forbidden love, del 33

Agnes Perspektiv;
"Who's the father by the way?" 
"Simon. And yes, he know about it. He arrived yesterday and I told him everything. It was just as well?", frågade jag lite förvirrat och han log mot mig. 
"Yes, it was. But one thing you should know, I will never leave you. Which option you choose. I was about to lose you now, never again."
"I just do not know how to do. I do not feel ready yet, but at the same time, I love somehow already her. She is so pretty and she is in mystomach, it's a child that is in here.", jag klappade försiktigt på min mage och tände en tår falla ner från min kind. 
"One thing is for sure anyway, you'd be a perfect mother.", han tog sitt pekfinger under min haka och höjde upp mitt huvud så våra ögon möttes och sedan kysste han mig löst på munnen. 

asdfgh | via FacebookGood MorningTumblr


Orden ekade i mitt huvud. "Du skulle bli en perfekt mamma". Ja, kanske det. Men jag ville ju inte ha barn med Simon, det var ju Harry jag älskade, det var honom jag ville se pappa till mina barn. 
"When are you leaving?", frågade jag utan att röra huvudet från hans varma bröst. Vi stod kvar på samma ställe som tidigare, mitt i vardagsrummet och bara höll om varandra. Jag ville aldrig släppa taget om hans midja, det var där jag ville vara föralltid. 
"We have some interviews tomorrow again so I leave early tomorrow morning. But I took the first plane hit, to see and talk to you.", han såg hur mina ögon vattnades av tårar men jag gjorde allt för att hålla dem inne. "Oh babe, don't cry, I can't see you cry, because then I cry too. But we'll see you again soon, I'll be back as soon as I can.", hans ord fick mig att inse att han hade rätt, vi skulle ses snart igen och han var tvungen att åka. Men hur skulle allt bli med mig nu? hur skulle jag klara mig? 
 
Jag vaknade av att en väckarklocka ringde och fort reste jag mig upp och fick genast syn på Harry som precis öppnat ögonen. Jag la mig ner igen och kröp försiktigt in i hans varma famn. 
"You must go now", viskade jag lite besviket och tittade in i hans ögon. "I'll miss you", sa jag sedan efter en lång stund av tystnad medan jag tittade på Harry som satte på sig sina kläder, han kollade mot mig och log ett litet leende samtidigt som han stannade upp och la sig bredvid mig i sängen igen, jag kände hur gärna tårarna ville ut just nu men jag höll de inne, för Harrys skull. 
"You are the best I have and I'll miss you to, my beautiful girlfriend. It's you and me forever, okay?", jag nickade mot honom och trängde fram ett litet leende. 
 
"I'm going now, but promise to call directly if there's something.", han höll ett stadigt grepp om min midja och pussade mig i pannan flera gånger. 
"Yes, I do. But you have to go now, so you do not miss the plane.", flinade jag mot honom och våra läppar möttes i en lång, lång kyss. 
"Call you later, I love you", sa han och gick ut från lägenheten. Jag gick förkrossat in till sovrummet igen och lät tårarna rinna ner. Jag saknade honom och behövde honom här, här hos mig. Men samtidigt vet jag hur viktigt hans jobb är och hur mycket det betyder för honom, jag får helt enkelt acceptera distansen mellan oss och försöka leva med det, fast mest av allt så vill jag ha honom hos mig, föralltid. 
Jag tittade på klockan, 05:30. Jag gäspade och gjorde allt för att somna om igen men det gick bara inte, jag hade för mycket tankar i huvudet och att veta att jag faktiskt inte var ensam just nu var lite läskigt faktiskt, en liten tjej vilade i min mage, mitt barn. 
 
Jag orkade inte ligga och försöka längre så jag tog på mig träningskläderna och bestämmde mig för att gå ut och gå en sväng, trotts att den nu var 06.00 så lyste solen och få människor sågs till ute på gatorna så det var ju perfekt att gå ut nu. Jag satte i lurarna och började småjogga längs gatorna. Jag var så inne i musiken att jag inte ens såg bilarna runt omkring mig och jag stängde ut precis allt, nu fanns det bara jag. Plötsligt tittade jag bak och såg en svart stor bil komma rakt emot mig, mitt på trotoaren. Jag försökte i panik att gå åt sidan men sekunden efter kände jag en stor smäll och sedan såg jag inge mer, allt blev suddigt och det enda jag hörde var människor som skrek runt omkring mig, jag var helt borta. 
 
Jag vaknade och märkte att jag rörde på mig, jag var inomhus och det var vitt överallt. 
"Where am I? what happens?", ropade jag utan någon som helst aning om vad som höll på att hända, jag såg fortfarande suddigt och hjärnan kunde inte riktigt tänka klart. Jag såg flera stycken människor samlas runt mig och de såg ut att ha väldigt bråttom och vissa såg till och med rädda ut. Något mer minns jag inte för minuten efter så försvann allt igen, allt blev svart. 
 
Jag öppnade försiktigt ögonen och kände genast smärtan i min kropp, vad hade hänt? varför gjorde allt så ont? 
"Oh, my little princess. How are you?", jag tittade hastigt åt sidan och fick se att både mamma och pappa satt bredvid mig. Jag gjorde allt jag kunde för att få fram ett leende men allt gjorde för ont, det gick bara inte. 
"What happened to me? no one can tell me that? where am I?", jag kände mig svag även när jag sa det och det gjorde verkligen ont i hela kroppen att säga de få orden, jag kände även att jag sa det riktigt lågt, men tydligen lyckades mamma och pappa även tyda vad jag just fråga och pappa var som vanligt snabb på att svara.
"What we know so have you been in a car accident. We took the first flight to thee now, we were so worried and sad, we can not just leave you alone now.", jag såg sorgen i bådas ögon och jag sträckte ut mina båda händer och de tog en varsin hand. 
"Who's that from?", sa jag efter en stund och nickade mot de rosa rosorna som stod bredvid min sjukhussäng på bordet. 
"Your workmates were here for a while but you just slept so they went to the end. But I would greet that they love you all!", log mamma och klappade mig på kinden. Jag kände hur ett litet,litet svagt leende brusade upp men som genast försvann när jag kom att tänka på en sak, barnet. 
"Oh no! The baby! How's the baby?", jag kände nu paniken inom mig och tårar börja rinna. Hur mådde hon efter denna olycka? vad hade hänt? 
"What? Which baby?", sa mamma och pappa i kör och tittade förvånat på mig. Juste, jag hade inte berättat för dom än. Men innan jag ens hann säga något kom en välbekant sköterska in. Hon såg inte lika glad ut som vanligt men när hon fick syn på mig så lyste hon upp lite. 

Hur tror ni barnet mår och hur tror ni Agnes mamma och pappa reagerar när de får reda på allting? Nästa del kommer ikväll! Dock vet jag inte när, har läxor att göra och lite sånt så vi får se! :) kram.
 
 

sv: tack sötnos :)

Jättebra!!! (Som vanligt, jag kanske ska komma på ett annat ord som betyder samma sak) Kaj det vett jag inte.
Sv; kul att du gillar designen. Själv är jag inte riktigt nöjd. Alla andras designer på blogg.se är så fina. Jag tycker det är jättesvårt och fattar ingenting

fan vad bra. gud vad man undrar hur det kommer gå.

Meer!

Svar: åh taaack :) <3
My Wesström

hoppas verkligen att barnet mår bra! Och att hennes föräldrar reagerar på ett bra sätt! kram <3

Svar: svaret får du reda på nu för nu är nya delen ute! tusen kramar till dig snälla du <3
My Wesström

jättebra

Dom måste reagera bra! Kram!<3
Sv: Ja, vi får se kanske ikväll vad han ville kram!<3

Super!! Förlåt att jag inte skriver vad jag tror, men de blir antingen precis som jag tror, eller tvärtom! :) Kram ♥

Jättebra!

Svar: tusen tack! <3
My Wesström




Kom ihåg mig?