Jag tittade på klockan och suckade lite lätt, klockan var sex och konserten började om två timmar. Fast varför skulle jag gå? han har förmodligen glömt mig , så många tjejer han träffar dagligen så är ju jag bara en på miljonen. 

David och Elly var och packade det sista inför Davids flytt hit till oss och jag var ensam hemma. Jag gick ner och satte på TVn och bara levde mig in i mina tankar. Om jag skulle gå, skulle han ens se mig då? mig bland de tusentals skrikande fansen, knappast. Men skulle jag verkligen ge upp honom, oss? Han var den som fick mig inse att äkta kärlek faktiskt existerade och han får mig att känna mig trygg. Jag vet inte hur jag ska göra, jag vet att jag överreagerar med allt, jag är en sån person och nu är väl allt försent. 

"Kom igen El, jag vet att du är där inne. Öppna dörren" Det bankade på utterdörren och jag hörde någon ropa utanför och jag visste direkt vem det var. 

"Lucy, vad vill du? jag är inte på humör" jag suckade och kröp ner under filten som låg brevid mig. Det dröjde inte länge förrän hon stod framför mig och försökte dra upp mig ur soffan.

"Seriöst, hur kom du in?" jag kollade lite smått irriterat på henne och förstod inte riktigt vad hon ville mig. Kunde hon inte bara fatta att jag ville vara ifred. 

"Jag har din extranyckel, har du redan glömt bort att du gav mig den utifall du skulle bli utelåst igen?" hon flinade och blinkade med ena ögat samtidigt som hon viftade med nyckeln framför mina ögon. Typiskt, såklart att jag skulle gett den till henne. 

"Jaja, men vad vill du då?" jag satte mig upp och tittade på Lucy som bara flinade. 

"Det är fredag idag slöhög!  du vet vad som gäller, Louis hoppas på att du är där och klart du ska överraska honom" hon satte sig bredvid mig och tog upp mobilen och började genast visa bilder på henne och Liam. De var verkligen söta, men det var inte just det som stod etta på min vilja-göralista precis. Jag log och nickade mot henne och låtsades var någorlunda intresserad iallafall.

"Men hur ser du ut kvinna? Gå ner och duscha med dig, konserten börjar om en och en halv timme!" jag tittade ner på mina alldeles för stora mjukisbyxor och min blåa hoodie och håret i en stor svans. Hon hade rätt, hur fan såg jag ut? 

"Men jag vet inte om jag ska.." hann jag säga men olyckligtvis så avbröt Lucy mig direkt.

"Du ska med och jag ska hjälpa dig att fixa dig" sa hon och drog i mina klena armar och motvilligt följde jag med henne ner. 

 

Vi stod utanför arenan där killarna skulle uppträda och allt var så stort. Fans skrek och grät redan i kön påväg in och det var helt kaos. Ärligt talat så var det inte alls så speciellt kul men vad skulle jag annars göra en fredagskväll? sitta hemma och kolla på kärleksfilmer och deppa med en godispåse i handen? nej, inte precis. 

"Det här kommer bli världens show El! också fick vi platser längst fram med backstage pass och allt så vi kommer träffa dem efter konserten också!" Lucy lät väldigt glad och taggad men varför förstod jag inte riktigt, hon kunde ju träffa dem när hon ville så vad var det så viktigt med backstagepass? jag sa inget utan bara log mot henne och nickade lite lätt. Platser längst fram, kunde det bli värre? trängas ännu mer med ännu mer skrikande fans. Skulle jag palla detta? 

Vi kom fort in i arenan och hittade våra sittplatser längst fram. Det var helt svart där inne och man såg ingenting. Plötsligt kom det högt ljud och lampor överallt och ner för en liten scen från taket kom killarna ner. Jag såg Louis, men såg han mig? jag kunde inte låta bli att le för mig själv när jag såg honom. Han såg väldigt bekymrad ut men det kunde inte hjälpas. Jag var bara så glad att se honom igen, det där fina ansiktet, hela han, helt perfekt. Hur kunde det sluta så här? allt var mitt fel. 

De var full röj i arenan som vanligt och fans skrek och tjöt som bara den. Känslan att komma ut till tusentals skrikande fans är helt omöjlig att beskriva, jag såg igen flera stycken, men det var bara en jag inte hade sett än, Elvira. 
"Liam, ser du dom?" jag viskade lite till Liam som såg sig omkring precis som jag, men ingen såg något. Det var över. Jag har förlorat den jag älskar mest. Trotts det så försökte jag hålla humöret uppe och fortsätta att hoppa runt och sjunga de låtarna vi övat till. Vi började med Live While Were Young och fortsatte med Kiss You. 

"Där, jag ser dem!" Liam kom springande till mig mitt på scenen och pekade mot dem, de satt närmare än jag trodde och väldigt nära scenen. Jag log mot henne och jag fick ett stort leende tillbaka. Jag tittade mot Liam som bara skrattade. Nu kände jag mig lycklig igen. 

Jag såg hur Louis äntligen sätt mig och han log mot mig på sitt dethära gulliga sättet. Jag log tillbaka allt vad jag kunde och såg hur hans scenspråk ändrades lite, han blev plötsligt en mycket gladare Louis. 

Det blev helt mörkt i arenan igen och jag såg hur Louis gick bort till de andra killarna och pratade om något. De bara nickade och alla i arenan blev helt tyst. Ovanligt tysta.Plötsligt lyste en liten strålkastare upp på Louis och jag såg hur han kollade på mig och våra blickar möttes. 

"Ni är helt fantastiska allihopa och vi älskar er så mycket. Sången som kommer nu är egentligen ingen sång vi brukar sjunga på våra konserter, den är väldigt speciell och jag sjunger den från hjärtat, till den finaste tjejen i hela världen, som sitter här i publiken just nu. Jag älskar dig Elvira. Det här är They don't know about us" Jag kände hur allt bara rasade. Jag hade inte alls förväntat mig detta av Louis. Jag kände hur glädjetårarna kom och kah kunde inte låta bli att skrika tillsammans med publiken och jag kunde verkligen inte låta bli att inte gråta och le när Louis solo kom och han kollade på mig som om jag var den enda tjejen i världen. 

Jag ångrar verkligen ingenting och jag är glad över att Lucy fick mig att komma hit ikväll. Det är Louis, bara Louis jag vill ha.

 

Vi gick igenom en lång, lång vit gång innan vi väl var framme till backstagelogen där killarna skulle befinna sig. När vi kom in så sprang Lucy direkt till Liam och där försvann hon. Jag tittade mig fundersamt efter Louis men jag såg han ingenstans i det stora rummet. 

"Elvira!" jag hörde en röst ropa på mig bakifrån och jag vänder mig snabbt om, Louis! Jag sprang emot han och han tog ett hårt tag om mig.

"Louis, förlåt för allt, förlåt så himla mycket. Du är de bästa som har hänt mig och jag älskar dig mest av allt. Du är världens bästa och jag fattar inte själv vad jag höll på med. Jag har gråtit varenda kväll och att inte ha kallat dig för min har vart fruktansvärt. Louis, lämna mig aldrig" jag grät i hans famn och brydde mig inte ett skit om att de andra killarna hörde det. Jag fick äntligen ut allt jag ville ha sagt hela kvällen så allt kändes bara så otroligt skönt. 

"Älskling, tillsammans klarar vi allt. Det är du och jag och inga andra. De som inte accepterar dig, accepterar inte mig heller för du är en del av mig, det är du som gör mig hel. Jag älskar dig mest och jag är så otroligt glad över att du kom" sa han och vi båda log mot varandra samtidigt som bådas tårar bara föll ner. Jag tittade in i hans fina gröna ögon och vi möttes i en kyss, den bästa kyssen jag någonsin fått. Jag var så kär. 

"Hur känns det?" jag vände blicken från det stora flygplansfönstret och kollade på Louis som bara log mot mig. 

"Allt känns bra när du är med" svarade jag bara och pussade han lätt på munnen. Vi var äntligen påväg, ensamma, utomlands. Efter allt som hänt under detta år så vill jag inget annat än att komma bort från allt med den jag älskar mest. Jag hade försökt att söka upp min pappa men när jag såg honom med sin nya familj så insåg jag faktiskt att jag inte behövde honom. En gubbe jag aldrig träffat förr, vad skulle jag med han till när jag redan hade en familj? Elly, jag och David går bra ihop och vi trivs bra i varandras sällskap. Jag hade ofta tänkt på hur "pappa" har det sen jag såg han genom husfönstret, men det är inget jag går och tänker på just nu. Just nu är det bara jag och Louis. Rykterna och haten är en del av Louis liv och jag har precis som han, vant mig nu. Men det tog lång tid och det kan fortfarande vara jobbigt ibland, men jag vet att bara jag har Louis på min sida så klarar vi allt. 

"Nu landar vi, älskling" Louis tog ett hårt tag om min hand och jag om hans. 

"Jag älskar dig Louis" sa jag och kollade mot honom.

"Jag älskar dig också mitt hjärta" sa han och kysste mig passionerat. 

---

Sista delen! Shit, den blev lång men hoppas ni gillade delen! Vad tycker ni? :D Förlåt om den kom så sent men jag har haft fullt upp hela dagen, hehe. Men here is it! > lovade ju även att kort berätta handlingen om nästa novell som kommer imorgon och den kommer här ↓

 

Kram! 

 

Vi åt och kollade på TVn i tystnad. Jag kände mig inte direkt hungrig men jag åt iallafall. Jag tittade på mobilen var och varannan minut men inget svar ifrån Elvira. Hur kunde allt bli så fel? Jag älskade våra fans så mycket, men ibland kan de verkligen vara för mycket. 

"Jag är så glad att du är hemma, men jag hatar att se dig såhär. Ring killarna och ta hit dom till en grabbkväll? det vet jag får dig att må bättre!" mamma hade som vanligt rätt men jag kände mig inte alls så taggad för grabbkväll. Jag suckade och lutade mig tillbaka i soffan och lutade mig lite till mammas axel. 

"Nej, det är nog upptagna ikväll och jag känner mig lite trött" sa jag och efter ett tag så orkade jag inte längre sitta uppe längre så jag gick ner och la mig i min säng. Kuddarna luktade Elvira och jag kände hur tårarna bara ville komma igen men jag höll dem inom mig då jag plötsligt hör trappsteg ifrån trappan och jag hörde hur en hel elefantarmé kom nerspringandes och dörren öppnades. 

"Ey Lou, varför ligger du här i mörkret för? Sätt på TVn för nu blir de FIFA och grabbkväll, Niall har köpt chips, godis och läsk!" jag kände direkt igen rösten, Zayn, och in kom fyra glada killar in och de var tillomed tjejfria. Att till och med Liam släppt tag om Lucy för en stund. 

"Ledsen om jag ligger såhär grabbar, men jag och Elvira, det är inte så bra mellan oss" började jag och tittade upp mot dem alla fyra om bara stirrade på mig. 

"De är lugnt, din mamma har berättat. Det var därför vi kom, vi vill ju inte att du ligger här själv och mår dåligt" Harry kom och satte sig bredvid mig samtidigt som han boxade till mig lite på armen. Egentligen orkade jag inte med något besök just nu men det kändes iallafall skönt att killarna kunde komma och göra mig sällskap även om jag var helt deppig och tråkig. 

"Gruppkraaaaaaam!" skrek Niall och flög på mig och Harry som satt i min säng och det dröjde inte länge förrän Zayn och Liam också kom. Vi släppte varandra snabbt och började skratta, allt kändes som vanligt igen och jag hade för ett ögonblick fått annat att tänka på än Elvira. Bästa vännerna hade jag, helt klart. 

Mobilen vibrerade och jag såg direkt på displayen vem det var ifrån. Jag tröck snabbt upp det för att se vad det stod. Jag läste om det om och om igen och det kändes som ett knivhugg rakt i hjärtat som bara gjorde ondare och ondare för varje gång jag läste det. "Du vet att jag älskar dig tusen gånger om. Jag hoppas vi ses på fredag. Om du kommer, så vet jag att du är redo att ge oss en andra chans. Om du inte kommer så förstår jag dig. Men oavsett ditt val så kommer jag alltid älska dig" orden bara ekade i mitt huvud och jag insåg nu att allt faktiskt hängde på mig nu. Skulle jag gå på konserten? skulle han ens se mig? jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag hade vart så inne i mina tankar att jag inte ens märkte att Elly kommit in i rummet men när jag såg henne så sa jag inte heller så mycket. David släppte taget om mig, kramade om Elly och mumlade något som jag inte riktigt kunde höra och sedan gick han ut. Kvar blev det jag och Elly. 

"Hej min lilla älskling, varför sitter du här?" jag ställde mig upp och gick försiktigt in i hennes öppna famn och där stod vi, länge. Tillslut satte vi oss i sängen och jag berättade återigen berättelsen om mig och Louis, om bilden och om allt hat. Hon nickade förstårligt mot mig och började stryka mig över håret. Jag pulsen ökade och hur tårarna började rinna igen. Skule jag aldrig få vara lycklig? nej, för ända stället jag var riktigt lycklig på var hos Louis, i hans famn. Jag visade SMSet Louis skickat lite tidigare och jag såg hur hon log lite bakom den breda munnen. 

"Vet du vad? ni älskar varandra, jag vet det. Skit i alla hans fans, de är bara avundsjuka. Du är en stark tjej och tillsammans blir du och Louis oslagbara. Låt inte elaka människor hindra dig från att älska Louis. De han en chans. Det är inte lätt för honom heller , han är förmodligen lika ledsen som dig. Ge aldrig upp om honom, han är en underbar kille" hon log, drog mig intill sig och pussade mig på pannan. Elly förstod alltid bäst. Även om jag inte alltid berättar allt för henne. Det knackade på dörren och jag tittade på Elly som bara flinade. Det var ingen Davidknackning, för han skulle inte knacka så löst. Vem kan det då vara? Elly reste sig upp och öppnade dörren och in kom ett välbekant ansikte, Lucy!

"Hej knäppkorv, hur är det?" jag torkade de tårar som fanns på min kind och skrattade till lite. Jag hade verkligen saknat hennes fula namn och det förvånade mig att hon faktiskt var ensam nu, ingen Liam eller någon annan hade hon med sig, skönt. 

"Vad gör du här?" frågade jag henne samtidigt som hon la sig i sängen. 

"Jag kan ju inte låta dig vara ledsen ensam eller, du är ju min bästa vän. Klart jag alltid stöttar dig ju" sa hon och började genast asgarva. Typiskt Lucy, kunde aldrig vara seriös. Jag la mig bredvid henne och kunde inte låta bli att skratta med henne även fast jag inte alls hade någon ork eller lust till att skratta. 

"Jag tycker du är hård mot Louis, han älskar dig verkligen. Liam och killarna är hos han nu för hans mamma ringde typ upp alla killarna å bad dem komma eftersom Louis var helt förstörd.. Han hade gråtit sjukt mycket och han sa ingenting" hon tog min hand och det hon just sa fick mig bara att vilja gråta ännu mer. Jag tog ett djupt andetag och svalde hårt, allt för att hålla tårarna inne. Jag kände mig värdelös, ensam och elak. Varför gjorde jag så här mot mig själv när jag så väl visste att jag älskade honom?

---

33! Nästa novell kommer ikväll och blir den sista delen! Vad tror ni kommer att hända? ;) Kommer även skriva en kort handling om den kommande novellen och dialogerna kommer att vara på engelska. Men då lovar jag att nästa ändå kommer att bli på svenska eftersom att jag vill ju såklart att alla ska vara nöjd! man får bara gilla läget liksom ;) 

Håll utkik ikväll, sista deeeleeennn! 

Jag förstod att detta skulle hända och jag förstod att jag skulle agera på ett dåligt sätt, men såhär hårt trodde jag verkligen inte att jag skulle ta det. Jag är väldigt känslig när man nämnde om mina ärr och mina skador och det kommer jag nog alltid vara. Jag tittade sedan på Louis som satt sig upp bredvid mig.

"Bry dig inte om det där, bara låt det vara" sa han men jag kunde inte låta bli att känna en aning irritation. 

"Louis, du förstår inte. Jag var så rädd för det här. Jag vill inte att alla fansen ska hata mig pga av att jag skadat mig förut. Jag älskar dig, och kommer alltid att göra det. Men just nu vill jag nog bara ta en paus, från allt. Från oss" jag kände mig dum över att sagt det så argt och såg in i Louis ögon hur tårarna fylldes samtidigt som mina forsade ner och ville inte stoppas. Det gjorde samtidigt ont i mig att säga det, men jag behövde verkligen tid att tänka. Tid för mig själv. 

"Elvira, lyssna. Jag älskar dig mest av allt, jag skulle göra allt för dig. Du är allt jag behöver och.." han tog en kort paus samtidigt som jag såg hur tårarna rann men jag hann avbryta honom. 

"Louis, du är det bästa som har hänt mig och jag älskar dig också. Men jag behöver tid för mig själv ett tag. Snälla gör det inte svårare än vad det redan är" jag ställde mig upp och tittade på honom men klarade inte riktigt av att möta hans blick. Men jag såg att han nickade iallafall.

"Jag förstår att du är upprörd. Men glöm aldrig att jag älskar dig. Jag kanske ska gå?" nej, gå inte Louis. Gå aldrig ifrån mig. Jag nickade och öppnade min dörr åt honom som om han inte visste vart den låg själv. Han försökte dra in mig i en kram men jag backade. Han såg ut att förstå och bara nickade ännu en gång och sa ingenting. Jag såg hur han gick ut ur rummet och jag kollade länge efter honom och jag hörde hur han gick ner från trappan och efter ett tag hörde man dörren smällas igen, hårt. Vad hade jag gjort? låtit den killen som kände mig bäst och fick mig att känna mig värdefull varje dag, bara gå? Är jag dum i huvet eller? haha, ja det är jag. Men jag vet att det kanske är bäst för oss båda med en paus. 

Jag ställde mig mot väggen och lät tårarna rinna, jag orkade inte bry mig om något längre. Jag skönk sakta men säkert ner mot golvet och kröp ihop mig till en liten boll och hörde fotsteg i trappan, för ett ögonblick hade jag trott att det var Louis men den tanken trängdes direkt bort när jag fick se vem som kom in i mitt rum, väldigt glad. 

"Åh, Elly är lite bättre och hon är påväg hem nu men hon lär ta det lugnt! hon kommer snart" han kom in och sa det så anfådd och glad att han inte ens märkte mig sitta där på golvet men när han fick syn på mig så försvann hans lycka direkt. Jag var verkligen en hemsk människa, en riktig glädjedödare. 

"Men vart är Louis? och vad har hänt?" han kom och satte sig bredvid mig samtidigt som han tog sin arm runt mig så jag kunde luta mig mot hans axel. Jag berättade om bilden och alla hatkommentarer medans jag kände hur tårarna bara blev fler och fler. Var det ens lagligt att gråta så här mycket? Över några kommentarer? Han sa inte så mycket utan satt bara och höll om mig. Det var skönt det också, att bara veta att han fanns hos mig gjorde mig på lite bättre humör. Men jag kunde inte sluta tänka på Louis. Hur mådde han? Varför ska jag vara så jävla elak hela tiden. 

Jag kom hem och det var ovanligt tyst hemma, skönt. Jag antog att alla syskonen var hos en kompis. Jag satte mig i soffan, knäppte på TVn och lät tårarna falla ner. Ingen såg mig ändå. Aldrig hade jag gråtit så här mycket över en tjej. Jag hörde hur dörren öppnades och torkade fort bort tårarna. 

"Louis, är du hemma? jag trodde du var hos Elvira" aldrig hade jag vart så glad över att se mamma. Hon hade en stor pizzakartong i handen men ställde sig fort ifrån den när hon fick syn på mig. Jag kände mig som en tioåring igen som behövde sin mamma och hennes stöd. 

"Älsklingen då, kan du berätta? jag ser att det är något?" jag suckade och berättade allt. Om bilden och twitterrykterna och jag såg hur mamma reagerade när jag berättade om hennes självskador, men hon sa självklart ingenting. 

"Låt henne vara bara, hon behöver tid att tänka. Men hon är en bra tjej, låt ingen få förstöra för er, hur mycket tjejer än försöker det så vet jag att ni kommer klara det tillsammans" hon log mot mig och pussade mig på pannan. Det var precis det jag behövde höra just nu. Jag var så glad över att jag hade min mamma. 

"Jag trodde jag skulle bli ensam ikväll men eftersom du är hemma nu så kan du ju hjälpa mig att äta upp den här stora pizzan jag köpte?" sa hon och flinade ett stort leende mot mig. Jag skrattade till lite och gick fram till henne och gav henne en stor kram. 

"Tack för du alltid finns och förstår, jag älskar dig mamma" sa jag och kramade om henne hårt. 

"Jag älskar dig också min stora älskling" sa hon och strök mig över håret. Även om jag hatade när hon sa så där så kändes det helt okej över att hon sa det just nu. 

Jag gick in på toan och sköljde av ansiktet lite med vatten medans jag hörde hur mamma dukade i rummet till oss. Jag tog upp mobilen och skickade iväg ett SMS till Elvira. 

Jag tvekade ett tag men jag tröck tillslut på skicka och efter några tunga andetag så gick jag tillbaka in till mamma där hon satt med pizzan i munnen och det såg otroligt fult ut så jag kunde inte låta bli att le åt henne. 

---

32! oohh, vad tror ni händer nuu? ;) nästa del kommer imorgoooon! :D Kram!

När mamma bad mig gå ut så förstod jag direkt att hon behövde prata med Elvira ensam så jag gick ut och satte mig utanför. Jag hörde hur El grät där inne och jag förstod att det kanske var jobbigt för henne. Jag fick vänta i ungeför tjugo minuter som kändes som en evighet utanför rummet tills Elvira kom och öppnade åt mig. Jag såg ett litet leende bakom hennes tårfyllda ansikte och jag log tillbaka. 

 

"Vill du ha te eller något?" jag tittade upp mot TVn och fick se Elvira stå där och kollade på mig. Jag nickade och följde med henne till köket så att hon slapp göra allt själv. Det kändes konstigt att vara i huset utan mamma och jag kände mig inte direkt hemma, men jag fick väl vänja mig helt enkelt. Detta var ju trotts allt mitt nya hem nu, mitt nya liv. 

"Ska någon komma?" sa jag och tittade på de tre muggarna hon hade i handen, hon log lite osäkert och nickade.

"Ja, Louis kommer över, om det är okej såklart?" sa hon bara och jag bara gjorde tummen upp. Jag orkade egentligen inte med något besök efter allt som hänt men samtidigt så förstod jag att det var viktigt för Elvira. Louis gjorde ju henne verkligen lycklig. 

 

Elvira och jag satt i soffan med våra täcken och satt och tittade på något skit på TVn, allt för att vi inte skulle deppa ihop allt för mycket. Plötsligt plingade det på dörren och Elvira sprang fort dit och öppnade. Jag hörde hur någon kom in och jag hörde även prat och skratt ifrån hallen. Jag satte mig upp ordentligt och åt lite av min macka, fast egentligen hade jag ingen aptit alls, men jag kände att jag lära äta något iallafall. 

"Hej David! kul att träffas!" sa han när han fick syn på mig och satte sig bredvid mig i soffan. Han såg riktigt snäll ut, trotts att han var världskänd. 

"Hej" fick jag fram och tittade lite på honom och Elvira som lagt sig i soffan igen. Det såg verkligen kära ut och det kändes skönt att se att Elvira mådde bra. Hon var ju iallafall min bästa vän även om vi nu är kusiner. 

 

Att Louis kom kändes som en stor lättnad, jag kunde äntligen känna mig trygg igen och att andas in hans underbara doft gjorde mig verkligen hel igen. Det kändes även bra att Louis kom så bra överens med David, deras konversation rullade på bra och jag såg att även David tyckte det var kul. 

"Hur är det att vara världskänd egentligen? är det inte jobbigt?" jag såg på David och spännde blicken lite, varför skulle han just ställa den frågan? ååhh.. 

"Haha, neej.. Eller jag lever min dröm och gör det jag älskar tillsammans med mina fyra bästa vänner, det är verkligen grymt kul och sen att vi har så många fans som stöttar oss och sånt hela tiden. Men det enda jobbiga kan ju vara att alla vet saker om en hela tiden, vart man är, vad man gör och sånt. Det kan ju vara lite jobbigt ibland, men.. nu har jag ju vant mig vid det" sa han bara och skrattade lite samtidigt som han drog in mig närmare honom. Jag log och tittade på honom och var glad över att han var så himla lättsam att prata med. Han pussade mig på munnen och andades in min doft. Jag var så lycklig. 

 

Louis och jag hade gått upp till mig och lagt oss och bara myste i sängen då vi plötsligt hör ett rop utanför dörren. 

"Elvira, har du sett Twitter eller? Om inte, gå in och gör det nu" jag hörde hur han gick vidare in till gästrummet som förmodligen skulle bli hans rum nu. Jag klickade osäkert in på Twitter och fick se att Louis gjorde lika. 

Jag drog en djup suck och tittade på Louis som såg lika trött ut. Jag var så trött på rykten, hur orkar folk hitta på jobbiga historier om saker de inte ens har en aning om? jag skrollade ner lite till och fick se att någon lagt ut en bild med texten "Här är Louis 'fina' flickvän.Gå och skär dig lite till! Usch, äckel, gå och dö." jag svalde hårt och klickade långsamt in på bilden och fick se en bild på mig och Louis kramas samtidigt som mina ärr syndes klart och tydligt. Jag fick panik. Helt plötsligt visste hela världen om mitt självskadebeteende. Varför skulle jag springa fram och krama honom i bara pyjamas där mina armar syntes så bra? Vad fan har jag gjort? 

Jag tittade på Louis som precis hade sett samma bild. Jag reste mig upp ur sängen och kände hur jobbigt det blev att andas. 

---

Ojdå! Hur kommer det att gå mellan Louis och Elvira nu? Kommer Elvira att klara av alla dessa rykten och allt som går på internet? Näste del kommer redan ikväll! Varför? För jag har inga läxor, wohoo! haha nej men, ja! 

 

De snälla poliserna tog oss till varsinna rum och vi fick vara vittnen ännu en gång, andra gången på bara några dagar. Det var jobbigt att sitta och berätta det man visste och att behöva dra in Louis i det här var verkligen inte meningen. 

"Louis, jag åker med polisen för att trätta Elly, men snälla, följ inte med" sa jag och gick emot honom.

"Varför inte?" sa han bara och jag såg hur besviken han blev. 

"Jag vill inte att media ska tro att du är med på något sånt här, de skulle bara gå massa rykten så för allas skulle är det nog bäst att du inte hoppar in i bilen. Jag har David med mig och jag kommer hem till dig senare" sa jag lite tyst samtidigt som jag höll om mina armar hårt runt hans midja och kunde känna hans hjärta dunka. 

"Okej älskling, bara du är okej. Jag vill inte lämna dig ensam om du egentligen behöver mig" sa han och jag log faktiskt för första gången på någon timme. 

"Det är lugnt Louis. Gå hem till de andra du" jag pussade honom försiktigt på munnen och att känna hans läppar mot mina var nog den bästa känslan. 

 

Stämningen mellan mig och David var spänd i bilen påväg till sjukhuset, vi sa inte så speciellt mycket utan han var mest ledsen, vilket jag kunde förstå. Jag satte mig i i mellansätet tog hans hand. Han tittade plötsligt på mig med sina gröna ögon. 

"Tack" sa han och log lite. Jag visste inte riktigt varför, men jag antog att det var för att jag var med han här. Att jag går igenom samma smärta och att vi förstår varandra, dock så hade jag ju ingen pappa som skulle hamna i fängelset heller, vad jag vet, så han har det ju faktiskt snäppet jobbigare. Jag nickade åt honom och mimade med läpparna att allt skulle bli bra. För det var verkligen det jag hoppades på, att förlora Elly skulle jag aldrig klara. 

Denna gång behövde vi inte vänta i något läskigt rum i flera timmar utan denna gång så fick vi gå direkt in till rummet där Elly låg. Hon såg verkligen hemsk ut, blåmärken överallt och ett stort bandage runt magen. David och jag gick sakta fram till den sovande Elly som genast vaknade till när hon såg oss, vi satte oss på varsin sida om henne och jag tog försiktigt i hennes hand som jag såg att David också gjort. 

"Nu är han fast mamma, jag lovade att vara på din sida och det valet står jag fast vid. Han är en idiot som nu är där han hör hemma" han pussade henne försikigt på kinden samtidigt som jag såg tårarna rinna ner för hans kinder och man såg även hur tårögd Elly blev. 

"Jag är stolt över dig grabben, nu är det du, jag och Elvira" sa hon och pussade hans hand. Det gjorde ont att höra det hon just sa, "det är du,jag och Elvira" .. Jaha.. Jag kände iallafall att det inte var läge att starta ett bråk så jag knep igen. Men ont, det gjorde det allt och ondare gör det ju när hon knappt ser på mig. Hon sa nästan inte ens hej till mig. 

"Vad bra att du är bättre nu iallafall, Elly" sa jag och fick fram ett fakeleende men kände hur tårarna ville komma fram. Men jag antar att orden jag sa till henne nu inte betyder något, det är väl bara David som betyder något nu.

"David, du kan inte ge oss en minut?" sa hon och tittade på David som nickade snabbt och gick ut. Elly tog ett hårdare tag i min hand och log ett svagt leende.

"Tack för allt, mitt hjärta" sa hon och tittade in i mina vattniga ögon. Och vad menade hon med det? 

"Vill du berätta vad det är? du vet att jag lyssnar" fortsatte hon och började röra sin tumme fram och tillbaka på min lilla hand. 

"Det är inget. Var inte orolig" sa jag bara och tittade bort. Jag visste att jag kunde ljuga lätt för Elly, det hade jag gjort förr om sånna här saker. Jag vill inte att hon ska veta hur jag känner, hon skulle tycka jag var dum och kanske inte vilja ha mig alls längre. 

"Du måste prata med mig, jag ser att det är något" envisades hon och jag kunde inte längre hålla tårarna inne, fast jag försökt så länge. Allt bara sprack, allt ville ut. 

"Men du fattar ju inte" började jag samtidigt som tusentals tårar rann ner. "Nu när du har David så behöver du ju inte mig längre, du har din son nu, vad ska du med mig till? nu kommer jag bli ett andrahandsval för dig och jag vet att David och du kommer att må jättebra tillsammans nu och jag är verkligen jätteglad för er skull. Det är bara det att vart ska jag ta vägen? vad händer med mig och.." i panik så satt jag på stolen och pratade på, jag visste inte riktigt vad som kom ut min mun men jag insåg i efterhand kanske var fel. Jag såg hur Ellys tårar rann ner och jag kände hur hon skakade. 

"Min mamma tog spriten före mig och min pappa vet inte ens att jag finns, du är det enda jag har kvar" sa jag tyst medan jag såg hur Elly tittade på mig men jag vände blicken bortåt. Jag kunde bara inte se in i hennes ögon. 

"Jag har älskat dig sedan dag ett, sedan din mamma kom och berättade att hon var gravid. Hon var så glad, vi hoppade av glädje. Saker kommer förändras nu när David kommer in i våra liv, men jag älskar dig fortfarande lika mycket. Inget kommer att hända med dig och du ska vara kvar där du är. Utan dig är jag ju inte hel, du är ju min princessa, min solstråle och andledingen till varför jag går upp på morgonen. Det är du och jag föralltid, det vet du och jag kommer alltid älska mig som min egna dotter. Du betyder mer än allt för mig vännen" jag kände hur tårarna bara föll ner ännu mer samtidigt som Elly sa det och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Det kändes som en sten har försvunnit ifrån magen, jag behövde verkligen höra det där från Elly. Det var det jag ville höra också. 

Jag kröp försiktigt upp i hennes famn och hon höll om mig medan hon pussade mig på pannan. 

"När kommer du få åka hem?" frågade jag utan att titta upp och fick ett kort och enkelt svar.

"Så fort som möjligt, jag ska kämpa för er. Detta ska jag klara" sa hon samtidigt som hon strök bort mitt hår från ansiktet. 

---

Del 30! Vissa undrar hur många delar det kommer bli, det vet jag inte riktigt än faktiskt men några till blir det! Jag tar det som det kommer helt enkelt! Vad tycker ni om denna del? mycket känslor kanske! Nästa del kommer imorgon. 

Måndag imorgon igen då, skola för mig. Jag kommer därför lägga inte ha så mycket tid till att skriva så många inlägg om dagen eftersom det förmodligen blir mycket läxor och sånt, men minst ett inlägg om dagen kommer det bli, precis som innan påsklovet! Kram. 

 

Att höra dem orden ifrån sin egen pappa var svårt att ta in, men samtidigt så förstod jag att det var allvar. Speciellt när han är alkoholpåverkad. Vad ska jag göra nu? Jag fick en aning panik och tårarna ville inte sluta. Jag tog upp min telefon och klickade upp "Elvira" i telefonboken.

"Hallå?" efter några signaler så svarade hon och jag berättade som det var, hur bråttom det var nu och hur vi skulle komma på en lösning att rädda mamma. Jag hörde bilen starta från garageuppfarten och jag hörde hur han åkte iväg. Vad i helvete ska hända nu? jag har aldrig vart så här rädd att förlora någon förr. 

Jag la på med Elvira och ringde istället polisen som direkt skulle skicka en patrull hem till mamma, i panik så sa jag tack och tänkte på allt dåligt som skulle kunna hända. Dock så visste jag ju att Elvira skulle skynda sig hem så om vi har tur så skulle inte pappa hinna komma dit än, det är ju trotts allt rätt så långt ifrån där vi bor hem till mamma och Elvira. Jag tog fort på mig mina skor och innan jag ens hann tänka klart så sprang jag allt vad jag kunde påväg för att försöka rädda mamma. Jag tänker aldrig låta något hända henne, igen. Jag tänker springa och aldrig stanna förräns jag är framme. 

I chock och panik efter samtalet med David så visste jag inte vad jag skulle göra. Elly var ensam i huset och en dåre var påväg hem till oss just nu. Jag ringde polisen som berättade att en patrull var påväg, jag pustade ut en liten aning och visste att de var påväg iallafall. När jag såg David ringa så gick jag ut ifrån de andra eftersom jag förstod att något var viktigt i och med att han aldrig ringer. Jag satte mig i Louis soffa och lät tårarna rinna, som tur var så var inte Louis mamma eller syskon hemma så jag satt där ensam. 

"Hallå, gråter du?" hör jag en röst säga bakom mig och när jag vände mig om så fick jag se vem som stod där, Niall. Jaha, vad skulle jag säga nu då? jag kunde ju inte direkt säga nej eftersom han hade sett tårarna. 

"Alltså, jag skulle bara hämta en till macka men jag kan gå ner och säga till Louis att du är här? Han undrade vart du tog vägen" sa han och började gå mot trappan. Jag log ett svagt leende mot honom, eller det kändes mer som ett enda stort fakeleende eftersom det gjorde verkligen ont att behöva göra det. Jag kände hur pulsen ökade och tårarna som rann fortare och fortare. 

"El, vad är det? Vad hände? berätta älskling" Louis kom uppspringande och kom direkt och satte sig bredvid mig och drog mig intill sig. Jag berättade om samtalet med David och att Elly var i stor fara, kanske så stor att det gäller liv eller död. Han såg livrädd ut, precis som jag när jag berättat klart. 

"Jag måste hem, jag kan inte gömma mig här, jag lär hjälpa henne" sa jag och reste mig upp och torkade det sista tårarna och gick bort mot hallen med Louis efter mig, han tog på sig sina skor samtidigt som han log lite snett. 

"Vad gör du?" sa jag lite fundersamt samtidigt som jag gav han blicken. 

"Jag tänker inte låta dig göra farliga saker ensam, jag är med dig hela tiden" sa han och tog min hand. Han sa till de andra att de blev ensamma ett tag och vi sprang bort mot huset. Det kändes som en trygghet och lättnad för mig att Louis faktiskt följde med mig, jag vet inte vad jag skulle göra annars. 

Vi kom fram till huset och såg att det stod tre polisbilar utanför gården och i en av bilarna satt en igenkänd kille. Den där killen som åkte med en röd bil utanför vårt hus väldigt ofta, var det Davids pappa och Ellys ex? jag svalde hårt och gick förbi den arga mannen som tittade med sina svarta ögon på mig. Jag blev rädd. Jag tog Louis hand lite hårdare och tillsammans gick vi in mot huset där flera poliser var. Jag tittade mig oroligt omkring för att se vart Elly var men jag kunde inte se henne någon stans. Plötsligt kom David inspringande och man såg hur han hade gråtit samtidigt som han såg väldigt anfådd ut. 

Han tittade sig omkring precis som jag men insåg att hon inte fanns här. 

"Vart är Elly?" frågade jag en utan poliserna medans jag kände hur tårarna ville tränga sig fram. 

"Elly blev svårt knivhuggen i magen så hon ligger på sjukhuset just nu" fick jag som svar samtidigt som poliserna tittade efter mer spår av knivhuggen och andra spår som det kunde ta med sig till polisstationen. Jag kunde inte längre hålla mig från att inte gråta mer och jag grät mot Louis axel samtidigt som han strök sina händer mot min rygg. 

"Kommer hon att klara sig?" jag hörde hur David darrade i rösten samtidigt som han frågade polisen det. 

"Vi kom precis när han högg till så vi såg ju allt och vi var väldigt snabba att linda om det och sånt, så med största sannolikhet kommer hon att klara sig, men hon är svårt knivhuggen men vi har järningsmannen iallafall, känner du han?" frågade hon henne och tog upp ett papper och penna så hon skulle kunna skriva ner det David visste. 

"Han är min pappa och Elly är min mamma" sa han och där kom tårarna även på honom. 

---

Del 29! Blev en riktig deppdel dehär men det lär ju finnas sånna också! ;) haha! nästa del kommer förmodligen ikväll, kram på er <3

Med tunga steg gick jag till Louis några hus bort, det kändes skönt att ha honom ganska nära ändå så jag slapp behöva ta bussen eller något liknande. Jag ville inte ens tänka på vad dom gjorde där hemma, förmodligen redan glömt mig iallafall. Jag stannade till för att byta musik då en röd bil kommer rakt emot mig, jag började gå igen men jag tittade nogrannt på bilen när den åkte förbi mig. Jag kan minnas att jag sett den någonstans, men var? Tankarna på den igenkända bilen gick runt i mitt huvud medan jag gick sakta fram till Louis hus. 

"Heeeej El" sa han och drog in mig i en lång varm kram. Jag hörde röster ifrån nedervåningen och jag kände igen dem direkt, killarna. Jag hade verkligen saknat dom också. Jag tittade på Louis och log brett. 

"Har det hänt något?" sa han och gav mig en orolig blick. Jag ville helst inte berätta, men jag ville inte ljuga för Louis. Fast egentligen, vad är det som har hänt?  Jag skakade på huvudet och tittade bortåt, jag kunde inte kolla in i hans ögon för då skulle han märka direkt. 

"Jag ser att det är något, men du behöver inte berätta" sa han och höll om mig hårdare samtidigt som han gav mig en puss i pannan. 

"Det är bara det att.. Duvet att jag berättade ju att jag hade en kusin?" började jag lite lätt att säga samtidigt som mitt huvud låg kvar på hans bröst. Jag kände hur han nickade men sa ingenting så jag fortsatte.

"Han är min kusin" jag kunde nu inte motså att titta upp mot Louis som nu såg väldigt förvånad ut. Men hans breda min ändrades direkt till ett leende och han såg väldigt glad ut. 

"Men vad är det och deppa över då? Du känner ju han sedan tidigare så då är de ju lätt? Då behöver du inte lära känna han eftersom ni redan känner varann?" sa han och skrattade till lite. Jo, det var ju sant det han sa.

"Du förstår inte, Louis. Jag är så rädd att Elly ska glömma bort mig och bara lägga sin tid på honom nu. Eller att han blir så annorlunda och glömmer bort mig" jag kände hur tårarna ville tränga sig fram men jag gjorde allt för att hålla dem inne. Han tog ett hårdare grepp om min midja och kramade om mig ännu hårdare. 

"Älskling, sluta tänk så. Elly skulle aldrig glömma dig, du vet ju hur mycket hon älskar dig och jag tror inte heller att David skulle ändra sig för att han fått sin mamma tillbaka, tvärtom, han kanske är mycket gladare nu!" sa han och log ett tryggt leende. Han hade som vanligt rätt, var det någon som förstod mig så var det verkligen Louis. Han fick mig även att tro på varenda ord han sa, vilket jag aldrig gjort med någon annan förut. 

Vi gick ner till Louis rum där killarna, Lucy och Perrie satt och pratade. Det tog inte lång tid förrän vi kom med i snacket och allt bara rullade på. 

"Louis, jag är hungrig, gå och gör en macka till mig" sa Niall och la sig ner i Louis säng. Alla utom Louis och Niall började skratta och Louis tittade frågande på honom.

"Niall, du vet vart kylskåpet ligger. Gå själv!" sa han tillslut och Niall gick raka vägen upp och kom tillbaka med två mackor, en i varsin hand. 

Jag kände hur någon kramade om mig bakifrån och viskade "Jag älskar dig min fina" i mitt öra och jag kände hur mitt hjärta dunkade några extra slag, jag vände mig om och log mot Louis samtidigt som jag sa "Jag älskar dig också" till honom,  han tog bort lite hår ifrån mitt ansikte och sedan gav han mig en puss. Jag kände mig som världens lyckligaste och hade helt glömt bort alla bekymmer där hemma. 

 

"Kom ihåg att inte berätta något nu?" jag såg hur mamma vred och vände sig lite när vi stod och skulle säga hej då vid ytterdörren. 

"Aldrig, varför skulle jag låta något hända dig mamma?" sa jag och såg hur säkrare hom blev. Vi sa hejdå och hon bad mig att komma tillbaka vilket jag lovade att göra. Nu gällde det bara att komma på en ursäkt till att jag vart borta så länge och vart jag har varit till pappa så han inte märker något. 

"Vart i helvete har du vart hela dagen?" möttes jag av en illsken pappa med cigaretten i högsta hugg, det verkligen stank rök inne i huset så jag knappt kunde andas.

"Jag har bara vart hos en kompis, ta det lugnt" sa jag och slängde av mig skorna. Jag kände hur han luktade sprit i munnen och förstod att han hade druckit, igen. 

"Har du druckit eller?" frågade jag lite irriterat. 

"Bara några öl, inget farligt" sa han och hånflinade. Jag skakade på huvudet och gick in till mitt rum. Jag fick vara ifred i ungefär fem minuter sen stod han i dörröppningen och bara kollade på mig. 

"Vad?" frågade jag och tittade in i hans mörka ögon. 
"Ljug inte för mig, jag vet vart du har gjort hela dagen. Du har vart hos den äckliga lilla Elly hela dagen. Hon svek vår familj David, och jag har tagit hand om dig ensam i alla dessa år och vad får man tillbaka? Att du går hem till henne och bara förlåter henne" han fimpade den lilla ciggen som fanns kvar och tog genast en ny. 

"Jag vet sanningen pappa, det är du som har ljugit och jag fattar inte att du kunde" jag spännade blicken samtidigt som jag sa det och han kom närmare mig, han stirrade in med sina svarta ögon i mina och blåste ut lite rök från munnen, rakt i mitt ansikte.

"Jag ska ta hand om Elly, nu på en gång och ingenting kan stoppa mig" sa han och sedan var han ute ur rummet. Vad hade jag nu gjort? Jag måste göra något, fort. 

---

oooh, spännandeee! haha ne men aa.. Hur kommer det gå nu? Vad kommer David att göra? nästa kommer senare idag!

---

Jag kände hur jag fick svårt att andas och jag visste inte riktigt vad som höll på att hända. 

"Vilka är det på bilderna?" stammade jag fram och svalde hårt. 

"Det är jag och min pappa när vi var i Thailand när jag var liten. Det var mamma som tog bilderna" sa han och log. Hans leende ändrades när han fick se mig men sa inget. Jag kände hur jag inte längre kunde stå upp så jag var tvungen att sätta mig ner, jag letade desperat efter en stol och som tur var fanns det en på andra sidan skåpen. Jag satte mig på den och andades djupt. Kan det ens vara möjligt? Davids mamma lämnade honom när han var liten och Elly hade en son som hon tvingades lämna för hennes egna liv. 

"Är du okej? Hur är det?" jag hörde att David kom och satte sig bredvid mig men med lite avstånd ifrån mig. Jag hade lugnat ner mig lite. Just nu sket jag i att alla människor stod runt om oss och kollade som om det aldrig sett människor förut, mina tårar började falla och jag visste inte vad jag skulle ta vägen. 

"Saknar du din mamma?" fick jag ur mig och jag kände hur jobbigt det blev att prata om det, men varför? Var det för att jag ville ha Elly för mig själv? men ge dig nu Elvira, sluta va så självisk! 

"Jag vet att det pappa berättar om henne inte är sant iallafall. Jag kan inte direkt säga att jag saknar henne, men jag vill ha en mamma i mitt liv. Men hon lämnade mig när jag var liten, hon svek vår familj" fnös han till och det kändes lite i hjärtat när jag hörde hur han sa det, jag visste ju trotts allt sanningen, hur det egentligen var. 

"Din mamma saknar dig otroligt mycket, hon älskar dig med. Inget är som du tror" sa jag med blicken neråt men jag tittade snabbt upp och fick se hur David tittade på mig.

"Vad menar du?" sa han och flyttade närmare mig. Jag ville inget annat än att berätta, men för Ellys säkerhet så lät jag bli. Jag knep igen munnen och ångrar direkt det jag just sagt. Men samtidigt ville jag bara berätta, Elly skulle bli så glad över att få träffa honom igen. 

"Du måste lova mig att tro mig nu, annars kommer allt gå åt helvete" sa jag och tittade in i hans gröna ögon som hade vattnas ner. Han nickade fort och kollade intresserat på vad jag hade att säga. Jag öppnade precis munnen och skulle börja berätta då min mobil ringde, Elly stod det på displayen. Jag svarade och hon bara babbla på som vanligt om allt och ingenting, egentligen förstod jag inte ens varför hon ringde, kanske kände hon sig ensam? Eller hade hon bara dåligt samvete eftersom vi aldrig pratade något igår kväll? Hon skulle precis säga hejdå när jag sa det jag aldrig trodde jag skulle våga fråga. 

"Vad heter din son?" sa jag och bet mig försiktigt i läppen och hoppades med allt att hon skulle svara. Jag hörde hur hon suckade på andra sidan luren. "David, han är lika gammal som dig" sa hon och jag kände hur allt blev jobbigt igen, jag började inse mer och mer tecken på att det var David, min David som var just min kusin och Ellys barn. Jag tackade och sa att hon skulle hålla sig hemma över dagen vilket hon sa att hon skulle, mer sa jag inte. 

Jag gick tillbaka till stolarna där David satt och tittade oroligt på mig.

"Ärligt, vad är det som händer El, kan du berätta för mig också?" sa han och jag såg oron i hans ögon. Det kändes konstigt att veta att han faktiskt var av samma kött och blod som mig men ändå kändes det som en lättnad på något sätt, kanske för att det var just David. 

"David, rusa inte upp nu eller någonting." sa jag tyst och han fortsatte bara att titta men han nickade sin "fortsätt" blick. 

"Jag känner din mamma, väldigt väl" jag hann bara säga det och till min förvåning så bröt David ihop. Som tur var hade alla gått in på lektion redan så vi var ensamma i korridoren. Han tog min hand och höll om den hårt.

"Snälla, berätta mer. Jag vill veta allt, varför lämnade hon mig? jag behöver henne" hans röst lät väldigt darrig och  det syndes att han verkligen saknade en mamma, sin mamma. 

"David, din mamma är min moster, vi är kusiner" sa jag och log ett svagt leende samtidigt som vi kollade på varandra.

"Har jag en kusin? Du?" sa han och torkade tårarna samtidigt som han kramade hårt om mig. Jag kunde inte längre känna mig mer lättad över att ha det sagt och jag kände hur tårarna öven föll ner från min kind. Jag berättade exakt det som Elly berättat för mig, om hans pappa, om hur svårt det var att lämna honom och om hur mkt hon faktiskt saknade sitt barn. Han grät ännu mer när jag berättade det och såg väldigt arg och besviken ut på sin pappa men tillslut fick jag han lova att inte berätta något. 

 

Vi hoppade över den mattelektionen men vi gick till resten av lektionerna. Dagen gick fort och David och jag har bara kommit varandra närmare och närmare för varje timme. 

"Vill hon verkligen träffa mig?" frågade han för hundrade gången och jag nickade, precis som tidigare.

"Hon saknar dig verkligen, hon ska få berätta allt. Jag antar att jag inte ens vet hälften av det hon har att berätta" sa jag samtidigt som jag öppnade dörren in till oss. Elly mötte oss i dörren och fick syn på David som stod tyst och tittade på henne.

---

Hur tror ni att det går för dem? kommer de komma bra överens? vet inte vad jag mena i tidigare inlägg om att nästa del kommer komma ikväll, jag menade på eftermiddagen.. Och här är det! kommer dock ett till ikväll! hoppas ni gillade delen! KOMMENTERA! :D

"hej finaste du!" sa han samtidigt som han höll om mig hårt. Jag sa ingenting utan jag var bara så himla lycklig över att få vara i hans armar igen. 

 

"Vill du ha något att äta?" frågade jag honom och började gå mot kylskåpet. Louis nickade och log och ner för trappan kom Elly trippande försiktigt med min tidigare frukost. 

"Hej Louis, kul att se dig" sa hon och klappade honom på kinden en snabbis.

"Kul att vara här" sa han och skrattade till lite gulligt. Vi gick till övervåningen så Louis fick äta sin frukost ifred utan att Elly skulle komma och störa. Vi satte på TVn och lät den bara stå på medan vi pratade om allt, om deras konsert på Fredag och han sa flera gånger hur mycket jag betydde för honom och hur fin jag var, jag hade aldrig trott på det någon gång förut, men när Louis sa det så kände jag mig verkligen speciell. Plötsligt så kom mina tankar in på natten, om Elly, om hennes barn och hennes ex. Jag var så inne i min egna lilla värld så det tog ett tag innan jag insåg att Louis pratade med mig. Jag tittade upp mot honom och såg hur han kollade oroligt på mig.

"Har det hänt något?" sa han och flyttade sig lite närmare mig. Skulle jag berätta för Louis om inatt? Om allt?  Jag berättade om mina tankar och om hur Elly kommit in med gråten i halsen och berättat om sitt barn, som även är min kusin. Han såg helt chockad ut när jag berättade det, ungefär lika blick som jag hade gett Elly inatt gav han mig nu.

"Men.. Vad heter hennes barn då? Vad heter exet? Hon lär ju polisanmäla ju" sa han och höll om mig. När jag tänkte efter, så hade jag inte frågat henne någonting. Det enda jag visste var att det var en son som hon hade, för det hade ju hon sagt. Det var nu när Louis sa det som jag faktiskt började undra vem min kusin egentligen var. 

 

Jag stod kvar i Louis armar ett långt tag innan det var dags för han att gå, klockan var tio och han skulle till studion tidigt imorgon och jag skulle till skolan, det skulle verkligen bli kul att träffa David igen och börja plugga på riktigt nu. Jag pussade och kramade på Louis en sista gång innan han gick ut.

"Älskar dig El!" viskade han i mitt öra och jag kunde inte låta bli att le. 

"Älskar dig också Louis" sa jag och vi kysstes ännu en gång. Jag skulle sova utan honom ännu en natt och jag förstod att det skulle bli jobbigt. Men jag klarar mig alltid. 

 

Elly hade gått hem till Lucy och Rose ett tag och om jag kände henne rätt så kunde hon vara där till sent på kvällen så jag satte mig i TVrummet och drog filten över mig och bara mös. Men jag fick se något under bordet som jag aldrig sett förut, jag tog fram den mörka saken under bordet och fick se vad det var, ett album. Jag bläddrade försiktigt i den och fick se massor med bilder, bilder på en liten, liten pojke som jag aldrig sett förr, men ändå kändes han bekant. Jag förstod självklart att det var hennes son och även min kusin. Jag bläddrade vidare och fick se bilder jag helst ville undvika, bilder på mig och mamma. Alla minnen snurrade plötsligt upp i mitt huvud och jag kände verkligen hur mycket jag saknade henne, inte den hon var på de senaste åren, utan hur hon var innan hon började dricka och ta piller. Hon och jag hade så otroligt kul tillsammans och åkte ofta utomlands, det gjorde ont i hjärtat att få se bilderna från min barndom och det fick mig att tänkta på mamma, vilken bra person hon var egentligen, innerst inne.  Jag kände hur jag inte längre klarade av att bläddra mer så jag la försiktigt tillbaka albumet igen och gick upp till mig, dags att sova. 

 

Jag väcktes nästa dag utav alarmet på min mobil och satte mig hastigt upp i sängen, jag gnuggade ögonen lite och gick sedan upp och började göra mig iordning. Jag tog första bästa klädersplagg ur garderoben och det blev en jeansshorta och ett par jeans. Jag borstade försiktigt ut håret och lär lockarna vara kvar. Drog på lite mascara och gick sedan ner. Elly hade redan gått till jobbet så jag var ensam hemma. Jag satte på mig skorna och gick mot skolan. 

 

Jag gick igenom de långa korridorerna innan jag var framme vid mitt skåp, jag hade matte första timmen och jag kände mig väldigt taggad eftersom matte är ett av mina bästa ämnen. Jag försökte se vart David var men jag såg han ingen stans. Tillslut så fick jag syn på honom, han stod ensam vid sitt skåp, sakta men säkert gick jag emot honom.

"Heeej David!" sa jag samtidigt som jag gav honom en lätt kram. Han log och såg lika glad ut som vanligt.

"Hej Elvira, redo för matte?" sa han och skrattade till lite. Han hukade sig ner till golvet för att ta upp sina böcker som han nyss tappade ner och fick se att han hade två kort sitta på skåpdörren, jag tittade lite nogrannare på de två hängande korten och jag kände hur mitt hjärta dunkade snabbare och snabbare. Jag kände så väl igen bilderna. De var de två bilderna som var på första sidan i albumet hemma hos Elly. Hur kunde David ha dom i sitt skåp? Jag tittade på bilderna en gång till ännu nogrannare denna gång och ja, det var precis de bilderna jag hade sett igår kväll. 

---

Del 25! Varför hade David två foton i sitt skåp, lika foton som Elly hade i sitt album? ;) nästa del kommer ikväll!

 

Klockan var halv tre och Elly kom in och såg väldigt nervös ut. Hon kom in med mitt favorit-te och hennes goda mackor som bara hon kan göra. Jag förstod direkt att hon ville säga något eftersom hon kom in så här sent så jag la på med Louis och gav plats bredvid mig i sängen. Hon mumlade något om att jag var mogen att veta något nu, vad menade hon med det? jag kände hur rädd jag blev inom mig och känslan jag fick var inte direkt bra, den var rättare sagt dålig. Hon suckade, pustade och mumlade olika saker men kom aldrig fram till det hon ville ha sagt.

"Kom igen, Elly. Du vet att du kan berätta allt för mig" sa jag och himlade mer ögonen. Jag hörde hur hon ännu en gång suckade men tillslut öppnade hon munnen och jag kollade intresserat på henne.

"Killen som kom in och slog mig.. Han var mitt ex" jag trodde jag skulle trilla baklänges när jag hörde det, hörde jag ens rätt? Hennes ex? jag kände hur mina ögon ökade i storlek och jag blev genast räddare. Hon kände alltså killen, väldigt väl också. Jag bara kollade på henne med mina vidöppna ögon och fortsatte lyssna. 

"Du har också en kusin" sa hon och jag såg på henne hur ögonen vattnades på henne. Nu förstod jag verkligen ingenting, hade hon ett barn? är hon seriös? 

"Va? vadå? alltså va?" fick jag ur mig medan jag tog händerna för pannan. Jag var helt stirrig i mitt huvud och jag fatta ingenting. Hon hade ju inga barn? Jag hade inga kusiner. Jag var de enda barnet i denna familj och har alltid varit det. 

"Det är sant. Men jag lämnade honom när han var väldigt liten på grund av att pappan, som nu är mitt ex. Sa att jag skulle lämna han och vår son ifred. Han hotade med att slå ihjäl mig om jag inte lämnade dem. Jag visste hur mycket han älskade vår son så han skulle aldrig göra honom illa, så för mitt eget liv så lämnade jag den familjen och jag tänker än idag på hur de har det. Så jag försökte söka upp min son och se hur han mådde vilket Taylor som pappan heter märkte, det var därför han kom hit och misshandlade mig, han ville alltså att jag skulle lämna dem ifred" jag såg nu hur hennes tårar inte längre kunde hålla sig inne. De rann ner från hennes kinder. Jag ställde ifrån mig min tekopp och la armarna om henne och vaggade henne fram och tillbaka, precis som hon alltid gjorde med mig. Chockad med ändå glad över att fått reda på sanningen var jag men jag är fortfarande besviken på henne att hon inte berättat det tidigare. Hon hade ljugit i alla dessa år. Hon hade ett barn, jag hade en kusin. 

Det tog ett långt tag innan någon sa något men tillslut så satte hon sig ordentligt och andades som vanligt igen.

"Det är inget lätt val att överge sin son ska du veta och det var en dålig idé att ens söka reda på honom igen. Men jag saknar honom, jag älskar honom än." sa hon och pussade mig på pannan. För ett ögonblick kände jag mig dum. Jag kände mig som om jag inte räckte till. Var jag bara älskad av henne för att hon inte hade någon annan att älska? Ville hon ens ha mig på riktigt? Nej, klart det inte är så Elvira, skärp dig, du tänker för mycket.

"Men du ska veta att jag älskar dig så mycket, jag har älskat dig sedan första gången jag såg dig. Jag är så glad att du fick äran att komma och bo hos mig. Du och jag föralltid, så är det" sa hon och jag kände mig genast lättad. Mina avunsjuka tankar försvann direkt och och lutade mig mot hennes axel. Hon är verkligen som mamman jag aldrig fick, hon skulle bli en perfekt mamma. 

 

Jag vaknade nästa morgon av att något vibrerade, min telefon. Innan jag tittade på vem det var ifrån så satte jag på mig pyjamasen och låg och drog mig lite i sängen ett tag, men inget var som vanligt. Jag saknade Louis och hans närhet på morgonen, trotts hans usla morgonhumör så saknade jag ändå att ha honom bredvid mig i sängen och vakna upp till hans vackra ansikte. Det är nu när jag är ensam som jag faktiskt inser att det är i Louis armar som jag mår som bäst. Jag tog upp ipaden och tittade lite på Instagram, jag fick se en bild på Lucy och Liam och jag förstod att hon åkte direkt till honom inatt. De var verkligen söta tillsammans. 

 

Elly kom in med frukost som vanligt och vi pratade lite om gårdagen, jag sa att allt var lugnt och att jag inte la så mycket energi på det. Hon såg lättad ut och vi åt lite på vår frukost. Plötsligt hörde jag mobilen vibrera ännu en gång och då kom jag ju på att jag fått ett sms tidigare. Dem båda smsen var ifrån Louis och jag tittade först på det första han hade skickat. "Godmorgon älskling, jag kommer hem till dig nu.. Är utelåst och mamma och syskonen är ute och gör något annat" jag log lite när jag läste det och klickade fort in på det andra. "Är utanför dig nu, kom och öppna din slöhög ;)" stod det och jag skrattade till lite samtidigt som jag reste mig upp ur sängen och sprang ner till ytterdörren och när jag öppnade dörren så stod det precis det jag ville se, Louis. Med sitt snedfixade hår och randiga tröja stod han där och log. Jag hade trotts allt bara pyjamas på mig men vad gjorde det? Jag sprang fram till Louis och slängde mig i hans armar, som jag har längtat efter honom, även om det bara gått ett dygn sen vi sågs senast. 

---

Haha, åh.. fick sluta delen lite bra iallafall! 

Vad tror ni? Kommer Elly leta reta på sin son och vem är han? ;) nästa del kommer imon!

Jag vet inte riktigt varför Elvira kände sig så dum. Klart jag fatta att de inte gjorde något, hon är inte den typen som går och kysser andra, dessutom skulle det isånnafall vara han som kysste henne, men så var det ju inte. Jag vet ju hur det är i den här branchen, man jagas av paparazzi och får aldrig vara ifred, läskigt men jag har själv valt det och jag är van, men skulle El klara av allt som kommer skrivas? Kommer hon klara av allt hat hon kommer få? Jag hoppas verkligen det eftersom det är henne jag vill ha. 

"Tänker du på något speciellt älskling?" hörde jag en ljus röst viska bredvid mig. Jag skakade på huvudet för att inte göra henne orolig i onödan. Jag tänkte ju inte på något speciellt. 

Hon tog min hand och kollade på mig med sina blåa ögon som man drunknade i, hon var så fin.  Jag drog upp henne så hon låg halvt på mig och kysste henne, att vara i hennes närhet gjorde mig hel, jag kände mig aldrig ensam och jag mådde så otroligt bäst med henne vid min sida. 

 

Jag vaknade i Louis armar även denna morgon. Som vanligt så sov han när jag vakna men jag lyckades att ta mig ur hans varma omfamning utan att väcka honom. Jag gick in på toan men kom snabbt tillbaka. Jag tog min mobil och tittade Instagram och Twitter en snabbis och suckade för mig själv när jag såg alla kommentarer och frågor om mig och Louis. Det tog ett tag innan jag insåg att jag hade fått två SMS. Ett från Elly och ett från Lucy. På något sätt så tyckte jag att Ellys sms lät viktigare så jag klickade upp det först. "Hej gosan. Jag är hemma nu, förstår att du är hos Louis. Men Lucy och Rose kommer och äter med oss ikväll och sånt. Du får gärna komma hem, puss älskar dig mitt hjärta" stod det och jag läste om det flera, flera gånger. Jag andades ut kände att jag kunde ta det lugnt och då var Elly ett bekymmer mindre. "Vi ses ikväll, bara du,jag mamma och Elly. Ska bli skönt med lite tjejsnack som förr igen! puss" jag läste Lucys sms och hela jag flinade till, hon är ju som hon är men endå världens bästa vän. Vi kan vara så galna, ingen förstår oss när vi sätter igång med det beteendet. Jag log för mig själv under tiden jag tänkte på allt jag och Lucy gjort under bara detta året, helt sjukt vad många minnen vi har. 

 

"Godmorgon älskling" hörde jag en trött Louis säga bredvid mig och jag skrattade till lite när jag hörde hans trötta morgonröst, han var så söt. 

"Hej babe, vad söt du är" sa jag och la mig närmare honom och lät hans armar hålla om mig. Vi låg och pratade en stund om allt möjligt innan vi bestämmde oss för att klä på oss och gå upp. 

"Juste Louis, Elly är frisk och hemma så ikväll kommer Lucy och Rose och äter med oss så jag måste hem" sa jag medan jag tog på mig min svarta kofta och ett par tights. Han gav mig en mjuk kram bakifrån och pussade mig på kinden.

"Klart du ska gå hem. Jag och killarna lär öva lite till konserten på fredag nästa vecka här i London. Du och Lucy kan väl komma? Vi fixar biljetter åt er och jag slår vad om att Liam skulle älska att Lucy kom" sa han och kollade lite frågande på mig som bara log. 

"Klart vi kommer! Vill ju inte missa det ju" sa jag och skrattade till lite samtidigt som Louis vände mig så jag stod framför honom och sedan pussade han mig med sina mjuka fina läppar. 

-

Äntligen satt vi tillsammans igen. Som vi alltid gjorde förut. Bara jag, Elly, Rose och Lucy. Vi pratade, skrattade occh grät tillsammans och det bästa, Elly var bra igen. Att se henne stå där i dörröppningen när jag kom och  bara sprang fram till mig och gav mig en stor kram gjorde min dag, aldrig hade jag vart så glad över att se henne.

"Jaha ungdomar, de går bra med kärlekarna också har jag hört" sa Elly och gav oss en retsam min, precis som vanligt. Vi båda berättade om våra dagar med Liam och Louis och även att vi blivit bjudna på deras konsert den kommande fredagen. Jag såg i Ellys ögon att hon blev glad och hon bara log ett brett leende. 

 

Vi hjälpte till att duka av när vi ätit klart men jag och Lucy gick upp till rummet efter det. Vi spelade en omgång FIFA och bara snacka om allt möjligt, precis som vanligt. Vi skrattade åt allt och vi kunde absolut inte vara seriösa nån gång. 

"Hur är det med Liam och dig nu då? Har ni bråkat någon gång?" frågade jag nyfiket och såg hur Lucy flinade åt mig. 

"Nej, faktiskt inte. Jag antar att vi båda har växt upp en aning och vi kommer faktiskt bra överens. Han är världens bästa kille, precis som förr. Så otroligt omtänksam och stöttande." sa hon och vi började skrattade i munnen på varandra, inte för att det var roligt på något sätt, vi bara skrattade ändå och det var det som gjorde att jag älskade henne så mycket, hon var så lättsam. 

"Jag ska bara på toa" sa jag och gick försiktigt ner i trappan för att inte störa Elly och Rose med deras tjejsnack, jag såg hur de satt och pratade i soffan medans jag gick in på toan, jag tror inte att det märkte mig ens.

"Jag lovar, det var han. Det var han som sprang in här och slog halvt ihjäl mig, jag är så rädd. Jag vet inte vad jag ska göra!" hörde jag en röst säga utifrån toaletten där jag satt, Ellys röst. Jag förstod genast att Elly döljde något för mig, men vad? Vad är det hon är så rädd för och varför har hon inte berättat något för mig? Hon sa ju att hon inte visste vem killen var som kom in här, ljög hon? Tusen frågor snurrade i mitt huvud, men inga svar. 

---

Ja, vad är det för något Elly menar? Kommer Elvira ta modet till sig att fråga? Eller kommer hon få reda på det endå? Nästa del kommer imon!

"Jag kan skjutsa dig om du vill?" jag tittade på Louis som log osäkert.

"Nej, det är bra. Jag går tack" sa jag till honom och pussade honom snabbt på kinden. Jag sa till alla att jag skulle gå ut ett tag och att jag skulle komma tillbaka om ett tag. 

 

Med tunga steg gick jag på den kalla vägen och vinden blåste bort håret från mitt ansikte. Det var ett typiskt maj-väder och det var lite kyligt ute. David och jag hade bestämmt att vi skulle mötas på en fika inne i stan så jag gick snabbt emot caféet vi sagt att vi skulle mötas på. 

Jag kom fram och fick se David som redan tagit platser satt i fönstret och vinkade, jag log ett brett leende och gick in. 

"Hej fina du!" sa han och kramade om mig lite lätt jag nickade ett hej och satte mig mitt emot honom. Jag såg på honom att något var fel eftersom han satt och tittade ner under hela tiden. 

Jag harklade mig lite smått och fick tillslut hans uppmärksamhet. 

"Ehm.. David, hur är det? vad ville du prata om?" sa jag lite tyst och försökte möta hans blick som tittade ner mot bordet. 

"Du vet på lektionen i fredags? jag har haft ett par tjejer förut, men jag har kännt att ingen är rätt. Tjejerna är efter mig som jag vet inte vad, jag förstår inte vad jag gör som är så.." han tog en kort paus och drack lite utav sitt kaffe men fortsatte efter ett tag.

"Jag är bara en vanlig kille med en okej sångröst och en bra skådespelare ju, jag vet inte riktigt vilka som är mina riktiga vänner egentligen" sa han och drog en djup suck. Jag tittade på honom förstårligt eftersom Louis går igenom nästan samma problem. Jag sa ingenting men jag tittade på honom en lång stund.

"Du är den enda riktiga vännen jag har, enda sen du börja i våran klass så har jag äntligen fått en riktig vän känns det som" sa han och log mot mig. Det kändes så skönt att höra det ifrån David och jag var inte speciellt chockad av att få höra sånt ifrån han heller, han var verkligen trygg och ärlig hela tiden och det var därför jag tyckte om han så mycket.

"sen har ju jag inte vågat tagit in någon i mitt liv på riktigt. Min mamma lämnade mig när jag var liten och min pappa har ännu inte gått vidare. Han är arg på henne än och kan fortfarande inte förstå hur hon bara kunde lämna oss. Jag själv var så liten så jag kommer knappt ihåg henne, men jag kommer ihåg att hon grät mycket innan hon stack, trotts att jag bara var något år så kommer jag ihåg allt så väl" det högg till lite i hjärtat när han sa det och jag såg hur han kämpade för att hålla tårarna inne. Jag kände igen mig så väl, min pappa stack också ifrån mig och det ända jag vet om honom är de få sakerna Elly berättat. Men jag vill inte ta upp den diskussionen nu. 

Jag satte mig bredvid David och kramade om honom, jag förstod att han behövde en kram. Efter en stund så reste han sig upp och torkade tårarna.

"Förlåt" sa han och tittade på mig och jag såg hur generad han blev.

"För vad?" sa jag och flinade lite, han var så go. 

"För det här. Jag ska inte ta ut mina känslor över dig det var verkligen inte meningen" fortsatte han och kollade neråt igen. Jag ruffsade till honom lite i håret och bara skrattade. Som tur var så skrattade han också. 

"Kan du inte berätta lite hur det går för dig och Louis?" sa han tillslut och jag sken upp bara jag hörde namnet, Louis. Jag berättade för honom om allt vi hade gjort och att vi var i stort sett tillsammans nu. Jag såg hur glad han blev och kramade om mig ännu en gång.

"Vi ses på måndag!" sa jag och efter några timmar med mycket skratt och prat så gick vi skilda vägar. 

-

Jag knackade försiktigt på Louis dörr och han öppnade med ett leende. 

"Hej snygging" sa han och drog snabbt in mig i en varm kram.

"Gud vad kall du är, gå ner och byt om till varma kläder" flinade han och släppte händerna om min midja. Vi gick ner till Louis rum och jag fick låna ett par mjukisbyxor av honom som var en aning för stora, men vad gjorde det? Sköna var dem iallafall. Vi la oss i sängen och kollade lite på mobilerna då Louis fick syn på en bild, på mig och David, kramandes med varandra. Dock så brydde han sig inte om det utan bara bläddrade vidare neråt på Twitter men fick se en annan bild på oss. En när han pussade mig på kinden. Men gjorde han det? Nej. Han viskade i mitt öra, men hur skulle jag få Louis att tro på det? Det ser ju verkligen ut som han pussar mig. 

"Louis, det är inte som det ser ut, han bara viskade en sak" sa jag och tittade allvarlig på honom som inte verkade bry sig alls.

"Va? Vad menar du nu?" sa han och tittade på mig med en orolig blick. Nu insåg jag att han förstod, han brydde sig inte alls om bilden. Men nu har jag gjort bort mig. Nu vill han ju veta, såklart. 

"Han pussade mig inte på kinden där, på bilden" sa jag och tittade ner och såg hur mina kinder blommade.

"Det förstår väl jag med, paparazzis är bara så himla överdrivna hela tiden. De är överallt" sa han och skrattade till. Jag log för mig själv och hoppade närmare han i sängen, han drog sina armar runt om mig och kysste mig, långsamt och passionerat. Kändes bra att han förstod min situation och jag är så glad över att han inte var som Direk, som aldrig tillät mig ha några andra killkompisar. Louis är bäst, nästan för bra för att vara sann. 

---

Del 21! Jättekul att ni har kommenterat och allt medans jag vart borta, så himla söta allihopa! Ska svara på dem nu och jag ska läsa ikapp jättemånga noveller. Jag är hemma nu iallafall så jag kommer uppdatera som vanligt igen! Nytt inlägg kommer förmodligen ikväll! Kram.

 

 

 

Jag och Lucy sprang fort ner och såg Elly ligga på golvet, medvetslös, dörren ut var öppen och jag tittade fort ut genom fönstret då jag ser en röd bil lämna garageuppfarten. Jag fick panik och kände hur tårarna började komma och hur jag bara ville springa bort. Jag blev plötsligt så otroligt rädd, rädd att förlora den enda som funnits där när ingen annan gjorde det. Louis,Niall,Liam,Harru och Zayn kom snabbt springande ner och fick se Elly ligga på golvet. De blev chokade och Louis höll om mig, allt han kunde för att jag inte skulle springa iväg. Jag kände hur jag skakade och jag var helt panikslagen. 

 

Minuterna efter kom ambulansen och tog med Elly till sjukhuset. Poliserna stannade kvar och förhörde oss och vi blev plötsligt vittnen till ett mordförsök. Jag berättade det som jag kunde minnas och var fortfarande skakig. Jag hade bett de andra killarna gått hem och det gjorde de, Lucy och Louis stannade kvar med mig och vi åkte snabbt iväg till sjukhuset. Vi fick gå in och vänta i ett litet rum där det var helt vitt och tyst. Det var verkligen ett hemskt ställe och att sitta och undra om sin egen moster skulle klara sig eller inte var ännu hemskare. Vad skulle hända med mig? Jag skulle aldrig klara mig utan Elly. 

 

Efter timmar väntandes i det där lilla rummet fick vi äntligen gå in till Elly, eller jag gjorde det ensam rättaresagt. 

"Elly, vad hände? Kommer du ihåg något? Vad kommer hända nu? Vad kommer hända nu? Lämna mig aldrig, det skulle vara vi föralltid, kommer du ihåg?" jag kände hur panikattacken kom tillbaka och tårarna sprutade ut. Jag la mig bredvid henne i sjukhussängen och jag såg att hon försökte säga något men jag var helt förkrossad. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Tillslut lugnade jag ner mig och försökte lyssna på Elly.

"Det kom in en man jag aldrig sett förr och slog till mig. Jag har ingen aning om varför, men älskade vännen. Ta det lugnt, jag klarar mig fint" sa hon och smekte handen över mitt hår samtidigt som hon vaggade mig fram och tillbaka. Jag kände hur tårarna fortsatte att rinna och det kom in en liten kvinna in och berättade att besöketiden var slut. Jag gick sakta upp ur sängen och sa hej då till Elly som snart skulle få komma hem igen. 

"Det var tur att det inte var så allvarligt, men polisen vill gärna prata med dig en gång till, de är här utanför" sa den lille kvinnan och jag gick sakta ut mot Louis och Lucy igen där även två kvinnliga poliser stod. Jag fick berätta allt jag visste ännu en gång och de skrev upp allt vad jag sa. De tackade för sig och sedan åkte vi hem igen. Det var tyst hela bilresan hem och även när vi kommit in så var det en evig tystnad innan någon började prata. Det var skönt att det var Fredag så jag slapp gå till skolan imorgon. 

 

Lucy gick hem vid ett på natten men Louis stannade kvar över natten, det kändes tryggt att ha honom vid min sida och han släppte aldrig taget om mig. Vi låg i soffan hela tiden och sa inte så mycket, jag var stum efter händelsen och ville helst inte prata alls. Vi somnade i soffan och vaknade några timmar efter av att telefonen ringde. Det var okänt nummer så jag tvekade en stund om jag verkligen skulle svara, men efter några signaler så svarade jag lite osäkert. 

---

Tidsinlägg #4. Vem kan det vara som ringde?