everything has changed, chapter 2

-Jasmin-

 "You know Philip Smith, at my job? He was also at the party last night and I think he really like you, he talked about you everytime that night and he said that you looks really good.", hon gav med sig ett flin på läpparna och puttade till mig försiktigt på armen. Jag skakade på huvudet och gav henne en uttråkad blick. Visst, Philip var snygg, ingen snack om saken. Men han var enligt han själv väldigt upptagen på sin fritid, vilket fick mig att tappa intresset direkt. Var det något jag verkligen inte orkade just nu var det att börja lära känna någon på riktigt igen, ta in personer i mitt liv hade blivit något av mina svagaste sidor och jag fick absolut inte börja gilla någon på riktigt igen, det skulle bara ställa till med problem och allt skulle bli kaos, det hela slutar då med att jag blir sårad och sårad hade jag jag blivit allt för många gånger då känslor var inblandat. 

"No thanks, I don't think he's my kind of boy, sorry.", svarade jag bara med en enkel axelryckning.

---

 

Det var lördagsmorgon och jag hade tidigt lämnat Kimbelys lilla lägenhet för att istället bege mig till stället där min pappa var begravd. Det kändes egentligen fel att ha honom ligga på en kyrkogård flera mil ifrån hans hemstad, men samtidigt så var jag och min bror oerhört tacksamma för att resten av släkten ville ha honom begravd på en plats nära oss så att vi när som helst kunde besöka honom. 

Jag hade under dessa tre timmar som vaken hunnit med rätt mycket, jag hade varit hem för att se om George var hemma men till min förvåning så var han inte det, jag for då istället för att åka och köpa något som brukade vara pappas favoritblomma för att kunna sedan kunna lägga den på hans grav - röda rosor var hans favoritblomma och han gav alltid mig det på mina födelsedagar eller på något annat firande. 

Med bussen jag precis hunnit med så åkte jag till platsen jag fruktade mest, pappas grav. 

 

Det var som vanligt mycket människor här som också var på plats för att få prata, ge blommor eller bara tittade på de fina olika gravarna som stod på hundratals olika ställen. Det kändes egentligen helt fel att gå hit utan George, det hade på något sätt blivit lite utav våran tid tillsammans där vi sökte trösten i varandras armar. 

Hur mycket jag än hade försökt att festat bort mina bekymmer, stängt ute världen och bara skitit i allt, så hade saknaden kommit i kapp mig. Jag mådde bara dåligare i längden och sättet att glömma och gå vidare var dummt, jag visste det så väl, ändå så kändes alkoholen så lockande - för stunden. 

 

"..you'll always be on my mind. And I know George thinking about you too. We all miss you so much, I wish you could be here with us now. I wish you could se how big George has been, we need you so freaking much.", tårarna som ständigt föll ner från mina kinder verkade inte sluta, och jag hade varken lusten eller orken till att torka bort dem heller. "I was never ready for you to leave us so early. I hadn't grow up yet and..-" 

Jag orkade inte ens fortsätta. Varje vecka hade jag gått till pappas grav, lagt en ros och talat ut om hur veckan hade varit, men vem försökte jag egentligen lura? jag pratade med en sten, en dum sten. Pappa kunde inte höra mig alls, men ändå så kändes det som att jag pratade med någon. Hoppet om att han kanske skulle höra vad jag sade, och vad jag saknade honom, fanns där. Jag skämdes dock för den jag hade blivit under dessa tre åren och jag visste att om pappa hade varit vid liv nu så hade han inte varit stolt. 

"Jasmin?", en ynklig välbekant röst hördes bakom mig. Jag vände mig stelt och försiktigt om och möttes utav både mamma och George, i varsin hand hade de också en ros. "I thought we should go in here together.", började han besviket och tittade ner mot graven. Jag skulle precis berättat hur situationen låg till och att han inte ens var hemma då jag klivit in genom dörren för att hämta honom, men när han sedan bara gick förbi mig och satte sig på knäna framför graven så insåg jag att han nog inte brydde sig så mycket egentligen, huvudsaken att han fick prata med våran pappa så var han glad. Jag reste mig upp och sneglade mot mamma som stod en liten bit bort ifrån mig. Jag kunde känna en hel del skuld. Jag hade inte pratat med henne under flera dagar och när vi väl pratade så hade allt bara slutat med att vi stått och skrikit fula saker till varandra. 

"We had our last soccer game today before the winterbreak, dad. We won with 5-2. I did the three first cases. I'm proud of my input and I know you hear me now and I hope you're proud of me too.", där kom svaret. Jag hade helt glömt bort att han hade sin sista fotbollsmatch idag och jag ville nästan slå mig själv för att jag inte gick på den. Det var alltid pappa som hade stöttat George med all denna fotbollen, då när han försvann så var det bara jag kvar som verkligen förstod hans kärlek till sporten, men nu var det försent att tänka på det i alla fall. 

Jag slog mig ner bredvid honom vid den stora stengraven och tittade på honom med mina glänsande ögon som var dränkt av tårar. Jag la armen över hans ynkliga kropp och pussade honom på kinden. 

"I miss him, Jas. I really do.", han tog av sig sin svarta keps med trycket på och lade sedan huvudet mot mitt bröst. Sedan kunde jag känna hur tårarna sakta men säkert rullade ner längst min svarta tröja. 

"I talked to Maria yesterday. She really wants you to join them on the christmas, as always.", Maria, min alldeles egna underbara faster som var exakt lika snäll som min far alltid var, den enda skillnaden mellan dem var att hon alltid tillät oss att göra saker, saker som pappa alltid sade nej till. Jag tittade på George som bara stirrade sig blind på graven. Han sade ingenting. 

"When?", frågade jag då för att bryta den stela tystnaden. Hon satte sig då bredvid oss och lade försiktigt den röda rosen ovanpå min och Georges. Hon lade sedan en stram arm bakom våra ryggar och tittade osäkert på mig, som om jag skulle göra motstånd, som de alla andra gångerna hon försökte få någon slags närkontakt med mig. Men denna gång var annorlunda, jag kände bara att jag inte kunde slita bort hennes arm när vi alla behövde varandra just nu, nu, vid detta tillfället. 

"About three to four days. You take the plan and Maria will pick you up at the airport, then a few days later, me, Olof and Rose will come too. She invited us all.", förklarade hon sedan, hennes blick var lik som våran, också väldigt fast vid den stillastående stenen där texten; "Robert Moore.1969-2010. Missed and loved forever. You will forever be our dad, our child, our uncle and will always be reminded as the man with the biggest heart." stod med stor text, den texten som var så jobbig att läsa varje gång, men samtidigt så otroligt värdefull. I den här graven vilade min pappa. 

 

-Niall-

Världsturnéen 2013 var officielt över sen en månad tillbaka. Men inte deppade vi ihop för det, tvärtom så skulle det bli väldigt skönt att få åka hem till Mullingar om bara ett par ynka dagar. Vi hade lite ärenden kvar i London att fixa, efter det så var vi lediga på riktigt. Vårat tredje album hade även kommit ut i affärerna ungefär samma tid som turnéen slutade, vi alla var spända över vad fansen skulle tycka om det och det var som vi förväntat oss, de var lika glad som oss. Vi hade helt enkelt fått väldigt bra respons på de hela och inte nog med det så låg albumet etta runt om i hela världen, vilket såklart gjorde oss alla väldigt glada och framför allt stolta, inte bara för våran egna insats om hur vi skrev de flesta låtarna själva, utan hur våra underbara fans tagit oss hit, till dem vi var idag. 

"Guys, listen.", Liam kom in i det alldeles för trånga vilorummet som befann sig mitt emot våran studio, varför vi valt att gå in hit visste vi inte riktigt själva. Kanske var det för att vi varit i studion så mycket på sista tiden att vi behövde någon annan miljö för ett ögonblick. "Paul is very proud of us all. He think we need some rest and the interviews are gone. We have four weeks freetime now, boys.", den glädjen som spred sig igenom hela rummet hade jag i varje fall inte känt av på väldigt länge nu. Vi alla var väldigt trötta efter vårat fullspäckade schema och all stress den givit oss. Äntligen var det dax att ta ett litet break. "Oh, by the way. Midnight Memories has sold double so much as the last mouth.", informerade Liam oss med ett stort leende på hans läppar, vilket bara gjorde oss i rummet ännu gladare, jag kände bara behovet av att skriva in det på Twitter redan direkt. 

 

Niall Horan @NiallOfficial

Wow ! you guys are amazing, first place all around the world with Midnight Memories. Best fans in the world, we love you !

 

Jag såg länge på Harry som satt i soffan och hade inte sagt ett ord under hela tiden vi varit här nästan, vilket inte var likt Harry. Han brukade alltid vara den glada killen som spred energi och gläde tillsammans med Louis, men inte idag. Den där Iphonen hade varit fastklistrad framför hans ansikte näst intill hela dagen. 

"Harry, What's up?", han tittade upp och bara ryckte på axlarna. Blicken föll ner i telefonen igen. Något var fel, men vad det vad visste jag inte. 

"It's something wrong?", frågade Zayn sedan med höjda ögonbryn. Jag tänkte precis ställa samma fråga innan han hann före. Harry verkade då mest se irriterad ut då vi frågade, men vi fick varken något vettigt svar eller någon som helst bra kontakt med honom över huvud taget. 

"Harry, come on, mate. What's wrong?", försökte Louis då och till våran förvåning så tittade han upp och la telefonen i fickan. Han log brett och tittade med blanka ögon på oss alla. 

"I just thought about the future, how lucky we are and how incredible fans we have. We're really lucky. I can't still see myself as a famous person. It's sick.", med dessa orden så förstod jag vad han syftade på. Vi hade under en längre tid nu pratat om hur livet skulle vara om vi inte blivit ihopsatta till en grupp. Hur skulle livet vara utan varandra? Hade Louis då jobbat kvar på leksaksaffären och flirtat med snygga tjejer, hade Harry fortfarande jobbat på bageriet och hur hade Liam haft det? Men den stora frågan föll tillbaka till mig. Hade jag pluggat vidare på universitetet, hade jag varit så mogen som jag blivit under min resa som medlem i One Direction, men framförallt, hade jag fortfarande hållit kontakten med Jasminette?

---

Well, japp. Nuså! Nu kom 1D med in i bilden lite här också och nu kanske ni förstår Jasmins samband tillsammans med Niall, eller är det fortfarande några frågor? ;) 

Glöm inte att kommentera!

 

Bästa

Så jäkla bra!! Redan fast!! Meeer

SUPERDUPERSUPERDUPERDUPERBRA!! Åååå, tycker synd om Jaminette! Vet själv hur det känns :(

Den här är helt klart din bästa novell hitills! Och det säger jag efter två kapitel!!

Kan inte novellen handla om Harry..? Det blir mer spännande med tanke på hur han är i sig.. :)

Alltså bäst! Redan in love i novellen! Jag bara älskar hur du skriver, dina grymma idéer och bara allt. Så himla bra att jag nästan blir gråtfärdig haha.

AHhhahaha! Så himla bra! Har på känn att denna novellen kommer bli såå bra! <3

Måste också berömma dit sätt att skriva! Du skriver så att man känner känslan. Och dom det berör en själv. Nu vet jag hur det är att en föräldrer död.... :(

SV; Ja, det är ju hemskt! Och nu när jag faktiskt har det, känns det som man värkligen tar vara på tiden man har med sin familj och släkt. Dom kommer inte finnas föralltid hos dig! Bara föralltid i dig <3

Första delen (pappan och gravstenen) va så hemskt..... Grät
Jättebra

DEN KOMMER HANDLA OM NIALL OMG JAG ÄLSKAR DEJ TACK

Jättebra, det lite rörde under niall perspektiv jag menar, hur hade mitt liv varit om inte One Direction fanns..?:)

Förlåt att jag inte kommenterade på första kapitlet glömde helt!!!
Hur som helst, jag tycker denna novellen kommer bli jättebra precis som dina andra!!!!!! Längtar väldigt mycket till nästa kapitel!!!
❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤
Hanna

Amazing jättebra novell kommer dem mötas snart?

Sv; Ja, det är ju hemskt! Och jag är 12 och har bara en av mina föräldrar i liv...

Sv: Japp, världen är sjuktoretvis! Snart är det ett år som jag bara haft en föräldrer