change my mind, del 55 - the end

11
Liams Perspektiv;
Hon lugnade ner sig en aning och tittade skarpt på mig med sina grönblåa ögon. 
"And with us?", frågade hon och vände blicken neråt. 
"You and me can do this, together. Think not so much about the future, live in the moment, right now. it's you and me, you are mine and I am yours.", jag såg hur ett leende spred sig på hennes läppar och med det leendet kysste hon mina och jag kunde känna hur avslappnad hon blev. Vilket kändes skönt. 

Janinas Perspektiv; 
Jag stod och granskade min packning ännu en gång innan jag tillslut stängde igen de två resväskorna. Tänk att för ett år sedan var jag en bitchig, jobbig och oansvarig tjej som aldrig skötte någonting. Slagsmål, rökning och alkohol var en del av mitt liv. Nu har jag gått ut gymnasiet med nästan högsta betygen i allt, från att gå från ej godkänd till nästan högsta betyg i alla ämnen på en termin gjorde mig så stolt. Och allt tack vare Liam. 
"Är du klar älskling? så ska vi åka till flygplatsen snart.", mamma ropade ifrån hallen och jag gick med lätta steg mot henne. 
"Skjutsa mig till Ellinor först, jag måste berätta för henne.", hon nickade förstårligt och tog tag i mina två resväskor och bärde dem ut till bilen. Jag skulle nu tillbaka, tillbaka till pappa där allting en gång började, där hela mitt liv förändrades till något bra. 
 
Skolan har tagit så mycket tid att jag inte ens hunnit pratat med Ellinor på flera veckor under den sista tiden, men nu var det på tiden att berätta, jag ville inte gå omkring och låtsas som att allt var bra längre. 
"Jag väntar här, men kom ihåg att vi ska vara på flygplatsen om två timmar.", jag nickade mot henne och small igen bildörren. Jag knackade hårt på dörren och efter ett tag kom Ellinor och öppnade. 
"Hej Janis, längesen nu. Hur är det? vi har så mycket att prata om.", utan att ens hinna säga något så var jag inne i huset och hon pratade på om henne och Harry, hur underbar han var och allt han gjort för henne. Själv satt man bara och nickade. 
"Är det något som har hänt? varför ser du så nere ut?", jag tog ett djupt andetag och började berätta. 
"Jag och Liam är inte tillsammans längre.", jag såg hur hennes gap blev större och hela hon blev chockad. "Och nu ska jag åka tillbaka till stället där han befinner sig just nu, vad ska jag göra? jag vågar inte falla dit igen."
"Men va? var och när hände detta?" , hon såg besviket och oroligt på mig och skakade sedan på huvudet. "Varför har jag inte fått reda på detta tidigare? och vad säger fansen?" 
"Dom vet ingenting om det än, vi bestämde gemensamt att göra slut för en vecka sedan. Vi träffades nästan aldrig och jag klarade bara inte av det. Jag saknade honom för mycket.", jag kände hur tårarna rann och hur Ellinor lade sin arm över mig. 
"Och du saknar honom inte nu då? känns det bättre med tanken av att veta att ni har gjort slut?", noterade Ellinor och jag skakade långsamt på huvudet. 
"Men alla dessa fans som alltid ska vara efter honom.", jag svalde och såg hur ett stort flin spräcktes upp i Ellinors ansikte. Men innan hon hann säga något så fortsatte jag. "Ja, jag vet. Jag är svartsjuk. Men vissa av fansen är riktigt fina och det gör ont i mig att se att Liam mår så bra och jag inte alls är anledningen till det.", hon skakade på huvudet och pussade mig på kinden. 
"Du är fin du med och för Liam är du alltid den bästa, tro mig. Jag vet." , jag strök bort tårarna som klibbat fast på min kind och tittade med en tacksam blick på Ellinor. 
"Jag vet bara inte vad jag ska göra om jag träffar honom. Jag är fortfarande så otroligt kär i honom, det är han som har gjort mig till personen jag är idag." 
"Jag vet gumman, men att prata med honom är nog det bästa.", hon tog ett litet uppehåll mellan meningen men fortsatte strax därefter. "Det kanske är därför Harry tyckt att Liam betett sig konstigt. Lite nere, för jag antar att Liam inte har berättat för killarna. ", jag tittade på henne och nickade på huvudet. 
"Nej, vi sa att det var bäst att hålla det hemligt i några dagar, så att det inte skulle bli så kaos.", jag hörde en tutning utifrån och jag förstod att det var mamma. "Jag måste åka till flygplatsen nu, men vi hörs över telefonen, jag ringer ikväll." 
"Ja, gör så." , svarade hon glatt och när jag precis öppnat ytterdörren för att gå ut så hejdade hon mig. "Du, Janis förresten.", jag stannade upp och tittade bak på henne. "Grattis till en ny lillasyster.", jag log åt henne och tackade så mycket, sedan sprang jag snabbt till bilen och vi åkte iväg till Arlanda. 
Andys Perspektiv; 
Jag, Liam och resten av bandet satt i min lilla soffa och försökte få Liam på bättre humör, ingen förstod vad det var och han hade vart nere i flera dagar nu. De hade haft fullt upp med deras nya parfym, film och Album att jag nästan inte hunnit träffa honom alls under tiden som gått, och nu äntligen när det har några dagars ledigt så ska han vara ledsen över något. Men vad? 
"Liam, tell us what's wrong? please, we can help you.", bad Louis och vi stirrade allvarligt på Liam som bara skakade på huvudet.
"But I'm fine, I promise. I'm just tired.", svarade han med en irriterad ton som gjorde att ingen ville säga något. Men tillslut så bröt Zayn in och han lät inte alls glad. 
"Listen, Liam. We're your best mates, everyone of us. We love you like our brothers and you must understand that it's hard to see you like this? we know you're not fine." 
"No, I maybe not is. But I'll not talk about it. But thank you guys, I love you too.", det slutade med att alla sex låg i en enda stod hög och skojbrottades på golvet, men vi avbröts snabbt av att Jack ropade från trappen. 
"Andy, me and Joline going too pick up Janina on the airport now, just so you know."
"Shall Joline follow with? why, she's a baby?", jag kände hur löjlig jag lät men jag stod ändå fast vid det jag jsut sa. 
"Yes but I'll that Janina should see hers new little sister.", svarade han från trappen och jag bara nickade som svar, även om han inte alls kunde se mig. 
 
Liams Perspektiv; 
Jag stelnade till när jag hörde Jack och Andys konversation, vilket killarna genast la märke till och tittade förbryllat på mig. 
"Is it..Janina?", frågade Niall försiktigt och jag suckade högt men gav ifrån mig en lätt nick. 
"Maybe I should go before she's coming?", konstaterade jag och reste mig upp. 
"No, of course not. It is we as should go, now. You stay here and talk to her.", bekräftade Harry och viftade med armen till de andra killarna som nu också ställt dig upp. 
"Yes, the boys is right. Come on, we going out and play some football. Let's go.", Andy lät hård i rösten och killarna följde lydigt med honom ut, och själv satt man i Andys soffa helt ensam då jag plötsligt hörde dörren öppnas och stängas. 
 
Janinas Perspektiv;
Efter en jobbig flygresa och en tung biltur så var jag äntligen hemma i Wolvershampton igen. Det var tyst i huset så jag antog att det bara var vi hemma. 
"I should just go and lay Joline so her can sleep, then we have so much to talk about.", log pappa och jag nickade instämmande. Jag tog mina väskor och gick upp för trappan, in till mitt rum och till min förvåning så var jag inte ensam där inne. Jag stannade till i dörröppningen och bara tittade mot honom. 
"Liam..", stammade jag fram och innan jag insåg det själv så rann tårarna ner. Det fanns inte ord till hur glad jag var att se honom och hur mycket jag hade saknat honom. Han satt på min sängkant med röda ögon, med sin svarta huvtröja och ett stort leende bildades på hans läppar när han fick syn på mig.
"Hi Janina.", sa han lågt och ställde sig upp. "I'm sorry that I'm here, but really need to talk to you." 
"About what? about all your beautiful fans?", jag reagerade fort på det jag just sa och tittade oroväckande på Liam som nu inte såg ut att fatta något alls. 
"No.. Or what? what do you mean?", hans röst var svag och jag ville så gärna bara slänga mig i hans armar och känna att allt var bra igen, men så var det inte. Inte ens lite bra kändes det just nu. 
"I'm sorry Liam, I didn't mean it, I just.. I don't know.", han gick några steg närmare och försökte fånga min uppmärksamhet, men blicken var fast nere i golvet. 
"Is it because of the fans that you break up with me?"
"No, of course not.", jag suckade och kände hur kinderna hettade till. "Or, a little part of it."
"But why, Janina? why do you let our fans destroy our relationship?", jag tittade tårfyllt på honom och märkte att även hans ögon fyllts med tårar. 
"It's not that. It's.. When I'm not are with you, and I see you with hundreds other beautiful girls everyday, I feel me.."
"Jealous?", avbröt Liam snabbt och tittade på mig. 
"Yes.. Or no.. Or actually yes. But also.. I feels like I don't needs for you anymore. Since you have your fans and there all are so pretty, and then I come.", jag stirrade in i hans vackra bruna ögon och såg ett litet flin spridas på Liams läppar. 
"Yes, Our fans are very pretty.", jag kände hur min blick mötte golvet igen men Liam tog fort sina två fingrar under min haka och tillslut möttes våra blickar. "But you're the only one for me. You're the prettiest of the all and for me, you're perfect. Even if we are thousand mil away from each other, my thoughts is just for you. The day without you is the hardest days ever, but I thought we can doit, and I still think that." 
"Really?", snyftade jag och han log sitt underbara leende som jag direkt föll för. 
"Absolutely, I love you soo much, babe.", hans armar höll om mig hårt och jag besvarade den kraftigt. Det var här jag hörde hemma, i Liams armar. Jag kände mig trygg och säker, hela han gjorde mig så hel. 
"I love you too, Liam. And I have always made." 
"And remember, everytime you see me smile besides a fan, remember that you are the reason that I smile then, for without you, I can never smile for real. You are my reason to I smile everyday.", hjärtat dunkade snabbare och leendet ökades. Jag var så kär, kär i den finaste och bästa killen i hela världen. 
"It's you and me forever, right?", jag kramade honom hådare och kände hur hans andetag kom närmare mitt öra.
"Forever you and me, my beautiful sunshine.", jag hann knappt tänka innan mina läppar pressades mot Liams i en passionerad och perfekt kyss. Jag var så lycklig. 

Sista delen! Wohoo, allt sluta lyckligt tillslut! Det blev även en lite längre sista del, men hoppas det inte gjorde något? ;) Ledsen för den blev lite sen också, har ju vart strålande väder här med sol och blå himmel hela dagen så har mest vart ute bara! Har ni haft en bra dag? 
 
Info om nästa novell; 
*Jag skriver engelska dialoger på killarna som vanligt eftersom jag tycker att det blir mer inlevelse då, och att läsa killarnas röster på svenska låter inte alls så bra (enligt mig själv)
*Novellen kommer att handla om Zayn , varför? för att han alltid vart lite i bakrunden på mina noveller så nu tycker jag att det är hans tur att lyftas fram! 
* Kommer dock inte ha någon tävling om vem som ska få bli huvudrollen, har redan skrivit en handling osv. Men nästa ändå, då kanske det finns en möjlighet att det blir en tävling om en huvudroll! 
*Nästa novell börjar jag på imorgon, och prologen är med i inlägget då! 
- Hoppas ni kommer gilla denna lika mycket so mde tidigare novellerna. Har ni några åsikter om detta? Kommentera då! :D Kram på er alla!

change my mind, del 54

9
Ellinors Perspektiv;
Han tog fram två glassar som stod en bit bort på en bänk som jag helt hade missat. Jag log stort när jag insåg att det var min favorit och jag greppade fort tag om en utav dem och Harry skrattade. 
"Thank you, Harry. It's my favorite."
"Everything for you babe.", han tog sin sked och åt lite av sin glass, sedan pussade han mig snabbt på pannan innan vi tillslut satte oss ner på bänken och bara pratade, det kändes så bra. 

TwitterInfinity ∞ | via FacebookDip Dye Hair
 

Janinas Perspektiv; 
Liam var ute med Andy och jag var hemma med Lisa och Pappa. Sommaren var snart slut och jag ska snart fara hem, hem till mitt gamla liv, mina gamla vanor och ta all skit från skolan och "vänner". Hur skulle det bli med mig och Liam? 
Jag loggade snabbt in på Twitter och när jag fick se bilder på Harry och Ellinor så kunde jag inte låta bli att le, de var så himla fina och kanske hade det löst sig mellan dem nu, äntligen. 
 
Mobilen burrade till i fickan och jag tog fort fram den och till min besvikelse var det bara mamma. 
~ Hej gumman, allt väl? saknar dig min gosan. Men snart ses vi!! Om bara två veckor, puss. ~ 
Jag suckade men något sa mig att jag inte bara skulle ignorera smset, även om jag knappt pratat med henne över hela sommaren så kändes det ändå bra att hon visade att hon brydde sig lite om mig iallafall. 
~ Jag har det bra med Liam här och jag vill verkligen inte hem men jag förstår ju att jag måste. Vi hörs. Älskar dig ~ 
Jag återgick med blicken till TVn då dörren öppnades och in kom pappa. Jag log ett svagt leende mot honom för att bråka över att han inte knackade orkade jag inte just nu, jag vet inte vad det var med mig, men idag var en sån där dag då jag bara ville krypa under täcket och aldrig kliva upp ur sängen igen. 
"How feels my beautiful princess?", han satte sig på sängkanten och tittade på mig med sina bruna ögon. "It's so boring that you leave us if two weeks. I'll miss you everytime. But I should call you more than often and you'll come here soon again, because if a few months, you have a siblings here too. "
Jag såg hur hans ögon sken upp och jag nickade på huvudet. 
"Yes dad. But what I'm scared of the most is.. Me and Liam, what's happened to us? He living here, in Wolvershampton and I living in Sweden. He is away eighty percent of his life in other countrys with the band, and I'm just.. A normal girl and his famous.", klargjorde jag och la benen i kors. Pappa nickade åt mig och såg ut att förstå.
"Andy is also sad about this, but they are even best friends. You and Liam is strong together, you can do this. It's maybe hard with distance, but if you really love someone, the distance does not matter.", han pussade mig varsamt på pannan och gick tillslut ut. 
 
Liams Perspektiv; 
Efter en utekväll med Andy så var jag riktigt trött. Vi tog Taxin hem till Andy så jag kunde träffa Janina lite. Andy var rätt så full efter ha druckit ett antal glas med alkohol, men eftersom jag var nykter så gick det lättare att hjälpa honom hem. Vi gick in genom ytterdörren, upp för trappan och jag lade Andy direkt i hans säng där han däckade nästan precis. 
Jag gick vidare till Janinas rum och till min förvåning så var hon vaken, hon satt stelt i sängen med blicken mot TVn. 
"Hey babe, what are you doing?"
Hon tittade hastigt upp mot mig men utan ett ord så vände hon huvudet mot tvn igen. "It's something wrong?" 
Jag drog av mig tröjan, samt byxorna och la mig bredvid henne i sängen. Jag tittade oroligt på henne och väntade på svar. 
"I'm just scared.", jag röck till när hon sa det sista och min oroliga blick mötte hennes. Hennes tårar var nu vattninga och jag såg att något tygnde henne. "I'm scared to losing you."
Jag torkade bort några tårar som sakta föll ner på hennes kind samtidigt som jag pussade henne ömt på munnen.
"You'll never lose me, babe.", svarade jag kort och la armarna runt henne. 
"But if two weeks, I going home, home to Sweden. Home to my old life there I where a bitch and everyone was scared of me. You living here and in London, we can never meet each other again.", hon lät nu stressad och nästan lite panikslagen när hon sa det och jag tröstade henne så gått det gick.
"No, Janina. You are different now, go never back to your past. Prove insteed that you have change, for I know you have. Make your mom, dad, and family proud of you. Even me, and most of all, yourself." 
Hon lugnade ner sig en aning och tittade skarpt på mig med sina grönblåa ögon. 
"And with us?", frågade hon och vände blicken neråt. 
"You and me can do this, together. Think not so much about the future, live in the moment, right now. it's you and me, you are mine and I am yours.", jag såg hur ett leende spred sig på hennes läppar och med det leendet kysste hon mina och jag kunde känna hur avslappnad hon blev. Vilket kändes skönt. 

Tidsinlagt och ett litet stressinlägg just nu, men det är för att jag snart ska ut med lite vänner, så om det är lite fel så ber jag om ursäkt, men jag gjorde det för er iallafall så nu får ni allt kommentera! Nästa del är sista delen och kommer även bli en "Ett år senare"  inlägg! Hoppas ni gillar det! 
 
Kramisar på er underbara ni!
 

change my mind, del 53

7
Harrys Perspektiv;
~ Hi El, heard that you going to London today, I'm there too, maybe you want to see me? / Harry ~
Men en helt del osäkerhet så klickade jag tillslut på skicka. Jag la snabbt ner mobilen i fickan och minuterna gick, men ännu inget svar ifrån Ellinor. Jag började tillslut ge upp hoppet om ett litet svar då min mobil plingade till. Med en konstig känsla i magen tog jag långsamt upp mobilen och hela jag stannade upp när jag insåg att det stod Ellinor på displayen. 
~ It sounds good, I hope that you should text me. I think we need to talk. I'm in London now, but I'm really tired. I have flown in so many hours. Can't understand how you guys can doit ;) I really miss you Harry, just so you know. But I'll sleep now, we heard tomorrow. x ~
Jag log genom hela smset och jag förväntade mig inte alls en sån lång och djup text från henne, men ändå var det exakt det jag behövde. Imorgon är en ny chans. 

 
Ellinors Perspektiv; 
Jag vaknade tidigt och insåg snabbt vad som skulle hända idag. Jag skulle äntligen få träffa Harry. Jag måste träffa honom, oavsett vad som skulle hända. Jag hade ju saknat honom så mycket. 
Jag tog kvickt upp mobilen som låg på nattygsbordet bredvid mig och jag blev lite chockad när jag tittade på klockan, halv nio. Jag brukade aldrig vakna så tidigt, trots klockslaget så gick jag upp ur sängen och märkte direkt att jag var ensam i det stora hotellrummet. Jag suckade högt och drog istället på mig en extra tröja och gick ner mot restaurangen där frukost serverades. 
 
 ~ Goodmorning El, are you awake? where should we seen each other? x H ~
Jag klickade fort upp smset och kände hur mitt leende ökades. Jag tittade på klockan igen, halv tolv. I tre timmar hade jag väntat på att Harry skulle skriva och tillslut gjorde han det.
~ Goodmorning, yes I'm awake. Are you ready? But can we meet at a different place there we can talk alone? without your fans as scream in my ears? x ~
Jag klickade fort på skicka och lade sedan mobilen åt sidan ett tag då jag istället drog ut resväskan och bestämmde vilka kläder jag skulle ha. Efter en lång beslutångest så blev det tillslut min vita klänning med bund skärp runt midjan. Inte det snyggaste men heller inte fult, en alldeles lagom outfit och det var dessutom så jag. För att inte frysa så tog jag även på mig en kofta som jag snabbt drog på mig. Jag kände mobilen burra till i soffan och snabbt gick jag emot den för att se vad som stod i smset. 
~ I fixed a Taxi as waiting for you outside at your hotel, he takes you to a very different place there I waiting for you and we can talk alone. See you soon. ~ 
Jag kunde inte låta bli att småle när jag läste smset Harry nyss skickade. Han skulle alltid vara så söt. 
Jag förstod också att Taxin väntade utanför nu så snabbt drog jag på några lager mascara, lite puder och sedan var jag klar och skyndande mig ut till den väntande Taxin.  

Vi åkte i några minuter då han plötsligt stannade, jag tittade ut genom fönstret och fick syn på en stor lång bro, inga människor och inte heller någon Harry. Jag tackade chaffören och tog fram min plånbok ur väskan och skulle precis räcka fram honom pengarna då han hejdade mig. 
"Mr. Styles has already paid it. Go now.", han log vänligt och han var faktiskt snällare än de tidigare Taxichafförerna och speciellt om man gemför med chafförerna hemma i Stockholm. 
Jag tackade ännu en gång, tog min väska och gick ut mot den vita långa bron. Men ingen Harry så långt ögat kunde nå.
Efter ett tag av väntan så såg jag plötsligt något röra sig på andra sidan bron, jag gick några steg närmare och fick se att det var han, det var Harry. Harry med sitt fina krulliga hår, hans "hipsta please" tröja med en blå skjorta över. Hela han var så fin. Utan att tänka mig för så sprang jag allt vad jag hade till honom och slängde mig i hans famn. Han sa ingenting när jag väl var i hans armar men jag kunde känna hur han strök sina stora händer över min lilla spinkiga rygg. 
 
Efter en lång kram så släppte vi båda taget och såg in i varandras ögon. Jag såg hur hans ögon vattnades samtidigt som hans fina leende växte fram på hans läppar. 
"Why are you crying?", frågade jag och såg fortfarande på honom. Han växlade blicken mellan mig och marken men slutligen tittade han upp på mig. 
"You know everything I said to you before?", han fortsatte att stirra in i mina ögon med en ganska allvarlig blick och jag bara nickade till svar. "I mean everything I said. And I really miss you, everyday without you is like a.. I don't know, I'm not whole without you." 
Hans ord fick mig att rycka till och jag kände hur rysningarna steg. Jag lade mina armar runt hans midja och mitt huvud lutades mot hans varma bröst. 
"I miss you too, Harry. Everyday.", jag andades in hans doft innan jag fortsatte. "No one is like you. No one can replace your hugs, your kisses, all you. This day without you has received me to realize that you're the one for me. I can't live without you, Harry. I need you at my side. Sorry, but it's so i feel."
Innan jag insåg det själv så var jag mjukt indragen i hans famn och hans läppar trycktes mot mina. 
"I love you.", våra ansikten var några millimeter ifrån varandra och jag kunde känna hans varma andedräkt komma på mig när han sa det tre orden, de tre orden som kan göra ens dag fullkomligt perfekt. Jag pussade han en snabb puss på munnen och log lyckligt mot honom.
"And I love you, more than everything."
"And did you know?", frågade han och hade ett hemlighetsfullt flin på sina läppar. Jag rynkade på pannan och ruskade på huvudet. "I called Janina and she said you like this." 
Han tog fram två glassar som stod en bit bort på en bänk som jag helt hade missat. Jag log stort när jag insåg att det var min favorit och jag greppade fort tag om en utav dem och Harry skrattade. 
"Thank you, Harry. It's my favorite."
"Everything for you babe.", han tog sin sked och åt lite av sin glass, sedan pussade han mig snabbt på pannan innan vi tillslut satte oss ner på bänken och bara pratade, det kändes så bra. 

Det ordnade sig tillslut ändå, vilken tur! Nästa del kommer senare! Kommentera!

change my mind, del 52

9
Ellinors Perspektiv;
"Really? But Harry, who's the blonde girl you are with then? isn't that your girlfriend?" , jag stelnade till i soffan och förstod direkt att hon menade mig. 
"Uhm.. No comment." , svarade Harry dystert och jag var faktiskt glad över att han svarade som han gjorde. Det kändes som en lättnad på något sätt samtidigt som det kändes jobbigt att höra. 
"Oh, it's so bad?" 
"Yes, I'll not be the reason that something happens to her, so I chose to not say her name. But her know how I feels for her and it's the main thing, right?" , han lät nu lite irriterad och intervjuaren nickade instämmande. 
"Absolutely they are. We hope that it'll be fine in the end for you two." , mer ville jag inte höra så jag stängde suckande av tvn och kröp istället ner under täcket igen. 

<33 | via FacebookZdjęcia na tablicy///
tomorrow... | TumblrTumblr1 (xlysxasrii) on Twitter

Dagarna gick så otroligt långsamt så jag trodde att jag skulle avlida, dock hade jag klarat mig igenom dessa dagar med hjälp av telefonprat med Janina som också vart lika ensam och massor av filmer. Att ringa någon annan kompis orkade jag verkligen inte just nu, och inte hade jag så många kvar heller om jag tänkte efter. Vilket är Lucas fel. 
Men nu äntligen så var väskan packad och jag stod redo i hallen för att sedan åka vidare till Arlanda flygplats. Men eftersom mamma och pappa alltid skulle ta det lugnt så blev det tid över för mig, vilket gjorde att jag kunde Twittra lite, vilket jag inte gjort på flera veckor. 
"@EllinorSparks; Fuck everything. London, here I cooome. x" , jag skickade fort iväg tweeten och loggade ut. Jag tittade med en trött blick på en stressande mamma och en fullkomligt lugn pappa. Jag kunde inte låta bli att le åt tanken att det alltid var mamma som var den stressade och pappa den lugna. 
"Kom igen nu, ska vi åka snart?", klagade jag för säkert tionde gången och mamma gav mig samma uttjatade blick som de tidigare gångerna. "Vi kommer försent om vi inte skyndar oss snart."
"Stressa inte mamma nu när hon redan är så stressad. Skriv till Harry istället.", jag la armarna i kors och tittade besvärligt på pappa som nästan inte kunde hålla sig ifrån att skratta. 
Men fem minuter senare så satt vi i bilen påväg mot Arlanda och jag skulle till London för tredje gången i mitt liv. 
"Men gumman vad ska du göra medans vi jobbar då? duvet, vi åker inte för skojs skull, utan du måste klara dig själv nu.", konstaterade mamma och vände om huvudet samtidigt som hon skulle koncentrera sig mot vägen. 
"Mamma, jag hittar alltid på något. Jag kanske åker och shoppar eller gör något annat kul, jag är arton mamma, inte tio längre.", bekräftade jag tydligt och jag kunde känna pappas leende som spred sig på hans läppar. 
"Hon har rätt älskling, hon klarar sig själv, precis som alltid.", han strök henne om kinden och jag såg hur hon slappnade av en aning. Själv rullade jag bara på ögonen och just nu ville jag helst inte se någon kärlek alls. 

Harrys Perspektiv; 
Dagarna hade gått snabbare än väntat och jag hade inte tänkt på Ellinor något alls, förrän nu. Louis hade åkt hem till Doncaster, Zayn var med Perrie och resten av Little Mix i Paris, Liam åkte direkt hem till Janina och Niall åkte ända hem till Irland. Det är först nu när jag är ensam då tankarna kommer igen. Under tiden när vi alla killar var samlade så hade vi hunnit med mycket. En livesändning, spelat in två nya låtar och även varit ute och träffat fans. Vilket gjorde att jag fick fullt upp hela tiden att jag inte ens hade tid att tänka. 
Jag låg och zappade mellan de hundra olika kanalerna då mobisignalerna sattes igång och på displayen stod det Louis. Jag svarade utan tvekan och var faktiskt glad att han ringde, det var så tomt utan killarna. 
"Hello Looouis.", jag gjorde till rösten lite och förlängde hans namn. Men han verkade inte alls vara så glad, han lät mest ivrig och stressad. 
"Have you seen on Twitter? Ellinors new tweet." , jag röck till när jag hörde hennes namn och lite smått irriterat svarade jag att jag inte sett den alls. 
"Harry, don't be mad at me. And don't try to pretend that you don't care about her, because I know that you actually do, so let me talk clear." , utan ett ord i telefonen på ett tag så insåg Louis att han kunde fortsätta. "She's in London. She wrote it on Twitter." 
"And..?", jag försökte låta undrande men jag tror att även Louis genomskådade mig, genom telefonen till och med. "Okay, yes.. Don't say anything. I'll text her." 
"Good man, see you soon.", pip gick och jag förstod att han lagt på. 
Jag suckade och lutade mig tillbaka i soffan när jag låg och tänkte på hur jag skulle göra. Skulle jag våga skriva till henne? vad tyckte hon om mig? saknade hon ens mig? 
~ Hi El, heard that you going to London today, I'm there too, maybe you want to see me? / Harry ~
Men en helt del osäkerhet så klickade jag tillslut på skicka. Jag la snabbt ner mobilen i fickan och minuterna gick, men ännu inget svar ifrån Ellinor. Jag började tillslut ge upp hoppet om ett litet svar då min mobil plingade till. Med en konstig känsla i magen tog jag långsamt upp mobilen och hela jag stannade upp när jag insåg att det stod Ellinor på displayen. 
~ It sounds good, I hope that you should text me. I think we need to talk. I'm in London now, but I'm really tired. I have flown in so many hours. Can't understand how you guys can doit ;) I really miss you Harry, just so you know. But I'll sleep now, we heard tomorrow. x ~
Jag log genom hela smset och jag förväntade mig inte alls en sån lång och djup text från henne, men ändå var det exakt det jag behövde. Imorgon är en ny chans. 


Kanske börjar det fixa sig nu? Iih, äntligen! Eller vad tror ni? Ny del kommer imorgon! KOMMENTERA! kramar på er!
 

change my mind, del 51

10
Ellinors Perspektiv;
"Vad tänker du på min prinsessa?", sa pappa oroligt och trasslade sig ur den långa kramen. Jag ryckte på axlarna och såg in i hans ögon.
"Jag kan inte få följa med till London? jag vet att jag aldrig fått följt med tidigare på era affärsresor, men snälla. Bara denna gången? vill verkligen inte bli ensam kvar här.", bönade jag och såg hur förvånad han blev. Sedan sken hela han upp.
"På ett villkor.", sa han bestämt och tittade hemlighetsfullt på mig, jag nickade till svar och han fortsatte. "Att du smsar till Harry och skriver precis som du känner.", motvilligt ökades mtit leende och jag kunde inte låta bli att småle åt pappa som bara skrattade. 

Janinas Perspektiv; 
Vi var ensamma hemma. Nova, Lisa och pappa var på bio medans Andy var hos sin flickvän. Det var riktigt skönt hemma med andra ord. 
Liam låg med sina armar runt om mig i våran stora fotölj, jag hade precis stängt igen ögonlocken och somnat då Liams mobil burrade till och vi båda två hoppade upp av rädsla. Han tog fort upp den och svarade på det inkommande samtalet som jag såg var ifrån Paul. 
Jag låg kvar med huvudet i mina armar och blundade igen samtidigt som Liam pratade med Paul. 
"Yes, aha. No problem, it'll be fun. Yes, now? oh.. Okay, see you tomorrow.", med ett litet minskat leende la han på luren och tittade varsamt ner mot mig som nu hade vänt blicken mot honom. 
"What was it?", frågade jag undrande och stirrade in i hans ögon. 
"We had a really important interview tomorrow.", han suckade och tog bort några hårstrån från min panna. Jag skulle precis fråga vart, då han själv gjorde det. Som om han läste mina tankar. "In London, and we going to the airport tonight. We living in Harrys little apartment so you couldn't follow us. But I promised I come back as soon as I can.", log han och jag pressade snabbt fram ett fakeat leende. Jag älskade att han brydde sig så mycket i hans jobb, men det skulle ändå bli så tråkigt här utan honom. Vad skulle jag då göra under dessa dagar?
"When are you back?", frågade jag lite bekymrat. Han såg på mig och ryckte på axlarna. 
"I don't know, we maybe should record our new song then, so I don't know, maybe three or four days."
Jag nickade förstårlig på huvudet och kröp närmare intill Liams famn. Hans trygga varma famn.
"Maybe you should go now, then? you know, you need to pack your bags and things like that.", mumlade jag. Han tog sina händer runt mina kinder och böjde mitt huvud bakåt så våra ögon kunde mötas.
"I really need to do this and..-"
"I know, and I'm so glad for you. Of course you should going to London, I waiting here.", log jag och pussade honom snabbt på munnen. "But I'll call or text you when I'm bored. " 
"Hah, sure babe.", han tog ett stadigare fäste om mig och kysste mig ömt på munnen. 
 
Liams Perspektiv; 
Vi satt nu på planet påväg till London. Det var mitt i natten och jag var riktigt trött, vilket Niall och Harry också verkade. 
"Why it's so important with this interview, guys?", frågade jag dem och Harry bara skakade på huvudet medans Niall började le. 
"We should send it live on the TV all over the world. So we may not fuck it.", svarade Niall allvarligt och Harry nickade med. 
"Yeah, Niall is right. We maybe could be funny and hyper, but not go to extremes, like the others."
"Yes, I know. Louis, Paul and Zayn meet us on the Airport later, now I need sleep.", gäspade jag och lutade huvudet mot fönstret och jag såg hur även Niall och Harry gjorde lika på andra sidan.
 
"Now we go out boys.", jag vaknade till av att Niall ropade efter oss och som redan var påväg ut mot planet. 
"Chill out, Nialler. The plane has not landed yet.", muttrade Harry från sin sida av planet och hans humör var alltid lika roligt när han precis vaknat. 
"No, but soon. Liam wake up!", hojtade han till och jag bara suckade. 
"Yes, Niall. I'm already awake."
Planet landade tillslut och med våra väskor bakom oss möttes vi på flygplatsen av massor med skrikande fans, överallt. Det var helt sjukt hur snabb dem var när det gällde sånt här. Vi försökte hälsa och skriva så många autografer som det gick samtidigt som vi försökte titta efter Zayn och Louis. Efter någon timme så fann vi dem äntligen och vi for direkt hem till Harry för att ta det lugnt innan intervjun. 
"How do you feeling now, Harry?", Louis tittade frågande på Harry som satt och bet på sina naglar. 
"I miss her, of course. But it feels still good to be here with you boys.", log han och kollade upp mot oss alla. 
"It's good to be here with you too Harry.", sa Zayn och nickade mot honom. 
"Yeah, really good. Come on, let's go to eat something. Have you food, Harry?", vi tittade på Niall med en road blick och kunde som vanligt inte låta bli att le åt honom.
"You're hopeless Nialler, but yes. Of course. Let's go to eat.", svarade Harry lättat, reste sig upp och gick vidare till köket med alla oss fyra killar efter sig. 
 
Ellinors Perspektiv; 
Jag låg fortfarande kvar i sängen och tänkte på gårdagen. Skulle jag skriva till Harry, eller skulle jag inte? jag gick fram till TVn, satte på den och sedan la jag mig ner i sängen igen. Efter ett tag kände jag hur något började vibrera och efter en stund så insåg jag att det var mim mobil och utan att titta vem det var så drog jag på svara. 
"Ellinor, är det du?" , hördes en välbekant röst bakom luren och jag log ett stort leende när jag hörde vem det var. 
"Hej Jani, hur är det?", fick jag fram och kände ett tag hur tyst hon blev i telefonen. "Hallå, är du kvar?" 
"Ja, det är jag. Men knäpp på MTV live direkt, jag tror att du vill se detta. Ring mig senare, puss." , hon lät andfådd och stressig i telefonen men jag gjorde tillslut som hon sa. 
Till min förvåning var det fem igenkända killar bakom TVskärmen och jag kunde inte låta bli att le när jag såg hur Harry log. De höll precis up en varsin mugg med deras namn på när jag knäppte över och man kunde verkligen se lyckan i deras ansikten. 
"So, now boys, now a little bit more seriously talk. What about love?", intervjuaren tittade på de fem killarna som nu bara log, alla utom Harry, hans fina leende bara försvann, mitt ut i ingenstans. "Let us known, who is single?" 
Kameran zoomade in på killarna så man kunde se dem ännu bättre. Harry och Niall räckte tydligt upp armen men intervjuaren verkade inte alls vara nöjd med det svaret. 
"Really? But Harry, who's the blonde girl you are with then? isn't that your girlfriend?" , jag stelnade till i soffan och förstod direkt att hon menade mig. 
"Uhm.. No comment." , svarade Harry dystert och jag var faktiskt glad över att han svarade som han gjorde. Det kändes som en lättnad på något sätt samtidigt som det kändes jobbigt att höra. 
"Oh, it's so bad?" 
"Yes, I'll not be the reason that something happens to her, so I chose to not say her name. But her know how I feels for her and it's the main thing, right?" , han lät nu lite irriterad och intervjuaren nickade instämmande. 
"Absolutely they are. We hope that it'll be fine in the end for you two." , mer ville jag inte höra så jag stängde suckande av tvn och kröp istället ner under täcket igen. 

I nästa åker Ellinor till London med sina föräldrar till London, hur ska det gå? Ledsen för en sen del hörrni, men har vart en lång dag i skolan och vädret här hemma är ju på topp, är dessutom trött i huvudet så insperationen är på noll. Men denna novell börjar även gå mot sitt slut, men har redan börjat skissa på en ny novell, hoppas ni alla fortsätter att läsa den med! Kommentera denna del iallafall! Ny del kommer nog ikväll, kramar på er!

change my mind, del 50

11
Ellinors Persprektiv;
"Förlåt, men jag vet inte vad det är med mig. Men det är bara det att.. Jag kan bara inte sluta tänka på honom." Mamma och pappa såg nu mer frågande ut och förstod inte alls vad jag pratade om. 
"Vem menar du nu? Lucas?", pappa lät besviken och skakade lite smått på huvudet men man såg hur han andades ut när jag skakade på huvudet. 
"Nej, Harry.", jag suckade och andades ut en aning. "Men det är försent nu. Jag har ändå förstört allt och jag är så jävla feg.", muttrade jag och la benen under mig. 
"Om det handlar om kärlek, riktig kärlek, så är kärlek aldrig försent.", konstaterade mamma och flinade ett stort leende, och jag såg hur även pappa nickade med. 

It Never Ends | via TumblrFacebook
Zdjęcia użytkownika Młodość Chudość Zajebistość | via Facebookabout you
 
Harrys Perspektiv; 
Liam var hemma hos Janina och Niall var ute med Andy. Jag låg ensam ute vid poolen då jag plötsligt hörde hur min ringsignal sattes igång, jag tog med ett litet, litet hopp om att det skulle vara Ellinor upp mobilen men till min besvikelse var det såklart inte hon. 
"Hey Louis.", svarade jag och satte mig till rätta i solstolen. Jag hörde hur han harklade sig och lät en aning besviken. 
"I'll just heard that you're okay, why do you don't answer my messages?", klagade han och jag svalde hårt innan jag svarade på hans fråga. 
"I can't, I'm just tired Lou. What do you want?", jag reste mig upp från stolen och fixade till kepsen. När han direkt började prata och svara på min fråga. 
"Have you seen the picture of you on the airport?", jag kände hur paniken uppstod och just nu så ville jag bara krypa under jorden. 
"No, which picture? what I do? what they see?"
"Calm down Harry, they don't see anything more than to you and Ellinor gives each other a hug with the title 'Harry with a mysterious girl', what do you said about that?", jag kunde känna Louis retande flin efter den meningen. Jag bara andades fram och tillbaka, nästan lite andfådd, trots att jag knappt rört mig. 
"It's just sick, the fucking paparazzi is everywhere, I don't know what I'll do.", klargjorde jag och satte mig förtisktigt ner på stolen igen. 
"Harry, what's wrong? you maybe will be sad and mad, but please. Don't remove it on the rest of us. I know it's hard, but stay strong, bro." 
"I will. But I think i'm love with her, ever if I don't know her as well, she Is different. She comes in to my life and did me happy like no one else.", Det var tur att jag hade solglasögon och satt trygg bakom Liams stora staket för nu kände jag direkt hur tårarna började falla och hur mycket jag faktiskt saknade Ellinor. 
"Oh, it sounds not good, Hazz. Why you didn't tell one of Liam or Niall?"
"Because.. Uhm.. I don't know, I'll not destroy their freetime, It's my problem, not yours. But I'm fine, Louis. I flies home in two days anyway, home to my apartment in London there I get time for myself. ", svarade jag allvarligt och jag hörde hur Louis suckade på andra sidan luren. 
"Yeah, I understand. But don't do anything wrong then when you're home alone, I'll call you everyday to see that you're right, okay?" , jag kunde inte låta bli att le när Louis pratade och jag nickade långsamt, dock insåg jag snabbt att han inte såg mig så istället mumlade jag ett "mmhmm"-ljud. 
 
Ellinors Perspektiv;
Med mjukisbyxor, en pösig magtröja, solglasögon och te så satt jag ute och tittade ut mot den stora gården. Det var lagomt varmt ute och att sitta ensam var inte helt fel just nu, jag behövde verkligen rensa mina tankar ibland och detta var ett perfekt tillfälle. 
Jag hörde hur mamma och pappa packade inför deras Londonresa om fyra dagar, mina tankar om vad som skulle hända med mig spred sig snabbt i mitt huvud och jag kom även att tänka på det mamma och pappa sagt till mig tidigare. "Om det handlar om kärlek, riktig kärlek, så är kärlek aldrig försent" , vilket mamma hade helt rätt i. 
Dörrklockan ringde och jag förstod att det kanske var någon kompis till mamma eller pappa som kom, så jag reste mig inte ur fläcken och lät dom öppna istället. Men ändå så kunde jag inte låta bli att snegla in till ytterdörren och försöka höra vad som sas. 
"Hon är på altanen.", hördes pappas röst allvarligt och det var först då som jag insåg att det var till mig. Vem kunde det vara som ville mig något just nu? 
Fotsteg kom mig närmare och ut kom en blond kille som jag kände igen allt för väl. I handen hade han rosor. Jag stäldle mig upp, suckade mot honom och la armarna i kors. 
"Vad vill du, Lucas? Jag trodde ett hej då föralltid var föralltid, eller du kanske missuppfattade mig?", jag tittade skarpt in i hans blåa ögon och rosorna han gav mig slängde jag iväg så de hamnade långt bort på gården. 
"Jag visste inte att du skulle komma tillbaka, jag trodde det vi pratade om över telefonen, att du var allvarlig med allt du sa, så jag gjorde av en av sakerna du sa, att jag skulle gå vidare. Men eftersom du kom tillbaka så antar jag att du inte har gjort det, så vi kanske kan börja om?", han flinade sitt hånfyllda leende och gick steget närmade mig, men jag backade snabbt undan. 
"Jag trodde att du kanske hade ändrat dig, men jag hade fel."
"Men jag har ändrat mig, jag kan bevisa allt, bara jag får en andra chans?", han ställde sig ner på knäna och satte sina händer i kors. Jag tittade med en frånade blick på honom och ruskade på huvudet.
"Du är sjuk i huvet, helt galen.", jag kände hur hans lilla flin ändrades och gav mig istället en hotblick. 
"Helt galen, galen i dig.", skrattade han och tog min arm. Han skulle precis flytta fram sitt huvud så hans läppar kunde möta mina då pappa kom och drog undan honom. 
"Du rör inte min dotter igen, fattar du? om du så ens kommer nära henne igen så slår jag ihjäl dig, fattar du det?", han skrek argt och hade tagit ett stadigt grepp om Lucas som nu bara nickade skamset och jag kunde se rädslan i hans ögon. Pappa släppte det hårda taget och nickade mot dörren så han förstod direkt vad pappa menade. Mamma stod och höll upp ytterdörren åt honom och bara inom några sekunder var han utom synhåll och förmodligen så skulle han aldrig våga prata med mig igen, vilket fick mig att le. 
"Tack pappa, tack för allt.",
"Har ändå aldrig gillat den killen.", skrattade han och jag kramade om han hårt samtidigt som han tog sina armar runt omkring mig. Kramen jag fick av pappa kändes konstig, minnet av Harry kom upp. Från när vi vaknade upp första gången bredvid varandra, eller när vi sågs för första gången, hur roligt och trevligt vi hade haft det då. Pappas kram kände exakt som en Harrykram, fast lite sämre, vilket gjorde att mitt stora leende på mina läppar snabbt försvann. 
"Vad tänker du på min prinsessa?", sa pappa oroligt och trasslade sig ur den långa kramen. Jag ryckte på axlarna och såg in i hans ögon.
"Jag kan inte få följa med till London? jag vet att jag aldrig fått följt med tidigare på era affärsresor, men snälla. Bara denna gången? vill verkligen inte bli ensam kvar här.", bönade jag och såg hur förvånad han blev. Sedan sken hela han upp.
"På ett villkor.", sa han bestämt och tittade hemlighetsfullt på mig, jag nickade till svar och han fortsatte. "Att du smsar till Harry och skriver precis som du känner.", motvilligt ökades mtit leende och jag kunde inte låta bli att småle åt pappa som bara skrattade. 

Kanske en lite sämre del , men sånna lär finnas också! HAr som sagt ett prov imorgon så pluggning lär göras. Ha en bra torsdag och imorgon är det freeeeedaag! Hur skönt? 
Även om det kanske inte är världens bästa del, så kommenteera iallafall! :D Massor av kramar, nästa kommer imorgon!

change my mind, del 49

10
Ellinors Perspektiv;
Tyst satte jag mig bredvid Jack och stirrade ut mot de stressade folket som sprang runt som dårar och skulle till sin gate. 
"You know my friend, I see that you thinking about something, and take that word with you. Real feelings don't just go away."', Jack viskade tyst i mitt öra och jag kände hur jag hoppade till när han sa de ord han just sa. Det var precis det jag behövde höra just nu. 

xo | via TumblrOnce you start to dislike someone. Everything they do begins to annoy you | via Facebook
indie | Tumblrwe all have a story to tell | via Tumblr

Vi satt knäpptysta där vi var och stirrade på människorna runt omkring oss som såg riktigt stressade ut. Vi hörde plötsligt skrik och rop på hjälp några meter bort och vi tittade hastigt bak. Det kom en stor polispatrull och i armarna hade det en kille som var fastspänd i handbojor. Jag fick en riktig chock när jag såg vem det var, det var ju han. Han. Den brunetta smala killen med de illgröna ögonen. Jag kände mig plötsligt illamående och yr, flashbackarna och minnet kom tillbaka och jag kände hur jag bara ville spy, jag kände mig rädd, obekväm och ledsen, vilket Jack tydligt såg på mig. 
"What's wrong?", frågade han och la sitt huvud bredvid mitt för att se vad jag tittade efter och han fick snabbt syn på killen som polisen hårt höll fast. "What it is with him?"
Jag svalde hårt och suckade samtidigt som tårarna ville komma. "It's he. I remember everything, his green eyes, his brown hair, his spinky body, I remember everything.", stammade jag och jag såg nu hur Janina vaknat ur sin egna lilla bubbla och tittade förskräckt på mig. Hennes ögon blev en aning spännda och hon ställde sig fort upp. Jag förstod nu vad som skulle hända så jag bara skakade på huvudet för att bekräfta att det var okej, men inte enligt henne, hon gick fort bort mot poliserna och killen och både jag och Jack tittade oroligt efter henne. 
Efter ett tag kom hon tillbaka med ett stort leende på läpparna och jag förstod inte riktigt vad det fanns att glädjas åt i detta läge. Jag himlade med ögonen och suckade hågt. 
"The police was very kind, Will you don't answer what they said?", frågade hon ivrigt och tittade först mot mig och sedan på Jack. Jag ryckte på axlarna och tittade lite oroligt på henne som fortsatte att se siktigt säker ut. 
"He was best friend with Cody and they were a gang. The police has been looking for this boy in four years and thanks for you they have found him. He has kill to many people, but your blood remained on the ground and your DNA was on the knife he had in his jacket. He's going to the prison now."
Jag blev helt stel i hela kroppen, jag förstod inte riktigt att det var sant. Skulle jag skratta eller gråta? Blandade känslor bubblade upp inom mig och det allt kändes så overkligt. Kunde det bli bättre? 
 
Nu satt jag på planet påväg hem, hem till Sverige. Jack hade pussat och kramat på mig i evigheter och Janina lika så. Det kändes tråkigt och jobbigt att behöva lämna Wolveshampton och Janina just nu, men ändå skulle det bli skönt att komma hem, hem till mamma och pappa, hem till Lucas. Det skulle bli riktigt kul att överraska honom. 
 
Efter timmar på flyget var jag trött och sliten. Jag tog mina två resväskor och rullade in dem i Taxin och jag for direkt till Lucas. Jag tog hissen upp till hans lägenhet, knackade hårt på hans dörr och efter ett tag hörde jag fotsteg bakom dörren och ett välbekant ansikte kikade ut genom dörren. 
"Lucas, Hej!", utbrast jag glatt och han såg mest chockad ut. Han stod där i dörröppningen i bara kalsonger och granskade mig noga. "Får jag komma in kanske?", log jag och rättade till resväskorna så det stod upp. 
"Uhm.. ehm..", han skruvade på sig varsamt och plötsligt hördes en kvinnlig röst bakom honom. "Älskling, kommer du snart? jag väntar." 
Jag tittade illsket på den halvnakna tjejen som klängde på Lucas och min blick gick snabbt över till Lucas igen. 
"Vem är hon?", frågade den okända tjejen honom och han svarade kort och simpelt. "Hon är bara en vän, gå in och lägg dig igen, jag kommer snart.", tjejen gjorde som han sa och kvar stod jag och Lucas och tittade förvånat på varandra. 
"Wow..", fick jag ur mig och ruskade på huvudet. "Du är en fullkomlig idiot. Jag kom hit och skulle överraska dig också..-"
"Men du då, du har ju din Harry, så klaga fan inte.", avbröt han och tittade in i mina trötta men ändå tårögda ögon. Men varför gråter jag? varför bryr jag mig egentligen? 
"Hej då Lucas, föralltid.", jag suckade argt, tog mina väskor och stängde ut det han ropade bakom mig i trappuppgången. 
När jag kom ut ur den stora porten så tog jag fort upp mobilen och bläddrade genom min kontaktlista för att leta efter Lucas nummer, som jag sedan skulle radera. Men mitt finger hann stoppa när vi kom till bokstaven "H" och blicken fastnade på ett speciellt namn. "Harry Styles". Jag drog en djup suck, rullade fort ner igen och raderade Lucas nummer och sedan ringde jag pappa som svarade inom några få sekunder. 
"Hej pappa, är ni hemma eller jobbar ni? jag är hemma i Sverige nu och jag vill helst inte åka hem till min lägenhet, jag behöver någon som tar hand om mig just nu.", sa jag och kände hur tårarna bara rann. Varför? Var det Lucas? Var det Janina? Eller kanske Harry? Jag antar att det bara är alla känslorna inom mig som bara ville ut. 
"Men lilla gumman. Ja, vi är hemma. Vi kom hem inatt, men vi åker iväg till London igen om fyra dagar, men så länge kan du bo här om du vill. Vart är du nu? ska vi hämta dig?", jag suckade åt deras jävla jobbande men samtidigt så var jag glad över att deras firma gick så bra. Jag berättade vart jag var och inom tio minuter stod det med bilen framför mig och det blev världens kramkalas med både mig, pappa och mamma. 
 
"Vill du ha te min älskling?", frågade mamma när hon rest sig upp, påväg mot köket. Jag nickade och log ett brett leende. 
Hon kom tillbaka med mitt favorit-te i en kopp och bredvid sig hade hon gjort sina speciella mackor. Trots att de jobbade konstant så kändes det ändå skönt att ha sån nära relation till båda sina föräldrar, och att jag är det ända barnet gör det inte sämre. 
"Berätta nu, vad är det som är fel? vad hände mellan dig och Lucas?", jag tog ett klunk av mitt varma te och tittade mot mamma som bara satt där och lyssnade. Jag berättade om bilden, om otroheterna och vad som hände tidigare. Mamma blev stum och pappa likaså. 
"Men du får aldrig ge upp om kärleken, du får aldrig vara rädd för den. Kom ihåg det. Du kommer en dag att hitta en kille som helt skiter i ditt förflutna, och vet du varför?", pappa log mot mig och väntade sig ett svar ifrån mig, och jag skakade med huvudet. "För han vill vara din framtid. Du kommer snart hitta den rätta."
"Men hur vet man om något är rätt då?", Jag tittade mot dem som först tittade på varandra och sedan log de stort. 
"Det känner man.", svarade mamma kort och tog min hand. Utan förvaning eller utan att jag själv ens märkte det så uppräckte jag snart att mina tårar föll ner igen. Dem båda tittade oroligt mot mig men jag på något sätt log åt dem. 
"Förlåt, men jag vet inte vad det är med mig. Men det är bara det att.. Jag kan bara inte sluta tänka på honom." Mamma och pappa såg nu mer frågande ut och förstod inte alls vad jag pratade om. 
"Vem menar du nu? Lucas?", pappa lät besviken och skakade lite smått på huvudet men man såg hur han andades ut när jag skakade på huvudet. 
"Nej, Harry.", jag suckade och andades ut en aning. "Men det är försent nu. Jag har ändå förstört allt och jag är så jävla feg.", muttrade jag och la benen under mig. 
"Om det handlar om kärlek, riktig kärlek, så är kärlek aldrig försent.", konstaterade mamma och flinade ett stort leende, och jag såg hur även pappa nickade med. 

Det blev en del med bara Ellinor nu. Hoppas det var okej? Vad tror ni kommer att hända nu? Vad tyckte ni om denna del? Kommentera superfina ni så kommer en ny del ikväll, förmodligen.
Kram!

change my mind, del 48

12
Janinas Perspektiv;
"Du har ju rätt i det du säger, men jag har redan pratat med mamma och jag åker hem om tre dagar, tills dess stannar jag här.", suckade hon och tittade menat på mig. Jag nickade på huvudet och satte mig på stolen bredvid henne. 
"Jag vill vara så arg på dig just nu, men jag kan inte. Du kan inte styra över dina känslor och din vilja.", suckade jag och kramade om henne. 

 
Tre dagar har nu gått och den tiden har bara flugit förbi. Jag har tillbringat varenda liten minut tillsammans med Liam. Niall och Harry var kvar här men Louis och Zayn hade tagit flyget hem till Eleanor och Perrie igen. Liams föräldrar och syskon hade även kommit hem, så dem hade jag också lärt känna. Harry hade dock vart lite nere och frånvarande under dessa två dagar, vilket jag mycket väl förstod. Men det kändes ändå så bra att se hur mycket han kunde uppskatta oss, eftersom vi verkligen brydde oss om honom. 
Jag satt i soffan och småpratade lite med Liams ena syster Ruth och Harry medans Liam och Niall spelade FIFA, plötsligt kände jag hur det darrade till i min ficka och fort tog jag upp den, utan att ens orkat titta på vem det var så svarade jag och lutade mig lite tillbaka i soffan. 
"Janina?" 
"Hey darling, It's dad. Me and Ellinor sitting in the car now, on our way to the airport, she wants to see you before she leave us, should we pick you up now?" , jag tittade först på Harry som redan kollade på mig, och sedan gick blicken över till Liam och Niall som var mycket koncentrerade på spelet. 
"No, It's fine. I'll take a Taxi. When does hers plan?", frågade jag och tittade ner mot klockan. 
"About one and a half hour, Okay, see you later then. Bye.", jag suckade och reste mig upp och först då reagerade Liam. 
"What's going on? where shall you?", sa han oroligt och gav mig sina valpögon. Jag skrattade till och skakade bara på huvudet. 
"Ellinor and Dad is on their way to the airport now so I should meet them there, but I coming back soon.", sa jag lugnt och gav han en lång kram, sedan möttes våra läppar i en mjuk och perfekt kyss och allt kändes bara för underbart nu. 
Jag gick ut mot hallen och när jag långsamt knöt mina skor så märkte jag hur två ben ställde sig framför mig. Jag tittade hastigt upp och fick se Harry stå där med sina svarta solglasögon och sin svarta jacka. 
"I can drive you.", log han osäkert och lekte lite med sina bilnyckar i handen. "I needed to say goodbye to Ellinor a last time. I didn't it for real before." 
"It sounds good, let's go then.", log jag, med mina händer på låren så puttade jag mig själv upp så jag stod på mina ben igen. Vi sa hej då till dem andra och hoppade in i bilen som körde iväg mot flygplatsen. 
 
"What? Should I stay here?", frågade Harry efter att jag allvarligt sagt att han skulle stanna i bilen medans jag mötte upp pappa och Ellinor. 
"Yes, I think it's the best for us all. If you going out there it will be trouble with all your fans, but don't worry, I say that you waiting on her in the car." , innan han ens hunnit svara så smällde jag igen dörren och gick letande ut mot den stora flygplatsen och försökte se om jag kunde hitta dem, och tillslut så fann jag dem äntligen. Jag gav både pappa och Ellinor en kram, vilket såg ut att uppskattas mycket från bådas håll. Dock såg Ellinor riktigt sliten ut, som om hon hade druckit igår, men ändå visste jag ju att så var det inte. Att behöva ligga på sjukhus var förmodligen ingenting man ville. 
 
Ellinors Perspektiv; 
Med mina två stora resväskor stod jag, Jack och Janina bredvid varandra och bara om någon timme så skulle jag hem igen, hem till Lucas, hem till mamma och pappa, hem till mitt gamla liv. Ändå om det skulle bli svårt att lämna killarna här, Speciellt Harry. Tänk att jag har fått lärt känna killarna som från en början inte ens visste att jag existerade. Tänk att just jag fått lära känna dem och till och med fått lära känna Harry Styles på riktigt. 
Jag avbröts i mina minnestankar av att Janina pickade lite löst på armen, jag tittade åt hennes håll och log, endast för att hon gjorde det. 
"Gå till den svarta bilen längst fram på parkeringen vid ingång 3, där finner du något jag vet att du behöver.", sa hon och jag gav henne en förvirrad blick men jag gjorde tillslut som hon sa. 
När jag kom fram till bilen så stod en välbekant varelse på ena sidan av den och jag blev riktigt glad över att se honom. Helst av allt ville jag bara springa in i hans armar och tala om hur mycket jag saknat hans kramar, men jag hejdade mig. Vilket gjorde ont i mig att inte kunna göra, och allt var mitt fel. 
Jag gick han närmare och närmare och min blick gick rakt in i hans. 
"Hi Harry.", sa jag lågt och fortsatte att stirra in i hans ögon. Jag såg hur han svalde hårt innan han tillslut sa något. 
"I'm sorry I just went before, you know, On the hospital. I became just so sad and.. I don't know.." 
"It's okay Harry, I understand you. But, Why is you here?", frågade jag undrade och synade honom från topp till tå. 
"I wanted just to get see you a last time before you leave. I'll see that you're fine when you flight home.", han log sitt perfekta leende där hans smilegropar syntes allt för väl, men ändå så kunde jag känna hur sorgen bakom hans ögon och hans leende bara ökade.
Tillslut rann det tårar ner från hans kind som han snabbt och illsket drog bort med handen. Jag gick sakta fram till honom och la mina armar runt om honom, och efter en stund så kände jag hur även han besvarade kramen. Jag kände hur jag bara ville vara i hans armar hela tiden, aldrig ville jag lämna denna mjuka, varma famn. Men ändå så visste jag att jag var tvungen, och jag hade själv valt det. Motvilligt släppte jag försiktigt hans midja och tittade istället in i hans ögon. 
"I maybe meet hundred people on a day, but I'll always remember you. And never forget that.", sa han lågt innan han sedan hoppade in i bilen igen. Jag vände på mig och gav inte ifrån mig ett ljud, sedan gick jag med stela och trötta steg mot Jack och Janina som satt på en utav bänkarna och käkade glass.
Tyst satte jag mig bredvid Jack och stirrade ut mot de stressade folket som sprang runt som dårar och skulle till sin gate. 
"You know my friend, I see that you thinking about something, and take that word with you. Real feelings don't just go away."', Jack viskade tyst i mitt öra och jag kände hur jag hoppade till när han sa de ord han just sa. Det var precis det jag behövde höra just nu. 

Här är den! Vad tror ni? Kommer hon åka? och vem är det hon kommer att se på flygplatsen? nästa kommer imorgon! Kommenteera!

change my mind, del 47

10
Janinas Perspektiv;
"When can you leave the hospital? today?", frågade Louis och såg på henne med ett leende men som försvann så fort hon skakade nedstämt på huvudet.
"No, the doctor tell me that I should stay here in a few days, in case something will happend.", vi såg ner på henne och nickade förståligt. "And when I leave, I'll go home. Home to sweden and to Lucas. I really miss him."
Hon sa det så lågt som möjligt och det spred sig en pinsam och lång tystnad i rummet. Vi alla tittade med ledsna och besvikna ögon på henne som såg precis lika besviken ut själv.


 
 
Harrys Perspektiv; 
Efter en lång och jobbig tystnad så bestämde jag mig för att tillslut avsluta den. Jag harklade mig och fick allas uppmärksamhet, till och med Ellinors. 
"Guys, can I please get talk to El? Alone." 
"Sure, come on, Let's go.", svarade Louis en aning förvirrad och visade tydligt med armen att dom skulle gå ut ur rummet. När det sedan bara blev jag och Ellinor kvar så fortsatte tystnaden, jag såg hur hon öppnade munnen för att säga något men stängde den direkt igen. 
"Who is Lucas?", frågade jag tillslut och suckade en aning. "It's your boyfriend?"
"No, or.. I break up with him. But I love him, I miss him very much. We were together in two years.", hon drog en snabb suck innan hon fortsatte. "Even if he treated me as shit.. I don't know. It is like we belongs together." 
Jag lyssnade och tog in varje ord hon sa och det gjorde ondare än förväntat. Men jag förstod henne också. Har man haft ett förhållande som varat så länge så var det inte lätt att gå vidare. 
"So.. When you told me that you love me, you don't mean it?", jag andades långsamt och tittade ner mot golvet. Jag kände mig så dum. Hon sökte min blick men jag vågade inte möta hennes, istället så fortsatte jag att titta ner mot sängens ben.
"Of course I did, I mean everything I said to you. Harry, Listen to me.", hördes en svag och liten röst bredvid mig. Jag kunde inte motstå att titta på henne och hon log nu en aning. "I love you, I really do. But as I said to you before, I'm afraid, Afraid for that all attention you may everyday. I don't know nothing any longer. But I think it's should be good for me to come home and thinking.", konstaterade hon och tog min hand, men snabbt drog jag undan den och utan att säga något så gick jag fort ut ur rummet. Även om det kändes jobbigt, så var det behövligt. Jag behövde få tänka jag också just nu,  och helst bara få vara ensam. 
Jag sprang in genom den vita gången och kom ut till de andra. Jag satte mig på en stol och Janina tittade konstigt på mig, sedan gick hon samma väg som jag kom ut ifrån in till Ellinor. 
 
Liam, Niall, Zayn och Louis tittade lite bekymrat på mig men sa ingenting utan satte sig bara på stolarna bredvid. 
"Harry, what's wrong?", Louis tog ett löst tag om min arm och skakade den lite och jag förstod direkt vad han ville så jag vände tårfyllt upp blicken mot honom och försökte se stark ut. 
"Nothing, nothing at all.", svarade jag och rynkade på pannan samtidigt som jag tittade bort mod Niall, Liam och Zayn. "Did you guys know this about she and Lucas?" 
De svarade inte men alla uton Liam skakade på huvudet och jag tittade fundersamt på Liam som tillslut sa något. 
"Yes, Janina tell me about them, but she said that she was over him and he treated her really bad so I never thought she's going back to him, but obviously."
"But, I don't understand? why should she back to Sweden to her ex boyfriend like treated her bad?", Niall tittade oförstårligt på oss andra och de nickade instämmande. Jag drog bara en lång suck och fortsatte ha blicken ner åt golvet. 
"If she's lucky with him, let her. She know anyway how I feel, and I thought she felt the same for me, but I had probably wrong. ", sa jag sedan med en mycket låg och svag röst, men lyckligtvis verkade de höra ändå. Men innan de hann säga något så fortsatte jag. "When I'm love, I'll go all in, and it ended always like this. What am I doing wrong?"
"But said her that she don't like you? or what?", Zayn såg allvarligt på mig och jag mötte han med blicken. Jag hade inget svar på det så jag bara ryckte på axlarna. "I think she did. The way she looked into your eyes it's a real signs of love." 
"Yeah, Zayn is right. I mean, look at you. You gave her a lot of your blood and rescued her life, of course she like you.", det var nu Liam som tog över samtalet och pratade vidare. "I can see it in your eyes that youre sad but don't..-" 
"Liam, it's okay, i'm fine, right? she like me, so what? she love her ex boyfriend and I'll not stand in the way of their love.", suckade jag kraftigt och ställde mig upp. "And I think she's not like me for real, I think she likes me for what I did for her.", utan att titta på dem så sprang jag fort ut från sjukhuset och lämnade killarna bakom mig. 
 
Janinas Perspektiv; 
Med ett irriterat grepp om handtaget så slog jag upp dörren in till Ellinor. Hon tittade hastigt på mig när jag kom in och hon såg även ut att ha gråtit lite, men det brydde jag mig faktiskt inte i just nu. 
"Varför? varför svika Harry på det där sättet? vet du ens vad han har gjort för dig? han har räddat ditt liv Ellis, han räddade ditt liv och vad får han tillbaka?", hon tittade förvånat på mig och jag kände hur jag nästan ångrade det jag sa. Känslor kunde man ju faktiskt inte styra över, men jag visste ju att hon gillade honom, egentligen. 
"Förlåt.", hörde man från den blonda svaga tjejen i sjukhussängen några meter ifrån mig. "Jag ser ju hur lycklig du är med Liam och jag vill bara inte förstöra det, så det är kanske bäst att jag åker hem och återgår till mitt gamla liv."
"Men du gillar ju verkligen Harry? och varför lär du gå tillbaka till Lucas? Han har sårat dig alldeles för många gånger."
"Ja, jag gillar honom, men all den här uppmä..-"
"Det är smällar man får ta, det är sånt som ingår. Allt kan inte vara perfekt och i Harry och killarnas fall så är ju fansen ett stort probem för oss, eftersom vissa inte alls gillar oss, men samtidigt så kan du ju förstå killarna, utan fansen hade ju inte dem vart något och de älskar ju verkligen sina fans, och du är ju själv ett. Så varför inte bara acceptera det faktum att ni båda är störtförälskad i varandra och bara leva livet? strunta i fansen och tänk istället på din och Harrys kärlek till varandra, var starka och dölj inget för varandra bara.", sa jag och log lite med tanken att jag faktiskt hade världens bästa pojkvän, en helt underbar och perfekt pojkvän som var bara min. 
"Du har ju rätt i det du säger, men jag har redan pratat med mamma och jag åker hem om tre dagar, tills dess stannar jag här.", suckade hon och tittade menat på mig. Jag nickade på huvudet och satte mig på stolen bredvid henne. 
"Jag vill vara så arg på dig just nu, men jag kan inte. Du kan inte styra över dina känslor och din vilja.", suckade jag och kramade om henne. 

Då är det klart, Ellinor åker hem till Sverige igen. Hur kommer det gå tror ni? Nästa kommer ikväll! Kommenteeraa :) 
 

change my mind, del 46

12
Harrys Perspektiv;
Hennes tårar rann ner från hennes kinder och hon nickade mot mig, jag väntade på svar, och ett svar fick jag tillslut ,men inte det svaret jag förväntade mig.
"I'm tired, Harry. And you too, go home, sleep, rest and come back tomorrow. I need sleep."
Besviken, mållös och ledsen gick jag med tunga och sakta steg mot dörren och jag kunde höra hur hon hojtade till en aning, så jag vände mig hastigt om och såg på henne med en orolig blick. 
"I love you too."

LoveLife | via Tumblrobservandotumblr stupid love - Buscar con Google
Galaxy^^ | via Facebookwonderland. | via TumblrPinterest / Home
 

Liams Perspektiv; 
Jag vaknade av att regnet slog som spön i backen, det hördes enda in i huset och jag iakttog fönstret länge innan jag sedan kunde slappna av. Jag njöt av att höra regndropparna falla ner till backen och hur det knastrade på taket, det var riktigt mysigt. Jag sneglade ner mot Janina som fortfarande sov, hennes huvud låg lutad mot mitt bröst och jag kände mig verkligen lycklig just nu, trots alla omständigheterna, bara att få ligga här med den finaste tjejen i världen gjorde mig till den lyckligaste killen.
För att fördriva tiden lite så tog jag fram mobilen och fick se på klockan, halv tolv på förmiddagen. Men jag lät Janina sova vidare, vi kom trots allt hem tidigt imorse. Jag klickade in på Twitter och suckade när jag såg alla bilder på mig själv komma ifrån sjukhuset. Men samtidigt var jag van vid det här laget. Även om man aldrig riktigt kommer att vänja sig vid att folk konstant tar bilder på en så har det ändå blivit till en vana och man lägger inte lika mycket energi på det. Jag brydde mig inte i de senaste i newsfeeden och skrev istället in en ny tweet. "Real_Liam_Payne; Hellooo, what's up today? I'll just chilliiinn' with the boys and my beautiful girlfriend as sleep now :( love you allll" 
 
Efter ett tag så vaknade äntligen Janina och hon log sitt fina morgonleende. Hennes ögon såg yrvakna ut, hennes hår såg ruffsigt ut och hennes läppar var helt perfekta. Lika fin som alltid med andra ord. 
"Goodmorning beautiful.", viskade jag och pussade henne på munnen. Hon log och drog täcket över sig men tittade efter ett tag upp igen. 
"Don't call me beautiful on the morning, I know I looks like a monster.", muttrade hon och flyttade sig närmare mig. 
"No, absolutely not, you're the must beautiful girl I ever seen, even on the morning.", log jag och hela hon sken upp. Hennes ansikte var nu bara några centimeter ifrån mitt och våra näsor nuddade försiktigt varandra innan hennes läppar sedan möttes med mina i en perfekt kyss. 
"I love you, Liam. I'll be yours forever.", suckade hon och tittade neråt. Jag tittade mot på henne och tog mina händer runt hennes huvud och pussade henne mjukt på näsan.
"It'll be we forever, I never leave you, babe." 
 
Janinas Perspektiv; 
Att få vakna bredvid Liam var precis det jag behövde en morgon som denna, regnet öste ner och det var riktigt mysigt att bara ligga kvar och mysa med honom ett bra tag. Plötsligt så burrade min mobil till, med en angelägen blick tittade jag mot skärmen och tog försiktigt upp den, "Mamma" stod det på displayen och jag drog på smset för att läsa vidare. 
~ Hej älskling, längesen nu. Jag hörde om Ellinor, men tur pappa finns och stöttar er. Du vet, Ellinors föräldrar jobbar ju rätt mycket så det har ändå inte tid att komma just nu. Jag saknar dig massor, är du okej? mår du bra? puss. Mamma ~
Jag låg med blicken riktad mot telefonen ett bra tag innan jag svarade med en lätt suck. Jag såg hur Liam tittade på mig men det var inget jag brydde mig i. 
~ Jag mår bra mamma, lovar. Oroa dig inte, vi hörs. / Janina ~
 
Jag fortsatte att ligga lutad mot Liams bröst med benen vilade mot hans. Att känna hans närhet var det bästa. 
Hans mobil plingade till och han tog hastigt bort greppet om mig och tittade istället på smset. Han log lite och visade sedan mig. 
~ Harry meet Ellinor in the morning, he's home now. We'll take a lunch before we all meet her, shall you with? ask Janina. / Zayn ~ 
Jag log lika mycket som Liam när jag lästa det första och jag nickade villigt åt smset som en bekräftelse på att vi blev med. 
 
Halvtimmen efter satt vi på Wayne's Coffée, jag och killarna. Vi kände att vi käkat på starbucks allt för många gånger på bara de senaste veckorna så ett miljöombyte var aldrig fel. Jag drack ur min päronsmoothie och killarna var ovanligt pratglada, vilket kändes skönt att se. 
"What happened tonight then? I mean.. With Ellis.", nyfiket tittade jag på Harry som log sitt fräcka leende där smilegroparna syntes allt för väl. 
"Nothing specially, I think."
"Oh, come on, Hazz. Of course nothing happened.", Louis höjde rösten och flinade allvarligt på Harry som bara skakade på huvudet. 
"Shall we go to the hospital now? here we can't stay all day when one of us is on the hospital.", klagade Niall och vi höll självklart med. Vi åkte därför direkt till sjukhuset och denna gång behövde vi inte vänta i det hemska vita rummet, vi fick gå direkt in till henne och hon såg genast mycket bättre ut. 
Med tunga steg rusade jag fram till henne och gav henne en kram, en allt för hård kram så att man såg hur ont hon fick. Jag flyttade mig snabbt därifrån så de andra också hade en chans att heja på henne och glimten i hennes ögon bara ökade när alla fem killarna gick fram och gav henne en kram, jag log extra stort när Harry kramade henne, extra länge. 
Jag la mig bredvid henne i den lilla sjukhussängen och killarna satte sig på stolar runt omkring. 
"When can you leave the hospital? today?", frågade Louis och såg på henne med ett leende men som försvann så fort hon skakade nedstämt på huvudet.
"No, the doctor tell me that I should stay here in a few days, in case something will happend.", vi såg ner på henne och nickade förståligt. "And when I leave, I'll go home. Home to sweden and to Lucas. I really miss him."
Hon sa det så lågt som möjligt och det spred sig en pinsam och lång tystnad i rummet. Vi alla tittade med ledsna och besvikna ögon på henne som såg precis lika besviken ut själv.

Fick bli ett snabbt och enkelt inlägg, kom nyss hem å har plugg att fixa men här har ni del 46 iallafall! Har ansträngt mig rätt mycket nu faktiskt, så kommentera vad ni tyckte! ;) Kram! 
 

change my mind, del 45

11
Harrys Perspektiv;
"You were strong like did it. Feel proud. And I saw how afraid you was when you come in here, but now it feels okay, right?", log hon och föraktade mig lite. Jag nickade lite svagt och gick ut med ett svagt leende på läpparna. Jag hade gjort en sak jag varit rädd för i hela mitt liv, och jag gjorde det för en bra sak. Jag var som hon sa att jag skulle vara, stolt. 

dfgfsdn | via Facebookbut i cant..  | via Tumblr&#9829;.simba.&#9829;
A real man never stops trying to show a girl that he cares about her even if he already has her TumblrPhotoshoot April 20th | via Tumblr

Janinas Perspektiv; 
Efter timmar av väntan började vi alla bli hemskt trötta. Louis, Niall och Zayn låg redan lutade mot varandras axlar och hade somnat, Harry satt tyst och tittade ut, pappa satt och pickade med sin mobil och jag låg i Liams famn. Plötsligt kom Elena tillbaka, hon suckade lågt och log lättat. 
"She will be alright, I think so. But she need sleep a lot, rest is very important after a operation like this.", vi som var vakna nickade instämmande men fortfarande väldigt trött. "I see that you guys are really tired, go home and rest you too. If you want, you can come back tomorrow." 
Jag tog tag i Liams hand hårdare och all oro inom mig bara försvann för ett ögonblick. Tack vare Harry så hade hon blivit på bättringsvägen, hur skulle jag någonsin kunna tacka honom för det? och hur skulle hon någonsin kunna tacka honom för det? 
Hon gick sedan ut ur det lilla vita väntrummet och kvar satt vi, sega som aldrig förr. Harry pickade irriterat på Zayn som ryckte till, vilket gjorde att alla killarna snabbt var vakna. 
"You heard what she said guys, come on, we'll home.", sa pappa och gav med sig en gäspning. Jag och Liam ställde oss upp och lika så gjorde Louis, Niall och Zayn. Men Harry satt kvar. 
"Harry, what are you doing? we should go home.", suckade Niall och försökte dra upp honom men misslyckades. 
"I stay here, I'll never leave her again.", bekräftade han och han lät väldigt bestämd, vilket fick mig att le lite. 
"Okay man, we seen tomorrow. Take care of yourself, we have just one Harry.", sa Zayn och gav han en snabb kram. 
"Liam, shall you with us home or going you with Jani?", frågade Louis när vi precis kommit ut från de stora sjukhusdörrarna. Han tittade hastigt på mig och log, jag ryckte på axlarna och sa ingenting. 
"I follow Janina home, but we seen tomorrow boys.", sa han och sedan gick vi åt varsinna håll, eftersom pappa hade parkerat bilen på en helt annan plats än vad killarna hade. 
 
"You look tired my love, let's go, we'll sleep.", skrattade Liam och satte sig bredvid mig i sängen. Jag tittade på honom och han såg förmodligen i blicken att något var fel. "What's wrong babe?"
Jag drog efter andan och utan ett ord så satt jag där och tittade in i hans ögon. Han tog tillslut ett mjukt och perfekt tag om min midja och kramade mig in mot honom. Jag la armarna runt hans nacke och sniffade försiktigt in hans doft. 
"Tell me what you think.", sa han tillslut och våra blickar möttes igen. "And say not nothing, I know it's something." 
Jag suckade, reste mig upp och tog sedan fram bilden på mig och Ellinor. Bilden jag tvunget sett när jag kom in genom rumsdörren, bilden som satt på väggen, bilden från barndomen då allt var bra, bilden jag nu visade Liam. 
"What happened if she not will be okay? what if she leave us? I'm so scared Liam, scared to be alone. I just want to be happy like that again.", sa jag lågt och samtidigt i lite panik, men som vanligt lyckades Liam lugna ner mig bara genom att dra mig till han. 
"You'll never be alone, I'm forever yours. I'm forever with you, whether we're thousands of mil from each other, I'll always be with you. And calm down, you heard what she said, El was on the good way."
"I love you Liam, so, so much. I don't know what I should do without you, honesly. I can't..-" 
Hann jag säga innan Liams läppar pressades mot mina i en långvarig kyss och när han avslutade den så log han hans underbara leende som jag aldrig fick nog av. 
"I love you too, babe." 
 
Harrys Perspektiv; 
För säkert tionde gången kom Elena in i det lilla väntrummet där jag nu satt ensam, hon tittade förvånat upp på mig och förväntade sig nog inte att jag skulle vara kvar. 
"Harry?.. What..-"
"Can I go to her?", frågade jag med tårfyllda ögon, till en början såg man hur hon tvekade, men nickade sedan.
"But she's very tired and she must not stressed up.", konstaterade hon allvarligt och jag nickade bekräftat. Jag gick in mot rummet och fick se henne ligga där med flera slangar på hela sig, men det gjorde inte mig något alls. Hon var lika fin ändå. 
"Hey El.", sa jag lågt och hon vred huvudet långsamt mot mitt håll. Jag satte mig bredvid henne och tog hennes hand, och det förvånade mig att hon inte heller gjorde något motstånd. "I know the fact that I was stupid, but I wanted to forget you, but I realized that I could not. You were in my mind every hour, every minute and every second." , jag kände hur tårarna rann och vad det var för tårar visste jag inte, kanske var jag bara glad över att se henne och fått ha det sagt, eller för att det gjorde ont att se henne så här och veta att hon kanske fortfarande var sur. 
"Thank you for everything, Harry. I can never thank you enough for that you done for me.", en svag röst hördes från sängen och jag blev riktigt snopen när jag hörde att hon kunde prata. "Have you stay here all the time?" 
Jag visste inte vad jag skulle svara på det, jag var helt stel i kroppen och fick knappt fram ett ord. Men en nickning fick jag fram och jag såg hur tårar bildades i hennes ögon. 
"I like you, I really do. But I can't be with you. Your fans will hate me and I can't take all this attention.", sa hon och jag hörde hur hon kämpade för att prata. 
"Our fans don't know nothing about us, they hate anyway. There are always haters out there. But when I are with you, I can feels like Harry as person, not Harry as a band member, and you accept me for who I'm. You're not like the other girls, and I don't care if our fans will hate you, for I love you, I love you so much." , viskade jag fram, men tillräckligt högt för att hon skulle kunna tyda vad jag sa. Hennes tårar rann ner från hennes kinder och hon nickade mot mig, jag väntade på svar, och ett svar fick jag tillslut ,men inte det svaret jag förväntade mig.
"I'm tired, Harry. And you too, go home, sleep, rest and come back tomorrow. I need sleep."
Besviken, mållös och ledsen gick jag med tunga och sakta steg mot dörren och jag kunde höra hur hon hojtade till en aning, så jag vände mig hastigt om och såg på henne med en orolig blick. 
"I love you too."

Hej mina fina läsare! Detta är ett tidsinlägg för just nu är jag ute och shoppar med vänner. Om det kommer en del ikväll vet jag inte, det beror helt på när jag kommer hem, men förmodligen så blir det ett, så håll utkik! 
Kommentera detta inlägg mycket nu hörrni! Kramisar :) 

change my mind, del 44

9
Janinas Perspektiv;
Jag följde efter den lilla damen som förde mig till rummet där Ellinor låg. Jag stannade hastigt upp vid dörröppnigen när jag fick se den veka lilla tjejen som låg i sjukhussängen med alla slangar överallt på kroppen. Var det verkligen hon? var det min bästa vän jag såg nu? 
"She's very tired and sick. Let it go fast.", suckade hon och lämnade rummet. Jag gick sakta fram till henne och la mig bredvid henne, hennes ögon var öppna men hon sa ingenting. Jag pussade henne på kinden och tog hennes hand, vilket hon besvarade. Och bara det kändes bra. 

Quotes LifeForever young :* | via Tumblr1d | TumblrYour Fears | via Tumblr

Jag bara satt där bredvid henne och höll om hennes hand. Hon hade fortfarande inte sagt något och jag förstod att hon inte kunde det heller. Men ändå kunde jag inte hejda mig ifrån att ställa frågor som jag visste gång på gång att hon inte kunde svara på, hade jag tur så kunde hon visa med huvudet vad som var ja eller nej. 
"Din mamma och pappa vet om att du är här, men de litar på pappa att han tar hand om dig. Han är också här.", sa jag lugnt och såg hur lättad även hon blev. 
Det kändes jobbigt att se alla maskiner och slangar som hjälpte henne att andas och jag kunde fortfarande inte riktigt förstå att det var Ellinor som låg i sjukhussängen här bredvid mig. Min Ellinor. 
"Kommer du ihåg något?", kved jag fram och tittade försiktigt in i hennes ögon. Mer hann jag inte säga för sedan började maskinen runt om henne pipa och något alarm sattes igång. Jag kände hur paniken inom mig uppstod när läkare kom in från olika håll och kanter och en av dem förde mig direkt ut ur rummet. 
"W.. What happened?", stammade jag fram och tittade med sorgsna ögon på sköterskan som nu stannat. 
"She needs peace and quiet. We don'r really know what happened, It was a anonym man as call us. That we know and can say is..", hon stannade upp i sitt pratande och tog en lång suck. "She is very seriously harmed. And we don't know if we can help her, but we do what we can." 
"It.. It's my best friend you talk about. She must feel better, otherwise..", jag tog hårda och djupa andetag innan jag avslutade den alldeles för jobbiga meningen. "Otherwise I'll die. I can't live without her." 
Jag lät tårarna falla och den oskyldiga sköterskan tog mjukt emot mig när jag tvärt föll ner i hennes famn. Hon gick med mig in till Liam och de andra som fortfarande satt och väntade i väntrummet. 
Liam ställde sig hastigt upp, tog emot mig och lät mig fortsätta gråta. Just nu brydde jag mig inte en sekund på att mitt hår var ruffsigt, att mina ögon var svarta efter mascaran som runnit ner eller att hela jag såg förskräcklig ut helt enkelt. 
"How she feels?", hördes en röst bakom oss som jag mycket väl kände igen, Louis. 
"Just as I said to Janina. She is very sick, tired and need sleep. We didn't know if she can do this, she is destroyed both inside and outside.", svarade hon ärligt och tydligt och jag sneglade lite på Harry som nu hade händerna över ansiktet. "But we do wha.." 
"Elena, can you come here? fast.", en manlig doktor ropade högt på sköterskan som tydligen hette Elena och hon rusade fort iväg och de sista hon sa till oss innan hon försvann in till Ellinors rum var "Stay here, I'll be back soon with more information.", så det var bara att vänta. 
 
Harrys Perspektiv; 
Vi satt fortfarande och väntade på resultat från läkaren, men ännu hade ingen kommit. Det var en lång väntan som kändes som en evighet. Liam satt och höll om Janina som bara grät, hennes pappa hade gått ner till kafeterian för att hämta fika till oss alla, Louis, Niall och Zayn satt stela och mållösa på stolarna bredvid mig och själv kämpade jag för att inte bryta ihop. Hur kunde någon göra något sådant? Mot den finaste tjejen i världen? varför? Sedan kom tankarna tillbaka på mig själv, kanske var allt mitt fel? kanske var det ett galet fan som ville henne illa? jag satt i mina egna tankar då plötsligt samma sköterska som tidigare kommit fram till oss. Vi alla tittade undrande upp på henne för att se vad hon hade att säga, men tyvärr så såg hennes ansiktsyttryck inte alls bra ut. 
"I don't know.. She..", stammade hon fram och vi satt alldeles knäpptysta framför Elena som fortsatte att försökta få fram ord. "She is really weak and she has too little blood in hers body."
"But why you don't fix it? give her more blood?", klagade Zayn oroligt och ställde sig upp, men Niall drog snabbt ner han till stolen igen. "It's not too easy, she has a very unusual blood level. We have not blood so it is enough.", suckade hon och tittade allvarligt ner på oss. 
Jag tittade tveksamt på Louis som utan tvekan ställde sig upp och pekade på mig. 
"Harry can help you. He has 0 blood count and what I've heard it can help all?"
Hon tittade undrande på mig och log lite. 
"Do you want to help us? maybe she can be better. It's now or never.", jag tittade förskräckt mot killarna och Janina som nu bara nickade åt mig. 
"But.. I've never do this before.", suckade jag och reste mig upp. "But yes, if it can help her, so sure."
Jag fick gå med Elena till ett annat rum och jag hann knappt sätta mig i stolen innan hon var framme med alla redskap hon hade. Jag tittade lite ängsligt på henne men jag förstod att det kanske var bråttom nu och att jag gjorde det för en bra sak. 
Medans hon stickte in den lilla sprutan så började hon direkt att prata med mig. Säkert mest för att hålla mig lugn.
"It's okay, you doit for a good thing.", log hon och nickade tveksamt mot mig. "Are she your girlfriend?"
Jag tittade på henne men vände fort ner blicken till golvet. "No, but she could maybe have been if I was not so stupid."
"Everyone do mistakes and after this, I promise that she come forgive you. With your charm and look, she's must fall in love with you.", hon skrattade till lite och jag kunde inte låta bli att vända blicken mot henne och le lite jag med. 
"I don't think so, but thanks. It feels a little bit better anyway.", suckade jag och fortsatte att titta bort när hon fortsatte. 
"Only tell her the truth, girls love it and they love who you guys tell how much them means to you."
"If this not going the way it will, please, tell her that I love her. I really do.", sa jag och kände hur tårarna som jag höllt inne näst intill hela dagen bara kom ut nu. Och det kändes bra. 
"Yes, I will. But I don't think it's a big problem. She will be okay, this blood looks really good.", sa hon och tog äntligen bort alla slangar från mina armar. 
"You were strong like did it. Feel proud. And I saw how afraid you was when you come in here, but now it feels okay, right?", log hon och föraktade mig lite. Jag nickade lite svagt och gick ut med ett svagt leende på läpparna. Jag hade gjort en sak jag varit rädd för i hela mitt liv, och jag gjorde det för en bra sak. Jag var som hon sa att jag skulle vara, stolt. 

Ja, nu börjar det gå på bättringsvägen, men vad tror ni? kommer de få fast killen som gjorde det och hur kommer det bli för Harry och Ellinor? Nästa kommer imorgon! 
 
Fyfasiken vilket underbart väder! Har legat och stekt enda från när jag kom hem i eftermiddag. Solen skiner än och älskar verkligen vädret just nu! Eller vad säger ni? Har ni också haft mycket sol idag runt 30+ grader? Såå skönt! Kram på er och glöm inte att KOMMENTERA! 

change my mind, del 43

11
Harrys Perspektiv;
"Why did you screaming like that? Who talk you to?", sa Zayn lugnt och satte sig bredvid mig. Louis och Niall kom efter och tittade ängsligt på mig. Jag tog ett djupt andetag och började förklara om det märkliga samtalet från Ellinor och hur jag hörde rösten skrikandes bakom henne. 
"But you are still drunk, Hazz. It was surely a dream.", skrattade Niall och kollade mot Louis som låg lite nervöst. 
"I don't think so Niall. Ellinor can was in danger now, and we'll help her.", svarade Zayn och tittade allvarligt mot oss alla som nickade instämmande. 

Ellinors Perspektiv; 
Det läskiga skriket kom allt mer och mer närmare mig och hur mycket jag än sprang så kom han ändå ifatt. Men jag hade intalat mig själv att inte ge upp. Jag sprang upp för den gröna lilla backen och försökte komma så långt bort från killen som möjligt, men plötsligt kände jag ett hårt grepp om min arm som gjorde att jag stannade till. Han hade kommit ikapp mig. Hans hemska flin hade ökat ännu mer i storkek och jag kände hur pulsen ökade och hur håhårt hjärtat dunkade. 
"Did you want to know what we do with people like you?", sa han snabbt och innan jag hann tänka så hade han en kniv i handen. Jag stirrade allvarligt på kniven som han fort riktade mot min mage. "And shut up, otherwise, you will die." 
Jag andades djupa andetag och försökte se det som en räddning till Janina, men det var jobbigare än jag trodde. Han skar kniven långsamt mot min magen och blodet forsade ner. 
"You're little bitch, he was my best mate. You broken my life, exactly as I'll do with yours now.", sa han och förflyttade kniven till min hals, magen värkte och blodet forsade ner. "Now, my little bitch, now you'll die."
Allt blev suddigt och jag kunde höra hur någon ropade bakom oss, men mer kom jag inte ihåg, för sedan blev allt svart. 
 
Zayns Perspektiv; 
Vi hade suttit i säkert en halvtimme och tröstat Harry som bara gråtit. Jag antar att han verkligen var ledsen för Ellinor och vad han själv har ställt till med, och med lite alkohol som fortfarande sitter kvar i kroppen gör ju inte saken bättre. 
"Come on guys, what we try to do? Ellinor maybe is in danger.", klagade Louis och ställde sig fort upp. 
"Yeah, Louis are right. Why we sitting here?", Niall reste sig och ställde sig bredvid Louis och tittade ner på mig och Harry. "I call Liam, maybe he know something."
Vi nickade och tittade förväntansfulla på Niall när han lagt på med Liam. Han såg dock inte så glad ut utan mest orolig.
"Liam and Janina is in a park, they don't know nothing about Ellinor. Let's go, They are waiting for us, we pick them up with our car and been looking after Ellinor, there is something wrong.", han drog upp både mig och Harry ur sängen och vi allihopa skyndade oss ut till bilen påväg till parken där Janina och Liam tysligen skulle befinna sig. Niall som visste vägen fick köra och stämningen i bilen var hemsk.
 
Janinas Perspektiv; 
Jag tittade bekymrat på Liam som suckade högt och la ner sin mobil i fickan. Han tog ett hårt grepp om mig och stirrade allvarligt in i mina ögon.
"Calm down now when I tell you this.", sa han och tog ett djupt andetag innan han fortsatte att berätta. "It was Niall. Ellinor is gone, nobody knows where she is and she call Harry for a half-hour in panic, he heard even a high voice screaming after her.", jag kände hur paniken inom mig bubblade upp och fort knuffade jag undan Liam som lika snabbt drog in mig till han igen. "They coming to pick up us now. Take it easy, we'll found her, babe."
Jag kände mig förvirrad och orolig, vad hade hänt med henne? vem ville göra henne något illa? 
"I must call dad.", sa jag och tog upp min telefon ur fickan och jag förvånades över att han svarade bara efter tre signaler. 
"Dad, Ellinor is in danger. Where is she?", skrek jag och lät nu tårarna rinna medans Liam sakta strök sina händer över min rygg. 
"It's been an hour and a half ago she went and she said she would be home in an hour.", sa han och man hörde att han lät spräcklig i rösten. "But don't worry. They call me from the hospital, or.. Her parents call me and say it. I will going there now. Should you with?" 
Jag suckade av lättnad, hon var iallafall nu i trygga händer. Men samtidigt var jag orolig, skulle hon klara sig? vad hade hänt? 
"No, I'll go with Liam and the boys. They coming soon. See you there.", sa jag och lade på luren.  Liam tittade nyfiket på mig och puttade till mig lite på armen. 
"She's on the hospital now, but I don't know how she feel.", suckade jag och satte mig i gräset igen, men ställde mig direkt upp när jag såg den svarta bilen som kom farande emot oss. Äntligen kom de. 
 
Vi alla sex, plus pappa satt i väntrummet och väntade på resultatet, vi hade ännu inte fått veta något utan bara fått ordern att sitta här och vänta, vilket vi gjorde. Ingen sa något alls och känslan inom mig var inte bra, tårarna ville ut och att gråta nu, framför alla kändes helt fel. 
Jag reste mig upp och gick istället iväg, jag satte mig vid ett annat fönster och tittade ut mot den stora vägen då plötsligt en sköterska kom fram till mig. 
"Are you Janina Walker?", jag nickade försiktigt samtidigt som jag torkade bort tårarna från mina blöta kinder. "Come with me. I'll follow you to Ellinors room." 
Jag följde efter den lilla damen som förde mig till rummet där Ellinor låg. Jag stannade hastigt upp vid dörröppnigen när jag fick se den veka lilla tjejen som låg i sjukhussängen med alla slangar överallt på kroppen. Var det verkligen hon? var det min bästa vän jag såg nu? 
"She's very tired and sick. Let it go fast.", suckade hon och lämnade rummet. Jag gick sakta fram till henne och la mig bredvid henne, hennes ögon var öppna men hon sa ingenting. Jag pussade henne på kinden och tog hennes hand, vilket hon besvarade. Och bara det kändes bra. 

Åh nej, vad kommer att hända nu? kommer hon att klara sig? Nästa kommer ikväll!
 
 

change my mind, del 42

12
Janinas Perspektiv;
"You know all the billion stairs up in the sky? I love you more than every stars on the sky. You are my biggest star and I can't explain how much you means to me."
Jag kände hur glädjetårarna rann ner och det var faktiskt nu som jag insåg hur mycket jag älskade Liam, på riktigt. Han var så underbar, helt fantastisk. 
"I love you too, Liam. For me, you're the best. The best boyfriend in the whole world and I love you for who you are. How big and famous you than is. But for me, you're biggest.", sa jag ärligt och han tittade äntligen ner på mig. Han log sitt perfekta leende och våra läppar möttes i en lång, mjuk kyss. 

Baby Harry  | via Facebook2519_317837158345378_1400797103_n.jpg (500×375)hello spring | Tumblr
Tumblrindie | TumblrHello Stranger!
Ellinors Perspektiv; 
Efter en lång stund av allmänt prat med Andy och Jack så bestämde jag mig för att gå ut. Jag kände hur jag behövde rensa tankarna nu. Jag gick sakta ut till hallen och drog på mig ett par av mina converse.
"I go out, I'll be back within an hour.", ropade jag från hallen och utan att någon ens hann svara så var jag ute ur huset. Med min stickade tröja och stickade sjal gick jag ut i det fina sommarvädret. Det hade blivit lite mulet och på himlen var det tusentals stjärnor som lyste upp, det var riktigt fint. Jag gick på den tomma tortoaren, jag kunde höra fåglarna kvittra och det enda jag fick syn på var en kille som kom gående emot mig, han hade en cigarett i handen och luvan var uppdragen över huvudet. Jag började sakta ner en aning när jag såg hur han granskade mig därifrån han var. När vi sedan gick förbi varandra gjorde jag allt för att inte möta hans blick, vilket gick bra tills jag klantigt nog kollade bak och fick se hur han fortsatte att titta på mig, han hade även stannat och gick mig ännu närmare. 
"Hey.", sa han lågt och tog ett bloss från cigaretten. Hans gröna ögon blänkte under skinnet på de slitna ögonen som knappt kunde hålla sig uppe. 
"Hey.", sa jag ännu lägre och vände mig fort om och gick vidare. Vem var det där? En kille jag aldrig sett förr. Med hans trasiga kläder och hans lortiga stil såg han riktigt hemsk ut, det enda som egentligen var fint på honom var ögonen, alldeles knallgröna och otroligt fina. De påminde mig bara om en sak, Harry. Jag gick i min ensamhet och hade vrångt bestämt mig att inte titta bak igen, istället tänkte jag på Harry. På kvällen igår och på smset han skickade idag. Saknade han verkligen mig? varför gjorde han som han gjorde? jag suckade högt och gick med långa steg vidare tills jag kom fram till en park. Solen hade kommit fram och utan en aning om vad klockan var så gick jag mot den ödeparken och satte mig på den trasiga bänken som fanns alldeles vid sjön. 
Plötsligt hörde jag fotsteg bakom mig och jag kunde känna hur iakttagen jag blev av någon. Jag vände hastigt blicken bakåt och fick se vem det var, killen som tittat och hejat så konstigt mot mig på vägen hit. Jag kände en viss oro inom mig men ändå så försökte jag hålla mig lugn och inte visa min rädsla och mitt obehag. 
"Have you follow me?", frågade jag lite irriterat och han hånflinade mot mig samtidigt som han satte sig bredvid mig. Han tog fram sitt cigarettpaket, tog en cigg och räckte sedan fram det till mig. Jag tittade först på paketet och sedan på honom. 
"No, I don't smoke.", sa jag tyst och fortsatte att titta ut mot sjön. 
"I know who you are.", sa han och hans röst lät allvarlig och faktiskt lite obehaglig. Jag tittade fort på honom och såg hur hans gröna ögon spänndes. "You are that bitch as took my best friend to a prison. How it feels?"
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det så jag satt mest stel och fick inte fram ett ord. Hans huvud kom närmare mitt och hans flin blev tvärt mycket större. 
"Just because you have colored your hair blonde and pretend you don't understand what I talk about, so you will not get away, it does no one in our gang.", skrattade han fakeat och tog ännu ett bloss som han sedan andades ut på mig innan han fortsatte. "Do you know what we do with telltale like you?"
Jag förstod direkt vad han menade, hans kompis är den blonda killen och han måste ha blandat ihop mig med Janina, men jag kunde inte låta det hända henne något. 
"What your gang do with telltale like me?", frågade jag allvarligt och reste mig upp. Han ställde sig upp bredvid mig och fortsätta att le sitt hånfyllda flin. Jag måste ta mig ur detta, jag måste göra något. För att vinna tid gjorde jag något jag aldrig skulle göra, plötsligt var mitt ben uppe i den brunhåriga killens skrev och jag tog fort upp mobilen och ringde den senaste kontakten i min "senaste" lista, vilket för mig blev Harry. Men det var nu eller aldrig, jag visste att killen snart skulle komma ikapp mig. 
 
Harrys Perspektiv; 
Jag orkade inte göra något alls just nu, jag var fortfarande riktigt trött och utmattad från gårdagen och att Ellinor inte hört av sig ännu gjorde ont i mig. Jag låg i Liams säng medans killarna var nere i vardagsrummet och spelade FIFA. Jag kunde höra hur de skrattade och pratade men just nu orkade jag inte bry mig. 
Jag slöt ögonen och gjorde mitt tionde försök till att försöka somna, men tre sekunder efter så burrade min mobil till och utan att titta vem det var så svarade jag lite tröttsamt. 
"Yes, Harry?"
"Harry, It is you? Please I need help, please.", jag hörde en andfådd tjej på andra sidan luren och hon lät riktigt rädd. Jag höjde mobilen för att se vem det var och till min förvåning stod det "Ellinor" på displayen. 
"Yes, but what happend? where are you?", sa jag och försökte hålla mig så lugn som möjligt. Jag hörde nu snyftningar från andra sidan och hur en röst skrek efter henne. "What happend?", skrek jag nu, men mer hann jag inte säga för sedan hörde jag de tre pipen. Hon hade lagt på. 
Jag satte mig upp ur sängen och försökte andas långsamt, vart kunde hon vara? vad kunde hända? vad hade hänt? och varför ringde hon mig? Jag satt i mina tankar då plötsligt dörren öppnades och in kom tre oroliga killar. 
"Why did you screaming like that? Who talk you to?", sa Zayn lugnt och satte sig bredvid mig. Louis och Niall kom efter och tittade ängsligt på mig. Jag tog ett djupt andetag och började förklara om det märkliga samtalet från Ellinor och hur jag hörde rösten skrikandes bakom henne. 
"But you are still drunk, Hazz. It was surely a dream.", skrattade Niall och kollade mot Louis som log lite nervöst. 
"I don't think so Niall. Ellinor can was in danger now, and we'll help her.", svarade Zayn och tittade allvarligt mot oss alla som nickade instämmande. 

Hur ska det lösa detta nu och vad kommer att hända med Ellinor? Hinner tyvärr inte mer inlägg idag, har ett prov lite senare i veckan och jag kan absolut ingenting, så måste plugga in lite. Sedan är det ju hockeyfinal ikväll också, det får man ju absolut inte missa! Heja Sverige! ;) haha! 
 
Vad tyckte ni om detta inlägg? Kommentera! :)

change my mind, del 41

12
Janinas Perspektiv;
"Var med Liam du, det behöver du efter allt detta. Han är bra för dig, sabba inte något nu.", sa hon allvarligt och åt av sin kulglass. 
"Men vad ska du göra då?", frågade jag lite nedstämt. 
"Lisa och Jack är kanske hemma. Jag kan alltid hitta på något med dom, och Nova är säkert också hemma.", sa hon lättsamt och ställde sig upp. "Svara Liam nu, säg att han kan komma." 
Jag gjorde som hon sa och svarade honom. 
~ Yes, I miss you. We are in the town now, but we are on our way home. Seen soon, babe. xx ~

Ellinors Perspektiv; 
Vi skippade taxin och tog istället en liten promenad hem till huset. Självklart var jag oerhört besviken på Harry, jag trodde att jag betydde mer än så för honom. Men samtidigt kunde jag inte heller vara arg, han har sitt liv och gör vad han vill. 
"Är det okej att jag är med Liam då? att svika dig när du mår dålig är absolut inget jag vill.", yttrade Janina för säkert femte gången. Jag suckade och nickade utan tvivel på huvudet, precis som de fyra andra gångerna.
"Klart du ska vara med han, tänk inte på mig ikväll.", sa jag och log ett säkert leende mot henne, vilket hon tydligt såg och log tillbaka. 
Vi gick de långa gatorna hem och precis när vi skulle svänga in till Janinas hus så kände jag hur det burrade till i fickan. Movilligt strävade jag efter mobilen i fickan och blev förvånad när jag såg vems namn det stod på displayen. 
~ Can we talk? I miss you. / Harry. ~ 
Jag hade blicken kvar mot telefonen ett tag och jag kände hur Janina tittade mot mig. Jag bara skakade på huvudet, tog ner mobilen igen och gick in på tomten, gick upp för den långa stentrappan och in genom ytterdörren. Jag orkade bara inte svara. 
 
Janinas Perspektiv; 
Jag kände på mig att smset hon fick hade något med Harry att göra, eftersom hon fort la ner mobilen igen och med snabb fart gick in genom dörren. Sekunderna efter kom jag också in och Ellinor gick direkt och satte sig i soffan där Andy och pappa satt. Jag ställde mig vid vardagsrumsdörren och tittade beundrat in på dem. Pappa tittade då upp och flinade stort. 
"You have visit, go upstairs.", sa han och utan några väsen ifrån mig så gick jag fort upp, skyndade mig igenom allrummet och gick direkt mot mitt rum, där jag möttes av det finaste jag visste. 
"Liam!", gastade jag ur mig och hoppade in i hans öppna famn. Jag andades in hans underbara parfym och hans stora leende på sina läppar bara spred av sig. 
"I've missed you so much, babe.", viskade han i mitt öra och tog ett hårdare grepp om min midja. Jag lutade huvudet bakåt så våra blickar kunde mötas och sedan möttes våra läppar i en helt perfekt kyss.
"I've missed you too. What shall we do?", fnissade jag och la huvudet mot hans bröst. 
"I don't know, what do you want?", han släppte taget om mig och tog istället sina mjuka händer runt mitt huvud. "You look so beautiful, honey."
"No, I don't.", mumlade jag och tittade ner mot golvet, men hans två fingrar under min haka vikade försiktigt upp mitt huvud och våra ögon möttes. 
"Yes, you do. You're the most beautiful girl in the world, And I'm so happy that you're mine.", han fortsatte att stirra rakt in i mina ögon och jag kände hur mina kinde hettade till. 
"And I'm the luckiest girl on the planet, to call you for mine.", suckade jag lyckligt och pressade mina läppar mot Liams i en passionerad kyss. 
 
Det började mörkna på himlen men temperaturen ute var fortfarande detsamma. Jag låg i sängen, hand i hand med Liam bredvid mig. Vi bara njöt av varandras sällskap och att bara ligga bredvid honom gjorde mig hel. 
"How feels Ellinor now then?", frågade Liam plötsligt och såg lite bekymdad ut. Jag suckade långsamt och ryckte på axlarna.
"I don't know, she don't want to show her feelings about that. But I know she's very disappointed and sad inside."
"Yeah, Me and the boys is really disappointed too, but we solved it before I going here.", mumlade han och fortsatte att pilla med mitt hår. "Do you want do go out?"
"Yes, absolutely.", svarade jag snabbt och hoppade fort upp ur sängen. Jag rättade till hästsvansen i mitt hår och tog på mig solglasögonen, även om det inte var någon sol ute så orkade jag verkligen inte sminka mig igen, så solglasögon var det enda sättet att dölja mina fruktansvärda ögon. 
Vi stod i hallen och hörde hur Ellinor skrattade med pappa och Andy. Vart Lisa och Nova var visste jag dock inte. 
Vi sa hejdå och gick fort ut ur huset. Vi började gå gatorna bortåt och kom sedan fram till en liten park lite på sidan av. Vi gick, hand i hand dit och satte oss i gräset samtidigt som vi tittade ut över sjön som glänste i månskenet. 
Plötsligt la sig Liam ner, jag tittade lite underligt på honom men jag kunde samtidigt inte låta bli att le. Han var så fin.
"Come on, Lie down.", skrattade han och jag gjorde tillslut som han sa. Det började nu bli så mörkt att stjärnorna kommit fram och tillsammans låg vi och betraktade den fina stjärnhimlen, det var lagomt varmt ute, solen var borta och man kunde höra att vågorna från vattnet hasade fram och tillbaka. Hela situationen blev så perfekt, precis som Liam. 
"Janina..", började han och hade fortfarande kvar blicken upp mot himlen. 
"Yes..?", svarade jag tveksamt och tittade på honom. Vad skulle hända nu? Skulle han säga något som kunde förstöra denna perfekta stund? 
"You know all the billion stairs up in the sky? I love you more than every stars on the sky. You are my biggest star and I can't explain how much you means to me."
Jag kände hur glädjetårarna rann ner och det var faktiskt nu som jag insåg hur mycket jag älskade Liam, på riktigt. Han var så underbar, helt fantastisk. 
"I love you too, Liam. For me, you're the best. The best boyfriend in the whole world and I love you for who you are. How big and famous you than is. But for me, you're biggest.", sa jag ärligt och han tittade äntligen ner på mig. Han log sitt perfekta leende och våra läppar möttes i en lång, mjuk kyss. 

Del 41! Det blev en liten kärleksdel nu kände jag, haha. Men vad tyckte ni om den då? Var den okej? Kommentera fina ni! 
 
Anledningen till att det blev tidsinlägg igår är för att på dagen var jag och handlade lite kläder, sedan på eftermiddagen var jag och träffade släkten ute på landet, så där har ni förklaringen! Kram på er fina ni! :)

change my mind, del 40

9
Liams Perspektiv;
Louis och Zayn var de enda som verkade ha förlåtit Harry för det han gjorde. Men jag kan bara inte glömma att vi sprang runt nästan hela stan för att hitta honom, det tog oss en hel natt och jag tror nog Niall känner lika som mig just nu, eftersom han också bara satt mest tyst i soffan medans Louis, Zayn och Harry pratade på. 

Large
 
Nialls Perspektiv;
Att vara sur på någon av dessa killar var verkligen svårt. Jag hatade att vara det. Men samtidigt kan jag inte bara släppa det faktum att Harry svek oss inatt, han gjorde det som absolut var förbjudet. Hur kunde han gå med en annan tjej hem? Men det mesta jag tänkte på just nu var Ellinor, hur kände hon inför allt nu? 
 
Jag tittade åt Liams håll som låg med händerna i kors vid soffänden. Han sa inte heller så mycket, det enda som hördes var Louis, Zayn och Harry från andra sidan soffan. 
"Liam, what's you thinking about?", frågade jag och han bara ryckte på axlarna. Jag såg även hur de andra killarna stannade upp i sitt prat och Harry tittade ner mot golvet. 
"Come on, guys. Don't be mad. We are like brothers, a team. We always will be there for each other.", klagade Zayn och flyttade närmare mig och Liam. 
"No, I'm not mad, I'm just tired.", sa jag lugnt och såg på Liam som log stort åt mig. "Okay, I'm a little bit mad. But I can't help it, sorry.", klargjorde jag, reste mig upp från soffan och gick upp till Liams rum med Liam rusandes efter mig. 
"What was it for?", sa han lugnt efter mig. "Harry is still sad, why go him more sad?"
"I'm also sad, sad for Ellinors sake. And our, what happend to us? all this rumors as chasing us.", suckade jag och Liam satte sig bredvid mig i sängen. 
"With us it's not a problem, we are a big family as help each other, like Louis said. We still singing and do what we love. We will always be five singing idiots, remember?", skrattade han och citerade det jag alltid sa i våra intervjuer. Vi satt länge och skrattade för ingenting då plötsligt en knackning hördes och in kom Harry. 
Liam log lite mot honom och jag gjorde väl något med munnen som då skulle föreställa ett leende, men det gick inte så bra. Att fakea ett leende är inget jag har övat på precis. 
"Guys, I'm sorry for tonight. I really am. I was only so sad about everything, I wanted just forget everything.", sa han lågt och satte sig i fotöljen vid skrivbordet. "And thank you, for you guys looking after me all the night, It means so much to me.", hans låga röst lät inte längre så stark längre och vi tittade länge på Harry innan vi sa något. 
"It's okay Harry. But it was the last time, right?", suckade jag och tittade mot Liam som nickade. 
"We did only that you should do for us. But you learn understand that we became worried, everything could happend.", sa Liam och vi båda gick fram till Harry och gav han en lång gruppkram. 
"How much it is?", frågade Liam och tittade mot Harry som hade en klocka på armen. 
"Half past twelve, why?"
"I just wonder. Maybe we should do something really funny todag? now when all the boys is here.", log han och jag höll helt klart med, att göra något alla fem är alltid något som gör oss alla på glatt humör.
"No, Liam. Me and the boys may do something. You shall to Janina, I know that you miss her and now I have Niall, Louis and Zayn.", log Harry och klappade Liam på ryggen. Jag såg hur lättad Liam blev och hur hela han bara sken upp i ett stort leende. 
 
Janinas Perspektiv; 
Vi satt under en tystnad. Det enda vi hörde var människorna runt omkring oss och fåglarna som kvittrade ovanför våra huvuden. Jag såg att Ellinor tänkte på något, men just nu orkade jag inte fråga vad. Det kanske bara skulle bli värre. 
Jag kände hur mobilen plingade till och med min mjukglass i ena handen och mobilen i andra så klickade jag ivrigt upp smset från Liam.
~ The boys are here now, Can I come over? I'm alone. x ~
Jag log åt smset och jag verkligen saknade honom, men jag kunde inte bara svara det jag ville. Jag visade då Ellinor smset och hon log ett leende jag aldrig sett förr, jag kunde inte riktigt tyda på om det var äkta eller inte. 
"Var med Liam du, det behöver du efter allt detta. Han är bra för dig, sabba inte något nu.", sa hon allvarligt och åt av sin kulglass. 
"Men vad ska du göra då?", frågade jag lite nedstämt. 
"Lisa och Jack är kanske hemma. Jag kan alltid hitta på något med dom, och Nova är säkert också hemma.", sa hon lättsamt och ställde sig upp. "Svara Liam nu, säg att han kan komma." 
Jag gjorde som hon sa och svarade honom. 
~ Yes, I miss you. We are in the town now, but we are on our way home. Seen soon, babe. xx ~

Tidsinlägg #3. Kommentera era fina åsikter och tankar! :) Kramisar! 
 
 
 

change my mind, del 39

2
Harrys Perspektiv;
"No, Harry.. Ellinor.", suckade han och svängde in mot flygplatsen. Ellinor, juste, Ellinor. "She knows everything. And no, we have not saying nothing, she had internet. You are everywhere." 
Utan ett ord så satt jag kvar i bilen medans Niall gick ut och mötte killarna och Paul. Efter en kvart som kändes som en evighet så såg jag dem komma gående mot bilen och de såg allt annat än glad ut. 

Louis Perspektiv; 
Efter en lång och tröttsam resa påväg till Wolverhampton så var vi äntligen framme och det var Niall som mötte upp oss på flygplatsen. Det kändes riktigt skönt att se han igen och jag kramade om Niall hårt, vilket även Zayn gjorde. 
"You look tired, man.", sa Zayn och när jag tänkte efter så hade han rätt, han såg inte alls sig lik ut. Nog för att han var blek, men nu var han blekare än vanligt och hans ögon såg ut att slockna när som helst. 
"It is not strange when Harry is out and have some party all night.", suckade han och vi gick tröttsamt mot bilen där vi såg att Harry satt. 
"I drive now Niall, don't worry, you need sleep.", sa Paul och tog tag i nycklarna som Niall höll i handen. Jag såg hur han uppskattade det och utan ett ljud så satte han sig i bilen och slöt ögonen. 
Jag och Zayn öppnade bakdörren och hoppade in bredvid Niall som måste ha vart riktigt trött eftersom ha nredan sov när vi kom in. 
"Hey boys, nice and see you too.", log Harry och tittade bak mot oss. 
"I'm glad you're okay bro. But just promise me that never do me confused and scared again.", suckade Zayn och slog till han på armen. 
"Yeah, this has been a hard night for us all. We have been so worried about you. And the magazine writing about you everywhere.", sa jag lugnt och lutade mig bakåt. Jag hörde hur Harry suckade lågt och tog sig för pannan. "We all do mistakes, and the best is, we can often correct them." 
"Yeah, I think so. I'm just disappointed on myself. And I have betrayed you boys, my best mates ever. I have risked too much danger for the band.", sa han och jag kunde känna hur gråten i hans hals inte alls var långt borta nu. 
"Just, don't doit again." , suckade Zayn och gick nu ur bilen och in till Liam som antagligen sov. Harry och Jag gick sakta efter och sekunderna efter så kom Paul med Niall på ryggen. Vi alla la oss utspridda i huset och somnade direkt, det hade vart en jobbig flygresa, Niall och Liam hade vart ute hela natten och Harrys var allmänt sliten, nu behövde vi bara sömn. 
 
Janinas Perspektiv; 
Morgonen började som en mardröm. Bilderna på Harry och den mystiska tjejen strömmade in på alla skvallersidor och inte minst Twitter. Ellinor har inte visat några tecken på att vara besviken eller ledsen ännu, men jag kände henne så bra att jag visste att det gjorde ont i henne att se. Hon kan låtsas att inte bry sig, men jag känner henne så bra att jag känner när hon mår dåligt. Jag låg i min dubbelsäng och hon låg i hennes extrasäng, vi båda låg med mobilerna uppe i ansikterna och även om det gjorde ont att se så kollade man ändå alla dessa bilder från igår när Harry hånglade och följde med en anna tjej hem. 
"Ellinor..", sa jag allvarligt och hon fortsatte att titta ner i sin mobil. "Titta på mig."
Hon gjorde som jag sa och jag såg hur hon kämpade för att hålla borta tårarna. 
"Att le de där fakeleendet funkar inte på mig. Jag ser att du gråter. Kom här.", sa jag och sträckte ut mina armar, hon gick upp ur sin säng och la sig gråtande i min armar. 
"Jag fattar inte hur han kunde. Jag trodde verkligen inte att han var en sån som låg runt med alla, jag trodde det bara var rykten. Men jag hade så fel.", snyftade hon och jag kände hur hon började skaka. "Jag är så glad att du har Liam, jag är verkligen glad för eran skull." 
Jag kände hur leendet spred sig kring mina läppar när hon sa det och att höra det från just min bästa vän gjorde inte saken bättre. 
 
Med mina vita converse, min gröna jacka och mitt slappa blåa linne så begav vi oss till stan för att komma på andra tankar ett tag, Vi köpte en varsin glass och satte oss på en utav bänkarna som fanns utanför det lilla glass-ståndet. Solen lyste på och det var verkligen varmt, men trots det så var det ändå något som saknades för mig. Om Liam hade vart här så hade allt vart så perfekt. 
 
Liams Perspektiv; 
Jag vaknade upp med Louis bredvid mig och jag förstod faktiskt ingenting. Hur kom han hit? Jag satte mig upp och försökte minnas något från gårdagen, sedan insåg jag att det inte fanns något att minnas. Hur vi letade runt hela festen, kvarteret och gatorna för att hitta Harry, men ingen hittade honom. Vi blev tillslut så panikslagen så vi ringde Louis och Zayn. Jag gick upp ur sängen, gick ner för trappan och när jag kom in i vardagsrummet så låg Niall, Zayn och Harry i min lilla soffa och såg ut att ha det riktigt bra. 
 
En timme senare satt vi alla samlade runt mitt köksbord och stämningen var väldigt spännd. Louis och Zayn berättade hur Paul i panik hade ringt och sagt att de fort skulle packa sina väskor och åka hit. Det måste ha var väldigt viktigt eftersom Paul oftast aldrig stör oss under våran lediga tid. 
Paul harklade nu sig och våran uppmärksamhet gick över till honom, han tittade allvarligt på Harry som mest satt tyst på sin plats och varken sa eller åt något alls. 
"Do you guys know what we are here?", frågade han och la armarna i kors. Vi skakade försiktigt på huvudet, alla utom Harry. "I can just start with.. I'm very disappointed on you guys. I expected more about you.", han lät väldigt besviken och vi tittade nu mot Harry som hade lagt huvudet i händerna. Zayn som satt bredvid honom klappade han försiktigt på ryggen och vi kunde höra hur han grät.
"I'm high disappointed, but not more.", förklarade han och vi såg ett leende på hans läppar. "You boys are like my additional sons, I can't be mad at you. Specially not about a stuff like this."
Vi tittade mot Harry som nu tagit bort händerna från ansiktet och han såg mer än lättad ut.
"Like Louis said in the car, everyone does mistakes, even a famous person. But just think about your fans, they can be very sad if you don't think before you act. Harry, you maybe did a big mistake, but so far, it's not too late.", flinade Paul och ställde sig upp. 
"You guys should be proud of yourselves, even when you did something wrong. It just shows that you are a human.", skrattade han och gick sedan ut ut huset efter några hej då kramar och allmänt snack. Louis och Zayn var de enda som verkade ha förlåtit Harry för det han gjorde. Men jag kan bara inte glömma att vi sprang runt nästan hela stan för att hitta honom, det tog oss en hel natt och jag tror nog Niall känner lika som mig just nu, eftersom han också bara satt mest tyst i soffan medans Louis, Zayn och Harry pratade på. 

Tidsinlägg #2. Hur ska det gå för killarna? å för Harry och Ellinor? Kommentera fina ni! :) 

change my mind, del 38

7
Janinas Perspektiv;
Vi bodde bara några meter ifrån en sandstrand så vi tog våra badkläder, gick den lilla skogsstigen och kom sedan fram till sjön som glittrade i solskenet. 
"Jag hinner först i.", ropade Ellinor och började springa mot sjön. 
"Inte en chans.", skrek jag efter och sprang snabbt ikapp henne. Vi hoppade i sjön tillsammans, hand i hand och det var en helt perfekt temeratur i vattnet, varken för kallt eller för varmt. 

party | via Facebooki'm on the radio, aren't i? | via Tumblr(20) Tumblr


Liams Perspektiv; 
Vi tog det första bästa vi hittade i stan, en rätt så känd klubb kom vi till och gick in. Harry försvann fort in bland folkmassan och Niall höll sig vid mig nästan hela kvällen. Vilket kändes tryggt att vet att Niall var med mig, det enda jag oroade mig för var Harry. Vars hade han tagit vägen? 

Det hade gått flera timmar och vi hade inte sett Harry någonstans, festen var verkligen stor och han kunde vara vart som helst. Tiden hade dock gått riktigt fort i och med att det kommit fram riktigt snälla fans som vi pratat med under hela kvällen så att säga att jag har haft tråkigt kunde jag inte säga, för då skulle jag ljuga. 
"There is he!", hojtade Niall till och pekade mot ett bord och ja, där satt Harry tillsammans med någon tjej och drack ut samma glas. Vi suckade båda två och gick tillsammans emot Harry och tjejen som hade hans mössa. 
"Harry, what are you doing?", klagade jag och satte mig bredvid honom och Niall gjorde lika. 
"What? I have fun, as you said, do you remember?", fnös han till och man märkte att han redan var påverkad av alldeles för mycket alkohol. 
"Yes, I remember that. let's go, we go home.", sa Niall och försökte ta tag i Harrys arm men han tog fort bort den. 
"Are you crazy? it's party all night.", skrek han och hoppade ut ur soffan. Jag lutade mig tillbaka i soffan och tog händerna för ansiktet. Vad hade vi gett oss in på? När detta var färdigt så skulle Paul absolut inte vara glad. 
 
Harrys Perspektiv; 
Jag vaknade upp med världens huvudvärk, jag var illamående och jag visste inte vart jag var. Jag såg mig omkring och det tog ett tag innan jag insåg att jag låg naken i någon annans hus med en tjej bredvid mig, en tjej jag aldrig sett förr dessutom. Jag gick försiktigt upp ur sängen och började så tyst som möjligt att plocka upp mina kläder från golvet, och lyckligtvis så lyckades jag fort ta mig ur huset utan att hon vaknade. Jag tog upp min mobil i fickan och fick mig en riktig chock. 3 missade samtal av Paul, 7 av Niall, 4 av Liam och 5 av Louis. Detta var verkligen inte bra. Jag bestämde mig för att tillslut ringa Niall, han var den av oss som fortast skulle förlåta saker om de var på det humöret. 
Flera signaler gick innan jag fick något svar ifrån honom men precis när jag skulle avsluta samtalet hördes en nyvaken och hes morgonröst på andra sidan. 
"Niall?" 
"Niall, oh, god. It's me, I'm so sorry for everything. I don't know what I'm.", sa jag lite stessat och gick ut mot husgatan och tittade mig omkring. 
"And what the hell have you done? Me and Liam have been looking all night after you, we become so worried that we even call Louis and Zayn." , han lät riktigt arg på andra sidan luren, vilket jag också kunde förstå. 
"I know, I was an idiot. But why you call Paul?", frågade jag lite irriterat och förstod att detta bara skulle ge mig mer problem om Paul fick reda på vad som hänt. 
"What? I have not call him. Why?"
Jag suckade lätt och insåg då att han fått läst det på Twitter eller någon annan media sida. 
"I had three missed calls from he.", suckade jag och jag hörde hur han gäspade på andra sidan luren. "But don't worry, I'm on my way home now. I'm fine." 
"Oh no, We pick you up. Louis and Zayn come too. Stay there you are.", sa han och jag hörde hur han började hålla på med något, förmodligen sina kläder. "Or wait, where are you?" 
Jag skrattade till lite när han sa det sista, alltid lika dum. Jag började fort titta mig omkring om jag kunde se någon skyllt eller något tecken. 
"But Niall, why do such a big deal about this? I mean, Zayn and Louis needed not coming.", suckade jag och fortsatte titta mig runt. 
"Oh no, Harry. It's not we either. Paul call us also, It was he like say they would come, not me and Liam. Paul is also with them, so when you come back, I think you must take your impact, he's not glad right now can I promised.", åh perfekt. Exakt vad jag behövde just nu. En illsken manager och fyra besvikna bästa vänner. 
"Just tell me what you are, I'm on my way now.", sa han och jag började beskriva det mesta runt omkring mig och eftersom Niall alltid vart bra på SO så kom han inom en halvtimme, dock verkade han inte alls lika glad över att se mig som jag var att se honom. 
"Come on, now we go to the airport. Jump in.", ropade han när jag öppnade dörren. Jag var inte alls van vid att se honom så här. Han brukade aldrig vara sur och om han var det så varade det knappt mer än fem minuter. 
"Niall, I had said sorry.", försökte jag och han andades ut ett högt andetag. 
"We have been looking for you all the night, we are tired, harry. Can you understand that?", jag kände mig riktigt illamående och vidrig när han sa så känslan inom mig var inte alls bra. Alkoholen var fortfarande kvar och jag kände mig riktigt sliten. "But you know what? the person I feel most sorry for it's..-"
"Me?", flinade jag lite för att se om han var som vanligt, men nej, inte idag. 
"No, Harry.. Ellinor.", suckade han och svängde in mot flygplatsen. Ellinor, juste, Ellinor. "She knows everything. And no, we have not saying nothing, she had internet. You are everywhere." 
Utan ett ord så satt jag kvar i bilen medans Niall gick ut och mötte killarna och Paul. Efter en kvart som kändes som en evighet så såg jag dem komma gående mot bilen och de såg allt annat än glad ut. 

Tidsinlägg #1, Vad tror ni kommer hända mellan killarna nu? mellan Ellinor och Harry, och kommer detta på något sätt förstöra mellan Liam och Janina? Nästa del kommer lite senare, håll utkik! KOMMENTERA! :)
 

change my mind, del 37

9
Liams Perspektiv;
Jag tittade på Harry som nu låg ner i soffan. Men blicken övergick snabbt till Niall då hans ögon riktades mot hans mobil och han såg inte alls glad ut. 
"Harry, look at Twitter. Ellinor has tweeted.", suckade han och Harry tog snabbt upp sim mobil från bordet och läste högt upp för oss båda. "@EllinorSparks; Yes, me and Harry are not dating and it will never be so, now can everybody just let me be, thanks." 

Troika de Ideias's Photos | via FacebookAGAIN | via Tumblr
Blonde beach girl | via TumblrHarry Love | via Tumblr
 
Jag såg hur jobbigt det blev för Harry att läsa upp det, han gillade ju verkligen henne. Det blev en evig tystnad mellan oss och jag såg hur Harry gjorde allt för att hålla tårarna inne. 
"Harry, don't cry man. It's you and me, we're single ready for mingle, right?", skrattade Niall och försökte liva upp stämningen, men han misslyckades, Harry släppte istället ut sina känslor och hans ögon fylldes med mer och mer tårar. 
"But, Hazz..You have never cried to much for a girl before, why now?", frågade jag och satte mig bredvid Harry på andra sidan. 
"That's the problem. Everytime I meet someone like I really liked, it is always someone who want to destroy. And when it happend everytime, I drop the hope. I need someone who love me and accept the fact that I'm famous.", hackade han ur sig och det kändes riktigt jobbigt att höra det han just sa. 
"Maybe we should go back to London to Louis and Zayn, I think Harry need it now.", suckade Niall och tittade på mig. Jag nickade osäkert och klappade Harry på ryggen. Vad skulle hända med mig och Janina? 
"No, it's fine. It feels just better when you guys it with me. If I would be alone now, I don't know what should happend.", snyftade Harry och torkade tårarna. 
"Your princess will come soon, Harry. Don't worry.", sa jag och Niall nickade instämmande. 
"Just focus on the music and our beautiful fans now. Your family and even our familys love you, never forget that.", sa Niall och log ett svagt leende mot oss. 
"You are right guys. Thank you, for everything.", sa Harry och drog in både mig och Niall i en kram. 
Jag kände efter ett tag hur mobilen burrade till och jag tog genast upp mobilen. 
~ Ellinor needs me tonight, and maybe tomorrow. I understand if Harry need a friend like you too, maybe it's best that we seen later when everything has settle down? Understand me right, I love and miss you a lot. x J ~
Även om det kändes jobbigt att läsa det så hade jag ändå tänk i samma spår. Våra vänner behövde oss nu, klart man ställer upp. 
~ Yes, Harry is very upset about this, I don't know how Ellinor feels, but I hope everything dissolves soon. We seen soon, my love. I love you so much. x ~
Svarade jag och det kändes riktigt bra att ha det sagt, även om det var blandande känslor inom mig just nu så kändes det inte helt fel att få vara ensam med Harry och Niall hemma i huset eftersom familjen fortfarande inte kommit hem. 
"Boys, what should we do? Something funny.", log jag mot en nedstämd Harry och en rastlös Niall. 
"Like what?", muttrade Harry i kuddarna och jag såg hur Niall tittade mot honom och gav med sig en lätt suck. 
"Harry, it's okay to be sad. But I don't like it, so hurry up. Have fun with us now.", sa Niall och Harry satte sig upp. Han drog håret åt sidan och drog in ett djupt andetag och nickade sedan mot oss. 
"How about.. hmm.. Party?", flinade Harry och tittade mot både mig och Niall. Jag var inte så för den idén om jag skulle vara ärlig, men allt för Harry. Niall sa direkt ja och motvilligt nickade jag också ja, vi tog på oss lite bättre kläder och sedan tog vi taxin in till stan till närmsta pub. 
 
Janinas Perspektiv; 
I säkert en timme satt vi i mitt rum med TVn på och bara tog det lugnt. Även om jag visste hur gärna Ellinor ville vara med Harry innerst inne så förstod jag hur svårt det var, hon har aldrig blivit van med mycket uppmärksamhet tidigare. 
"Ellinor..", suckade jag och sänkte ljudet på TVn. Hon tittade mot mig och jag såg att hon hade gråtit, hennes ögon var röda och svullna, dock ville jag inte påpeka det utan jag sa bara som det var.
"Du måste få annat att tänka på ett tag, ellerhur?"
"Jag antar det. Men nu kan ingenting bli bra känns det som.", hon suckade högt och jag kunde höra hennes långsama andetag. "Jag ångrar att jag träffade Harry, jag förstod aldrig konsekvenserna." 
"Säg inte så, du ångrar inte att du träffade honom, det gör du inte. Sluta tänka negativa tankar och börja tänka framåt, som du alltid sa till mig. Kommer du ihåg?", log jag och satte mig bredvid henne i hennes säng. 
"Du har rätt.", skrattade hon till och jag kunde se ett brett leende på hennes läppar. "Det är fortfarande ljust ute, kan vi inte gå och bada?" 
"Det var en bra idé, jag svettas som en tok.", skrattade jag och även Ellinor skrattade med, på riktigt. 
Vi bodde bara några meter ifrån en sandstrand så vi tog våra badkläder, gick den lilla skogsstigen och kom sedan fram till sjön som glittrade i solskenet. 
"Jag hinner först i.", ropade Ellinor och började springa mot sjön. 
"Inte en chans.", skrek jag efter och sprang snabbt ikapp henne. Vi hoppade i sjön tillsammans, hand i hand och det var en helt perfekt temeratur i vattnet, varken för kallt eller för varmt. 

Sista för idag. Vad tror ni kommer hända på festen killarna går på tror ni? Nästa kommer imorgon. 
Kommer dock vara borta resten av dagen imorgon så sätter tidsinlägg som vanligt, så kika in ändå! Kramar på er. 

change my mind, del 36

10
Harrys Perspektiv;
"Hah, I'm the person who wants all well, but not you. Fuck you and get a life.", sa hon och reste sig upp och gick fort iväg. Chockad var jag över att hon sa det eftersom hon inte alls var en sån person som sa sånt, det visste jag och jag förstod exakt hur hon kände. Men jag vet att detta kommer få konsekvenser. Jag suckade högt och la händerna i huvudet. Niall som satt bredvid mig bara klappade mig på ryggen lite vänskapligt och bara det gjorde mig lite lugnare. Är glad att jag har så underbara vänner. Men vad ska hända mellan mig och Ellinor nu? hatar hon mig? 

Janinas Perspektiv; 
Jag slängde igen dörren efter mig och trampade av mig skorna i hallen men till min förvåning så var det inga hemma, det var ovanligt tyst och på köksbordet låg en lapp. "Hey teens. Me and Lisa is on the hospital, we check the baby, then we going out and eat some food. It can became late before we are at home. Entertain yourselves. Love, Jack and Lisa." jag suckade och la tillbaka lappen på bordet och släpade mig tröttsamt till soffan och la mig där, dagen med Liam var tröttsammare än jag trodde och Liam gick med på minst femtio bilder idag, det var kul att se honom så söt mot sina fans, men det blev i längden väldigt tråkigt. Jag kände hur mobilen burrade till och jag klickade segt upp smset från Liam. 
Hey babe, sorry for today. Can I come and pick you up, uhm.. On three hours? I'll take you to a special place. xx Liam ~
Jag log ett stort leende och jag läste om det säkert tio gånger innan jag svarade. 
It sounds good, miss you already. Thank you for today, it was fun. xx ~ 
Jag skrev in det, suddade bort det och skrev om det ännu en gång innan jag tillslut klickade på skicka och när det var skickat kändes det ändå helt okej. Jag var bara rädd att låta för på, det ville man ju inte precis. 
Jag hörde hur ytterdörren öppnades försiktigt och jag hoppade snabbt upp från soffan och till dörren för att se vem det var. I dörröppningen stod Ellinor, med solglasögon på ögonen som jag inte alls kände igen. Hon sparkade argt av sig skorna och utan ett ljud så sprang hon upp på rummet och stängde dörren efter sig. Hon lät stressad och anfådd, som om hon sprungit. 
Med tunga steg gick jag upp mot henne, gick igenom det stora allrummet, passerade Andys rum och sluterligen var jag framme vid mitt rum. Jag öppnade försiktigt dörren och såg hur Ellinor satt med händerna i kors och stirrade rakt upp mot taket. Jag satte mig bredvid henne i soffan och tittade på henne ett långt tag innan jag sa något, men efter en stund var jag tvungen att avbryta den. 
"Vad har hänt?", sa jag och jag såg hur hon nonchalant valde att titta bort. "Kom igen, Ellis. Du kan berätta för mig. Vad hände?" 
Hon suckade högt och jag har nog aldrig sett henne så här arg, möjligtvis när vi var små, men aldrig annars. Hon var inte personen som var arg av sig. 
"Jag är bara så trött på vissa av deras fans som ska försöra allting. Jag kan acceptera mycket, det kan jag. Men att bli kallad bitch och hora från någon jag aldrig sett förut accepterar jag bara inte.", yttrade hon argt och jag såg hur hennes illska gick vidare till tårar. "Jag sa ju det, att få för mycket uppmärksamhet är inget för mig. Jag skulle aldrig gått och träffat Harry från första början igår." 
Jag tog mina armar runt om henne och vaggade henne fram och tillbaka, vilket verkade lugna ner henne en aning iallafall.
"Men gillar du honom då? eller va?", sa jag lite lugnt och hon tittade frågande på mig och sedan ryckte hon på axlarna.
"Jag tror inte det, jag vet att det låter sjukt, han är killen jag alltid drömt om liksom, men det känns ändå så fel. Han har så många fans och jag pallar inte allt hat och all uppmärksamhet."
"Men då så, låt det vara. Du ska göra som du känner, men den där tjejen tycker jag absolut du ska sätta på plats.", sa jag och reste mig upp. Jag gick fram till garderoben och tog fram ett par slitna shorts, en beige/orange tröja, samt letade jag fram några smycken ur min sminkväska och jag märkde direkt hur Ellinor reagerade. 
"Vart ska du? ska du ut ikväll?", frågade hon lite besviket. "Kul.", log hon och försökte se glad ut för min skull, men jag såg hur fakeat allt var. Vilket gjorde ont i mig att se.  
"Jag skulle ut med Liam, men jag är hellre ensam här med dig istället.", bekräftade jag och satte mig ner bredvid henne igen. 
"Nej, sluta. Klart du ska gå.", försäkrade hon och log ännu ett oäkta leende. Jag slog till henne på armen och skrattade.
"Du är det viktigaste i mitt liv, är du ledsen så är jag, klart jag gärna sitter här hemma och lyssnar på dina problem istället.", sa jag ironiskt och jag såg hur glad hon blev samtidigt som hon skrattade med mig. 
 
Liams Perspektiv; 
Jag tog en promenad i min ensamhet när jag sagt hej då till Janina. Det var skönt att kunna få vara ensam ibland också, så jag passade på nu på vägen hem att ta en liten längre väg. Men tillslut var jag hemma och jag gick in till mig och till min förvåning satt både Harry och Niall i soffan och det var något som inte riktigt stod rätt till mellan dem. 
"Why are you guys so quiet?", frågade jag när jag kom in i vardagsrummet och satte mig i fotöljen bredvid. 
"Harry is nervous, he know we can have problems now.", suckade Niall och hans blick var fortfarande kvar mot TV;n. Jag tittade frågande på Harry som såg helt förkrossad ut. Det blev tyst en lång stund men plötsligt ringde Harrys mobil. Han tittade på skärmen och slängde mobilen på vardagsrumsbordet. Det var som om han redan förväntat sig att samtalet skulle komma. 
"Shall you not answer?", frågade jag och han skakade på huvudet. Jag hukade mig fram över bordet för att se vem det var. "It's Paul, answer. It's maybe important." 
Han suckade och la några kuddar över sitt huvud och jag förstod fortfarande inte riktigt vad det var som hade hänt men snabbt grabbade jag tag om Harrys telefon och svarade, jag satte även på högtalaren så de andra kunde höra. 
"It's Liam on Harrys phone, hello Paul.", sa jag och lät lika glad som alltid när han ringde. Men han själv lät inte så glad bakom luren. 
"What it is I see on whole my newsfeed on Twitter? seriously, give the phone to Harry.", sa han beodrat och jag gjorde som han sa. Harry tog tag i mobilen och mumlade något "mmhmm", ljud. 
"How could you let this happend? you guys will lose so many fans because of this."
"But Paul, calm down. It's not Harrys fault. It was a crazy fan again and I promise, Harry said nothing to her. He wasn't on someone's side.", det var nu Niall som tog över snacket och han lät väldigt allvarlig. Vi kunde höra hur Paul suckade på andra sidan luren och jag kände att jag började inse vad som stod på nu. Sedan kom chocken som absolut inte fick komma.
"Harry, I'm sad to said this, but I think it's best for us all if you stop see her. Sorry bro, but think about your fans."  var det sista vi hörde ifrån honom för efter det lade han på. Jag hade aldrig hört honom så arg och hård. 
Jag tittade på Harry som nu låg ner i soffan. Men blicken övergick snabbt till Niall då hans ögon riktades mot hans mobil och han såg inte alls glad ut. 
"Harry, look at Twitter. Ellinor has tweeted.", suckade han och Harry tog snabbt upp sim mobil från bordet och läste högt upp för oss båda. "@EllinorSparks; Yes, me and Harry are not dating and it will never be so, now can everybody just let me be, thanks." 

Jaaha, vad kommer hända nu tror ni? 
Äntligen är det freeedag å sool! Hur mycket har ni solat? Här är det runt 27 grader så jag har bara legat och stekt känns det som, haha ;) 
 
Hinner antagligen med ett inlägg till lite senare, vad tror ni om det? men då gäller de att ni kommenteerar oxååå!  Kram på er!

Tidigare inlägg