---

Solen sken in genom mitt fönster och jag vaknade mer lycklig än någonsin. Dock utan Harry vid min sida som var tvungen att sova på hotellet denna natten, men vad gjorde det när jag hade Eric? Jag sneglade åt hans håll och såg att han fortfarande låg och sov. För att slippa väcka honom så tog jag upp mobilen och tittade igenom lite mail och grejer. Plötsligt så såg jag hur ett SMS ploppade upp och jag klickade motvilligt upp det, det var en bild. 

"Do you remember this girl? if you want to see her live, then come to the cemetery now. Alone.", jag blev helt skräckslagen när jag fick se den lilla tjejen på bilden. Jag kände igen henne så väl, det var Kim. De blåa stora ögonen och det blonda vackra håret, den fina lilla oskyldiga flickan. Hur kunde någon ha mage till att ens göra så här? Med ett ryck hoppade jag upp från sängen, satte på mig en stickad tröja och ett par korta shorts sedan gick jag ut. Jag lät Eric fortsätta att sova och oroade honom inte i onödan. 

 

Jag gick med långa och tunga steg mot den enda kyrkogården jag visste om och den var alldeles i närheten. Med rädsla klev jag in genom den stora svarta porten och mycket riktigt, innanför den stod det två igenkända tjejer med Kim i varsin hand. Jag kände mig riktigt rädd när jag såg kniven Nicole höll i handen och hade den riktad mot Kims hals. 

"How can you, Nicole? against your own sister?", fick jag ur mig och gick sakta emot dem. Men de backade. Jag såg hur Kim hade gråtit och tårarna var inte långt borta nu heller. Jag tittade allvarligt in i Nicoles ögon och jag det enda jag såg i hennes ansikte var ett enda stort flin. 

"Huh, I may well kill her. She is the one who always gets the attention of the family and they always forget me.", skrockade hon till och det var då jag insåg vad allt handlade om, svartsjuka. 

"Let her go, she has not done anything.", sa jag men jag kände hur min röst lät spräcklig. De båda hånflinade mot mig och tillslut öppnade Stephanie munnen. 

"Yeah, we can let her go, But only if we get you.", förskräckt tittade jag på dem och jag såg hur de riktat kniven mot mig istället. Jag var livrädd men jag kunde bara inte låta dem ta Kims liv istället för mitt, jag nickade åt dem och de släppte fort taget om Kim och gick emot mig istället. De tog ett hårt tag om mina armar medans Kim stod kvar på samma plats som de lämnade henne på. 

"Kim, What are you doing? Go away! You should not have to see this."

"I can't let you go. I don't want you to die.", hennes ljusa röst skar rakt in i hjärtat och jag kunde se hur hennes blåa ögon vattnades med tårar.

"I'll not die either.", sa jag med gråten i halsen och insåg att detta nog skulle bli slutet för mig. Men jag ville inte låta Kim veta om det. "Please, go home. You can't stay here. Go now.", bad jag och förtvivlat lämnade hon platsen och försvann ut vid Hollywoods stora gator, ensam. 

"What will you do with me?", jag tittade upp mot Nicole och Stephanie som båda bara stod där med flinet upp till ögonen. De såg så stolta ut. 

"You my friend, you'll learn what keeping quiet is. Promised not you never talk about everything that happened? you didn't?", de grabbade tag om min handled hårdare och riktade kniven rakt mot min mage. "Sorry, you wanted it like this.". Jag kände knivhugget rakt i magen och allt blev till en början suddigt, sedan svart. 

 

Jag vaknade och såg på klockan, halv tolv. Jag satte mig upp och insåg att Agnes inte låg i sängen bredvid mig. Vart var hon nu då? Jag gick upp och letade efter någon lapp som skulle säga vart hon var, men ingen lapp så långt ögat kunde nå. Jag kände hur oroligheten bubblad upp inom mig och jag bestämmde mig tillslut för att ringa Harry och se om hon var med han. Det gick några signaler innan han svarade men han lät riktigt glad när han svarade. 

"Hey, is Agnes with you?", frågade jag utan att säga att det var jag. Men det förstod han direkt och jag kände hur hans stora leende försvann bakom luren, även om jag inte kunde se honom. 

"No, she's not. Have you tried to call her? Don't do anything, I will as soon as I can." , utan att jag hann svara så lade han på.

Jag testade förtvivlat att ringa hennes telefon men efter några signaler insåg jag att den låg hemma. Utan att tveka så tog jag upp den och klickade fort in på meddelanden. Jag fick se hennes senaste SMS och tog handen för pannan. Nu var det bråttom. Jag skynade mig ut i hallen för att sätta på mig skorna och sprang de fortaste jag kunde ner. När jag precis kom ut ur porten så såg jag Harry gå ut ur taxin men jag puttade fort in han igen. 

"In the taxi again, it's a rush. This applies Agnes life.", jag såg på Harry hur rädd han blev men jag kunde inte bry mig i det just nu. "Take us to the cemetery.", sa jag till chaffören som tittade frågande på mig. 

"Which of them?", muttrade han bara och höjde på ögonbrynen. Det hade jag inte ens tänkt på och det stod inte i SMSet heller. Jag suckade djupt och kände hur en tår föll ner. 

"Head to the nearest one.", sa Harry lugnt och chaffören hann bara köra några kvarter då vi fann polisbilar och ambulanser utanför det som förmodligen var en kyrkogård. Jag sprang ut men hann inte så långt då jag fick se att de spärrat av runt hela vägen. Jag frågade den närmaste polisen vad som stod på och mannen såg allvarlig ut. 

"One girl has been severely stabbed here. More we can not say.", han suckade och fortsatte att skriva i sitt lilla block. Han såg hur mina tårar rann och vände blicken ner mot mig. "Do you know the girl?"

"Yes, I think it's my sister. I have hers phone, look.", han tittade på smset och log. I detta ögonblick ville jag bara slå in hans framtänder så de lossnade, men jag behärskade mig någorlunda bra. "What are you smiling at? have you no heart?"

"I smile because we had fixed the two girls in the act. We got to see a little girl running along the streets so we stopped and asked what was going on, then she showed us.". 

"Will she survive?", Harry kom från ingenstans samtidigt som hans ögon var lika röda som mina. 

"We assume that, but she's hard knife damaged. If we had been five minutes later, it had every late.", nickade han åt oss och återgick till sina papper. 

"Come on, I transfer to the hospital.", häpet tittade vi bort mot den skrikande taxichaffören, vi gick mot honom och sagt som gjort, vi var plötsligt vid Hollywoods sjukhus och som tur var så slapp vi vänta i något läskigt rum denna gång. Vi blev förd till ett rum och bredvid henne satt en liten flicka. 

"She'll be fine.", sa hon när vi kom rusande in och på något sätt så kände jag igen henne. 

 

Jag vaknade med ett otroligt magont och jag kunde inte minnas något alls. Det enda jag såg var att Harry låg bredvid mig i en sjukhussäng. Han höll ett kraftigt tag om mig och han öppnade ögonen när han fick se att jag vaknat. 

"Oh, Agnes. You have no idea how worried we all have been.", sa han med tårarna fallande ner från hans kinder. "Your family is here, they have been sitting here for hours. But they determined themselves to go home to your apartment to get to sleep. But they come back."

"What happened?", viskade jag med en svag röst och det gjorde ont i hela kroppen. Harry log mot mig och pussade mig mjukt på munnen. 

"Nicole and Stephanie are anyway fixed now.", han lät lättad och jag kom äntligen på vad som hände. Det var så skrämmande, jag ville bara glömma allt.  "Don't worry, I'm here now. Forever and ever, it's you and me.", våra läppar möttes ännu en gång och han höll hårt om mig, även om det gjorde ont så kändes det ändå bra att bli omfamnad av Harry igen. 

---

49! Nästa del - del 50, blir sista delen och det blir mer som en Epilog , hur deras liv ser ut ett år framåt! :) 

Den kommer lite senare ikväll, så håll utkik! Kram. 

Jag gick i den långa igenkända vita gången påväg in till Harry. Med Eric bakom mig så kändes det okej, men samtidigt så var jag nervös. Vad skulle hända nu? 
"I'll leave you now. Harry is in there, I'm going in here this is the other boys.", log han och gick in genom en av dörrarna. Jag tvekade ett tag men tillslut gick jag in genom dörren mitt emot och när jag kom in så fick jag se Harry sitta på golvet och äta.

"Harry?", sa jag med en osäker röst och han tittade hastigt på mig och reste sig upp. 

"Hey."

"I'm so sorry for everything, I..-", började jag men han avbröt mig snabbt genom att ta sitt pekfinger för min mun.

"I know everything, You don't need to say sorry. ", jag log lite svagt och tittade in i hans gröna vackra ögon. "But you have to go to the police."

"I can't. I have no evidence that they have told me. The only thing I have is the messages.", jag kände både en glad och lättad känsla att äntligen få stå här med Harry igen, att få se honom. 

"It does not matter. You've got how many witnesses at any time if it would be so."

"Yes, I know. But I do not know if I dare.", jag ryckte på axlarna och mötte honom med blicken. "You are all I need to feel good."
"You can not imagine how awful I've felt this week. I love you the most and you are the best girl in the world, please. Never do this again.", han tog sina armar runt om mig och la huvudet vid min nacke och jag kunde känna hur hans tårar sakta föll ner. 

"I promise. I love you, more than everything.", log jag och tog händerna vid hans kind och våra läppar möttes, hans mot mina. Perfekt. 

 

Efter en lång stund av prat så bestämmde vi oss för att gå in till killarna igen. De kom fram och gav mig en varsin kram och jag satte mig mellan dem i soffan. 

"Is this you?", jag tittade mot Liam som höll fram sin telefon och visade en bild. Det var en blond tjej med långt fint hår med tandställning och en mullig kropp. 

"Yes, when I was little. Why and how?", suckade jag och skönk ihop till en pöl i soffan. 

"It's out on Twitter.", sa han lugnt och jag reagerade på det han just sa. "I'll look who put out the.", sa han när han såg mitt ansiktsuttryck och fortsatte direkt. "She has spent the named @mashedpotatoes."

Jag tittade nu på Eric som satt helt stel i sin fotölj. 

"It's Stephanie. What does it say?", han såg orolig ut men samtidigt arg. Vi alla tittade mot Liam som läste ordagrant vad som stod i tweeten. "You took my husband from me, you put my best friend in jail and took her guy. This is the least I can do.". 

Tweeten skrämde mig lite och bilden var redan ute på flera andra sidor. Jag tittade mot de andra som såg lika skrämda ut. 

Eric suckade tungt och tittade mot oss. 

"Do you know how Stephanie and Nicole met?", vi alla skakade på våra huvuden och satt helt tysta så han kunde fortsätta. "They met in prison. Nicole has always had difficulty checked himself and his temper so she's been close several times attempted murder. Stephanie stole things from the store.", han såg lättad ut över att ha det sagt men samtidigt så hörde jag hur det tog på hans krafter att berätta det. Zayn och Louis satt och gapade medans Niall, Harry och Liam tittade på honom som om de var en självklarhet. 

"I always hated Nicole, so it was not news, I knew something was wrong with her.", sa Niall och såg allvarlig ut. Han skulle precis fortsätta då Liam avbröt honom. 

"Do you know what this means, Agnes?", jag skakade förvirrat på huvudet och tittade frågande på Liam. "Their name is listed in their directory and then it's easier to get them into position."

"Liam is right. Don't hesitate to register, just do it." , log Louis och jag tittade först mot Eric som nickade instämmande och sedan på Harry som bara kollade på mig. 

"But what about your fans now? they will hate me as soon as I step outside the door after this picture and what she wrote. She gets me the look like a fool.", sa jag och tittade ner mot golvet. 

"It's just a rumor, babe. You were as beautiful as little as you are beautiful now.", log Harry och höll om mig. 

"Yeah, our real fans will accept you, while others will not. But that's the way it is, you can't love everyone.", jag tittade mot Zayn och mimade ett tack åt honom. Då Eric harklade sig lite vid fotöljen. 

"Only one problem, I've already reported them both.", sa han och jag tittade med stora ögon på honom.

"But what?, Eric. You promised to never tell anyone.", sa jag och jag såg hur han skämdes. 

"I just could not help myself, no one may hurt you. But I don't think they are fixed yet. It is you who have to call."

"It was good that you also rang when they have received a complaint and Agnes also call then they will definitely take them back into place.", sa Niall och såg riktigt glad ut. Jag suckade men kunde inte låta bli att le åt dom.

"Yes, i'll do it tomorrow. But I need your help."

"Always! We're a family." , log Louis och tittade mot Eric som också log men sa sedan något som gjorde mig riktigt rörd. 

"I'm so proud of you, Agnes. I'm glad that you just became my sister." 

---

Kanske en långtråkig del, men sånna lär det finnas oxå! ;) Kör till del 50, så det blir alltså två delar till och de kommer senare idag. Redan imorgon kommer del ett på den nya novellen. Vad tycker ni om det? Jag kommer även lägga ut ett inlägg där ni får tycka till angående nästa novell, det kommer här under dagen det också! kram.

"Harry, wake up!", jag kände ett löst slag på armen och jag öppnade ögonen och fick syn på Liam där. Jag ruskade snabbt på huvudet och tittade upp mot honom. "we'll get off the plane now.", sa han och tog sin väska. Jag reste mig upp och gick efter de andra killarna. 
Vi kom ut på flygplatsen och det var ovanligt lugnt där, nästan inga fans alls och klockan var trotts allt sex på kvällen. 

"Ey, Harry! Check there. What the hell is she doing here?", jag tittade frågande på Louis och vände blicken bort mot det han tittade på och då fick jag se vem det var, Nicole. 

"Stay here, I will be back soon.", sa jag och gav min väska till Liam som stod närmast och började gå mot henne. Jag hörde även hur de ropade efter mig. "Harry, Think about what you are doing now, Harry. Don't do anything stupid.", men just nu brydde jag mig inte i dom. 

När jag nästan var ända framme vid henne fick hon syn på mig och gick med ett läskigt, något som förmodligen skulle föreställa ett leende, emot mig. 

"Hey Harry, What fun to see you! I've missed you.", hon tog ut sina armar men jag backade undan. 

"I know what you've done and quite honestly, grow up. I love Agnes, most of all, accept it. It will never be you and me again. I have lost Agnes because of you now."

"But Harry, She's a loser. She is a dork. What do you see in her? she's always where it and will always be. It's you and me, I'm so much prettier than her.", jag visste inte vad jag skulle ta mig till när hon sa det, jag ville bara slå till henne allt vad jag kunde men självklart gjorde jag inte det. Istället kom killarna till undsättning och tog över snacket, tydligen hade det hört allting och jag var på något sätt tacksam över det. 
"She's not a loser. All are equal, at least in our eyes. Realizing that Harry does not want you and move on, please you. To say so about another person is bullying and nobody likes bullies. Harry loves Agnes, understand it. Leave us all alone now, you have destroyed enough.", jag tittade tacksamt på Zayn som alltid sa de klokaste sakerna utav oss och de andra nickade instämmande. Vi vände oss om skulle gå vidare men just när jag började gå så kände jag hur någon hoppade på mig bakifrån och började slå på mig. 

"What the fuck are you doing? you're search help!", skrek jag ur mig och såg nu hur jag inte bara fått killarnas uppmärksamhet, utan även alla människornas och även paparazzi. 

Paul tog snabbt bort henne från mig och poliserna på flygplatsen förde bort henne. Jag försökte att inte bry mig i alla människor och fotografer och tittade förskräckt på killarna som tittade frågande på mig. 

"She is disturbed, she needs help.", sa jag och skakade på huvudet och såg hur de log mot mig. Vi gick ut mot gatan och åkte taxi till hotellet för om bara en halvtimme skulle vi stå på scenen och sjunga inför våra underbara directioners. 

 

"Sätt på dig något snyggt." sa Eric innan han la på och jag hade för första gången haft en riktig klädångest. Vad skulle jag ha på mig? vad skulle vi göra? vad skulle hända? jag bestämmde mig tillslut för ett par shorts och ett vitt linne med en bandeau under. Passar perfekt till mitt hår var min första tanke. Det fanns ingen risk att jag skulle frysa eftersom solen låg på hela tiden och det var mitt i Juli. Jag satte upp håret i en hästsvans innan jag gick ut mot gatan och tog taxin till flygplatsen där Eric förmodligen redan väntade. Alltid skulle jag komma försent till allting. Som tur var så var det bara min bror det handlade om och han var ju van med att jag kom försent. Flygplatsen låg ca tio minuter ifrån där jag bor så det gick snabbt att åka dit. Jag bad Taxichaffören att vänta vilket han förvånande nickade åt. Aldrig brukar chafförerna ha tiden att vänta, men denna gång hade jah tur. 

Jag sprang ut och in till flygplatsen där Eric stod och kollade efter mig. Jag sprang fram till honom och gav han en hård och lång kram. 

"I'm sorry for everything", fick jag ur mig och jag förstod inte riktigt varför jag sa så. Men ändå så kändes det skönt att ha det sagt. 

"Nothing is your fault.", viskade han i mitt öra och jag vände blicken mot honom. Konstigt nog så grät jag inte vilket kändes skönt. "Are you going to wear those?", sa han och tittade ner på min klädsel. 

"Yes, I think so. It's wrong?", rodnade jag lite och jag såg hur han lyste upp. 

"No, it's perfect. Let's go!" han tog min arm och drog mig mot Taxin. När vi kom in i den så viskade Eric något till chaffören som nickade ivrigt. 

"Where are we? why are you so secretive?", log jag mot honom och han skrattade bara. Vi åkte i ca fem minuter sen var vi framme, det var en stor arena vi var framför och jag förstod direkt vart han tagit mig. 

"Never, I'll never go in there.", sa jag och trotsade emot. Jag kände mig som en barnunge igen. 

"Come on, give it a chance. I know you want."

"No, I can't, Eric. You know why. I'll never be able to see him again."

"Don't be silly. You're wrong. Please, for me?", han flinade retfullt och blinkade med ena ögat. 

"You're sick.", sa jag och motvilligt gick jag med på att gå in. Konserten hade redan börjat och på scenen stod fem spralliga killar som såg väldigt glada ut. Alla utom Harry. Jag kunde inte slita blicken ifrån honom, han var så vacker. Vad har jag gett mig in på? varför gjorde jag detta? för att plåga mig själv? 

"Does he even know that we are going?", frågade jag Eric irriterat och kollade mot honom. 

"No, but Louis know. I talk to he previously.", sa han och just i det ögonblicket blev det helt mörkt i arenan och stråklastaren hamnade på mig. Jag blev helt stel och visste inte alls vad jag skulle ta mig till, jag tittade mot Eric som bara log mot mig. 

"This girl knows enough to everyone. It's Harry's great love, he has cried for a whole week now, and we all feel bad about it. But now she's here and check on him and a big round of applause for her.", Niall hade ordet och jag kände hur jag blev med på storbilden så alla såg mig. Jag var röd som en tomat och tittade på Harry som såg lika förvirrad ut som jag. Men efter en stund av skrikande fans som applåderade och ropade så tog Harry mikrofonen. 

"It's true. The girl who sits in the audience now is the only one for me. I miss her every day, every minute and every second. My heart is not entirely without her. I can not live without her.", jag kände hur tårarna föll ner på mina kinder och våra blickar möttes, även om min plats var långt bak så såg han mig ändå, på något sätt. 

"I don't know what happened, but I know that a few weeks ago, I promised you that it's you and me forever, do you remember that? I still hold to that. I love you.", mina tårar fortsatte att rinna ner och jag mimade tillbaka ett "I love you to.", vilket han såg och log mot mig. Det där leendet som jag hade saknat, det där leendet som kunde göra mig så svag. Jag hade saknat hela han, hela tiden. 

---

Fick bli ett bra slut på denna del också! Det är ju så att även denna novell börjar lida mot sitt slut och det blir nog ungeför ett-två inlägg till. Angående nästa novell kommer i ett eget inlägg. Men detta är iallafall del 47! Hoppas ni gillar det! kram

 

Aldrig har jag gråtit så här mycket över en tjej. Trots att jag har haft killarna som stöttat mig under dessa dagar så kändes det ändå som om något fattades, Agnes fattades, jag behövde henne för att vara hel igen. Ytterdörren slog upp och bakom den stod Louis. Jag tittade lite konstigt på honom som var på riktigt bra humör såg det ut som. 

"What are you doing here?"

"But, hey? are not you glad that we're going to Hollywood and have another concert?", jag suckade och ryckte på axlarna.

"Not really. I'm just afraid I'll meet her there, or see her."

"But Harry, cheer up. See it on the bright side, the fans that love us and try to do it for their sake.", han tog min arm och kramade om den lite löst medans han sa det och jag log lite åt honom, han hade ju rätt. "And if you were to meet her, talk to her. You must do sooner or later because I hate to see you like this."

"I'm not sure, Louis. You know what she wrote in the letter, everything is so complicated.", jag tog huvudet i händerna och tårarna kom. Egentligen ville jag hålla dem inne, men det är ju trots allt bara Louis här. "I know there is a serious reason for it was that it was and everything is Nicole's fault. I want to speak to Agnes and clear up everything, but I just don't know how.", fortsatte jag samtidigt som jag kände Louis armar runt om mig. 

"It's okay. We have five days off after the concert, you know that, go and talk to her then.", jag nickade åt honom och försökte lugna ner mig. 

"Will Agnes companies fix our clothes and stuff this time too?", frågade jag efter ett tag och Louis bara skakade på huvudet. 

"Nah, Lou's healthy now so she does the job, as usual", han log lite mot mig och ställde sig upp. "We leave tonight so be sure to pack and stuff. Come to me and the guys when you feel like it.", han boxade till min axel och försvann ut ur min lägenhet. 

 

Fem timmar senare satt vi på planet påväg till Hollywood, det var blandade känslor inom mig och jag kände att en viss orolig känsla bubblade upp. 

"Stop to think of her now and have fun instead. With us and the fans, right?", Zayn tittade lite allvarligt på mig och vände inte bort blicken förrän han fick de svar han ville ha.

"Yeah, okay. I will try", log jag lite svagt åt honom men blicken vändes bort mot fönstret igen och jag uteslöt de mesta som killarna sa. Jag vaknade upp ur mina tankar om Agnes när jag hör en mobil ringa, jag tittade lite irriterat mot Louis som tagit upp sin mobil och tittat vem det var. 

"Louis, what are you doing? you may not have cell phone on an airplane?", viskade jag lite irriterat och jag såg hur de andra tittade på honom också. 

"I know, but I really have to take this.", sa han och reste sig upp och gick mot toaletten. Jag tittade förvånat på de andra killarna som bara log lite konstigt. 

"Eleanor, I think.", sa Liam och fortsatte att bläddra i sin serietidning. "Should you talk to Agnes something now that we're in Hollywood then anyway?", fortsatte han och jag såg hur även Zayn och Niall tittade upp mot mig. 

"I would, but I don't know if I dare to and what to say. So I don't know."

"Of course you should, she is your true love, never give up on her.", Zayn log ett vänligt leende och satte sig på Louis plats bredvid mig. "It will go well together do you solve everything!", jag nickade tacksamt till honom men sa ingenting. 

"Niall, It's been two hours and you have not eaten anything yet, are you sick?", sa han sedan och flyttade tillbaka till sin plats bredvid Niall och Liam. Vi alla började skratta åt det Zayn just sa och innan Niall hann svara så var Louis tillbaka och han såg verkligen hemlighetsfull ut. 

"What is it? you look ridiculous.", flinade Niall och vi alla tittade mot Louis.

"No, it's nothing. Or .. It was just Eleanor.", log han och såg ännu mer hemlighetsfullare ut nu. Vi skakade bara på huvudet och förstod oss inte på Louis ibland alltså. 

 

Jag vaknade med ett ryck och utan någon som helst aning om vad klockan var så reste jag mig upp och insåg att jag var själv i lägenheten. Eric var försvunnen men hans väska med kläder i hade han lämnat kvar. Jag tittade nu på klockan och fick se vad den var, det kom som en liten chock när jag såg att den var halv tre på eftermiddagen och jag förstod inte hur jag kunde sovit bort hela dagen. Jag tog på mig ett par mjukisbyxor och gick ut till vardagsrummet och ringde Eric. 

"Hello?", svarade en spräcklig röst och man hörde att han grät. 

"Hey, it's me. Where are you?" 

"Why are you sad? tell me, Eric."

"I would go home and talk to Stephanie about everything that happened and break up with her. But when I got home, I saw an unfamiliar car, I went in and saw another guy there." , jag hörde hur han grät och de gjorde ont i mig att höra det. Jag satt tyst och vänta på att han skulle fortsätta, vilket han gjorde efter ett tag. "Actually, I'm not sad, I would still broke up. I'm just angry and disappointed. But don't worry, I didn't tell about you, so she'll let you be" , jag pustade ut när jag hörde att han sa det och denna gång fick jag ur mig ord. 

"I'm so sorry, Eric. But I'll see you tonight? take the next flight or?"
"Yeah, I do. Meet me up at the airport at seven and wear some stylish clothes. I have a surprise for you. And by the way, don't be sad for me, she's a bitch, she does not deserve to be crying over her" , jag skrattade till och log.

"Thank you for everything. Love you."

---

Vad tror ni han har för överraskning åt henne? och varför var Louis så hemlighetsfull när han kom tillbaka efter telefonsamtalet? Nästa del kommer ikväll och ha en grym sista april nu hörrni! kram!

Vi hade nu vart tre timmar i studion och övat in vår nya låt så nu var vi verkligen trötta. 

"Hey guys, will you hang out with me?", sa jag för jag kände att vara själv är inte så kul, iallafall inte en lördagskväll. Jag såg hur Liam, Niall och Zayn nickade instämmande och vi alla tittade mot Harry.

"No, I think I'll just stay home with Agnes, you know."

"We understand, but they are just to get into if you want to", sa jag och boxade till han på ryggen. 

 

Jag, Zayn, Niall och Liam gick in till mig och Harry gick in till sig i dörren mitt emot. 

"What should we do? play FIFA?", vi alla tittade förvånat mot Zayn som alltid brukar vara emot det spelet eftersom han alltid förlorar. 

"Yeah, okay. You may begin, I'll just go into the kitchen and grab something to eat."

"Of course you do, Nialler", skrattade vi tillsammans och satte igång spelet. Efter ett tag så blev det lite uttråkat faktiskt. 

"How about doing something prank on Harry and Agnes?", sa jag lite retsamt och jag fick alla killarnas uppmärksamhet. 

"But they are such a good idea? I mean, Harry looked pretty tired out and so."

"Yes Liam, it's really good idea. Stop being so boring!", log jag och tillslut gick de med på det. 

"But what should we do for trick then?", Niall såg lite bekymrad ut och gick runt med sin halvätna smörgås. "Can not we just prank calls on his phone and pretend to be someone else?"

"Good idea. We call on your phone Zayn, turn on hidden numbers!", sa Liam och Zayn gjorde som han sa. 

"Who's talk?" 

"Louis is the best at making other people's voices!", jag kollade mot Niall och ryckte på axlarna. Vi tröck på call och de gick många signaler, men inget svar. Vi gav tillslut upp.

"Do you think something happened? Harry usually always respond.", vi tittade mot Zayn och en jobbig lång tystnad spred sig över rummet.

"I don't know, but we have to go and look, what if something has happened?", sa jag tillslut och de andra höll med.

"But no, what if they do private things? you know .. when you want to be left alone.", Vi tittade mot Niall som nu skruvade på sig lite men tillsammans började vi skratta.
"Then we take the risk", sa jag och gick mot dörren och jag märkte hur de andra kom efter mig. 

 

Utan att knacka så slet jag upp dörren och det var helt mörkt i lägenheten när vi kom in och de enda vi kunde höra var snyftningar. Vi gick sakta in mot Harrys vardagsrum där vi fick syn på Harry som låg på golvet och grät, i handen hade han en lapp. 

"Oh my god, Harry! what's happend?", fick jag ur mig och sprang till honom som reste sig upp när han hörde att vi kom. Jag kände hur han skakade och han sa ingenting. 

"Liam, take the note and read aloud.", sa jag med en låg röst och Liam gjorde som jag sa. 

Det gjorde ont när Liam läste de och det blev helt tyst i rummet, om jag nästan känner mig halvt gråtfärdig så vill jag inte ens veta hur Harry känner just nu. 

"Harry, It really is something serious has happened, Agnes loves you, she would never just leave you and absolutly not just like this. This is just not like her", suckade Niall och vi alla satt nu omringade runt Harry som bara grät. 

"I.. I don't know what to do.", stammade Harry fram och att se han så här ledsen var det jobbigaste på länge. "I love her. But to hear from me to her feels futile, but I also know that she feels bad and I want to know the truth, who's behind it all"

"Huh, is it so hard to guess out? who is it she gets strange sms from and who could threaten her so much that she leave you? the answer is simple.", vi alla tittade mot Zayn och nickade instämmande, han hade rätt. 

 

Jag kom till flygplatsen och tog taxin hem, den stora Hollywoodskylten syntes på långa vägar och det kändes verkligen som att jag var hemma nu. Men att behöva lämna Harry på det här viset var det sista jag ville. Jag älskade honom, hur kunde jag låta detta ens hända? vad är det för fel på mig? 

Spotifylistan rullade på och jag lät låtarna komma som de kom. Plötsligt kom den låt som absolut inte fick komma just nu, Little things. Låten som jag och Harry sjöng tillsammans första gången, låten som väcker så många minnen tillsammans med Harry, låten som är min och Harrys låt. Om någon bara kunde förstå mig. Tårarna rann ner och jag gjorde allt för att stoppa dem men ingenting verkade hjälpa. Rastlös som jag var klickade jag in på Twitter och de första jag såg var bilder, på mig - gråtande på flygplatsen i London. Jag suckade och rullade ner lite i newsfeeden och fick se att Harry twittrat, jag läste det om och om igen och tårarna blev bara fler och fler. "Never been so sad. Nothing is as it should be, I get nothing. A big thanks to my four best friends and our wonderful fans, thank you for everything." , jag tröck direkt bort Twitter och insåg att jag faktiskt var hemma, jag betalade chaffören pengarna och gick in till min mörka, kalla lägenhet. 

---

Tråkig del, blev lite ledsen själv faktiskt. Nu är frågan bara, vad kommer hända härnäst? Ny del imorgon! kramar på er!

Timmarna gick fort och efter en dag ute i stan bestämmde vi oss för att åka tillbaka till lägenheterna igen. Louis och Zayn stannade kvar i stan med Eleanor och Perrie men Liam och Niall åkte med oss.

"Oh no, Paul want you to go to the studio now.", jag tittade på Liam som hade blicken mot sin telefon.

"Well, should I call Zayn and Louis or?", sa Niall och tog upp sin. Liam nickade och jag vände blicken till Harry. 

"Is it okay if I go there? I guess it's pretty important."

"Of course. Take me home first, I always find something to do", log jag och han såg lättad ut. 

 

Killarna åkte just iväg till studion och jag klev in i Harrys lägenhet. Men det dröjde inte länge förrän jag var ute på gatorna igen och denna gång med träningskläder, jag bestämmde mig för att få ännu mer frisk luft och en ta en springtur, vilket var perfekt i detta väder. 

Musiken var på högsta volym och jag sprang längs de tomma gatorna då plötsligt två välbekanta människor ställde sig rakt i vägen och jag bromsade in. Mina ögon blev stora som golfbollar och jag kände hur pulsen ökade.

"Hello my little sunshine. What are you doing here? I suppose you have received my sms?", Stephanie log ett hånflin och Nicole stod och såg riktigt nöjd ut. 

"What do you want?"

"I want you to leave Harry alone. He had it good but you along with Nicole."

"I never leave Harry.", stammade jag fram och nu blev jag verkligen rädd när jag såg vad Nicole tog ut ur fickan, en kniv. 

"Go home and pack your stuff and meet us at the airport in half an hour. Tell Harry that they are over and you go back to your regular life, otherwise it happens you do not want to happen, okay?" 

"No, what happend?", sa jag stelt och stirrade Steph rakt in i ögonen. Jag såg hur de båda skrattade till och tittade på varandra innan hon fortsatte. 

"I'll kill you.", log hon stolt och jag blev så rädd att jag trodde jag skulle svimma. "And remember, this is our secret, right? neither Eric or anyone else to know that we have been here, okay?", jag sa inget och jag visste att jag skulle hamna i stor fara om jag sa emot så jag nickade försiktigt.

"Good, go back and pack now, see you in twenty minutes.", sa det och försvann bort. Jag sprang tillbaka och packade fort mina saker, jag skrev ett ganska kort och intensivt brev till Harry innan jag lämnade lägenheten för att åka tillbaka hem, tillbaka till Hollywood.

Jag hade ett par korta shorts och dragit över mig en lång tjock tröja med huvan på huvudet för att så få människor som möjligt skulle se mig. Jag älskade Harry mest av allt, jag ville inte detta, men vad hade jag för val? tårarna forsade ner men jag torkade fort bort dem när jag fick syn på Nicole och Stephanie som stod och väntade på mig. Allvarligt gick jag dit och de såg riktigt stolta ut. 

"Here, we paid your ticket so you'll really be happy.", sa Nicole och log elakt mot mig. Jag röck ut biljetten ur hennes hand och vände mig om.

"Yet he was not for you. You are so different, let someone who really loves him get him instead.", jag reagerade på "Låt någon som verkligen älskar honom få honom istället" och vände mig fort om mot deras håll igen och nu kunde jag inte hindra att tårarna föll längre. 

"I hope you're happy now, I'm leaving Harry forever because you two are completely dumb and threatening to kill me. Quite honestly, I could go to the police, but I don't do it, why? Eric love you Steph, and I love Eric. But you should know that I hate you so fucking much.", jag vände hysteriskt på klacken och gick bortåt men ändå kunde jag höra de Steph sa efter mig. 

"I hate you to, but now you have been good so now I'll leave you alone."

 Jag gick in mot tullen och grät under hela tiden. Jag brydde mig inte om att folk såg mig just nu, allt jag ville var att vara med Harry. 

Jag satte mig på planet och åkte hemåt igen, det gjorde ont inuti mig och tårarna ville aldrig sluta, men med fara för mitt eget liv så vet jag att det var bäst så här. Det kommer bli tufft, men jag ska klara det. Ensam.

---

Väääldigt sorglig del, eller vad tycker ni? Vad tror ni hon skrev i brevet och hur tror ni Harry kommer reagera? Näste del kommer ikväll!

Att läsa SMSen Agnes fått de senaste dagarna var verkligen svårt att ta in, hur kunde någon skriva så till henne? Jag klarade inte av pressen själv så jag bestämmde mig för att gå över till Louis på andra sidan lägenheten där jag förstod att de andra killarna skulle vara. Utan att knacka så gick jag in och de alla fyra var samlad i soffan och spelade FIFA när jag kom in. 

"Heeeey bro!", ropsade Niall och sprang emot mig och gav mig en hård kram. Utan att säga något så satte jag mig mellan killarna och tittade på matchen som Zayn och Louis var mitt inne i men pausade när det såg att det var något. 

"Harry, what's wrong?", sa Liam och de alla kollade på mig. 

"I need your help. It's Agnes.", sa jag och jag såg hur de fortfarande tittade på mig. "I know she's not doing well now, and she really needs you now, I think. Some real friends who believe in her and not at all the rumors."

"Yeah, of course. But what's happend?", sa Niall och Louis i kör medans Liam och Zayn bara tittade på mig. 

Jag berättade allt från början, om alla SMSen och hur nere hon faktiskt vart under den senaste tiden när jag tänkte efter. 

"Yes boys, we go!", ropa Louis och sprang mot dörren och in till min lägenhet. Jag log lite och jag var verkligen så glad över att jag hade dessa killar, de var verkligen världens bästa vänner. 

 

När vi kom in i lägenheten så satt Agnes tyst i soffan och sa ingenting. Jag satte mig bredvid Agnes och höll om henne samtidigt som de andra killarna satte sig bredvid oss i min lilla soffa.

"We heard about what happened, but we'll help you out of everything. Never, we leave you alone now.", Liam log mot henne och jag såg hur hon tittade upp mot oss. 

"Yeah, there are things friends are for.", skrattade Louis till och Zayn och Niall nickade instämmande. Jag såg hur Agnes reagerade på "vänner" och hon fick faktiskt ett litet leende på läpparna. 

"Really? are you sure?"

"Of course, you are one of the family now.", sa Zayn och jag log ett tacksamt leende mot honom och tittade mot de andra som såg lika glada ut som Agnes själv. Jag var själv väldigt glad över att få höra det från killarna eftersom de aldrig tyckt om någon av mina tidigare flickvänner, men Agnes är ju verkligen annorlunda. 

"What do you want to protect then? Should we fix our own Paul to you?", jag hörde ironin i det Louis just sa och Agnes bara skrattade. 

"Haha, but seriously guys, what should we do?", sa jag ganska allvarligt nu och tittade mot de andra. 

"I think you should tell your brother Agnes, and show SMSen."

"Yeah, Liam has right. This is dangerous, anything can happen, especially if Nicole is with this, she is totally dumb.", sa Niall och jag såg hur hans ögon ökade storleksmässigt. 

"He called me right after Harry passed to you, but I never dared to tell. A few minutes after he sent it.", sa hon tyst och visade oss SMSet. Jag log lite när jag läste det, det var verkligen fint skrivet. 

"He's a good guy, it looks like, talk to him in real life and show SMSen I think he would understand.", sa Zayn och log mot oss. 

"Yes, I may do it later then.", svarade hon och kröp närmare in mot mig. Jag tittade på henne och våra läppar möttes i en långsam kyss. 

"What should we do?", frågade Zayn som verkade helt rastlös. 

"I'm hungry. I'll make me a sandwich, would anyone have?", vi alla började skratta och skakade på våra huvuden. Han gick in till köket fast var tillbaka nästan lite snabbt igen. 

"We can play any game? type, family game?", Liams idé lät väldigt bra och vi alla var på direkt. 

"Can not we play charades? it's so fun!", vi gav Niall en förvånad blick men tillslut gick vi med på att spela charader och det var Louis som gjorde grupperna. 

"Okay everybody. Niall and Agnes it's a team. Harry and Zayn to, and I think you and me, Liam?", vi alla nickade, plockade fram spelet och körde igång. Agnes och Niall fick börja och det var Niall som skulle börja göra någon rörelse och Agnes började genast gissa. 

"It's a... Giraffe?", sa hon och tittade frågande på Niall som gjorde något konstigt med kroppen och skulle förmodligen se ganska arg ut, vilket han misslyckades med totalt.

"Haha, no. I know what he is. He's Zayn when he loses at FIFA.", skrek Louis ut och vi alla utom Zayn bröt ihop i ett asgarv, till och med Agnes skrattade och det syntes att hon fick annat att tänka på under en kort stund, vilket kändes skönt att se. 

"Oh my god, my stomach aches! you guys are really the most fun I've ever met." 

"It's just fun to be with you and Harry, you are really different, in a good way. You are absolutely one of us and ready to set up for a family member.", svarade Niall och hon log ett stort leende mot oss. 

Vi var hemma efter en bra dag på stan med Lou och Lux och även massa fans och ett TV team. Jag måste säga det att jag blev väldigt chockad över hur Agnes agerade mot både fansen och i kameran. Hon var bara helt perfekt. 

"Can I go and take a shower?", jag tittade mot Agnes som nyss frågade det och jag gick sakta fram till henne.

"You do not even ask about.", jag kramade om henne och jag kände hur hon besvarade kramen och sedan gick hon in på toan. Jag satte igång TVn och zappade mellan kanalerna men det var som vanligt - aldrig något att se. Jag stannade vid någon random kanal och lät det bara gå på då plötsligt jag och Agnes kom upp. Jag höjde lite och log under hela tiden jag såg oss. 

Jag tittade mig omkring för att se om Harry och Lux skulle vara tillbaka snart så jag helst slapp svara på den frågan. För vad fanns det att säga? min barndom var hemsk och jag vill helst bara glömma den tiden. Men ingen Lux och ingen Harry så långt ögat kunde nå så jag drog in ännu en djup suck och tittade lite på Lou som nu mest såg förvirrad ut. 

"Are you okay? You look a little pale.", hon tog min hand och tittade bekymrat på mig. 

"No, I'm fine thanks. It's just that ..", jag tittade på henne och jag såg att hon verkligen verkade bry sig. "Throughout my school years, I was bullied.", jag såg nu hur hon tittade förtvivlat på mig och fortsatte att hålla i min hand. 

"I'm sorry, honey. I really am and I didn't know", jag log mot henne och tittade tacksamt på hennes medlidande. 

"I guess that's why I'm against bullying so much, I have every with it myself and I know how it feels. I hate bullying and I really want to do something about it, so whenever I see or hear something nasty so I usually go there."

"You have a big heart, Agnes. You have a great gift and you should be proud of yourself. You're now a celebrity stylist and working for a famous companies only nineteen years old, I'm very proud anyway and glad to get to know you.", hennes ord fick mig att bli rörd och jag blev nästan helt mållös. 

"So, what do you think about all their fans then?", frågade hon efter en liten stund av tystnad. Jag log mot henne och ryckte på axlarna.

"I like them. They are very special and I also am a Directioner. Some can be really scary second is normal but as I understand how much they mean to Harry and the guys so I'm just happy for them."

"Do not you care at all about the hate you get?", hon såg förvånad ut samtidigt som hon log lite. 

"Of course it hurts a little, I do not understand how people can be so cruel. But I'm used to since childhood so I take it with a grain of salt.", log jag ärligt och insåg snabbt att våran lilla pratstund var slut då Lux kom springande mot bordet och hon höll i en stor milkshake med Harry halvt springande efter sig. 

"I bought a small milkshake at her, I hope that's okay?", sa Harry och log mot oss. 

"Yes, she looks happy anyway.", sa Lou och skrattade. 

"What have you talked about while we were away, then?"

"The most. I have to say that, Agnes is the best girl you could ever find, she is so down to earth and good. You have found a good girl, Harry, hold on to her.", Lou log ett starkt leende mot Harry som nu höll om mig och jag kunde inte låta bli att le åt henne. Hon var så snäll, precis som jag trodde. 

"I will really, she is the best I have.", sa han och våra läppar möttes i en mjuk kyss. 

 

"It was really good to see you, Agnes. You are truly a good person and I look forward to seeing you several times!", sa Lou innan hon kramade om oss båda och hoppade in i Taxin med en skrikande Lux i famnen. 

"Lux, don't cry my princess. See you soon, I promise.", sa Harry och pussade henne försiktigt i pannan innan han slängde igen dörren och Taxin åkte iväg. 

 

Hand i hand gick vi bort mot centrumet för att bara gå och kolla lite i olika affärer men vi insåg snabbt att det var en dum idé. Gatorna fylldes ännu en gång med skrikande fans som ivrigt väntade på att få ta en bild med Harry.

Jag drog mig närmare in mot honom och kände mig faktiskt lite rädd när de tjugiotals tjejerna kom emot oss. 

"What should we do now?", frågade jag med en lite stressad röst och han bara log mot mig. 

"I call Paul directly.", sa han snabbt och tog upp sin mobil och det dröjde inte många sekunder och sedan var samtalet avslutat. 

"Paul is on its way, as long as we stand here and look happy.", flinade han mot mig och pussade mig i pannan. Jag skrattade till och innan jag visste ordet av det så hade jag en mick under min mun. 

"Hey Agnes Ohlsén. How does it feel to be one of the hottest couple in both London and Hollywood now?" , sa den kvinnliga reporten som verkligen skrämde mig nu. Jag harklade mig lite och tittade förvånat på kamerateamet som stod bakom den läskiga kvinnan. 

"Uhm.. I did not even know about it until now, but .. well I guess?", sa jag lite osäkert och hon log mot mig, som om det var det hon väntade sig att jag skulle svara. 

"What do you think about all these screaming directioners here on the street and that you and Harry almost never be alone?", fortsatte hon och jag tittade nu på Harry som log lite mot mig. 

"It feels so strange and unreal at the same time. But at the same time so I am an directioners so I understand how great it is to see Harry. I think they are cool and some are really nice. I'm happy for Harry and the boys, they have really great fans.", sa jag lugnt och tittade sedan upp mot Harry som såg stoltare än stoltast ut. Han tog min hand och kysste mig framför alla de fansen och även filmteamet. 

"Aww, so cute! so Harry, How do you feel that you have such a wise girlfriend? are you proud? and what do you think about all the hate she gets now?" , hon tittade nyfiket mot oss och han började genast prata, det syntes att han var van.

"I certainly am proud and very happy that I met her again after all these years and everywhere hate she gets, I can not quite understand, she is the kindest girl who has the world's biggest heart. They have no right at all to judge her for something bad.", hon nickade och fortsatte sina frågor. 

"What do you mean with "after all these years?", did you know each other before?" , frågade hon och citerade "efter alla dessa år" väldigt tydligt. 

"Yes, we were in the same class at the preschool. She was my first love and my last as well.", log han mot kameran och sedan hörde vi Paul ropa från publiken och hade även en bil med sig så vi skyndade oss snabbt dit så vi slapp några flera frågor. 

"Well done, babe!", sa Harry när vi satt säkert och tryggt i bilen. Han höjde upp handen och jag skrattade åt honom,

"Thank you, you too!", våra händer möttes i en hård high five och sedan började vi åka hemåt till Harrys lägenhet. 

---

Här är del 38! Fick sluta rätt bra denna gång. Vad tycker ni om karaktären Agnes? hur tycker ni att hon verkar som person? Kommentera gärna! 

 

Jag vaknade upp och märkte direkt att jag låg ensam i sängen, jag tog upp min mobil och blev ganska förvånad när jag såg hur mycket klockan var, halv elva på morgonen. Hade jag sovit ett helt dygn? men samtidigt så var det exakt det jag behövde och att få vakna upp i Harrys säng gjorde inte situartionen sämre. Mitt huvud mådde bättre och de värkte inte alls lika mycket längre, nästan inget alls faktiskt. 

Jag hörde röster och skratt utifrån den stängda sovrummsdörren och jag tittade mig omkring i Harrys sovrum och fick se en lång tjock tröja hängandes på sängkanten som jag förstod var Harrys som jag sedan satte på mig och gick ut mot vardagsrummet där jag fick syn på fem glada välkända killar och jag kunde inte låta bli att le åt dem allihopa, det var kul att se dom igen.

"Heeey Agnes. Awesome good to see you again!", sa Louis och ställde sig upp, gick emot mig och gav mig en kort kram och strax därefter kom även Liam, Zayn och Niall och gav mig en kram. Jag log mot Harry som satt kvar i soffan och han log tillbaka, jag kunde inte låta bli att titta på honom, han var så fin. Han gick sedan fram till mig och gav mig en lång och mjuk kram sedan pussade han mig löst på munnen. 

"I hope it did not do anything to these guys came here, but they were restless and you slept after all and they stay probably not for long.", viskade han lite i mitt öra och jag tittade på honom som nu blivit lite röd om kinderna. Jag tog min ena hand som strök sig över Harrys kind samtidigt som jag log mot honom.

"Haha, it's okay. They're just fun to see them again!", svarade jag ärligt och tittade mot killarna som satt i soffan och pratade. Niall la direkt märke till att jag kollade på dem och skrattade lite mot mig och Harry.

"Guys turtledoves, will you just stand there or are you going to come and sit with us or what?", sa han och jag flinade lite mot honom. 

"Yes Niall's right, come and sit here and was social with us instead, Harry is so boring!", skrattade Louis till och gjorde plats mellan honom och Niall så jag kunde sitta. Jag tittade lite förvånat på Harry som redan hade blicken på Louis och bara skakade på huvudet.

"Shut up, Lou. I'm very funny!", sa han innan han la till ett asgarv som gjorde att vi alla inte heller kunde hålla oss från att skratta. Jag satte mig ner mellan Niall och Louis och konversationen mellan oss rullade på väldigt bra, vi kom faktiskt riktigt bra överens.

"Harry, I'm hungry. Have you purchased homes more things like where the good chicks?", sa Niall efter ett tag och Harry suckade samtidigt som han log lite brett.

"Niall, you really are always hungry, but yes. It's in the fridge, you can go get yourself.", svarade han och Niall var fort ute ur rummet och var istället i köket. 

 

"I get to go and Agnes soon guys, we're meeting Lux and Lou at Fifteen in an hour.", sa Harry efter en lång stund med prat och skratt. Han såg faktiskt lite besviken ut att behöva säga det. 

"Fifteen, Was not that where it's so good food all the time?", sa Zayn och tittade mot Harry som nickade. 

"Yes, guys. Should we pull back to my place and play some FIFA instead then?", det var nu Liam som frågade det och resten av killarna nickade instämmande. 

"Say hey to Lux and Lou from us, we miss them so much!", sa Niall innan han försvann ut ur dörren. Vi sa hej då till de andra innan de gick och sedan blev det bara jag och Harry kvar i hans stora lägenhet. Jag tittade på honom och våra blickar möttes samtidigt som han drog in mig mot hans famn. 

"Lux really looking forward to seeing you, and Lou with.", sa han och pussade mig i nacken. "They are kind both, they will love you!"

"Do you believe it? I am, after all, just .. an ordinary girl.", sa jag lite tyst och märkte hur Harry häpet tittade på mig. 

"Are you kidding me? you are more than an ordinary girl, you're my girl, the girl who captured my heart and the girl I want to be with forever. You are perfect.", jag kunde inte låta bli att le åt det Harry just sa och våra läppar möttes i en kyss. 

 

"Do you think I can have on me this?", jag tittade ner mot mina korta shorts, tröjan och min jeansväst. Med det blonda uppsatta håret kollade jag sedan upp mot Harry som bara stirrade på mig. 

"You're the finest I know, whether you would wear sweatpants and a sweatshirt, so you are always beautiful.", svarade han och gick fram mot mig och drog in mig i hans varma armar som jag bara älskade. 

"I love you, Harry", sa jag och hans gröna ögon tittade in i mina. 

"I love you to, babe" 

 

Tio minuter efter det så tog vi taxin till stan för att möta upp Lou och Lux. Jag var nervös över vad dom, iallafall Lou, skulle tycka om mig. Vi åkte en ganska lång stund eftersom Harry bor lite vid sidan av stan men när vi var framme stod två fina tjejer och vinkade mot oss. Harry skyndade sig ut och omfamnade snabbt lilla Lux som såg  så lycklig ut. Jag hälsade vänligt på de båda och kunde inte låta bli att le åt Harry och Lux. Man såg verkligen hur mycket de älskade varandra och hur mycket hon verkligen såg upp till honom. Han skulle verkligen bli en perfekt pappa. 

"Shall we go in?", log Lou efter ett tag med lite småprat utanför restaurangen. Jag såg på Harry som nickade och vi gick in till den fina restaurangen och vi satte oss vid ett bord. 

Vår beställning kom fort och efter en bit in på den underbara middagen så kände vi en obehaglig lukt vid maten och jag förstod ju direkt vad det var, Harry och Lou med såklart. 

"Oh Lux, you had to do it now? In the midst of the food?", log Lou mot henne och hon fnissade lite försiktigt.

"I can do it. Where are the diapers?", sa Harry som redan rest sig upp, Lou visade vart blöjorna låg och de försvann bort mot toaletten och jag tittade lite lätt mot Lou som log. 
"You are really different than the other girls, in a good way. I understand why Harry fell for you.", sa hon efter en stunds tystan och jag blev faktiskt lite förvånad över att hon sa det. 

"Really?"

"Yes, absolutely. I am so glad he has you, you look really how you love each other.", jag tackade och leendet på mina läppar kunde bara inte släppas, det kändes verkligen bra. "Harry has told me a lot about you and I know you were in the same class or small. Can not you tell us a little about your childhood? if you want?"

Hon fortsatte att le men jag kände hur mitt försvann, jag svalde hårt och suckade lite lätt. Varför? 

---

FREEEDAAG! gud vad skönt med helg! Nästa del kommer ikväll! Kommentera vad du tyckte om delen? :) kram!

Jag hade vant mig vid hotfulla tweets på Twitter eller kommentarer på Instagram, men detta var annorlunda. Det var från samma okända nummer som jag även fått mina tidigare SMS ifrån och det värsta är att jag vet vem det är, Stephanie. Men hur ska jag kunna berätta detta för någon? ingen mer än Harry kommer tro mig och jag vill inte riskera att förlora min enda bror på grund av ett fånigt SMS. Men frågan är bara, är det så fånigt egentligen? eller är det allvar? jag drog mig försiktigt upp från soffan och gick istället in till sovrummet och började packa till den långa flygfärden imorgon, äntligen skulle jag få träffa Harry. 

Jag kände hur det plingade till i min ficka och förvånat klickade jag upp SMSet jag just fått från Simon. 

"Heard you'd be off in a few weeks, boring. Learn then work on the project itself for a while, but we hear well when you come back! xx Simon", jag log lite medans jag läste det och det kändes väldigt bra att vi kunnat kommit varann så nära, trotts omständigheterna mellan oss. Jag svarade, önskade honom lycka till och att jag skulle vara tillbaka på nolltid. 

-

Efter sex timmars flygresa så var jag framme vid Londons flygplats, klockan var bara runt åtta på morgonen och som tur var så var det inte så många som var ute nu. Med min värkande hand och mitt sprängande huvud gick jag fram till rullbandet och tog mina väskor och tittade mig omkring för att se om jag kunde se Harry, efter en stunds letande så fick jag se en glad, lite småcharmig kille komma emot mig, jag släppte mina väskor och allt jag hade i handen och sprang de fortaste jag kunde till honom och slängde mig i hans famn. Han tog ett stadigt grepp om mig samtidigt som han la huvudet vid min nacke och jag kände hur han andades in min lukt. Han tittade sedan upp på mig och våra läppar möttes. Länge stod vi där utan att säga eller göra något, vi bara stod där och omfamnade varandra. Jag hade verkligen saknat honom. 

"Oh babe, I'm so glad to see you and to have you here.", han flyttade bort händerna från min midja och tog istället taget om mitt huvud och kysste mig återigen. 

"I've missed you so much my love. What should we do now?", sa jag och greppade taget om mina väskor som stod en bit bortanför oss. 

"I see that you are tired, so what do you say we go to my home and sleep?"

"Yes, absolutely.", sa jag och gäspade stort. Jag var verkligen trött och det värkte i hela kroppen, nu behövde jag verkligen vila. 

"AAH, omg. It's Harry Styles and Agnes Ohlsén, Look!", jag tittade hastigt bort mot den skrikande tjejen och plötsligt stod det tiotals tjejer här och ville ha Harrys autograf. Jag tittade fort upp på Harry som såg lika förvånad ut och vinkade försiktigt mot sina fans som genast började skrika ännu mer. Jag kände hur jag bara ville gräva ner mig under jorden för ett litet tag, mitt huvud orkade verkligen inte detta. 

"Sorry darling, but stay close to me and hold my hand.", viskade han i mitt öra och jag log ut mot den stora klungan som bara blev större och större. 

"Is it true that you have every pregnant but after the car accident that killed the baby?", jag stelnade till när jag hörde någon fråga det och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det. 

"Who said that?", frågade jag samma tjej som ställde mig den frågan.

"I read it on Twitter alone. But that's just rumors again I guess.", log hon och gick iväg efter att jag nickat lite osäkert mot henne. Hur kunde folk redan vetat om allt detta? Fast egentligen orkade jag inte bry mig längre, det är ju sant så varför ljuga? Jag tänkte inte mer på det och tittade upp mot Harry som var i full gång med att ta bilder och skriva autografer. Plötsligt kom en tjej fram till mig och log som aldrig förr, jag tyckte jag kände igen henne men jag kunde inte riktigt minnas vart ifrån. Utan att säga något så drog hon ut sina små armar och kramade om mig hårt. 

"Hi Agnes, I've missed you so much. Thanks again for helping me from bullies.", sa hon och jag insåg nu vem hon var. Hon var ju tjejen jag skyddade mot de äldre tjejerna och som jag sedan följde med hem och det var då jag insåg att hon var syster till Harrys dåvarande flickvän. 

"Hey Kim, how are you?", frågade jag henne utan att bry mig om något annat runt omkring. 

"It's okay, I live here in London now with my foster family.", sa hon och log sitt svaga lilla leende. Jag blev chockad när jag hörde de hon just sa och blev kall i hela kroppen.

"Foster Family? what happened?", sa jag och hukade mig ner mot henne så våra blickar kunde mötas. Hennes långa bruna hår och glänsande blåa ögonen gjorde mig så glad, fina lilla flicka var min första tanke när jag såg henne för första gången. 

"My mom has cancer and may not survive and my dad can not have me alone.", sa hon med tårar i ögonen. Jag kände hur även mina rann ner från min kind. 

"I'm really sorry. But you know I'm always there for you my beautiful little princess.", sa jag och drog in henne i en kram och jag kände hur hårt hon besvarade den. Hur kunde jag tycka om henne så mycket? jag har träffat henne en gång tidigare men ändå kändes hon så nära. "I understand that you are here to meet Harry, right?", fortsatte jag sedan och blinkade åt henne. 

"No, not really, but I knew you would come today and I wanted to see you alone.", hennes ord fick mig att bli stel och jag kramade om henne ännu en gång och Harry fick nu syn på oss. 

"Hi Kim! Nice to see you here!" sa han och kramade om henne fort. Hon log sitt sockersöta leende mot honom men blev sedan allvarlig. 

"My foster dad is waiting for me now, so I must go. But we'll see you sometime.", sa hon och gav oss en sista kram innan hon sedan försvann ut mot parkeringen. 

 

Vi kom hem till Harrys lägenhet och det var snyggare än jag trodde, det låt kläder lite överallt men det gjorde mig ingenting eftersom det oftast såg ut så hemma hos mig också. Efter någon timme kvar på flygplatsen var vi äntligen hemma hos Harry och jag la mig direkt i hans säng med Harry hack i häl. 

"Lou, our stylist would love to meet you and get to know you, because she travels a lot with us, she has become like part of the family. She also has a child, Lux as I am godfather, would you have dinner with us tomorrow or something?", sa han och tittade på mig med sina söta valpögon. 

"Yes of course, I hit like Lou and I look forward to seeing Lux, she's so cute! But only I can sleep now.", jag kände hur trött jag lät i rösten men det kunde inte hjälpas just nu, jag var så himla trött och tankarna kring Kim och hotSMSet vandrade i mitt huvud konstant. 

"Haha, you're so sweet. Of course you will get to sleep my baby.", han log och gick fram till mig där jag låg i sängen och la sig bredvid mig. Våra läppar möttes försiktigt och sedan somnade jag direkt. 

---

Vad tycker ni? KOMMENTERA! Ny del imorgon! NU ska jag verkligen duscha och sedan ska jag lägga mig och sova, finns inte ord till hur trött jag är idag. Haha, godnatt på er, fina läsare! ♥

 

"Hey Sarah", log jag och försökte prata lite högre. Jag tog kontrollen till sängen och hissade mig upp så jag kunde se henne ordentligt. 

"Hi Sweetie, I have both good news and bad news to announce", sa hon och gick rakt på sak. Jag nickade åt henne och även mamma och pappa tittade oroligt på Sarah som bara stod där och jag såg hur hon svalde och vred sig innan hon fortsatte. Hon öppnade munnen men just då kom ännu ett välbekant ansikte upp genom dörren och med sig hade han blommor. 

"Hey my little sis. I heard what happened. I'm sorry, how are you?", han gick in utan att titta på vare sig mamma, pappa eller Sarah som gav honom lite otrevliga blickar. Han tog försiktigt min hand och fortsatte att titta på mig. 

"I'm fine, I think. Sarah would just tell us.", jag gav honom ett leende och nickade mot Sarah som tacksamt nickade tillbaka och tillslut var allas blickar riktat till henne igen.

"The good thing is that you feel good. You were close to actually die but doctors did everything in her power and you are now good again, you only have a severe concussion and a broken arm.", hon log mot mig och min familj men jag kände inte alls för att le tillbaka, tvärtom. 

"And the bad news?", sa jag bara och stirrade allvarligt in i Sarahs ögon.

"The bad news is..", hon suckade lite och tog ett steg närmare sängen. "The baby did not make it. For you to survive, we had to remove it and that's probably why you have so much pain in my stomach now." 

Hela jag blev stel och det kändes som att hela jag stannade till. Jag hade låtit ett barn dö på grund av mig. Varför lät dom inte mig dö istället? hur kunde jag? jag hade dödat ett barn, ett foster i min mage, mitt barn. 

"But you had not yet thought to keep it, right?", sa hon oroligt och jag såg hur även hon blev tårögd när hon fick syn på tårarna ner för mina kinder. 

"Wait, What kind of child? Can anyone tell me what's going on?", sa mamma och pappa ännu en gång i kör på varandra och tittade mot mig. Eric satt mållös och bara stirrade på mig. 

"I'm sorry, I was going to tell, but not until I was sure if I should keep it or not.", jag såg hur tårarna även började komma på min mamma och hur pappa kämpade emot, Eric såg lika känslokall ut som vanligt, vad är det för fel på killar när det gäller att visa känslor? "I was initially quite sure I would take it off, but after I saw her in the ultrasound, I have become more and more uncertain. But now it's too late."

"My little sweetheart. I'm so sorry.", mamma ställde sig upp och kramade om mig hårt medans pappa och Eric bara satt där och såg faktiskt lite förvånade ut. 

"Yes, now your family here anyways so I guess I'll go. Is there anyone else you want me to call?", sa Sarah och gick bort mot dörren. 

"Yes please, My boyfriend Harry Styles, His number is in my phone in my jacket pocket.", sa jag och hon nickade och försvann fort ut ur rummet. 

"I do not really know what to say. But I'm proud of you anyway, you know.", Eric höll fast sin hand i min och flinade lite brett åt mig. 

"Thanks, Eric." sa jag och tittade mot pappas håll som nu log mot mig han också. 

"You should know that you always have us, no matter what we are always here for you.", jag log mot pappa och nickade ett tack till honom. 

"I love you all, you're my everything, the best family in the world.", sa jag och det slutade med att vi alla gjorde en stor gruppkram. 

Jag kom precis i tid till fotograferingen och killarna var redan där och väntade på mig. Jag hade inte berättat vart jag skulle eller vart jag skulle göra men jag tror de fattade iallafall, trotts att de var lite tjuriga. 

"I'm sorry I have not told him where I was going, but I was at Agnes.", sa jag till killarna medan jag lät Lou, vår stylist fortsätta att fixa kragen på min skjorta. 

"Yeah, we understood it but never go again without saying anything, understand that we each have worried.", sa Zayn och klappade till mig på axeln. Jag förstod de helt och hållet och jag ångrade nästan att jag stack iväg utan att säga något, men jag ville verkligen inte prata om det just då. 

"It's okay man, the main thing you're back now so it's good", flinade Niall mot mig och gav mig en kram. Jag log mot honom men ändå kände jag en viss oro inom mig. Jag ville verkligen inte lämna Agnes, inte nu. Hon behövde mig och tänk om något skulle hända? vem skulle då finnas för henne? 

"I hope everything is resolved between you now?", sa Liam och jag fick plötsligt alla killarnas uppmärksamhet inklusive Lous. 

"Yeah, I think so.", sa jag bara och nickade mot dem som flinade lite.

"But remember, Harry, it's you and me forever, right?", Louis flinade lite retfullt mot mig och tog armen över min axel och började skratta och denna gång kunde jag inte hålla mig från att skratta med honom heller.

"Of course, Louis.", skrattade jag och de slutade med att vi alla fem låg på golvet och skojbrottades. 

"Okay guys, you now focus for now on the photographer!", sa Paul som måste ha kommit hit utan att vi märkt det. Vi ställde oss upp och gjorde oss redo och helt korrekt, in kom en man runt 30+ med en kamera i handen. Vi hälsade vänligt och just när han bad oss att ställa upp oss så ringde min telefon, Okänd nummer stod det men jag kände på mig att något var fel så jag gick ifrån ett tag och bestämmde mig för att svara ändå.

"Yes, It's Harry?", sa jag med en ganska så lugn röst. 

"Hello, I come from the hospital here in Hollywood, and I just wanted to say that Agnes is here. She was hit by a car and we assume that the man who was driving under the influence, but now feel Agnes good anyway, but not her child, there is no longer." , Utan att ens få fram ett enda ord så fortsatte hon bara att prata. "Her family is here now but she would anyway that I would let you know so you know, but she is feeling anyways good now, she is on the mend anyway." efter en lång stund av tystnad i telefonen sa jag tillslut tack och la på och gick stelt tillbaka in till killarna och de andra igen. 

---

Woho! Blev en låång del nu men jag hoppas ni gillar det! Ny del imorgon. :)

 

Kommentera vad ni tror kommer hända vettja! :D kramisar. 

Orden ekade i mitt huvud. "Du skulle bli en perfekt mamma". Ja, kanske det. Men jag ville ju inte ha barn med Simon, det var ju Harry jag älskade, det var honom jag ville se pappa till mina barn. 

"When are you leaving?", frågade jag utan att röra huvudet från hans varma bröst. Vi stod kvar på samma ställe som tidigare, mitt i vardagsrummet och bara höll om varandra. Jag ville aldrig släppa taget om hans midja, det var där jag ville vara föralltid. 

"We have some interviews tomorrow again so I leave early tomorrow morning. But I took the first plane hit, to see and talk to you.", han såg hur mina ögon vattnades av tårar men jag gjorde allt för att hålla dem inne. "Oh babe, don't cry, I can't see you cry, because then I cry too. But we'll see you again soon, I'll be back as soon as I can.", hans ord fick mig att inse att han hade rätt, vi skulle ses snart igen och han var tvungen att åka. Men hur skulle allt bli med mig nu? hur skulle jag klara mig? 

 

Jag vaknade av att en väckarklocka ringde och fort reste jag mig upp och fick genast syn på Harry som precis öppnat ögonen. Jag la mig ner igen och kröp försiktigt in i hans varma famn. 

"You must go now", viskade jag lite besviket och tittade in i hans ögon. "I'll miss you", sa jag sedan efter en lång stund av tystnad medan jag tittade på Harry som satte på sig sina kläder, han kollade mot mig och log ett litet leende samtidigt som han stannade upp och la sig bredvid mig i sängen igen, jag kände hur gärna tårarna ville ut just nu men jag höll de inne, för Harrys skull. 

"You are the best I have and I'll miss you to, my beautiful girlfriend. It's you and me forever, okay?", jag nickade mot honom och trängde fram ett litet leende. 

 

"I'm going now, but promise to call directly if there's something.", han höll ett stadigt grepp om min midja och pussade mig i pannan flera gånger. 

"Yes, I do. But you have to go now, so you do not miss the plane.", flinade jag mot honom och våra läppar möttes i en lång, lång kyss. 

"Call you later, I love you", sa han och gick ut från lägenheten. Jag gick förkrossat in till sovrummet igen och lät tårarna rinna ner. Jag saknade honom och behövde honom här, här hos mig. Men samtidigt vet jag hur viktigt hans jobb är och hur mycket det betyder för honom, jag får helt enkelt acceptera distansen mellan oss och försöka leva med det, fast mest av allt så vill jag ha honom hos mig, föralltid. 

Jag tittade på klockan, 05:30. Jag gäspade och gjorde allt för att somna om igen men det gick bara inte, jag hade för mycket tankar i huvudet och att veta att jag faktiskt inte var ensam just nu var lite läskigt faktiskt, en liten tjej vilade i min mage, mitt barn. 

 

Jag orkade inte ligga och försöka längre så jag tog på mig träningskläderna och bestämmde mig för att gå ut och gå en sväng, trotts att den nu var 06.00 så lyste solen och få människor sågs till ute på gatorna så det var ju perfekt att gå ut nu. Jag satte i lurarna och började småjogga längs gatorna. Jag var så inne i musiken att jag inte ens såg bilarna runt omkring mig och jag stängde ut precis allt, nu fanns det bara jag. Plötsligt tittade jag bak och såg en svart stor bil komma rakt emot mig, mitt på trotoaren. Jag försökte i panik att gå åt sidan men sekunden efter kände jag en stor smäll och sedan såg jag inge mer, allt blev suddigt och det enda jag hörde var människor som skrek runt omkring mig, jag var helt borta. 

 

Jag vaknade och märkte att jag rörde på mig, jag var inomhus och det var vitt överallt. 

"Where am I? what happens?", ropade jag utan någon som helst aning om vad som höll på att hända, jag såg fortfarande suddigt och hjärnan kunde inte riktigt tänka klart. Jag såg flera stycken människor samlas runt mig och de såg ut att ha väldigt bråttom och vissa såg till och med rädda ut. Något mer minns jag inte för minuten efter så försvann allt igen, allt blev svart. 

 

Jag öppnade försiktigt ögonen och kände genast smärtan i min kropp, vad hade hänt? varför gjorde allt så ont? 

"Oh, my little princess. How are you?", jag tittade hastigt åt sidan och fick se att både mamma och pappa satt bredvid mig. Jag gjorde allt jag kunde för att få fram ett leende men allt gjorde för ont, det gick bara inte. 

"What happened to me? no one can tell me that? where am I?", jag kände mig svag även när jag sa det och det gjorde verkligen ont i hela kroppen att säga de få orden, jag kände även att jag sa det riktigt lågt, men tydligen lyckades mamma och pappa även tyda vad jag just fråga och pappa var som vanligt snabb på att svara.

"What we know so have you been in a car accident. We took the first flight to thee now, we were so worried and sad, we can not just leave you alone now.", jag såg sorgen i bådas ögon och jag sträckte ut mina båda händer och de tog en varsin hand. 

"Who's that from?", sa jag efter en stund och nickade mot de rosa rosorna som stod bredvid min sjukhussäng på bordet. 

"Your workmates were here for a while but you just slept so they went to the end. But I would greet that they love you all!", log mamma och klappade mig på kinden. Jag kände hur ett litet,litet svagt leende brusade upp men som genast försvann när jag kom att tänka på en sak, barnet. 

"Oh no! The baby! How's the baby?", jag kände nu paniken inom mig och tårar börja rinna. Hur mådde hon efter denna olycka? vad hade hänt? 

"What? Which baby?", sa mamma och pappa i kör och tittade förvånat på mig. Juste, jag hade inte berättat för dom än. Men innan jag ens hann säga något kom en välbekant sköterska in. Hon såg inte lika glad ut som vanligt men när hon fick syn på mig så lyste hon upp lite. 

---

Hur tror ni barnet mår och hur tror ni Agnes mamma och pappa reagerar när de får reda på allting? Nästa del kommer ikväll! Dock vet jag inte när, har läxor att göra och lite sånt så vi får se! :) kram.

 

 

---