, my little heart.", log mamma och klappade mig på kinden. "See you around and I hope the first day went well.", jag nickade till svar och tittade nervöst på det lilla papperet som skulle leda mig på rätt väg till mitt nya klassrum. Jag kände mig faktiskt väldigt nervös men jag hoppades att de var så snälla som Ewa beskrev dom. Åtminstonde så var det nog en jag skulle känna igen i alla fall, Alfredo. Hur jag kände inför att gå i samma klass som honom var inte fullt klart i mitt huvud ännu, men jag hoppades att det skulle gå bra. 
 
Pirrigt tröck jag ner handtaget till klassrummet och öppnade dörren försiktigt då jag hörde att läraren - som antagligen var min mentor - höll en genomgång. Eller prata gjorde hon, sedan vet jag inte om det var en genomgång eller vad det var. 
"Oh, Hi sweetie! You must be our new student, Jasmin, right?", log hon, jag la då märke till att hela klassen stirrade på mig med snälla, äkta leenden. Jag nickade och följde efter den blonda tjejens rörelser om att jag skulle komma fram till henne. Ung verkade hon också vara, bara några år äldre än mig. Tjugo till tjugofem om jag skulle få gissa. "This is my beautiful class as work within writing, and as I heard you were really good at it too?", hon höjde ögonbrynen samtidigt som jag nickade glatt. Det var sant, ända sedan jag var liten har jag haft en speciell kärlek för skrivandet och jag hade aldrig några problem med mitt språk under tiden jag skrivit. Engelska hade jag aldrig fått underkänt på, just på grund av mina berättelser jag skrivit. Det var dock de enda ämnet jag inte hade F i, då jag endast hade E eftersom att jag nästan aldrig befann mig på lektionerna. Något jag nu i efterhand ångrade oerhört mycket. "We haven't start yet since it's the first day of the term, your class mates just got their computers and here is yours. Take care of it and have it when you writing, reading and stuff like that.", hennes information tog jag in i huvudet direkt samtidigt som jag tog emot datorn hon höll i armarna. 
"My name is Mrs. Black. But you can call me my name, Bellie.", jag fnissade och nickade ännu en gång. Jag hade faktiskt inte öppnat munnen någonting alls från att jag kommit in i klassrummet tills nu. "Please, Jasmin. Take an optional seat.", hon visade även med handen att jag kunde sitta vart jag ville på en ledig stol. Jag tittade mig omkring för att se någon plats ledig då jag genast mötte min blick med Alfredos, som småpratade med sin kompis. Alfredos hår var som vanligt fixat och om jag skulle vara ärlig så passade han otroligt bra i den där skinnjackan. 
För att tillhöra den 'nördiga' klassen så såg de rätt normala ut ändå, inte alls några märkvärdiga kläder, hår eller stilar som jag först trodde. Det var egentligen ingen skillnad alls på dessa människor och dom i min gamla klass, den enda skillnaden på min förra och nuvarande klass var bara att i den här klassen visste man vad orden vara tyst, vara fokuserad och sköta sitt eget, betydde.
 
Jag slog mig ner bredvid en tjej som såg allmänt trevlig ut. Hennes blick var fast vid hennes dataskärm då jag satte mig bredvid henne, men så snart hon såg mig så log hon vänligt.
"Hi Jasmin. Nice to have you in our class.", well, visst var det alltid bra att vara snäll. Men denna tjej var mest creepy, kanske var det bara att det var längesen jag en främling var snäll just emot mig. Jag tackade i alla fall vänligt och startade upp min dator på bänken. "I'm Georgia by the way.", presenterade hon sig som och gav mig hennes uppmärksamhet. I denna klass kunde man verkligen slappna av och jag kände tidigt att man till och med kunde vara sig själv. 
"Nice to meet you, Georgia.", log jag och tittade sedan på min dataskärm igen, i försök till att göra något vettigt utav denna lektion. Vad visste jag dock inte då vi inte fått reda på det än så länge. 
"You are Nialls girlfriend, aren't you?", frågan kom ganska plötsligt och jag vände snabbt huvudet på henne igen. Hon log ett gulligt leende och hon var faktiskt väldigt fin. Hon hade fina ansiktsdrag och såg faktiskt ut lite som Rose i ansiktet. 
"Yeah, I am. Why?", hon sprack upp i ett större leende och flyttade huvudet närmare mitt huvud för att slippa blickarna ifrån Bellie. Hon bara ryckte på axlarna och tittade förvirrat på mig. 
"He's so hot. I don't get how you can stand there beside him without any fangirling?", hon såg besviken ut men samtidigt så kände jag hur hon drev. Jag gillade redan denna tjej, hon var cool och väldigt social. "I even heard about your dad in the interview. And I'm sorry, I really am.", något i hennes ord fick mig att tro på henne. Hon lät så äkta på något sätt. "I don't even know you and something like that yet, but I can tell you.. Everyone in this room are lika a family, we stand up for each other and always being there. We will do the same for you too because now you're one in the family.", fnittrade hon och slog ner skärmen. "You're also strong. You fights against the hate from fans and your dad. Maybe it's other things I don't know but I really liked you, the first time I saw you and Niall together I knew you were the right for him.", hennes ord var verkligen berörande och allt kom som en chock. Jag hade inte förväntat mig detta precis men jag tror jag nyss faktiskt fått en ny vän, en vän jag kanske till och med skulle kunna umgås med utanför skolan till och med. 
"Aw, thank you, Georgia. That was really sweet of you and I really appreciate it. I didn't hear that so much but I can tell you that I maybe seem strong, and might I am, but even I can break sometimes, and that's humanly.", log jag och blickade bak mot Alfredo som såg så fokuserad ut på dataskärmen han hade framför sig att han inte ens märkte mig. 
"It's many Directioners as have you and Niall like favourite couple and that's good. Actually it's a bit cool to have you here today.", fnittrade hon och även jag gav ifrån mig ett skratt, något som resten av klassen märkte, gav mig ganska så konstiga blickar innan de log mot mig. 
"Okay, now have we start out computers so let's talk. At first we're gonna present us for our Jasmin here today and we can also tell her what we like to do in the leisure time.. David, you start!", beodrade Bellie med ett leende och tittade på killen som satt längst fram. Han presenterade sig som David som gillade att spela fotboll på sin fritid, sedan var det även någon Alice. Redan efter femte personen blandade jag ihop namnen, men det gjorde ingenting då jag visste att jag hade hela terminen på mig att lära mig dom. Vissa var mer seriösa än andra men något jag märkte var att man inte tog saker allt för seriöst i denna klass, vilket uppskattades ganska så mycket. Jag trivdes redan helt enkelt. 
 
Jag visste inte alls vad det var för lektion ens, men jag antog att detta var någon slags mentorstid. Vad jag hade hört ifrån resten av klassen så var Kemi nästa lektion som stod på schemat. Jag hade kunnat lista ut det själv då det klart och tydligt på schemat jag hade framför mig, men jag var helt enkelt för lat för att titta. 
"Do you know someone in this room?", frågade Georgia tillslut med ett flin. Hon vände huvudet bak och det märktes tydligt att hon menade Alfredo, jag fnös till jag också samtidigt som ett leende spred sig på mina läppar.
"Yeah, I sort of know Alfredo a bit, but not so much like me and my two best friends Josh & Kimbely.", förklarade jag och min brunhåriga bänkkamrat vickade på huvudet förstående. 
"He's a nice guy, he can just be kind of weird sometime and just go away from the school and then come back, but I have my thought that he was drinking on the schooltime before.", konstaterade hon med vidöppna ögon samtidigt som hon viskade det i mitt öra. Jag, som faktiskt kanske visste om varför han gått ifrån då och då, ville självklart berätta det för Georgia, men samtidigt så kunde jag inte, jag var inte typen som berättade saker för andra människor, speciellt inte sånna jag känt i knappt en timme. 
"I know he hasn't have it so good in his life lately, that might be why he's weird sometime.", log jag och la armen över henne. Hon fnissade och nickade med huvudet. 
"Yeah, you're totaly right.", hon rodnade faktiskt lite och tittade lite diskret bak på Alfredo som skrattade hejvillt bakom oss tillsammans med kompisen som tidigare presenterat sig som Kevin. "Can you keep a secret?", frågade hon och vände blicken till mig igen. 
"Of course.", sa jag förvånat och förstod inte riktigt hur hon redan kunde lita på mig, som om vi känt varandra i flera år. 
"I have a crush on Alfredo. I know who he is when he is drunk and stuff, but since we slept with each other, I can't let him go away from my mind. He's driving me crazy!", skrattade hon och jag blev faktiskt väldigt glad för hennes skull. Egentligen skulle hon bli perfekt för honom, hon var så otroligt snäll och var det någon som förtjänade en snäll flickvän så var det Alfredo då jag visste hur hjärtekrossad han blivit under sin sommar-romans.
"That's so cool, hun!", konstaterade jag och slog till henne löst på armen. "You will be perfect for each other, I promise!"
"No! Last time we talked, he told me he hasn't any feeling for anyone, that he can't be love with someone.", berättade hon dystert och tittade ner i bänken. Jag suckade och skakade på huvudet. 
"That's not true, he has feeling. He's just heartbroken and I think you should be the right for him.", log jag och tittade bak på Alfredo som nu lagt märke till att vi antagligen pratade om något intressant. 

Det verkar ju gå bra för Jasmin i skolan iallafall och tur att hon snabbt hittade en vän. (mer om henne kommer det att komma) 
I nästa del är det lite mer i Nialls perspektiv! Den lär komma ut här i helgen någon gång då jag antagligen inte blir hemma i helgen, men jag ska hinna fixa ett tidsinlägg. 
Tills det kommer, kommentera sötisar!! 
 

everything has changed, chapter 42

8
- Jasmin -
"I'm sure you will and I know you can. I'll also helping you, you going last year of high school but I'll try to help you anyway, at least I can pep you to work, yeah?", skrattade han och stirrade in i mina ögon. Hans blåa ögon lyste även i mörktet och jag kunde titta in i dem hur länge som helst, han var så vacker, så perfekt. 
Till svar så nickade jag och pussade honom på munnen. 
"Now, let's cuddle!", mumlade Niall medans hand läppar var mot mina. Jag kände hur han vred sig om och la sig över mig, utan någon som helst vikt på mig så att säga. Våta läppar kysstes intensivt och jag visste precis vad som skulle komma härnäst, och inte klagade jag precis. 

 
Fåglarna utanför mitt fönster kvittrade så högljutt att jag vaknade, till och med innan väckarklockan. Konstigt nog så var jag ganska så pigg, jag hade fått ett brev hem om att jag började klockan nio, direkt skulle jag och mamma besöka rektorn på kontoret samt så skulle jag få reda på schemat och mina rester. 
Försiktigt öppnade jag mina ögon och möttes av två blåa ögon som stirrade rakt in i mina. Den blonda killen framför mig hade tydligt redan vaknat. Nialls leende spred av sig på mina läppar, samtidigt var hans ena hand vilad mot min kind. 
"Good morning, beauty", viskade han och forcerade en puss på min nästipp. Jag verkligen älskade sättet han tittade på mig, viskade små komplimanger eller helt enkelt bara var så lugn. 
"Morning, baby", log jag och pressade mina hungriga läppar mot hans som minst verkade vara lika angelägna. Jag verkligen älskade när Nialls läppar var pressade mot mina, det var den bästa känslan i hela världen och den enda gången jag riktigt kunde känna hur allting runt omkring mig bara försvann. När vi efter några minuter dragit oss ur den underbara morgonkyssen så sneglade jag mot klockan på nattygsbordet bredvid Niall, halv sju. Kanske var det dags att börja fixa sig? 
Nog för att jag alltid varit stökig, ofokuserad och helt klart omöjlig de senaste åren på denna skola så hade jag aldrig en stil jag kunde skämmas över. Jag var fräsch, sminkad och såg ut som de flesta ungdomar. Det enda sorgliga med det var ju att min insida inte var fullt lika vacker som utsidan, vilket nog de flesta i min klass visste om. 
Ensam var jag också då Kimbely och Josh gick ut förra året med toppenbetyg och fick jobb nästan direkt, jag hade blivit glad för deras skull och någonstans inom mig hade jag hoppats på att också få en sådan lysande framtid. Men jag insåg också då hur jobbigt det skulle bli att ta tag i det hela, därför så sket jag i det och lämnade ännu mer skolarbete bakom mig. 
 
"Am I okay?", frågade jag och tittade mig i spegeln, jag kikade mot min underbara pojkvän, som fortfarande låg i sängen, igenom spegeln samtidigt som han bara skrattade. 
"Beautiful as always, my princess.", jag tittade ner på min klädsel för dagen. Ett par tajta jeans, en röd/rutig skjorta med en grå stickad tröja över. Det var helt klart min stil, men kunde jag bära det? på armarna satt en armklocka med några armband. Fast och andra sidan, jag skulle inte gå till skolan för att skaffa någon ny pojkvän precis. Därför så fick detta duga. 
"Are you gonna stay here all day? I thought you were supposed to work.", jag blinkade innan jag busigt slog mig ner i min dubbelsäng och kröp in i Nialls varma och nakna armar. Våra läppar möttes ivrigt och jag hade väldigt gärna viljat stannat här, i Nialls trygga famn hela dagen. Men plikten kallade, tyvärr. 
"I am. But I don't start yet, I'll be at the studio about three hours. I'm gonna sleep again when you're going.", mumlade han mot mina läppar och jag märkte hur mycket hån det egentligen fanns i den där meningen. Niall hade det lätt, han hade aldrig avslutat skolan helt innan han blivit känd, något som antagligen var skönt för honom.
"Do what you want, feel like you're home, yeah?", jag reste mig upp och rättade åt kläderna innan jag sedan gav ifrån mig en slängkyss mot Niall för att sedan gå ut mot hallen och ner för trappan. 
 
"You're nervous, aren't you?", frågade mamma ivrigt när vi svängde in på ledig parkeringsruta vid en utav Londons kändaste gymnasieskolor. Jag suckade och öppnade bildörren i samma ögonblick som mamma stängde av det brummande fordonet. Jag slängde min hansväska bakom axeln och gick emot hållet där ingången till mitt klassrum låg. 
"You can be sure I am, but I can do this, Mom. Do you believe me?", frågade jag medans jag klev upp på skolans hårda stentrappa. Handen var på handtaget medans jag stannade till och tittade på min förvirrade mamma. 
"You have told me that to many times, now it's to prove, hun.", svarade hon bara. Jag förstod henne också då jag flera gånger lovat henne att sköta skolan, men samma visa varje gång. Jag hade varit för svag för att klara mig igenom gymnasiet och som det såg ut nu så var framtiden inget ljus för mig, men jag skulle kämpa. Samtalet med rektorn - som faktiskt varit väldigt stöttande - skulle bli intressant. 
Så snart som jag passerat den korridoren full med människor, tagit emot massor av hatblickar och lågmälda viskningar så visste jag att jag kommit rätt. Det var precis som vanligt och inga hade mognat, inte ens lite. 
Till min glädje så hade jag aldrig riktigt varit lika hatad utav killarna, det var mest bland tjejerna då jag 'inte passade in' i något utav deras 'coola' gäng. Att de ens hade något sådant töntigt fortfarande trodde jag endast pågick i lågstadiet, men jag hade fel. Och jag dömde dem inte, jag hade mina äkta vänner och det räckte för mig. 
Jag skulle däremot inte ha något emot att skrika åt dem  allihopa och berätta hur mycket de inte alls visste om mig, de kände mig inte alls. 
Sedan antog jag också att en del av blickarna var för att jag nu var Nialls officiella flickvän, men de skämdes jag inte alls över. 
 
"Jasmin?", rektorn kallade in oss till hennes kontor. Jag sneglade på mamma och följde lydigt rektorns fotspår in i rummet där hon satte sig bakom sin kateder. Hon såg glad ut över att se mig och jag tyckte ärligt väldigt mycket om min rektor, Ewa. "You look amazing. So rested.", log hon och satte sina fingrar i kors. Jag nickade och mimade ett tack. "Last term of school now, how do you feel about it? are you supposed to do something about your grades?"
"More than everything, Mrs. Hemlings. I haven't been that dream student the last two years but I'm willing to do something about that.", hon såg helt chockad ut över mitt svar då jag vanligtvis bara brukade svara små svar som 'ja' 'mm' 'ok'. Aldrig hade hon hört mig så allvarlig och jag tror hon även såg det i mina ögon att jag menade allvar, för hennes leende ökades ännu mer. 
"I know what you can and I even known about your past. In Mullingar you were a really good student with good grades, I'm glad for that. Thay's why you coming into this direction you are at, huh?", jag nickade till svars och började då tänka tillbaka på tiden hemma i Mullingar. Något som både gjorde ont men samtidigt som någon lättnad. Jag hade alltid varit duktig i skolan och speciellt på att skriva, engelska hade alltid varit mitt favoritämne i skolan. Men det som gjorde ont var att det fick mig att tänka på min far. Mannen som inspirerat mig till mitt skrivande och min kunskap om att skolan var viktig. 
"Are you really sure about this? to do your best and can work you up to a bigger level?", frågade hon och såg både intresserad ut men samtidigt orolig. Jag började själv tveka lite, jag visste hur mycket jag hade att ta igen men samtidigt så hade jag ju faktiskt inget att förlora längre. 
"Yes. Now I am. My life actually got an inversion at the vacation, I'm lika a new person today and I have now something to living for, I have finally realized that now.", log jag och kom att tänka på Josh, Kimbely, Niall och George. Kanske till och med Alfredo, dock hade jag inte pratat med honom sedan dagen han slagit mig, men jag hoppades han var okej och även att han tog tag i sitt liv nu. Han var ju trots allt ett år yngre än mig. 
"Sounds good, Jasmin. I know you're really good if you fighting and really want something.", log hon och började bläddra lite i sina papper. "One thing. I didn't do this for so many students, but because I trust you, Jasmin, I'll have a deal with you.", hon log fundersamt men ändå glatt. Jag nickade och ville höra vad hon nu hade att komma med. "I'm ready to reset all your grades lately and do that you're going to get a new chance to be better and maybe get other perform in the class too?", jag trodde inte mina ögon. Hörde jag verkligen rätt? Jag kunde knappt tro det själv, de skulle alltså nollställa mina gamla betyg så jag sedan bara kunde jobba upp mig och uppnå det betyg jag kanske önskat mig? 
Inte för att det kanske spelade så stor roll då jag ändå var tvungen att jobba, hårt för detta, men det kändes ändå skönt att inte ha något F alls stå skrivet i mina papper, än, och förmodligen inte i slutet på terminen heller. 
"Oh, Mrs. Hemlings. Thank you so much!", sa jag och tog händerna för kinderna. "I'll not make you disappointed!", konstaterade jag och sträckte ut min hand. Hon skrattade och tog glatt emot den. 
"To do it more better for you I took some look for your application about to change class, and here is your new class mates. A very calm class with the same subject as yourself. You will probably be treated well.", jag tog emot klasslistan med ett leende och blev ännu en gång glad. Denna gång på grund av att äntligen få slippa den jobbiga klassen där det endast fanns omogna töntar. Skolan var dock väldigt, väldigt stor. Klasserna höll sig på sin sida och våning där klassrummen befann sig och som tur var så fanns denna klass två trappor upp på ett ställe där jag inte alls brukade tillbringa mina raster på precis, det var stället där 'nördarna' befann sig, enligt killarna i min klass. 
Jag kikade igenom klasslistan snabbt och insåg att till och med jag stod med på listan, vilket kändes skönt och jag hade inte alls något emot med att få tillbringa tid med 'nördarna' då jag hade en tanke att allt skulle gå så mycket bättre för mig där.  Men jag kunde fortfarande inte tro det själv, varför hände detta mig? jag hade absolut inte förtjänat detta. Jag fortsatte att titta på listan då min blick stannade vid ett namn, namnet jag så väl kände igen & namnet som endast kunde tillhöra en person. Alfredo Silfver. 

Dålig del kanske. Men nu är hon tillbaka i skolan i varje fall och hur ska det gå för Alfredo och Jasmin? Kommer de fortsätta ses trots att Josh och Niall inte alls gillar det? Kommer något hända och vad tror ni nästa drama blir? ;) 
Kommentera supermycket fina ni!! Make me happy :) 
 
 

everything has changed, chapter 41

8
- Harry -
"Louis what the hell?", skrek jag och drog med honom ut ifrån dansgolvet. "Now are we going home, we're so fucking done here.", jag var väldigt besviken på Louis just nu. Jag trodde att han visste bättre än såhär. Vi gick direkt mot utgången och min tankar var endast på en sak; åka härifrån.
"Harry, I'm an idiot.", mumlade han mellan snyftningarna och lät tårarna falla ner. Jag kallade fort på en taxi som skulle ta oss till mitt hus.
"Yes, today you are, Lou. But I don't wanna judge you, we can talk about this tomorrow, now we're going home and sleep, okay?", sa jag och kände mig som den mest vuxna här just nu, när det oftast brukade vara tvärtom, att de andra killarna skötte om mig. 
"Okay."

 
Jag hade vaknat av att killarna, en efter en hade kommit in till mig och som vanligt aldrig kunde hålla igen munnen. Gladerligen var jag pigg & nykter en dag som denna, men jag var ju trots det aldrig människan som frivilligt klev upp halv nio på morgonen. Det var i alla fall väldigt skönt att slippa denna bakfylla idag. 
Klockan var nu kvart i ett. Jag, Zayn, Liam och Niall hade under fyra timmars tid suttit och pratat, för det mesta om hur besviken jag & vi alla var på Louis beteende igår kväll. Vad hade hänt om jag inte hade hållit koll på honom? Det var en väldigt dålig stil han körde med igår faktiskt. Fast ändå kunde jag förstå honom, men att kväva sina känslor med alkohol var aldrig bra. 
"I really think it's time to Louis and El and talking. I know it's not our business but what I saw yesterday, that's enough, he used to be the happiest of us.", suckade Liam frustrerat och kliade sig i pannan. Jag höll fullständigt med, att se en utav oss ledsen var bland de värsta som kunde hända, speciellt om man visste att man inte riktigt kunde göra åt saken. 
"Basically can we wake up Louis now and talk to him?", inflikade Zayn och bet lite i sina naglar. Jag var snabb att ställa mig upp och ta ansvaret att Louis skulle komma upp ur sängen. Samtidigt var Niall villig att ringa Eleanor och berätta hur situationen låg till, vilket vi alla var överens om. Även om Louis antagligen skulle hata oss för det så var det ändå bättre att hon fick höra det, som tur var hände ingenting mellan Louis och den blonda tjejen, men ändå.
 
"Loooou!", jag gick in till gästrummet där jag igår lagt honom. Det var mörkt i rummet, men fortfarande ljust nog för att kunna se något. Solen lyste igenom persiennerna och som jag kunde tyda redan nu så var Louis långt ifrån pigg. Han hade fortfarande huvudet begravd i kudden när jag trallade in. "Get your fat ass over here, your lush! We have to talk."
"No.. I don't wanna talk.", mumlade han i kudden och vägrade titta upp. Jag tog upp min fot i sängen och började löst ruska på honom med hjälp av benet, men fortfarande ingen riktig reaktion gav han med sig. Jag suckade allvarligt. 
"We called Eleanor, I think you two have things to clear up.", konstaterade jag. Det var först då han reagerade på riktigt och han tittade hastigt upp från huvudkudden. 
"What?", nästan skrek han och slängde iväg en kudde mot mitt håll som jag var snabb med att ta emot. "Fucking shit.", mumlade han för sig själv, jag lyckades dock höra det då han inte alls sa det speciellt tyst. 
"Nothing happend yesterday, but you really need to think about what should happend if I wasn't there.", var det enda jag sa innan jag snabbt lämnade rumnet med en trött Louis bakom mig som fortfarande satt i sängen. 
 
- Louis - 
Strax efter att Harry gått ut ur rummet så rusade Niall in med telefonen i ena handen och en macka i andra. Självklart att han äter tänkte jag mest för mig själv men valde att inte kommentera det, utan att jag istället var villig att lyssna på vad den blonda irlänningen hade att säga. 
"Uhm.. How do you feel?", frågade han försiktigt och kliade sig nonchalant i nacken. Det var först nu, när jag hade satt mig ordentligt i sängen som bomben sprängdes mitt huvud, inte nog med det så var jag illamående också.
"Good.", svarade jag trots mina smärtor, jag visste självklart att Niall skulle genomskåda det direkt men som tur var så sa han inget mer med de, jag antog att han också hade ganska ont i huvudet vid det här laget, så mycket som han drack igår han med. 
"El is on her way, I told her about the blonde one. Not about the kiss you almost done if Harry wasn't there.", mumlade han och tittade besviket upp på mig. "What did you thought? I don't understand how you were thinking at all, Louis.", Niall lät hård i rösten och hans ögonbryn vad höjda, hans väck i pannan som bildades då han alltid var fundersam fanns också där. "Dress up, she's coming soon."
"Why? It isn't so that she never have seen me like this before? Get out, I'll be in the livingroom about eight minutes.", konstaterade jag och sneglade mot klockan som satt ovanför gästdörren. Niall gav med sig en axelryckning och lämnade rummet. 
 
"Hasn't she coming yet? Niall told me she was coming soon.", jag tittade irriterat på mina fyra bröder samt bandmedlemmar som faktiskt inte sa något alls utan lät mig antagligen fortsätta med denna attityden. Jag menade såklart inte att vara spydig mot killarna som betydde mest, men just nu kunde jag inte se något ljust i denna situationen alls. 
"I think you should thank Harry to saved you last night.", muttrade Liam med blicken fast mot TVn. Jag suckade och slog handen för pannan. 
"I had control over myself last night, I might wanted to kiss that girl? she was really hot and attractive actually.", fräste jag. Fortfarande ingen riktig reaktion var de villig att ge mig, jag tänkte just lägga till ännu en spydig kommentar då jag märkte killarnas blickar på något helt annat än mig - någon bakom mig. Snabbt vände jag mig om och såg El. Jag hade varit så upptagen med att vara elak att jag helt och hållet inte ens observerat att min flickvän stått bakom mig, hur lång tid hade jag ingen aning om. Jag svalde hårt och tittade in i hennes ögon som nu var både röda och vattniga. Hennes mössa var över halva huvudet, mössan jag givit henne förra året, medans hon låtit resten av hennes lockar sticka ut, hon var så vacker, lika vacker som vanligt. 
"El..", viskade jag och hon bara skakade på huvudet. Jag kastade en snabb blick på killarna som tittade generat åt vårat håll och skämdes nog lika mycket som jag gjorde. Eleanor vände snabbt på klacken och var precis påväg att gå ut igen då jag tog tag i hennes hand, jag lät henne gå sist vi sågs, aldrig tänkte jag göra samma misstag igen. "Don't go. Please", bad jag och såg hur hennes tårar rann ner från kinden. 
"Is it true?", snyftade hon och slog ilsket bort tårarna. "You might wanted to kiss her?"
"Of course not!", jag drog in henne i mina armar och strök henne över den kalla mössan. "I just said that because the boys always think they're right. I wanted to make them stupid because I'm so tired to always listen to their hint.", mumlade jag och backade undan lite så våra blickar kunde mötas. Vi hade gått ut ur vardagsrummet, men vi var fortfarande nära nog för att veta att killarna hörde varenda ord vi sa. 
"Louis, don't say that. Both of us know the other boys knows best.", hon hade rätt. Vi kände varandra så väl att vi nästan såg igenom varandra, vi visste precis vad vi fick göra och inte göra för att inte reta upp den andra. Hon la armarna om min bara överkropp och vilade huvudet mot mitt bröst, jag rös till av både hennes närhet och kylan hon bar med sig från hennes jacka, men det gjorde inget alls för bara att ha henne i mina armar igen gjorde mig hel. 
"I have missed you, Louis. So much. Even if it just went a day.", hennes grepp om min midja blev hårdare och jag kunde känna hennes andning mot min kropp. "I hate to fighing with you Louis, you will always mean the most to me.", jag log. Att höra Eleanor säga så var så skönt, jag älskade ju henne mer än allt annat, jag var helt enkelt inte komplett utan henne vid min sida. 
"Why we just don't forget about the picture and the blonde bimbo-girl last night and trying again? I can't give up on us, El.", konstaterade jag och smekte henne över ryggen. Jag tyckte att jag kände ett leende på hennes läppar medans dem sekunden efter mötte min hals. 
"We can't give up on us, ever. I'll forever be yours. But as I said, the picture of me and Jason was just because we haven't seen each other for a while and obviously I should kiss him on the cheek but then he just came there too and it became a kiss. But we're just friends. Yeah?", informerade hon och jag kände mig faktiskt lugnare nu. Det var skönt att få höra det. Vi var inte paret som genast började bråka då vi umgicks med andra, jag hade alltid accepterat El's killkompisar likväl som hon alltid accpeterat mig och mina, även fansen. Det var därför jag bland annat älskade henne så mycket, vi hade mycket tillit i vårat förhållande. 
 - Jasmin - 
Söndagar kunde vara de segaste dagarna någonsin. Dagar som oftast brukade bestå av klagomål och bakfyllor ifrån min sida, men inte idag. Jag, Kimbely och Josh hade haft en kul kväll igår och det var även bevisat - man kunde ha kul utan alkohol inblandat. Det var dock längesedan jag kände den känsla inom våran vänskapskrets. Denna glädje och kärlek som befann sig i luften hela kvällen hade jag i princip aldrig känt förut. Hoppet om att det en dag skulle bli Harry och Kimbely var dock liten då Kimbely hela kvällan pratat om Stephan som hon faktiskt verkade vara lycklig med, någon jag inte ens visste vem det var, men var Kim lycklig så var jag det med. 
Klockan närmade sig elva mot kvällningen och imorgon var det skola, det gjorde mig väldigt nervös. Jag hade gått in för att ta tag i skolan på riktigt nu, det skulle dock inte bli lätt då halva klassen faktiskt hatade mig, trots att jag knappt varit på några lektioner alls. Det skulle bli intressant att se hur det gick. 
Niall hade haft en FIFA-turnering med grabbarna + El hela dagen, jag tyckte han kunde åka hem till sig men när han ringde och frågade om han fick komma över så kunde jag ju inte säga nej precis, jag hade inget emot att han kom heller, jag blev bara glad. 
George hade pratat mycket om Niall de senaste dagarna och det var skönt att se honom glad igen, det var längesen jag ens brydde mig om folk, men det märktes att George var gladare nu, något som bara fick mig att må ännu bättre. 
 
"Jas, Niall is here.", ropade Rose ifrån hallen. Jag reste mig upp från sängen, tog på mig mina tofflor med horn på och gick ut mot dörren för att gå och möta Niall. Det enda jag hade på mig vid tillfället var en lång tröja, men jag visste att Niall inte skulle döma mig för det. Jag gick ut mot hallen där jag hörde långsamma fotsteg komma emot mig från trappen. Jag gick närmare och möttes av Niall som bara log. 
"Hey boy!", skrattade jag och slängde mig i hans armar. Han la sin hand i mitt hår och pussade mig i pannan. Jag hade verkligen saknat hans närhet och denna doft. 
"Hi my love, I've miss you!", log han och drog ner händerna längs ryggen så de slutsligen stannade vid rumpans början. Jag fnittrade av hans beröringar och pressade mina läppar emot hans. 
"I've missed you too, babe!", i samma ögonblick märkte jag hur jag gäspade, vilket Niall snabbt kommenterade med ett skratt. Åh, hans härliga skratt fick mig att bli knäsvag. 
"You tired? Let's go to the bed.", blinkade han och lyfte upp mig, fortfarande med ena handen på min rumpa medans den andra höll ett stadigt grepp om min rygg. Jag nickade och la huvudet mot hans hals. 
"How do you feeling about the school tomorrow, then?" frågade Niall när vi bäddat ner oss i sängen. Jag himlade med ögonen och tänkte på hur många gånger jag inte hört den frågan idag, Niall hade dock bara frågat en gång så jag kände ingen anledning till att bli irriterad. 
"Kind of nervous but also a bit pain. I'm very lost in my schoolwork and I'm behind everyone. It will be hard for me to take back everything i've missed but I'll give it a try.", Niall log stolt och pussade mig på näsan.
"I'm sure you will and I know you can. I'll also helping you, you going last year of high school but I'll try to help you anyway, at least I can pep you to work, yeah?", skrattade han och stirrade in i mina ögon. Hans blåa ögon lyste även i mörktet och jag kunde titta in i dem hur länge som helst, han var så vacker, så perfekt. 
Till svar så nickade jag och pussade honom på munnen. 
"Now, let's cuddle!", mumlade Niall medans hand läppar var mot mina. Jag kände hur han vred sig om och la sig över mig, utan någon som helst vikt på mig så att säga. Våta läppar kysstes intensivt och jag visste precis vad som skulle komma härnäst, och inte klagade jag precis. 

Wow, väääldigt långt kapitel kände jag nu.. Men antar att jag bjuder på det då jag inte varit så snabb att skriva, hehe. 
Kommenteera nu å sääg vad ni tycker, ni får mig så inspirerade till att fortsätta skriva!!
 

everything has changed, chapter 40

11
- Niall -
"I think it's best for us both if we gets time for ourselves. You may think about what you've said to me and I want you to think about one thing; Am I really the person as should cheating on you? If I am, maybe we should break up. Bye, Louis." Dörren stängdes och vi kunde höra hur Louis släpade ryggen mot väggen och satte sig på golvet. Harry tittade storögt mot oss andra och jag förstod att de hört precis lika mycket som jag gjort, förmodligen mer till och med då jag kom nu i slutet. 
"I'll look after him.", sa Liam snabbt och reste sig upp. Om han trodde att han skulle gå ensam så hade han fel, efter sig fick han mig, Zayn och Harry som släptåg och tillsammans gick vi ut till hallen där Louis satt med huvudet i sina händer.

 
"How much did you hear?", mumlade Louis i händerna, utan att ens titta upp. Jag sneglade på de andra killarna och skämdes lite, vi hade ju faktiskt näst intill hört allting de sagt, eller åtminstone så hade Liam, Harry och Zayn det. 
"Not so much.", sa Harry osäkert och satte sig bredvid Louis på det stora utrymmet där han satt. "You might just think before you saying things. Like, open your mind before your mouth."
"Oh come on, Tommo!", inflikade Zayn. Han slog sig ner på andra sidan om Louis och klappade honom på axeln. "We have a day off tomorrow and we hating see you like this, mate."
"I just don't know what I did wrong, I love her but she.. Do you guys think she really cheating on me?", Louis tittade upp från sina händer och tittade först på mig, sedan Liam, Harry och sist Zayn. Han såg trött ut och hans ögon var röda, det syntes tydligt att han grät och hade gråtit. 
"Never mind, Lou.", det var det första jag sade under hela tiden, men jag menade det. Det var liksom inte Eleanors grej att hålla på med andra samtidigt, innerst inne så visste Louis det också. 
"Nope, I don't think it either. She's not that kind of girl. And now have you learn that sometimes you should think before you saying stuff. Sometimes you win the fight, but today you learned about your mistake, yeah?", Liam peppande funkade väldigt bra, hade jag varit Louis så hade jag absolut blivit på bättre humör. Han och El var som gjorda för varandra, de var så lika på alla sätt & vis, att se Louis glädje när han var omkring Eleanor var helt underbart och jag önskade bara andra se det från der perspektivet som vi gjorde det. 
"You two are strong together, You'll be fine. You have gone through so much together. Another rumors, long distance and you two are mean to be together. No one can ever tear you apart, right Tommo?", Zayn skrattade lite och jag kunde även tyda ett litet flin på den rödögda killen som satt i centrum för oss andra just nu. 
"Right now, I actually can't see any future with her anyway. But you're right. I love her with all my heart and she's my everything. I hope we can work things out.", sa han och torkade sina tårar. "You're the best brothers in the world, you know it yeah?", våran alldeles egna clown började kanske komma tillbaka till sitt vanliga jag inom en snar framtid, han sträckte ut sina armar och tittade på mig och Zayn som stod framför honom. "It is now you all should come and we will do any group hug."; förklarade han och jag brast ut i ett skratt, vilket restan av One Direction också gjorde. Vi gick in i den hårda kramen, dock varade den bara i några enstaka sekunder innan vi låg ner på golvet och brottades med varandra istället. 
 
"What are you saying, guys? Take a guy night with party tonight?", det som förvånade mig mest var att det faktiskt inte var Harry som kom med förslaget som det vanligtvis var, utan denna gång var det Liam. Jag log lite, enligt mig passade det utmärkt då jag tidigare fått smset ifrån Jasmin att hon sov över hos Kimbely med Josh, så det här var perfekta tillfället att umgås lite med mina boys. 
"Well, for me it's okay.", Zayn ryckte på axlarna och lika så gjorde Harry. Deras blickar var kvar på mig och Louis som båda satt i soffan. Den deppiga krabaten bredvid mig verkade osäker, men tillslut så nickade han lite på huvudet också. 
"And I'm of course in!", flinade jag och reste mig upp. Det var alltså utgång som gällde nu alltså, kunde inte se mer fram emot bakfyllan jag skulle ha imorgon, men det var smällar man då och då kunde ta. I samma ögonblick plockade jag upp telefonen för att informera min fina flickvän om kvällens planer. 
 
~ Hey babe ! Going to a party with the lads now, Louis have to go out. He's a mess :( See you tomorrow, darlin'. Love ya with all my heart :) xxxxxx ~ 
 
Jag lät telefonen slinka ner in i främre fickan igen då jag märkte att hälften utav oss hade försvunnit ur ifrån rummet. Det var bara jag och Louis kvar då resten antagligen hade gått för att fixa sig fräscha. Jag granskade Louis ett tag innan jag valde att säga något. 
"So Lou, excited for party?", flinade jag och boxade till honom löst på armen. Han ryckte på axlarna och såg fortfarande ledsen ut, det skulle verkligen bli bra för honom att komma ut. Mobilen plingade till, jag hade hoppats på ett sms ifrån Jas, men istället var det en notis, Louis hade tweetat. 
 
Louis Tomlinson @Louis_Tomlinson
Trying to do my best, sometimes isn't that enough :(
 
En suck föll ur min mun och Louis tittade på mig. Jag klappade honom på axeln ock ställde mig upp. han följde min blick och log ett osäkert litet leende. Jag sträckte ut min hand och tittade allvarligt på honom. 
"Let's go, Lou. You're a mess. Now we're going to have fun without girls in our mind, just a boy night with massive of drinks.", flinade jag. Louis skakade på huvudet med ett flin och grappade tag om min hand. "But first, we have to fix you. You can't look like this.", jag visade med handen att jag menade hans ansikte och han skrattade lätt, nu var vi på gång i varje fall. 
 
Eftersom vi valt en utav de dyraste festerna i London så var det inte så mycket människor mer än andra igenkända människor på plats. Bland annat så hade jag stött på min älskade Katy Perry, Harrys vän Cara Delevingne samt att jag tyckte jag hade skymtat Chris Brown & Rihanna lite längre bort också. Jag själv - som pratade lite med alla tyckte denna festen var väldigt lyckad, vilket Liam, Zayn och Harry antagligen också höll med om. Till skillnad från Louis, som suttit vid baren enda sedan vi kom hit. Utan en aning hur många drinkar han ens hunnit druckit på denna studen vi varit här så gick jag emot honom för att nu dra ut honom på dansgolvet. 
"Go ahead, Nialler.", mumlade Louis när jag kom honom nära. Den glada bartendern fortsatte att hälla upp de rosa drinkarna och Louis var inte seg med att grabba åt sig en som han genast halsade. 
"What's wrong with you? I have never seen you like this, bro?", frågade jag och slog mig ner på den lediga stolen bredvid honom. Jag tittade ut på den stora folkmassan på dansgolvet som nu dansade åt Avicii's Hey Brother. Hur gammal än denna låt kunde bli så var det en riktig partylåt, en låt man bara ville dansa till. 
Trots att våran egna Tommo såg helt borta ut så tog jag ett hårt grepp om hans arm och släpade med han ut bland de andra. Harry satt i en soffa längre bort och pratade med Cara medans Liam & Zayn dansade för fullt. 
"Now, dancing. Have fun and drop everything for a minute, please?", nästan skrek jag i Louis öra för att överrösta musiken. Han himlade med ögonen men gjorde tillslut som jag sa. Han hade dock väldigt mycket alkohol i sig just nu, men jag antog att han visste vad han gjorde. Han försvann genast in i havet av människor och kvar stod jag, halvfull och ensam. Här skulle dansas. 
 
- Harry -
Jag såg hur Louis dansade med en blond tjej jag aldrig sett tidigare, i det ögonblicket insåg jag att jag skulle hålla en väldig koll på honom just nu då jag fortfarande var i tillstånd, jag hade endast druckit några cider då jag inte riktigt kände för bakfylla imorgon på min lediga dag som jag ofta annars brukade tillbringa i sängen.
Sedan ville jag inte att Louis skulle sabba detta mer mellan han och El. Det fick bara inte hända.
"So Haz, how's it going? With the music and everything?",  Cara satt bredvid mig och vi hade faktiskt haft en väldigt skön pratstund tillsammans. Det var längesedan vi sågs och jag saknade henne faktiskt, hon var så lätt att prata med och väldigt rolig. Att hon sedan var snygg var bara en fördel. 
"It goes very well actually. We have released our 3rd album Midnight Memories about a month ago ,so yeah. How about you and your career?", hon log lite och såg ut mot de dansande människorna. Hon förståd vad jag tittat på och hon nickade lite åt Louis håll.
"We can talk about that later, now I think you should go to him before something really bad happens.", jag tittade på den dansande galningen som nu var allt för nära den heta blondinen, både fysiskt och psykiskt. 
Jag tackade Cara med en puss på kinden sedan kutade jag fort fram till Louis, jag kom precis i tid att dra honom ifrån henne eftersom hennes läppar såg väldigt hungriga ut efter honoms. 
"Louis what the hell?", skrek jag och drog med honom ut ifrån dansgolvet. "Now are we going home, we're so fucking done here.", jag var väldigt besviken på Louis just nu. Jag trodde att han visste bättre än såhär. Vi gick direkt mot utgången och min tankar var endast på en sak; åka härifrån.
"Harry, I'm an idiot.", mumlade han mellan snyftningarna och lät tårarna falla ner. Jag kallade fort på en taxi som skulle ta oss till mitt hus.
"Yes, today you are, Lou. But I don't wanna judge you, we can talk about this tomorrow, now we're going home and sleep, okay?", sa jag och kände mig som den mest vuxna här just nu, när det oftast brukade vara tvärtom, att de andra killarna skötte om mig. 
"Okay."

Ja, där hade saker kunnat hänt om inte Harry hade varit i närheten. Tror ni Louis och El kommer reda upp saker? 
Skolan för Jasmin börjar snart, det är då lite drama kommer in. Om det blir i nästa eller nästnästa vet jag inte. Men nästa kommer i varje fall när ni kommenterat! :) 
 

everything has changed, chapter 39

10
- Kimbely - 
"Hey, Jas.", sa jag innan hon ens kommit in i rummet. En suckning kunde jag höra och direkt när hon visade sig innanför vardagsrummets två dörrar så såg jag att hon gråtit. 
"I had hope you were here, Josh.", sa hon med händerna i bakre byxfickorna. Ett svagt leende syntes på hennes läppar och hennes tårar nästan rann ner nu. Jag kunde faktiskt inte låta bli att le åt hela situationen. 
Jasmin må ha varit hjärt och respektlös under flera omständigheter, men hon hade alltid bett om ursäkt när hon vetat att hon gjort fel, en egenskap jag bara älskade hos henne. 

- Jasmin -
Eftersom Josh varken var hemma eller svarade i telefonen så visste jag exakt vart han gick om han och jag hade bråkat. Jag ville inte att det skulle bli så här, men jag hoppades på att han kunde vara villig och prata om det. 
Utan att knacka så ryckte jag upp dörren till Kimbely, trampade av mig skorna och jag behövde inte gå långt förrän jag hörde Kims röst heja på mig. Med raska steg gick jag mot vardagsrummet och med glädje såg jag Josh halvt ligga i hennes famn. Han reste sig hastigt när han fick syn på mig och jag kunde inte hålla tillbaka ett leende. 
"Hi guys."; sa jag efter ett tag och gick emot dem. Jag antog att han berättat allt för Kim då hon snabbt reste sig upp, klappade mig på axeln och mimade något som jag lyckades tyda på 'jag byter rum ett tag', något som jag inte tackade nej till. 
 
"What do you actually here, Jas? I don't think you have to be with an asshole like me.", mumlade han när jag slog mig ner på soffan, några decimeter ifrån honom. Jag kliade mig frustrerat i pannan medans jag sökte hans blick som bestämmt var nere på golvet. 
"You know I didn't mean it, Joshie.", snyftade jag och la min hand på hans arm, något han inte uppskattade då han genast ryckte bort den. Jag visste att Josh bara ville väl när han sade vad jag skulle göra och inte, men ibland kunde det bli väldigt jobbigt och idag sprängdes bomben som hela tiden varit inom mig, jag brukade sällan få utbrott på Josh, men idag var dagen kommen, något jag ångrar djupt. 
"You might can think before you act, Jasmin. The words you say to people can hurt them, haven't you realized it yet?", hans ord fick mig att stelna. Hur många gånger han än hade sagt det så hade jag alltid stängt hans ord ute, tills nu. Jag hade inte tänk på hur illa jag egentligen kunde behandla människorna som betydde mest för mig tidigare, hela situationen var redan jobbig som den var, nu blev den plötsligt jobbigare. 
"Josh.. I..", började jag men avbröt mig själv. Jag antog att det kanske inte var en ursäkt han ville höra då jag kände han så väl. Han tyckte ursäkter var bullshit, att ett 'förlåt' bara var ett ord. "Can I make up for you in some way? You're my best friend, my brother. I hate to fighting with you. I'm so damn sorry for what I did and said. But please don't leave me, Josh. I can't lose anyone else I love.", tårarna som tidigare var där kom plötsligt tillbaka. Det var sällan jag visade folk när jag grät, men för Josh & Kimbely hade det aldrig varit svårt att visa känslor. Det var även ett tecken på att jag menade det då de visste hur sällan jag faktiskt grät. 
"Stop crying, babe. Please", bad han och flyttade sig närmare mig. Att känna hans doft var härligt, jag hade ju faktiskt inte fått känna varken hans doft eller närhet på väldigt länge nu. "I can't see you cry, it's to hard for me.", han strök sin tumme under mina ögon och slog bort de tårar som fallit ner. "I've missed you so much, Pumpkin.", han pussade mig i pannan och la sin arm över mig så att jag lätt kunde luta mig på hans axel. 
"What do you think your girlfriend will say if she saw us right now? we act like a love couple.", fnös jag och tittade upp mot han. Det var sant. I tre års tid hade vi alltid betett oss som de perfekta kärleksparet som visats offentligt, kramats och lagt armarna om varandra ibland. Människor omkring oss hade ofta trott att Josh var otrogen med mig och Kim, men aldrig hade vi brytt oss om de falska rykterna som spridits om oss. Josh var snygg, snäll och hade många vänner, vänner som inte kunde förstå hur han kunde umgås med mig. Lika så Kim, därför var jag lyckligt lottad att de orkat med mig och släppt in mig i sin vänskapskrets, hur illa jag än behandlat dem båda. 
"I don't think she really care. She know the fact that we're closer than everything. I'll always take you and Kim first of all. You're my sisters as I should be very carefully about", jag blev väldigt glad över de där orden. Det var precis de jag behövde höra just nu. Jag ville inte kommentera att han var ibland väldigt överbeskyddande, något som för mig kunde vara jobbigt. Men samtidigt var jag glad över att någon faktiskt brydde sig om mig. Nu hade jag i och för sig Niall, men det var aldrig fel med två beskyddande människor omkring mig. 
 
"I see my best friends talk again, huh?", Kimbely kom ut ifrån sitt sovrum med ett busigt leende på läpparna. "What about any sleepover like before tonight?", jag och Josh tittade på varandra, sedan på Kimbely. Enligt mig lät det som en utmärkt idé, nog för att Niall hade en dag ledigt imorgon, men om han fick lite tid med sina grabbar skadade nog inte honom. 
"I'd love to!", utbrast jag och slog till Josh på armen. Han skrattade och nickade han med.
"Sounds like a perfect plan.", tillade han och log. Jag såg fram emot en natt med mina bästa vänner, med film och massor av prat. Pratdelen bestod oftast av killar, en sak som Josh självklart avstod ifrån att prata om. Men det roliga med honom var att han alltid var beredd att ge oss tips och lära oss hur en kille fungerade. 
"Oh come on guys.", log jag och drog ut mina armar. "Groupie huuug!, ropade jag och Kimbely var snabbt inne i mina armar då hon nästan sprang in i dem samtidigt som Josh la sina breda, vältränade armar runt om oss båda. Det här var livet, jag hade helt klart världens bästa vänner. 
Quotes | via Tumblr
- Niall - 
Jag hade fått informationen att komma hem till Harry där tydligen alla befann sig, även Zayn och Louis. De två som alltid brukade tillbringa sin tid med flickvännerna på deras lediga tid. Dock gjorde inte det mig något då Eleanor och Perrie var som en i familjen, riktigt snälla tjejer. 
Det var även skönt att ha rett ut de mesta med Jasmin också, jag undrade bara hur det gick mellan henne och Josh nu, jag antog att de gick bra. De var antagligen som mig och killarna, vi kunde vara arga på varandra i några minuter, sedan var allt som vanligt igen. Jag hoppades det var lika för dem. 
Jag gick mot Harrys stora vita hus, slog in koden till hans stora dörrar och sedan försvann jag in på den stora tomten. Det var läskigt hur stort allting egentligen var och vad som förvirrade mig mest var att varför var Harry ens tvungen att ha så här stort hus när han faktiskt bodde ensam? ja, det var en fråga han nog inte visste svaret på själv. 
Utan att plinga så gick jag in genom dörren, dock så kunde jag känna redan när jag kom innanför dörren att något var fel. Det var oro i luften och det enda som hördes var Louis från sovrummet där han brukade sova när vi allihopa övernattade här. Han lät väldigt upprörd, det dröjde inte länge förrän jag förstod att det var Eleanor han pratade med, då hennes snyftningar hördes tydligt. 
"Hi lads.", ropade jag och klampade av mig skorna för att gå vidare in till vardagsrummet där Liam, Zayn och Harry satt i sin tystnad. "What's up?", frågade jag för att försöka underlätta den tystnad som låg över rummet. 
Zayn tittade lite halvt rädd på mig och kastade sin telefon till mig som jag snabbt tog emot. Jag granskade noga den lysande skärmen som nu visade en bild. När jag insåg vem det var så spärrade jag snabbt upp ögonen och tittade ner mot killarna som såg lika skamsen ut dom också. Var det verkligen Eleanor, som pussade en annan kille på munnen? "Is this really her? I mean.. She would never do this for Lou.", försvarade jag henne med och tittade ner mot mobilen igen, man skulle kunna säga att jag var i en liten chock. Aldrig hade jag kunnat trott detta om El, vilket jag inte riktigt heller trodde då jag tyckte om henne så mycket. 
"El, can you tell me what's going on?", skrek Louis nu från rummet intill. Jag hoppade till åt hans stränga tonläge och det var längesedan jag hörde honom så arg. "Are you cheating on me?"
"Of course not, Louis. Can you let me explain? You kissed girls on their cheek more than often and I don't care, why do you do any big deal of a picture of me and Jason?"
Jason? Vem var Jason? Någon jag aldrig hört talas om i varje fall. Det tystnade ett tag och jag antog att Louis lugnade ner sitt tonläge kanske. 
"The whole fandom falling apart because of this picture, El. Can't you understand what you have done? I don't even kissing our fans on the mouth. Are you always kissing your 'friends' on their mouth maybe? No I don't think so.", hans röst var återigen hög och jag tog handen på pannan. Jag hatade verkligen när killarna bråkade med sina flickvänner, speciellt när jag visste att de var vi som tröstade varandra i slutänden, något som gjorde hela gruppen lite nere i flera timmar. 
"You have to stop thinking what other people say and think, Louis!" , Eleanor verkade ha kommit ur sina snyftningar för nu lät även hon farlig. Hon gick ut ur rummet, jag hörde hur Louis följde hennes fotspår ut i hallen. Som tur var kunde vi inte se dom just nu, det hade varit ganska så pinsamt. 
"I wish I could, El. But to care about my fans and people around me is my job. I just can't turn it off, I want to, but I can't, okay?", det blev tyst ett tag och jag antog att de nu båda tittade på varandra. Efter ett tag hörde jag hur dörren öppnades och Lou's röst hördes återigen. "What are you going?"
"I think it's best for us both if we gets time for ourselves. You may think about what you've said to me and I want you to think about one thing; Am I really the person as should cheating on you? If I am, maybe we should break up. Bye, Louis." Dörren stängdes och vi kunde höra hur Louis släpade ryggen mot väggen och satte sig på golvet. Harry tittade storögt mot oss andra och jag förstod att de hört precis lika mycket som jag gjort, förmodligen mer till och med då jag kom nu i slutet. 
"I'll look after him.", sa Liam snabbt och reste sig upp. Om han trodde att han skulle gå ensam så hade han fel, efter sig fick han mig, Zayn och Harry som släptåg och tillsammans gick vi ut till hallen där Louis satt med huvudet i sina händer.

För att klargöra detta; Nej jag hatar inte Eleanor, Ja det gjorde ont att skriva detta och Ja jag älskar hon och Louis jättemycket. 
Detta var dock inte dramat jag tidigare pratat om, det dramat handlar om Niall och Jasmin såklart, men jag tyckte att allt inte bara ska behöva handla om dem, jag vill ha med de andra killarna lite också, förstår ni? well, hoppas ni förstår. Hehe. 
Så vad tycker ni? Kommentera gärna!

everything has changed, chapter 38

9
- Niall - 
"You're not an asshole, Niall. Not Josh either, I was just mad.", viskade hon. Hennes andedräkt slog mot min hals och jag kunde inte låta bli att rysa en aning. 
"Ssch.", bad jag och strök henne över håret. "It's okay for me, it's Josh I'm worried for.", konstaterade jag och pussade henne hårt i pannan och andades in hennes godluktande doft. 

 
- Zayn - 
Efter intervjun hade jag, Lou och Liam samåkt med Harry hem till honom för att bara umgås. Niall hade stuckit till Jasmin på direkten, något som kanske lät tråkigt men samtidigt så var vi glad för hans skull, att han äntligen verkat hittat den rätta. Vi hade som sagt en dag ledigt imorgon, dock skulle jag tillbringa dagen med Perrie då Little Mix befann sig i London på turné just nu. 
"Boys, come here!", hojtade Harry ifrån köket, vi alla tre reste oss hastigt och gick med långa steg in till köket där vi möttes av Harry och en.. Tårta. 
"Uhm.. Yeah.", började Louis och flinade. "Who we celebrate?", vi alla skådade den lilla prydda tårtan med rosa strössel och stora jordgubbar blandat med björnbär uppepå. Det märktes att det var en hemgjord tårta och hembakade saker kunde man ju bara inte tacka nej till. 
"No one, I think. I just thought you guys were hungry for this.", flinade han och vi följde efter honom då han gick förbi oss, vidare in till rummet. 
"Yeah, right.", svarade Liam med ett skratt. "Niall isn't here though.", det var sant. Ingen älskade tårta så mycket som våran Nialler gjorde, men jag var ganska säker på att han hade det ganska bra där han var nu också faktiskt, något vi alla fyra nog kunde hålla med om. 
"We can save one piece for him, just because we're the best friends he ever will have.", skrattade Harry och skärde upp en lagom bit på en utav faten som antagligen skulle vara Nialls. "Come on, guys. Get all in on the cake! Tell me how good I was later.", Harry skrattade skrytigt och började äta av sin nyblivna bit han även skärde till sig själv. Louis var snabb med att ta sin tallrik till bordet och ta sin bit utav den utsökta tårtan. 
 
"So, Haz. Tell us about the girl we never have meet before.", beodrade Liam nyfiket med munnen full av jordgubbar blandat med grädde. För visst hade vi inte missat bilderna på Harry och den blonda tjejen inne på mataffären, eller gå ute i parken. Hon var väldigt söt faktiskt, påminde mig om Perrie i håret och de söta smilegroparna. Harry harklade sig och tittade generat på oss. Han blev ytterst sällan röd om kinderna då vi pratade om tjejer, men denna gång blev han faktiskt det, och vi alla visste vad det betydde. 
"Oh, Harry is in looove!", utbrast jag med ett tjut. Kanske lite överdrivet, men det var faktiskt längesedan Harry hade något ragg han också, därför så kanske detta var något för han. 
"No, I'm not!", försvarade han sig. "She's just Jasmins best friend, I've promised Niall to leave her alone until she will meet me again, which is never, I think. I gave her my number but she hasn't calling yet so, ah.", förklarade han, inte alls för besviket men inte heller något han kanske inte förväntade sig. Om hon var ett fan så antar jag att hon hade flygit på telefonen och ringt direkt Harry och hon sagt hej då, men jag antar att hon var lika som Jasmin - inget fan alls alltså. 
"But.. You like her?", frågade Louis med ett flin samtidigt som han puttade till Harry åt sidan då de båda satt i soffan medans jag och Liam hade tagit plats i en varsin fotölj. 
"I don't know her that much, but she's cool. She really is.", vi alla tre tittade mot varandra och sedan på Harry som log lite smått. Detta kanske kunde bli något för Harry, något som inte bara varade i några veckor. Men hoppet om det försvann genast direkt när Harry öppnade munnen igen. "But I don't think I can love my best friends girlfriends best friend, you get it? she's really cool, yeah, but I think we just can be good friends.", han lät allvarlig, något även Louis och Liam verkade se. Därför ifrågasatte vi inte det mer, Harry fick helt enkelt sköta det där själv. 
 
- Kimbely - 
Harry hade innan vi gick skilda vägar, gett mig hans nummer. Om han nu gjorde det ofta med tjejer han precis träffat visste jag inte, men vad kunde det betyda? jag skulle ljuga om jag sade att Harry inte var attraktiv, för det var han verkligen. Men jag hade svårt att kunna se oss som ett par, en bra vän kunde han bli, kanske till och med en bästa vän, men ett par - där hela världen kommer att kunna kommentera våran relation? nja, inte något för mig. 
Men frågan var ju, skulle jag ringa Harry? fråga om en fika och umgås som vänner? Kanske skulle Jasmin bli arg, fast och andra sidan, hur kunde hon bli arg? en annan sida fick jag se av henne sist vi sågs, en snäll sida som jag ytterst sällan var van vid att se. 
Jag satt här, i min tysta lägenhet då det enda som hördes var ljudet ifrån tvn som stod på. Jag tittade inte ens, men det kändes som något slags trygghet att den åtminstonde var på. Jag suckade, reste mig upp ur soffan som jag degat vid hela dagen, för att istället förflytta mig till köket för att sätta på tevattnet. Jag hann dock bara halvvägs då dörrklockan ringde, tre gånger. Antingen var det Jasmin eller Josh, något som fick mig att le. 
 
Jag öppnade dörren och möttes av en kall, blöt kille. De svarta håret var utspridd åt olika håll och hans ögon kisade rejält. Han bara stod där med ihopklistrade tänder och spända käkar. Av ren kunskap så kunde jag se att något var fel, väldigt fel. Något jag genast valde att ta upp. 
"Josh, what's wrong, babe?", jag drog in honom till min lägenhet och hjälpte honom av med den svarta dunjackan som var genomblöt av den regn-snön som föll ner från himlen. Han sparkade ilsket av sig skorna och gick direkt till mitt vardagsrum. "Do you want some tea, love?", utan att öppna munnen så nickade han på huvudet. Som tur var så funkade denna kokare så bra att man behövde bara vänta i ett par sekunder på att vattnet skulle bli varmt, något som uppskattades då jag har svårt när saker tar tid. 
 
Jag stoppade i en varsin påse med hallonte i muggarna när jag sedan gick vidare in till vardagsrummet där Josh fortfarande satt, denna gång med en filt inlindad hos sig. Försiktigt ställde jag muggarna på rumsbordet och kröp in i filten bredvid honom, jag rös av den kylan han bar på sin kropp men det kändes ändå bra att få vara nära Josh igen, det var längesedan sist då han haft fullt upp med sin flickvän de senaste dagarna.
"I went to Jas today.", sa han plötsligt och la sin arm över mig. Jag tittade på honom och jag kunde se hur han hade ögonbrynen höjda. "She wasn't home so Annie told me to go upstairs. After a while, the Niall boy came...-"
"Oh please, Joshie, please tell me that you didn't done something now.."; jag tog händerna för pannan och jag hörde hur han fnös lite. Något som lugnade mig. 
"No, no. Actually we agreed with each other very well. I like that guy.", förklarade han med ett flin. Jag lutade mitt huvud på hans bröst och lät han fortsätta berätta. "Uhm.. She came in and saw us when she suddenly was home.. Then she told us were she had been.", jag spärrade upp ögonen och antog att hon ännu en gång gått någonstans utan att berätta. Jag valde att vara tyst men jag kunde ändå ana. "She had been with Alfredo, you know. So I got very angry and yeah..", 
"God no!", jag reste mig upp och tittade storögt på min bästa vän framför mig. "Do you mean he I thinking about?", han svarade med en nickning och kisade ännu mer med ögonen. 
"She said nothing happend, but when she came in, she had a bruise on her cheek.", jag tog händerna för öronen, jag ville verkligen inte veta mer. Jag visste ju vad han tidigare gjort, inte bara mot Jasmin. "So, now I'm an asshole and overprotective. She told me to get out, so I did.. And here I am."
"You said that Niall was there too, what did he do?", frågade jag nyfiket och rättade till Josh´s hår så det kom till rätta. 
"He was there, she told him the same, like 'go to hell'. But I think he stayed, but I'm not him. I've became the second wheel now, Kim. It feels awful.", jag tröstade honom genom att lägga min arm bakom hans huvud denna gången samtidigt som jag pussade honom i pannan, jag kände mig som en mamma. Men samtidigt så var det precis på det här viset han alltid tröstade mig på och det var sånna vi var, vi stöttade varandra. 
"You will always be her best friend, Joshie. I think she thought exactly the same about you, actually. Recently you've been with Chlose pretty much, something that Jas didn't liked so much. She love you and you know her as much as I do. She can say horrible things, but we're like siblings, we always fix things, together, right?"
Jag drog han över håret och jag la märke till hans hårda andning samtidigt som hans hjärtdunkningar slog snabbt. 
Jag hade just slutit mina ögon när jag hörde hur ytterdörren slets upp. Både jag och Josh hoppade till av rädsla och vi väntade spännt på vem det kunde vara som inte knackade. Det var dock inte svårt veta vem som var så snabb när det kom till dörröppningar och även aldrig knackade.
Spegeln som satt i hallen visade precis tjejen jag anade att det var och jag var faktiskt glad över att hon var här. 
"Hey, Jas.", sa jag innan hon ens kommit in i rummet. En suckning kunde jag höra och direkt när hon visade sig innanför vardagsrummets två dörrar så såg jag att hon gråtit. 
"I had hope you were here, Josh.", sa hon med händerna i bakre byxfickorna. Ett svagt leende syntes på hennes läppar och hennes tårar nästan rann ner nu. Jag kunde faktiskt inte låta bli att le åt hela situationen. 
Jasmin må ha varit hjärt och respektlös under flera omständigheter, men hon hade alltid bett om ursäkt när hon vetat att hon gjort fel, en egenskap jag bara älskade hos henne. 

Lite längre kapitel denna gång då ni verkas tycka det tidigare var kort. 
Det är delade åsikter om Harry och Kimbely, men vi får vänta och se. Nu i detta kapitel kanske ni förstår hur de ligger till mellan dom, de ser varandra faktiskt inte som något annat än vänner. 
Ni fick dock läsa ifrån både killarnas perspektiv och från Kimbelys där Josh & hon hade en stor medverkan. Hur kändes det? var de tråkigt att läsa ifrån någon annan än Niall eller Jasmins perspektiv? 
Och hur tror ni att det bliir mellan Josh och Jasmin, nu då?;) 
 
Vet att ni vill ha massa drama, men lugn guys, det kommer.. Kanske inte så jättestort men har något jag viljat ha med ett tag nu, har bara inte funnits tillfällen, typ.. Haha! Kommentera gärna :)
 
 
 

everything has changed, chapter 37

12
- Niall -
"I'm not gonna hurt her. I love her too.", flinade jag och nickade på huvudet. "And I hope we can agree with each other too, because I know it would be easier for Jas.". Han verkade tänka ett tag innan han ryckte på axlarna.
"Yeah, sure.", svarade han sedan med ett leende. "Soo, do you wanna play?", han nickade mot Jasmins TV och sedan det lilla xboxet som stod på det vita bordet bredvid. Jag skrattade och knuffade till han löst vid sidan.
"If you wanna lose, so ah.", vi båda skrattade. Josh gick mot boxern, kastade en spelkonsoll till mig och visade upp ett spel han vela köra. Till min lättnad så valde han FIFA, något som antagligen skulle bli en lätt match, täckte jag. 


 
"I actually didn't know she had the new one.", konstaterade jag ärligt då jag faktiskt aldrig kunde tro att Jasmin hade FIFA 14. Det roliga med det var att Louis vad med som en spelare, någon jag aldrig skulle vara om jag var i närheten av Louis personligen, men nu när det var jag och Josh som spelade kunde det vara kul att vara våran alldeles egna Boo-Bear för en gångs skull. 
"She hasn't.", skrattade han och fortsatte koppla in spelet. "It's mine. I went here for take it back.", flinade han och satte sig på sängekanten bredvid mig. Jag nickade och förstod då hur de låg till. 
"Aren't you worried for Jas? I mean, what if something has happend?", frågade jag lite oroligt medans vi satte igång en match. Josh spelade Ronaldo och jag var Louis, det kändes konstigt men ändå kul på något sätt. 
"No. If I'm gonna worry everytime she disappear I'd be a psycho now.", skrattade han och jag häpnade mycket. Var de så många gånger hon bara försvann eller överdrev han? "It hurts that she's gone for a while and don't call or text me, but it's okay. I'm sort of used to it and she's a bit crazy but strong, she will always be fine.", jag ville tro på hans ord, vilket jag gjorde också. Jag visste att Jas var en stark person, men om något verkligen skulle hända? 
"Are you close to each other? You and Jasminette?", frågade jag tillslut. De verkade tajtare än någonsin på vad min flickvän hade berättat, men det var ju alltid roligare att höra ifrån bådas perspektiv.
"Yes, I'd say it myself. I don't know what she has said but we're like siblings. We can living with each other for days and talking about everything. We're not just friends, we're more than that, but not either in a relationship.", skrattade han och jag föll direkt in i det. Jag visste ju precis vad han kände. Jag hade ju mina fyra killar som jag behövde handskas med dagligen, men ändå så var vi som en familj, tajare än någonsin. 
"I understand you to hundred percent. Me and the boys are the same close and it makes me happy that you and Kimbely has been there for Jas when I wasn't."
"It's okay, man. But yeah, you have to be carefull, she's a bit crazy and sometimes she's very tough to be with.", jag hörde sarkasten i tonläget men också en del allvarlighet, vilket jag tog in direkt. 
"I won't leave her again.", sa jag medans min blick var djupt koncentrerad på skärmen på väggen. De där orden menade jag mer än något annat. 
 
"YEEES!", ett skrik från Josh sida uppstod när han plötsligt gjorde det första målet i matchen och kriterade då till 1-0, Han ställde sig upp och gjorde någon slags glädjedans med händerna, men stannade upp när någon slog upp dörren. En brunhårig tjej med avlånga ben och för vackra ansiktsdrag tittade storögt mot oss båda när hon insåg att vi satt i hennes säng och spelade TVspel. Min Jasmin kom innanför dörren, dock väldigt trött och ett blåmärke på hennes kind syntes allt för väl. Jag kunde då inte hålla mig och jag såg även Josh brusa upp då han fick syn på kinden i samma ögonblick som mig. Det var även han som öppnade munnen först av oss, med en väldigt bestämd ton om jag skulle uttrycka mig rätt. 
"What the hell have you been and who did that bruise on your cheek?", jag blev nästan lite chockad över att höra den stränga och höga tonen i hans röst, men samtidigt så var det i varje fall bra att han sade det istället för mig. Jag rynkade pannan och såg på Jasmin som fortfarande bara stod tyst vid dörren, jag antog att hon inte hade förväntat sig att vi båda skulle vara här. 
"Can you at least explain were you've been?", bad jag, lite mildare med ett ganska så påmålat leende, något hon nog märkte. Jag och Josh möttes av en suck ifrån Jasmins sida samtidigt som hon gick några steg närmare oss. 
"I've been with Alfredo, but nothing happend I promised. He just beating me and then took me to his place. Then we talked about everything, nothing was happened.", den stora frågan för mig var bara, vem var Alfredo? Kunde det vara killen som nästan övergreppat henne på nyårsfesten? Josh verkade inte riktigt nöjd med vem det var i alla fall då det syntes på hans ögonbryn. 
"Why was you with him? I thought he was a finished chapter? had you sex with him again?", även om jag hade svårt att tro det så kunde jag fortfarande inte hjälpa att det kändes som ett knivhugg rakt i hjärtat. Jasmin verkade i och för sig väldigt lugn och flinade bara åt de Josh sade. 
"Why do you really care? It's Niall who's gonna care if he really does.", det som irriterade mig mest var att hon nästan inte ens brydde sig om att jag faktiskt stod här, lyssnade och tog in varenda ord de småtjaffsade om. Men något sa mig att den här Alfredo i alla fall var någon som brukade orsaka konflikter mellan Jas och Josh. 
"Of course I do, Jas.", sa jag, ganska frustrerat men samtidigt med en ledsen ton i rösten, denna gång var det tyvärr inte på skoj. "Have you really cheated on me?", frågade jag skamset och tittade ner i golvet. Josh ställde sig bredvid mig och tittade ilsket på den brunhåriga tjejen som skulle föreställa min flickvän. 
"No, I didn't.", sa hon underläget och tittade allvarligt in i mina ögon. Hennes bruna, fina ögon stirrade rakt in i mina och jag kunde nästan tyda på tårar i hennes. "You have met him before Niall. At the party on the new year.", förklarade hon och jag försod då vem det var, pojkvaskern som jag hela tiden anat. Irritationen ökade inom mig och hjärtat slog ett extra slag. 
"Did he hurt you? what have he done to you, Jas. Explain!", med en högre röst gick jag närmare henne. Varken hon eller Josh hade nog föreställt mig att jag skulle bli så här arg, men jag var det. Han har bildat ett blåmärke på hennes kind och vad han mer gjort ville jag inte veta. 
"He hited me because he wanted to talk to someone, we understand each other more than we first knew. Please don't hurt him.", var det inte för hennes tårar i ögonen och hennes spruckna röst hade jag redan varit halvägs till hans hus, men för Jasmins skull lät jag bli. Hur gärna jag än hade viljat prata och slå ut tänderna på honom just nu. 
"I can't handle this, Jas. He has hurt you before and did it now. How many times should you play in his game? he just wanted to have sex with you, what do you not understand? stop being nice to people who hurt you, just care about the people as care about you.", Josh lugnade ner sig och tittade tröttsamt på Jasmin. Hon slog bort en tår och knep ihop med munnen så hon plötsligt pratade mellan tänderna. 
"You two don't know nothing. You're an asshole both of you and if I'm with Alfredo, I am it. You can't force me to not being with him, or can you? why are you so overprotective? you're not my dad."
I både brustet hjärta och ilska nästan skrek hon ut orden. Jag kunde inget annat än att tycka synd om Josh, som utan ett ord gick förbi henne och ut ur rummet, hon talade i och för sig till båda oss, men jag tog det inte lika hårt. Visst gjorde hennes ord ont, men jag kunde förstå att det krossade Josh lite extra mycket då han verkligen försökt. Besviket tittade jag på Jasmin och skakade på huvudet innan jag också var påväg mot riktningen där dörren ledde oss ut i hallen på övervåningen. 
Något stoppade mig hastigt och jag tittade bak, först på den tårögda Jasmin och sedan på våra händer som nuddade varandras, så perfekta. 
"Please stay.", bad hon med en rispig röst. Jag ville så gärna stanna, jag ville hålla om henne och berätta hur mycket jag älskade henne, men var det värt det? Hon sårade inte bara mig, hon sårade även sin bror, sin bästavän. 
"You called me an asshole and treat me as I'd be any toy. Give me one good reason to stay?", jag tittade med sorgsna ögon på henne då hon äntligen tittade upp på golvet, rakt in i mina ögon. 
"Because I love you, Niall.", snyftade hon och tröck i min hand hårdare. "To talk about feelings have never been my thing, but I really, really love you Niall. It is and have always been you."
Jag visste inte vad jag skulle säga, jag blev mållös. Hennes ord gjorde mig glad och lite lugnare igen. Det här var tjejen jag älskade, tjejen jag alltid älskat och tjejen som alltid funnits i mina tankar, djupt där inne. Jag vände mig om så våra kroppar stod emot varandra riktigt, jag lade mina armar om hennes midja samtidigt som jag kände hur hon borrade in sitt huvud mellan min axel och min hals. 
"You're not an asshole, Niall. Not Josh either, I was just mad.", viskade hon. Hennes andedräkt slog mot min hals och jag kunde inte låta bli att rysa en aning. 
"Ssch.", bad jag och strök henne över håret. "It's okay for me, it's Josh I'm worried for.", konstaterade jag och pussade henne hårt i pannan och andades in hennes godluktande doft. 

Kommer det att lösa sig med Josh? (Vet att vissa av er ville att hon och Niall skulle bli osams, men jag tyckte inte de ska skiljas så tidigt, än iaf ;)) Och vad säger ni, vill ni läsa mer om Kimbely och Harry eller tycker ni att det räckte under kapitel 33? ;) Ni får bestämma! Kommentera så kommer nästa om ett tag! :D
 

everything has changed, chapter 36

13
- Jasmin -
"You're mine and you've always been.", han la en hårslinga bakom mitt öra och lutade desperat huvudet närmare mig, i ett försök till att antingen få en kyss. "What?" 
"Go away and leave me alone.", sa jag hårt och puttade iväg honom. Det märktes tydligt att han inte gillat mina ord och min lilla knuff då han greppade ett hårt tag om mina axlar och drog mig till sig, jag såg hur han höjde ena knytnäven och efter det var allting svart, jag hade min chans att fly när jag kunde, men ändå stod jag bara kvar och lät mig själv bli slagen.

 
Med ett ryck vaknade jag till. Istället för att vakna till i min egen säng, eller i Nialls säng, så var jag istället i någon helt annans säng. Det dröjde dock inte länge förrän jag insåg vart jag befann mig och med de kom jag även ihåg vad som hände.
De där gråa vägggarna med den stora, sköna sängen kom jag så väl ihåg. Det var faktiskt ett väldigt fint rum om jag skulle vara ärlig, men att veta vilkens rum det tillhörde fick mig att bli spyfärdig. Kläderna jag tidigare hade på mig var fortfarande placerad på min kropp så jag antog att ingenting hade hänt i varje fall. 
Försiktigt kände jag på kinden och behövde bara nudda med ena fingret för att veta att jag var öm där. Snabba fotsteg hördes emot rummet och in kom Alfredo. Aldrig hade jag sett honom nykter och jag visste aldrig vad han kunde vilja göra med mig, jag var inte riktigt säker längre. 
Han kom in med två koppar i varsin hand och ett svagt leende var placerat på hans läppar. Jag reste mig upp och tittade ilsket på honom. 
"Why aren't you gonna kill me at the same time? now when you're already have me here.", muttrade jag och rättade till hästsvansen bak på mitt huvud genom att dra lite i den. 
"I told you, I'm not gonna hurt you.", han fick ett litet allvarligt ansiktsuttryck och jag kunde inte heller tyda några tecken på att han tänkt använda våld, så än så länge var jag lugn. 
"Yeah.. You didn't that lately either, huh?", snäste jag sarkastiskt och syftade på att det var precis det han sagt tidigare också, ändå så slog han mig tills jag blev blå och inte längre kunde försvara mig. 
"I just wanna talk to you, I know it was wrong to hit you, but I really need you.", började han och räckte fram ena koppen som på lukten kunde känna att det var kaffe i. Jag var fortfarande osäker. Det kunde ligga knark, sömnpiller eller vad som helst i den. Men jag behövde verkligen något i mig nu, så vad lockade inte mig mer än kaffe? Desperat sträckte jag ut min hand till att ta emot koppen, direkt tog en försiktig sipp av det rykande föremålet.
"When I saw you with Niall, I knew it wasn't right. You belong with me, Jas. We can be drunk, have fun and have sex together, that's all. It was our lifes.", han tittade ner mot sitt kaffe och jag såg hur han tänkte på något, något som faktiskt visade att han hade känslor. Jag kunde tyda att en lätt tår föll ner från hans kind när han snabbt var där och slog bort den. Jag hade en känsla av att orden han sade nydligen egentligen inte var något han menade, utan att han bara behövde någon här, någon som lyssnade. 
"Tell me about your family.", bad jag hastigt, utan att tänka. Han tittade upp och skakade på huvudet. Där kom svaret jag hela tiden sökt efter. 
"Never mind.", mumlade han och lutade sig bakåt med blicken rakt framåt. "I hate my dad, he working all the time in another contries and are never home. Mom leaved when I was young. Now it's just me and my older sister Christina."
Rädslan som tidigare funnits där var borta. Jag fick genast se Alfredo från ett nytt perspektiv, han hade precis som jag, dränkt sina synder och känslor. Jag visste ju precis vad han gick igenom, på sätt och vis. Jag kunde se på honom hur han egentligen var en snäll kille som enkelt kunde få alla tjejer på fall. 
"Why am I here, basically?", frågade jag och hade gått in för att vara rak och tydlig, jag såg ingen mening med att låtsas vara svår och skita i allt, som jag tidigare hade gjort. Han förtjänade någon som lyssnade på honom, precis som Niall gjort med mig. 
"I'm tired of feeling alone. My syster hates me and ashamed of me and I haven't someone to talk to anymore. Call me stupid, but that's the truth. It was never meant to hurt you when I hited you, I just wanted someone to talk to, you understand?", hans tårar gick inte längre att hålla inne då hela hans ögon fylldes av hat, sorg och smärta. Jag satte mig närmare och la min arm över honom. När han sedan lutade sitt huvud mit min axel insåg jag även att han inte bara gjorde detta för att jag skulle tycka synd om honom, han menade det också. 
 
"Haven't you never been in love before?", frågade jag medans vi kommit in på de mesta redan. Mestadels känslor, men också jobb, skolan och fritiden. Han tittade ner och log lite mot sin tomma kaffekopp.
"Actually, I have.", flinade han och tittade med rosenröda kinder på mig. Det var mest för att hans tårar precis slutat, men också för att han antagligen också blev lite generad. "Her name was Claudia and lived in US. It was when I went with my dad as I met her. It was a summer-romance I never will forgot.", log han och höjde ögonbrynen. "We talked in skype and had phone contact for a while after that, then my sister died and everything falled apart. I didn't talk to anyone after that and then the school messed up and here I am.", han ryckte på axlarna och det märktes hur han hade tappat hoppet totalt. Jag hade berättat om min pappa, om varför jag var vid kyrkogården tidigare och hur jobbigt jag också hade det och det var tydligt att han förstod mig, det kändes så himla skönt att ha någon att prata med som verkligen förstod mig. 
"Never give up your dreams. If you really are in love with her, she will come back. You can't lose hope. Me and Niall was friends before, we were as good as together. Then he broke up with me and my dad died at the same time, everything was fucked up too. Now we're together again and are closer than everything. You can if you want to. Fight for you and her.", berättade jag och slog till han lite på armen. 
"Are you sure?"
"I am!", svarade jag med ett leende. Det här samtalet var inte bara ett samtal, det betydde någonting och känslan inom mig sa att det här absolut inte var sista gången jag pratade med Alfredo. Vi förstod varandra mer än vi tidigare kunnat ana och jag uppskattade hur ärlig han varit från första början. 
- Niall - 
Dagens intervju var nu över och vi allihopa satt kvar i sofforna och småpratade lite med den manliga intervjuaren som vi stött på mer än en gång, därför så fanns det faktiskt lite att prata om. Jag var ganska så trött efter gårdagen, men eftersom vi hade en dag ledig imorgon så skulle jag lätt åka hem och sova i min egen säng. Konstigt nog så hade Jasminette inte hört av sig ännu och hon hade heller inte svarat på mina telefonsamtal, jag började faktiskt bli lite orolig men samtidigt så ville jag inte heller vara för överbeskyddande, hon hade säkert mobilen någon annanstans bara. 
"What's wrong, mate?", jag tittade på Liam som lagt sin arm runt om mig. Jag antog att han genomskådade mitt ansiktsuttryck när jag tittade på mobilen. 
"Nothing,I'm fine.", svarade jag bara men reste mig upp snabbt. "But I have to go. Gonna check if Jas is alright.", Jag kunde se hur killarnas leende ändrades till ett flin och Louis ögonbryn åkte retsamt upp och ner. Jag himlade med ögonen och tackade intervjuarnen vid namnet Robert, och sedan gick jag snabbt ut med orden "see you guys" som var menat till killarna. 
Jag kom ner till garaget där både min och Harrys svarta Range Rover stod prydligt på parkeringen. Fort tog jag upp bilnyckeln, klickade på knappen som öppnade bilen och nästan sprang in. Jag hade en känsla av att hon inte befann sig hemma hos mig, men jag kände ändå att åka hem först för att ta en titt för säkerhetens skull. 
 
Jag tog mig för pannan. Om hon inte var hos mig, vart var hon då? Hon kunde ju i och för sig vara hos någon av hennes kompisar, eller bara ute och shoppar, men isåfall borde hon ju ha hört av sig? Jag ruskade på huvudet och satte mig ordentligt i bilen då jag körde vidare, hem till Jasmins hus istället. 
Att testa ringa igen var ingen idé, när jag redan ringt fem gånger utan svar så kände jag att den sjätte inte heller skulle bli så lyckad. 
Efter tjugo minuter stod jag utanför hennes hus, klockan var runt femtiden och det hade redan börjat svartna på himlen. Lamporna lyste inifrån huset så jag tog för givet att någon var hemma. Enkelt klev jag ur bilen och traskade direkt upp på tomten, förbi den igentäckta poolen och sedan upp på trappan. 
 
Jasmins mamma såg ganska så chockad ut när hon fick syn på mig, men med hennes leende syntes det på henne att hon även var lite glad. 
"Hi Mrs. Moore, is Jas inside?", frågade jag och la händerna i byxfickan. En kall vindpust svepte förbi och den var inte alls skön, och det syntes på Jasmins mamma att hon såg på mig hur jag frös. 
"No she isn't. And please honey, call me Annie.", skrattade hon och gjorde plats åt mig så jag kunde passera henne. "Come in, it's to cold for being outside now.", jag tackade och steg in. "I don't know were she is. She should just took any walkover then came home, but it has become a few hours since then."
Jag rynkade pannan lite men nickade åt hennes information. Det lät inte direkt som Jasmin, men vad visste jag? Hennes mamma såg inte speciellt orolig ut. Men om det skulle ha hänt något, vem kunde ha vilja gjort något mot henne? fans? jag ruskade snabbt av mig den otäcka tanken och tittade istället mot Annie som lutade sig mot väggen. 
"Josh, Jas best friend is here too, in her room. You can go upstairs if you want to. He's a such an amazing boy, just like you. I think you will be good friends.", jag skrattade lite och tänkte bara att det var så typiskt mammor att säga så. Det märktes också hur nära hennes mamma verkade stå hennes vänner. Jag nickade och gick in till vardagsrummet där George satt och spelade TVspel. Vilket dock bara fick mig att tänka på gamla tider då vi faktiskt brukade spela mycket ihop, allt ifrån krigaspel till NHL eller FIFA. Jag lät han dock vara då han hade sitt headset på och verkade inte alls ha sett mig än. 
Istället gick jag tyst upp för trappan och in genom Jasmins dörr där en okänd, men ändå välbekant kille satt. Jag hade ju sett bilder på honom som både paparazzis tagit och också från min flickväns telefon. 
"Is jas with you? I may go then.", sa han innan jag knappt kommit innanför dörren. Han ställde sig upp ifrån datastolen han suttit på och var genast påväg ut när jag tog händerna framför mig och gjorde något slags stopptecken. 
"It's cool, boy. I'm alone and even if I wasn't I'm sure Jas would love to have you here.", log jag och gick lite längre in. Han följde mina steg och satte sig bredvid mig i sängen. 
"You're Niall, right?", frågade han och tittade ner på sina fötter. Jag tittade mot honom och fick då syn på något jag tidigare inte märkt. Blåmärket han hade på ena kinden, jag antog att det var ifrån slaget Louis givit honom, om han nu inte hade hamnat i något mer slagsmål. 
"Yes, And you're Josh. Nice to meet you, I've heard alot about you" sa jag med ett leende samtidigt som jag sträckte ut min hand. Han tog hjärligt emot den och skakade den väldigt hårt. 
"I hope you're nice to her. She kind of love you very much and I hope you don't break her heart. I've seen it before and I don't wanna see it again because of you, okay?", Josh lät hård i rösten, men han hade rätt. Han var en sann vän och jag förstod att han reagerade som han gjorde. 
"I'm not gonna hurt her. I love her too.", flinade jag och nickade på huvudet. "And I hope we can agree with each other too, because I know it would be easier for Jas.". Han verkade tänka ett tag innan han ryckte på axlarna.
"Yeah, sure.", svarade han sedan med ett leende. "Soo, do you wanna play?", han nickade mot Jasmins TV och sedan det lilla xboxet som stod på det vita bordet bredvid. Jag skrattade och knuffade till han löst vid sidan.
"If you wanna lose, so ah.", vi båda skrattade. Josh gick mot boxern, kastade en spelkonsoll till mig och visade upp ett spel han vela köra. Till min lättnad så valde han FIFA, något som antagligen skulle bli en lätt match, täckte jag. 

Jasmin kom överens med Alfredo och Niall med Josh, kan det bli bättre? ;) Ville ni att det skulle bli något mer drama mellan Jas och Alfredo, eller kanske Niall och Josh? kommentera gärna åsikter! 
 
ANTAR ATT INGEN MISSAT STORY OF MY LIFE?! jag bokstavligen älskar den låten så freaking mycket! Kan inte vänta på musikvideon, så gaalet bra! Vad tyckre nii? :D
 

everything has changed, chapter 35

12
- Jasmin -
Väl inne i rummet var det mörkt, ändå lyckades vi ta av oss kläderna med hjälp ifrån varandra och plötsligt låg vi i Nialls säng. Han var ovanpå mig men trots mörkret kunde jag ändå tyda nyansen på hans blåa ögon tindra emot mig medans våra läppar möttes energiskt. Utan att lägga någon alls tyngd på mig så kunde jag känna hur hans kyssar fördes ner emot min mage och hans händer smekte försiktigt mina lår. Så här fint sex hade jag aldrig haft någonsin. Allt kändes rätt och jag visste att jag varken skulle ångra mig eller ha några skuldkänslor dagen efter. 

Det var inte förrän nästa dag som jag insåg att det var tomt i sängen - jag låg ensam. Jag tittade mig omkring för att se om jag fortfarande var hemma hos Niall, och jo, dörren vi igår 'gick' igenom var kvar på samma ställe, hans kläder hängde prytt på stolen bredvid skrivbordet medans mina egna kläder låg utspridda på golvet. 
Jag skrattade lite tyst för mig själv när jag tänkte tillbaka på gårdagen, hur underbart det hela hade varit.
Efter att legat och dragit mig i sängen så gick jag upp för att se vad Niall hade för sig, lägenheten var i och för sig väldigt tyst så jag började tvivla på att han ens var hemma. 
Jag slet åt mig en stor hoodie som hängde vid fotändan som jag antog var min fina pojkväns. Så snart som jag kände lukten så var frågan bekräftad, det var helt klart hans tröja då hans parfym fortfarande satt kvar i tröjan. Motvilligt reste jag mig upp ur den alldeles för sköna sängen och trippade ut i den stora lägenheten. Man kände sig väldigt liten och förvirrad när man skulle hitta saker eftersom Nialls lägenhet var i princip lika stor som mitt hus, bara det att ytan var ännu större. Jag hade svårt att tro vad en enda människa egentligen hade för nytta med en sån stor lägenhet som denna, men samtidigt var det väldigt snyggt och skönt på något sätt. 
Jag gick mot köket och fann genast en lapp på köksbordet med ett hjärta på utsidan, försiktigt trippade jag dit och öppnade det lilla brevet fort. Jag behövde bara läsa första meningen innan mitt leende sprack upp. 
 
"Hey love. Hope you slept well tonight and I had a very nice night too. Unfortunately I have to work today if you didn't knew that. You can take what you want in the fridge and everything, feel like you're home. I'm probably home around five o'clock or later, we should sing and write more songs to our next album. Bur see you soon, I think. I love you so much, my princess. I already miss you! ♥"
 
Min fina kille. Detta brev var så otroligt fint att jag nästan fick tårar i ögonen. Jag tittade på den stora klockan som var placerad ovanför mickron och suckade, den var bara tolv ännu. Vad skulle jag göra i fem timmar? kanske skulle jag passa på att åka hem lite, umgås med familjen skulle ju aldrig skada, fast och andra sidan, sen när började jag bry mig om 'familjetid'?
Jag gjorde mig själv en riktig frukost framför Tvn och lindande in mig själv i en filt. Visst hatade jag att vara utan Niall, det kändes helt konstigt, men samtidigt så behövdes det också i ett förhållande. Om man ständigt umgicks ledde det endast till bråk och tjaffs, något jag inte orkade med. 
 
"I'm home.", jag stampade in igenom hallen och tog ur mina hörlurar. Efter en timme av ensamhet i Nialls lägenhet bestämde jag mig för att åka hem ändå, till ett ställe där det åtminstonde fanns människor. Jag klampade av mig skorna och gick vidare in till vardagsrummet där mamma satt med en kopp kaffe. Hon riktade blicken upp till mig men tittade sedan tillbaka på TVn. 
"Good to see you, hun.", mumlade hon medans hon tog en klunk av det rykande kaffet. "Did you have a good time?", hon flinade nu rejält och jag såg hur hon inte heller verkade skämmas över det. Att jag var tillsammans med Niall visste jag att hon gillade, men något inom mig sade att hon fortfarande var orolig för någonting, som om jag fortfarande skulle ligga runt och hålla på som jag tidigare gjort. Det kändes som hon inte riktigt tog vårat förhållande på fullate allvar ibland. Jag lät mina ögonbryn höjas medans jag slog mig ner på den lediga platsen bredvid henne. 
"Yep. I actually had a great time", svarade jag och tittade mot tvn. "Were is everyone?" frågade jag sedan när jag märkte att det även var väldigt tyst i detta huset nu också. Var det inte jag eller Rose som bråkade med våra föräldrar så bråkade de antingen med varandra eller så hade George kommit i någon trotsperiod som gjorde att mamma fick något anfall. Men nu, nu var det helt tyst och inga gräl eller jobbiga skrik hördes varken på övervåningen eller här nere. 
"Rose and Olof is at the store and have another 'dad and daughter' day. George is with your grandma.", svarade mamma enkelt. Jag förstod och valde att inte kommentera de mer. Länge satt vi i tystnad och situationen var rätt stel. Varken jag eller mamma visste antagligen vad vi skulle säga då vi sällan pratade utan att de slutade i bråk. Tillslut öppnade mamma sig och fick ur de hon antagligen viljat ha sagt hela tiden. "I like Niall. He's a such a lovely guy. Aren't you scary about the hate, the officiality and stuff like that?", hon lät orolig. 
"I don't get so much hate as I probably should. But the most of the fans know about that me and Niall were friends before he got famous, I think that's why they accept me more. But yeah, the threat can be very disgusting sometimes.", förklarade jag och reste mig upp. Att prata känslor med mamma var inte min grej och jag ville helst inte fortsätta det med det heller, inte nu. "I'd changes clothers and then go out and run. It's a beautiful day, mom." 
För det var det också, solen verkligen lyste upp Londons gator och om jag inte såg helt fel så visade temperaturen på min Iphone plus grader. Mamma nickade och jag började gå mot mitt rum för att byta om till lite bättre kläder att gå ut att springa i. Nialls hoodie var fortfarande på min överkropp och till det hade jag tagit ett par svarta tights. Ful var det enda ordet som kunde beskriva mig just då. 
Mitt bruna kaluffs satte jag upp i en hård hästsvans mitt på huvudet och jag lät låtarna i mina hörlurar fortsätta gå. Det skulle bli skönt att komma ut i den friska luften och röra sig lite faktiskt. 
 
Samtidigt som jag sprungit hade jag omedvetet tagit en väg som ledde till pappas grav. En klump i magen bildades när jag passerade kyrkogården och jag kunde inte hejda mig för att gå in, säga ett par ord till pappa om hur lycklig jag var, och sedan springa ut igen. 
Några kvarter bort insåg jag att samma kille som förföljt mig enda ifrån hemmet fortfarande var efter mig, jag hade även sett honom stå och tittat på mig när jag sade hej till pappa, jag hade tidigare bara inte insett att han kanske medvetet följde efter mig. Läskigt började det bli i varje fall då jag inte såg ansikte på honom eftersom han höll sig några meter ifrån mig. 
Istället för att fortsätta framåt så vände jag håll för att se om killen skulle reagera och kanske springa därifrån, men när jag tagit några stora kliv så märkte jag att han bara stod där och stirrade på mig. Ju närmare jag kom ju tydligare såg jag vem det var som gömde sig bakom den svarta huvtröjan, Alfredo Silfver. Jag stannade genast upp och hans flin ökades direkt när han insett att jag lagt märke till han. 
"What do you want?", frågade jag de tre meterna jag stod ifrån honom. Han skrockade och lade armarna i fickan. 
"I don't wanna hurt you.", svarade han och ryckte på axlarna. "I just wanna exchange a few words.", rättade han och tog några kliv närmare, konstigt nog backade jag inte. Jag visste att jag var riskabel till att göra självförsvar om han hade tanken att göra mig illa. 
"Just go away, boy.", mumlade jag skarpt och tittade ner mot mina skor. Han hånskrattade ännu än gång och la sin högra hand på min axel, inte alls hårt, det var ett löst grepp faktiskt. 
"You just called me 'boy', huh?", hans flin skrämde mig och oj vad jag bara ville vara i Nialls famn just nu. "Sure, do it. I just thought you'd always be mine and now you're with that Niall boy.", han skrattade och betonade ordet 'kille', efter han sagt Niall. 
"I never was yours and even if I thought I was in love with you, I never was. It's Niall and it has always been him. To be honest, you're an asshole.", spottade jag ur mig och stirrade svartögt in i hans bruna stora ögon som vanligtvis inte brukade skrämma mig, men nu gjorde de faktiskt de. 
"You're mine and you've always been.", han la en hårslinga bakom mitt öra och lutade desperat huvudet närmare mig, i ett försök till att antingen få en kyss. "What?" 
"Go away and leave me alone.", sa jag hårt och puttade iväg honom. Det märktes tydligt att han inte gillat mina ord och min lilla knuff då han greppade ett hårt tag om mina axlar och drog mig till sig, jag såg hur han höjde ena knytnäven och efter det var allting svart, jag hade min chans att fly när jag kunde, men ändå stod jag bara kvar och lät mig själv bli slagen.

Tror ni att något mer kommer att hända? kommer Niall att inse att hon är borta i tid och hur ska han reagera när han får reda på vad som händer? Kommer Alfredo bara lämna henne där eller tar han med henne hem? Kommentera så kommer nästa del snart :D 
 

everything has changed, chapter 34

8
- Kimbely - 
"Finally!", klagade Niall och drog åt sig påsen ur Harrys hand. Han såg inte arg ut, mest irriterad. Jag antog att han var hungrig, jag visste ju hur det var att ha en tjurig person omkring mig på grund av hunger. 
"I'm starving. What's my food and why took it so long?", Jasmin kom snabbt bakom Niall och tittade nyfiket ner i påsen. Harry stödde mig åt sidan med sin arm och lutade sig mot mitt öra. 
"Same love to food.", viskade han och vi båda började skratta.

 
- Jasmin - 
Så snart som vi släppt av Kimbely utanför hennes hus efter en dag som varit över mina föväntningar så var det bara jag, Niall och Harry kvar i bilen. Aldrig hade jag kunnat ana att Harry och hon skulle komma så bra överens då det faktiskt var Kim som erbjudit sig att följa med Harry ut och köpa maten. Efter något som kändes som timmar var de äntligen tillbaka och de båda var som två helt nya människor, de uppträdde som om de hade känt varandra i flera år, vilket i och för sig bara var till en fördel. Kul hade vi i varje fall haft.
"She's nice.", flinade Harry medans Niall körde bilen. Vi alla förstod att det var Kimbely han syftade på och jag brast ut i ett tystlåtet flin. Han sträckte fram huvudet mellan säterna, jag såg hur han först tittade på mig men vände blicken till Niall efter en snabb titt på mig. Niall bara skakade på huvudet och sänkte musiken som spelades på radion. 
"Harold, shut up. You can't have a crush on her, seriously. She's my girlfriends best friend for gods sake!", bedjade Niall med blicken fast mot vägen. Hans röst lät helt seriös och jag kunde knappt se någon ironi alls i hans tonläge, vilket skrämde mig lite. Jag tyckte ju personligen att Kimbely och Harry skulle bli ett väldigt gulligt par tillsammans, även om jag hade svårt att se min bästa vän och min pojkväns bästa vän tillsammans på det sättet, så var det fortfarande något som inte var omöjligt. 
"So what?", jag tittade först på Niall och sedan bak på Harry. "I'd say that you really gonna be a perfect couple. Kim has also always wanted any serious relationship and complain over she hate to be single. I think..", jag avbröts snabbt utav ett skratt ifrån Niall som lugnade ner mig lite, visst gillade jag den seriösa sidan av Niall ,men nog gillade jag den glada och busiga Niall mer. 
"You think too much, babe. Harry should let Kimbely be as long as she doesn't wanna be with him. I don't wanna get in trouble because of him.", jag sneglade bak på Harry som bara himlade med ögonen, som om det hade haft detta snack tidigare. Jag fnittrade lite samtidigt som jag såg hur även Niall flinade lite. 
"You'll never be in trouble because of Harry. I know he can care about his own lovelife, don't you think?", fortsatte jag och där verkade den konversationen ta slut då Niall slutligen gav med sig en enkel axelryckning. 
"We're here.", Niall bromsade in framför ett stort vitt hus, som jag antog var Harrys. Den otroliga charmören med de bruna lockarna tackade snabbt för dagen, sällskapet och allt vad det nu var, innan han reste sig ur bilen och gick in mot sig.
"So, what are suppose to do now?", log Niall och tog sin högerhand i min medans den andra handen var placerad på ratten. Jag ryckte på axlarna och rynkade på pannan. Tanken slog mig att jag faktiskt inte varit hos Niall än, efter att ha sett hans lägenhet i Mullingar som var bland de största och dyraste lägenheterna i staden så tvivlade jag på att hans bostadsrätt i London var något mindre. 
"What about going to your place and just chillin'? I've never been in your flat yet.", konstaterade jag och Niall skrattade till och backade ut ifrån Harrys uppfart då han genast bytte riktning till hållet som förmodligen skulle föra oss till Nialls hem.
 
"Wow, Niall.", min reaktion var som förväntat. Lägenheten var stort som ett hus och det var även en utav de dyraste lägenheterna i London, utan att ens gissa så kunde jag nästan lova det. Det var helt nyrenoverat och det var helt Nialls stil. Det påminde mig väldigt mycket om hans lägenhet hemma i Mullingar. 
"Are you wanna living here with me now?", flinade han och la sina händer på varsin sida om min midja. Jag kunde höra ironin i hans tonläge, men visst hade jag inte tackat nej till att få bo ihop med Niall. Men det kändes ju lite väl tidigt nu kunde man tycka. 
"Yeah, some day.", log jag och lade mitt huvud på hans högra axel medans mina händer placerades på Nialls bröst. Han flyttade sina händer från min midja och virade istället sina stora armar runt om mig sedan pussade han mig löst på huvudet och flera fjärillar bildades i min mage. Jag var så lycklig.
"Love you, my princess.", sa Niall när han vilade sitt huvud mot mitt huvud medans mitt var lutat mot hans hals. 
"I love you too, love.", viskade jag i hans öra medans mina läppar nuddade Nialls axlar och jag kunde tyda på att hela han rös till. 
 
"Now we do a silly one.", skrattade Niall och riktade återigen kameran åt oss. Jag lipade genast åt linsen och korsade mina ögon. Jag insåg att Niall gjorde nästan lika min, dock med stängd mun. Bilden var tagen och vi båda granskade den noga. Det var det här jag älskade med Niall, vi kunde verkligen vara barnsliga, fjantiga och helt onormala i varandras närhet - utan att skämmas alls. Jag gillade det och det var de äkta kärlek innebar, tyckte jag.
Niall skrattade högt, klickade på den runda enda knappen på sin telefon och klickade direkt in på Twitter. Utan att läsa någon av hans mentions så klickade han in på 'ny tweet'. Han riktade mobilen bort ur riktningen ifrån mig så att jag helt enkelt inte kunde se vad han gjorde. Han hade ett litet lurigt leende på sina läppar i varje fall och bara någon sekund efter att han verkat skriva klart så la han ner telefonen i fickan igen. "Look at Twitter, babe.", flinade han och la ena armen om mig. Jag himlade lite med ögonen, sträckte mig efter min iphone som låg på rumsbordet och Twitter visades snart på min skärm. Jag behövde inte bläddra långt förrän jag såg Nialls tweet. 
 
Niall Horan @NiallOfficial
Look at this cutie, isn't she beauty ? hah ! love yaaa :) pic.twitter.com/237Beh2
 
Jag kunde inte låta bli att le åt texten, men vågade jag verkligen klicka upp bilden? mot min vilja tröck jag på den blåa länken och upp kom en bild på mig och Niall. Vi båda såg väldigt fåniga ut då jag mest såg fördrövlig ut medans Niall var fin som vanligt. Jag slog till honom löst på armen och gjorde en ledsen min. Vilket Niall bara verkade tycka vara roligt då han skrattade. 
"That wasn't funny!", sa jag i ett försök att låta sur, men hans leende fick mitt leende att öka och tillslut kunde jag inte heller hålla mig ifrån att breda mina läppar. 
"You're so perfect, in every single way I look at you.", log han och förflyttade sitt huvud närmare mitt. Jag blundade och gjorde lika som Niall då plötsligt våra läppar möttes i en fantastisk kyss som varade i flera sekunder. 
När vi båda mot våra viljor släppte taget för att hämta andan nuddade våra pannor fortfarande med varandras och det dröjde bara några sekunder innan vi delade saliv igen. 
Jag sneglade mot ljusen som stod på rumsbordet, fast blicken återgick snabbt till Niall igen då jag insåg att han fortfarande blundade. Jag följde hans exempel och slappnade istället av i läpparna. Allt var så mysigt, så perfekt.
"Do you want to?", frågade han när han försiktigt släppte mina läppar. Jag kände hans varma och behagliga andedräkt slå mot mitt ansikte när han stirrade rakt in i mina ögon. Jag nickade försiktigt och förstod vad som höll på att hända. 
Niall ställde sig upp, tog ena armen under mina knän och andra bakom min rygg och bar mig ivrigt till hans säng. Medans kysste jag ömt hans hals och fortsatte neråt. 
Väl inne i rummet var det mörkt, ändå lyckades vi ta av oss kläderna med hjälp ifrån varandra och plötsligt låg vi i Nialls säng. Han var ovanpå mig men trots mörkret kunde jag ändå tyda nyansen på hans blåa ögon tindra emot mig medans våra läppar möttes energiskt. Utan att lägga någon alls tyngd på mig så kunde jag känna hur hans kyssar fördes ner emot min mage och hans händer smekte försiktigt mina lår. Så här fint sex hade jag aldrig haft någonsin. Allt kändes rätt och jag visste att jag varken skulle ångra mig eller ha några skuldkänslor dagen efter. 

Ledsen för sent kapitel. Har varit på föräldrarmöte nyss och nu måste jag verklogen plugga. Hehe. Gör min dag och släng in en kommentar? :D 
Å vad tyckte ni om kapitlet, var det lite för mkt kärlek och detaljer kanske? ;) haha!
 
 

everything has changed, chapter 33

10
- Jasmin -
"Friends with benefits? you're kidding me, right?", min kära vän himlade med ögonen och självklart tyckte hon alltid att jag hade sån dålig filmsmak, det var ett faktum att vi aldrig kom överens om vilken film vi skulle se. "But okay, I wanna see that movie.", sa hon sen. Det var då två som var med på den, även Niall var lite tveksam i början men gick sedan med på det. 
"Okay, but only because Mila Kunis is so damn hot.", Harry gav med sig tillslut han också och jag & Kim gjorde en snabb high five. "Hey, what about me?", Harry log sitt fliritga leende mot Kim som nu rodnade, men gav Harry en snabb handklappning sen. 
Vi allihopa trängde ihop oss i min dubbelsäng och tittade på filmen. Jag låg mellan Kimbely och Niall, Harry låg bredvid Niall på andra sidan och höll också i chipsskålen. Det var egentligen jag som skulle ha den, men eftersom Harry envisats om att den skulle få ligga på hans mage så hade vi tillslut gett oss. 

Eftertexterna rullade och självklart så grät jag lika mycket till slutet som jag alltid gjorde. Niall höll visserligen i min hand under tiden, så lite bättre kändes det i varje fall. Jag hade ju åtminstonde inte anledningen till att gråta över att jag var ensam längre, jag hade ju världens finaste prins precis här bredvid mig. 
Kimbely däremot hade somnat redan efter de första tjugo minutrarna, hur hon nu kunde det då Niall och Harry var väldigt hödljudda med sina skrattanden förstod jag inte. 
Det som gjorde mig glad var att se hur nära Niall stod killarna egentligen. Under hela filmen hade de kommenterat saker som att de bland annat varit i städerna de visade på filmen, eller hur Harry drägglat över Mila Kunis. Ja, de pratade ungefär hela filmen. 
"What's happening now?", frågade Niall och lutade huvudet mot min axel. Plötsligt hörde jag hur hans mage knorrade till och då fick vi direkt svaret på vad som väntade. Både jag och Harry skrattade till lite medans Niall såg helt obesvärad ut. I samma ögonblick vaknade Kim upp, yrvaket kollade hon mot mig och killarna med ett litet leende på läpparna. 
"Oh, I really needed it.", sa hon sen och satte sig ordentligt upp i sängen då hon halvlegat på min axel även hon. "I feel like a new person."
"Good, Niall is hungry and actually, me too. We should go and buy something to eat, who's going with me?", undrade Harry och både jag & Niall blev knäpptysta. Ärligt talat hade jag ingen lust alls att gå ut i detta kalla väder men jag antog att Harry inte heller ville gå ensam. Jag skulle just till att erbjuda mig när - till min förvåning - Kimbely räckte upp handen. 
"I'm going with you if it's okay?", Harrys leende fick Kim att se ännu säkrare ut, samtidigt som han log sitt söta leende så nickade han på huvudet. 
"Yeah, yeah. Of course!", han reste sig upp ur sängen och kollade roat på oss andra som låg kvar. Kim följde snabbt hans exempel och de båda började gå emot dörren. 
"Wait!", protesterade jag, en aning förvirrad. "Shouldn't you ask what we want?"
Harry skrockade till och skakade på huvudet. Niall såg ut att förstå, medans min bästa vän som stod alldeles bredvid Harry såg lika kaotisk ut som mig. 
"No babe, the person as buy the food, choose the food too.", förklarade Niall, som om det vore en självklarhet. Det var tur för Niall att jag tyckte om det mesta, om inte så skulle Kimbely antagligen sagt ifrån om Harry kom med ett förslag som hon visste att jag absolut inte åt. Jag nöjde mig åt svaret och kurade in mig närmare mot Niall som kraftigt hade sina vältränade armar kring hela mig. 
"See you around then.", Harry flinade när han såg mot Niall samtidigt som han vickade upp och ner med ögonbrynen. Niall lipade skämtsamt mot Harry medans han skrattandes gick ut ur rummet med Kimbely efter sig. 
"Time for ourselves a little bit, what want my beautiful princess do?", Niall pussade mig på pannan medans han flätade in sina fingrar i mina. Allt kändes så otroligt rätt med Niall, jag kände mig så trygg och säker i hans omgivning, det var helt sjukt. 
"I don't know. What about just laying here and cuddle?", föreslog jag med ett busigt leende på läpparna. Niall skrattade högt, tog hans lediga hand och flyttade bak en hårslinga som hamnat för mina ögon. 
"Sounds like an exellent idea.", han kysste mig ömt på munnen, kyssen blev allt mer intensivare och ännu mer passionerad. Jag behövde inte ens tänka klart utan att veta. Niall, min kille, var den rätta. 
 
- Kimbely - 
Vi hade gått ett tag under tystnad. Harry såg mest ut att vara i sina egna tankar, det var inte förräns vi gick igenom en park som Harry skrattade till. Hans blick mötte marken och jag såg tydligt hur hans smilegropar utvecklades. Han var inte bara snygg, som jag tidigare tyckt. Under timmarnas gång hade jag lagt märke till att han även var otroligt ödmjuk, snäll och jordnära. Fin helt enkelt, både på ut och insidan. Han gick med luvan uppe som täckte öronen och bara några få lockar stack fram ur den. 
"What?", frågade jag och tittade mot honom. Han höjde huvudet, men verkades vägra möta min blick. 
"I just.. It was here I met my last girlfriend, actually. I walked here alone and saw her.", jag nickade förstårligt och riktade blicken framåt istället. Han fortsatte att berätta lite om hur de krockat in i varandra och sedan pratat i evigheter, något som egentligen var helt ointressant för mig, men det var åtminstonde inte tyst längre. 
"Everyone in this part of town know each other. Do I know her?", frågade jag. Även om jag inte visste hur, varför eller när de gjorde slut så gick jag rakt på sak. Det kanske var ett känsligt ämne, men han verkade vara en bra kille så om han inte ville prata om det, skulle han ju såklart inte göra det. 
"Actually, I think you do. Even if she doesn't living in this town.", jag häpnade lite. Hur kunde han vara så säker på att jag visste om henne? jag må ha många vänner, men på hans tonläge lät det som om att jag skulle känna hela London. "Have you heard about Taylor Swift?", jag bara gapade stort. Visst var jag inget fan av henne precis, men hon var ju bland de kändaste kvinnorna i nuläget och klart jag kände till henne. Det kändes bara helt konstigt. För ett ögonblick glömde jag till och med bort att Harry var känd, i och med att han betedde sig som vilken kille som helst. 
"No way!", flinade jag och gick lite närmare. "That's cool!", när jag tänkte efter så hade jag ju hört hennes hitsång I knew you were trouble som ryktats vara om hennes expojkvän, nu visste jag ju också vem den var skriven om. Det fick mig bara att le ännu mer. 
"Uhm.. Not really.", skrattade Harry och såg väldigt behaglig ut. "I don't think I really was in love with her.", sa han sen och lade händerna i fickorna. Jag nickade återigen och valde att inte gå in på detaljer, jag ville ju varken vara för på och dessutom så kände vi ju knappt varandra. 
 
"Do you like Chinese food?", Harry ställde sig utanför restaurangen som låg lite av sidan av alla andra affärer mitt i centrala London. Utan att tveka sköt jag in ett enkelt ja, jag älskade ju det. "Do Jasmin like it too?"
"Yeah, I'm sure she do.", bekräftade jag. Harry öppnade dörren och vi möttes av en varm luft med doft av alla sortes oljor och kryddor. 
Harry frågade vänligt vad jag ville ha och jag rabblade upp både vad jag och Jas gillade, Harry såg ut att ta in de mesta samtidigt som vi ställde oss i kön. Det var ovanligt några på restaurangen så jag antog att den kanske inte var så populär, men i alla fall, den var praktisk och väldigt nära ifrån Jasmins hus. 
"Oh no..", mumlade Harry när han plötsligt fick syn på något ifrån fönstret. Jag tittade hastigt dit och såg en klunga av fotografer, journalister och medier. Säkert en tiotals olika tidningar stod utanför fönstret. 
"How can they found you that easy?", frågade jag chockat och höll för mitt ansikte så att de inte skulle få med mitt ansikte på bild. Jag hade hört om medierna förut, de kunde komma med en och ett annat rykte var och varannan dag, som knappast stämmde. Jag ville inte vara den som skulle få en massa hat av fans, även om jag förstod att de kanske redan var försent. "This might was a bad idea.", konstaterade jag när Harry redan var mitt i ett telefonsamtal, antagligen med deras vakter eftersom det hördes på orden när han pratade. Så snart som han la på så log han både ursäktande och lite skamset mot mig. 
"I'm sorry. It always happend. But no, this wasn't any bad idea at all. Not from my side anyway.", hans leende fick mig att lugna ner mig en aning, men fortfarande hade jag en oro i kroppen. Vad skulle alla säga? 
"No, not from mine either.", försäkrade jag med ett halvdant leende. 
"Paul will be right here.", svarade han sedan. Jag tittade oförstående på honom och han rättade snabbt till sina ord. "I mean.. Our tour-mananger and bodyguard will be here soon.", jag fnissade glatt och lutade mig mot den lilla bänken framför mig. Om jag kände Jasmin rätt så var hon väldigt hungrig just nu. 
 
Tio minuter senare satt vi i bilen påväg mot Jasmins hus, dock hade vi blivit tvungen att ta en helt annan väg för att komma så långt bort ifrån paparazzis som möjligt. Harry harklade till och tittade bak på mig. 
"What do you feel about Niall and Jas now then?", jag tänkte till. Till en början hade jag älskat det, den hände incidenten med Josh och jag blev väldigt osäker, men sedan kom jag på att ingenting var Nialls fel, därför var jag villig att ge honom en chans. 
"Actually, I like them. He make her smile in a way I can't do. She might care about her future and school a bit more now. They're really good together."
"Same kind of humor, same laugh, same personality.. They're like Lou and El. Perfect for each other.", fortsatte Harry på min mening och vi båda nickade instämmande, jag kunde till och med se hur Paul småskrockade lite framför ratten och även hur hans leende ökades. 
 
"Finally!", klagade Niall och drog åt sig påsen ur Harrys hand. Han såg inte arg ut, mest irriterad. Jag antog att han var hungrig, jag visste ju hur det var att ha en tjurig person omkring mig på grund av hunger. 
"I'm starving. What's my food and why took it so long?", Jasmin kom snabbt bakom Niall och tittade nyfiket ner i påsen. Harry stödde mig åt sidan med sin arm och lutade sig mot mitt öra. 
"Same love to food.", viskade han och vi båda började skratta. 
 
Nu fick ni läsa lite ifrån Kims perspektiv också. Var det dåligt/bra? 
Kommentera gärna vad jag kan göra bättre. Lite konstruktiv kritik och åsikter är aldrig fel. Vad kan jag förbättra? Well, om jag får säga det själv så tycker jag att min engelska blivit liiiite bättre åtminstonde, jag jobbar på det! hehe :) kommentera gärna!

Tidigare inlägg