Louis Perspektiv;
Jag gillar ju verkligen Elvira. Varför skulle jag gå så fort fram? Nu kanske jag har förstört allt. Aja, ska bli intressant att höra vad hon ville säga iallafall.
Med sakta steg gick jag mot dörren och innan jag ens hinnit plinga på så möttes jag utav en glad Elvira i dörren. Hennes leende fick hela mig att lysa upp.
"Hej" sa jag lite lätt bara och kramade om henne och jag kände hur hon besvarade kramen. Efter ett tag så släppte vi och vi gick in på hennes rum.
"Vad var det du ville säga, eller prata om?" frågade jag lite oroligt och kände hur mitt ansiktsuttryck ändrades till något seriösare. Jag satte mig på hennes sängkant och bara tittade mot henne som stod kvar vid hennes dörröppning.
"Igår, duvet.." sa hon bara och jag kände mig så dum, alltid skulle jag klanta till det med någon jag verkligen tyckte om.
"Åh förlåt, jag känner mig så dum.. Det var inte meningen" sa jag och tog mig för pannan.
"Louis, känn inte så. Det var jag, det är mig det är fel på" sa hon och jag förstod inte riktigt vad hon menade nu. Jag tittade upp mot henne och tittade lite konstigt på henne. Vad menade hon med det där?
"Jag har något jag lär berätta för dig" fortsatte hon och satte sig bredvid mig i sängen.Jag fortsatte att titta på henne men sa ingenting och hon fortsatte.
"Jag har varken vart ärlig mot mig själv eller mot dig. Jag har hela tiden vart rädd för kärleken, jag har aldrig vågat blivit kär igen. Eller jag har aldrig kännt hur äkta kärlek har känts på riktigt, förrän jag träffade dig" sa hon och jag kände hur mitt leende utvecklades. Men lät henne prata klart.
"Jag är bara så rädd att bli sviken, sårad eller att förlora dig. Du är den underbaraste killen jag någonsin träffat och jag har bara inte insett att jag verkligen gillar dig förrän nu, jag har vart för rädd för kärleken för att kunnat insett det tidigare. Det var igår, när vi stod där, som jag faktiskt fattade hur mycket du betyder för mig" jag kunde nu inte längre hålla kvar armarna så jag la armarna över henne och kramade om henne hårt, men ändå inte. Det kändes lättat på något sett att få höra det från henne.
"Det är dig jag vill vara med Elvira, hela tiden." sa jag och tittade in i hennes fina blåa ögon.
"Men hur kan du göra det egentligen? Jag en en tjej som får ångestattacker ibland, som har haft en jobbig barndom och är bara en helt vanlig tjej. Du är liksom, känd och har tusentals tjejer efter dig varje dag. Varför är du med mig?" det högg till lite i hjärtat när hon sa det, jag är ju trotts allt bara en vanlig kille, precis som henne fast tjej.
"El, lyssna på mig. Du får ha hur många ångestattacker du vill, din uppväxt har vart svår men du är inte vanlig. Du är speciell och det är därför jag gillar dig. Jag är precis som du, bara en vanlig människa, kommer du ihåg? Du är den enda som accepterar mig för den JAG är. Dedär tusentals tjejerna jag har efter mig skulle aldrig vara efter mig om jag aldrig medverkat i xfactor och blivit en del av One Direction. Dom tar mig som Louis från 1D och du tar mig som Louis från Doncaster, det är därför jag älskar dig. Du är absolut inte som de vanliga tjejerna" sa jag och jag tog hennes hand. Hon log mot mig och vi kollade på varandra en lång stund innan våra huvuden gick sakta emot varandra och tillslut så fick jag äntligen känna hennes läppar mot mina.
Elviras Perspektiv;
Att få nudda Louis läppar för första gången kändes så otroligt bra, han var så fin och jag önskar att jag kunde vara i kyssen föralltid. Han tittade upp och log mot mig och allt kändes så otroligt bra just nu. Jag hade släppt min rädsla och istället gått och blivit kär, i den finaste killen i världen. Jag la mig bredvid honom i sängen och att bara ligga där bredvid honom och höra hans andetag och hjärta slå gjorde mig så otroligt lycklig, aldrig hade jag känt mig såhär.
Det burrade till i min mobil och jag klickade fort upp smset.
"Jag såg precis Liam, och jag tror han såg mig också. Vad ska jag göra? Jag kommer hem till dig nu!" stod det och jag kollade länge på smset och tillslut visade jag Louis det Lucy just skrev och han bara skrattade.
"Ja, Liam och killarna är ju typ hemma hos mig nu men de skulle till fotbollsplanen å lira lite fotboll senare, så det kanske var där dom såg varandra." sa han och flinade lite. Jag fattade då varför, eftersom Lucy bodde precis vid fotbollsplanen. Jag hörde en dörr öppnas men stängad lika snabbt och sekunden efter kom Lucy inspringandes i mitt rum och var helt anfådd. Hon sa något men såg väldigt chokad ut när hon fick se Louis sitta bredvid mig i sängen.
tidsinlägg #1 - hoppas ni gillade delen, kommentera gärna!
