→ Liams Perspektiv ← 

Jag förstod ingenting, verkligen inte. Gårdagen som hade börjat så otroligt bra hade slutat som en mardröm och slutat med att jag legat i min säng med tårar i ögonen. Idag var precis lika, jag hade försökt att tänka på annat än Melinda men inte ens killarna kunde göra mig lite gladare och det gjorde att jag tappade livslusten lite, om inte mina bästa vänner kunde pigga upp mig - vem kunde det då om inte Mel? Jag visste att jag absolut inte skulle må såhär på grund av en tjej igen men faktum var att jag kommit just denna tjej lite närmare än vad jag till en början kunnat ana. Det var ju inte precis mitt fel att jag skulle falla för henne och på så kort tid. 

"Yo littlebrother, you've been laying here too long now. You're home for a few days more and were supposed to have fun, this Mel maybe wasn't the right one for you?", jag behövde inte ens titta upp från bordet jag halvt låg över med kroppen för att förstå att det var Nicola som pratat med mig. Vi två hade egentligen aldrig haft någon slags bra kontakt men det var tack vare mitt jobb som vi kommit varandra närmare då vi så sällan sågs nu för tiden. Men i nuläget ändrade det ingenting, visst så hade vi en bättre relation men jag skippade gärna själva 'deepsnacket' med henne. Skulle jag göra det med någon familjemedlem så var det antingen Ruth eller pappa.

"I don't want to be rude but I'm not really in the right mood to do something right now.", muttrade jag mot mina armar och hörde en suck bakom mig. Hon slog sig ner på stolen bredvid mig och mumlade något att jag skulle lägga av. För tillfället orkade jag inte argumentera emot som jag vanligtvis brukade göra, istället lät jag huvudet ligga kvar i mina armar på köksbordet och lät klockvisarna på väggen ticka i mina öron. 

"Liam, I hate to see you like this!", en ny röst kom in igenom dörren och med rödsvullna ögon tittade jag snabbt upp på den blondhåriga tjejen som nu kommit och ställt sig bakom mig. Eftersom hon alltid varit mig nära så kunde jag inte låta bli att le ett svagt leende mot henne. "I'm pretty sure she just had a bad day yesterday, but what about to forget about love for a minute and watch any movie with your two sisters for once?", föreslog hon plötsligt och lade sina två kraftiga armar omkring mig bakifrån. Klockan var lite över tolv på eftermiddagen och regnet låg som spön i backen, precis som det gjorde i princip i hela England just nu enligt vädret på telefonen.

"Yeah, sure.", sade jag lite mer uppmuntrande och ryckte på axlarna. "I'll just make the last call, you think it's stupid? I haven't done it today.", förklarade jag och såg hur mina två storasystrar tittade på varandra och sedan tillbaka på mig. Nicola, som var irriterad på Mel efter vad hon gjort mot mig, bara himlade med ögonen medan Ruth var mer uppriktig och nickade bekräftat på huvudet.

"Try her old number then, I mean.. Maybe it's just someone who's trying to destroy you?", förslaget var egentligen inte dumt. Självklart skulle jag testa på Melindas gamla nummer, jag hade faktiskt inte tänkt på det tidigare. Snabbt tog jag upp min telefon från byxfickan, klickade in under bokstaven 'M' och tröck direkt på ring. Inte ens en signal gick utan jag kom direkt fram till en telefonsvarare, jag antog att hon hade bytt nummer i alla fall..

 

Tio i tolv var jag vid den gatan Liam tydligt bestämt träff vid igårkväll. Allt kändes mörkare än det egentligen var tack vare regnet och den mörka himlen. Dessa hus som låg här såg obebodda ut och det var inte förrän jag väl stod i den lilla ödegränden som jag började ifrågasätta varför jag ens tagit mig hit. Min telefon hade jag glömt att ladda under natten så den var heldöd, som tur var så hade jag skrivit upp adressen hit. Jag ställde mig direkt under ett gammalt tak som stack ut lite mer än de andra för att slippa få mer regn på mig än nödvändigt samtidigt som jag såg mig omkring för att se om jag kunde se Liam. Hela tanken om att jag skulle få se honom idag, krama om honom och kanske till och med få dela säng med honom ikväll gjorde mig varm inombords, jag saknade honom så. Jag skulle just till att gå från den kusliga platsen och titta efter honom någon annanstans i närheten då en svart källarlik dörr öppnades och ut kom en stor svartklädd man. Eftersom jag inte alls kunde något om Liams säkerhetsvakter och deras utseenden så tog jag för givet att han var en av dom.

"You're looking for Liam Payne?", frågade mannen med en mörk röst. För hans ögon befann sig ett par svarta solglasögon och som klädsel var han helsvart. Han såg nästan lite läskig ut men eftersom han visste precis varför jag var här så nickade jag och gick stegen närmare honom. "This way, Madame.", han visade med händerna in mot den svarta dörren där jag lydigt tog stegen in, vad jag dock lade märke till var att han inte följde efter mig när jag klev in i den dunkliga och trånga 'källaren', i varje fall vad jag trodde att det var. Jag såg mig omkring och skulle just till att återvända bort mot dörren där mannen stod igen när han gjorde en gest med handen att jag skulle stanna där jag var. "He's in there.", flinade han och skrockade lite hastigt. Jag kollade mot den andra dörren mitt emot mig som även den var svart. Vaktens skratt gjorde mig osäker men vad hade jag för val, fanns Liam där inne eller inte skulle jag få se om bara några sekunder då jag tog ett djupt andetag, öppnade dörren och klev in i det mörka rummet och dörren bakom mig stängdes genast igen. 

"Hello? Liam?", frågade jag skärrat och försökte med en rynkad panna vänja mig med mörkret så jag skulle kunna se någonting. Jag försökte desperat leta efter någon lampknapp åt sidan men det enda jag kunde höra var små fotsteg efter musfötter eller andra ljud. Just när jag hittade något jag antog vara en lysknapp så hörde jag en ljus röst öppna sig och hela jag stelnade till. 

"Your stupid little whore, you were too easy to fool", skrattade hon och utan att se någonting alls så kände jag ett knytnäve som blev hårt slagen i min mage. "Did you really think Liam would change number just like that and come home for your pleasure?", skattade hon sedan och gav mig en fullträff precis vid min vänstra kind. Det var som att hon hade superögon då hon verkade kunna se väldigt bra medans jag inte ens såg vart jag stod. Jag behövde dock inte se något förrän jag visste vem det var som lurat hit mig och nu i efterhand hade jag också kunnat ana det, men jag var helt enkelt för dum. Jag gjorde några tappra försök till att slå tillbaka men märkte direkt att det var förjäves då jag inte såg något alls. 

"What do you want, Lindsey?", sade jag och korsade mina armar. Mer behövde jag inte göra förrän jag kände ett hårt slag i mitt huvud samtidigt som jag hörde smällen i mina öron, strax därefter antog jag att jag låg hjälplös och medvetslös på ett golv mitt i ingenstans..

---

Jävligt kort del och jag ursäktar för det. Känner just nu att jag inte riktigt har inspon för att skriva men ville ändå ha upp detta kapitel idag och då blev det som det blev! Som många av er anat så var det Lindsey som låg bakom SMSen och ja, vi får väl se vad som händer nu, right? ;) 

 

 

Lovade ju er att jag skulle dela med mig av våran Challenge där ni ställt frågor så självklart gör jag det!: 

(Har nyss testat ett nytt program med att redigera videor sååå det blev lite fail ibland. Sedan så råkade jag skriva att TIU hade premiär den 13 Augusti när det var den 20e, haha så jävla fult men jag hade setat med videon i flera timmar så jag pallade verkligen INTE att ändra, hoppas ni gillar det ni kollar på! haha)