everything has changed, chapter 18
16
- Jasmin -
"Are you really sure about this? I mean.. If you still hate me and stuff, we don't have to do th..-"
"Niall, I'm really sure about this. I've never been so sure about nothing before. It's like a new life to be honest. This might be fun and I don't hate you, anymore.", avbröt jag och tittade åt Nialls håll och märkte då att han redan tittade på mig. Ett leende fanns på hans läppar och han nickade malligt.
"Then we do this.", konstaterade Niall och parkerade bilen. Jag hade redan fått syn på massor med kameror på vägen hit och bilar förföljde oss, det var faktiskt ganska läskigt men om jag höll mig tätt intill Niall så skulle det gå bra.
Jag sneglade på Niall som nu var påväg att öppna bildörren. Han såg på mig med ett säkert leende och de där fotograferna verkade inte störa honom särskillt mycket alls. Han var antagligen van. Hans ögonbryn höjdes och han lutade sig tillbaka mot sätet.
"Is there something wrong?", frågade han nu lite oroligt. Jag svalde och skakade på huvudet.
"No, no. I'm just afraid of the comments your fans will give me.", svarade jag ärligt och bet mig i läppen. Han log och skakade på huvudet.
"They will not say anything as long as you're with me.", försäkrade han. Även om jag inte riktigt gick på det så gjorde hans ord mig lugnare. Faktum var att bara att få sitta i samma bil som Niall gjorde att jag fick extra hjärtklappningar. Varför kände jag ungefär samma känsla som jag kände för cirka tre år sedan? varför nu med Niall och inte med någon annan kille? jag suckade och knäppte loss bältet.
"Now we do this.", log jag och öppnade dörren. Niall gjorde lika och vi möttes av tiotals fotografer, några dussin fans och säkert flera tvteam. Att det fanns så här mycket människor i lilla Mullingar visste jag inte ens var möjligt, men samtidigt så var jag ganska så säker på att de inte bara var Mulling-bor här, det fanns säkert fans från andra ställen i närheten också.
"Hold my hand, we will make it real, remember?", viskade Niall i mitt öra då vi gick tätt intill varandra in mot den lilla restaurangen Niall hade tagit oss till. Dock var vi förföljda, men väldigt nära kom det inte i alla fall då vakterna var väldigt strikta med avståndet mellan oss. När jag korsade mina händer med Nialls kunde jag höra hur klungan av fans blev större och skrik hördes. Om det var för svartsjuka eller om det var glada för våran skull kunde jag inte riktigt höra och jag hade inte modet till att titta åt deras håll heller. Niall däremot var lika glad som vanligt, hans leende var stort och med sin lediga hand vinkade han glatt.
"They are crazy!", andades Niall då vi äntligen kommit in till den lilla matkedjan där vi skulle äta. Jag åt ofta lunch här när jag var mindre mindes jag. Det var ett sånt fridfullt ställe där det inte bara sålde mat, utan också fika och annat gott. Det var ett perfekt ställe att sitta och plugga på, vilket jag tidigare gjorde då jag gick i skolan här.
Allt kändes så annorlunda nu. Så fort jag landade på marken från London in till min hemstad igen kändes det som att jag kom in i ett helt annat liv igen, mitt gamla liv. Det var som att supandet, festandet och den hemska attityden inte längre fanns där, den var som bortblåst. Jag var nu den oskyldiga tjejen som förlorat sin pappa i cancer, vilket var ett anseende som jag hatade, även om det var sant.
"Yeah.", log jag och släppte hans hand för att isället ställa mig i kön eftersom jag då redan visste vad jag ville ha. Ingen restaurang i hela världen kunde erkätta denna mat, därför så hade jag saknat dessa wokgrytor så otroligt mycket. "They are pretty loud actually.", skrattade jag och följde Niall med blicken då han ställde sig kompakt bredvid mig. Jag kände hur vibbarna i magen bara drogs igång och känslan inom mig var pirrig. Även om jag absolut inte ville känna som jag kände så hade jag inget annat val, man kunde ju inte direkt styra över känslor.
I samma ögonblick så hörde vi ett gallskrik utanför och innan jag såg klart så var det en tjej utanför som hade svimmat och den andra var påväg att bli bortburen av en utav säkerhetsvakterna.
"Wow, that was nasty.", kommenterade jag och tittade med vidöppna ögon på Niall.
"It's really scary when people around me faints. But to be honest, I have gotten used to it.", log han och sneglade ut mot folkmassan som bara blivit större och större.
"How could it be so many people in here? and how they know where you guys are all the time?", frågade jag chockerat och tittade ut. Jag kände en viss medlidande då jag såg hur vakterna gjorde allt som kom i deras vägar för att inte släppa in några galningar in hit.
"When one fan have seen us, they write it on Twitter and stuff, and probably the fans know that me and the boys are in the town right now, that's why they're here. I told you, they're crazy but very lovely!", förklarade han. Jag nickade bara och fnittrade åt hur lycklig Niall faktiskt såg ut att vara. Det var så här han ville ha det. Få sjunga för en stor publik, spela gitarr, skaffa nya vänner och ha tjejer omkring sig hela tiden, och hade det varit för en vecka sedan så hade jag bara tyckt det var överdrivet hela grejen, men nu kände jag mig bara glad för Nialls skull.
"When one fan have seen us, they write it on Twitter and stuff, and probably the fans know that me and the boys are in the town right now, that's why they're here. I told you, they're crazy but very lovely!", förklarade han. Jag nickade bara och fnittrade åt hur lycklig Niall faktiskt såg ut att vara. Det var så här han ville ha det. Få sjunga för en stor publik, spela gitarr, skaffa nya vänner och ha tjejer omkring sig hela tiden, och hade det varit för en vecka sedan så hade jag bara tyckt det var överdrivet hela grejen, men nu kände jag mig bara glad för Nialls skull.
- Niall -
Hittills hade allt gått väldigt bra. Jasmin hade varit blyg till en början när det gällde fansen, men flera stycken som redan var inne vid restaurangen när vi hade anlänt hade då och då kommit fram till oss och hejat. Jasminette hade under de två första tjejerna inte sagt något alls, medans sedan började hennes vanliga jag komma tillbaka och hon pratade vänligt med de andra fansen som kommit fram. Dock hade vakten runt vårat bord inte tillåtit bilder eller autografer, men det var alltid kul att åka ut och träffa fans.
"How does it feeling?", frågade jag medans jag tog en stor gaffel med pastan och den goda tomatröran och förde rakt in i min hungriga mun. Hon log och rykte på axlarna.
"Good, I think.", hon fortsatte att äta på sin wok och jag kunde se hur hon då och då sneglade upp på mig, då hon trodde att jag inte tittade. Men att slita blicken ifrån något så vackert och saknat var svårt. "Some of your fans are really kind and beautiful.", kommenterade hon sedan och jag log. Det kändes bra att hon faktiskt trivdes i den här sitsen.
"Yes, they are.", svarade jag kort och tänkte tillägga med något som 'fast det är ju du också', men jag hejdade mig. Jag ville ju inte direkt skrämma bort henne när vi äntligen kunde konversera. "I really love this restaurant. I love to eat and I love this food.", yttrade jag efter en liten lätt tystnad. Jasminette skrattade högt och nickade på huvudet.
"Yes, I really love to eat.", svarade hon och räckte upp sitt glas. "Cheers, Nialler!", jag föll in i hennes skratt och krockade mitt glas i hennes.
"Cheers, handsome!", jag blinkade åt henne och samtidigt drack vi en klunk av våran cola.
Mätta och belåtna gick vi ut från restaurangen. Det hade faktiskt börjat snöa och fansen såg ut att frysa rejält mycket, ändå så gav dem sig inte. Ändå stog de kvar i en klunga och bara väntade på att få se mig, vilket var väldigt stort för mig. Kamerarna däremot kunde jag inte känna något tvång att tycka synd om, det enda dem var ute efter var en bra spalt och fina bilder, sedan var det klart. Jag kunde helt enkelt inte bry mig mindre om dem.
Jag knep ihop med munnen och lutade huvudet mot Jas öra då hon snabbt lutade sig närmare.
"Is it okay if I take some photos with the fans?", frågade jag samtidigt som jag bet i läppen. Hon log och nickade.
"Of course, you don't have to ask for that, stupid!", skrattade hon och jag släppte hennes hand och pussade henne på kinden. Hon rodnade lite lätt vilket bara fick mig att skratta, fansen verkade inte flippa ur för det utan jag hörde mest väsen ifrån deras sida. Jag gick fram till en utan våra vakter och berättade min plan, jag skulle ta kort med några stycken och sedan åka vidare till något ensamt ställe där jag och Jasminette skulle få vara ifred. Fred, våran ena livvakt var till en början skeptisk om han skulle våga låta mig ta kort med några fans, men efter ett tag så nickade han. Jag antog att han förstod att jag hade känslan inom mig att jag var tvungen att göra det, för fansens skull.
Jag drog på mig bältet och kastade en snabb blick på Jasminette som stirrade ut genom de tonade rutorna åt sidan. Jag kunde inte riktigt tyda på om hon var trött, ledsen eller glad, men jag hoppades på det sisnämnda.
"How's it going? Does it feel right or wrong?", hon tittade på mig med ett leende och log. Jag andandes då ut, de där leendet betydde bara på att hon var glad.
"It's really interesting to see how you live, I really like a few of your fans and I think I can handle this.", skrattade hon och jag startade den svarta bilen. Att det var svårt att köra ut hade jag faktiskt förväntat mig med, fansen spred ut sig på vägen och vissa var verkligen helt tokiga. Jag nickade bara åt svar till Jasminette och koncentererade mig stort på vägen istället. Om jag körde själv så kunde jag ofta köra hur som helst, men om jag hade någon i samma bil så ville jag vara extra varsam, jag kände inte direkt för att vara orsaken till någons skador eller något på grund av min körning.
Väl ute på vägen gick allt som smort. Vi hade radion på hög volym, smådansade och sjöng med till Miley Cyrus låt We Can't Stop och var allmänt glada. Jag tittade snabbt på Jas som sjöng som en lärka medans låten var igång men när jag sedan tittade tillbaka ut mot vägen såg jag något jag inte riktigt hade förväntat mig där. En röd stor bil, ungefär lika stor som min, kom rakt emot mig i full fart och det såg inte heller ut som att personen i bilen hade tänkt att stanna. Att det var halt på vägarna kunde jag förstå, men personen i bilen såg varken ut att kunna köra eller vara nykter med tanke på att han körde i helt fel fil. Jag hann inte mer än att blinka förrän skrik hördes bredvid mig och jag insåg då att Jasmin lagt märke till den röda stora bilen som kom rakt emot oss, på helt fel sida utav vägen dessutom. Jag hann inte mer än att svänga förrän bilen voltade och vi var helt på sidan om vägen och allting svartnade i mitt huvud.
Hut mår Jasmin? hur mår Niall? Kommer det klara bilolyckan? :O Kommentera som aldrig förr så kommer nästa del innan ni ens hunnit blinka ;)
everything has changed, chapter 17
10
- Niall -
"But what do you think then. Do you like her for real or?", frågade nu Louis. Deras blickar var fäst mot mig och jag log, mina kinder hettade och jag tittade ner i golvet.
"She's cool. You know what I feel for her already.", konstaterade jag suckade.
"That's why we're a bit worried about you. You like her more than a friend and she just want to be friends, ju have to be careful with what you do because if you lost her now, we will get problem and our fans will be disappointed, again.", förklarade Harry, och han hade ju till en viss del rätt i det hela, därför så bara suckade jag och höll med, jag orkade helt enkelt inte säga emot.
- Jasmin -
"You're kidding me, right?", efter att kort ha berättat om dagen för mina två bästa vänner som nu var flera mil ifrån mig så kände jag en lättnad i mig. Att berätta för familjen var en sak, men hur Josh och Kimbely skulle ta det var svårare att se framför mig. Nu var det i alla fall gjort och Josh såg mest förvirrad ut medans Kimbely log lite. "You hated him, Jas!" , lade Josh till och rynkade pannan förtvivlat.
"Yeah, I really did. But now I gave him a second chance. What it wrong?", frågade jag och tittade ner i tangenterna. Josh suckade och Kimbely sade fortfarande ingenting, förrän nu.
"No, I think it's good for you. Maybe you do another things than partier and get drunks every weekend now.", hon log. "He's also pretty handsome, just like his other band mates", konstaterade hon och Josh bara skakade på huvudet. Jag antog att han hade njutit ganska så mycket över veckan som gått då han praktiskt taget sluppit all prat om killar som jag och Kimbely ofta pratade om.
"But if he or the fans hurt you, I'll probably kill them all.", mumlade Josh i kameran och såg faktiskt allvarlig ut. Både jag och Kimbely brast ut i skratt och strax därefter kunde han inte hålla sig han heller. Ändå om dem båda kunde bli väldigt överbeskyddande så var det ändå bara ett tecken på att de brydde sig, och i denna situation var jag bara glad över att de stöttade mig och fanns där. Även om ingenting var seriöst.
"What did your family say?" Kimbely stirrade storögt på mig och frågan kom lika plötsligt som de tidigare frågorna då när vi inte hade kommit in på Niallfronten ännu. Jag tänkte efter ett bra tag innan jag svarade på frågan, och om jag tänkte efter hade noggrant så hade deras reaktioner varit ovanligt bra, de hade faktiskt blivit ganska glada för min skull, Även Rose som lovade att inte berätta något alls om min och Nialls plan.
"They took it well. They like Niall, I think. Maria does like him very much actually. She has always did it.", svarade jag ärligt och log lite svagt. "I should sleep now, I've promised Niall to be with him tomorrow and do something offecially. Maybe you can see me in the newspaper the day after tomorrow.", skämtade jag och väntade på svar.
"We really miss you, babe. See you soon.", log Josh och lade snabbt på. Jag stannade kvar och tittade på Kimbely som såg lika chockad ut hon också, de var nästan som att han hade väntat på att samtalet skulle ta slut.
"What have I missed?", frågade jag förvånat och Kimbely bara ryckte på axlarna.
"I think he should call his girlfriend or something.", hon himlade med ögonen och jag kunde se lite hur avundsjukan spred sig över henne. Jag tittade med höjda ögonbryn på henne och hon bara skakade på huvudet. "I'm so alone. Now when Josh has a girlfriend and you've one of the biggest boy in the world as your boyfriend, and I'm still single. That's unfair!", muttrade hon och korsade sina armar, antagligen på skoj.
"But me and Niall aren't together for real, Kim.", försökte jag med, men hon bara himlade med ögonen.
"Yet.", lade hon till och hennes leende spred sig över hennes breda läppar. Jag skakade på huvudet och gav henne det mittersta fingret innan vi båda föll in i ett skratt vi bara hade när vi var övertrötta, som nu.
"Goodnight, bestie. See you soon.", innan hon hann svara så lade jag på, kröp ner under täcket och bara tänkte på livet, hur saker skulle förändras och att jag äntligen kom överens med Niall igen.
Jag vaknade av att ett högt ljud spred sig i hela rummet och jag insåg snabbt att det var min mobil som ringde. Yrvaket räckte jag mig efter telefonen och svarade med ett enkelt hallå.
"Sorry, did I wake you?", frågade en ganska så igenkänd röst. Jag kände igen det där irländska accentet ifrån långa vägar och ingen mer än Niall kunde prata så otroligt sexigt.
"Yeah, actually you did.", klagade jag och lade huvudet ner i kudden igen. Men mitt leende kunde ändå inte försvinna. Hur morgontrött jag än var så kunde jag inte motstå att bilda ett leende då jag visste att Niall just hade väckt mig.
"Oh, I remember it. You always sleep until the afternoon.", skrattade han och jag reste mig upp. Att han faktiskt fortfarande kom ihåg det. Han hade dock faktiskt rätt, jag hade aldrig varit en morgonmänniska.
"What do you want, Niall?", frågade jag och gnuggade mig i ögonen innan jag reste mig upp ur sängen.
"I just wanted to ask you if you wanna eat some lunch with me? the boys gonna do something else and I don't wants to join them.", han lät väldigt säker. Jag blev faktiskt ganska så glad när jag insåg att Niall faktiskt avstod ifrån att vara med sina bästa vänner och istället skulle vilja tillbringa dagen med mig istället, det kändes ganska så gulligt, därför så kändes det inte så frästande att säga ifrån.
"Sure.", svarade jag kort och jag kunde nästan höra hur Niall log.
"Great! I'll pick you up in twenty. Be ready!", innan jag hann tänka så pep signalerna och jag förstod att han lagt på. Det betydde att jag faktiskt behövde skynda mig. Snabbt tittade jag på klockan och till min förvåning så var den redan halv ett på dagen, jag suckade och gick fram till spegeln där jag snabbt borstade igenom mitt hår och tog fram kläder snabbare än vanligt.
Jag tittade ut och till min besvikelse så snöade det ute, jag hade egentligen ingen lust alls att gå ut i ett sånt här väder men nu kunde man ju inte direkt ringa och säga ifrån. Därför så lät jag bara håret vara i naturliga lockar, drog endast på mig lite puder och som klädsel fick det bli ett par blåa jeans med en rosa hoodie ovanpå. Jag kände faktiskt inte ett sånt stort tvång på att se bra ut, inte nu när vi bara skulle ta en enkel lunch ihop i alla fall. Förresten så hade det ju sett mig i mina värre dagar så att säga.
"I still don't like him. He was best on the plan when he was in our team, he take every girl away from me and now my own cousin. Why?", Kim hade blicken fäst vid TVn och trots att jag visste att han var ironisk så förstod jag att bakom den lilla ironin så fanns en sanning i det hela. Jag kommenterade inte det utan valde bara att ignorera det. Richard däremot, som faktiskt för en gångs skull var hemma utan tjejen vid sig, bara skrattade och slog till honom.
"Don't be jealous bro. Jasmin is hot and it's Niall too, they're a perfect couple.", yttrade han fortsatte att skratta. Jag himlade med ögonen och tänkte att det där var typisk syskonkärlek.
"But we're not together though, how many times do I have to tell you it?", frågade jag irriterat. De båda tystnade och såg väldigt förvånade ut. I samma ögonblick ringde dörrklockan, dock var George snabbare än mig och var snabbt där och öppnade dörren, han hade ingen aning om att Niall skulle stå där, och det hade i och för sig inte jag heller då min önskan var att han kunde stanna i bilen så jag kunde gått ut till honom istället.
"What? Niall, what are you doing here?", Georges ögon lyste då han fick syn på Niall. Han hoppade rakt in i hans famn och Niall var snabb med att ta emot honom. Niall såg bara snyggare och snyggare ut för varje dag som gick och jag kunde nästan inte slita blicken ifrån honom. Hans vita tröja med svarta ärmar passade honom perfekt och det fanns verkligen inget som var fel på den killen.
"Nice to meet you again, little boy.", Niall skrattade lite och släppte ner min lillebror på golvet igen. Snabbt drog jag på mig mina blåa Vans och vi skulle just till att gå då mamma och Rose kom ut. Rose fangirla som bara den och mamma stog mest och granskade honom.
"You must be Niall. My girls 'fake-boyfriend'" log mamma och jag trodde jag skulle falla ner på golvet och dö. Alltid skulle hon skämma ut mig. Niall tog det åtminstonde bra och bara skrattade åt henne, men nästa gång kanske hon skulle säga helt fel saker.
"I'm sorry about my family, my mom is so embarrassing and my sister is a big fan, as you maybe saw.", suckade jag när vi äntligen satt i bilen påväg in till den lilla stan i Mullingar. Niall var fokuerad på vägen men lade ändå till ett litet leende.
"I like your family, they're nice and I've never seen your mother before.", svarade han, fortfarande med blicken riktad mot vägen. Jag svarade inte utan jag bara nickade och höjde ögonbrynen ett snäpp. "Are you really sure about this? I mean.. If you still hate me and stuff, we don't have to do th..-"
"Niall, I'm really sure about this. I've never been so sure about nothing before. It's like a new life to be honest. This might be fun and I don't hate you, anymore.", avbröt jag och tittade åt Nialls håll och märkte då att han redan tittade på mig. Ett leende fanns på hans läppar och han nickade malligt.
"Then we do this.", konstaterade Niall och parkerade bilen. Jag hade redan fått syn på massor med kameror på vägen hit och bilar förföljde oss, det var faktiskt ganska läskigt men om jag höll mig tätt intill Niall så skulle det gå bra.
Det var en liten enkel mellandel där det inte riktigt hände saker, haaha. Men i nästa kommer det hända saker, det lovar jaag! :D Men nästa del kommer får ni när ni kommenterat :D
everything has changed, chapter 16
10
- Jasmin -
Det vi gett oss in på var väldigt ovanligt, kanske existerade det inte alls. Jag visste att det skulle bli en utmaning för oss båda och jag antog att jag behövde ses med Niall ganska ofta för att det skulle se så verkligt ut som möjligt, men det var smällar man fick ta. Jag såg det som en ny chans att få andra intressen och börja om på nytt. Det var kul att vara Niall nära igen, men det fanns fortfarande saker jag inte visste hos honom, saker som han kanske inte ens insett hos sig själv, men det fanns också väldigt mycket han inte visste om mig, saker som jag inte alls var stolt över, men samtidigt så kanske han inte heller skulle behöva få veta allt heller.
Matchen slutade ganska så lika ändå, jag förlorade bara med 3-2 och det var något jag kunde ta. Niall hade alltid varit bättre än mig på FIFA, men efter alla omgångar med Josh så trodde jag att jag i alla fall hade blivit lite bättre, men det visade sig att även Niall hade övat mer än jag förväntat mig han också.
"You're good.", kommenterade han efter matchen var slut. Jag fnös till och log mot honom.
"You're not bad you either.", skrattade jag och Niall föll snabbt med in i skrattet. Just nu kändes det bra, även om jag absolut inte hade viljat erkänt det för mig själv så hade jag faktiskt saknat Niall, hans skratt och hans sinne för humor.
"Do you want something? like tea or coffee?", frågade han tillslut efter en kort paus ifrån skrattet. Jag tittade hastigt på min armklocka och fick se att klockan redan var halv fem på eftermiddagen, den här dagen hade verkligen varit helt emot vad mina dagar brukade bestå av, men jag hade haft kul, riktigt kul.
"Sure, why not?", log jag och reste mig upp. "I used to say 'I can do it myself', but now, in this big flat I'm not so sure about it.", fnittrade jag och tittade på Niall som snabbt reste sig upp han också.
"I'll show you, you have to feel like you're at home.", förklarade han och ledde mig ut till det vita köket som praktiskt taget såg nyrenoverat ut. Det gjorde i och för sig hela lägenheten, men köket var extra fräscht, Niall hade då i alla fall alltid haft en god smak på inredning och kläder. "You know that we have to see each other more than often now, huh?", frågade han samtidigt som han satte på vattenkokaren. Jag tittade på honom och nickade försiktigt, jag hade faktiskt förstått det för längesedan.
"Yeah, I know. And we have to seems trudly in love with each other, or?", frågade jag varsamt och slog mig ner på en utav köksstolarna - fortfarande med blicken fäst mot Niall. Han såg till en början lite förundrad ut, hans panna var rynkad och lika så näsan. Han såg otroligt söt ut om jag skulle vara ärlig.
"Yes, you're right. I haven't thought about it before but yeah, our fans judge often things like that so we really have to seems happy.", nickade han lite diskret och hade ett halft leende på läpparna, det syntes att han oroades för något, som om han trodde att jag skulle backa ur när som helst. "I actually live in London now a days, but I can buy tickets for you to see and meet me there. You don't have to worry about it.", informerade han om och slog sig ner på stolen mitt emot mig. Jag kom då att tänka på att jag egentligen inte hade berättat att jag också bodde i London. Jag antog att Niall faktiskt tog för givet att jag bodde kvar här i Mullingar. Jag harklade mig löst och såg roat på Niall som bet på sina naglar.
"Actually, I don't think you have to. I living there too.", svarade jag och reste mig upp för att ta fram två muggar. Han såg storögt på mig och hade nog inte alls förväntat sig det jag nydligen sade.
"What? that's amazing, then we can see each other more than often.", svarade han hoppfullt och jag nickade lite löst på huvudet. Han hade rätt. Vi behövde faktiskt inte oroa oss om hur vi skulle behöva se varandra och ora oss över att vi inte alls kunde göra det så ofta, vi bodde ju i samma stad både när vi var i London och hemma i Mullingar, det kunde ju egentligen inte bli bättre.
"I was a bit worried how it would be with the distance, but now it all feels great.", svarade han och hällde i det kokande vattnet i våra muggar. Jag nickade och log snabbt mot honom.
"What do you think the rest of the band think about this now then? wouldn't they think you're crazy?", frågade jag och tog en aktsam sipp utav mitt heta te. Niall såg ut att återigen tänka, men sedan nickade han på huvudet.
"Maybe they do, but they know me and I think they will be happy for me and things like that.", han ryckte på axlarna och började bre en mjukmacka som han nydligen tog fram.
- Niall -
Det hela kändes väldigt konstigt, jag gillade verkligen Jasminette, och jag visste att detta skulle bli svårt att hålla isär mina känslor och de där känslorna jag skulle behöva visa offentligt, jag ville berätta för henne att jag alltid tyckt om henne, men hon var verkligen inte redo för ett förhållande, vilket inte jag heller var egentligen, jag hade ju faktiskt varit singel i alla dessa år utan att dejta någon alls, för egentligen så hade jag inte tid med sånt. Men nu var det inte min idé det här, och eftersom Jasminette var okej med det så såg jag det bara som en kul grej, även om det skulle bli svårt och kändes fel emot fansen.
"Well, don't you think it's hard to be famous?", frågade hon plötsligt och tog en tugga av sin macka som hon nydligen brett åt sig själv. Jag tittade på henne länge innan jag gav henne ett tydligt svar.
"It's really hard. Our schedule is compeletly full everyday and we haven't time to meet our old friends and something like that, but it's our fans as make us strong and we do it all for them.", förklarade jag och hennes leende ökades.
"I'm proud of you Niall, I shouldn't say it if someone asked me one week ago, but now it's different. I'm really happy for your career and even if this will be hard, we will make it work, yeah?", jag blev faktiskt väldigt glad över det hon sade och hon kändes som en helt annan människa än första gången jag såg henne där på flyget, det märktes att vi nu faktiskt kunde föra en konversation vidare och det här skulle verkligen bli en intressant upplevelse.
Dörren öppnades plötsligt och höga röster hördes ifrån hallen. Jag kastade en hastig blick på Jasminette som såg lite nervös ut om jag skulle vara ärlig, vilket bara gjorde henne ännu sötare än vad hon redan var.
"I maybe should go now.", konstaterade hon och var precis påväg att resa sig upp då jag tog tag i hennes arm och fick henne att sätta sig ner. Vi båda såg på min hand som hade ett löst grepp om hennes arm, hon trotsade dock inte emot, eller dödade mig med blicken, hon bara log åt mig.
"They're not that bad, you can sit down and just chillin' like before.", föreslog jag och vände huvudet bakåt för att möta den förste som kom in i köket med blicken.
"Hey guys, what's up?", frågade Louis vänligt och slog sig respektlöst ner på stolen. Jag sneglade åt Jasminette som bara log och Louis beteende, men jag tänkte bara för mig själv att hon lärde antagliten vänja sig med detta, eftersom att det var så han var.
Liam, Harry och Zayn kom trapmande in i köket bara sekunderna senare, dock var det aningens lugnare. De alla hejade glatt på Jasminette en gång till och hon nickade bara när de sa sina namn igen, jag antog att hon kanske försökte ta in deras namn i huvudet.
"How are you? how did you figure this out?", frågade Zayn nyfiket och växlade mellan blicken på mig och hon. Hon bara log och gav med sig en enkel axelryckning och tittade på mig, som att jag skulle berätta.
"We're good friends as pretend to be a couple, as out management said. That's all.", Liam tittade förvånat på oss medans de andra tre bara log.
"It's a really good idea, you think?" frågade Liam som alltid skulle vara orolig för saker. Jag nickade säkert på huvudet och klappade Liam på axeln.
"I'm for sure this will work. It was Magi, Theo and Rikards idea as well, that's why we can calm down.", svarade jag och tittade mot de andra.
"Yeah, congratulations then.", log Harry och la en arm över Jasminettes axel då han satte sig bredvid henne. Hon såg till en början obekväm ut i situationen, sedan viskade han något i hennes öra som antagligen gjorde henne bekvämare då hon bara skrattade. Jag kunde inte låta bli att känna en viss svartsjuka, men ändå så visste jag att Harry aldrig skulle försöka ta något som tidigare tillhört mig.
"Are you serious, man?", så snart som Jasminette lämnade min lägenhet så fick jag blicken ifrån Liam igen. "I just don't think it's a good idea. I'm worry about what our fans will say if they figured out about the whole thing."
"Liam, don't worry. They don't will. Niall know probably what he does and we have to trust him and just be on his side, right?", försvarade Zayn mig snabbt med, vilket uppskattades väldigt mycket.
Det var som en vanlig kväll. Vi satt i soffan, hade TVn på i bakrunden med inget ljud alls på, istället pratade vi om allt. Det var så otroligt skönt att ha fyra andra killar som visste exakt hur jag fungerade och hur jag tänkte, jag var verkligen lyckligt lottad att ha dem som vänner, mina bröder.
"But what do you think then. Do you like her for real or?", frågade nu Louis. Deras blickar var fäst mot mig och jag log, mina kinder hettade och jag tittade ner i golvet.
"She's cool. You know what I feel for her already.", konstaterade jag suckade.
"That's why we're a bit worried about you. You like her more than a friend and she just want to be friends, ju have to be careful with what you do because if you lost her now, we will get problem and our fans will be disappointed, again.", förklarade Harry, och han hade ju till en viss del rätt i det hela, därför så bara suckade jag och höll med, jag orkade helt enkelt inte säga emot.
Ja, nuså händer det grejer. Tror ni Harry kommer kunna hålla sig borta ifrån henne?
Är så HIMLA ledsen över att ingen ny del kom igår. Internet slutade fungera från klockan fem och framåt, det är nu som jag vaknade och märkte att det fungerade igen. Är jätteledsen men jag vaknade tidigt iallafall så här är kapitel 16! Kram på er och nästa kommer när ni kommenterat lite!
#2 one shot till sara - family
6
Zayns Perspektiv;
Idag var inte vilken dag som helst. Inte nog med att familjen skulle komma hem ifrån släkten i Pakistan, även min efterlängtade flickvän Sara satt på flyget ifrån Sverige hit till London. Jag och killarna hade precis avslutat våran turné och var nu lediga i flera veckor. Sara hade tagit examen och var nu helt fri att göra va hon ville, jag kunde nog inte vara stoltare än vad jag redan var. Sara skulle även för första gången också få träffa mina föräldrar, under dessa tre månaderna hade mamma oftat pratat om Sara och eftersom hon sett så mycket bilder på henne så var det förstårligt att hon frågade så mycket.
Jag tittade på mitt armband och log, att veta att Sara hade ett exakt ett lika dant gjorde mig så glad. Jag älskade verkligen henne och ingen annan i världen kunde ta hennes plats i mitt hjärta. Saknaden till henne gjorde så ont.
Saras Perspektiv;
Planet landade och jag gick ut. Jag var väldigt trött då jag haft en liten unge bredvid mig under hela resan som konstant skrikit i mitt öra, därför så var jag en aning irriterad. Dock gick irritationen bort ganska så snart då jag visste vad jag gjorde här, jag skulle äntligen få se min fina pojkvän igen. Efter så många veckor utan honom.
Att se honom i FaceTime eller igenom en skärm på datorn var aldrig detsamma som att få pussa och krama på honom i verkligheten. Det gjorde mig även så otroligt nervös att jag för första gången skulle få träffa Zayns föräldrar och syskon, så som jag hade hört ifrån Zayn så var de otroligt snälla, vilket det inte rådde någon tvivel om från min sida heller.
Jag tog mina väskor från rullbandet och följde med strömmen ut mot den stora dörren som jag antog var utgången. Det hade gjort om här på flygplatsen för bara några dagar sedan, därför så var jag väldigt borta och hittade i princip ingenting. Plötsligt så såg jag vem som kom emot mig, jag förflyttade mig snabbt åt sidan, slängde bort mina väskor och sprang rakt emot Zayn som höll armarna öppna. Saknaden av honom var så otroligt stor och äntligen så var han här, framför mig.
"Oh babe, I've missed you so much.", viskade Zayn i mitt höra medans han lyft upp mig med sina armar så mina ben inte längre nådde golvet. Jag log i hans armar även om hans grepp om mig var lite för hårt.
"Zayn, you can't believe how glad I'm to see you."; svarade jag och pressade mina läppar mot Zayns. En passionerad, intensiv kyss bildade och sekunderna efter så släppte Zayn ner mig så jag nu kunde stå på egna ben. Han tog min hand och vi båda tittade snabbt ner på våra händer som korsades. Jag log när vi fick se våra armband, de där armbanden som Zayn gav mig när jag behövde säga hej då till honom för första gången. Då han även sade att det alltid skulle vara vi.
"Are you ready for tonight?", log han sedan och pussade mig i pannan. Kameror och fans flockades emot oss, men Zayn verkade som vanligt ta det hela med en nypa salt. Då och då vinkade han åt de galna fansen som stod i stora flockar och ville ta en bild med Zayn. Han ignorerade dem för tillfället och riktade all uppmärsamhet på mig och lät vakterna göra sitt jobb, vilket faktiskt uppskattades.
"I think so.", svarade jag och svalde hårt. Nervös eller inte, jag skulle träffa Zayns familj ikväll, om någon timme, vilket gjorde mig väldigt osäker. Jag visste att Zayns familj betydde otroligt mycket för honom och han lyssnade ofta på råd han fick av dem. Vad skulle hända om dem inte alls gillade mig?
"They think you're cute. I know they will like you, they are just normal people, just like you and me. You don't have to be worry.", kommentarade Zayn i mitt öra för att inte skrika rakt ut så fansen hörde. Det var som att han hade läst mina tankar på något sätt. Jag nickade och klämmde ihop våra händer lite till, för att både visa att jag tyckte om honom så mycket, men samtidigt så kunde jag inte låta bli att vara en aning rädd, jag var absolut inte van med så här mycket ljud och människor runt omkring mig.
Så snart som vi satt i bilen blev allt så mycket mer avslappnande. Jag satt tätt bredvid Zayn samtidigt som han höll ena armen runt mig och andra på mitt lår. Jag älskade verkligen hur lugn han hela tiden var.
"Drive us to Colbert.", sade Zayn till chaffören som nickade lydigt på huvudet. Jag visste sedan tidigare att Colbert var en lyxig restaurang inne i stan som vi nu skulle åka och äta på, där Zayns familj antagligen väntade nu.
Jag tittade ner på mina kläder och suckade, skulle det räcka till? Jag hade ett par enkla shorts och ett slappt linne som passade perfekt till det fina sommarvädret utomhus.
"Can I really wear this?", frågade jag Zayn och tittade bekymmersamt ner på mig. Sedan slog det mig att Zayn såg precis lika naturlig ut han också, han hade inte heller någon kavaj och en finskjorta, utan en vanlig t-shirt och sin jeansjacka på sig, trots den höga värmen ute.
"You're perfect in everything you wear babe.", svarade han och gav mig en snabb puss på munnen. Jag log.
"Hi mom!", Zayn släppte snabbt taget om min hand och gav sedan sin glada mamma en lång kram. Medans hejade jag på Zayns pappa som såg lika snäll ut som Zayn. Hans två småsyskon var också med, vilket var kul då den äldsta utav dem faktiskt började följa mig på instagram för några dagar sedan. Jag hejade vänligt på dem också.
"You must be Zayns beautiful girlfriend, Sara, right?", Zayns mamma sträckte ut sina armar och tog in mig i en varm kram. Jag nickade blygt och log lätt.
"Yes it's me. It's really nice to finally meet you.", svarade jag med ett större leende.
"I'm so glad that you make our son so happy. He really is it with you, beautiful Sara.", fortsatte Zayns pappa och skrockade lågt. Jag såg nu hur fina ögon han hade, jag insåg då vad Zayn hade fått sina bruna otroligt vackra ögon ifrån.
"He make me exactly the same happy.", lade jag till och tittade mot Zayn som stod bredvid sina två syskon.
"Welcome to our family, Sara. You're always welcome to us.", konstaterade Zayns mamma och lade en arm över mig. Jag kände mig redan som en i familjen och det var otroligt kul att äntligen få träffa Zayns familj, som var exakt lika snälla som jag först trodde.
Gjorde en snabb one shot, vill så gärna göra så många som möjligt osv, men inte samtidigt såklart. Hoppas du blev nöjd Sara!
Del 16 kommer antagligen ut senare ikväll, har studiedag idag så tänkte skriva lite då, dock så tänkte jag inte vara inne hela dagen, känner att det finns andra saker att göra också :) Men håll utkik ikväll!
everything has changed, chapter 15
10
- Niall -
"It's just that. When you left me it wasn't any big deal when I thought we still would be friends as you said, but one week later my dad left me too, not in the way like you did, he died and I hadn't someone to talk to and you were the person I trusted to like most. That's why I want's to be single. I just can't lose someone in my life as are so close anymore, I'm afraid to love again, Niall."
Hennes ord var rörande och jag började plötsligt då förstå varför hon faktiskt var besviken på mig då vi träffades. Jag hade ofta tänkt på oss efter dagen vi träffades på flygplanet för en vecka sedan, om hur olika vi var och att jag egentligen skulle ge upp oss, att det egentligen bara var någon tonårsflirt jag tidigare haft. Men nu började jag verkligen tveka, och när jag nu fick reda på att Robert var döende så blev jag faktiskt ännu mer säker på att jag bara inte kunde lämna Jasminettes sida, hur gärna hon än ville det.
- Jasmin -
Niall satt tyst på andra sidan soffan och verkade inte riktigt ha något att säga egentligen. Det syntes att han blev tagen över mina ord när jag berättade om pappa. Niall hade ju på sett och vis alltid kommit väldigt bra överens med pappa då han också var högt upsatt som ledare inom sporten här i Mullingar. Hur som helst, jag hade inte heller tänkt att fortsätta säga mer, jag hade sagt det jag ville ha ut och det kändes faktiskt otroligt bra, det kändes som förut igen.
"I'm sorry about your dad, Jasminette.", sade han tillslut och tittade med avseende på mig. Jag tittade med en suckning rakt in i hans blåa ögon som fångade min uppmärsamhet direkt.
"Don't be, Niall.", jag svalde hårt och bet mig hårt i naglarna, om det nu var för nervositet eller för något helt annat visste jag inte, det var något inom mig som sade till mig att jag var trygg här, jag behövde inte känna något annat än trygghet, vilket jag inte heller gjorde. "I hate when people feel sorry about me and treat me well just because my dad is died, that's why I never say something about him in front of people, I don't want that they will feel guilt because of me.", förklarade jag lågt och ryckte på axlarna.
"Why do you tell me this? I thought you hated me.", frågade Niall plötsligt och jag höjde hastigt upp huvudet och blicken fastnade direkt på det lilla osäkra leendet som var placerat på Nialls läppar.
"I don't know. I haven't talk about my dad to anyone before. Not to my mom, my two best friends or to anyone else. I feel me safe in your nearness and I hope you're okay with that."; mumlade jag och faktiskt skämdes lite över att jag utan att ens tänka, bara fortsatt pratat om mina känslor bara så här. Med Niall dessutom, killen jag fruktade mest. "And yeah, I hated you, and now you know why.", flinade jag och hoppades att han skulle förstå ironin i det hela. Men tankarna jag hade precis när jag såg Niall för första gången på tre år slog tillbaka. Vi två var helt olika. Han reste världen över, fick träffa tusentals nya människor varje dag och gjorde det han älskade. Jag var helt tvärtom, mina intressen var att dricka, dansa och vara allmänt obehaglig. Jag lärde sällan känna nya människor då jag oftast var full och okontrollerad när jag började prata med främlingarna. Dagen efter hade jag minnesluckor och mindes aldrig något alls ifrån dagen innan. Det var det som fick mig att inse att det aldrig, aldrig någonsin kunde bli vi igen.
"I'm not afraid of all these hate on Twitter or something in that way, I'm used to it. But the thing is, were so different. I'm not that girl I was about three years ago. I'm uglier, dumber and very disgusting. I can never be your dream girl, Niall.", han tittade på mig med glänsande ögon och fortfarande ett leende på läpparna.
"It's the different thing with you as make you cool, handsome and not like the other girls. We maybe not couldn't start any real realationship, but we maybe can start it all over again, be friends and see what's happend?", hans ord gjorde mig både rädd och glad på samma gång, menade han verkligen allvar? Mig av alla tjejer han kunde få, varför? "Have you seen the comments on Twitter yet? about my interview and stuff.", frågade han sedan, nästan direkt efter sin första fråga. Jag skakade då direkt på huvudet och tittade med storögda ögon på honom, jag ville faktiskt inte riktigt se all den hat som for över min startsida och gamla tweets.
"Never mind.", svarade jag kort och suckade högt, vilket Niall hörde och ökade sitt leende så man tydligt kunde se hans raka, fina och vita tänder.
"It will always be fans and people as sending you hate, but me and the team chose you because you were the most normally girl as I knew from the past. The most of the fans already like you because you're a normal teenage as don't take too much makeup and all these girl-things. I think this will be both fun and a crazy thing for our career.", förklarade Niall och att det valde mig av de där tidigare tjejerna fick mig faktiskt att le lite. Jag var ju trots allt en vanlig tonåring, egentligen. "But if you really don't want this, I don't think you should do it. It's a big thing and you have to be strong and fight against the hatears.", fortsatte han sedan och tittade ner i golvet. Det glädje mig att han informerade mig om allt detta och inte bara tog mig för givet, därför gjorde han det lättare för mig att välja mitt val om att jag skulle förbli Nialls "flickvän" eller helt enkelt göra som jag från början tänkte göra - ta så mycket avstånd ifrån honom som möjligt. Vissa skulle kalla mig helt galen just nu, men jag såg det mest som en ny möjlighet att kanske börja om på nytt, med Niall i mitt liv igen.
"I'm in.", log jag och såg hur Niall genast lyste upp. Jag förstod att det betydde mycket för honom och att senast idag sagt att han haft ett förhållande och sedan imorgon skulle gå ut med att det inte alls var så, skulle vara väldigt förvirrande bland fansen och antagligen förstöra deras karriär ännu mer.
"What? Oh my god. Thank you so much. I can't believe it.", Niall log som aldrig förr med leendet ända upp till öronen, det var verkligen kul att se honom så här glad då jag inte gjort det på flera år nu. Han flyttade sig genast närmare mig i soffan och nästan slängde sig på mig för att ge mig en kram, som inte alls blev så värst mysig då han näst intill krossade mig, men ändå så besvarade jag i alla fall den snabba kramen han gav.
"But please, don't do this to any big deal. I really don't know what I have to say to my mom, to my family or to my friends, but I hope I can tell them the truth?", frågade jag förläget och såg på Niall som nu börjat lugna ner sig.
"Yeah, sure. But if it came out that we're just faking our relationship, I'll probably being in trouble.", svarade han kort och ryckte på axlarna, som om det inte vore någon big deal över huvud taget.
"Right, but you have to promise me that we're just friends and you are with me all the time I have to be with you around your fans?", frågade jag lite utmanande och lät ena ögonbrynet höjas upp.
"Just friends, yeah. And of course I'll be with you all the time, they'll not gonna hurt you.", svarade han och lät väldigt seriös. Jag sträckte ut min hand och log mot honom.
"We have a deal, yeah?" frågade jag och fnittrade, han log och nickade belåtet samtidigt som han räckte fram sin högerhand.
"Deal!"
Det var konstigt, för bara någon timme sedan så hade jag sett Niall på TVn, varit i chocktillstånd och blivit både arg och besviken på hur han kunde förolämpa mig inför flera tusen tittare under endast en intervju. Nu satt jag i hans lägenhet som jag senast var i för fem dagar sedan för att vara exakt, och satt bredvid Niall och pratade, pratade om allt och ingenting och bara lärde känna varandra , som vänner. Som Niall redan visste så var jag inte redo för något förhållande nu, vilket inte heller han var egentligen då han turnerar väldigt ofta. Det gjorde mig lite rädd hur framtiden mellan oss också skulle se ut då jag kanske var tvungen att träffa honom ofta, gå ut på dejter och låtsas se äckligt kär ut, vilket kanske kunde bli svårt, men jag ville göra det för Nialls skull. Jag visste ju hur mycket musiken betydde för honom.
"What do you want to do now, my friend?", log Niall och ökade tonläget lite i uttalet på 'min vän', jag förstod sarkasten och föll snabbt in i det lilla skrattet Niall lade till.
"I don't know. Maybe we can play some FIFA or something?",föreslog jag och Niall såg till en början väldigt förvånad ut över min önskan, men efter ett tag så nickade han på huvudet och reste sig upp för att sätta igång playstationet han hade vid TVn.
Det vi gett oss in på var väldigt ovanligt, kanske existerade det inte alls. Jag visste att det skulle bli en utmaning för oss båda och jag antog att jag behövde ses med Niall ganska ofta för att det skulle se så verkligt ut som möjligt, men det var smällar man fick ta. Jag såg det som en ny chans att få andra intressen och börja om på nytt. Det var kul att vara Niall nära igen, men det fanns fortfarande saker jag inte visste hos honom, saker som han kanske inte ens insett hos sig själv, men det fanns också väldigt mycket han inte visste om mig, saker som jag inte alls var stolt över, men samtidigt så kanske han inte heller skulle behöva få veta allt heller.
Kanske var det inte reaktionen som ni förväntat er ifrån henne, hon ändrade ju snabbt uppfattning och såg det hela som en kul grej tillslut, kanske var det förvirrande? vad tycker ni? Kommentera gärna era åsiker och sånt! Det uppskattas verkligen!
#1 one shot till Camilla - will always love you
6
Det var alltid lika roligt att se på när Louis och killarna hade roligt på scenen, det syntes verkligen hur lyckliga det var över att få göra det dom älskade. Fansen var lika galna som vanligt och grabbarna var minst lika galna på scenen. Vi hade just stannat våran tripp i Miami, Florida. Av det lilla vi hade hunnit sett på dagen då vi landade med bussarna så var det ett otroligt fint ställe. Aldrig hade jag varit och sett så mycket städer, sevärdheter och människor ifrån den dagen jag och Louis bestämde oss att gå ut som ett officiellt par. I över ett år hade jag handskas med hatet på internet, slagen av fansen och en Louis som ofta inte var hemma. Det hade varit svårt att få allt att funka och distansen mellan oss hade tagit på krafterna. Man skulle väl kunna säga att året som gått hade bokstavligen varit som en berg och -dahlbana. Våra bråk hade gjort oss väldigt ostabila i förhållandet och jag hade ofta tänkt på hur livet skulle vara utan Louis, jag hade då snabbt kommit på mig själv att det inte hade varit bra alls. Louis var medelpunkten i mitt liv, som gjorde att jag stod på benen och orkade upp på morgonen. Trots våra gräl så skulle jag ändå aldrig klara mig utan honom, det gjorde ont nog att knappt kunna prata med honom två gånger om dagen.
Hur som helst så hade jag i alla fall varit med killarna på deras turné i några dagar nu, jag hade åkt ifrån Sverige till London där Louis villigt på flygplatsen tagit emot mig, dagen efter var det bara att flyga vidare till första stoppet i Amerika då det nämnligen var deras första show där.
Louis hade bokat en plats till mig bredvid Perrie i främre raden, jag kände mig ganska så onödig där faktiskt då några andra fans som aldrig sett en konsert med dom, borde få sitta istället, men Louis hade envisats om att han ville kunna se på mig då han skulle bli nervös eller tappa bort texten. Sedan att Perrie, som faktiskt blivit en utav mina närmsta vänner, satt bredvid mig gjorde i varje fall mig ganska så lugn. Hon hoppade och skrek till musiken precis som de andra och av ren vana så gjorde jag det samma.
♪Hands are silent, voices numb
Try to scream out my lungs
It makes this harder
And the tears stream down my face♪
And the tears stream down my face♪
Låten jag älskade som mest sjöng dem nu. Moments var utan tvekan den finaste låten med dom och jag bara älskade hur Louis tittade på mig under hela sitt solo, det var som att världen bara stannade upp - precis som alltid då han tittade på mig samtidigt som han sjöng.
"Aren't they perfect?", Perrie puttade till mig åt sidan och bara log. Jag besvarade hjärtligt hennes leende och nickade på huvudet.
"Yes, of course they are.", svarade jag och fortsatte att röra med armen sidleds för att följa det lilla ljushavet som hade bildats. Jag tittade på Perrie igen och såg verkligen hur hennes ögon glänste, exakt varje gång hon såg på Zayn. Ibland kunde jag bli ganska avundsjuk hur de båda klarar av att vara utan varandra så länge då hon också var i ett band, inte så litet band heller. De hade varit ihop i över tre år snart och fortfarande så höll de ihop, trots deras fullspäckade schema, det var samtidigt väldigt coolt, jag förvånades över hur bra dem verkligen var för varandra under den första tiden jag umgicks med killarna plus deras pojkvänner. Kärleken kunde verkligen styra över mycket, till och med övervinna svagheterna, det hade jag då i alla fall märkt.
"Are you ready to go, babe?", Louis tog min hand och kysste mig ömt i pannan då han både var svettig och trött efter kvällens konsert.
"Where?", frågade jag nyfiket och drog hans bruna hår åt sidan för att lätt kunna titta honom in i ögonen. Han log samtidigt som han höll om mig hårt i ena handen och hade min hand i sin andra hand.
"Somewhere, I don't know. It's so much we haven't seen yet. We're in Miami, Millan. We're just here tonight, tomorrow we leave again. I want to do something with you in here.", log han och gav mig en snabb puss på munnen, och visst, jag klagade absolut inte. Bara jag fick vara med Louis så var jag nöjd.
"Sounds perfect.", svarade jag och sneglade mot resten av killarna som redan var påväg ut ifrån lokalen där det hade sina kläder och andra grejer. Jag höjde ögonbrynen och tittade upp på Louis.
"We will found them later, now we're going somewhere, just you and me.", han drog mig närmare honom och jag kunde känna hur hans hjärta dunkade, jag var verkligen kär i honom.
"What a beautiful place.", andades Louis ut och slog sig ner i en utav stolarna på restaurangen vi befann oss på. Klockan var halv tio, men det hindrade självklart inte Louis från att alltid komma med sina knasiga idéer, som nu tillexempel. Jag var egentligen inte ens hungrig, men eftersom Louis verkade vara det så sade jag såklart inte nej. Tidskillnaden mellan städerna var otroligt jobbigt att vänja sig vid, till skillnad ifrån London och Sverige, det var ju knappt två timmar emellan.
"It's a very nice and so many people in here.", log jag och slog mig ner på den lediga stolen mitt emot Louis.
"I want you to know one thing, Millan.", Louis var ofta inte seriös, det var ytterst sällan han ville vara det och det hade jag då i alla fall lärt mig att han tog sällan saker på så stort allvar, vilket nog var en av sakerna vi bråkade som mest om. Men för en gångs skull så såg han faktiskt väldigt seriös ut. Jag tittade storögt på honom med ett svagt leende. "I love you, love. So damn much. I can't live without you and I'm so happy to have you beside me, everytime.", jag log. Louis log. Vi båda log.
"I love you too, Louis. And I always will. We can go through all this together and we're strong. We can never give up, right?", frågade jag lite försiktigt och Louis tog min hand över bordet.
"It's you and me forever, Camilla. I'll always love you."
Min första One Shot, haha. Kanske dålig, vad vet jag? Hoppas i alla fall du gillade den Camilla, hoppas du blev nöjd! :D
Kan också säga att kapitel 15 är påväg, håller på nu men om den kommer ut idag vet jag inte faktiskt. Det är så här att jag har sprungit över minst två mil idag då vi haft prov i origentering på tid, därför så är jag väldigt död just nu. Bara så ni vet, så kapitlet får helt enkelt komma när det kommer. Nu ska jag bara ta det lugnt och kanske läsa lite ur min Harry bok. Vila benen är i alla fall något jag ska göra.
Info; Vill du ha en One Shot så är det bara att kommentera inlägget neran eller bara trycka HÄR för att komma direkt dit. Jag kommer alltså göra några sånna då och då när jag får brist på annat eller helt enkelt någon slags bloggtorka. Därför kommer jag titta igenom kommentarerna och bara välja en som faller mig in. Så det är absolut inte den som skriver först eller sist som endast får, utan kommer titta lite där mitt emellan också när jag ska välja ut en i allafall :) haha så nu vet ni :) Och kul att så många vill bara med, det är alltid så roligt att se era kommentarer och åsikter. xx
One Shots?
44
I mina tidigare noveller, jag tror faktiskt att det var den senaste, så hade jag en av er som fick vara med i den, vilket var otroligt kul. Jag har även haft en annan vars namn var med, en i tidigare det med. Men jag kommer ihop hur många som faktiskt deltog i tävlingen jag hade om att få bli med i novellen och eftersom det inte har någon särskilld med just nu så tänkte jag att jag kanske skulle göra one shots? en egen liten fanfic om dig och din favorit i bandet? det skulle vara kul och det är inte bara det gamla vanliga!
Vi gör det enkelt. Kommentera detta inlägg med ditt namn och vilken av 1D killarna du vill att det ska handla om. Kom gärna med förslag och råd om något särskillt ni vill ha med i eran One Shot! Kommentera om ni vill ha svenska/engelska dialoger också.
Tänkte göra några stycken, dock inte samtidigt såklart men ni fattar. Kommentera det här och så väljer jag ut några sedan bara, hihi. Kram på er!
Kapitel 14 finns här nedan ↓↓↓↓↓↓↓
everything has changed, chapter 14
12
- Niall -
"The girl in the pictures is just friends, at least the three last girls.", svarade jag och sneglade på Louis som satt bredvid mig.
"What do you mean? You have been seen with four girls this week, do you mean that one of them is your crush?", log hon och jag ryckte på axlarna.
"Me and Jasminette was good friends before I got famous, I like her a lot and we're almost together, yeah.", bekräftade jag och jag såg hur de alla fyra killarna bara blängde på mig. Jag hade verkligen ställt till det nu.
- Jasmin -
"..and we're almost together, yeah", jag vet inte riktigt vad som hände med mig, men mackan som var i min mun var plötsligt i mitt knä istället. Att se Niall på TVn kändes otroligt konstigt om jag skulle vara ärlig, men mest blev jag tagen utav hans ord. Blandade känslor bubblade upp inom mig och jag visste inte riktigt om jag skulle bli arg eller besviken. Kanske var jag båda delarna. Jag trodde att Niall hade förstått vad jag menade sist vi sågs, men han ville verkligen inte få något slut verkade det som. Hela intervjun hade jag suttit klistrad framför TVn tillsammans med Rose, mamma och Kim, att till och med Rose fått med sig Kim var lite extra roligt då han precis som jag, alltid hatat One Direction, eller pojkband över huvud taget. Vi alla hade varit tysta och lyssnat på hur Zayn berättat om sin förlovning eller hur Liam och Harry trivdes med singellivet just nu. Det var inte så att jag hade varit orolig över något, jag hade mest varit fundersam över vad Niall skulle svara om frågan blev ställd vem jag eller någon av de andra tjejerna från de senaste dagarna var. Jag satt fortfarande helt stelt i soffan medans jag lade märke till hur Kim och mammas blickar brände mig åt sidan.
"Ouch, Jas. That wasn't what you expecting you, Am I wrong?", började Kim och jag gav honom upprörd blick och skakade på huvudet medans jag såg hur Rose skrev ner saker i sin anteckningsbok, saker som hon antagligen senare skulle ha med i sin blogg. Jag suckade och lade huvudet i händerna.
"What's wrong with that guy? Seriously.", jag sänkte volymen och stängde av tvn, jag hade sett nog för idag.
"Why did he lied?", frågade mamma lite diskret för att antagligen minska risken för bråk. Jag visste inte vad jag skulle svara på den frågan, jag visste ju inte själv vad han menade med det där. "I think you have to talk to him. Send him a text and do what you have to do."
"I hate him, and I hate that I have to do this, but I wanna know what's going on.", svarade jag och tog surt upp min mobil ur fickan. Jag hade fått två missade samtal under bara de senaste femton minutrarna och fem sms. Dem allihopa ifrån Josh och Kimbely. Just nu brydde jag mig inte om dem och gick genast in på senaste samtal där jag visste att Nialls nummer skulle finnas. Jag hittade det inom några sekunder och snabbt klickade jag in ett nytt meddelande.
~ What the hell are you doing, Niall? Are you totally stupid? I dont even know whats going on but can you please explain ? this isn't funny somewhere and I really want to kill you now. ~
Av ren ilska så tvekade jag inte en sekund på att sända smset. Hur kunde han på fullaste allvar göra så emot mig? jag var djupt besviken och jag visste att jag skulle få otroligt mycket hat utav detta. Jag ville inte ens veta vad det skrivit om mig på Twitter eller liknande medier. Jag hade fått nog med hat, jag gillade inte alls tanken av att ännu fler skulle hata mig och även om jag vägrade att visa det utanpå så gjorde varje kommentar jag fick dagligen, i skolan, på fyllan eller som nu på Twitter, dem gjorde ondare än vad jag ville visare. Jag var inte så stark som jag önskade att jag vore, det var därför så otroligt skönt att kunna ta sig ett par snaps och sedan glömma allting för ett ögonblick.
"Did he answer?", jag vaknade upp ur min egna lilla bubbla då mamma nyfiket tittade på mig, lika så Rose och Kim. Jag tittade på min mobil och fick syn på att skärmsläckaren just då släcktes ner jag antog då att mamma lagt märke till att jag fått sms innan jag själv insett det. Jag nickade löst med huvudet, svalde och drog snabbt upp låset för att läsa smset som förmodligen var Niall då det var ett nummer jag inte hade inlagt i mobilen.
~ I know youre mad at me. But it was the easiest way to fix shit up. I dont know what your boyfriend think about this and everything but you can show him this text and say that I dont want to destroy someting between you two. Now we at least have to talk, me and the lads are back at my flat in five minutes. I'll send our guard to you and he will drive you to my home so we can talk by ourselves. I know it sounds crazy but I have to explain, be ready in twenty. / Niall ~
Det var en väldigt oförstående text jag fick ifrån honom och jag fick faktiskt lite skuldkänslor då jag insåg att jag tidigare sagt att jag hade en pojkvän, det hela kändes fel men jag visste att om vi skulle kunna prata om det hela så behövde jag en förklaring, vilket jag antagligen skulle få inom de senaste trettio minutrarna, antagligen. Jag tänkte inte lyssna på någon bortförklaring när jag kom dit, nu ville jag verkligen ha en förklaring.
Eftersom att han skrev att hans "vakt" skulle vara utanför mig om bara tjugo minuter så var jag tvungen att sätta fart. Jag reste mig upp ur soffan och nästan sprang mot trappan för att springa upp till rummet där jag och -mot min vilja - Rose sov i.
Jag skyndade mig att byta ut mina mjukisar till ett par bekväma tights, på övre delen fick det bli ett enkelt linne med en stickad tröja ovanpå. Håret fick bli i en hästsvans och för att pynta till mig lite så prydde jag med en enkel blå skjal som passade perfekt till både tröjan och min blåa handväska.
Jag hade precis hunnit blivit klar då en svart stor bil stod utanför huset så att Stan och George genast lyste upp, de två var verkligen biltokiga.
- Niall -
"So do you mean she will be in here soon?", frågade Harry och tittade storögd på mig. Eller rättare sagt, dem alla fyra tittade ganska frågande på mig. Jag visste inte ens själv vad jag höll på med, men jag hade på vägen hem ifrån intervjun berättat vad jag och resten utav teamet kommit överens om, vilket tycktes lät som en ännu en dålig idé ifrån killarnas sida då hon faktiskt hade en pojkvän redan, och ja. Jag höll helt och hållet med, men jag ville verkligen inte vara anledningen till att vi i bandet skulle få problem på grund utav våra mig eller något liknande.
"What would you say? you knew she should be angry and..-", började Liam men jag avbröt han snabbt.
"And I can take that slap. I just need to explain and say sorry. Even if she hates me right now, I really hope she was following Walker in the car.", tillade jag och tittade på dem andra. Harry och Liam såg mest tveksamma ut medans Zayn och Louis mest såg lättade ut.
"We maybe should go, then?", frågade Louis och rynkade på pannan. Jag hade faktiskt inte ens tänkt på vart dom skulle tagit vägen då jag skulle prata med Jasminette, men när jag tänkte efter så kanske det vore bäst om de lämnade lägenheten de också.
"Yeah, maybe.", jag gjorde en axelryckning och Liam reste sig genast upp ur soffan där vi alla fem satt ihopträngda i. Soffan där Jasminette för bara några dagar sedan sovit i.
"Sure, let's go, boys.", fortsatte han och gjorde en frustrerad gest med händerna som visade att de åtminstonde skulle resa på sig. Louis drog efter en högljudd suck när plötsligt dörrklockan ringde och jag väntade inte på någon annan än Jasminette just nu, därför så antog jag att det var hon. Jag tittade på Liam och killarna innan jag sedan gick ut till hallen för att öppna dörren, och precis vad jag hoppades på så stod hon där med en handväska i handen och såg precis lika fin ut som vanligt. Utan ett ord så klev hon in i hallen där hon möttes av fyra förvirrade och generade killar.
"Hi, Jasminette. Nice to meet you, we should actually go no.", Zayn räckte ut sin hand och log ett ganska så oroat och pinsamt leende, som om han var rädd att hon skulle göra honom illa på något sätt. Hon log försiktigt och tog artigt i Zayns hand, lika gjorde hon med resten innan de snabbt försvann ur min lägenhet och en tystnad lade sig över oss och i hela lägenheten. Det var verkligen tomt utan killarna omkring sig.
"Well, listen. I'm really sorry about this and..-", började jag och tittade skamset ner i golvet då Jasminette hårt avbröt mig och tog över konversationen.
"I don't wanna hear any excuse or an apology. Just an explanation to why and what the hell do you thought about?", hennes käkar var ihopdragna och det märktes att hon kämpade för att inte höja rösten. Hon drog frustrerat hennes hand igenom hennes hår innan hon sparkade av sig sina blåa vans och gick in till mitt vardagsrum och tog en plats i min soffa. Jag verkligen älskade sättet och attityden hon hade, hon var liksom inte rädd på något sätt. Det märktes hur hon verkligen blivit en helt annan människa under dessa tre åren.
"Yeah, I understand.", svarade jag då och följde henne in till vardagsrummet. En liten återigen tystnad spred sig men jag var snabb att rädda upp den. Jag berättade om hur fansen gillade henne och hur vårat team var besviken på mig hur jag betett mig de senaste dagarna. De ville då att jag skulle rädda mitt rykte med att säga att hon var den lättaste utvägen.
Jag berättade det ganska snabbt men det syntes hur hon tog in det hela noggrant. Hon satt tyst och lyssnade också, vilket uppskattades faktiskt.
"But, why you did it? with all those girls?", frågade hon nu, lite lugnare. "Your mistake don't define you, but why you did it?"
Jag suckade och hade egentligen nu hoppats på att hon egentligen inte hade frågat det då jag i min lilla berättelse tagit bort den lilla detaljen om varför jag gjorde som jag gjorde. Jag bet ihop med käkarna och tittade in i hennes bruna ögon.
"When you said that you had a boyfriend and didn't want to be my friend.. I don't know.. I was just stupid and maybe want to might you jealous or something..", mumlade jag och jag märkte då hur hon fnittrade till. Första gången under alla dessa gånger kunde jag plötsligt höra henne fnittra. Jag tittade upp och märkte hur ett svagt leende spridit sig på hennes läppar.
"You're stupid.", sade hon och rättade till sig i soffan. "But then I have to tell you, I don't have any boyfriend.", hennes ord gjorde mig både lite förvirrad men ändå glad. Hade hon ljugit om att haft en pojkvän? varför? jag frågade dock inte om det och nickade istället. "When you left me, I just couldn't tie me in a relationship after that.", jag såg i hennes ögon att dem vattnades, jag undrade om det verkligen bara var jag som var orsaken till hennes tårar, men jag började faktiskt tveka på det. Visst, det vi hade var äkta och jag gillade verkligen henne, men det var tre år sedan.
"Is there something wrong? Did I do something?", frågade jag oroat och hon började genast torka bort hennes tårar som nu runnit ner ifråm hennes kinder.
"It's just that. When you left me it wasn't any big deal when I thought we still would be friends as you said, but one week later my dad left me too, not in the way like you did, he died and I hadn't someone to talk to and you were the person I trusted to like most. That's why I want's to be single. I just can't lose someone in my life as are so close anymore, I'm afraid to love again, Niall."
Hennes ord var rörande och jag började plötsligt då förstå varför hon faktiskt var besviken på mig då vi träffades. Jag hade ofta tänkt på oss efter dagen vi träffades på flygplanet för en vecka sedan, om hur olika vi var och att jag egentligen skulle ge upp oss, att det egentligen bara var någon tonårsflirt jag tidigare haft. Men nu började jag verkligen tveka, och när jag nu fick reda på att Robert var döende så blev jag faktiskt ännu mer säker på att jag bara inte kunde lämna Jasminettes sida, hur gärna hon än ville det.
Ännu en lång del, de verkade vara uppskattade. Det är bara roligt att skriva när ni är så uppmuntrande i kommentarerna, verkligen hörrni!
Och ja, nu händer det lite mellan Niall och Jasminette också som ni kanske märker, men kommer det verkligen bli något emellan dem? ;) Kommentera massor! ♥
everything has changed, chapter 13
8
- Niall -
"Paul fixed an extra interview for us tomorrow, even if we're free, you have to explain stuff like that and tell the fans that you're sorry.", informerade Zayn och fortsatte att ha blicken nere i sin telefon. Det förvånade mig att Louis inte var med El, eller att Zayn inte var med Perrie, som det alltid var. Därför gjorde det mig ganska glad att det istället hade kommit och gjort mig sällskap.
"Magi, Theo and Rikard wanna see you tomorrow before the interview, alone.", inflikade Liam och jag möttes av allas blickar, det var faktiskt nu jag började bli nervös på riktigt. De tre personerna var de som hade mest att säga om oss och var ofta hårda, jag hoppades på att de tog det lugnt, jag orkade faktiskt inte riktigt med någon rejäl utskällning just nu.
- Liam -
Klockan närmade sig nio på morgonen och jag, Zayn och Louis var uppe. Gårdagen med Niall hade gått bra, visst var vi besvikna på honom men när vi väl satte oss och lät honom förklara så kunde jag ändå förstå honom på ett vis. Vi hade ett väldigt jäktigt schema, man längtade hem och samtidigt ville man ha kontakten med gamla vänner, och för att glömma så gör vi alla olika saker, Niall gjorde på sitt sätt även om det var en dum idé.
"We have to eat breakfast now. The team will be in here in twentyfive minutes.", konstaterade Zayn och började rota i Nialls skafferi efter något att äta. Jag nickade och reste mig upp från köksstolen.
"I'll try to wake up Harry.", Louis gick ut ur köket och jag förstod att medans Zayn skulle plocka fram frukosten så var det bara jag kvar, det var alltid lika jobbigt att väcka Niall på mornarna då han ofta var morgontrött. Jag suckade och gav Zayn en allvarlig blick innan jag försiktigt gick mot Nialls sovrum. Utan att knacka så öppnade jag dörren och till min förvåning så var han redan vaken. Dock låg han fortfarande i sängen med huvudet vilat på kudden. Han såg fundersam ut och istället för att klaga på honom så satte jag mig i sängkanten.
"Niall, get up now. Magi, Theo and Rikard are coming from London to you, they really need to talk to you. They will be here soon and 11am we will have a live interview on the TV.", informerade jag om återigen då jag visste att han visste precis vad dagen skulle erbjuda, jag antog mest att han var nervös för vad de tre personerna som snart skulle anlända hemma hos Niall, hade att säga. Skulle jag vara ärlig så var jag lite nyfiken själv i och med att de ofta var ganska så hårda mot oss, åtminstone då det gällde tjejer. Vad som gjorde mig mest irriterad var nog att de ville prata helt ensam med Niall, vilket gjorde mig orolig då vi ofta mötte dem tillsammans. De få gånger vi behövt gått in ensamma var när något var väldigt allvarligt, därför blev jag ganska osäker nu.
"No, I think I'm sick.", försökte Niall och drog täcket över huvudet. Jag suckade och kände mig som någon slags pappa, vilket jag helst inte ville göra, men samtidigt så behövde ju någon ta tag i den rollen också.
"Don't be silly, Nialler. Get up, now.", jag reste mig upp ur sängen, klappade han försiktigt på ryggen och innan han ens hann kommentera något annat så var jag ute ur rummet där jag möttes av en trött och halvnaken Harry då han endast bara hade kalsonger på sin kropp.
"I don't think the team will see you like this, Haz.", harklade sig Zayn och flinade lite utav Harrys urval av kläder. Jag nickade instämmande och tog plats vid det runda köksbordet. Louis skrattade och skakade på huvudet medans Harry bara såg allmänt trött ut.
"I'm sorry, I should change clothers soon.", svarade han bittert och slog sig ner vid en ledig stol. Bara fem minuter senare kom äntligen Niall ut ur rummet. Han hade både leendet och kläderna på sig, vilket kändes lite bättre i alla fall. Han såg väldigt redo ut för att träffa de strängaste teamet vi jobbade med i alla fall.
- Jasmin -
"Oh my god!", jag vaknade av att någon slet upp dörren. Till min besvikelse så var det självklart Rose som såg gladare ut än vanligt. Med täcket som täckte upp till näsan så tittade jag irriterat på den anfådda blondinen jag nu hade framför mig. "Jas, look at this!", fortsatte hon med och sprang fram till mig med sin telefon.
Liam Payne @Real_Liam_Payne
I hope you all watch the interview on channel 4 about one and halv hour ago.. It will be fuunnn! :)
Jag tittade med en oförstående blick på min ivriga syster som nu sattit sig på kanten utav min säng, jag suckade och skakade på huvudet. Hon var så väl medveten om hur mycket jag hatade det bandet, varför gjorde hon så här emot mig?
"Leave this room before I hit you.", klagade jag och lade kudden över mitt huvud. Hon slog mig löst på armen, vilket gjorde att jag direkt reagerade. Jag skulle just till att slå tillbaka, ännu hårdare då hon öppnade munnen igen.
"One Direction said first no to the interview because they're free over the christmas and stuff, but now they said yes, I think they have something to talk about.", förklarade hon och om det här hade varit för bara några dagar sedan så hade jag stängt av mina öron direkt när jag hörde One Direction, men till min egen förvåning så lät jag henne prata klart utan att jag avbröt eller gjorde något annat för att hon skulle ha slutat. "You have to see this. I think it's a huge interview."
"Do I have to?", mumlade jag med huvudet riktat mot väggen som fanns på sidan utav sängen.
"Yes, please do it with me.", bad hon. Jag var till en början tveksam, eftersom jag sällan gjorde vad Rose bad om då jag istället gjorde tvärt emot. Men något inom mig sade denna gång att hon kanske hade rätt, Niall kanske hade en förklaring till dessa tjejer som man dagligen fått följa via internet. Jag vred huvudet och tittade nu på Rose som hade ett svagt leende på läpparna. Utan ett ord så nickade jag på huvudet, vilket räckte för att tjejen som skulle föreställa min låtsassyster gick upp i varv och blev självklart väldigt glad, varför förstod jag inte riktigt heller, men jag skulle ge den hela grejen en chans, jag kunde ju inte hata ett band utan anledning.
- Niall -
De bad killarna gå ut ur lägenheten, så privat skulle hela grejen vara, tydligen. Jag personligen tyckte det lät väldigt unterligt då de visste att vi ändå berättade allt för varandra tillslut i alla fall, men om det ville prata ostört så fick jag helt enkelt acceptera det.
"Niall.", började Magi och korsade ihop sina händer och lade dem på köksbordet där vi alla fyra satt. "We're very disappointed over you and what you've done lately.", jag nickade bara tyst och tänkte inte öppna munnen förrän jag visste att jag var tvungen till det. Theo fortsatte långsamt och såg väldigt fundersam ut.
"Who's this girl?", ur sin ficka tog han fram en bild, en bild som förmodligen föreställde någon utav de senaste tjejerna. Jag suckade när jag fick se tjejen på bilden och visste nog vad det skulle säga om henne.
"It's Jasminette, We are just friends and nothing happened between us that night, I pro..-", började jag men blev till min förvåning snabbt avbruten, utav Rikard denna gång.
"The fans like her just because you were daiting before you became famous. They want to see you two together and we wanna say that you should say it on the interview today, that you like her and you're daiting.", deras ord kom som en chock och jag visste att det var helt omöjligt. Jag skulle förmodligen få väldigt mycket trubbel om jag skapade det ryktet då Jasminette själv inte ens ville vara min vän längre, och det förklarade ju hennes tweet för någon dag sedan också.
"She has a boyfriend, guys. We can't do this, it's wrong.", försvarade jag henne med och tittade ner i bordet. De alla tre harklade sig och såg väldigt förvånade ut alla tre.
"Then you have to do that she like you and split up with her boyfriend.", log Theo stolt och såg väldigt mallig ut över hans korkade förslag. Jag fnös till och tänkte att det var det dummaste jag hört på länge, det var till och med sämre än det jag faktiskt gjort tidigare.
"But why? for what reason? I don't want to destroy between two people, I can't it either.", svarade jag bestämmt och satte armarna i kors.
"Do it, Niall. It's a billiant idea, then the fans realize that you aren't any asshole as slept with everygirl. You have to say that the girls in the picture just was friends because everyone hate them. Niall, think about your and the boys caarer, you are losing fans because of you, you have to do something.", jag visste att Jasminette skulle hata mig för det här, men jag ville inte riskera att förstöra något mer. Därför så hade kanske dem rätt.
-
Jag hade valt att inte prata om vad jag och teamet kom fram till tidigare idag, det skulle det antagligen förstå då frågan kom upp i intervjun. Killarna hade till en början blivit fundersamma och tjatat hela vägen dit, men jag hade faktiskt bestämmt mig att hålla det inom mig tills det var dags att dela med mig 'den brillianta idéen' i live-tv som jag hoppades med hela mitt hjärta att Jasminette inte tittade på.
"And you, Louis. You are still together with your beautiful Eleanor?", log den kvinnliga intervjuaren och riktade micken mot Louis som log. Han älskade verkligen när någon sade något bra om El, vilket jag också förstod.
"Yes I am. We're very happy together and I'm really in love with her.", svarade han med ett leende samtidigt som han tittade på oss andra under tiden.
"Don't you think it's time to get marry soon, then? Like Zayn and his Perrie?", frågade hon och tittade lite förnurligt in i kameran. Jag såg hur Louis rodnade och att det var ett ämne han helst inte ville ta upp till världen. Men eftersom det var en intervju om just relationer och vänskap så hade han nog inget annat val än att svara på det.
"Maybe in the future, yeah. We haven't talk about it so much, but she's absolutely the girl I love so in the future I really want to get married with her.", svarade han och nickade. Vi andra nickade instämmande, men samtidigt så visste jag att jag var den enda som inte blivit frågad om relationer tidigare idag, och då visste jag att jag inte alls var något undantag för idag, därför så blev ja ganska nervös när frågan kom till mig.
"Niall, I think everyone have seen the pictures of you and the all girls you've been with. Can you please explain what's going on?", jag tänkte mycket på de Rikard, Magi och Theo sagt till mig och jag förstod att detta var det enda rätta, även om jag antagligen skulle ångra det senare. Jasminette skulle hata mig och jag antog att hennes pojkvän inte heller skulle bli så glad över mig. Jag märkte hur de alla fyra, plus intervjuaren som presenterat sig som Diana, iakttog mig. Jag kände hur nervösare jag blev men jag behövde bara få ut det nu, det fick inte vänta längre.
"The girl in the pictures is just friends, at least the three last girls.", svarade jag och sneglade på Louis som satt bredvid mig.
"What do you mean? You have been seen with four girls this week, do you mean that one of them is your crush?", log hon och jag ryckte på axlarna.
"Me and Jasminette was good friends before I got famous, I like her a lot and we're almost together, yeah.", bekräftade jag och jag såg hur de alla fyra killarna bara blängde på mig. Jag hade verkligen ställt till det nu.
Väääldigt långt kapitel. Var det för långt kanske?
Haha, hur ska Jasminette ta det hela? Vad tror du att hon kommer göra?
Jag vet också att alla skriver om hur teamet inte vill att personen i fråga inte ska dejta den dem gillar, därför så tänkte jag att detta kanske skulle vara något nytt. Jag har ingen som helst aning om hur det egentligen går till och om det någonsin skulle kunna säga så där, men ni får la fantisera lite ;)
everything has changed, chapter 12
11
- Jasmin -
Jag tog upp mobilen, klickade raka vägen in på Twitter och möttes genast utav både snälla och dåliga kommentarer, denna gång brydde jag mig dock inte i det utan klickade genast in på 'skriv en ny tweet'.
"JasminMoore; I'm glad for all these followers.. And stuff.. But me and Niall are NOT daiting. We are NOT friends either, we're just two humans with memories so you crazyy ppl can calm down :) xx" , utan att tveka så klickade jag snabbt iväg tweeten och loggade fort ut igen innan jag hann läsa kommentarerna.
- Niall -FLASHBACK.
Jag stod framför spegeln och tittade mig lite extra ordentligt denna gång. Det var femte gången jag skulle träffa henne ensam ikväll, som en dejt. Vi hade inte alls kommit så jättelångt då hon sällan var den som tog första steget och var väldigt blyg. Jag gillade henne starkt, vi hade under dessa fem gånger bildat ett starkt förtroende för varandra och berättat precis vad vi kände. Det var det jag nog gillade mest hos henne, hon såg inte bara bra ut, hon hade ett hjärta utav guld. Även om hon var tystlåten så kunde jag ändå få fram hennes galna sidor och det märktes att hon kunde vara sig själv i min närhet. Ikväll hade mamma ändå bestämmt träff med några tjejkompisar, så det var ett perfekt tillfälle att jag tog hem Jasminette till mig, hon hade ju trots allt bara varit här en gång tidigare, och det var med flera vänner.
Innan jag ens hann blinka så plingade det på dörren. Mitt leende ökades och jag traskade fort ner till nedervåningen för att öppna dörren. Jag såg igenom glasfönsterna på dörren hur hon hade plattat sitt bruna långa hår, hennes bruna ögon var röda och hon såg faktiskt ut att ha gråtit.
Snabbt ryckte jag upp dörren och drog in henne i en kram, hon var kall. Jag antog att hon hade gått hela vägen då hon endast hade ett linne med en kofta utanpå och ett par jeans i den här iskalla höstkylan.
"Jasminette, what's happend?", frågade jag oroat och ryggade bak mig så att våra blickar möttes.
"Me and dad just had a fight.", svarade hon kort och drog sig närmare mig. Hon vilade huvudet mot min hals och jag kunde känna hur hon sniffade in min doft.
"Are you alright?", fortsatte jag och strök henne över ryggen. Det kändes otroligt bra att ha henne i min famn, det kändes aldrig så här bra då jag hade haft andra tjejer som givit mig kramar, det var något helt speciellt med just denna tjej.
"Yes, Now I am.", log hon och tittade upp. Hennes kinder var rosenröda och hennes läppar var nära mina. Skulle jag våga ta steget att kyssa henne, eller skulle det bara förstöra? utan någon kontroll så pressade jag mjukt mina läppar emot Jasminettes och till min glädje så besvarade hon kyssen. Det var den första riktiga kyssen jag haft, om man bortser ifrån de lätta pussarna jag ständigt fick i lågstadiet.
Mot min vilja så avslutades kyssen ganska snabbt men hennes leende fick mitt hjärta att dunka ett extra slag.
"I like you, Niall.", viskade hon och tittade ner mot golvet. Jag satte två fingrar under hennes haka, höjde hennes huvud och fångade hennes blick.
"I like you too, Jasminette. So damn much."
FLASHBACK END.
Varför just nu? jag hade inte haft så stora tankar om Jasminette under det här senaste åren. Varför skulle jag bry mig så mycket just nu? Varför kändes allt så fel när jag de senaste dagarna druckit mig så full att jag följt med okända tjejer hem varenda kväll. Jag var en idiot som svek mig själv, killarna, min familj och framförallt våra fans. Fansen som gjort mig till den jag var idag svek jag något så otroligt. Telefonen hade ringt konstant de senaste dagarna, var det inte pressen så var det mamma, pappa eller någon annan familjemedlem, jag hade dock valt att inte svara någon av dem. Killarna hade jag däremot inte hört något alls utav men kände jag dom rätt så var det djupt besvikna på mig också.
Jag lutade mig tillbaka i soffan och klickade in på Twitter. Det var helt tomt i min lägenhet men jag hade åtminstone haft hjärnan med mig att följt med tjejen hem till sig så jag själv kunde fort åka därifrån när vi vaknade på morgonen. Vilket jag var glad över.
Hela min feed var spammat med bilder, rykten och olämpliga saker att läsa. Fansen började antagligen tappa respekten för mig, vilket jag kunde förstå. Sättet att försöka glömma Jasminette och tanken i bakhuvudet att hon i alla fall skulle bli lite svartsjuk, var nog en utav de sämsta och dummaste idéerna jag någonsin kommit med. Jag var så otroligt dum.
I tystnad satt jag i min lägenhet då jag plötsligt hörde höga ljud ifrån trappuppgången. Det kändes som att en hel elefantflock var påväg in hit och nog hade jag rätt allt, utan att knacka så kom fyra trötta och besvikna killar in genom dörren med varsin väska i handen.
"We thought we would stay her in a few days since you've became really stupid in this time.", klargjorde Zayn utan att ens titta på mig. Jag lutade mig mot hallväggen och tittade på Harry som var den enda med i alla fall ett litet leende på läpparna.
"I'm glad you're okay. Even if you're an asshole right now.", han slog till mig löst i huvudet och gick sedan vidare till vardagsrummet. Även om jag helst skulle vilja vara ensam just nu så var jag otroligt glad och tackam över att de åkte enda ifrån London hit till mig. Trots att jag inte hade förväntat mig det av dem eftersom jag inte alls hört av mig till dem under de senaste dagarna.
"What the hell did you thought about? how could you? thought you about our fans? what will they think about you?", Liam var allvarlig när vi alla fem satt i mitt vardagsrum och pratade. Ärligt talat hade jag inte tänkt något alls, jag hade då jag varit onykter glömt vem jag var för ett ögonblick, vilket kändes skrämmande.
"I don't know what I thought. I was just tired of everything, I wanted to forgot about Jasminette for a while.", svarade jag ärligt och Louis tog sig för pannan.
"Everything happens for a reason. But sometimes the reason is that you're stupid and you make bad decisions.", aldrig hade jag hört Louis så bestämd och allvarlig. De var verkligen besvikna på mig. "You have to be careful, Niall. You know it and one little thing for us, make it bigger than it really are. We have our fans to think about, our new album and our career."
Jag visste att han hade rätt, nästan för rätt. Dessa killar kände mig så väl. Jag tittade på dem alla med en skamsen blick, det var meningen att jag skulle ut och dricka ikväll med, men något inom mig sade ifrån och jag visste att det var omöjligt att komma ut på sånt nu när jag hade fyra livvakter inne hos mig.
"I know, boys. I'm stupid, I know.", kontrade jag och tittade ner i golvet.
"Paul fixed an extra interview for us tomorrow, even if we're free, you have to explain stuff like that and tell the fans that you're sorry.", informerade Zayn och fortsatte att ha blicken nere i sin telefon. Det förvånade mig att Louis inte var med El, eller att Zayn inte var med Perrie, som det alltid var. Därför gjorde det mig ganska glad att det istället hade kommit och gjort mig sällskap.
"Magi, Theo and Rikard wanna see you tomorrow before the interview, alone.", inflikade Liam och jag möttes av allas blickar, det var faktiskt nu jag började bli nervös på riktigt. De tre personerna var de som hade mest att säga om oss och var ofta hårda, jag hoppades på att de tog det lugnt, jag orkade faktiskt inte riktigt med någon rejäl utskällning just nu.
Hur tror ni att intervjun och mötet med teamet kommer att gå?
Kommentera gärna era åsikter!
everything has changed, chapter 11
16
- Zayn -
"I'll reserve four tickets directly.", sköt jag in och log mot de andra. Var det något jag verkligen älskade med dessa killar så var det att vi var hela tiden så spontana då vi var lediga, vi tog dagen som den kom och bestämmde sällan något i förväg om det inte var väldigt viktigt då förstås.
"We're seriously the best friends he ever will get. Niall don't know how good we are.", skrattade Louis både på skämt och lät ironiskt. Vi andra föll som vanligt in i det fula skrattet om den dåliga kommentaren. Nu var det bara att göra sig i ordning till flyget mot Mullingar, Irland och till vår bästa vän som helt och hållet hade tappat förståndet.
- Jasmin -
Veckan hade gått fortare än jag trodde. Med hjälp av kusinerna, Maria och George så hade jag faktiskt haft annat att tänka på än det som stod i tidningarna, det vill säga - Niall. Josh och Kimbely hade också hjälpt mig att komma på andra tankar då det konstant hört av sig och ringt via FaceTime. Att Niall följde med tjejer hem var jobbigare än jag vågade erkänna både för mig själv och för de andra, men innerst inne så gjorde det ont. Även om det var jag som valde att avbryta vänskapen, som egentligen knappt var någon vänskap längre, så gjorde det ändå ont att se att Niall kunde ta det så bra. Han hade sett så oskyldig och ledsen ut dagen jag sade hej då den dagen för några dagar sedan, betydde det ingenting för honom?
Hur som helst så ville jag inte deppa över det, det var Nialls liv och han fick göra vad han ville, vi hade inget alls att göra med varandra längre ändå.
Veckan kom då mamma, Rose och Olof skulle komma hit. Det var även veckan då julaftonen var, det var alltså inte långt kvar tills julklapparna skulle öppnas och maten stod på bordet. Jag hade hela tiden alltid tyckt att det var den sämsta tiden på hela året. Det var den enda dagen på året som jag, ensam med min Pappa gick ut direkt efter maten för att gå tillsammans till kyrkogården och hedra de som inte längre fanns hos oss längre.
De senaste tre åren hade allt varit annorlunda. Jag, tillsammans med George hade istället gått dit själva, satt dit en ros på pappas grav och stått där i kylan i flera minuter, dagen jag älskade som mest blev plötsligt till den värsta traditionen på hela året, men ändå så kunde jag bara inte svika min pappa med att inte gå dit. Det var skillnad i år. Jag mådde bättre, jag var med min släkt och var nu gammal nog att förstå att det var som det var, man fick helt enkelt göra det bästa utav situationen.
"Mommy!", George sprang ivringt fram till ytterdörren där nu mamma, tillsammans med Rose och Olof stod med deras vanliga leenden. Kim tittade på mig med ett flirtigt leende när han fick syn på Rose, den söta, blonda tjejen med lockiga håret. Visst var hon fin men gränsen var nådd.
"I shouldn't think what you think if I were in your situation right now, boy! She's fourteen, too young for you.", flinade jag tillbaka och reste mig upp ur soffan. Han tittade häpnande på mig och skakade på huvudet. Mamma tittade stolt över mig och var antagligen förvånad över att jag faktiskt kunde stå på egna ben i och med att det var lördag idag.
"Hey love.", mamma gick fram till mig med ett leende jag inte sätt ifrån hemme på länge. Det märktes på henne hur hon faktiskt vilat ut den veckan de fick utan mig. Vilket jag faktiskt tyckte var bra då hon behövde det. Jag ställde alldeles för mycket press på henne och jag förstod nu, som nykter, att det var otroligt jobbigt att hela tiden oroa sig över om sin dotter skulle komma hem eller inte.
"Hi mom, how are you?", frågade jag med ett försiktigt leende. Hon pussade mig i pannan och drog mig genast in i hennes armar.
"I've missed you and George so damn much, you don't understand! It's really quiet at home right now.", skrattade hon och släppte taget om mig. Hur hon nu ens orkade säga att hon hade saknat mig kunde jag inte förstå, den mest oansvariga tjejen någonsin som aldrig passade tider och alltid gjorde tvärtemot, hur kunde man ens sakna en sådan människa? nu i efterhand så skämdes jag faktiskt över mig själv när jag tänkte på hur illa jag behandlat min mamma under dessa tre åren.
"Ouch, Isn't it Niallers lover?", Rose kom fram med ett leende och gav mig en kram som jag inte alls besvarade. Jag förstod att hon skulle kommentera bilderna hon sett på oss det första hon skulle göra då vi sågs, hennes jobbiga sms hade jag ju dock ignorerat så vad hade jag att förvänta mig?
"Don't say that. I'm not in love with him.", försvarade jag mig och slog mig ner i soffan igen. Hon kom då efter och tittade lite försiktigt mot mig.
"Have you seen the comments?", hon log. Jag hade antagligen fått så otroligt mycket hat på grund av bilderna att jag inte ens ville veta. Det var den gången jag loggade in på Twitter som chocken kom, hatet bara flödade in och de få bra kommentarerna var ingenting gemfört med allt hatet. Jag nickade på huvudet som svar och drog efter en högljudd suck. "But you will never get as much hate as the other girl got. It's crazy!", jag tittade frågande på henne och förstod inte riktigt vad hon menade. Efter dagen jag gått in på Twitter hade jag faktiskt blivit lite rädd för att gå in där igen, därför så hade jag avstått ifrån de olika medierna i några dagar. "Now they almost like you. The fans has figured out that you two were friends before and now they think you like him for him, almost everyone actually." , jag blev återigen i chock. Hur kunde folk veta att jag och Niall känt varandra tidigare och varför visste folk redan så mycket om mig? om jag skulle vara ärlig så var hela grejen bara väldigt läskig.
"Fans like you then?", frågade jag och var smart nog att också inse att det faktiskt var Rose som dragit igång med olika fakta om mig, då hon äger en känd One Direction-blogg.
"Yeah, I like you because you're like my sister and I actually should ship you with Niall. He has other girl now though.", mumlade hon och himlade med ögonen. Som om hon inte heller var glad över att han varit med olika tjejer ungefär varje dag de senaste dagarna.
"I'ts okay, I don't care anyway.", svarade jag kort och svalde hårt. Jag kom även att tänka på de hon sade nyss, tyckte de flesta fans alltså om mig? hur kunde deras uppfattning plötsligt ändras så snabbt? av ren nyfikenhet så slank frågan bara ur mig. "Why they like me right now?"
Hon fnissade och tittade på Kim som satt helt tyst och tittade med vidöppna ögon på oss, som också tydligen varit insatt i samtalet, utan ett ord sagt vill säga.
"I don't know everything, but I've read that they like you because you're just any normal teenage as had dated him before he got famous. He looked so happy with you and also, we don't like the other bitches he has slept with lately, I..-", det var mycket att ta in och mycket frågor bildades, men mina tankar slutade när jag hörde 'as had dated him before', nästan ingen mer än de som då var mina vänner visste om det, hur hade det kommit ut?
"Wait.." avbröt jag snabbt och stoppade henne mitt i samtalet. "How can them know that we were daiting before?", frågade jag, nu lite stressat. Jag tittade ut mot hallen där halva släkten fortfarande stod och pratade. De var långt ifrån oss så det kunde alltså inte höra oss, skönt.
"Your mom told me so I wrote it in my blog.", svarade hon stolt och log mot Kim som nu småskrattade lite. Jag antog att han tog det hela som ett skämt, men för mig var det viktigare, det var ju trots allt mig det hela handlade om.
"You did what?", frågade jag irriterat och reste mig upp ur soffan, fortfarande med blicken kvar på Rose.
"Easy, girl!", inflikade Kim fort och tog tag i min arm så att jag skulle sätta mig igen. "Let her talk.", jag suckade och tittade frågande på Kim, sen när började han bry sig om Rose och varför stod han inte på min sida i detta?
"I did it for you. I made that the other directioners like you more, and more then fifteen percent would ship you together.", hon talade lågt och det syntes att hon inte ville starta bråk, det var ju ändå första dagen vi sågs på en vecka. Skulle jag vara ärlig så orkade jag heller inte bråka just nu, därför så gjorde jag ett försök till att prata utan att gå min väg.
"Thank you for helping me, but me and Niall are not daiting, can you please say it in your blog?", med en allvarligare ton på 'inte', så nickade hon kort. Men jag visste också att det var en blogg, folk kunde bilda sina egna uppfattningar om saker, därför så kunde jag ju faktiskt göra saker själv också.
Jag tog upp mobilen, klickade raka vägen in på Twitter och möttes genast utav både snälla och dåliga kommentarer, denna gång brydde jag mig dock inte i det utan klickade genast in på 'skriv en ny tweet'.
I'm glad for all these followers.. And stuff.. But me and Niall are NOT daiting. We are NOT friends either, we're just two humans with memories so you crazyy ppl can calm down :) xx
Utan att tveka så klickade jag snabbt iväg tweeten och loggade fort ut igen innan jag hann läsa kommentarerna.
Japp, nästa del kommer killarna till Niall och vad tror ni kommer hända? Kommer Niall verkligen ge upp om henne eller kommer någon/några att fixa det här?Men frågan är ju, varför gjorde han så med de alla tjejerna? Å vad säger ni om Jasmins tweet? haha ;)
Japp, nästa del kommer killarna till Niall och vad tror ni kommer hända? Kommer Niall verkligen ge upp om henne eller kommer någon/några att fixa det här?Men frågan är ju, varför gjorde han så med de alla tjejerna? Å vad säger ni om Jasmins tweet? haha ;)
Update; Om ni kommenterar bra så kommer kanske nästa del redan ikväll, har nämnligen delen klar redan. Kände att jag behövde skriva av mig lite redan nu (och medans jag redan kommer ihåg det jag skulle skriva om)
everything has changed, chapter 10
8
- Niall -
"Uhm.. It was three years ago I saw her and stuff, but yeah. I think I like her, more than a friend. But it's hard to say, my feelings has always been there for her, but she's still mad at me and she has a boyfriend for gods sake!", jag skrattade lite åt hans reaktion och chokades även över att han tydligen haft känslor för henne i alla dessa år, även då de inte alls pratat. Även kunde jag förstå honom lite, när man var borta så mycket som vi var så stärks banden man har till sina nära och kära ännu mer, så att hans känslor för henne som en gång funnits där, kunde faktiskt ganska enkelt återuppstå då de fick syn på varandra.
"You're a good guy, Nialler. She don't know what she missing."
- Jasmin -
Redan dagen efter hade Niall smsat mig och kommit med förslaget att vi skulle ses för att lämna tillbaka kläderna till varandra. Hur han nu hade fått mitt nummer var en annan fråga, jag antog att han bara lagt in sitt nummer i min telefon och sedan ringt till sig själv, det gamla vanliga sättet helt enkelt. Jag hade hur som helst gått med på erbjudandet att vi skulle gå och fika, dock på ett ställe som inte låg mitt i stan. Var det något jag helst ville undvika just nu så var det i alla fall alla dessa fotografer som ständigt stod utanför Marias hus och verkade aldrig ge sig.
"Seriously, they're everywhere! I can't go out anymore!", klagade nu Richard och slog sig ner i soffan bredvid mig. Jag suckade och ryckte på axlarna.
"I'll go and meet Niall soon, I think they'll leave you alone then.", jag himlade med ögonen och fortsatte att zappa mellan tv-kanalerna. Han tittade på mig med ett flin och höjde ögonbrynen.
"Shall you meet Niall? didn't you hate him lately?", frågade han lite uppvaktande. Det var ju sant. Jag hade inte alls gillat hur han helt och hållet bara slutat hört av sig då han tydligt blivit 'världskänd', jag hade sagt till alla att jag hatade One Direction och framför allt Niall, jag hade egentligen aldrig haft en bra anledning till att förklara hur det faktiskt låg till, men för att slippa prata om honom så var det bästa sättet att undvika det samtalsämnet. Dock hade jag aldrig haft något problem med självaste One Direction, utan mest den ena av medlemmarna i bandet.
"I still do.", muttrade jag med blicken fäst vid TVn som nu visade Hannah Montana på tvn. "We should just take some coffee and return our clothers back.". Han nickade som svar och plötsligt hörde vi hur ytterdörren öppnades och in kom George, Stan och Maria med vidöppna ögon, det såg mest chockade ut faktiskt, vilket man kunde förstå. "I know.", svarade jag innan de ens hann säga något alls. "I'll go out now. Then I hope they leave you alone.", tillade jag och reste mig upp från soffan, slängde fjärrkontrollen åt Richard som fortfarande hade sitt irriterande flin på läpparna.
Jag hasade mig fram till hallen, tog på mig ett par av mina Uggs som passade perfekt till de utslitna jeansen jag idag tvingat på mig. Hastigt tog jag min jacka och tittade åt Maria som fortfarande inte sagt någonting, vi fick knappt ett hej.
"Can I take the car? just now. I don't want to take the cab.", påstod jag och tittade med en vädjande blick på Maria, till en början såg hon tveksam ut då jag för några år sedan övningskörde med hennes bil och krockade in i ett stort träd, men något i hennes blick sade att hon trodde på mig denna gång. Jag hade ju trots allt tagit körkortet.
"Sure, if you don't crash it. It's new.", svarade hon och kastade fort fram nyckeln som jag av ren reflex tog med en hand. Jag tackade så mycket och gick ut i den kalla Decemberkylan, påväg till caféet där jag och Niall bestämmt att vi skulle träffas.
Med sitt uppåtkammat hår, sin svarta jacka och de däe osäkra leendet kom han emot mig. Han öppnade sina armar på vägen och hans blåa ögon tindade i den faktiskt sköna luften.
"Hi Jasminette, how are you doing?", frågade han när han gav mig en snabb kram som jag löst besvarade.
"I'm fine, thanks. No more headache anyway.", flinade jag och började ta stegen in mot den lilla kaffebönan lite på sidan av. Det var egentligen ett väldigt mysigt ställe, ännu mysikare än vad jag mindes det. Levande ljus stod brinnande på borden när vi kom in och jag lyckades även känna doften av de nybakade bullarna.
"Here, by the way.", Niall räckte fram en kasse där jag antog att min klänning låg i, jag tackade så mycket och gav Niall sin tröja som jag olyckligtvis glömde att ta av mig, men samtidigt så var jag så bakfull med världens huvudvärk så egentligen spelade det ingen roll, gjort var gjort i varje fall och jag hade ju en anledning att få se Niall igen, antagligen en sista gång.
Det var äntligen vår tur och jag sneglade lite försiktigt åt Nialls håll som fortfarande stod med blicken upp mot de olika menyerna. Klockan var trots allt halv två, det var redan lunch och jag var faktiskt sugen på något att äta, men för att så snabbt som möjligt få komma bort ifrån Niall som möjligt så var det inte ens någon idé att ta någon riktig mat, det skulle göra att vi blev sittande här mer än nödvändigt, även om det egentligen inte skulle göra något.
"I take one coffee, thanks.", sade jag till tjejen vid kassan med ett leende. Hon var snabb med att klicka in det på hennes display.
"Take two.", sköt Niall in och tittade på mig. Jag såg lite frågande på honom men sade inget mer med det. Jag var snabbt uppe med min plånbok när Niall tittade med en road blick på mig. Det där lilla flinet som lekte kring hans läppar föll jag bara mer och mer för och jag skulle ljuga om jag sade att han inte var attraherande, för visst var han det. Precis som den Niall jag en gång fallit för.
"I will buy this, it's the least I can do.", jag ville säga emot, men jag förstod att han skulle fortsätta att tjaffsa om det då, så jag lät istället bli. Jag log ett tacksamt leende åt honom och flyttade mig åt sidan för att han sedan kunde komma fram till kassan och dra sitt kort.
"Okay, listen Niall. You don't know everything about me and you'll probably never get to know everything either, but we can't see each other again, okay?", jag rörde sakta med skeden i mitt kaffe med grädden i. Jag såg för första gången rakt in i Nialls isblåa ögon och försökte att se så allvarlig ut jag bara kunde, samtidigt så ville jag inte vara för hård mot honom heller, det var inte precis hans fel att han hade haft ett sådant fullbokat schema och har så många tjejer efter sig.
"I get it.", svarade han kort och vände blicken ner mot bordet. "You have your boyfriend and it's okay. I don't want to destroy something between you.", han sneglade upp och log ett osäkert och även påmålat leende. Det gjorde ont att se att Niall faktiskt fortfarande brydde sig om mig. Han var inte alls annorlunda, det enda som hade förändrats med han var utseendemässigt, och att han möjligtvis var gladare nu, men det var ju bara en fördel. Därför gjorde det lite extra ont i mig att behöva lämna honom så här.
"Goodbye, Niall.", sade jag, och lade armarna kring honom en sista gång. Han luktade speciellt, inte alls den gamla vanliga killparfymen som de flesta använder, detta var en dyr lukt men passade perfekt på Niall.
*****
- Zayn -
Det hade snart gått en vecka från våran ledighet och jag hade inte gjort annat än att njutit. Ingen stress, inget schema och ingen som säger åt en vad man ska göra. Det var otroligt skönt. Om lite mindre än en vecka så fyllde även Louis år, jag kunde dock inte vara med på partyt då jag var i USA med Perrie och resten utav Little Mix, därför så passar jag på att vara med honom nu det senaste dagarna i stället. Även Harry, Louis och Liam var samlade i Louis lägenhet i London, trots att vi var lediga så var vi som en familj nu, vi kunde helt enkelt inte bara vara utan varandra och passade på att ses även utanför jobbet. Det var nu bara Niall som fattades, vi hade dock inte hört något av honom sedan den dagen Louis pratat med honom i telefonen. Däremot bilder hade vi sätt, väldigt många. Från en början var det väldigt mycket drama om han och hans tydligen exflickvän som han burit hem, det sågs även ses redan dagen efter.
Efter det så hade det bara blivit sämre, vi hade sätt bilder då han varje dag varit på en och en annan fest och på hemvägen släpat med sig tjejer vi aldrig sett förut, jag var även medveten om att han knappt själv visste vilka det var. Att ens Mullingar kunde ha så mycket fester som Niall gått på den senaste veckan var ganska sjukt med tanke på hur litet ställe det faktiskt var, jag ville inte ens veta hur rykterna gick runt om hur han haft till det med olika tjejer på tre till fyra dagar, det var lite mycket faktiskt. Även om Niall alltid varit killen som gillat att festa så hade han alltid haft kontroll över sig själv och vilka han gick hem med, men nu, hade han glömt bort att vi inte kunde göra vad som helst? Jag suckade och återgick till verkligheten igen där Louis och Liam körde en match FIFA och för en gångs skull så hade Liam tagit ledningen med 4-3. Harry hade mobilen uppe vid ögonen och var lika osocial som de andra två.
"Something new, Haz?", frågade jag plötsligt och tittade stillsamt åt Harrys håll. Han ryckte på axlarna och bet ihop med käkarna, han såg bekymrad ut.
"Just Niall. He did it again.", suckade Harry. Jag tog handen för pannan och kunde inte skämmas mer om jag skulle vara ärlig. Det var varken bra för vårat rykte eller de tjejerna han antagligen utnyttjade varje natt. Jag ville inte ens höra vad Magi, Theo, Rikard och resten av teamet hade att säga om detta. Vid det här laget borde det varit väldigt arga om jag kände dem rätt.
"We have to do something about it before our team do it. There is something wrong with Niall, I just know it. We need to help him before he do something really, really stupid.", konstaterade Liam oroligt, jag kunde inget annat att hålla med och därför så nickade jag till svars.
"But, what can we do? he's in Ireland and we're in England.", frågade Harry lite förvirrat. Louis skakade på huvudet och flinade lite.
"Zayn will be with Perrie in a few days, but before that, we can going to Niall in Mullingar, that's simple.", sade Louis och såg stolt ut över sitt förslag som faktiskt lät lockande, var det något vi var bra på så var det att göra Niall på bättre humör, och vad det än var med honom så skulle han klart bli gladare om vi kom och piggnade upp honom.
"I'll reserve four tickets directly.", sköt jag in och log mot de andra. Var det något jag verkligen älskade med dessa killar så var det att vi var hela tiden så spontana då vi var lediga, vi tog dagen som den kom och bestämmde sällan något i förväg om det inte var väldigt viktigt då förstås.
"We're seriously the best friends he ever will get. Niall don't know how good we are.", skrattade Louis både på skämt och lät ironiskt. Vi andra föll som vanligt in i det fula skrattet om den dåliga kommentaren. Nu var det bara att göra sig i ordning till flyget mot Mullingar, Irland och till vår bästa vän som helt och hållet hade tappat förståndet.
Såådär, ett extra långt kapitel idag. Vi får se om nästa del kommer imorgon, har väääldigt mkt plugg just nu och otroligt mkt prov, så ni får hålla utkik helt enkelt :) Nu kommer alltså alla killarna in lite mer, som ni förstår ;)
Ja. Theo, Magi och Rikard är teamet från förra novellen, orkade inte byta namn på dem. De är trots allt påhittade och jag har ingen aning om vad deras riktiga team heter, mer än Paul typ, haha! Det kommer alltså komma kanske lite saker som sällan händer emellan teamet och killarna, men ni får helt enkelt inte ta det så allvarligt, det är ju ändå en fanfic som ska vara lite overklig ;) dock är det inget jättestort kanske, men ni får se senare ;)
everything has changed, chapter 9
11
- Jasmin -
"I think I should go.", svarade jag bara och svalde hårt för att hålla tårarna inne. "Thank you for you took care of me last night.", jag reste mig upp, tog min mobil som låg på det lilla rumsbordet, traskade mig fort iväg till hallen och drog på mig skorna.
"You're welcome.", svarade han kort och hade ett litet flin på läpparna. Vad han menade med det flinet visste jag inte, men om jag kände Niall rätt så hade jag känslan inom mig att det inte var sista gången jag såg honom i alla fall, och hur skulle han reagera om han fick reda på att allt var en lögn, att jag inte alls hade en pojkvän? Än så länge så trodde han det i varje fall och det kunde han få tro, för jag stod fortfarande fast vid mina tankar om att inte dejta honom igen. Hur fin han än var.
Det hade gått tre år sedan vi senast sågs i verkligheten. Tre år utan att ens fått vetat hur han egentligen mådde. De gångerna han mådde dåligt, vem pratade han då med? men frågan jag ställde mig själv var, hur kunde han fortfarande betyda så mycket för mig? jag hade under dessa år kämpat med att få ut honom ur mitt minne, men varje gång jag tänkt på honom så har jag känt skuld, som om att jag trodde att han verkligen skulle komma tillbaka till mig en dag.
Med illrande huvudvärk så gick jag sakta ner från de långa trapporna och försökte vara så diskret som möjligt. Ingen skulle få veta att jag varit hemma hos Niall och speciellt inte fansen då jag visste att galna människor som Rose skulle vara och nästan döda mig.
Mina tankar var höga, men när jag sedan kom ut i den kalla vinterkylan så möttes jag utav en chock. Tiotals kameror var utanför den stora dörren och jag var alldeles för trött för att varken se in i någon av dem eller prata med dem. Jag såg förmodligen även ut som ett lik då jag inte alls tittat mig i spegeln idag. Frös gjorde jag också, men jag hade kvar mina tights sedan gårdagen på mig som värmde mina ben och på överkroppen.. Shit.
Jag hade fortfarande Nialls tröja på mig och min dyrbara klänning var kvar i Nialls lägenhet. Jag förstod nu varför Niall log så mycket då jag lämnade hans lägenhet, och jag visste att det var en anledning för honom att få se mig igen. Hastigt tittade jag bak och förföljdes fortfarande av jobbiga fotografer och medier, det var försent att vända om. Jag visste nu också hur de kunde ana att det var Niall jag kom ut ifrån då jag bar en utav hans tröjor, men hur det nu kunde veta att just jag av de alla lägenheterna i huset kom från just Nialls lägenhet hade jag ingen aning om.
Jag var äntligen framme vid Marias hus. Jag betalade taxin med pengarna jag hade innanför skalet på mobilen och sedan nästan sprang jag in, trots att huvudet och hela kroppen sade ifrån.
"Oh my god.", Maria kom inspringande i hallen så fort jag kommit in genom dörren. "Where have you been and why do you look like a ghost?", frågade hon i förtvivlan. Jag tog händerna för huvudet och ryckte på axlarna.
"I don't know. I think I was drinking too much last night and Kim promised me to stop me but he didn't. Niall took me home to his place and now I'm here.", jag tog det hela snabbt och kort, så jag slapp flera frågor. Maria skakade på huvudet och lade armarna i kors.
"Yeah, I saw it in the paps this morning.", suckade hon och räckte mig en utav morgontidingarna. Jag ryckte snabbt åt mig den och behövde knappt vika upp den helt förrän jag såg förstasidan. Det hela var en bild på Niall som bärde på en brunhårig tjej - mig. Jag kunde inte skämmas mer vid detta tillfälle och ännu mer avsky var det att jag inte mindes något alls ifrån den natten. Jag fattade återigen hur paparazziarna kunde vara så säkra på att det var jag, igen. Jag suckade åt mig själv och klampade snabbt av mig mina gråa vans.
"I looked horrible.", utbrast jag sedan och slängde iväg tidningen så den krockade hårt in i den vita väggen. Maria fnissade och lade en arm om min axel.
"Have you seen yourself in the mirror today?", jag suckade och ruskade på huvudet till svar. Ville man ens se? Hon skrattade högt och pussade mig i pannan. "Go upstairs to your room. I'll be there soon with a cup of warm chocolate.", jag bara nickade på huvudet och log svagt. Jag kunde egentligen inte tacka Maria nog för allt hon gjort för både mig och George. Hon var verkligen som en andra mamma för oss båda.
- Louis -
Hand i hand gick jag med Eleanor ut ifrån affären. Jag var så innerligt stolt över att kunna visa upp hela världen att just hon var min. Världens finaste flickvän. Vi hade även lyckas hålla oss ifrån fotografer under det senaste dygnet och därför gick det väldigt fort och smidigt att hoppa in i bilen och köra raka vägen hem till mig igen.
Väl där hemma var allt som vanligt. Kläderna låg huller om buller och det var egentligen ingen ordning alls hemma i min lägenhet. Jag var fortfarande i London och hade tänk att stanna där i några dagar till, träffa Zayn och Liam då de också fortfarande befann sig vid trakterna. Niall hade jag däremot inte hört så värst mycket alls ifrån och han hade varit väldigt borta ifrån både medierna och ifrån våran gruppchatt via sms, vilket inte alls var likt honom.
"Do you want some coffee?", Eleanor reste sig upp ur soffan och var påväg mot köket. Jag nickade svagt men riktade snabbt uppmärksamheten till mobilen igen och fortsatte intressera mig om vad fansen hade skrivit på Twitter. När jag sedan fick se någon uppdaterings sida med texten "Niall take a mystery girl home to his place last night. Who's she?" kunde jag bara inte låta bli att klicka på länken. Till min förvåning så var det faktiskt Niall jag såg, med en brunett i famnen. Han tittade inte alls in i kameran utan riktade blicken framåt hela tiden, antagligen låtsades han som om han inte brydde sig i dem alls, vilket han gjorde rätt i.
"Louis!" hörde jag Eleanor ropa ifrån köket. Hastigt tittade jag dit och mötte hennes blick genom den stora öppningen som fanns mellan vardagsrummet och köket. "Who's the new girl Nialler are daiting?", frågade hon nyfiket och kom tillbaka med två kaffekoppar i varsin hand. Jag ryckte på axlarna och tittade frågande på henne.
"I don't know. How are you so sure that they're daiting?", frågade jag lite roat och höjde ögonbrynen.
"I just saw some pics of her on Twitter when she leaved Nialls apartment with one of his shirts.", jag log. Kanske hade Niall äntligen hittat någon som kändes rätt för honom. Kanske hade han faktiskt vågat släppt in någon i hans liv igen. Jag visste inte alls hur han hade det med kärlekslivet innan vi blev vänner, men jag var helt säker på att han i alla fall inte hade haft något riktigt förhållande under tiden som en medlem i One Direction.
"I have to call him.", konstaterade jag tillslut och tog upp mobilen ur fickan som jag sekunden tidigare hade lagt ner. Eftersom jag kunde hans nummer så gick det hela snabbt. Bara efter fyra singaler svarade han och han verkade faktiskt vara helt vanlig, i alla fall vad man hörde på rösten.
"What's up, mate?", frågade jag som en bra början på en konversation. För på ville jag ju inte direkt vara, även om han nog förstod vilken fråga som skulle komma här näst.
"I'm fine thanks. And you? have you been with Liam or Zayn yet? I actually miss you stupid boys.", skrattade han och verkade fortfarande helt lugn, som om han inte alls ville prata om den mystiska tjejen man ser på medierna.
"I'm okay too, you know. No, I think we'll meet up tomorrow or something in that way. Now I'm with El and just chillin' in my flat.", jag flinade stort och väntade på att Niall skulle fortsätta, vilket han tydligt inte gjorde då det blev alldeles tyst i telefonen. "Okay, the reason to I called you was the girl. Who's she?"
Han harklade sig lite på andra sidan telefonen och jag kunde nästan se hur röd han blev om kinderna.
"You've seen the pictures, haven't you?"
"Of course I have.", flinade jag, nu större än tidigare. "So, tell me about her. Do you actually know her or was she just an one night stand?", han fnös till lite bakom luren och väntade ett tag innan han slutligen svarade.
"Well, I know her. It's a long story but we're not together and I think we'll not be it either. She was almost my girlfriend before xfactor, then I just wanted to focus on the music and now she's mad at me.", började han och skulle just till att fortsätta då jag avbröt.
"Was it Jasminette? as you've talked about a lot before?", han svarade med något mummel som jag inte riktigt kunde tyda, men jag tog det som ett ja och fortsatte min fråga. "So.. Was did she in your apartmant if you two didn't slept together?"
"She slept on the couch and me in my bed. She was drunk last night så I just took her home to me. But she forgot her dress at my place so I think we need to met again and get our clothers back.", han lät övertygad. Som om han redan hade planerat allt.
"Well, do you like her?", frågade jag tillslut i både nyfikenhet och i hopp om att han skulle säga ja. Alla i bandet hade dejtat åtminstone en tjej på dessa tre åren, Niall hade mest tvekat när det gällt tjejer och istället fokuserat på fansen. Men kanske skulle det här vara bra för honom, kanske behövde Niall en tjej i sitt liv då han ofta kände sig ensam när vi alla fyra utom Niall själv dejtade någon. Nu hade han ju dock Harry vid sin sida, men med Harrys charm så skulle han nog inte vara singel länge till, antog jag.
"Uhm.. It was three years ago I saw her and stuff, but yeah. I think I like her, more than a friend. But it's hard to say, my feelings has always been there for her, but she's still mad at me and she has a boyfriend for gods sake!", jag skrattade lite åt hans reaktion och chokades även över att han tydligen haft känslor för henne i alla dessa år, även då de inte alls pratat. Även kunde jag förstå honom lite, när man var borta så mycket som vi var så stärks banden man har till sina nära och kära ännu mer, så att hans känslor för henne som en gång funnits där, kunde faktiskt ganska enkelt återuppstå då de fick syn på varandra.
"You're a good guy, Nialler. She don't know what she missing."
Jahapp, lite längre del denna gång då den tidigare blev kort! Hehe ;) Vad tyckte ni då? och kommer Niall göra något som lockar Jasmins uppmärksamhet lite till? nästa kommer när ni kommenterar lite ;)
everything has changed, chapter 8
10
- Niall -
Med dem orden lämnade hon mig och försvann in i den rörande folkmassan där människor dansade, sjöng och skrek till musiken. Själv förstod jag ingenting, på vilket sätt hade jag sårat henne? så som jag kom ihåg det så tog hon situationen ovanligt bra, som om jag egentligen inte betydde något alls för henne då jag berättade att jag ville satsa på musiken. Jag tog händerna för pannan och skakade på huvudet. En sak var i alla fall säker, jag behövde få prata med henne igen.
Om jag skulle vara ärlig så hade jag garanterat varit på roligare fester tidigare. Anledningen till att jag stannade kvar var för att det bara var skönt att komma hem. Träffa gamla skolkamrater, vänner och lära känna nya människor, här hemma tog människorna mig för den jag var innan jag blev en medlem i One Direction, vilket var skönt. Det hade dock inte blivit så mycket alkohol för min del ikväll, jag var fortfarande medveten och kunde stå på egna ben, vilket inte de flesta här inne kunde längre.
Jag behövde inte gå långt in på dansgolvet förrän jag fick syn på tjejen jag letat efter hela kvällen. Hon däremot, såg inte så speciellt pratvänlig ut och inte heller den nykraste personen på festen heller. Hon stod just nu och halsade något jag inte riktigt kunde tyda på vad det var, men ändå tog jag steget till att gå fram till henne.
Innan jag ens hunnit säga något alls så tittade hon allvarligt på mig och ruskade på huvudet.
"Leave me alone, Niall.", det högg till i hjärtat att veta att hon inte längre ville ha med mig att göra längre. Fast egentligen, varför brydde jag mig? Det vi hade var äkta, visst var de det. Men det var också tre år sedan. Jag ryckte tillbakadraget på axlarna och skulle just till att gå då skrik hördes bakom mig, jag var snabb på att vända mig om och märkte då att Jasminette låg medvetslös på golvet.
- Jasmin -
Allt var svart. Jag mindes ingenting alls ifrån gårdagen. Min enda tanke var att jag skulle ligga lågt med mitt drickande, men som jag själv förstod det så gick det inget vidare med det. De lilla jag mindes var att Niall kom fram till mig och efter jag berättat hur jag kände så behövde jag ha något i mig, och det fick självklart bli spriten, det enda som kunde få mig att glömma allt för ögonblicket.
Jag kom även att tänka på att jag inte var hemma hos Maria. Jag var placerad i en vit svart soffa med en tröja på mig som inte tillhörde mig. Jag förstod även att jag var inne hos en kille då det doftade killparfym i hela lägenheten och det var även en typisk 'kill-lägenhet'. Men vart kunde jag befinna mig? och om jag hade följt med någon hem igår och legat med honom, varför låg jag då ensam på soffan?
Jag reste mig upp och möttes av en bomb som utlöstes i mitt huvud. Trots det så fortsatte jag gå, jag märkte då också att lägenheten inte alls var så liten som vanliga tonåringar i min ålder brukade unna sig med, utan detta ställe var gigantiskt. Min första tanke var att jag hade kommit hem till en gammal rik snubbe som förmodligen hade lockat med mig hem till honom, men när jag sedan fick syn på de små tavlorna som satt på väggen så stannade min värld upp, jag kände igen dem alla fem killarna på bilderna varav en utav dem var Niall. Var det Nialls lägenhet jag kommit till? skulle han aldrig låta mig vara?
"Headache?", en trött röst hördes bakom mig och när jag vände mig om så mötte jag killen jag helst inte ville träffa här. Att han sedan stod i endast sina svarta boxers gjorde inte situationen bättre. Var det något jag direkt lade märke till var att han tränat. Hans armar var dubbelt så större än tidigare och hans tydliga V-linjer syntes allt för väl.
"Yeah.", mumlade jag och letade mig fort till soffan igen. Niall försvann då ut till köket men var snabbt tillbaka med en huvudvärkstablett och vatten. Jag log tacksamt åt honom och tittade ner på den stora t-shirten som antaglien tillhörde Niall. "What do I here, Niall?", frågade jag efter ett tag och suckade lågmält. Vad jag också kommer ihåg från gårdagen var hur han kallade mig 'Dude', vilket jag inte uppskattade så värst mycket. Det förklarade endast att jag nästan inte betydde något alls för honom.
"You fainted last night, so I took you home to me since the other just didn't care. They were too drunk, I think.", Niall bet försiktigt på ena nageln, som om han vore nervös för någonting.
"Thank you.", svarade jag intensivt och tittade ner på mina rödmålade tånaglar. Generat tittade jag sedan upp mot Niall och märkte hur hans leende var riktat mot mig. Alltid hade jag älskat de där leendet, och nu med helt raka tänder gjorde honom bara ännu mer finare.
"Jasminette, please listen to me.", började Niall lågt och tittade försiktigt på mig. Hans blåa ögon möttes med mina bruna och utan något som helst motstånd så nickade jag på huvudet. "I'm really sorry for how I completely forgot to text or call you. But I've thought about you a lot and when I saw you on the airplane, I remind how much you meant to me. I..-", jag ville låta honom fortsätta, för min del så fick han fortsätta hur länge han ville. Han betydde fortfarande något för mig och det skulle han alltid göra. Han kom bra överens med hela min familj och framförallt med George, men jag kunde bara inte umgås med honom. Jag var redan för svag inuti att orka med all denna hat ifrån fansen och alla artiklar i tidningarna om oss, jag skulle aldrig klara av det, inte ens som en vän. Därför så visste jag att det enda sättet att klargöra detta var att ljuga. Hur gärna jag än ville ha Niall så skulle det aldrig gå.
"Niall.", han stannade upp och lika så jag. Jag tog en kort paus och tankarna rullade fort i mitt huvud. "We can't see each other anymore, seriously.", jag svalde hårt.
"Why?", frågade han bara och återigen började hjärnan att jobba. Det var verkligen jobbigt att behöva ljuga för killen jag för tre år sedan haft det högsta förtroendet för, det var som att jag på något sätt inte bara svek Niall, utan även mig själv.
"I have a boyfriend and he wouldn't like to know that I'm with you. He's a bit jealous and things like that.", ljög jag och bet mig löst i läppen. Niall nickade förstårligt men såg fortfarande lite frågande ut.
"I just want you to know that I loved you for three years ago, I really did.", han suckade och log lite diskret. "And I still like you, as a friend.", hans ord gjorde mig glad, och hur gärna jag än ville vara hans vän också, så ville jag inte utsätta mig själv för allt jag visste skulle hända. Jag hade aldrig varit tjejen som ville stå i centrum, det hade jag inte tänk nu heller. Därför så visste jag att det var bäst så här.
"I think I should go.", svarade jag bara och svalde hårt för att hålla tårarna inne. "Thank you for you took care of me last night.", jag reste mig upp, tog min mobil som låg på det lilla rumsbordet, traskade mig fort iväg till hallen och drog på mig skorna.
"You're welcome.", svarade han kort och hade ett litet flin på läpparna. Vad han menade med det flinet visste jag inte, men om jag kände Niall rätt så hade jag känslan inom mig att det inte var sista gången jag såg honom i alla fall, och hur skulle han reagera om han fick reda på att allt var en lögn, att jag inte alls hade en pojkvän? Än så länge så trodde han det i varje fall och det kunde han få tro, för jag stod fortfarande fast vid mina tankar om att inte dejta honom igen. Hur fin han än var.
Wohoo. Haha, har ni listat ut varför Niall flinade som han gjorde innan hon gick ut? ;)
everything has changed, chapter 7
13
- Jasmin -
"I think you need to go out and meet some of your old friends tonight. Follow me to Jason's party, it will be fun and many people will be there!", jag log. Jag tänkte först att det kanske var en dålig idé att ta mig till en hemmafest första dagen på väldigt länge här i Mullingar, men sedan kom tanken på att Kim skulle vara där och jag visste ju att han aldrig skulle låta något hända mig. "I'd love to, but when I get drunk, I can't stop drink. You have to promise that you stop me before things goes wrong, okay?", svarade jag med en väldigt låg ljudnivå. Jag hade inte precis gillat tanken att halva släkten skulle veta hur jag egentligen var på fyllan, det skulle vara rätt pinsamt. "Sure. Then you follow me to the party and just have some fun!", konstaterade han med ett stort leende som placerades på hans läppar. Jag nickade glatt och drog en hårslinga bakom öronen. Denna kväll skulle antagligen bli huuur bra som helst.
"I think you need to go out and meet some of your old friends tonight. Follow me to Jason's party, it will be fun and many people will be there!", jag log. Jag tänkte först att det kanske var en dålig idé att ta mig till en hemmafest första dagen på väldigt länge här i Mullingar, men sedan kom tanken på att Kim skulle vara där och jag visste ju att han aldrig skulle låta något hända mig. "I'd love to, but when I get drunk, I can't stop drink. You have to promise that you stop me before things goes wrong, okay?", svarade jag med en väldigt låg ljudnivå. Jag hade inte precis gillat tanken att halva släkten skulle veta hur jag egentligen var på fyllan, det skulle vara rätt pinsamt. "Sure. Then you follow me to the party and just have some fun!", konstaterade han med ett stort leende som placerades på hans läppar. Jag nickade glatt och drog en hårslinga bakom öronen. Denna kväll skulle antagligen bli huuur bra som helst.
Kim hade snabbt övergett mig då han hittat sina vänner. Jag hade blivit erbjuden att följa med, vilket jag till en början också gjorde, men tröttnade ganska snabbt då jag insåg vad tråkiga dom var. Det var ingen tråkig fest, absolut inte. Det var ovanligt mycket röj och över mina förväntningar, men något kändes nästan fel. Läskiga blickar iakttog mig och i deras ögon var jag antagligen fortfarande stämplad som "den ynkliga flickan från Mullingar som förlorade sin pappa i Cancer". Jag ville så gärna dricka, dricka mig stupfull så jag knappt kunde stå eller komma ihåg någonting, men någonting i mig sade ifrån. Jag var på hemmaplan nu, hemma i Irland, jag var aldrig tjejen som festade loss här, ingen visste hur jag egentligen var på festerna i London, allt var så annorlunda. Det jobbigaste var att jag inte ens höll kontakten med mina vänner jag hade haft här. Jag hade medvetet ignorerat deras samtal, deras sms eller deras kommentarer på de sociala medierna. Egentligen ångrade jag att jag stängde ute allt och alla, men jag tror att det var det jag behövde för att få påbörja ett nytt liv. Ett liv med alkohol, tobak och jobbiga bakfyllor. "Excuse me, but do I know you?", en hand lades på min axel och så snabbt som personen i fråga avslutat meningen så vände jag mig hastigt bak. En lång tjej med blondt rakt hår och blåa ögon stirrade på mig med ett väldigt normalt, fint leende med raka tänder. "Oh my god. It's you! Jasmin!", utan att ens ha någon aning om vem denna märkliga tjej framför mig var så drogs jag snabbt in i en hård kram. Det roliga var att hon inte alls såg ut att ha för mycket alkohol i kroppen och hon såg praktiskt taget nykter ut. Jag log och försökte göra allt för att minnas vem hon var, men ingen ringklocka i min hjärna verkade vilja slå. "I'm Ellie, from the scouts, do you remember?", hon fnittrade och plötsligt så föll poletten ner. Det var ju tjejen med det bruna håret med den där väldigt roliga humorn som jag, tillsammans med några av de andra, delade tält med.
"Oh good! I'm so sorry that I forgot about you but I've not been in here for ages and it's a little bit too much right now to be honest.", svarade jag ärligt och bet mig i läppen. Hon skruvade lite på sig och jag såg i hennes ögon att hon visste det.
"I'm sorry about your dad. I really am. But I'm glad you're okay.", där kom det. Meningen jag fått höra allt för många gånger idag, förra året och ända sedan tragedin skedde. Jag var dock glad över att folk åtminstonde försökte att bry sig, men inners inne så visste jag att det inte alls brydde sig, inte över huvud taget. Men sanningen var att jag inte alls var okej, folk såg på mig och trodde på fullaste allvar att jag var okej. Hur kan man ens vara okej? jag kanske såg okänslig ut utanpå, men inuti gjorde allt så himla ont. Det skar i hjärtat varje gång någon nämnde min pappa och ju mer jag tänkte på det, desto mer sökte jag mig till alkoholen. Det var inte förrens nu då jag var nykter som jag insåg hur dåligt det egentligen var att dränka sina sorger, det kanske var bra för strunden, men verkligheten kom ikapp en, förr eller senare.
"So, how do you know Jason?", Ellie hade försvunnit en stund och var nu tillbaka med ett stor vodka flaska i handen. Hon erbjöd mig att dela den med henne men vodka var något jag inte riktigt kände för idag. I alla fall inte att dricka den ren.
"I don't know him so well, actually. But my cousin Kim does. He want me to follow him in here and now I'm here.", svarade jag enkelt med en simpel axelryckning. Hon nickade och fortsatte att halsa ner den rena spriten ner i halsen, och visst, det såg väldigt frestande ut, men samtidigt så låg jag lågt.
"Oh my god.", Ellie nästan tappade både hakan och flaskan då hon fick syn på den blonda killen som kom in genom dörren med två andra killar, som jag antog var hans kompisar. "Niall Horan, Ouch, he's soo hot.", konstaterande hon medans hennes blick följde varje steg han tog. Jag vände ryggen mot deras håll och skakade på huvudet.
"Not really.", svarade jag och gick bort emot bordet där all sprit och dricka fanns. Jag grabbade åt mig en vanlig cider och började sippa lite löst på det då Kim kom fram till mig med ett oskyldigt flin på läpparna.
"Have you seen who's here?", han fortsatte att dansa med till den höga musiken och jag kunde se hur svettig han var i pannan. Jag himlade med ögonen och tittade surt på honom. "I'm sorry, Jas. I didn't know he'd be here, I promise!", han tittade på mig med en ganska så vållande blick och jag kunde se i hans ögon att han var på god väg att bli väldigt påverkad av sina alkoholer, jag tänkte dock inte hindra honom då jag visste att han inte alls festade så ofta.
"Hi Jasminette.", med min cider i handen vände jag mig återigen för att se vem det var som nu ville prata. Jag visste dock redan vem det var då han uttalade hela mitt namn, vilket bara en person i hela världen gjorde.
"What do you want, Niall?", frågade jag uppriktigt och tänkte absolut inte falla dit igen. Även om jag visste att Niall aldrig ville göra mig illa eller leka med mina känslor så var han fortfarande min första kärlek som bara lämnade mig utan ett knappt hej då.
"May I talk to you?", han tog tag i den öppnade vodkaflaskan, slog i den i glaset och blandade sedan i cola i det. Jag granskade noggrant hur han blandade sin drink innan jag sedan svarade på hans fråga.
"There is nothing to talk about.", svarade jag kort och skulle precis gå iväg då han tog ett löst grepp om min arm.
"Oh dude, I think it's pretty much to talk about between us.", han tittade med en känslig blick på mig, inte alls hård, skrämmande eller något man oftast behövde kämpa emot på fester och fyllor, utan denna gång möttes jag av två blåa ögon som tillhörde ingen mindre än Niall. Jag ville så gärna prata med honom, reda upp allting och kanske börja om på nytt. Men något i mig sa ifrån. Hade han klarat sig bra utan mig i tre år utan att visa något som helst tecken på att jag fanns för honom så behövde han inte mig nu heller, eller för att klargöra det hela, jag behövde inte honom.
"Don't call me 'dude', Niall. What's wrong with you?", fräste jag, inte alls för högt men väldigt skarpt. Jag såg hur han häpnade till och det lilla leendet han hade byggt upp under tiden av vårat samtal var plötsligt borta.
- Niall -
"Don't call me 'dude', Niall. What's wrong with you?", hennes ord ekade i mitt huvud. Hon hade rätt, hon var inte bara en 'dude', hon var mer än det. Hur hade jag kunnat fått fram det ordet? Det lät ju som om jag inte ens brydde mig om henne. Till min förvåning stod hon kvar på samma plats. Hennes bruna lockiga hår och hennes otroligt vackra bruna ögon glänste. Hela hon var något unikt, det hade jag alltid tyckt. Det var inte förns nu, tre år senare som jag insåg hur mycket jag faktiskt tyckte om Jasminette och hur roligt vi faktiskt hade det, det halvåret vi fick tillsammans.
"I just thought you'd like to talk to me, as old friends. You know.", försökte jag i hopp om att föra konversationen vidare. Hon suckade, drack lite ur sin drink och nickade. Hennes ögon möttes med mina och jag kunde se hur hennes ögon fylldes av tårar.
"I don't think so, Niall. I can't handle this anymore. I've waiting for ages that you'd show me something that you're thinking about me, but nothing. I'm done, We're done. Leave me alone now, Niall. You hurt me and just leaved me when I needed you like must. Bye, Niall. I can't have people like you in my life anymore, I've been without you in three years now, I had hope that I'm strong enough that be without you forever now."Med dem orden lämnade hon mig och försvann in i den rörande folkmassan där människor dansade, sjöng och skrek till musiken. Själv förstod jag ingenting, på vilket sätt hade jag sårat henne? så som jag kom ihåg det så tog hon situationen ovanligt bra, som om jag egentligen inte betydde något alls för henne då jag berättade att jag ville satsa på musiken. Jag tog händerna för pannan och skakade på huvudet. En sak var i alla fall säker, jag behövde få prata med henne igen.
Vad tror ni, tror ni det kommer gå som planerat för Niall? Och var Jasmin lite för hård mot han kanske? :( Haha. Ja. Har i alla fall några tankar på var nästa drama ska handla om och hur det ska läsa situationerna, men det får ni helt enkelt vänta med att se ;) hihi. Kommentera! :D
Update; har nästa del redan klar faktiskt, så när den kommer ut är upp till er ;) Kram!
everything has changed, chapter 6
11
- Jasmin -
"You're right. He has already so many girls you see, never he will get you. You're too special.", han la sin arm bakom mitt huvud och gnuggade sin lediga hand hårt i mitt hår. Jag skrattade och gjorde motstånd för att komma ur hans lilla hårdhänta kram. Det var det som var så bra med Kim, han kunde säga hur gulliga saker som helst, men efter varje gullig sak han sade så behövde han göra något som bevisade att han fortfarande var den som bestämde, att han inte bara var 'den känsliga killen' som han var rädd att han skulle klassas som, i varje fall då det gällde mig. Alltid hade han och jag haft någon slags tävling om vem som var störst, bäst och vackrast. En tävling som aldrig verkade ta slut emellan oss, men det var också de som gjorde oss. Det kändes faktiskt jävligt skönt att äntligen komma tillbaka till något som man faktiskt kunde kalla för hem.
Mina tankar föll tillbaka på Jasminette. Jag hade varken sett eller hört något alls ifrån henne på de senaste tre åren och plötsligt stod hon bara där, framför toan på flyget. Det var faktiskt riktigt kul att se henne igen, hon såg dock inte lika glad ut att se mig. Hur som helst så hoppades jag på att få ett tillfälle att träffa henne igen, prata ut om allting och kanske komma lika nära som vi var dagen jag var tvungen att välja mellan henne och musiken.
Det som gjorde mig glad var att både hon och hennes lillebror såg ut att må bra, som om hon har haft tre fantastiska år utan mig, vilket både kändes bra men också lite tråkigt då jag verkligen gillade henne.
Jag svängde in på uppfarten till det vita huset där min mamma bodde. Även pappa, Greg, Denise och Theo skulle vara på plats inne där så jag såg verkligen fram emot att träffa dem alla, framförallt Theo som jag inte alls träffat så många gånger som jag hade önskat. Jag klev ur bilen och en kall vindpust svepte förbi mig, det var snö på gatorna och det kändes att man var hemma igen. Det var skönt att packa ur sina väskor ur bilen och sedan skynda sig in i värmen igen där jag möttes av min fina mamma.
"Oh Niall!", utbrast hon när hon fick syn på mig. Mitt leende ökades i grader och mina väskor slängdes hårt ner i golvet. Jag besvarade mammas hårda kram och jag kunde känna lukten av mammas goda klyftpotatis. "Welcome home my baby!", log hon sedan och pussade mig tusen gånger på kinden.
"Thank you, mom. I'm finally home!", skrattade jag och tog av mig mina genomblöta skor efter att ha plumsat i den lilla snö som fallit ner på uppfarten. Jag skyndade mig in till vardagsrummet och möttes av Greg och pappa som satt och småpratade om allt möjligt. Jag log när jag fick syn på dem och skyndade mig att sätta mig emellan dem. Det hela slutade med att vi alla tre skojbrottades i soffan.
"It's nice to see you again, my son. I've missed you soo much.", sade pappa och lade armen om mina axlar. Jag skulle just till att svara då toalettdörren öppnades och ut kom en Denise och Theo. Jag ställde mig hastigt upp och gick emot dem båda. Denise såg lika glad ut som alltid och välkomnade mig precis som de andra. Jag fick sedan Theo i armen och började genast att prata bebisspråk med honom, det dröjde inte länge förrän han somnade. Jag kunde inte vänta tills dagen kom då jag själv skulle ha en liten miniatyr utav mig krypa runt på golvet.
"Can you take the grilling, Nialler?", frågade mamma då hon kom ut med ett stort fat med kött. Jag tittade ut genom det stora fönster och insåg att de hade tänt grillen. Jag tog handen för pannan och skrattade lågmält åt mammas dumma förslag.
"Should we really grilling right now? it's snow outside for gods sake!", svarade jag och reste mig upp, redo att ta emot det stora fatet mamma höll i handen. Hon nickade och tittade retsamt på mig. Alltid skulle hon komma med så dåliga förslag, men samtidigt så var jag verkligen så sugen på grillat kött med mammas klyftpotatis till, så att ta på mig lite kläder och ställa mig under altantaket gjorde ingenting.
"Bobby, a few days ago was it three years ago since Robert here in Mullingar died in Cancer, you know who I mean, yeah?", jag hörde hur min mamma och pappa diskuterade en mans död för tre år sedan, egentligen ville jag veta vem, men antagligen var det någon utav mamma eller pappas jobbarkompisar eller något sådant, därför lade jag inte så mycket energi på det hela.
"It's horrible. Especially when he had two kids. A little boy and a girl in Nialls age. It's really tragically.", fortsatte pappa och jag kunde nästan känna hur hårt det tog i honom att säga det. Även om jag inte alls visste vem det pratade om så kunde jag ändå känna skuld för barnen, vad hände med dom och hur hade dem det nu? Jag skulle just till att gå in och fråga vem det pratade om då jag kände hur mobilen pep till. Jag log när jag såg att det var killarna som hade skrivit i våran gruppchatt, alltid blev jag lika glad när jag insåg att det var någon utav dom. Det var ju trots allt som min andra familj nu.
~ I'm home now, mates. Mom say hi to you all. Miss you boys, see you in two weeks and dont opend the presents before christmas ;) / Harry ~
Jag hann knappt läsa klart innan nästa sms kom fram, denna gång var det ifrån Liam.
~ I miss you all, too. And say hi to Anne from me too, miss her too, hah! Yeh, see you guys in two weeks. Take care of you and no, Haz. We're waiting until christmas, you know it ;) ~
Jag log genom att läsa deras sms precis lika mycket som alltid. Fast självklart lite mer nu då tanken fanns att jag inte skulle få träffa killarna jag alltid spenderat mina dagar med i flera månader, skulle jag plötsligt inte se på två veckor nu, det kändes skönt men samtidigt ganska tomt utan fyra andra grabbar i närheten som alltid hittade på fräcka skämt och gjorde de galnaste busen. Jag vände det sista köttet på grillen och sedan var det bara dags att äta. Nu var jag verkligen hungrig.
- Jasmin -
Vardagsrummet var fyllt med människor. Farmor, farfar, Kim, Richard, Richards flickvän Daisy, George. Ja i stort sätt hela släkten var samlade i Marias lilla vardagsrum. Dock hindrade inte det Kim att ligga i mitt knä då han tog upp hela soffan så resten knappt fick plats. Det kändes för skönt att komma hem till lilla Irland igen, glömma skolan, problemen och en jobbig låtsassyster i alla fall en vecka nu. Det var otroligt avslappnande att bara vara här med släkten och träffa alla igen, det var speciellt roligt att träffa Kim igen - han var sig lik.
"Did you hear that the Niall boy are in the town this two weeks too.", uppmanade Maria om, då hon förmodligen lagt på minne att jag och Niall varit väldigt tajta tidigare. Jag tittade på henne med en ganska uppgiven blick och suckade. Kim gav med sig ett stort flin och pickade retsamt på mig.
"Now I remember!", skrattade han sedan. "Niall was your boyfriend, of couse! How could I forget about that?!"
"Don't be silly, bro.", försvarade Richard mig då han antagligen kom ihåg hur ledsen och krossad jag var efter att han lämnat mig. Jag ångrade nästan att jag blev kär i honom, nu i efterhand. Visst, vi hade väldigt kul tillsammans hela tiden, vi gjorde nästan allt tillsammans och var allmänt lyckliga, men jag skulle ha fattat att bakom en sådan perfekt kille så fanns det alltid något som gömde sig, självklart skulle han bli känd, glömma allt om mig, allt om oss och bara lämnat mig där med ett krossat hjärta. Att sedan veta att min far var döende dagarna efter Nialls avsked var ännu jobbigare, aldrig hade jag mått så dåligt i hela mitt liv.
"He wasn't my boyfriend at all.", försvarade jag mig och slog till Kim hårt på armen. "Just almost, or.. I don't know. We didn't talk about it so much, we just.. No, I don't know and it's over now anyway. I hate him."
Jag lade inte märkte till att hela släkte lyssnade på mig förrän efteråt. Jag kände då hur mina kinder hettade och jag visste hur förtjust Maria var i honom och jag hade ju inte berättat detta för någon annan tidigare, men och andra sidan, det var i det förflutna nu, det var tre år sedan och sanningen skulle komma fram förr eller senare.
"Do you know what?", det var Kim som avbröt den hemska tystnaden som infallit emellan oss. Jag tittade frågande på honom och rynkade lite på pannan. "I think you need to go out and meet some of your old friends tonight. Follow me to Jason's party, it will be fun and many people will be there!", jag log. Jag tänkte först att det kanske var en dålig idé att ta mig till en hemmafest första dagen på väldigt länge här i Mullingar, men sedan kom tanken på att Kim skulle vara där och jag visste ju att han aldrig skulle låta något hända mig.
"I'd love to, but when I get drunk, I can't stop drink. You have to promise that you stop me before things goes wrong, okay?", svarade jag med en väldigt låg ljudnivå. Jag hade inte precis gillat tanken att halva släkten skulle veta hur jag egentligen var på fyllan, det skulle vara rätt pinsamt.
"Sure. Then you follow me to the party and just have some fun!", konstaterade han med ett stort leende som placerades på hans läppar. Jag nickade glatt och drog en hårslinga bakom öronen. Denna kväll skulle antagligen bli huuur bra som helst.
Åhåhå, hemmafesten hos Jason och "alla" skulle komma dit. Vad tror ni kommer hända? och kommer hon få i sig för mkt alkohol från början eller kommer någon att stoppa henne? ;) Ja.. Nästa del kommer antagligen imorgon.
Ledsen för ingen del alls igår förresten, men åkte hem från mormor klockan åtta typ. Jaja, Kommenteeera! :D
everything has changed, chapter 5
11
- Jasmin -
Jag lutade hela mig mot väggen och slog igen mina ögon, trött var jag då verkligen.
"Jasminette?", plötsligt hördes en ganska så igenkänd röst framför mig och jag slog fort upp ögonen, var det verkligen han? det fanns ingen annan än han som kallade mig 'Jasminette' och han var en utav de få som faktiskt visste att det var mitt hela namn också. Där satt han, med ett par solglasögon lika som mina i sin hand och luvan som han nu drog ner så man tydligt lyckades tyda hans brunblonda hår.
"Niall?", jag tittade frågande på honom och blev för stunden helt mållös.
"Do you remember me?", Niall log. Jag granskade honom noga. Det var länge sedan jag såg honom nu, flera år för att vara den som var den. Han hade förändrats så mycket, hans tänder var helt raka, hans klädstil var helt olikt honom och hans hår var rikat uppåt. Det enda som jag egentligen kände igen var hans ögon, de fina ögonen kunde nog ingen motstå, de var dem jag ifrån en början hade fallit för hos honom.
"How couldn't I?", fnäste jag och höjde ögonbrynen. "You're everywhere!", jag tog ut händerna i luften och tittade mot toalettdörren som aldrig verkades öppnas, skulle han aldrig bli klar snart så vi kunde få återgå till våra platser igen?
"Yeah, It's pretty cool actually. I can't understand it myself.", började han och fortsätte att hålla uppe sitt leende. Jag nickade och låtsades inte höra på hur stor framgång han hade fått. Innerst inne var jag glad för hans skull, men det ville jag ju självklart inte visa utanpå. Han lämnade efter sig ett stort hål i mitt hjärta som jag under flera år arbetat mig igenom, vilket självklart inte han hade insett då det var hans idé att skiljas som vänner. Om vi nu ens var det i slutänden, han hade aldrig hört av sig, ringt eller ens visat något täcken alls på att vi på något sätt kände varandra, jag hade varit som luft för honom. Skulle jag vara ärlig så kändes det rätt konsigt att stå här framför Niall när jag i tre år nu sett honom på TVn där hemma, eller på datorn, ja.. I princip överallt.
"Oh, it feels like a bear has been in there, it smell awful!", ut från toan kom en liten kille som nästan skrek över hela planet. Jag tog handen för pannan och kunde känna hur kinderna hettade till. Skulle han alltid skämma ut mig överallt? Jag sneglade mot Niall som tittade nyfiket på den lille killen som nu stod framför mig.
"Is it really you, Niall?", min ivriga lillebror tittade med vidöppna ögon på killen som ofta brukade spela playstation och liknande spel med honom, de få gångerna Niall hade varit hemma hos mig. Han såg verkligen Niall som en förebild och det gjorde ont i mig att veta hur ledsen George egentligen blev då jag berättade att jag och Niall inte skulle fortsätta att träffas.
"What? George!", Niall sträckte ut sina armar och hade nu ett större leende än jag någonsin sett det. "My god how big you have become!", jag nickade och tog ett löst tag i Georges arm som ett tecken på att vi borde gå nu.
"Bye Niall!", sade han till Niall som bet ihop med käkarna.
"See you soon, man! It was nice too meet you again.", med de orden hörda så följde han lydigt och och glatt med mig tillbaka till våran plats igen. I tre års tid hade jag försökt övertygat honom om att Niall inte var samma person som förut, att killen han såg på TVn var en ny Niall som helt enkelt hade sitt eget liv nu. Skulle det behöva ta lika lång tid att försöka övertala honom ännu en gång så skulle jag bokstavligen gå in i väggen. Helst hade jag hoppats på att han aldrig träffade Niall idag, för antagligen var det också den sista gången de träffades igen. Det hade faktiskt kommit som en chock då han tydligt minndes Georges namn, efter alla åren, med tanke på alla människor han träffade varje dag.
En tystnad befann sig på våran rad. George var högt insatt i filmen som spelades på stolen medans jag själv mest satt och funderade med lurarna istoppade i öronen. Det var så skönt att bara luta sig tillbaka och kunna slappna av, utan någon som helst huvudvärk eller spyfärdig.
Plötsligt så kände jag en hand på min arm och hastigt tog jag ur ena luren ur örat och tittade på min lillebror som inte längre hade blicken fäst mot den lilla TVn.
"Do you still like him, don't you?", hans ord kom som en chock. Att prata om mina känslor med honom visste jag aldrig skulle gå, han var mindre än mig. Det var skillnad om han kom med sina problem till mig, vilket han ofta också gjorde och det var jag stolt över, jag var stolt över att han hade ett starkt förtroende för mig och vårat starka band mellan oss.
"It was three years ago we were daiting, George. He has have a lot of girlfriends and still have thousand girls as run after him. I'm not his kind of girl and it will never be me and him again, I'm sorry.", jag tog hans hand och drog försiktigt med tummen fram och tillbaka på den lilla handen som låg i min. Han må vara tio år, men ändå så hade han alltid haft ett litet ansikte, en liten kropp och såg oftast yngre ut än var han var, vilket jag som syster tog väldigt hårt då han oftast blev retad för det i skolan.
"I know, and I'm sorry about it.", han tittade med hans gröna ögon in i mina och log ett brett leende. Jag strök honom över håret och pussade honom snabbt på pannan innan jag återgick till min egna bubbla för en stund igen.
"I can see the land now!", en liten unge som inte tillhörde George ropade ut över hela flygplanet med en gäll röst, vilket fick mig att vakna upp. Sant som sagt, vi var faktiskt alldeles precis påväg ner för landning och jag kunde verkligen nu känna i magen hur skönt det var att bara lämna London för ett ögonblick och få komma hem till fridfulla Mullingar.
Fridfulla Mullingar var något jag alltid hade sagt, men så snart som vi kom in på den lilla flygplatsen så insåg jag att det inte alls var så fridfullt jag till en början hade trott och hoppats på. Hundratals tjejer stod som en klump och nästan blockerade hela flygplatsen. Det kändes nästan som om hela stans tjejer kommit hit. Men vad hade jag egentligen förväntat mig? Niall Horan var ju här.
Jag tog Georges hand och bad honom hålla sig tätt intill mig, vilket han mer än gärna verkades vilja göra.
Efter att äntligen fångat in våra väskor på bandet så var det bara det jobbiga kvar - hitta Maria. Jag tittade på George som mest såg förvirrad ut på de skrikande tjejerna som verkade göra allt för att få se Niall. Jag suckade och tittade bort. Att titta åt det andra hållet var inte en sån dum idé, för jag fick då syn på Maria som kom gåendes emot sig och bredvid sig hade hon våra tre kusiner. Jag kunde inte undgå mitt leende som spred sig på mina läppar då jag såg dem igen och innan jag hann tänka klart så var George redan i deras famnar.
"Wow, you're exactly the same Jas as I remember you!", Richard tittade stort på mig med sina fina ögon och gav mig sitt fina leende. Det kändes konstigt att krama honom igen, han hade blivit mycket mer biffig av sig och jag visste att hans nya flickvän hade en stor påverkan på grund av det.
"You're still beautiful too.", flinade Kim och drog in mig i sina, inte lika starka armar. Det roliga med Kim var att vi nästan såg lika dana ut, vi båda hade brunt hår, bruna ögon och en ganska så lång och fast kropp. Det var ofta de trodde att vi var tvillingar när vi var yngre då vi både hade samma efternamn och gick i samma klass. I början tyckte vi bara att det var pinsamt, helst ville vi inte ens känna varandra, men nu i efterhand så skrattade vi bara åt det.
"You too guys, and how big you all have became!", utbrast jag och tittade ner på minstingen Stan som höll sig tätt intill George. "Especially you ,your little boy!", log jag och hukade mig ner. Han skrattade då bara lite kaxigt och var förmodligen i den fasen då det var 'pinsamt' att krama tjejer då han till en början inte alls ville krama sig, sedan insåg han ju att ingen utav hans kompisar var på plats så då var det ju såklart fritt fram att ha kramkalas.
Jag skrattade åt de allihopa men kunde ändå inte låta bli att snegla åt de skrikande tjejernas håll där även Niall befann sig. Hans solglasögon var på och lika så kepsen. Ena armen höll han om olika tjejer i medans i den andra handen höll han stadigt i sin gitarr.
"I see what you looking at.", flinade Kim och pickade mig löst på armen. Jag vände huvudet mot honom och skakade på huvudet. "I can ask him about his autograf if you want to, we played in the same footballsteam before, you know.", han hade visst redan glömt bort den lilla detaljen att Niall och jag faktisk kände varandra lite bättre än han kanske trodde. Sedan kom jag ju på att det faktiskt var tre år sedan och Kims minne var lika dåligt som en guldfisk, självklart kom han inte ihåg vilka killar jag hade dejtat och inte.
"No thanks, I hate him.", var det enda som slank ur mig, vilket fick honom att flina ännu mer.
"You're right. He has already so many girls you see, never he will get you. You're too special.", han la sin arm bakom mitt huvud och gnuggade sin lediga hand hårt i mitt hår. Jag skrattade och gjorde motstånd för att komma ur hans lilla hårdhänta kram. Det var det som var så bra med Kim, han kunde säga hur gulliga saker som helst, men efter varje gullig sak han sade så behövde han göra något som bevisade att han fortfarande var den som bestämde, att han inte bara var 'den känsliga killen' som han var rädd att han skulle klassas som, i varje fall då det gällde mig. Alltid hade han och jag haft någon slags tävling om vem som var störst, bäst och vackrast. En tävling som aldrig verkade ta slut emellan oss, men det var också de som gjorde oss. Det kändes faktiskt jävligt skönt att äntligen komma tillbaka till något som man faktiskt kunde kalla för hem.
Då var del fem ute och i nästa del kommer Niall faktiskt att komma i lite mer, det är alltid lite segt i början men nu så är jag igång!
Senare idag så ska jag som sagt se This Is us och jag är inte hemma, detta är ett tidsinlägg men jag hoppas ni kommenterar för det! Kramisar. :) x
everything has changed, chapter 4
7
- Jasmin -
Jag forsatte att plumsa i snön när jag plötsligt kommer till ett villaområde där jag inte alls kände igen mig. Vart var jag egentligen? Gatulamporna lyste fortfarande och trots att jag bott här i två och ett halft år nu så kunde jag ändå inte vägarna ordentligt. Musik och rörelser hördes ifrån huset mitt framför mig och jag kunde nästan känna doften utav alkohol komma emot mig. Skulle jag riskera att gå in där? bara fråga om vart jag var, kanske ta någon cider eller två, och sedan be någon visa mig vägen hem? Klockan var ju trots allt bara halv nio på kvällen.
Jag kom på mig själv att jag faktiskt lovat både Josh och mamma att låta bli alkoholen ikväll, därför lät jag klokheten vinna över viljan, för den här gången. Även om jag bra gärna var sugen på att gå in och visa hur en riktigt fest såg ut. Jag suckade och tog upp mobilen. Skulle jag förstöra Josh dejt ikväll för att be honom att hämta upp mig, eller skulle jag ta beslutet att ringa mamma? Att ringa Josh var uteslutet, att försöka förstöra på hans första riktiga dejt skulle kännas taskigt då jag visste att han faktiskt skulle hämta upp mig om jag bad om det, så snäll var han faktiskt. Därför så kände jag att jag hade en plikt att acceptera det faktum att han skulle få njuta av sin dejt i, som jag innerligt hoppades var bra för honom, ifred, eftersom det förtjänade han verkligen.
Jag hade gjort som mamma sagt åt mig att göra, gå tillbaka till restaurangen där jag kom ifrån från början. I det här fallet var det ganska enkelt, det var bara att gå i mina gamla fotspår som lett mig hit. Där skulle hon möta upp mig då hon tyckte att det var alldeles för kallt för att vara ute en kväll som denna, i bara en klänning med ett par tights till dessutom, och hon hade rätt i det. Det var fruktansvärt kallt ute, men till min lycka så hade jag i varje fall fått lånat Josh jacka som han hade lämnat kvar i hans bil. Ibland var han för bra för att vara sann och han var helt enkelt den där killen som alla tjejer dreglade efter. Men eftersom han alltid varit en klok kille så hade han inte bara tagit den första bästa, han hade väntat tills han hittat den rätta och istället fokuserat på mig och Kimbely, hans "tjejer" som han alltid brukade säga åt oss. Vi blev också oftast kallade som hans 'tvillingsyskon' då han endast hade en äldre bror att handskas med där hemma.
Med iskalla fötter och ben hårda som stenar ställde jag under den gröna markisen för att invänta mamma som ännu inte kommit. I ungefär tio minuter lärde jag vänta på att den silvriga bilen som tillhörde oss, köra in på en liten parkeringsruta. Det var en hemsk känsla jag hade inom mig och mitt humör var absolut inte det bästa just nu, om mamma nu skulle säga ett minsta lilla ord som kunde provocera mig nu så var det verkligen inte roligt för henne.
"Jasmin, wake up.", George hoppade upp och ner i min säng, vilket var den stora anledningen till att jag vaknade. Fortfarande så kunde jag känna mig stel och kall efter gårdagen, trots den varma duschen och efter att ha legat under det tjockaste täcket jag kunde hitta. "We will going to the airport about two hours and mom want us to get up now.", jag suckade och reste mig upp ur sängen med täcket lindat runt omkring mig. Inte nog med att jag frös, trött var jag också. Det kändes att jag var ledig i alla fall, det var då all trötthet föll samman och det enda man ville var att sova.
Med trötta steg gick jag upp ur sängen och tittade mig i den stora spegeln som satt fast på min garderob. Jag hade legat med mjukisbyxor och t-shirt hela natten men ändå så kände jag mig helt nere, kallsvettig och allt var det nu innebar. Bara jag inte blev sjuk, det var bland det vidrigaste, äckligaste och jobbigaste som fanns.
Mjukisbyxorna fick sitta kvar där de satt, det var ett par One Piece som var ovanligt sköna just idag, även om jag inte var den dära 'mjukistypen' så kände jag bara för att jag orkade inte sätta på mig ett par jeans idag, inte i denna kyla. T-shirten böt jag däremot ut till en vanlig långärmad svart tröja med vita ärmar. Borsten drogs igenom mitt hår och sedan fick ett långt halsband pryda min alldeles för slarviga outfit.
"Oh, I'll miss you so much, my babies.", mamma kramade hårt om både mig och George då hon självklart envisats om att hon skulle följa med in till flygplatsen, även om hon visste att vi visste exakt vad som skulle göras då vi, veckorna efter pappas död, ofta åkte tillbaka till Mullingar för att hälsa på våra nära släktingar. Med tiden hade det bara blivit mindre och mindre att vi hade åkt dit, vilket jag ibland kunde tycka var synd.
"Yeah mom, we'll see each other in one week anyway.", konstaterade jag och slet mig ur hennes omfamning. Jag tittade mot Olof som stod en bit bort, jag log och gick fram till honom för att också ge honom en kram.
Han var inte som de de andra killarna mamma genom tiderna haft, Olof var speciell. Han ville inte ta över papparollen och han fanns där som en vän, inte som någon som trodde han bestämde över oss, och det var nog därför både jag och George började tycka om honom redan ifrån början.
"Have fun now, little girl. It will be nice to see your other family next week.", konstaterade han och log. Jag drog på mig solglasögonen för att så mycket som möjligt dölja mitt osminkade ansikte.
Vi sade ett sista hej då till mamma och Olof innan vi steg in i tullen för att kliva ett steg närmare Mullingar. Oj, vad jag hade saknade den lilla byn och alla människor där.
Till min lycka så fanns det WiFi på planet, vilket resulterade till att alla, stora som små satt med varsina mobiler, datorer, Ipads och allt vad som nu gick att ha. Det var faktiskt riktigt kul att se.
"Do you miss our cousins?", frågade George med ett leende. Jag visste att han ofta kom överens med våran ena kusin Stan som även var jämngammal med George. Jag tyckte även det skulle bli kul att få träffa Kim och Richard igen, de två kusinerna som fakiskt alltid kunde få mig att le, de var även runt tjugio och nitton år, tack vare åldern så var vi alla tre väldigt lika och hittade alltid på så roliga saker.
"Yeah actually, I've missed them all a lot.", svarade jag med ett leende innan jag blickade tillbaka på min mobil igen. Jag tittade in instagram som jag inte varit inne på, på år och dagar kändes det som, men som vanligt så var det bara alla dessa vardagliga bilderna på mat, träning och lite egopics.
Twitter var däremot intressantare, alltid hände det nya saker där och det var alltid kul att läsa om vad andra hade för åsikter. Till min förvåning så fick jag se att någon hade RT en tweet som fick hela mig att stelna till.
Niall Horan @NiallOfficial
It will be so nice to come home to my hometown this week ! I really need rest time, see the family and my friends again ! Pleace accept that. Love you all !
Jag hann knappt tänka klart innan George pickade försiktigt på mig. Jag vände fort huvudet mot hans håll och tittade med en ganska så irriterad blick på honom, även om det inte var honom jag var irriterad på så kunde jag bara inte låta bli att retas upp av Nialls tweet. Självklart så skulle han åka hem just vid samma tidpunk då jag också skulle befinna mig där, turen var då alltid på min sida. Jag suckade drastiskt.
"I have to go on the toilet. Can you follow me?", det här med att låset en gång råkade gå i baklås den gången George satt på en toalett på flyget hade han tydligt inte kommit över än, vilket var synd, han borde verkligen lära sig att våga gå på toaletten själv igen, men den dagen hörde inte till idag.
"Of course.", svarade jag lätt och reste mig upp så att han kunde komma förbi mig. Toaletterna var till min besvikelse på andra sidan planet, det var fullt med människor på hela flyget och ytan var trång.
Trots konsekvenserna så tog vi oss igenom hela planet för att min rädda lillebror behövde gå på toaletten, men fördelen var då i alla fall att det inte var någon kö just nu.
Jag lutade hela mig mot väggen och slog igen mina ögon, trött var jag då verkligen.
"Jasminette?", plötsligt hördes en ganska så igenkänd röst framför mig och jag slog fort upp ögonen, var det verkligen han? det fanns ingen annan än han som kallade mig 'Jasminette' och han var en utav de få som faktiskt visste att det var mitt hela namn också. Där satt han, med ett par solglasögon lika som mina i sin hand och luvan som han nu drog ner så man tydligt lyckades tyda hans brunblonda hår.
"Niall?", jag tittade frågande på honom och blev för stunden helt mållös.
Jaaaa, fredag idag då hörrni! Så jävla skönt med helg! Åker till mormor senare ikväll. Jag, en kompis, mormor och mamma ska nämnligen se This is Us (igen) imorgon, hehe.
Ett tidinlägg kommer ut imorgon också, så håll utkik. :D Kommentera denna del!
everything has changed, chapter 3
7
-Niall-
Hur skulle livet vara utan varandra? Hade Louis då jobbat kvar på leksaksaffären och flirtat med snygga tjejer, hade Harry fortfarande jobbat på bageriet och hur hade Liam haft det? Men den stora frågan föll tillbaka till mig. Hade jag pluggat vidare på universitetet, hade jag varit så mogen som jag blivit under min resa som medlem i One Direction, men framförallt, hade jag fortfarande hållit kontakten med Jasminette?
- Jasmin -
Den sista väskan var packad och jag satte mig helt utmattat på sängen. Det hade tagit en hel dag att packa för att få med allt en tjej nu behövde ha med sig i två veckor. Känslorna inom mig var blandade, det skulle bli skönt att äntligen få komma "hem", få träffa släkten, träffa gamla vänner och framförallt - känna sig trygg igen. Tryggheten är och kommer alltid vara hemma i Mullingar, den lilla fridfulla orten där nästan ingenting händer, någonsin. Men sen fanns det ju självklart sina motgångar att behöva åka tillbaka, som tillexempel att återuppliva de gamla minnena som skulle komma tillbaka i mitt huvud och då menade jag verkligen inte de 'bra' minnerna om fanns där. Jag var också stämplad som "tjejen som förlorade sin pappa, vi måste vara extra försiktiga med henne nu, minsta lilla fel och hon brister ihop", det var till en viss del sant, jag klarade inte av att höra vad som helst, men hela situationen var överdriven. Självklart klarade jag av att höra folk prata om sina pappor, ingen snack om saken, men om de sedan kommer in på för djupt vatten och börjar ifrågasätta min pappa så tar jag det på ett helt annat sätt. Jag hoppades hur som helst på att få komma hem igen och bara få vila ut, glömma skolan och allt för ett ögonblick och blicka framåt igen.
Jag tog ännu ett drag med locktocken genom håret när jag slutligen bestämde mig för att vara klar. Om bara tjugo minuter så skulle Josh och Kimbely hämta upp mig då jag faktiskt lyckades övertala mamma att sätta in lite pengar på mitt konto, pengar till kvällen då mina två bästa vänner skulle ta mig till en restaurang för att på något sätt 'fira' min sista kväll i London på två veckor. Jag hade dock både lovat Josh och mamma att inte ens dricka någon liten droppe ikväll då jag på flyget och på flygplatsen skulle se efter George. Men jag hade faktiskt vättet i huvudet att veta att vara bakfull då var en dålig idé, och särskillt när man sedan ska få träffa den efterlängtade släkten igen. Nej, jag hade helt enkelt bestämt mig för att förbli nykter ikväll.
Basen dunkade i hela huset i rummet intill mig, jag hade till en början kunnat trott att det vore George som hade satt på sina högtalare på högsta volym, som han ofta brukade. Men när jag sedan hörde vilken låt det var så kokade jag nästan utav ilska och jag insåg att det var Rose.
♫ Oh I just wanna take you anywhere that you like
We can go out any day any night
Baby I'll take you there take you there
Baby I'll take you there, there ♫
We can go out any day any night
Baby I'll take you there take you there
Baby I'll take you there, there ♫
Jag himlade med ögonen, tog djupa långsamma andetag innan jag så hårt jag bara kunde slog i väggen. Hon visste mycket väl hur myckat jag ogillade just One Direction, ändå så skulle hon alltid prata om dem, lyssna på dem och sjunga deras låtar så fort jag var i närheten. Vad var egentligen hennes problem?
Sekunden efter så sänktes volymen och dunsar hördes ända in till mitt rum och utan en knackning kom Rose in, illröd i ansiktet. Hon höll i en Victoria's Secret parfym som tydligt var i två delar.
"Do you see this, Jas?", hon pekade på parfymen och kisade med ögonen. Hon hade även den där blicken hon bara fick då hon var riktigt arg. "That's not cool. It was my favorite parfume. You could just say that I should lowering the music.", hon såg nu väldigt besviken ut. Med lite alkohol i kroppen hade jag lätt slängt ut henne ur rummet och sagt åt henne att dra åt helvetet, men som nykter var inte det jag. Egentligen hade Rose inte gjort mig illa på det sättet någon gång, och jag kan egentligen inte komma ihåg vad som gick snett mellan oss heller eftersom vi i början kom väldigt bra överens, men någonstans på vägen brast det och nu pratade vi knappt med varandra. Det kunde också bero på åldersskilladen mellan oss. Hon var fjorton år, en jobbig tonåring som trodde hon ägde hela världen, fast som nitton skulle jag antagligen acceptera det faktum att jag också var så när jag var i hennes ålder, även fast vi ofta bråkade. Vi hade helt enkelt blivit som systrar då jag alltid önskat mig en lillasyster. Jag hade svårt att se henne som någon annan än en del i familjen, för det var hon faktiskt.
"I'm sorry, Rose. But you know that I don't like One Direction, right? can you please accept that.", klagade jag och viftade med händerna framför mig. Hon nickade försiktigt och jag såg hur hon granskade mig noga.
"I just don't get it. Why do you hate them so much? What have they done to you?", den frågan hade hon ställt många gånger under irritation, jag hade alltid talat illa om det bandet och självklart hade hon gjort allt för att försvara dem, nu hade jag faktiskt inget riktigt svar på den frågan.
"I just don't like their music, that's all.", svarade jag kort och ville faktiskt inte gå in på den lilla detaljen att Niall var i stort sätt min pojkvän för sisodär tre årsedan, men någon vecka innan min pappas död lämnade han mig ensam för sin karriär och hörde sedan aldrig mer av sig, vilket jag än idag aldrig kommer glömma. Speciellt inte att han bara stack när jag i princip behövde honom som mest.
"Have fun tonight, and skip the alcohol.", flinade mamma innan jag stängde dörren efter mig. Jag suckade och klev in i den röda bilen som parkerats på våran uppfart. Josh och Kimbelys leenden var bekanta och jag hann knappt sätta mig ordentligt innan de började tjata om hur tråkigt det skulle ha utan mig i två veckor, men faktum var att jag visste att det inte alls var sant. De båda var väldigt framåtriktade och hade väldigt många vänner, jag dessutom hade som sagt svårt att ta in folk i mitt liv på riktigt, därför så höll jag mig ofta ifrån andra människor.
Jag tittade noga på vad Kimbely hade på sig, även hon hade lockat sitt blonda vackra hår och på sig hade hon en fin glittrig klänning. Josh däremot, körde på samma som varje gång, någon slags skjorta, svarta byxor och hade kammat sitt svarta hår lite uppåtlutat. Det båda var som vanligt väldigt fina.
"I don't know what's wrong with me, I know it's our night tonight, but I really have to go.", Josh tittade ner på sin halvuppätna rostbiff och tittade sedan bedjande upp mot oss. Som om han skämdes, vilket han egentligen också skulle. Aldrig brukade han dissa oss om nu inte anledningen var väldigt viktig, men om den vore viktig så skulle han ha berättat det. Därför så väntade jag på en fortsättning, en fortsättning som aldrig kom. Istället så harklade sig Kimbely också och gav med sin en svag nickning.
"I actually also have to go. I'll meet Stephan in one half hour.", Stephan, var det killen hon pratat om för några dagar sedan? han som var så speciell? jo, han måste ha varit väldigt speciell då hon dissade en utav våra sista dagar tillsammans på två veckor. Jag låtsades att inte ta åt mig och bara ryckte på axlarna.
"What should you do, then?", jag tittade undrande på Josh som såg ut att rodna lite, jag förstod direkt att det handlade om en tjej, annars hade han inte betett sig så konstigt.
"Her name is Chloe, I like her a lot and I think she's the one for me.", förklarade han simpelt och snabbt medans han reste sig upp. När Kimbely reste sig upp hon också så insåg jag att det inte var någon idé att sitta kvar här ensam och se dum ut. Alltid skulle kärleken förstöra allt, även om vi kommit överens om att kärlek aldrig skulle få komma emellan oss igen, då den lilla incidenten att Kimbely nästan miste både mig och Josh på grund av hennes ex pojkvän. Kärleken kunde verkligen göra oss blinda ibland.
"But I'll drive you home, of course.", konstaterade Josh medans han satte på sig sin svarta jacka. Jag sade direkt emot och tyckte faktiskt inte att han skulle behöva skjutsa hem mig då det fanns andra sätt att ta sig hem på.
"Bye, Jas! I miss you already!", ropade Kimbely då hon gått åt det motsatta hållet än mig. Jag vinkade lite snabbt till henne när jag sedan vände mig om igen för att börja gå hemåt. Den första snön hade faktiskt landat på Londons gator för några dagar sedan ,så att ta converse en kväll som denna var en dålig idé, bara efter de första femtio meterna hade mina fötter blivit till is och jag började frysa allt mer och mer, plötsligt började Josh erbjudande om att åka i en varm bil hem igen låta väldigt frästande, men till min egen besvikelse så förstod ju jag också att det var helt enkelt försent.
Jag forsatte att plumsa i snön när jag plötsligt kommer till ett villaområde där jag inte alls kände igen mig. Vart var jag egentligen? Gatulamporna lyste fortfarande och trots att jag bott här i två och ett halft år nu så kunde jag ändå inte vägarna ordentligt. Musik och rörelser hördes ifrån huset mitt framför mig och jag kunde nästan känna doften utav alkohol komma emot mig. Skulle jag riskera att gå in där? bara fråga om vart jag var, kanske ta någon cider eller två, och sedan be någon visa mig vägen hem? Klockan var ju trots allt bara halv nio på kvällen.
Vad tror ni? Kommer hon att gå in eller kommer hon tillslut att fatta rätt beslut? Comment!
everything has changed, chapter 2
16
-Jasmin-
"You know Philip Smith, at my job? He was also at the party last night and I think he really like you, he talked about you everytime that night and he said that you looks really good.", hon gav med sig ett flin på läpparna och puttade till mig försiktigt på armen. Jag skakade på huvudet och gav henne en uttråkad blick. Visst, Philip var snygg, ingen snack om saken. Men han var enligt han själv väldigt upptagen på sin fritid, vilket fick mig att tappa intresset direkt. Var det något jag verkligen inte orkade just nu var det att börja lära känna någon på riktigt igen, ta in personer i mitt liv hade blivit något av mina svagaste sidor och jag fick absolut inte börja gilla någon på riktigt igen, det skulle bara ställa till med problem och allt skulle bli kaos, det hela slutar då med att jag blir sårad och sårad hade jag jag blivit allt för många gånger då känslor var inblandat.
Well, japp. Nuså! Nu kom 1D med in i bilden lite här också och nu kanske ni förstår Jasmins samband tillsammans med Niall, eller är det fortfarande några frågor? ;)
"No thanks, I don't think he's my kind of boy, sorry.", svarade jag bara med en enkel axelryckning.
Det var lördagsmorgon och jag hade tidigt lämnat Kimbelys lilla lägenhet för att istället bege mig till stället där min pappa var begravd. Det kändes egentligen fel att ha honom ligga på en kyrkogård flera mil ifrån hans hemstad, men samtidigt så var jag och min bror oerhört tacksamma för att resten av släkten ville ha honom begravd på en plats nära oss så att vi när som helst kunde besöka honom.
Jag hade under dessa tre timmar som vaken hunnit med rätt mycket, jag hade varit hem för att se om George var hemma men till min förvåning så var han inte det, jag for då istället för att åka och köpa något som brukade vara pappas favoritblomma för att kunna sedan kunna lägga den på hans grav - röda rosor var hans favoritblomma och han gav alltid mig det på mina födelsedagar eller på något annat firande.
Med bussen jag precis hunnit med så åkte jag till platsen jag fruktade mest, pappas grav.
Det var som vanligt mycket människor här som också var på plats för att få prata, ge blommor eller bara tittade på de fina olika gravarna som stod på hundratals olika ställen. Det kändes egentligen helt fel att gå hit utan George, det hade på något sätt blivit lite utav våran tid tillsammans där vi sökte trösten i varandras armar.
Hur mycket jag än hade försökt att festat bort mina bekymmer, stängt ute världen och bara skitit i allt, så hade saknaden kommit i kapp mig. Jag mådde bara dåligare i längden och sättet att glömma och gå vidare var dummt, jag visste det så väl, ändå så kändes alkoholen så lockande - för stunden.
"..you'll always be on my mind. And I know George thinking about you too. We all miss you so much, I wish you could be here with us now. I wish you could se how big George has been, we need you so freaking much.", tårarna som ständigt föll ner från mina kinder verkade inte sluta, och jag hade varken lusten eller orken till att torka bort dem heller. "I was never ready for you to leave us so early. I hadn't grow up yet and..-"
Jag orkade inte ens fortsätta. Varje vecka hade jag gått till pappas grav, lagt en ros och talat ut om hur veckan hade varit, men vem försökte jag egentligen lura? jag pratade med en sten, en dum sten. Pappa kunde inte höra mig alls, men ändå så kändes det som att jag pratade med någon. Hoppet om att han kanske skulle höra vad jag sade, och vad jag saknade honom, fanns där. Jag skämdes dock för den jag hade blivit under dessa tre åren och jag visste att om pappa hade varit vid liv nu så hade han inte varit stolt.
"Jasmin?", en ynklig välbekant röst hördes bakom mig. Jag vände mig stelt och försiktigt om och möttes utav både mamma och George, i varsin hand hade de också en ros. "I thought we should go in here together.", började han besviket och tittade ner mot graven. Jag skulle precis berättat hur situationen låg till och att han inte ens var hemma då jag klivit in genom dörren för att hämta honom, men när han sedan bara gick förbi mig och satte sig på knäna framför graven så insåg jag att han nog inte brydde sig så mycket egentligen, huvudsaken att han fick prata med våran pappa så var han glad. Jag reste mig upp och sneglade mot mamma som stod en liten bit bort ifrån mig. Jag kunde känna en hel del skuld. Jag hade inte pratat med henne under flera dagar och när vi väl pratade så hade allt bara slutat med att vi stått och skrikit fula saker till varandra.
"We had our last soccer game today before the winterbreak, dad. We won with 5-2. I did the three first cases. I'm proud of my input and I know you hear me now and I hope you're proud of me too.", där kom svaret. Jag hade helt glömt bort att han hade sin sista fotbollsmatch idag och jag ville nästan slå mig själv för att jag inte gick på den. Det var alltid pappa som hade stöttat George med all denna fotbollen, då när han försvann så var det bara jag kvar som verkligen förstod hans kärlek till sporten, men nu var det försent att tänka på det i alla fall.
Jag slog mig ner bredvid honom vid den stora stengraven och tittade på honom med mina glänsande ögon som var dränkt av tårar. Jag la armen över hans ynkliga kropp och pussade honom på kinden.
"I miss him, Jas. I really do.", han tog av sig sin svarta keps med trycket på och lade sedan huvudet mot mitt bröst. Sedan kunde jag känna hur tårarna sakta men säkert rullade ner längst min svarta tröja.
"I talked to Maria yesterday. She really wants you to join them on the christmas, as always.", Maria, min alldeles egna underbara faster som var exakt lika snäll som min far alltid var, den enda skillnaden mellan dem var att hon alltid tillät oss att göra saker, saker som pappa alltid sade nej till. Jag tittade på George som bara stirrade sig blind på graven. Han sade ingenting.
"When?", frågade jag då för att bryta den stela tystnaden. Hon satte sig då bredvid oss och lade försiktigt den röda rosen ovanpå min och Georges. Hon lade sedan en stram arm bakom våra ryggar och tittade osäkert på mig, som om jag skulle göra motstånd, som de alla andra gångerna hon försökte få någon slags närkontakt med mig. Men denna gång var annorlunda, jag kände bara att jag inte kunde slita bort hennes arm när vi alla behövde varandra just nu, nu, vid detta tillfället.
"About three to four days. You take the plan and Maria will pick you up at the airport, then a few days later, me, Olof and Rose will come too. She invited us all.", förklarade hon sedan, hennes blick var lik som våran, också väldigt fast vid den stillastående stenen där texten; "Robert Moore.1969-2010. Missed and loved forever. You will forever be our dad, our child, our uncle and will always be reminded as the man with the biggest heart." stod med stor text, den texten som var så jobbig att läsa varje gång, men samtidigt så otroligt värdefull. I den här graven vilade min pappa.
-Niall-
Världsturnéen 2013 var officielt över sen en månad tillbaka. Men inte deppade vi ihop för det, tvärtom så skulle det bli väldigt skönt att få åka hem till Mullingar om bara ett par ynka dagar. Vi hade lite ärenden kvar i London att fixa, efter det så var vi lediga på riktigt. Vårat tredje album hade även kommit ut i affärerna ungefär samma tid som turnéen slutade, vi alla var spända över vad fansen skulle tycka om det och det var som vi förväntat oss, de var lika glad som oss. Vi hade helt enkelt fått väldigt bra respons på de hela och inte nog med det så låg albumet etta runt om i hela världen, vilket såklart gjorde oss alla väldigt glada och framför allt stolta, inte bara för våran egna insats om hur vi skrev de flesta låtarna själva, utan hur våra underbara fans tagit oss hit, till dem vi var idag.
"Guys, listen.", Liam kom in i det alldeles för trånga vilorummet som befann sig mitt emot våran studio, varför vi valt att gå in hit visste vi inte riktigt själva. Kanske var det för att vi varit i studion så mycket på sista tiden att vi behövde någon annan miljö för ett ögonblick. "Paul is very proud of us all. He think we need some rest and the interviews are gone. We have four weeks freetime now, boys.", den glädjen som spred sig igenom hela rummet hade jag i varje fall inte känt av på väldigt länge nu. Vi alla var väldigt trötta efter vårat fullspäckade schema och all stress den givit oss. Äntligen var det dax att ta ett litet break. "Oh, by the way. Midnight Memories has sold double so much as the last mouth.", informerade Liam oss med ett stort leende på hans läppar, vilket bara gjorde oss i rummet ännu gladare, jag kände bara behovet av att skriva in det på Twitter redan direkt.
Niall Horan @NiallOfficial
Wow ! you guys are amazing, first place all around the world with Midnight Memories. Best fans in the world, we love you !
Jag såg länge på Harry som satt i soffan och hade inte sagt ett ord under hela tiden vi varit här nästan, vilket inte var likt Harry. Han brukade alltid vara den glada killen som spred energi och gläde tillsammans med Louis, men inte idag. Den där Iphonen hade varit fastklistrad framför hans ansikte näst intill hela dagen.
"Harry, What's up?", han tittade upp och bara ryckte på axlarna. Blicken föll ner i telefonen igen. Något var fel, men vad det vad visste jag inte.
"It's something wrong?", frågade Zayn sedan med höjda ögonbryn. Jag tänkte precis ställa samma fråga innan han hann före. Harry verkade då mest se irriterad ut då vi frågade, men vi fick varken något vettigt svar eller någon som helst bra kontakt med honom över huvud taget.
"Harry, come on, mate. What's wrong?", försökte Louis då och till våran förvåning så tittade han upp och la telefonen i fickan. Han log brett och tittade med blanka ögon på oss alla.
"I just thought about the future, how lucky we are and how incredible fans we have. We're really lucky. I can't still see myself as a famous person. It's sick.", med dessa orden så förstod jag vad han syftade på. Vi hade under en längre tid nu pratat om hur livet skulle vara om vi inte blivit ihopsatta till en grupp. Hur skulle livet vara utan varandra? Hade Louis då jobbat kvar på leksaksaffären och flirtat med snygga tjejer, hade Harry fortfarande jobbat på bageriet och hur hade Liam haft det? Men den stora frågan föll tillbaka till mig. Hade jag pluggat vidare på universitetet, hade jag varit så mogen som jag blivit under min resa som medlem i One Direction, men framförallt, hade jag fortfarande hållit kontakten med Jasminette?
Well, japp. Nuså! Nu kom 1D med in i bilden lite här också och nu kanske ni förstår Jasmins samband tillsammans med Niall, eller är det fortfarande några frågor? ;)
Glöm inte att kommentera!
everything has changed, chapter 1
21
Handling; Det är vitt på gatorna i London där den 19åriga Jasminette Moore, mer känd som Jasmin, bor tillsammans med sin mamma, tioåriga lillebror, en fem år yngre låtsas syster Rose och hennes alldeles för snälla styvpappa. Man skulle kunna kortfatta hennes liv så här; för tre år sedan var allt i Jasmins liv bra. Hon hade båda sina föräldrar vid liv, skolan gick bra och hade många vänner. Hon hade även en crush på skolans populäraste kille - som nästan redan var hennes dessutom. Men inom bara ett ögonblick rasade allt. Hennes pappa dog i en cancersjukdom och strax innan det hade killen lämnat henne för att istället fokusera på musiken och sin karriär. Hon och sin lillebror George lärde då lämna sin lilla hemstad Mullingar för att istället flytta till London till deras mamma och hennes nya familj. Inte nog med det så är Rose helt besatt i pojkbandet One Direction, vilket inte gjorde livet lättare för Jasmin. Hon såg livet som en enda röra, ingenting stod rätt till och hennes kärlek till alkoholen var stor. Skolan gick skit och utöver familjen så var hennes två bästa vänner, Kimbely och Josh, som funnits där sedan tre år tillbaka, de enda som verkade bry sig om henne på riktigt. När hennes mamma sedan kom med förslaget att åka hem till Mullingar i två veckor för att fira julen tillsammans med släkten på pappans sida som varje år, tyckte hon till en början att det lät som en bra idé. Men kommer hon ändra tankar när hon träffar på han? hennes första kärlek och killen som svek henne så totalt, skulle hon verkligen klara av två veckor i samma område som honom? och vad hade hon emot just pojkbandet One Direction så mycket?
"I don't know what I can do with her right now. It feels like i don't know her anymore, she didn't talk to me for real in months and.. I don't know, Olof. What would I do?", jag hörde min mammas avlägsna röst ifrån nedervåningen där hon som vanligt pratade med min styvpappa om hennes problem, som om han var någon psykolog av något slag. Jag orkade inte höra mer på hennes gnäll om att jag ständigt drack, hur dåliga mina betyg var eller över min skrämmande attityd. Som om hennes gnällande skulle få mig att må bättre.
Igår var sista dagen i skolan på flera veckor, äntligen hade jullovet fallit på plats. Självklart hade det spårat totalt under kvällens gång då det hade varit fest hos Josse, tjejen som oftast var ensam hemma och ofta hade hemmafester. Att veta att jag hade en hel termin kvar utav sista året på gymnasiet var jobbigt, jag visste att mina två bästa vänner Kimbely och Josh redan hade fasta jobb medans jag, deras bästa kompis som ständigt gav dem problem, hade ett halvår år kvar på gymnasiet på grund av alla dessa rester jag lagt efter mig.
Huvudet dunkade och under tystnad låg jag i sängen. Det enda jag egentligen kunde höra var George från rummet intill som som vanligt spelade något TV-spel. Han var egentligen den enda i familjen jag kom riktigt bra överens med, om man bortsåg ifrån Olof som oftast höll med mig med det mesta och gjorde sällan att jag blev irriterad. Mjukisbyxorna som hängde på stolen drog jag på mig och satte upp det bruna, lockiga håret i en boll på huvudet. Idag var en sådan jobbig dag då jag inte orkade göra något alls. Det där två huvudvärkstabletterna jag tagit för ungefär en timme sedan har inte hjälpt ett dugg, tvärtom, det hade gjort mig tröttare än var jag redan var och det enda som egentligen skulle hjälpa denna bakfylla vore en god, stor Ben&Jerrys, men bankkortet var lika tomt som min mage just nu och jag visste att mamma tröttnat på att ge mig pengar då jag endast använde dem för att köpa mer alkohol.
"Jasmin!", Rose's gälla röst hördes utanför rummet, med en suckning öppnade jag min låsta dörr och tittade på den blonda tjejen som stod framför mig. Jag lade armarna i kors och tittade irriterande på den äckligt glada tjejen som stod med en stor kasse i handen, vad det var i den ville jag helst inte veta. "Look what I founded in the store!"
"I don't wanna know, Rose.", konstaterade jag snabbt innan hon hunnit tagit ur grejen hon hade i sin påse. Hon såg besviket på mig och skakade på huvudet. Hon släppte det hon tänkte ta fram och gjorde någon upprörd gest med sina händer då hon snabbt sedan försvann in på sitt rum igen.
"Annie isn't proud of you right now, she know what you did yesterday at Jossie's party by the way.", ropade hon ifrån rummet intill och jag kunde nästan se hur hennes leende var ända upp till öronen just nu, var det något den jobbiga lilla flickan älskade så var det verkligen att få se mig bli utskälld, men visst, gärna för mig. Hur mamma sedan fått reda på hur jag omedvetet tagit sönder möbler och värdefulla prylar i Jossie's hem var en annan fråga, det var dock inte så ovanligt då hon jobbade inom polisområdet. Jag suckade, la handen över pannan och ruskade försiktigt på mitt yra huvud. Jag orkade verkligen inte vara hemma just nu, jag behövde luft.
Den tjocka hoodien och de sköna mjukisbyxorna åkte snabbt av, till utbyte av det så drog jag på mig en stickad, vit tröja och ett par svarta tights till. För att dölja mitt hår som hade alla möjliga sorters tobaks-blandingar i sig just nu så satte jag på mig min röda mössa som täckte i alla fall den övre delen utav huvudet.
"What do you mean? She told you to get out of the house?", Kimbely upprepade frågan återigen då jag berättat hela historian om vad som hände när jag klev ner ifrån det sista trappsteget som ledde mig ner till hallen. "She don't want you to be in there? It's your house too!", fortsatte hon sedan under förvirring och chock.
"Kim, I beating two people yesterday, I crash one car and destroyed the entire party yesterday. Jossie called the police and my mom work in there, what do you think? would you have your child in your house if you were in moms situation?", när jag hade sagt färdigt så kände jag själv hur mycket alkohol påverkade mig. Det skulle aldrig falla mig in att slå sönder någons bil, eller ens över huvud taget skada en annan människa med mening. Jag ångrade mig starkt och skämmdes alldeles för mycket över gårdagens drama.
"You're always welcome to my place anyway, you know it, yeah?", frågade hon lite stelt och la armen runt om mina axlar. Jag nickade och tittade tacksamt på henne.
"I don't really know what I'd do without you and Josh, you're the best friends in this world.", konstaterade jag med ett leende och besvarade Kimbelys kram som hon givit mig.
"Me and Josh will follow you to the grave tomorrow.", fortsatte hon senare och tittade dystert på mig. Imorgon var det tre år sedan cancern tog min underbara fader ifrån mig och min bror. Tre år sedan killen jag aldrig trodde skulle lämna mig, tog farväl, lämnade livet och placerades på ett säkert ställe i himmelen istället, där han nu vakade över mig och George.
"You don't have to.", svarade jag lågt med ett brett leende. "I think I'll go with George, we might need that time for ourselves. "
".. And he was so handsome, I've never felt like this with any another boy, he's very special.", fortsatte Kim att berätta om den mystiska killen hon igår träffade på festen, vilket för mig var helt ointressant att veta. Själv hade jag inte alls kännt efter, jag hade bara gjort, vilket jag idag ångrade. Trots alla mina misstag, mina brott och min själviska sida som uppstår varje gång jag får i mig allt för mycket alkohol, så stog mina två bästa vänner ändå kvar hos mig och stöttade mig i allt. Jag kunde bara inte förstå hur det orkade med mig. "Jas!", hon knäppte med sina fingrar framför mina ögon och stirrade irriterat på mig.
"What?", frågade jag och hade inte alls brytt mig i hennes prat om killar.
"You know Philip Smith, at my job? He was also at the party last night and I think he really like you, he talked about you everytime that night and he said that you looks really good.", hon gav med sig ett flin på läpparna och puttade till mig försiktigt på armen. Jag skakade på huvudet och gav henne en uttråkad blick. Visst, Philip var snygg, ingen snack om saken. Men han var enligt han själv väldigt upptagen på sin fritid, vilket fick mig att tappa intresset direkt. Var det något jag verkligen inte orkade just nu var det att börja lära känna någon på riktigt igen, ta in personer i mitt liv hade blivit något av mina svagaste sidor och jag fick absolut inte börja gilla någon på riktigt igen, det skulle bara ställa till med problem och allt skulle bli kaos, det hela slutar då med att jag blir sårad och sårad hade jag jag blivit allt för många gånger då känslor var inblandat.
"No thanks, I don't think he's my kind of boy, sorry.", svarade jag bara med en enkel axelryckning.
Första delen! Förmodligen väldigt seg, men ja. Kanske börjar ni förstå saker redan nu, hur hennes liv är och lite sånt. Vad tror ni om denna novellen? Ge den en chans i varje fall! Jag har som sagt kommit på en bra handling och sånna saker, hur sedan 1D kommer in i bilden är en annan fråga. Har ni listat ut det än? ;)
everything about you, del 70 - the end
14
Louis Perspektiv;
"What I know, they were best friends, no one - except us was so close to each other like them and I know they both felt it was wrong. They was like brother and sister, but as Erika said, she chose Harry, they're not friends anymore what I know.", förklarade Nadja och jag kunde då känna lite medlidande. Det kunde inte vara lätt för Linn att behöva välja mellan sin näst intill bror och sin pojkvän, fast och andra sidan, hade Harry ens sagt åt henne att göra det? det lät inte likt honom, men sedan kom tankarna tillbaka på hur krossad han faktiskt blivit då hon berättade det. Jag försökte dock lägga det hela bakom mig under kvällens gång, vilket funkade ganska bra när man hade Niall och Liam i samma rum, men ändå fanns det i mitt bakhuvud hela kvällen och vad Linn än sade så visste jag att hon kanske behövde sin bästa kompis ändå, trots allt.
Linns Perspektiv;
En dryg månad har gått sedan jag varit tvungen att lämna min släkt i London. Eleanor, min sjuka mormor och min Harry. Jag har ännu inte vant mig med att vara utan honom. Redan när jag satt på planet hem till Sverige så kände jag redan hur jag saknade hans varma famn, hans trygghet och hans sätt att bara slappna av. Han har i och för sig varit här i Sverige för bara någon vecka sedan när killarna då hade en konsert här. Självklart var jag ,tillsammans med mina tjejer på den och även fick backstage pass. Det jobbigaste var nog att de behövde lämna tidigt, redan samma kväll som de kom. Dels för att det skulle vidare till Danmark och ha nästa stopp där, och dels för att minska så mycket kaos som möjligt.
Bortsett från saknaden av Harry så mår jag bra. Mamma bor i en lägenhet bara några kvarter bort medans jag på heltid bor hos pappa, det vill säga, jag går till mamma lite då och då, när jag helt enkelt känner för det. Vi bor helt annorlunda nu, allt är annorlunda. Det är jag och pappa i vårat stora hus, vilket till en början kändes tomt, men nu har jag även vant mig med det. Det är skönt att bråket mellan mamma och pappa, som dagligen höll på, är över och jag känner även hur båda mina föräldrar äntligen kommunicerar med varandra som vanligt folk igen, mamma är också fortfarande en delägare av familjeföretaget, vilket känns bra.
Jag har även fått heltidsjobb på ett dagis som jag trivs väldigt bra med, dock dröjer det inte så lång tid förrens jag får bli anställd i familjeföretaget jag också, vare sig jag vill eller ej, om jag känner mina föräldrar rätt. Men än så länge så tänker jag njuta på mitt jobb med barnen som redan tycker om mig. Det är dock det som är anledningen till att jag aldrig kunde följa med Harry och killarna med dem på deras Europa-turné, jag hade precis börjat på mitt jobb och det kändes inte så speciellt frästande att ta ledigt mina första dagar, jag tror inte ens att det är möjligt att göra så. Utöver barnen, Harry och killarna, tjejerna, familjen och mina jobbarkollegor så har jag faktiskt inte pratat med någon alls och inte behövdes det heller.
Harry hade då och då kommit in på Filip, vilket ät ett avslutat kapitel för mig att prata om, jag har Harry och det är det enda som betyder något just nu. Även om jag gärna vill ha kvar Filip som vän, så antar jag att Harry aldrig skulle tillåta det. Dock hade han aldrig sagt det, men jag vill absolut inte riskera att det blir som med Carl. Även om Filip inte förtjänar att bli sviken av mig igen. Vissa saker i livet är verkligen jobbigt, som detta till exempel. Jag skulle aldrig ha kysst honom den kvällen, allt blev bara så fel.
"Linn!", jag hör pappas gälla röst ropa ifrån nedervåningen. Snabbt rusar jag fram till trappen för att höra vad han har på hjärtat då tanken plötsligt slår mig, den här tanken som får mitt hjärta att dunka ett extra slag och tanken inombords att veta att min Harry ska komma för att stanna i över två veckor betyder verkligen så mycket, och äntligen är dagen kommen då vi åker och hämtar honom på flygplatsen. Jag hoppar klumpigt och högt ner ifrån de alla tjugofem trappstegen och möts av min kära far som står med armarna i kors med ett flin på läpparna. "Äntligen ska jag få träffa den där gossen som gör att telefon och elräkningarna blir dyra. Så som ni pratar i telefonen och Skype och allt vad det heter." , tanken slog mig då att han aldrig träffat Harry på riktigt, under tiden vi var ett par så att säga. Jag skrattar högt och slår till honom lite löst på armen, ingenting kunde verkligen förstöra min dag idag.
Klockan är lite över halv tio på förmiddagen och Harrys plan ifrån Spanien ska ha landat nu. Ivrigt satte jag mig på en utav de sköna Arlanda-stolarna och lade benen i kors. Håret, kläderna och sminket har jag idag helt glömt bort. Nog för att harry skulle komma hit, men det var ju trots allt "bara" Harry som jag vet älskar mig för den jag är, inte för hur jag ser ut eller klär mig.
Jag är tvungen att blinka flera gånger innan jag tillslut lyckas se att det är Harry som kom emot mig, han är utan vakter denna gången, vilket är så ovanligt att se att det syntes knappt att det var killen jag älskar som går emot mig. De där krullen i hans hår, de där illgröna ögonen och hans leende går dock inte att motstå, det är Harry jag ser.
Snabbt hoppar jag upp från stolen jag suttit på för att glatt springa fram till killen med två resväskor i varsin hand. Han släpper dom snabbt då han vet att jag kommer emot honom och när jag är bara några meter ifrån honom så tar jag sats och hoppar rakt in i hans famn.
"Oh love, I've missed you so much babe.", innan jag hunnit säga något så pressar Harry sina mjuka läppar mot mina och jag känner hur glädjetårarna börjar falla, jag har saknat min prins så mycket, jag finner inga ord.
"I love you Harry, I'm really happy that you're here. It have been so boring days lately, I just want you here with me all the time.", förklarar jag för Harry då våra pannor är tryckta mot varandras. Ett busigt leende sprids på Harrys läppar och jag kan inte låta bli att fnittra.
"I love you Harry, I'm really happy that you're here. It have been so boring days lately, I just want you here with me all the time.", förklarar jag för Harry då våra pannor är tryckta mot varandras. Ett busigt leende sprids på Harrys läppar och jag kan inte låta bli att fnittra.
"You're my everything Linn. I'm so glad that we can do this even with all this distance between us.", säger han sedan och pussar mig mjukt på munnen. Jag ser då till min förtvivlan någon jag absolut inte visste skulle vara här, Filip. Min stelnad gör att Harry lägger märke till att något är fel då han också tittar åt mitt håll. Filip står helt stel han med, han ser ut att må bra - som tur är. Med hans leende på läpparna minns jag även hur han sade den kvällen då han lämnade mig. "Du kommer alltid förbi min syster. Jag önskar detta aldrig hänt, men om du nu skulle behöva välja mellan mig och Harry, så välj Harry. Han förtjänar det, han förtjänar dig."
"Who's he?", frågar Harry lite häpet men samtidigt så lät han inte alls svartsjuk något alls. Vilket han även aldrig brukar vara heller, antar jag. "It's that Filip boy?", jag tvekar lite innan jag tillslut nickar. Han ler och tar min hand medans han går dit, jag börjar bli osäker på vad som egentligen skulle hända här näst, men något säger mig att Harry inte vill göra Filip illa.
"Hello man!", han räcker fram sin hand till Filip som inte verkar fatta någonting just nu, och inte jag heller om jag ska vara ärlig. "You must be Filip, Linns best friend. I'm Harry Styles", Harry lät vänlig, som om kyssen mellan han och mig aldrig har hänt, som om han helt plötsligt glömt bort hur arg och ledsen han var på mig, men ändå så känns det bra att veta att Harry är förlåtande, kanske skulle detta leda till något bra.
"Yes, she was it, yeah. And I hope you take care of her now, Harry.", svarar Filip, inte alls för otrevligt men inte heller speciellt trivsamt i situationen, vilket jag förstår.
"I will, bro.", försäkrar Harry om och ler mot mig, vilket får min mage att göra tusen volter samtidigt, allt känns så rätt med honom. "But I think she need you with her side if she will be that happy as we both wish.", Filip ser förvånad ut och sneglar mot mig. Jag fnittrar och nickar mot dem båda.
"Really? it is okay for you Harry? I'm for sure I'd never kiss her again. it felt like a kiss my own sister and it was weird.", fortsätter Filip att babbla på och jag kan inte motstå att skratta. Jag håller även med i det han säger och jag kunde inte säga det bättre själv.
"Yes, I'm for sure it will not happend again though. You're a good guy.", Filip går fram till Harry och gav Harry en halv kram, fast självklart med bara en utav armarna. Jag suckar ljudlöst och har aldrig fattat vitsen med att bara ge varandra 'halva' kramar, hur som helst så är det skönt att det med Filip blev löst i alla fall.
"What do you here by the way?", frågar jag lite diskret och tittar frågande på Filip som ser ut att vänta på någon. För att vara lite extra schysst mot Harry så pratar jag även på engelska, det känns inte så lockande att prata svenska nu precis.
"I actually waiting for someone.", Filip rodnar. Jag vill veta samtidigt som jag egentligen helst står över. Jag vill inte heller vara för på och fråga hur han mår, men som jag ser det i mitt perspektiv just nu så ser han väldigt glad ut, kanske är det en tjej? jag ler.
"Who? someone I know?.", frågar jag lite retsamt och märkte hur Harry också blir lite nyfiken på vad vi har att säga till varandra.
"Uhm.. Not really.", han låter osäker. "To be honest. It's Frida. She called me and said that she was sorry and I'm still love with her so I gave her a second chance, were it wrong?"
"Absoulutely not!", Harry svarar snabbt och ser väldigt säker ut med sitt svar. Jag kommer då i samma ögonblick på att pappa faktiskt väntar i bilen utanför.
"But if she'd hurt you, just call me. We have to go, my dad waiting on us outside.", förklarar jag snabbt, ger Filip en hastig kram och jag börjar gå lite bortåt med Harry några decimeter bakom.
"You've shown me any of your favourite places. This is one of mine.", förklarar jag då vi sitter hand i hand på den fridfulla platsen som jag kallar för mitt tredje hem. Hit går jag när jag vill vara ifred för att tänka eller bara vill försvinna hemifrån för en stund, in i min egna bubbla.
"It's so beautiful.", konstaterar Harry och lägger sin arm över min rygg. "I'll give you something, Linn.", jag tittar på honom och ser att han är väldigt allvarlig i sitt ansiktsuttryck, samtidigt som han kniper ihop med den båda käkarna. "Close your eyes.", jag gör det jag blir tillsagt och stängde mina ögon. Plötsligt känner jag hur något kallt placeras under min hals och jag förstår att det är ett halsband han gav mig.
Utan hans tillsägelse så öppnar jag mina ögon och tittar långsamt ner mot min hals där ett fint, silvrigt halsband med orden 'forever' sitter på. Jag vänder huvudet mot Harry med ett leende på mina läppar.
"With this, I'd to say that I never compare you with the others because for me, you're perfect and I want you to be mine forever and ever.", hans ord får mig att vilja gråta. Han är så vacker och jag älskar honom bara mer och mer för varje dag som går. "Even if it's pretty hard to be without each other when we're on our tour, I want you to know that we can do this, together."
"You're completely right, my prince. I love you that it hurts and you're the one for me. I've never been this love before and thank you for showing me what real love is.", med det, så kysser jag honom.
Även om jag vet att föralltid låter helt fel och för lång tid, så vet jag att just här och nu, så är det Harry jag vill vara med för alltid.
Sista delen! Superdupertack till alla som kommenterat, stöttat och givit mig den skrivlust jag haft undedr hela novellens gång. Jag hoppas ni gillar slutet och nu vill jag gärna veta; Hur har novellen varit? Långtråkig/spännande/för mycket drama? Kommentera nu!
(ber även om ursäkt för det konstiga inlägget tidigare idag, haha. För er som hann se det, förlåt! Jag råkade publicera det för tidigt helt enkelt, för er andra.. Det var bara ett kapitel som kom ut som jag inte ens börjat på, hah)
Handlingen om nästa novell finns ute nu. Vad tror ni? kommer ni stanna kvar? :)
everything about you, del 69
9
Linns Perspektiv;
"Are you nervous, babe?", frågade han lite tyst och tittade undrande på mig. Jag ryckte på axlarna och vände blicken rakt fram igen.
"To be honest, yes. A little bit.", svarade jag ärligt och log mot de som jag antog var Harrys två familjemedlemmar. Han skrattade löst och tittade lite roat på mig.
"To be honest, yes. A little bit.", svarade jag ärligt och log mot de som jag antog var Harrys två familjemedlemmar. Han skrattade löst och tittade lite roat på mig.
"Don't be, as I said before, they're kind.", jag nickade åt hans försök till att minska mina nerver, men det var ju inte riktigt det jag var rädd för, rädslan av att jag bara var en helt vanlig tjej gjorde mig lite rädd, tänk om det inte skulle gilla mig på grund av det? med tanke på de tidigare flickvännerna Harry setts ute med så var ju jag ingenting, tjejer som Taylor Swift, programledaren Caroline Flack eller varför inte ta supermodellen Cara Delevingne som till ett exempel? Hur som helst så var det för sent att ångra sig nu, nu hade jag bara ett krav på mig själv och det var just att vara mig själv.
De två brunhåriga tjejerna kom emot oss med varsina leenden på läpparna, det såg väldigt trevliga ut båda två. Innan jag visste ordet av det så var Harry redan framme och gav de båda en varsin kram som de snabbt besvarade. Jag stod lite på sidan av då plötsligt kvinnan som jag antog var Harrys mamma räckte ut sin hand.
"You must be Linn, right?", jag nickade bekräftat och tog hennes hand. "I'm Anne, Harrys mom. I've heard a lot of things about you.", log hon och plötsligt var jag inne i hennes armar. Hon hade en klänning som verkligen prydde henne bra och jag tyckte redan om henne.
"Oh, I hope it's good things then.", fnissade jag lite lätt och släppte försiktigt taget om Harrys mamma. Jag sneglade på min fina pojkvän som stod tätt bredvid mig som nu också hade ett leende på läpparna.
"Yeah, I'm for sure it only are good things.", flinade tjejen som nu stod på andra sidan om Harry. Hon räckte snabbt ut sin hand och ett litet smile hade placerats på hennes läppar, jag la då märke till hennes ena smilegrop och kom då att tänka på att hon liknade Harry väldigt mycket, åtminstonde i ansiktet. "I'm Harrys sister by the way, Gemma it's my name.", Gemma, jag upprepade hennes namn lite tyst för mig själv och tänkte mest att det var ett ganska så ovanligt namn, men jag gillade ovanligt, dessutom så var det antagligen ganska vanligt här i England.
"I'm Linn. Nice to see you both.", svarade jag och tog sedan steget bak och tog Harrys hand igen, han tittade ner på mig och gav mig en snabb puss på pannan innan han fortsatte.
"I think we can go in now, I'm really hungry!"
"Yes, me too. I'm starving.", konstaterade Gemma och skyndade sig in till restaurangen.
Så snart som vi kom in så insåg jag vilken matkedja Harry hade tagit oss till, vilket gjorde mig riktigt glad, det var verkligen bland mina favoriträtter som befann sig på just dessa restauranger. I alla fall hemma i Sverige.
"Oh, I love china food.", sade jag lite ivrigt och klämmde till Harrys hand lite hårdare. Skratt hördes ifrån både Anne och Gemmas mun och min uppmärksamhet riktades mot dem båda.
"I love it too and this is a very good restaurant.", yttrade Anne och log sitt det där leende hon alltid verkade ha placerat på sina läppar.
Vi satte oss vid vårat bort som var bokat i familjen Styles namn och försiktigt tog jag plats vid en utav stolarna, bredvid mig satte sig Gemma och till min förvåning tog Anne platsen bredvid mig. Harry kom då vid stolen mitt emot mig, men det gjorde absolut ingenting. Denna kväll skulle antagligen bli bättre än förväntningarna när jag redan börjat tycka om både Anne och Gemma, och skulle jag vara ärlig så tyckte jag dem inte att jag verkade som någon speciell skamm heller.
Till maten blev det det gamla vanliga för min del, det vill säga wok med kyckling. Harry och Gemma tog vårullar och Anne tog biff med bambouskott. Det luktade utsökt i hela det lilla prydliga rummet och det var faktiskt en väldigt bra stämning mellan oss alla. Skratt, prat och mera skratt blev det under hela väntetiden på våran mat och det kändes så otroligt bra att jag lyckats gjort ett bra intryck hos Harrys familj, jag kände att det var väldigt viktigt i det här fallet. Varför hade jag ingen aning om, det bara var så.
"So, Linn.". började Anne och tog en klunk av sitt vin. "I heard that you've taken your student this summer.", jag log och nickade försäkrande på huvudet.Jag skiftade blicken mellan Anne och Harry då de båda hade ett väldigt stort leende på läpparna, vilket både gjorde mig glad och lite generad, jag var inte alls typen som ville ha all denna uppmärksamheten som jag nu fick. Harry däremot, hade inte sagt mycket under dessa tjugo minuter som passerat.
"That's right.", svarade jag sedan och tog en tugga utav min mat. "I don't know what I want to be next. I think I just should be home at the rest of this summer anyway, then we'll see what happend.", intresserat tittade både Anne och Gemma på mig och nickade.
"Yes, I know what you feel. I've just completing my education and now I've no idea of what I want to do.", förklarade Gemma, vilket var väldigt intressant faktiskt. Jag nickade och kunde inte låta bli att le.
"Congratulations in arrears then.", log jag. Harry höjde då upp sitt glas och tittade glädjeligen på oss alla tre.
"I want to cheering for my beautiful sister and mom, and then for my wonderful girlfriend.", jag, tillsammans med Anne och Gemma höjde upp våra glas med. Anne tog då över ordet med ett stort leende kring hennes läppar.
"Welcome to our family, Linn. We look forward to be with you for a long time now.", jag förstod nu att det var min tur att säga något, vilket jag mer än gärna gjorde. Jag hade blivit så rörd och glad över orden de alla kommit med att jag kände hur jag bara var tvungen att säga något jag med.
"Thank you for being a part of your beautiful family and thank you to my boyfriend Harry as I love with all my heart, thank you.", med det så satte vi glasen ihop, log mot varandra och samtidigt tog ett glas av våra fyra varsina drinkar.
Louis Perspektiv;
Vi alla satt samlade i Eleanors soffa. Det var bara Zayn, Perrie, Linn och Harry som fattades, men annars skulle det varit vi alla. Jag kände att vi alla kommit bra överens och att bara sitta och prata en kväll som denna var fantastiskt. Det var sommar, vi var lediga och vi var lyckliga, kunde det bli bättre?
"I have to say this.", började Nadja ivrigt medans hon tittade på mig och Eleanor som satt tätt ihop i soffan. "I've said it before, many of times on Twitter, but you two are really cute together, really.", klargjorde hon och fortsätte att titta mot oss. Jag kunde känna hur mitt leende bara växte och jag blev verkligen glad varje gång någon sade det till oss, speciellt också när man märkte att de menade det.
"Thank you.", log jag och nickade tacksamt med huvudet. Det var ett bevis på att alla fans verkligen inte var lika dana, allt detta tjat om 'Larry' började verkligen bli jobbigt och uttjatat.
"Guys, what do you think Harry and Linn do right now?", frågade Niall lite nyfiket medans han tittade ner på sin mobil. Förmodligen på Twitter då han hade ett stort leende på läpparna, vilket han alltid hade då han läste fina kommentarer ifrån våra underbara fans. "I think they have a good time", fortsätte han sedan och visade oss en bild på dem tillsammans som förmodligen några utav paparazzina har tagit. Jag suckade och kunde inget annat än att känna medlidande för dem alla fyra, det var riktigt jobbigt att alltid bli förföljd utav jobbiga fotografer. Jag kom då att tänka på killen som nästan hade förstört mellan Linn och Harry, vad hände med honom? var han ett avslutat kapitel eller var dem fortfarande vänner? jag sneglade mot Elin, Erika och Nadja som satt i andra soffan och pratade om något på svenska, jag visste att de kände Linn väl och att de kanske visste till hur det låg, av ren nyfikenhet så kände jag mig bara tvungen att fråga.
"Girls.", jag väckte deras uppmärksamhet och de alla tittade frågande på mig, även Liam, Niall och Eleanor såg lite frågande ut och förmodligen undrade de alla vad jag hade att säga. "The boy as kissed Linn before, are they still friends?", blickarna växlades fort bort ifrån mig och istället på de tjejerna som såg ut som ett frågetecken alla tre.
"No I don't think so.", började Erika och bet sig i läppen. "I think she chose Harry instead and they haven't talk anymore since the day the kiss happened."
Jag nickade lite förstående och hörde sedan en utav de andra tjejerna fråga varför jag undrade, rösten tillhörde Elin och jag ryckte lite på axlarna och gav med mig ett oskyldigt leende.
"Curious.", svarade jag kort och simpelt.
"What I know, they were best friends, no one - except us was so close to each other like them and I know they both felt it was wrong. They was like brother and sister, but as Erika said, she chose Harry, they're not friends anymore what I know.", förklarade Nadja och jag kunde då känna lite medlidande. Det kunde inte vara lätt för Linn att behöva välja mellan sin näst intill bror och sin pojkvän, fast och andra sidan, hade Harry ens sagt åt henne att göra det? det lät inte likt honom, men sedan kom tankarna tillbaka på hur krossad han faktiskt blivit då hon berättade det. Jag försökte dock lägga det hela bakom mig under kvällens gång, vilket funkade ganska bra när man hade Niall och Liam i samma rum, men ändå fanns det i mitt bakhuvud hela kvällen och vad Linn än sade så visste jag att hon kanske behövde sin bästa kompis ändå, trots allt.
Förlåt för en sen del, har varit borta hela dagen, men here it is! Nästa delen är sista delen och även en "En månad senare" del. Tidigare har jag alltid haft 'ett år senare', men ett år senare framåt funkar inte riktigt till min kommande handling kring nästa del ;) hihi.
Anledningen till att det gick lite snabbt nu var att jag vill avsluta denna så snabbt som möjligt då jag redan kommit på en handling och saker till min nästkommande novell. Vad tycker ni om det? :)
Nästa del - sista delen, kommer imorgon om ni kommenterar riktigt bra :) ! kramisar.
everything about you, del 68
10
Harrys Perspektiv;
"Aww, good for you, because do you know what? I hate you too.", flinade jag och nickade glatt åt henne. Hon sluddrade något som jag inte kunde höra och sedan försvann hon snabbt bort ur min åsyn. "Bitch", mumlade jag tyst för mig själv när jag sedan tittade bak på den svartklädda vakten och nickade. Det var dags att åka tillbaka och detta hade faktiskt gått bättre än jag tidigare trott, jag hade faktiskt inte behövt gjort så mycket alls.
Linns Perspektiv;
Utmattat slängde vi oss ner på den gröna fotbollsplanen och bara andades ut. Det var längesedan jag ansträngde mig så mycket inom fotbollen och det var faktiskt också väldigt längesedan jag hade så här kul, jag hade skrattat så mycket att jag nästan vikt mig. Vi alla blev väldigt trötta i slutet och det slutade då med att Louis lag vann med 5-4, det hade dock varit en jämn match hela vägen, men tröttheten föll över oss alla och Erika gjorde det avgörande målet. Men lika glad var jag för det, det enda jag nu kom att tänka på var Harry, han hade faktiskt varit borta ganska så länge nu.
"Guys.", frågade jag stelt och tittade upp mot de andra som också såg lika trötta ut. Alla utom min kusin som knappt hade rört sig alls dessa två timmarna. "Who said to Harry that we're here?"
"I did.", var Zayn snabb med att svara. Jag nickade drastiskt och förstod då att Harry i alla fall fått informationen om att vi befann oss här, då var det bara bekymret, varför kom han inte? Det var ingen idé att brusa upp i onödan, ändå så kunde jag bara inte låta bli att börja undra vad som hade kunnat hänt med honom.
Vi skulle just börja ge oss av när jag plötsligt tycktes se en skymt av en människa komma gående emot oss, närmare och närmare kom personen i fråga och ju närmare han kom desto säkrare blev jag, ett leende spred sig kring mina läppar och trots att svetten låg kvar på min rygg så sprang jag rakt emot honom och slängde mig i Harrys trygga och varma famn. Han såg väldigt glad ut och det såg verkligen ut som att han hade lyckats med sitt lilla uppdrag.
"You're alright?", viskade han undrande i mitt öra. Jag nickade i hans famn och andades in hans parfym.
"Why it took so much time? was she angry?", frågade Louis undrande medans han bollade lite med fotbollen. Erika ställde sig bredvid både mig och Harry samtidigt som hon gav mig ett flin, jag förstod att hon antagligen skulle retas med mig hela kvällen eftersom hennes lag vann, dock kunde ingenting irritera mig just nu, inte ens tanken av att vi förlorade.
"No, not at all. But I think she would leave us alone now.", svarade Harry malligt och höll om mig hårdare. Jag sneglade bak på de andra som log brett, allihopa.
"So it took about two hours to talk to her?", frågade Niall undrande och höjde ögonbrynen en aning. Harry skakade på huvudet och trasslade sig ur våran intensiva kram. Han hade kvar blicken mot mig och log osäkert.
"I met my sister for a while, she really wants to see you, Linn.", jag chockerades. Varför ville hon se mig? eller, det var ju en självklarhet. Men var jag redo att visa mig tillsammans med Harrys familj, i alla fall nu när jag vet hur nära Harry och sin syster står varandra. Tänk om hon inte tyckte om mig alls? "What about tonight? my mom would absolutely like to see you too.", han såg med ett roat leende på mig medans han märkte hur förvirrad och osäker jag blev. Han tog min hand och pussade på den försiktigt. "Don't worry, they're kind. They'd like you, I promise."
Hur han kunde vara så säker på det visste jag inte. Men jag kom då också på att tjejerna var här, skulle jag kunna dissa dom för en kväll? Vad skulle de säga om det? Jag vände blicken bakåt och tittade åt deras håll, förmodligen hade de hört hela samtalet då Harry inte var så diskret som han faktiskt trott. Till min lycka så log det skarpt och nickade på huvuderna, alla tre. Även Eleanor.
"I think you should follow Harry out tonight, we're still here when you come back home again.", försäkrade Elin mig med ett leende. Jag förstod då att de inte hade någon som helst problem med att jag skulle vara med Harry ikväll, tvärtom, de såg riktigt glada ut för min skull.
Jag tittade upp mot Harry och nickade glatt, som en bekräftelse på hans tidigare fråga.
Jag snurrade ett varv i spegeln medans jag hade sex ögon som stirrade på mig. Efter den fjärde outfiten jag satt på mig så fick detta duga. Det blev ett par svarta läderbyxor och ett gult linne, det var liksom jag på något sätt. Jag ville ju inte heller vara för mycket ikväll, jag skulle gå in som mig själv och försöka göra ett bra intryck på Harrys mamma och syster.
"Är du nervös på något sätt?", undrade Nadja som satt på sängen, men uppmärksamheten riktad mot hennes Ipad. "Klockan är halv sex nu, harry kommer om en kvart.", konstaterade hon med ett flin, väl medveten om att jag redan var stressad. Håret var färdigt, ögonen var pyntad så nu var det bara läpparna kvar, jag drog över ett svagt rött läppstigt som täckte mina läppar och sedan var jag klar.
"Duger jag?", frågade jag mina tre bästa vänner som nästan var ivrigare än jag själv. Elin och Nadja bara nickade på huvudet medans Erika ställde sig upp. Hon granskade mig mer noggrant denna gång och sedan nickade hon glatt.
"Harry borde vara stolt över att ha en sån underbar flickvän som dig.", hon kramade om mig och nickade på huvudet.
"Eller så är det jag som ska vara glad över att han ens vill vara min flickvän.", fnös jag till och drog mig ur hennes kram. "Men vad ska ni göra nu då? medans jag skämmer ut mig inför Harrys fina syster och mamma menar jag.", dem alla tre brast ut i skratt och skakade på huvuvet.
"Liam frågade om vi ville hitta på något med dom, Eleanor kommer hem snart ju så vi får höra med henne, något hittar vi på i alla fall.", sade Elin ärligt när det hämtat andan lite grann. Plötsligt hörde jag en hög tutning från utsidan. Nervositeten ökade inom mig och jag förstod nu att det var dags. Jag kramade om dem alla tre innan jag snabbt gick ner för trappan, tog på mig ett par låga klackskor och öppnade sedan dörren. Jag hade förväntat mig att Harry skulle stå där med sin svarta stora bil, men i själva verket så stod en stor, svart limousine där istället. Jag blev återigen chockad, Harry lyckades då alltid med att överraska mig, jag blev bara mer och mer överraskad för varje dag som jag tillbringade med Harry.
Där stod han, med sina svarta byxor, sina bruna skinnskor och en underbar svart skjorta, han såg så fin ut hela han.
"Hi Love!", utbrast han när han kom gående emot mig in på Eleanors ingång till huset. Han drog in mig i en säkert kram och pussade mig ömt på läpparna. "Are you ready?", flinade han och sneglade mot den svarta limousinen.
"What is that for, Harry? It's really too much, seriously.", sa jag medans mina ögon glänste mot bilen. Alltid hade jag som liten haft som dröm om att åka i en limousine, vilket jag också hade gjort en gång och det var dagen då vi tog studenten tidigare i år, men aldrig hade jag kunnat trott att jag i själva verket skulle få åka den tillsammans med Harry Styles, det här var ju för bra för att vara sant. "I love you."
Orden bara flög ut ur munnen medans vi hand i hand gick tillsammans mot bilen som nu spelade hög musik, Harry log stolt och mimade samma ord som jag givit honom för bara några sekunder sedan.
I bilen poppade vi musik för fullt, den var mycket större och lyxigare än den jag åkt i hemma i Sverige och jag kunde inte låta bli att sjunga med i Selena Gomez nya låt "Lika a Champion", den var verkligen så underbart bra.
Nervöst tog jag Harrys hand då vi snabbt gick över vägen för att komma till restaurangen Harrys familj nu skulle befinna sig på. Jag bet mig själv i läppen ett antal gånger då vi tydligt fick syn på de två uppklädda kvinnorna som nu gick emot oss. Jag kastade en blick på Harry som höll min hand hårdare.
"Are you nervous, babe?", frågade han lite tyst och tittade undrande på mig. Jag ryckte på axlarna och vände blicken rakt fram igen.
"To be honest, yes. A little bit.", svarade jag ärligt och log mot de som jag antog var Harrys två familjemedlemmar. Han skrattade löst och tittade lite roat på mig.
"To be honest, yes. A little bit.", svarade jag ärligt och log mot de som jag antog var Harrys två familjemedlemmar. Han skrattade löst och tittade lite roat på mig.
"Don't be, as I said before, they're kind.", jag nickade åt hans försök till att minska mina nerver, men det var ju inte riktigt det jag var rädd för, rädslan av att jag bara var en helt vanlig tjej gjorde mig lite rädd, tänk om det inte skulle gilla mig på grund av det? med tanke på de tidigare flickvännerna Harry setts ute med så var ju jag ingenting, tjejer som Taylor Swift, programledaren Caroline Flack eller varför inte ta supermodellen Cara Delevingne som till ett exempel? Hur som helst så var det för sent att ångra sig nu, nu hade jag bara ett krav på mig själv och det var just att vara mig själv.
Hur träffen med Anne och Gemma blir får ni se i nästa del och nästa del får ni när ni kommenterat bra nog ;)
Ska på tjejkväll ikväll, men när jag kommer hem kan jag svara på era fina kommentarer! kram :)
everything about you, del 67
10
Linns Perspektiv;
"Yes, think what you do now, Harry. Don't do anything wrong.", sköt Zayn in och klappade honom på axeln. Harry log lite och skakade på huvudet, leendet blev genast till ett flin.
"Why would I do that?", han blinkade med ena ögat åt mig och gav mig en lång kyss innan han sedan släppte taget och tittade mig rakt in i ögonen. "I'll be back soon, I love you.", mumlade han tyst innan hans läppar möttes med mina i en snabb puss igen.
"Yes but think about what the boys told you, be careful out there.", han log och nickade svagt.
"If you promise to wait here for me when I'll be back?", jag fnissade åt hans flirtiga attityd och nickade ivrigt som svar.
"Of course I will. Love you.", sa jag med ett leende och pussade på han en sista gång innan han skulle ge sig iväg.
En smäll i dörren hördes och ännu en tystnad spred sig i rummet. Jag tittade först på tjejerna, sedan vände jag blicken till Eleanor och Louis.
"So.. What would we do while we waiting on Harry?", frågade Zayn otåligt och riktade frågan till oss alla. Jag bara ryckte på axlarna och höll med om att vi faktiskt borde göra någonting för att fördriva tiden. Att bara sitta och vänta skulle bara göra mig orolig och förundrad, därför så började jag tyst för mig själv tänka på vad vi kunde göra tillsammans, något som inte var att åka ut och fika.
"Did you girls play some football?", frågade Louis med ett flin som lekte kring hans läppar. Jag tittade med ett glatt ansiktsuttryck på de andra som först tvekade lite.
"Yeah, I love soccer!", sköt Niall in och tittade ivrigt på oss andra. "Come on girls, we play it. It's a big plan just a few house away from here."
"I've a ball anyway and I know this girls love football, or am I wrong?", Eleanor tittade på oss, gav med sig skratt och reste sig upp. Jag, lik som de andra gjorde lika och jag nickade försiktigt på huvudet, det var sjukt länge sedan jag rörde vid en fotboll och jag var inte helt säker på om jag fortfarande var duktig på den sporten, men med tanke på att Eleanor inte alls kunde något om fotboll så kanske jag i alla fall hade någon chans att slå någon åtminstone.
Planen var stor och det var väldigt längesedan jag stod här. Det hade även blivit förändrat än hel del sedan sist, som yngre gick jag ofta hit och tränade för att bli bättrem Även massor med olika minnen flödade upp i min näthinna. Både bra och dåliga, det var till ett exempel hit jag och El ofta gick för att ragga på killar, vilket vi idag bara skrattade åt.
"Okay, I don't want to be with in this game.", förklarade min alldeles för fega kusin som mycket väl visste om sina egenskaper i fotboll. Jag skrattade och skakade på huvudet. "But I can decide the team.", fortsatte hon och gjorde någon fånig gest med armarna som talade om hur vi skulle ställa oss.
När lagen var bestämda så kände jag mig nervös, trots att det inte var någon riktig match så visste jag - som Eleanor hade berättat, att Louis var en riktig vinnarskalle, precis som jag, och vad jag kom ihåg så skulle han även vara riktigt bra på fotboll. Jag skulle inte säga att jag var missnöjd med mitt lag, det var jag ju inte eftersom jag inte visste hur bra Liam och Niall var på fotboll, däremot så visste jag att Nadja inte var så väldigt high på fotbollsfronten, men jag antog att hon gjorde det för min skull. Erika, Louis, Zayn och Elin var i det andra laget, men att veta att Louis och Erika kom i samma lag kunde bli farligt med tanke på att Erika oftas valdes till matchens lirare när vi var yngre och jag visste även att hon ibland brukade spela lite smått hemma på gården, de skulle antagligen bli ett bra team.
Måtte nu Niall och Liam vara duktiga, det här spelet fick jag ju bara inte förlora. Men det såg även ut som att Erika hade gett sig in på samma bana som mig, den vinnarskallen som hon också är.
"I'm the goalkeeper!", hojtade Niall när vi precis fått redat på laget. Jag log och var glad att någon tog sig an att stå i mål, det var oftast det som ingen ville vara där hemma i Sverige. "If it's okay?"
"Yeah of course!", svarade Nadja direkt och jag såg gnistan i hennes ögon. Hon var så söt att jag inte kunde låta bli att le åt henne. Han log ett tacksamt leende och ställde sig på sin possition. Jag tittade mot Liam och Nadja som gick emot mig.
"Now we're going to win this game, right girls?", yttrade Liam med ett lekfullt flin. Jag nickade ivrigt och började hoppa runt som en gammal vana, som en slags uppvärmning. Detta skulle bli en intressant match.
Harrys Perspektiv;
I tio minuter hade jag stått här i min ensamhet utan någon som helst syn på Hannah alls. Som tur var så var gatan folktom och festen jag hade befunnit mig på för någon vecka sedan var lite på sidan av stan. Men för min egen säkerhet så hade jag kallat hit en utav våra säkerhetsvakter för att stå en bit bort ifrån mig, det var i och för sig ett måste när man tillhörde våran typ av kretsar inom jobbet - enligt vårat management. Jag älskade mitt jobb, det gjorde jag verkligen, men att dagligen, vart man än gick, behövde bli förföljd utav en till två vakter runt omkring sig varje dag kunde bli jobbigt i längden, även om det var för en god sak. Men, men, det var en del utav kontraktet och jag förstod själv att det var en dålig idé att gå utan vakt vid detta tillfälle med tanke på vilken jag faktiskt skulle träffa, man visste aldrig vad hon hade att komma med för anklagelser.
Återigen tio minuter gick och jag började då tvivla på att hon ens skulle dyka upp, jag tittade en sista gång åt höger när jag sedan började ge mig av åt gatorna på vänster sida, där jag även hade ställt bilen. Men i sista stund så såg jag något blondt komma emot mig, vilket fick mig att stanna för ett ögonblick. Att se henne komma emot mig kändes fel, hon hade ett stort leende på läpparna som sågs på långa vägar vara fake, att hon sedan såg ut att precis kommit ifrån någon fest gjorde inte min reaktion på henne bättre. Jag fick det även bekräftat för mig när hon kom närmare att hon i varje fall inte var nykter, det kunde man både se på henne och känna på hennes ofräscha lukt.
"Hi Harry.", hon kom mig närmare då jag tog ett stort kliv bak. Jag tittade på vakten som var några meter bort att allt var okej och att han än så länge inte behövde oroa sig. "Thank you for giving me a another chance, I knew you wanted me.", hon tog återigen ett kliv fram, men det hindrade inte mig för att ännu en gång ta ett kliv bak.
"Before we talks, I want you to take away Elins number from your phone, yeah?", svarade jag bara henne och såg hur hon började ta upp något ur hennes BH, självklart var det telefonen och när hon sedan viftade med den framför mig för att bekräfta att hennes nummer var borttaget så valde jag att tro på det. "I also want you to leave us alone, all of us. Even me.", hennes lilla leende försvann och innan hon ens hann öppna munnen så fortsatte jag drastiskt. "And if you don't leave us alone, I will talk to the police and we have a few witnesses as can confirm everything you've done, do you get it?"
"Did you know everything?", frågade hon oroat och tittade ner på backen, som om hon skämdes. Jag fnös till åt hennes svar och la händerna i jackfickan.
"Does it matter?", ställde jag henne frågan och tittade irriterat på henne. Hon rycke på axlarna och mötte min blick. "But yes, I know everything. Can you leave us alone, please?"
Hon flinade stort, det verkade inte som att hon tog det hela på så stort allvar, vilket fick mig bara ännu argare. Jag sa dock ingenting, utan väntade istället för ett svar ifrån henne.
"Actually, I've already a new boyfriend as love me. I know you loved me Harry, it was you and me but I hate you now.", jag tog händerna för pannan och förstod inte vad hon menade med allt hon sade, hon var bara för mycket. Jag bet lite försiktigt på insidan utav läppen samtidigt som jag spännde käkarna, helst ville jag bara slå till henne, men jag kom då att tänka på vad killarna och Linn sade innan jag gick, och när jag tänkte efter, så var hon inte ens värd det. Hon var inte värd min uppmärksamhet längre.
"Aww, good for you, because do you know what? I hate you too.", flinade jag och nickade glatt åt henne. Hon sluddrade något som jag inte kunde höra och sedan försvann hon snabbt bort ur min åsyn. "Bitch", mumlade jag tyst för mig själv när jag sedan tittade bak på den svartklädda vakten och nickade. Det var dags att åka tillbaka och detta hade faktiskt gått bättre än jag tidigare trott, jag hade faktiskt inte behövt gjort så mycket alls.
Well, here it is! Japp, nu får vi se vad som händer! Jag kan dock lova att inget mer drama kommer i och med att jag tänkte avsluta denna novell snart, men lite svar på eventuella frågor kommer ni antagligen få svar på, som till exemper Filip, hur blir det mellan dom? Det kommer ! :) kram på er och ha en underbart bra fredag! Men kommentera gärna? :)
länkbyte #13
0
Gå in och kika på denna underbara novellblogg. Personligen tycker jag den är underbart bra och jag har faktiskt läst den ett bra tag nu. Gå in och släng in några kommentarer vettja! Det är bara kapitel 11 än så länge så ni hinner läsa ikapp ;)
Handling;
Mystery Girl: Ingen vet hur hon ser ut, hur gammal hon är eller ens vem hon är. Man vet bara om hennes hit och hennes röst. Hon spås en lysande framtid inom musikbranschen och är redan omtalad och hon har inte ens gått ut med hennes namn. Vadelma 19, är nya stjärnskottet. Hon är påväg till toppen och på vägen dit träffar hon på ett par killar som hon slår följe med. Nya överraskningar ligger bakom varje kulle men är musikbranschen verkligen det hon trodde det var. Klarar hon av pressen och hur går det med hennes privatliv. Följ Vadelmas väg till toppen i musikvärlden.
Del 66 finns här nedan och 67 kommer antagligen senare ikväll. Håll utkik. Kramis :)
everything about you, del 66
8
Linns Perspektiv;
Det spelade ingen roll om vi så skulle ut och shoppa, gå på bio eller bara dra oss ut på någon fest, alltid var de samma visa varje gång när det gällde dessa tjejer. Klickan var tolv, killarna skulle vara här om bara en halvtimme och alla tre, det vill säga Nadja, Erika och Elin låg fortfarande kvar i sängen. Jag skulle förmodligen gjort lika dant i vanliga fall, men inte idag. Det här var för mig, väldigt känsligt och jag ville att Harry skulle få reda på sanningen helst direkt.
Håret hade jag i stort sätt struntat i idag. Jag vaknade, drog några slingor bak och satte dem i en toffs bakom huvudet. Jag drog även på mig ett par gamla jeans och sedan en t-shirt med en vanlig shorta på, sedan var jag klar. Det var trots allt inte kungen jag skulle träffa precis. Jag hade både hunnit ätit frukost, väckt El och Louis för att berättat att resten av killarna kommer snart, och dragit på ett tunt lager med mascara. Med tunga steg gick jag upp för trappan för att återigen väcka tjejerna, men det som gläjde mig var att jag kunde höra fnisser och prat ifrån rummet, därför så fick det mig i alla fall att inse att det var vid liv. Åtminstonde trodde jag det.
Nadja och Erika låg fortfarande i sängen med sina mobiler i händerna medans Elin, som allt drama handlade om och anledningen till att killarna faktiskt skulle komma snart - låg och sov. Jag la armarna i kors, ställde mig i dörröppningen och bara tittade besviket på Erika och Nadja som direkt la märke till mig.
"Seriöst, kan ni gå upp eller? Dom kommer snart och ni ligger fortfarande i sängen.", klagade jag och stängde dörren efter mig.
"Va? Vilka kommer?", frågade Nadja förvånat och gnuggade sig i ögonen. Jag himlade med ögonen och förstod att det antagligen inte hört något om vad jag sagt till dem när jag försökt att väcka dem.
"Liam, Harry, Niall och förmodligen Zayn, som jag sagt säkert tio gånger nu. Vad lyssnar du med?", svarade jag irriterande och tog tag i en utav kuddarna, greppade ett stadigt tag om kudden och slog den allt vad jag kunde i den sovande Elins huvud. Självklart möttes jag inte av något trevligt precis, jag var väl medveten om att man inte skulle väcka Elin på grund av hennes hemska morgonhumör, men jag visste även att hon var väldigt utseendefixerad, därför så förstod jag att hon bara skulle bli surare om killarna helt plöstligt kom och hon var helt osminkad.
"Men vad håller du på med? låt mig sova, Linn. Ärligt.", muttrade Elin i sin kudde.
"Ja, om du säger det så. Men killarna kommer om mindre än en halvtimme och du vet mycket väl vad du ska göra när de kommer, så bäst du gör dig i ordning nu om du ska göra det.", jag gav med mig en medveten suck efter att jag gnällt på de alla tre egentligen. Jag kände mig som värsta mamman vid det här tillfället, vilket inte alls kändes bra att jag just skulle sättas vid den rollen, men om inte jag gjorde det, vem skulle då göra det?
En halvtimme senare var vi alla samlade. Det vill säga jag, Elin, Erika, Nadja, Harry, Liam, Zayn, Niall, Louis och till och med Eleanor satt inne i mitt lilla gästrum för att höra om vad Elin hade och berätta. Erika och Nadja satt vid varsin sida om mig och verkade inte kunna vara seriösa ens en liten sekund. De fnissade som aldrig förr och skulle jag vara ärlig så hade jag aldrig sett de så här fnittriga mer än på fyllan, därför började jag faktiskt undra om de hade tagit något det inte borde göra, men samtidigt så visste jag ju mycket väl att det inte var så. Förmodligen så hade bara Nadja fått med sig Erika på lika spår som henne själv och med det blivit en riktig "fangirl".
"Can you guys explain what's going on, and what do we here?", frågade Niall, inte allt för bitchigt men heller inte i det lugna tonläget som han ofta brukade ha. Han verkade mest förundrad över någonting, men skulle jag vara ärlig så såg alla fem plus El lika förvirrade ut de också, ja, vad gjorde det egentligen här? Jag kastade en snabb blick på Elin som bara nickade, hon visste vad hon skulle göra.
"At first, I want to say sorry to you, Harry. I'm ashamed for how I treated you last night and I know it was wrong, but I've a reason to it. And I'm so sorry for everything, but listen to me now.", hon andades kraftigt och tittade på mig. Jag log åt henne och såg hur tårarna bildades i hennes ögon. Jag kunde inget annat än att känna skuldkänslor, ingenting var ju egentligen hennes fel, egentligen var ju allting mitt fel, men jag höll munnen, vilket även de andra gjorde också, till och med Erika och Nadja.
"Yesterday I walk out and..-"
"And then I walked in here and pretend that everything was okay in front of you, but actually, nothing was okay.", få tårar spred sig över hennes rosenröda kinder och jag förstod nu hur jobbigt det borde ha varit för henne att sitta där och veta att man hade två val att välja på, att dö eller att skilja på mig och Harry. Hon satt ihopkrypt mellan Erika och Nadja som nu bytit plats till platsen bredvid henne. Jag passade då på att sätta mig bredvid Harry som såg ut att vara i något slagt chockstillestånd, vilket även Zayn och Niall verkade ha då de bara stirrade på henne utan att ens öppna munnen lite grann.
Liam däremot gick manligt fram till Elin, tog Erikas plats och höll om Elin stadigt samtidigt som han vaggade henne fram och tillbaka. Jag kunde även höra honom viska något som "nothing is your fault", vilket gjorde mig galet glad, och jag kunde även se hur avundsjukan steg i Nadjas ögon, vilket fick mig att le.
"Oh my god.", kom till sist ut ur Harrys halvöppna mun. Vi alla tittade mot honom. "We really need to do something, she's dangerous for hell!", konstaterade han och rikade blicken mot Elin som låg med huvudet lutat mot Liams axel.
"Our fans can be a little bit too much sometimes, especially when it comes to us and love, and El, Perrie, Linn or anyone else have to be strong when it comes to our fans and all the threat they're sending on them. But Hannah isn't a fan, or is she?", Louis tittade frågande mot mitt och Harrys håll och Harry bara ryckte på axlarna.
"I don't know. I don't know her and I don't remember nothing that she said to me that night.", konstaterade Harry irriterat och höll i mig hårdare, det märktes tydligt att han i alla fall inte ville prata om vad som hände mellan han och Hannah, vilket jag även hade förståelse för. Jag tittade på Harry som såg väldigt fundersam över något. Hans hår var draget bakåt och knapparna till hans tröja var halvt uppknäppt, som vanligt var han det finaste jag någonsin sett.
"Anyway, we have to do something and that's fast.", noterade Zayn som nu hoppat ner ifrån soffan för att sätta sig på golvet istället.
"Yeah, but what?", yttrade Erika som nu tittade förvirrat på oss alla.
"You can't do something really wrong with the thought about all those paps out there, but I think we have to be smart. Maybe it's the best if Harry talk to her by himself to get her away from you guys.", fastställde El, som nästan inte alls hade varit delaktig i konversationen över huvud taget, men jag höll med henne helt i det hon sade, kanske var det bäst att Harry pratade med henne själv och bad henne försvinna ut ur våra liv.
"No! I'd never do that. She's a psycho, seriously.", mumlade han och tittade ner i golvet. Jag tog hårt hans hand och pussade den ömt. Han vände då blicken snett upp mot mig och gav mig ett leende, det där leendet som kunde göra hela ens dag.
"But have you any better idea, Harry?", frågade Liam lite utmattat, ganska så desperat. Fortfarande hade han armarna runt om Elin, och ja, det såg verkligen söta ut tillsammans och det syntes hur mycket Liam brydde sig oss människor, även dom han knappt kände varandra så bra. En evig tystnad spred sig i rummet medans alla blickar var åt Harrys håll. Han förflyttade håret som ständigt envisades om att åka ner i hans panna, som tydligt syntes som en irritation för honom. När han sedan hade flyttat håret tillräckligt många gånger så tittade han äntligen upp på oss alla och nickade.
"Alright then, I do it.", svarade han med en hårt ton och ett allvarligt ansiktsuttryck. "Elin, send her a message that meet me at the club we first met each other in twenty minutes. At the same time, tell her to leave you alone."
Elin nickade stadigt med huvudet och gjorde precis vad Harry sade. Hon plockade fram telefonen och lät även Liam läsa det hon skrev, dock läste hon inte upp det högt, men vi alla visste ju redan vad hon skulle skriva. Harry reste sig upp och suckade tungt, jag tittade stolt på honom och lika så gjorde de andra.
"Take it easy out there then, man.", varnade Niall och gav honom en vänskaplig kram. Även Louis och El gjorde lika medans Liam fortfarande satt bredvid Elin och såg ut att trivas rätt bra där.
"Yes, think what you do now, Harry. Don't do anything wrong.", sköt Zayn in och klappade honom på axeln. Harry log lite och skakade på huvudet, leendet blev genast till ett flin.
"Why would I do that?", han blinkade med ena ögat åt mig och gav mig en lång kyss innan han sedan släppte taget och tittade mig rakt in i ögonen. "I'll be back soon, I love you.", mumlade han tyst innan hans läppar möttes med mina i en snabb puss igen.
"Yes but think about what the boys told you, be careful out there.", han log och nickade svagt.
"If you promise to wait here for me when I'll be back?", jag fnissade åt hans flirtiga attityd och nickade ivrigt som svar.
"Of course I will. Love you.", sa jag med ett leende och pussade på han en sista gång innan han skulle ge sig iväg.
Nuså! Kanske var det bäst att Harry åkte och pratade med henne själv, eller var det helt fel kanske? och tror n i att hon ens kommer? Kommentera vad ni tror och kommentera gärna era åsikter om novellen hittills?
Och som jag sade tidigare, ja, denna är snart slut men för er som ej förstod det tidigare, så JA det kommer en till novell efter denna! :D kram på er ♥
everything about you, del 65
9
Harrys Perspektiv;
Röster hördes utifrån rummet. Med tanke på hur sent det blev igår, eller rättare sagt - inatt, så bestämde vi att vi alla fyra kunde åka hem till mig för att sova. Louis däremot valde att stanna kvar med Eleanor över natten, vilket vi självklart förstod. Egentligen skulle jag inte ha något emot att ligga med armarna runt omkring min fina flickvän inatt jag heller, men jag hade även förståelse över att hon ville passa på att vara med sina vänner. De verkade faktiskt väldigt snälla, dock verkade den brunhåriga tjejen vid namnet Elin ogilla mig starkt. I alla fall vad det verkade som då hon kunde ge mig obekväma blickar och oskyldiga miner så fort jag tittade åt hennes håll, eller om jag höll om Linn. Jag hade ingen aning om vad jag hade gjort eller något alls, men en förklaring till hennes beteende om mig ville jag åtminstone ha.
Sömnigt räckte jag mig efter min mobil som låg nattygsbordet bredvid mig, klickade igång den och la direkt märke till mina två sms, ett ifrån Gemma och ett ifrån Linn. Av ren nyfikenhet av vad Gemma ville, eftersom hon för det mesta ringde då hon ville något, så klickade jag upp hennes sms först och läste det tyst för mig själv flera gånger med ett leende på läpparna.
~ Harry, it was a long time ago since we talked now and I actually miss my little brother. Are you free in this week? I want to meet you before you go on tour again. And I'd with pleasure meet your new girlfriend, I've heard a lot of things from other people about you two, but nothing from you. Now I want to know everything ;) see you soon xx ~
Det fanns så mycket förklaringar till att jag ofta inte hade tid till att träffa min familj, och jag kunde ofta skämmas över hur dålig jag var på att höra av mig, men ett leende spred sig varje gång då de hörde av sig och sade hur mycket det saknade mig, och att Gemma även tog upp Linn i smset fick mig att vilja träffa henne lite mer, kanske skulle jag följa hennes förslag, att ta med Linn, kanske skulle dom komma bra överens.
Linn kom genast in i mina tankar och jag påmindes även om att jag fått ett sms ifrån henne med, med ett bredare leende än tidigare klickade jag fort upp smset för att läsa vad Linn hade på hjärtat, dock så försvann leendet ganska så fort när jag läste vad hon hade skrivit.
~ I know you're sleeping right now, but give me a ring as soon as possible. We have a little bit problem and answer on why Elin was behaving so strange. But yeah, call me when you can. Love you babe, sleep well xxxx ~
Den sista meningen gav mig ett litet hopp på att det inte handlade om oss och vårat förhållande i varje fall. Men ändå så började jag undra, vad menade hon? vad var det för problem och varför hade hennes kompis, som inte hade någon anledning alls att vara så otrevlig, betett sig så konstigt? Många frågor bildades i mitt huvud samtidigt som jag själv inte kunde besvara dem, istället visste jag en person som kunde det. Utan att tveka så letade jag upp Linn i kontaktlistan och ringde snabbt upp henne. Många tunga signaler gick innan hon slutligen svarade. Hennes röst lät rispig och hes, precis som hennes morgonröst alltid låter, vilket fick mig att le med tanke på att jag förmodligen väckte henne.
"Goodmorning Harry.", jag kunde nästan se hur ett leende vandrande på hennes mjuka fina läppar då hon sade sin mening. Jag däremot log som en tok och insåg nu hur mycket jag saknade henne, även om vi senast sågs för mindre än tjugofyra timmar sedan.
"Morning sweetheart.", började jag och tvingade mig själv att sluta le. "Is someting wrong?", frågade jag dystert och spännde käkarna en aning samtidigt som jag rättade till täcket som nästan åkt ner på golvet.
"Yeah actually, but I can't take it on the phone and the rest of us still sleeping. But can you and the boys come to El.. Uhm.-", hon tog en kort paus där hon förmodligen kollade klockan, jag passade även på att göra det jag med eftersom jag tidigare inte ens hade tänkt på det, den var halv elva. "- about two hours?"
Jag visste att vi var näst intill lediga denna vecka innan våran Europa-turné startade, det var bara några ynka intervjuer och sådanna saker kvar, dock fanns det inte på schemat idag, så det skulle passa perfekt.
"Yeah, sure. Should I take the boys with me?", jag märkte själv hur töntig jag lät, som någon pappa ungefär, men det verkade Linn inte alls lägga märke till, utan hon svarade endast med ett simpelt 'ja' som en bekräftelse på min fråga. "Good. See you in two hours then. Love you."
"Yes, we will. Love you too, baby."
Ungefär fem minuter efter att jag lagt på med Linn så tröttnade jag av att bara ligga och slöa i sängen, även om det var det jag ofta gjorde på våra lediga dagar så kände jag mig ändå för att gå ut och göra killarna sällskap, eftersom jag tydligt hörde att de var vakna. Det var ju i och för sig dom som hade väckt mig med deras högljuda röster och påfrestande skratt. Just när jag ställt mig upp ur sängen hördes en hög duns i ytterdörren, en smäll som bara Niall brukade tillkomma med då han stängde igen dörrarna efter sig, vad han hade gjort skulle jag snart ta reda på. Utan att sätta på mig något annat än mina svarta boxers så gick jag med snabba steg ut från mitt rum där man såg Niall ta av sig sina ytterskor med en igenkänd påse i ena handen och drickor i den andra.
"We were so hungry so they send me to go at Mc Donald's and buy food to them and me.", började han oskyldigt. Liam och Zayn mötte honom i hallen och de båda ställde sig ivrigt och tittade ner i påsen. "We bought hamburger to you too, Haz, we know you so well."
"I guess so.", var det enda som föll ur min mun när jag sedan följde dem med in till köket för att plocka upp deras mat, som tydligen också var min mat.
"Hamburger to breakfast, yummy!", konstaterade Liam när han snabbt tog en stadig tugga i sin flottiga cheeseburgare. "So, what happend today, boys? any plans?", frågade han sedan full med mat i munnen. Niall brast såklart ut i skratt och skakade sedan på huvudet.
"Perrie is with the rest of Little Mix today and should write some new songs, so I guess we're just chillin'.", inflikade Zayn samtidigt som han stoppade in en nuggets i sin mun.
"Linn have something to tell us all, I think we need to listen, it was very important.", sa jag lugnt och drack lite ur min cola. De tittade först på mig, sedan på varandra men blicken fastnade till sist på mig igen. De såg ut som ett frågetecken alla tre, men eftersom jag visste lika mycket som dom visste, så kunde jag inget annat än att rycka på axlarna.
"Our trainer would be so disappointed at us right now, when he know us eat junk food to breakfast in a sunday.", skrattade Niall lite lustigt för att förmodligen komma på andra tankar ett tag. Jag kom då att tänka på Louis också, det var faktsikt ganska så trist utan honom och hans usla skämt vid matbordet, fast och andra sidan, dessa killar dög mycket väl de också med tanke på deras usla morgonhumor.
"Well, we're free today. The coach has nothing to say about it right now.", fastställde Zayn med ett stort leende på läpparna.
Vi alla höll med och tog en tugga av vår burgare samtidigt, sedan höjde vi upp våra colaglas och skålade, utan någon som helst anledning, vi bara gjorde det.
Ja, det fick sluta lite bra denna gång! Nästa del träffar de Linn och tjejerna.
Kommentera? :D
everything about you, del 64
11
Linns Perspektiv;
"Jag tror inte att Harry älskar dig på riktigt efter det han gjorde mot mig tidigare idag när ingen av er såg på, undertiden jag hjälpte honom att bära ut kopparna.", jag stelnade till, hon stelnade till, hon svalde hårt medans jag såg ilsket och besviket på Elin som fortfarande bara såg ut som ett enda stort frågetecken.
"Vad menar du?", frågade jag stramt och försökte blinka bort de få tårar som bildades i mina ögon.
"Han försökte kyssa mig, Linn.", hennes ord kom som en chock. Nej, aldrig skulle Harry göra något sånt. Aldrig skulle Harry vara en lika idiot som Carl, som försökte ta mina bästa vänner. Men samtidigt, varför skulle Elin ljuga för mig?
Elins Perspektiv;
Jag kände mig hemsk. Jag hade fått en order till att göra en sak som jag egentligen var helt emot. Jag ljög mitt framför ögonen på mina bästa vänner däremot. Linn förtjänade att vara lycklig, efter allt hon gått igenom, hon förtjänade Harry som gjorde henne så lycklig, så vad höll jag på med? varför ljög jag? varför gick jag med på detta och varför kämpade jag inte emot lite till? jo svaret var däremot givet, jag ville verkligen inte dö men den där tjejen som tydligen hette Hannah gav mig inga andra altenativ än att dö eller att skilja Linn och Harry samman. Jag satte mig upp i sängen och såg hur Linn låg med huvudet i kudden. Känslan inom mig var inte alls bra, magen kändes som en enda stor klump och jag kände mig som världens sämsta kompis, vilket jag även var. Nadja strök henne på ryggen medans Erika bara stirrade argsint mot mig. Även om det inte var en sådan stor lögn så visste jag att det fortfarande var en lögn, och sen när hade jag ljugit för dessa tjejer? Jag visste även att lögnen betydde någonting, den betydde något för Linn och jag kände mig hemsk som fortsatte att dra ut på det. Jag tittade ner i mobilen och såg att jag fått ett sms, numret var okänt men jag förstod vem det var ifrån, i och med att jag bara för några timmar sedan givit Hannah mitt nummer så att hon lätt skulle få kontakt med mig, så var det antagligen hon. Efter några sekunder klickade jag upp smset och jag klumpen i magen bara ökade, varför hände detta mig? varför lärde detta ske, kunde hon inte bara leva med att om Harry var lycklig så kunde hon vara lycklig för hans skull.
~ Hi there. How's it going? remember I let you go, now I want my boy. ~
Okej, det var säkert, den tjejen hade inget hjärta. Jag blev både skrämd och irriterad på smset att jag av ren vana bara slängde bort mobilen som tur var stötte i väggen där Linn låg med huvudet begraven i kudden. Dock var Nadja snabb med att ta den.
"Ge hit den.", talade jag med en ganska så hög röst, men inte alls för hög så att inte El och Louis skulle komma in och undra om något var fel. Nadja flinade stort och skakade på huvudet, som hon alltid gjorde när hon hade den. I vanliga fall brukade hon även också få ha den, då jag inte haft några hemligheter för dem tidigare, men smset var ju inget hon skulle få se precis då jag visste att de fortfarande fanns på displayen eftersom jag aldrig klickade ner det ordentligt. "Okej, Nad. Det är verkligen inte roligt, får jag den.", röt jag till och väckte nu både till mig Erikas och Linns intresse.
"Vad har du för hemligt för oss då?", inflikade Erika med ett större flin än Nadja tillkom med. Jag ryckte på axlarna och bara ruskade på huvudet.
"Inget.", muttrade jag och gjorde ett försök till att ta tag i mobilen som Nadja hårt höll i sin hand, men förjäves. Jag gav upp och satte mig ordentligt i sängen igen. De skulle få reda på det förr eller senare i alla fall, så varför inte bara låta dem få veta nu med en gång.
"Oh, ett sms ser jag. Vem är den lycklige killen?", började Nadja med medans hon koncentrerade sig på skärmen. Jag kollade djupt ner i täcket då Nadja återigen öppnade munnen, då hon förmodligen läst klart. "De här med att Harry försökte kyssa mig tror inte jag riktigt på.", hon slängde mobilen till Erika som läste högt för oss alla. Jag skämdes under vart enda ord hon läste upp, jag gjorde verkligen det. Även om jag innerst inne förstod att det inte var mig det var fel på, det var Hannah. Det var hon som hade tvingat mig och låtit detta hända.
"Förlåt.", pep jag fram och sneglade på Erika, som låg på andra sidan om mig. Samtidigt som blickarna från Nadja och Linn brann vid sidan av, de alla såg väldigt besvikna ut på mig, vilket jag självklart hade anseende om.
"Vad var det som egentligen hände ikväll när du bara försvann?", det var nu Linn som orkat öppna munnen, även om hennes ansikte var dränkt med tårar. Skuldkänslan inom mig fortsatte att stiga då jag visste att det bara var jag som var anledningen till hennes tårar.
"Harry försökte aldrig kyssa mig, det var bara något jag sa.", jag bet mig i läppen. Jag visste att jag skulle berättat sanningen ifrån början, om hur Hannah slog mig och sedan hotade mig i hennes egna rum. Kanske skulle de kunnat hjälpt mig ur situationen då, men nu, jag kände mig fortfarande hemsk och jag visste att om jag skulle berätta sanningen nu så skulle jag antagligen få ännu fler emot mig, om hur jag ljög om allt och hur dum jag var som lyssnade på den idioten till människa.
"Men varför, Elin? varför vill du förstöra mellan mig och Harry? jag menar, om du är svartsjuk så kunde du bara ha sagt det istället för att låta mig tro på din lögn.", började Linn försiktigt. Våra blickar möttes och även mina tårar började sakta tränga sig fram. "Och vem var det du fick smset ifrån?"
"Ska jag berätta sanningen så vill jag att ni tror på mig. Visst, ni behöver inte förlåta mig, men jag vill att ni tror mig och kanske kan försöka sätta er in i min situation, right?", de alla tvekade ett tag, men så fort som de alla tre nickat på sina huvuden så började jag berätta.
"Jag vet inte om jag vågar tro på det där, om jag ska vara ärlig.", mumlade Erika som alltid skulle vara svårast att övertala. Jag drog eftar andan och förstod att det skulle bli så här, att de trodde att jag kom på allt detta för ännu mer uppmärksamhet. Trots att jag hade sagt allt som jag mindes i den minsta lilla detalj och inte ens hoppat över små saker, så kunde jag fortfarande förstå varför deras tillit för mig var väldigt liten just nu. Jag nickade svagt och tittade åt Linn och Nadjas håll.
"Jag tror dig.", Linns svar kom fort och ärligt. Hon såg allvarlig ut i ansiktsuttrycket och hade högja ögonbryn samtidigt som hennes tankar såg ut att vara någon helt annan stans än vid oss just då. "Det är inte första gången hon har försökt förstöra för mig och Harry precis. Hon såg mig på galan, och förmodligen även dig, Elin. Sedan använde hon dig som en gissla för att få Harry på sin sida igen.", förklarade hon kort. När Linn berättade att det inte var första gången som Hannah har försökt förstöra för dem så kände jag mig otroligt dum. Jag hade trots allt detta varit en del av hennes plan och hon visste precis att hon skulle hålla på att förstöra mellan oss tjejer med.
"Faktiskt så måste jag faktiskt tro på dig också, hon är inte så speciellt uppskattad bland fansen då hon många gånger kommit med spydiga kommentarer till tidningar, om One Direction och massor av sånna saker. Jag tror inte ens att hon riktigt vill ha Harry, jag tror bara att hon är ute efter hans pengar."
Jag nickade instämmande och kunde inte hålla med mer. Jag visste egentligen ingenting om det hon sade mer än att hon borde vara väldigt överskattad bland fans. Jag drog försiktigt lite med mungiporna och bildade ett svagt leende när jag sedan tittade på Linn.
"Förlåt Linn, för de jag sa. Jag menade det verkligen inte. Du och Harry är så himla perfekta och jag är bara glad över att han gör dig så lycklig, inget får mig att må bättre än att se dig lycklig, och han är bara för perfekt för dig. Jag vet inte vad jag tänkte på när jag lyssnade på henne, jag var bara rädd och..-"
Linn hoppade snabbt över Nadja och la armen över mig. Hon pussade mig löst på kinden och gnuggade näven igenom mitt hår, precis som hon alltid gjorde då vi haft en konflikt med oss tjejer emellan. Det här med att gnuggas i håret, som i och för sig gjorde väldigt ont, hade vi gjort sedan föralltid, men hur vi lärt oss att göra det på riktigt och så hårt var ju genom fotbollen, som vi helt plöstligt bara slutade på, av ingen anledning, vilket kunde vara synd med tanke på att Linn och Erika faktiskt var riktigt bra, medans jag och Nadja mest var där för att resten av oss var där. Jag log av tanken och ruskade lite smått på huvudet.
"Det är lugnt, Elin. Du gjorde det du var tvungen till, du gjorde det du behövde göra för att rädda dig själv, jag förstår dig. Men jag ska prata med Harry om det, jag ska skriva till honom direkt faktiskt, vi måste verkligen prata om henne. Men en sak är säker i varje fall, och det är att vi aldrig ska låta något hända dig, hur gärna hon än vill. Vi ska göra våran egen plan.", fnissade Linn och tittade mot Nadja som genast föll in i hennes fnitter. Erika däremot såg fortfarande skeptisk ut, men som vanligt lättade det sig ganska snabbt det med.
"Ni behöver inte hjälpa mig ur det här, jag kan göra det själv och jag förtjänar inte eran hjälp.", sa jag efter en stund när vi alla lagt oss ordentligt i sängen igen.
"Elin, håll tyst. Det är klart att vi hjälper dig ur det här, vi gör det tillsammans. Kom inte med några usla ursäkter om att du gör det själv, vi vet att du inte är riskabel till det ensam, men tillsammans klarar vi henne, vi är dubbelt så mer än henne, vi tar henne tillsammans. Hon ska fan inte få styra över dig så där.", svarade Nadja snabbt och vände huvudet mot mitt håll.
"Ja, men oavsett om anledningen är dålig eller inte, vi kommer alltid hjälpa dig och finnas där för dig. Det är vi för alltid och aldrig ska vi behöva gå igenom jobbiga saker ensam, kommer ni ihåg?", sköt Erika in.
"Exakt. Och med Harry och säkert resten av killarnas hjälp så är vi helt säkra, hon kommer aldrig våga göra något mot dig, Elin, så länge som vi är i närheten eller någonting. ", konstaterade Linn och jag kunde höra hur Nadja pep till av lycka då hon nämnde 'killarna' eftersom de självklart bara betydde en sak i Nadjas huvud One Direction. Jag log för mig själv och nickade i min ensamhet, även om jag visste att de inte såg. När jag väl blundade, slappnade av och började tänka på andra saker så somnade jag med en gång, vilket jag inte verkade vara ensam om. De tre runt om mig verkade vara lika slut som mig. Det hade varit en för lång och dramatisk dag för att vara sann, sömn vad det minsta jag kunde begära just då.
Ledsen om det är lite segt just nu, eller något. Men det är så att jag vill helst avsluta denna novell alldeles snart nu faktiskt. Anledningen till att den kanske är lite seg osv, just nu är att den faktiskt är ganska så lång. Redan 64 delar - sådan lång novell har jag aldig haft faktiskt, men jag tänkte faktiskt avrunda snart, men självklart ska ni få erat slut! Än så länge fortsätter dramat :)
Jag har också redan börjat kommit på en handling till min nästa novell, ser fram emot till att få börja med den :)
Glöm inte att kommentera! Vad tyckte ni om delen och vad kommer de att hitta på för att försöka stoppa Hannah tror ni? ;)
everything about you, del 63
8
Liams Perspektiv;
"Have you call her, again?", frågade Louis lugnt och tittade oroligt på alla oss.
"Yes, a million times, she doesn't answer on hers fucking telephone. She always answered on it."; nästan skrek Nadja och man såg hur upprörd hon var. Vilket jag självklart förstod, tänk om något allvarligt hade hänt?
"We need to find her.", konstaterade Harry och trog på sig skorna igen. Jag följde hans exempel och lika så gjorde de andra som var samlade i Eleanors hall, tur var väl det att vi var flera och ännu bättre var det att El's hall var stor nog till oss alla. Dock hade Perrie och Little Mix-gänget varit tvungen att gått. Men jag, tillsammans med killarna och Linn och resten av hennes vänner var riskabel till att hitta henne. Bara inte något hemskt hade kunnat inträffat henne, visst, det var London vi snackade om, men trots det så var vi fortfarande inte helt säkra här.
Linns Perspektiv;
Klockan började närma sig tolvslaget och vi hade ännu inte funnit Elin. Jag började faktiskt bli väldigt orolig för henne och för vad som hade hänt då Louis, El, Jag, Liam och Harry hade åkt runt i minst en halvtimme i Londons både mörka och belysta gator, stora som små, men fortfarande ingen syn på henne. Niall, Zayn, Erika och Nadja hade stannat hemma utifall hon skulle kommit hem under tiden. Men även som hade varken sett eller hört skymten av henne. Nu satt vi i varje fall hemma, trötta, utslitna och väldigt bekymrade för vad som hade kunnat hänt henne.
Erika och Nadja var också väldigt trötta, det såg man. Det hade ju faktiskt flugit hit idag redan, därför så kunde jag även förstå dem. Louis och El satt i andra änden utav soffan och nästan sov dom med, faktiskt var ingen av oss särskillt pigga men ändå så kändes det ju inte rätt att somnade mitt i allt heller. Elins första dag i London och hon var redan försvunnen. Dock ville vi vänta med att ringa polisen ifall hon skulle komma tillbaka snart.
Jag blev trött av att bara sitta och vänta, därför ställde jag mig upp och tittade på dem andra då jag direkt fångade deras uppmärksamhet.
"I want some warm chocolate. Who's join me?", att Nadja och Elin utan tvekan ställde sig upp för att följa med mig in till köket hade jag ingen tvivel om. Det var alltid på när det gällde varm choklad. Även Niall verkade väldigt sugen på de då han bara höjde handen lite försiktigt.
"I'm fine, thanks.", svarade Zayn trött och gav med sig en riktig gäspning. El, Harry och Liam såg lite osäkra ut om det ville ha eller inte. Medans Louis var på Zayns sida i detta läget då han artigt också tackat nej. Jag fick tillslut även ett riktigt svar ifrån de andra då de alla tackade ja.
"Yeah, why not?", svarade Harry och reste sig upp från fotöljen. Jag log åt honom och hav han ett leende som han snabbt besvarade.
"Do one for me, Linn.", hojtade Eleanor ifrån rummet. Jag himlade lite med ögonen och nickade för mig själv. "Or should I come?", fortsatte hon sedan då hon insåg att jag aldrig svarade. Jag fnittrade och tittade lite på Harry som stod och rörde i den varma mjölken som kokade på spisen.
"I do it for you, El. We can do it for all of you by the way.", ropade jag ifrån köket och jag hörde genast något slags glädjetjut ifrån Niall. Nadja for direkt in till vardagsrummet igen då hon insåg att hon ändå inte gjorde någon nytta i köket. Jag tittade på Erika som satt på stolen och bara tittade ut, jag förstod att hon tänkte på Elin. Tänk om något riktigt hemskt skulle kunna ha hänt henne och vem skulle ha hjärtat till att göra så mot den mest snällaste personen i världen? Jag suckade och vände blicken mot Harry som sakta rörde ner chokladen i mjölken.
"What if shes not will be fine?", frågade jag tyst och tittade in i Harrys ögon. Han släppte taget om den kokande varma chokladen och gick snabbt fram till mig, drog in mig i sin trygga famn och pussade mig på pannan.
"She will be okay, Linn. Don't worry.", hans ord som ofta brukade lugna mig funkade idag ovanligt dåligt. Jag trodde inte på han sade, jag ville tro att hon var okej, men alltid skulle jag vara den som alltid trodde på det värsta. Jag kastade en blick mot Erika som fortfarande hade blicken utåt, jag skulle precis gå fram till henne då hela hon ryckte till och började mållöst peka med fingret utåt.
"What?", frågade jag oroligt och rusade fram till henne för att se vad hon fått syn på. Där var hon. Elin, med hennes fina klänning som inte alls såg så fin ut längre, hennes lockiga bruna hår var ruffsigt och vad jag kunde se ifrån fönstret så var hon helt svart runt ögonen. Vad hade kunnat hända, varför såg hon så hemsk ut och hade någon gjort henne illa?
Ett försök till att öppna dörren så diskret som möjligt skulle funkat bra om vi inte redan hade sett henne ifrån fönstret. Jag, Elin och Nadja stod redan bara någon meter ifrån ytterdörren då ett litet huvud som direkt var igenkänt, stack in och sedan så tittade hon besviket på oss. Som om hon skämdes över någonting.
"Elin, what the hell?", svor Nadja och gick ännu närmare henne. "Vi har varit så jävla oroliga över dig, var fan har du varit någon stans? Liam, Linn, Harry, El och Louis har varit ute med bilen medans vi andra bara suttit här hemma och väntat på att du skulle kommit hem. Vart har du varit och varför har du inte sagt något? du kunde i alla fall ha ringt!", fortsätte hon att ryta, vilket dock kunde förstå med tanke på omständigheterna.
"Jag är okej, hörrni!", svarade hon snabbt och tog händerna framför oss som ett täcken på att vi inte skulle komma närmare längre. "Jag mår bra, jag tog bara en lång promenad och gick vilse, det är allt. Sen dog min mobil.", förklarade hon, mer hann hon inte säga förrän Harry trängde sig förbi oss med ett vacklande leende på läpparna.
"Do you want some warm chocolate?", försökte han och räckte fram en kopp. Han hade gjort det riktigt fint, det var både grädde och lite pulverchoklad över. Hon log svagt och tog vänligt emot koppen han räckte fram till henne. Hon mimade ett lätt 'thank you', vilket han nöjde sig med och försvann till köket igen för att förmodligen fylla på. Jag ville så gärna hjälpa honom, men det kändes som att detta samtal med Elin var aningen viktigare.
"Jag orkar inte bråka med er, tjejer. Jag är okej, men tack ändå för att ni bryr er. Men kan vi inte bara njuta av denna vecka och bara ha skoj, som vi lovade varandra innan vi bestämde denna resa?", hon hade i och för sig rätt i det, men ändå så tyckte jag att det var allvarligt att hon bara försvann så där, vad som helst hade kunnat hända, London var stort, dubbelt så större än Stockholm, hon behövde lära sig att man inte beter sig hur som helst.
"Om du lovar att detta inte händer igen.", konstaterade Erika och gav oss båda en blick där hon ville att vi skulle bekräfta att hennes ord stämmde, vilket jag höll med om, även Nadja. Elin drog till med ett brett leende och nickade.
"Jag lovar.", hon tog av sig sina obehadligt höga klackskor och gick nonchalant förbi oss, in till vardagsrummet där de andra satt.
"I'm just glad you're okay.", klargjorde Liam och tog en sipp av den nu ljumma chokladen. Vi hade bara setat och tagit det lugnt. Vi hade tagit igen oss efter den långa dagen och kvällen, vilket bara var skönt. Jag kunde se hur Elin då och då gav mig och Harry obekväma blickar så fort vi gjorde någonting, men det var något jag inte brydde mig om särskillt mycket. Hon hade sina killar i Stockholm där hon ofta minglade och låg runt, men som tur var så har hon insett att jag inte alls var den personen. Men det var alltid fördelen med att ha en vän som alltid var populär bland killar, alltid hade hon något nytt och roligt att berätta gällande dom, därför så lade jag inte mig i så mycket om hennes liv om killar, hennes syn på kärlek eller hennes fylleragg över huvud taget, men som bästa vänner accepterade vi alltid varandra, vilket gjorde oss ännu mer tajtare genom att låta varandra vara sig själva.
Killarna, förutom Louis som stannat kvar över natten hos El, hade åkt hem. Det var jobbigt att säga hej då till Harry då jag helst hade velat sovit med honom inatt och bara mysigt, men hade men tre bästa vänner som var på besök, vilket inte hände varje gång att de kom en vecka då jag hälsat på i London, så skulle man ju självklart ta ta vara på tiden med dom. Dock fick jag absolut inte glömma Harry, han skulle också få vara med på ett hörn, jag visste ju att det skulle bli helt annorlunda när jag for hem till Sverige igen, då distansen mellan oss var väldigt lång, men som jag tidigare tänkt, detta förhållandet var värt att kämpa för.
Vi la oss ner pladdask i våra nybäddade sängar som mamma hade gjort till oss då hon, tillsammans med El's föräldrar bosatt sig hos mormor för några dagar. Vilket betydde att huset var vårt så länge. Vi alla låg länge under tystnad, vilket var ganska vanligt för oss, sedan efter ungeför tio minuter, då vi piggnat till, pratade vi som aldrig förr, precis som alltid. Vi kunde verkligen prata i timmar.
"Uhm.. Linn?", det var Elins tonläge som hördes. Den lät osäker, obehaglig och verkade inte alls vara bekväm i situationen. Jag struntade i att svara henne och istället vände blicken åt henne, som även Nadja och Erika hade gjort. "Älskar du verkligen Harry? jag menar.. Jag tycker du passar bättre tillsammans med Carl och han älskar ju dig och allting och.."; jag ville inte höra mer. Hörde jag ens rätt? kom de där orden ifrån min bästa vän?
"Vad pratar du om, Elin?", Erika tog steget till att föra konversationen framåt och hon gav henne en besviken och irriterad blick. Som om att jag skulle kunna gråta över Carl när som helst. "Vi hatar ju Calle och man ser ju verkligen hur mycket Harry och Linn älskar varandra. Vad är ditt problem?", aldrig hade jag hört Erika så arg på henne förut, aldrig. De var alltid de två som kom överens mest utav oss tjejer. Elin bet sig i läppen, med tårar i ögonen så såg man hur hennes hjärna jobbade hårt för att komma på något att säga.
"Jag tror inte att Harry älskar dig på riktigt efter det han gjorde mot mig tidigare idag när ingen av er såg på, undertiden jag hjälpte honom att bära ut kopparna.", jag stelnade till, hon stelnade till, hon svalde hårt medans jag såg ilsket och besviket på Elin som fortfarande bara såg ut som ett enda stort frågetecken.
"Vad menar du?", frågade jag stramt och försökte blinka bort de få tårar som bildades i mina ögon.
"Han försökte kyssa mig, Linn.", hennes ord kom som en chock. Nej, aldrig skulle Harry göra något sånt. Aldrig skulle Harry vara en lika idiot som Carl, som försökte ta mina bästa vänner. Men samtidigt, varför skulle Elin ljuga för mig?
Kommentera! ;)
everything about you, del 62
10
Elins Perspektiv;
Hon drog in ett djupt bloss och andades ut röken rakt på mig. Jag suckade och skulle just till att förflytta mig till något annat ställe då hon öppnade munnen med ord som jag bara inte kunde motstå.
"You're one of Linns friends, isn't you?"
"How could you know that?", jag vände mot mot henne och våra ögon möttes. Hon såg allvarlig ut, samtidigt som hon såg aningens osäker ut. Hon gav mig ett roat leende som jag nu lyckades se då jag förmodligen vänt mig vid mörkret. Jag la armarna i kors, mer hann jag inte säga förrän hennes näve var hårt slagen mot min kind och allt svartnade.
Huvudet värkte och jag vaknade av att jag kunde höra röster från rummet intill. Jag öppnade ögonen och insåg att jag var hårt fastspänd runt något hårt. Jag visste inte vart jag var, men jag visste att jag i alla fall var inomhus, se kunde jag också göra i och med att det var ljust i rummet, framför mig stod en säng, en garderob och i sängen låg en dator. Jag såg ut att vara i ett typiskt tjejrum, det såg faktiskt ganska så fint ut. Vad jag gjorde här visste jag dock inte. Men för varje sekund som gick så vaknade jag upp mer och mer, och plötsligt började jag att komma ihåg saker. Den blonda tjejen, cigaretten, slaget. Vad hade jag gjort henne och vad skulle hon göra med mig? Jag gjorde allt som kom i min väg för att försöka få upp det hårda repen runt om mig, men just när jag lyckats slita loss repet om mina armar så öppnades dörren och samma tjej som tidigare kom in. Hon såg stolt ut, som om hon vunnit ett pris eller något.
"Why am I here? Can you explain what I've done to you?", jag röt till allt jag kunde. Till en början såg hon skeptiskt ut, men sedan ändrades hennes breda leende sig till ett flin.
"Oh, poor little girl.", flinade hon och kom närmare mig. Jag försökte att ta mig loss ifrån repet som var runt omkring mig, men jag visste att jag aldrig hade någon chans. Det var lindat minst tio gånger runt om mig med ett tjockt rep. Jag bet ihop och tittade med kisande ögon på mig. Måtte hon inte göra illa mig igen.
"I shouldn't hit or hurt you again.", förklarade hon och slog sig ner framför mig på golvet. Det var som om hon hade läst mina tankar. Jag tittade konstigt på henne medans hennes läskiga flin fortfarande var på hennes läppar. "But then do you have to make me a favor."
"A favor?", jag upprepade hennes ord och visste inte riktigt vad jag skulle svara på det. Jag ville helst inte bli slagen, eller kanske något ännu värre. Därför satt jag stilla där jag satt och gjorde inte det minsta lilla försök till att säga emot.
"I want Harry for myself, okay? I had him first. We had sex and I know he want me too. You should take away Harry from your friend Linn, right? Otherwise I'll found you and hit you as well, you get it?", jag stelnade till. Jag ville bara slå till henne, allt jag kunde just nu, men jag visste att hon var dubbelt så mycket starkare än mig just nu, jag var trots allt fastspänd i ett hårt rep, man skulle kunna säga att det hela var som på film, fast den enda skillnaden var att detta var verklighet.
"Never mind!", svarade jag argt och stirrade allvarligt på den blonda tjejen. Hur hon ens hade hjärtat till att vilja förstöra för två andra människor som var lyckliga tillsammans, jag kunde bara inte förstå det. "Linn is my best friend, I'd never do that because you threatening me.", hennes ögon svartnade och hennes hand var uppe vid mitt huvud och mötte min kind återigen, fast denna gång bara med handflatan. En mäktig smäll som både hördes och kändes bildades och jag kunde bara inte förstå hur denna människa någonsin skulle kunna orka med sig själv.
"You do as I said to you, right? And if you say someting about me to the other, I'll finally found you and kill you. I keep my eyes on you, just as you know. Okay?", jag skulle ljuga om jag sade att jag inte var rädd just nu, för det var precis det jag var. Jag var dörädd. Aldrig hade jag någonsin blivit hotad på detta sätt förut och aldrig hade jag någonsin behövd välja mellan att svikit min bästa vän eller att välja att dö. Jag blev helt förvirrad men samtidigt så hade jag inget annat val. Jag hade träffat Harry en gång, jag hade ingen aning om vad han var för typ av kille, men en sak visste jag i alla fall, han gjorde Linn lycklig, därför skulle det bli svårt att behöva skilja på dem, det gjorde ont som bästa vän att behöva förstöra mellan dem. Men vad hade jag för annat val?
"Yes, I'll try to get them breakup, right?", försäkrade jag henne om och ett leende spred sig över hennes rosenröda fyllda läppar. Det kändes inte alls bra, men jag började få ont om syre och jag kände att jag verkligen behövde luft nu. Luften här inne var fylld med stanker ifrån både tobak och alkohol, vilket fick mig alldeles illamånde.
"Good.", flinade hon och började släppa upp den hårda knuten. "We're a good team, right? And yeah.. When they call you, say that you just took a walk, because you did it, right?", hon släppte repen om mig och gav mig sina svarta, läskiga ögon som man bara inte vågade säga nej till. Jag nickade av rädsla och kände hur tårar bildades i mina ögon. "I'll follow you upstairs. My dad is home, so if he say something, you're just my friend, yeah?"
Jag nickade till bekräftelse och ville helst bara slå till henne, men jag hade varken hjärtat eller kraften till att våga eller orka göra en sådan sak. Aldrig hade jag viljat skadat någon tidigare, och inte heller nu. Hur gärna jag än ville göra det.
Liams Perspektiv;
Tjejen jag tidigare pratat med, som plötsligt försvann, var tjejen jag länge tittat på de få gånger jag haft tillfället. Den söta brunetten som var lika snäll som söt. Men konstigt nog så försvann hon bara, och en timme senare var det dags för oss att ge oss av. Vi fick alltså inte längre vara här i lokalen länge till och Elin var fortfarande borta.
"I know Elin, I'm sure she just went home to sleep or something like that.", försäkrade Erika och Linn nickade vädjande på huvudet.
"But what if something really bad had happened? I mean.. She didn't answered on the phone, right?", envisades jag med, för säkert tionde gången på bara fem minuter. Ja, jag var väldigt orolig över människor som kom bort, även om jag inte kände henne så brydde jag mig fortfarande om människorna runt omkring mig, det var något jag alltid hade gjort, därför kunde jag bara inte gå ifrån det här stället och veta att hon kanske var någon helt annanstans än hemma hos El just nu, vad visste jag? Hon kunde ha gått vilse eller vad som helst.
"Don't worry man. They know her more than you do, we drive home to El and let's se if she's there. Okay?", Zayn lät övertygad. Jag vände blicken mot Louis, Harry och Niall som bara nickade instämmande. Det var då jag tyvärr lärde ge mig, jag hade ingen chans mot alla fyra, plus deras flickvänner och deras vänner. Jag log lite för mig själv, år mig själv, att jag alltid skulle vara den som ville ha koll på alla och se till att alla hade det bra, så klart som bara hade gått hem till El igen.
"She's gone.", Linn såg allvarlig ut i sina ögon och hon var inte långt ifrån att släppa ut sina tårar. Vi hade verkligen letat överallt i hela huset och även utomhus. Jag tog händerna för ansiktet och skakade på huvudet. Jag kunde nästan förstå att något hade hänt henne och varför skulle hon gå utan vakt? Att göra det på sånna här stora event var verkligen ingen bra idé, vem som helst kunde vara här.
"Have you call her, again?", frågade Louis lugnt och tittade oroligt på alla oss.
"Yes, a million times, she doesn't answer on hers fucking telephone. She always answered on it."; nästan skrek Nadja och man såg hur upprörd hon var. Vilket jag självklart förstod, tänk om något allvarligt hade hänt?
"We need to find her.", konstaterade Harry och trog på sig skorna igen. Jag följde hans exempel och lika så gjorde de andra som var samlade i Eleanors hall, tur var väl det att vi var flera och ännu bättre var det att El's hall var stor nog till oss alla. Dock hade Perrie och Little Mix-gänget varit tvungen att gått. Men jag, tillsammans med killarna och Linn och resten av hennes vänner var riskabel till att hitta henne. Bara inte något hemskt hade kunnat inträffat henne, visst, det var London vi snackade om, men trots det så var vi fortfarande inte helt säkra här.
Ja, nu kan nu ju kanske gissa er på vad som kommer hända här näst. Kommentera massor nu hörrni så kommer nästa del förhoppningsvis imorgon :)