we belong together, chapter 32

Tidigare:
Liam sjöng sin vers som vanligt och vi alla hoppade runt som galningar. Europaturnéen var igång och vi allihopa var exalterade. Att Sverige var vårat första stopp var extra kul då vi gillade det landet väldigt mycket. 
"It's true what they're saying that Swedish girls are definitely the best.", konstaterade Niall glatt och fick igång publiken ännu en gång. Ja, vad skulle jag säga? jag såg på mina fyra bästa vänner och skrattade i takt till Kiss You som precis sattes igång och Zayn började sjunga sin hederliga stämma som endast han kunde göra. Gud vad jag älskade mitt jobb. 

 → Melindas Perspektiv ← 
~ Fyra veckor senare ~
Idag var en dag jag bara var så otroligt lycklig. Liam skulle komma hem imorgon igen efter en månad ifrån varandra och att vi även skulle få en vecka tillsammans igen gjorde mig väldigt glad. Det lät inte mycket men i en situation som denna så uppskattade man faktiskt den lilla tiden man fick med varandra. Inte nog med det så skulle Arin och hans familj komma till London idag, jag var nervös över att få träffa mina halvsyskon faktiskt men mer orolig var jag över vad min pappas fru skulle tycka om mig. Jag hade ju sett på så mycket filmer om hur mycket en låtsasmor kunde förstöra ens liv så jag hoppades att denna var lite snällare än en mor från en saga som Askungen.
Jag skulle möta min 'familj' utanför hotellet om cirka trettio minuter så än så länge var det ingen brådska. Varför dom kommit hit var på grund av att Joline, mamman till mina halvsyskon, skulle se någon speciell modevisning här då de tydligt var hennes stora intresse. Det var dock imorgon och jag hade blivit förfrågad genom Arin om jag velat följa med, självklat var det en fin gest men eftersom jag aldrig träffat Joline riktigt än så kände jag inte direkt för det, dessutom skulle Liam komma hem imorgon också så jag hade faktiskt inga tankar alls på att smida andra planer på sidan av. 
"Is it going to be fun to see them?", frågade mormor som kollade intresserat på mig samtidigt som hon sänkte volymen på TVn. Jag log svagt, nickade på mitt huvud men ville ändå inte låta alldeles för glad. Hade jag för höga förväntningar om dagen så skulle jag förmodligen bara bli besviken, att även veta att mina morföräldrar inte alls gillade Arin så mycket gjorde det också svårare för mig att prata om det med dom. "Your dad is coming today and Liam tomorrow, it is a really great week.", flinade hon sedan och puttade till mig åt sidan. Jag skrattade åt hennes yttrande men kunde inte hålla med mer, det var verkligen en bra vecka. Det hade varit otroligt kämpigt utan killen jag älskade när jag ofta var van med att träffas varje dag och praktiskt taget bo tillsammans i och med att Christian och jag alltid gjorde det, men med Liam gick det inte ens att jämföra så med. Med honom var allt annorlunda, han gav mig verkligen livslusten tillbaka igen efter månader av ständiga gräl med Chris, att jag även visste att jag inte ville vara tillsammans med honom flera veckor innan vi gjorde slut gjorde mig ganska förbannad då jag endast mådde dåligt själv på grund av att vara ihop med mitt ex, nu i efterhand om jag tänkte efter.
 
Jag stod på stället pappa informerat mig om att dom skulle anlända med en svart Audi, jag behövde inte alls vänta länge förrän bilen enligt hans beskrivning svängde in på trotoaren och ut från dörrarna där bak kom flera olika gestalter, små som stora och jag föstod precis att de jag såg framför mig var mina syskon. Jag hade pratat i FaceTime med den yngsta tjejen Felicia och mina bröder Alfredo, Chad och Eric ett par gånger och dom gillade jag väldigt mycket, det var faktiskt bara Joline jag aldrig pratat med då hon alltid av någon anledning jobbade när jag pratade med herr Sandler. Det var även Felicia jag sett den dagen på sjukhuset då jag även sett min far för första gången.
"Melinda, hey!", innan bilen knappt hunnit stannat så sprang första killen ut. Den yngsta lilla Chad sprang ut följt av den mellersta gossen Alfredo. Med armarna öppna så hukade jag mig ner för att förvånat ta emot mina två bröder in i min famn. Nog för att jag visste att dom gillade mig men jag hade aldrig kunnat ana att dessa 'tuffa' smågrabbar gillade att kramas. Det var i varje fall bland de goaste kramarna jag upplevt de senaste veckorna så jag blev verkligen glad. 
"Hey guys, so good to finally see you in person.", konstaterade jag och kollade på dom med ett leende. Generat tittade dom båda bort ifrån mig och fnissade gulligt, dom var precis som barn skulle vara. Jag släppte taget om de två livligaste personerna för att istället titta på den äldsta killen, Eric, som även han var otroligt go och väluppfostrad. Jag sträckte fram min hand till honom och log svagt. "It's nice to see you too, Eric.", hans mun som tidigare var ett sträck blev plötsligt till ett leende där även tänderna syntes, alltså förstod jag att jag även där lyckats att påbörja relationen bra. 
"Hello sunshine, I thought I was the one who should hug you first but clearly not.", skrattade mannen med bakåtslickat hår och log allmänt snällt. Jag sprang rakt in i hans armar och var kvar i hans omfamning ett bra tag innan han sedan harklade sig och presenterade sin fru som även höll i den sovande Felicia. Pappa tog dock över henne för att Joline lättare skulle kunna hälsa på mig. 
"I know we haven't met one another before but I hope you will feel like you're one of us. It is lovely to see you hun!", konstaterade Joline med ett leende samtidigt som hon räckte ut sin högra hand för att med sin vänstra ta av sig sina solglasögon. Jag såg direkt vem denna familj fått sina modeidéer ifrån då hela denna vackra kvinna strålade om sig på grund av sin fina sminkning och goda smak av kläder. 
"Oh I hope that too, you guys are so nice already.", sade jag ärligt och skakade handen med henne. Det var verkligen kul att ses allihopa, även om jag ännu inte direkt kände mig som 'en av dom' så uppskattade jag i alla fall att dom ville att jag skulle det, jag kände mig liksom välkommen.
"Do you know a place where we can go away for a while?", frågade min far och lade armen om mig. "Since we haven't met each other for about six weeks now I guess it's time to have some time for ourselves before the dinner, don't you think?", hans förslag gjorde mig förvånad, som att han liksom planerat detta och att han faktiskt tänkte på mig. Att han såg mig som sin dotter, bara det kändes bra. 
"I would love to.", sade jag med ett leende samtidigt som jag såg mot mina småsyskon som redan på plats börjat att bråka, jag log svagt och tänkte för mig själv att jag ändå var glad över att ha växt upp som ensamt barn och att jag inte hade några fler syskon på min mammas sida. Bilkrashen och allt jag varit med om de senaste åren borde inget barn behöva uppleva, därför var jag glad över att aldrig min mor och min ' pappa' Ashton aldrig skaffade ett till barn tillsammans, något jag visste att dom pratade om när dom trodde att jag inte hörde. 
"We will just unpack then you can show me a place there we can get to know each other even better.", konstaterade han och smekte den sovande Felicia, som låg i hans famn, på kinden och kollade sedan ärligt och stolt på mig. Jag nickade åt hans förslag och insåg nu hur lyckligt lottad jag egentligen var, trots allt. Även om min mor inte längre var vid liv så hade jag en far jag aldrig vetat om men som mamma vägrat att berätta om. Jag var besviken över hur hon kunnat hålla en sån stor sak hemlig, men samtidigt älskade jag henne för högt för att kunna bli arg på henne. 
 
Inte en enda tystnad uppkom när vi sida vid sida gick bredvid varandra upp till en plats jag och John brukade gå till som liten och till & med fortfarande. Vi pratade om det mesta medans vi gick, han berättade om sitt jobb inom industrin och hur han efter dagen jag stått på deras veranda, tänkt på mig dagligen. Jag pratade om Liam, John och mitt jobb på Starbucks. Även om vi inte riktigt än hade en 'far och dotter'-relation utan mer en vänskapsrelation så var vi på god väg till målet jag strävade efter och att bli vänner först var ju absolut någonting som behövde göras innan man fick förtroende för varandra på riktigt. Anledningen till att jag velat ge Arin en andra chans efter att han smällt igen dörren rakt framför mitt ansikte samt det jag läste i mammas dagbok var för att han faktiskt hjälpt till med att försöka hitta mig när psykLindsey höll mig inne i källaren men också att han nu i efterhand bevisat att han vill bygga en relation mellan oss igen då han faktiskt hört av sig via telefonen varje dag på ett eller annat sätt. 
"I have to say that now in hindsight I'm glad you found me. I've been thinking alot and I am deeply sorry over my bad behavior when you were in Wolverhampton, even though we've been talking about this I want you to know that I'm going to take back all the time I have missed when you were growing up, the bad dad I have been these last nineteen years I'm not going to be now", förklarade han och lade en arm om mig när vi tillsammans kollade ut på en stor del av London på den lilla bänken vi satt på. 
"You didn't even know I was exist, I don't blame you.", sade jag och lutade mitt huvud mot hans vältränade axlar. Vi blev tysta ett litet tag innan min mage sedan kurrade till, Arin skrockade dovt och kollade med huvudet ner mot mig. 
"You hungry?", jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka dedär då min mage tydligt redan talat för sig själv, men jag nickade på huvudet till svar och blickade sedan ut mot husen på andra sidan kullen. "The view is totally beautiful over here, nothing has changes.", beundrade han och lät väldigt känslig. Hela jag stelnade till, nästan slet mig ur hans grepp och kollade storögt på honom.
"Did mom show you this place too?", frågade jag hoppfullt. För det var det mamma alltid gjorde, det var hon som alltid tog mig upp hit och sedan blev det mitt och Johns ställe tillslut. Min mor berättade dock aldrig något om detta ställe mer än att det var en underbar utsikt, men nu hade jag ju nästan svaret i mina händer. 
"To be fair, it was me who showed this spot to her.", flinade han och ryckte på axlarna. "We had a few times when we actually had kind of fun together, I really loved your mother. She was my first love, but when she told me she was pregnant I couldn't handle it and when I left I took for granted she did an abortion, but clearly not and today I'm happy for that. I was an insecure little fagit", han såg på mig med tårar i ögonen och jag hade aldrig trott att han skulle vara så känslig av sig, men jag var riktigt glad över att han gjorde det ändå. 
"I have always thought my mom always left me without something, now I know this was meant to be. Deeply inside she wanted me to know you, I can feel it inside.", berättade jag för min fader framför mig som nu log lyckligt precis som jag själv. 
"You are a clever girl, exactly like your mother.", yttrade han och pussade mig på pannan innan han sedan gnuggade mig lite med knogen i hårbotten, så som John alltid brukade göra. Man kunde säga vad som helst om denna man, men att ta hand om sina barn kunde han verkligen. 
 
"But that's great, sweetie. For how long have you been working there?" frågade Joline medan vi satt och väntade på våran mat. Grabbarna pratade om sport vid sidan om mig medan jag, Felicia och Joline pratade om saker som intresserade oss. Det hade inte gått många minuter förrän jag insett att även min pappas fru och jag hade mycket gemensamt, jag gillade henne riktigt mycket faktiskt. Hon var fräsch, väldigt utåtriktad och allmänt schysst samtidigt som hon tog sin mammaroll bra - jag var glad över att Arin hittat en sådan bra tjej som Joline medan min mamma gifte sig med Ashton som jag fortfarande såg som min pappa.
"About one and a half year I guess. It's a really nice place to work on.", log jag och drack en sipp av min Cola. Jag skulle just fortsätta min mening då den äldsta utav bröderna, Eric, drog till med världens tjut och slog ihop sina händer.
"Finally food!", jag såg bort mot hållet han tittade åt och precis som han yttrat så var maten alldeles vid oss och jag sneglade mot Arin som redan kollade på mig med ett leende. Jag vände huvudet helt mot honom, bredde mina läppar och ryckte på axlarna. Nu var jag lycklig.

Jag måste säga att detta är något av dom sista inläggen här på bloggen. Jag tänker skriva klart denna novell, ge den ett slut och sedan så får vi se vad som händer. Tyvärr så finns ingen insperation kvar, jag hade allt under kontroll till denna novell med handling och allting - nu känns allt så jävla dåligt bara. Så fruktansvärt värdelöst allting. Därför avslutar jag denna novell om bara något kapitel och det kommer förmodligen inte heller bli så jättebra. Men, men. Nu vet ni! Mer information kommer att komma senare om det blir någon fortsättning på denna novellblogg eller om jag kommar stänga ner den helt. 
 
Kram på er alla, ha en bra dag!

du får inte sluta gumman <3

Svar: hahahahah gabbi
My Wesström

BÄÄÄÄÄST My!♥♥

Och neej, du får inte sluta! Vad ska jag då läsa? Du är ju så jävla grym, mina favoritnoveller är ju skrivna av dig! Så bäst är du<3

Svar: Taaaaaaack Emmaa, durå!!!
Haha men gosis, de finns massor av andra men vi får se hur jag gör :/ du är precis lika bra ! <3
My Wesström

Du tar väll iallafall med än epilog med några år efter detta? Jätte bra ff verkligen tucker det är synd att du inte ska fortsätta så länge till men ta inte bort bloggen! Du kanske får inspiration eller saknar bloggen någon dag ;)

Svar: Självklart kommer en epilog!! :D
Ja absolut att jag behåller bloggen kvar, den är ju liksom en del av mig ju! <3
My Wesström

Så fin pappa-dotter del!:)
Vad tråkigt att du börjar tappa inspo men samtidigt har du hållit på väldigt länge..så det kanske bara är that's it!:(

Svar: Tack fina du!Jaa ellerhur, tur du förstår <3
My Wesström

Snälla sluta inte skriva efter den här!! Du är så grym på att skriva, har läst alla dina noveller och älskar dom, vad ska jag läsa när inte du skriver :( <3

Svar: Tusen tack världens goaste du, jag blir så otroligt rörd och glad över era fina kommentarer! <3
My Wesström

Åhh vad tråkigt, men det är dina beslut :(. Jag är fortfarande inne och läser, och kom nyss på att jag följt den här bloggen nästan 1 år nu!! Helt galet! Du är jätteduktig, och det har varit enormt kul att se hur du blivit bättre och bättre för varenda novell du gjort :). Förlåt att jag inte har kommenterat på länge, men skolan har dragit i gång och jag har två galna hästar som jag behöver ta hand om. Kom ihåg att du är J-Ä-T-T-E D-U-K-T-I-G (till och med bättre än det) och ge inte upp ditt skrivande. Inspirationen kommer att komma tillbaka, så ge inte upp! ♥ Nu ska jag sluta babbla, ha det så jättebraaa!! Kram

Svar: Åååh vad glad jag blir över att läsa sånt här! Tack för du ser min utvecklig och har stannat no matter what! Jag kommer aldrig ge upp skrivandet och jag gillar verkligen denna novell och One Direction, det är bara det att jag har typ inte tiden och intresset på samma sätt som tidigare :( Ha det bäst du också Frida, tack för allt! kram <3
My Wesström

Men herregud vad ska jag då läsa My?! Du e ju min gudinna😂😂
Nejmen du får unte sluta My :c

Svar: Haha snäll du är gosis! Du är ju min kommentarsgudinna! ;) Vi får helt enkelt se hur jag gör :/ <3
My Wesström

Åhh nej du får inte sluta!!
Jag har ju precis börjar skriva igen då jag sett upp till dig, du får absolut inte sluta!
<3

Svar: Gos! Lovar att du finner någon annan att se upp till sötis! ❤️
My Wesström




Kom ihåg mig?