Jag kunde hålla med om att det jag gjorde var lite psykopatiskt av mig, men slagen jag gjorde var egentligen aldrig meningen. De bara tillkom av ren ilska liksom. Hur länge jag skulle hålla henne där inne visste jag inte, men jag hade fått order från min manager att jag skulle hålla henne borta så jag kunde gå tillbaka till Liam igen och eftersom jag inte visste bättre så var detta det enklaste sättet 'att bli av med henne'. Tankar om att ge henne mat hade jag inte heller precis, men hon kunde lika gärna få svälta ihjäl där inne, det gjorde inte mig något. Hon hade ju åtminstone lampor. Jag skrockade lyckligt så fort jag kommit ut genom säkerhetsdörren då min plan faktiskt lyckats för en gångs skull. Det här med numren var inte en sådan dålig idé ändå, jag kollade upp på min medhjälpare som också var känd som min storebror, som såg lite skärrad ut. Alltid skulle han vara den 'snälla' av oss.

"Just so you know, I don't like this idea.", muttrade han och drog hastigt ner sin luva så hans mörka hår kom fram. Jag fnös till och slog till honom hårt i bakhuvudet. Visst var han stor som ett berg, men inte var det muskler precis. 

"Don't be such a pussy, Ric. No one will find her anyway.", suckade jag och lade armarna i kors. Han himlade med ögonen, lade händerna i framfickan på hans stora tröja och kollade besviket på mig. 

"Mom and dad would never have like this, you know.", jag suckade och bet mig hårt på insidan av kinden, jag visste det mycket väl att dom inte alls var nöjda över vad jag nu gjort, men det kunde inte hjälpas. Jag älskade min manager som gjort allt för mig och min bror, därför kunde jag inte svika honom nu, han var som vår familj nu efter våra föräldrars bortgång. 

"They leaved us, Richard. They aren't here, they can't tell us what to do or not anymore.", förklarade jag för min bror som sakta men säkert börjat gått hemåt. Visst, han hade en sjukdom som gjorde att han hade svårt att säga ifrån och självklart, som hans syster, så passade jag på att utnyttja situationen så mycket jag kunde.