change my mind, del 50

Ellinors Persprektiv;

"Förlåt, men jag vet inte vad det är med mig. Men det är bara det att.. Jag kan bara inte sluta tänka på honom." Mamma och pappa såg nu mer frågande ut och förstod inte alls vad jag pratade om. 

"Vem menar du nu? Lucas?", pappa lät besviken och skakade lite smått på huvudet men man såg hur han andades ut när jag skakade på huvudet. 

"Nej, Harry.", jag suckade och andades ut en aning. "Men det är försent nu. Jag har ändå förstört allt och jag är så jävla feg.", muttrade jag och la benen under mig. 

"Om det handlar om kärlek, riktig kärlek, så är kärlek aldrig försent.", konstaterade mamma och flinade ett stort leende, och jag såg hur även pappa nickade med. 

---

 

Harrys Perspektiv; 

Liam var hemma hos Janina och Niall var ute med Andy. Jag låg ensam ute vid poolen då jag plötsligt hörde hur min ringsignal sattes igång, jag tog med ett litet, litet hopp om att det skulle vara Ellinor upp mobilen men till min besvikelse var det såklart inte hon. 

"Hey Louis.", svarade jag och satte mig till rätta i solstolen. Jag hörde hur han harklade sig och lät en aning besviken. 

"I'll just heard that you're okay, why do you don't answer my messages?", klagade han och jag svalde hårt innan jag svarade på hans fråga. 

"I can't, I'm just tired Lou. What do you want?", jag reste mig upp från stolen och fixade till kepsen. När han direkt började prata och svara på min fråga. 

"Have you seen the picture of you on the airport?", jag kände hur paniken uppstod och just nu så ville jag bara krypa under jorden. 

"No, which picture? what I do? what they see?"

"Calm down Harry, they don't see anything more than to you and Ellinor gives each other a hug with the title 'Harry with a mysterious girl', what do you said about that?", jag kunde känna Louis retande flin efter den meningen. Jag bara andades fram och tillbaka, nästan lite andfådd, trots att jag knappt rört mig. 

"It's just sick, the fucking paparazzi is everywhere, I don't know what I'll do.", klargjorde jag och satte mig förtisktigt ner på stolen igen. 

"Harry, what's wrong? you maybe will be sad and mad, but please. Don't remove it on the rest of us. I know it's hard, but stay strong, bro." 

"I will. But I think i'm love with her, ever if I don't know her as well, she Is different. She comes in to my life and did me happy like no one else.", Det var tur att jag hade solglasögon och satt trygg bakom Liams stora staket för nu kände jag direkt hur tårarna började falla och hur mycket jag faktiskt saknade Ellinor. 

"Oh, it sounds not good, Hazz. Why you didn't tell one of Liam or Niall?"

"Because.. Uhm.. I don't know, I'll not destroy their freetime, It's my problem, not yours. But I'm fine, Louis. I flies home in two days anyway, home to my apartment in London there I get time for myself. ", svarade jag allvarligt och jag hörde hur Louis suckade på andra sidan luren. 

"Yeah, I understand. But don't do anything wrong then when you're home alone, I'll call you everyday to see that you're right, okay?" , jag kunde inte låta bli att le när Louis pratade och jag nickade långsamt, dock insåg jag snabbt att han inte såg mig så istället mumlade jag ett "mmhmm"-ljud. 

 

Ellinors Perspektiv;

Med mjukisbyxor, en pösig magtröja, solglasögon och te så satt jag ute och tittade ut mot den stora gården. Det var lagomt varmt ute och att sitta ensam var inte helt fel just nu, jag behövde verkligen rensa mina tankar ibland och detta var ett perfekt tillfälle. 

Jag hörde hur mamma och pappa packade inför deras Londonresa om fyra dagar, mina tankar om vad som skulle hända med mig spred sig snabbt i mitt huvud och jag kom även att tänka på det mamma och pappa sagt till mig tidigare. "Om det handlar om kärlek, riktig kärlek, så är kärlek aldrig försent" , vilket mamma hade helt rätt i. 

Dörrklockan ringde och jag förstod att det kanske var någon kompis till mamma eller pappa som kom, så jag reste mig inte ur fläcken och lät dom öppna istället. Men ändå så kunde jag inte låta bli att snegla in till ytterdörren och försöka höra vad som sas. 

"Hon är på altanen.", hördes pappas röst allvarligt och det var först då som jag insåg att det var till mig. Vem kunde det vara som ville mig något just nu? 

Fotsteg kom mig närmare och ut kom en blond kille som jag kände igen allt för väl. I handen hade han rosor. Jag stäldle mig upp, suckade mot honom och la armarna i kors. 

"Vad vill du, Lucas? Jag trodde ett hej då föralltid var föralltid, eller du kanske missuppfattade mig?", jag tittade skarpt in i hans blåa ögon och rosorna han gav mig slängde jag iväg så de hamnade långt bort på gården. 

"Jag visste inte att du skulle komma tillbaka, jag trodde det vi pratade om över telefonen, att du var allvarlig med allt du sa, så jag gjorde av en av sakerna du sa, att jag skulle gå vidare. Men eftersom du kom tillbaka så antar jag att du inte har gjort det, så vi kanske kan börja om?", han flinade sitt hånfyllda leende och gick steget närmade mig, men jag backade snabbt undan. 

"Jag trodde att du kanske hade ändrat dig, men jag hade fel."

"Men jag har ändrat mig, jag kan bevisa allt, bara jag får en andra chans?", han ställde sig ner på knäna och satte sina händer i kors. Jag tittade med en frånade blick på honom och ruskade på huvudet.

"Du är sjuk i huvet, helt galen.", jag kände hur hans lilla flin ändrades och gav mig istället en hotblick. 

"Helt galen, galen i dig.", skrattade han och tog min arm. Han skulle precis flytta fram sitt huvud så hans läppar kunde möta mina då pappa kom och drog undan honom. 

"Du rör inte min dotter igen, fattar du? om du så ens kommer nära henne igen så slår jag ihjäl dig, fattar du det?", han skrek argt och hade tagit ett stadigt grepp om Lucas som nu bara nickade skamset och jag kunde se rädslan i hans ögon. Pappa släppte det hårda taget och nickade mot dörren så han förstod direkt vad pappa menade. Mamma stod och höll upp ytterdörren åt honom och bara inom några sekunder var han utom synhåll och förmodligen så skulle han aldrig våga prata med mig igen, vilket fick mig att le. 

"Tack pappa, tack för allt.",

"Har ändå aldrig gillat den killen.", skrattade han och jag kramade om han hårt samtidigt som han tog sina armar runt omkring mig. Kramen jag fick av pappa kändes konstig, minnet av Harry kom upp. Från när vi vaknade upp första gången bredvid varandra, eller när vi sågs för första gången, hur roligt och trevligt vi hade haft det då. Pappas kram kände exakt som en Harrykram, fast lite sämre, vilket gjorde att mitt stora leende på mina läppar snabbt försvann. 

"Vad tänker du på min prinsessa?", sa pappa oroligt och trasslade sig ur den långa kramen. Jag ryckte på axlarna och såg in i hans ögon.

"Jag kan inte få följa med till London? jag vet att jag aldrig fått följt med tidigare på era affärsresor, men snälla. Bara denna gången? vill verkligen inte bli ensam kvar här.", bönade jag och såg hur förvånad han blev. Sedan sken hela han upp.

"På ett villkor.", sa han bestämt och tittade hemlighetsfullt på mig, jag nickade till svar och han fortsatte. "Att du smsar till Harry och skriver precis som du känner.", motvilligt ökades mtit leende och jag kunde inte låta bli att småle åt pappa som bara skrattade. 

---

Kanske en lite sämre del , men sånna lär finnas också! HAr som sagt ett prov imorgon så pluggning lär göras. Ha en bra torsdag och imorgon är det freeeeedaag! Hur skönt? 

Även om det kanske inte är världens bästa del, så kommenteera iallafall! :D Massor av kramar, nästa kommer imorgon!

Längtar till nästa!! Vilken bra pappa. Hoppas allt blir bra

Iiiiiiihhh!!!
jättebra!!!!!
en konstig fråga kanske men ungefär hur många delar är det kvar på Change my mind?
inte för att jag inte gillar den då!!!♥♥♥

Vilken härlig pappa! En räddare i nöden hehe ;)

Och det var verkligen inte en 'sämre del', den var riktigt bra faktiskt! Precis som alla andra :)

Haha, gullig pappa, vill också han en sån.. :)

Vilket långt och riktigt bra kapitel! :D

Nej, det var jättebra!!<3

VARFÖR HAR ALLA SÅ BRA PAPPOR? :') SÅÅÅÅ BRAA!!!!! :)

Känns som det börjar ordna sig äntligen!

Var med i min novell , tävla på min blogg det tar 2 minuter

Vill också ha en sån pappa :)

Det är verkligen inte sämre än vad du annars skriver.. Det var ju sjukt bra!! Kan inte vänta till nästa :)

"lite sämre del"?!?! Klart det inte är! Allt du skriver platsar i himmelriket <3

Åh hennes pappa..varför är inte min pappa så?;]
Sv: Ja, det är synd om Liam..mer imorgon:)