"Kate, Is it not funny how about it's always you people waiting for?", konstrade jag och la armarna i kors samtidigt som jag tittade mot Kate som stod vid spegeln och drog sitt rosa läppstift över sina tunna läppar.

"Calm down, Liz. The concert started in two hours. And it take just fifteen minutes to went to the arena. We're in Bradford, a small place there everything is close to everyting", klargjorde Kate och hade nu börjat med att pyntat ögonen.

Jag himlade med ögonen och tittade på klockan. "One and a half, to be exactly.", rättade jag och satte mig på sängen igen. "You know, Niall don't like girls as wear too much makeup."

Mina läppar grundade ett litet flin och Kate kollade bak på mig med en irriterad blick. Hon suckade och återgick till spegeln igen. 

"Niall is not my boyfriend, we're just friends, right? as I've said to you in one year now."

"Hah, sorry. But I think you two should be a perfect couple.", konstaterade jag och la benen under mig. 

"Yeah, I know that you think that, but I don't like him in that way. End of this conversation.", klargjorde hon och gjorde ett hektiskt försök med att byta samtalsämne.

"How it feels to meet Zayn now then? after this two weeks away from each other?", jag log och suckade lyckligt. 

"It will be really fun to see him again. I've really missed him, too much.", yttrade jag och kunde inte låta bli att le åt tanken att jag faktiskt skulle träffa Zayn idag, efter två veckor ifrån varandra. 

En knackning på dörren hördes och både jag & Kate hoppade till av rädsla. Pappa kom in och det syntes mycket väl hur han granskade oss noggrant. 

"Mhm, Kate. Should you follow Niall home tonight then?", han skrattade retfullt och syftade på hur mycket hon faktiskt hade sminkat sig inför en liten konsert för killar hon känt i nästan ett år nu. Både jag och Kate skrattade med och det kändes så skönt att hon äntligen kändes som en i familjen igen.

"You're sick. No, actually not. But Liz should sleep over with Zayn tonight I heard.", hon blinkade mot mig och jag möttes pappa retfulla flin. 

"Yes, but I'm not ready to be grandfather yet. Remember the condoms.", pappa och Kate tjöt ut i skratt och jag kunde faktiskt inte förstå det roliga med detdär, men ändå så kunde jag inte låta bli att le åt dem. 

"Dad! don't say that. You're really awkvard. Get out of my room, now!", med ett protesterande tonfall så gick han ut ur rummet och jag kunde känna hur han höll tillbaka skrattet. Jag tittade på Kate och skakade löst på huvudet.

"You should be glad to have a dad like Don. He's a great dad and he love you with all his heart.", jag tittade med en förvirrad min mot Kate men kunde inte hålla tillbaka leendet. 

"I know. And I really love him too. He has helped me with more than I ever could imagine. I'm proud of call him my dad.", bekräftade jag stolt och tittade återigen på klockan. "Now we need to go. The concert started in one our." 

 

Jag hade gått på rätt många konserter med One Direction under det senaste året men denna konsert kändes helt speciell. Zayn var på hemmaplan och de alla fem killarna såg ut att vara extra uppspelta ,så det blev verkligen en grymt lyckad show. 

"Thank you for all of you as coming to see us. This is our last song at this concert, What makes you beautiful.", Harry hade ordet och tjejerna var som helt besatta. De skrek, apploderade och sjöng med. Liam började sjunga sitt solo i början och hysterin ökade i grader. Jag log även av tanken att detta var den första låten jag någonsin hört med dem, i mina kusiners vardagsrum. Att det var ungefär bara ett årsen allt hände, så snabbt, så svårt att tro och så svårt att glömma. Jag blev kär, jag förlorade den enda killen jag någonsin hade litat på och älskat med hela mitt hjärta, jag hade fått kontakt med min mamma igen, pappa och jag hade kommit varandra närmare och min passion för dans hade bara utvecklats till något bättre. Nu gick jag sista året i gymnasiet och var kär i en kändis som faktiskt var kär i mig tillbaka, han var kär i en sporttokig longboardtjej som älskade allt med dans att göra, vilket kändes så uppskattat. Min saknad till min bror fanns alltid där och den kunde ingen ta ifrån mig, men jag hade även med året lärt mig att bearbeta sorgen med hjälp av familjen, Zayn och resterande vänner.

 

Vi gick igenom den långa gången som ledde oss in till backstage rummet där killarna befann sig. Trots att Kate hade sett dem tusentals gånger förr så kändes hon ändå en aning spänd. Jag skrattade åt henne och förstod inte riktigt hur man kunde vara så galen i fem helt vanliga killar. Men ändå så förstod jag det eftersom de alla fem killarna var så hemskt snälla och goa. 

Vi kom in i rummet och Kate gick fort fram och kramade de andra killarna medans jag tittade mig omkring lite. I ena hörnet stod en svart skinnsoffa, å andra sidan stod ett kylskåp och även lite andra föremål. 

Louis kom fram till mig och gav mig en lätt kram, vilket även Liam, Harry och Niall gjorde sekunderna efter också.

"I think you wonder were Zayn is?", flinade Harry lite enastående och mina mingipor bildade ett stort leende. 

"Yeah, were he is?", jag tittade misstänkt på de alla fem killarna som bara såg konstiga ut. Vi blev stående i tystnad ett litet tag men Niall tog tillslut över ordet. 

"He's down with the lake beside the park at you.", jag gav dem alla en fundersam blick men jag hann inte säga något förrän Niall öppnade munnen igen. "Go to him. He has someting to ask you." 

Jag tackade dem alla med ännu en kram och skyndade mig ut genom den blotta dörren. 

 

Eftersom jag bara visste en sjö bredvid en park vid mig så räknade jag med att det var rätt sjö jag åkte till nu. Jag betalade taxichaffören och gick ut mot sjön där jag möttes av öppna armar. Jag sprang rakt emot honom och kände hur hans händer strök över min rygg, hans huvud vilade kring min ena axel och hur hans andetag luftade mot min hals.

Jag backade undan ett steg och tittade honom djupt in i ögonen och hela jag bara log. Samtidigt pressade han sina läppar mot mina i en perfekt kyss och höll om mig allt hårdare. 

"Now I'll never let you go.", viskade han i mitt öra. "I've missed you too much.", jag gnuggade min nästipp med hans samtidigt som mina lyckotårar rann ner. Lyckan att få vara i Zayns armar igen var obeskrivlig. 

"I'll want with you, forever. I'll never be without you.", vi satt på den kalla bryggan och tittade på solnedgången samtidigt som hans fingrar lekte med mina. 

"I'll never be without you either.", klargjorde jag och stirrade in i hans chokladbruna ögon. "Niall tell me that you should ask me something.", påstod jag och han log lite smått.

"Oh, Niall should not say anything about that."; Zayn suckade lätt men leendet på hans läppar försvann inte för det. "What have he said more?"

"Nothing more, so just tell me."

"Uhm.. I just would ask you if you want to move in to me in London?", hans fråga kom som en chock och hela jag stelnade till. Jag tittade storögd på Zayn som fortfarande såg säker ut. 

"I would love to, but I've school here and how should dad take it? I don't know.", svarade jag ärligt och min blick möttes ner mot vattnet. Zayn tog sitt pek och långfinger under min haka och vände mitt huvud mot honom.

"Your dad will be okay. You're eighteen now and we can go home everytime on my sparetime, and yours.", jag tittade på honom med en frågande blick och vände huvudet lite på snedden.

"But.. My school, then?"

Han började leta på något i fickan och när han fann det han letade efter så räckte han över en kuvert till mig. Jag tittade länge på det oöppnade kuvertet och sedan vändes blicken mot Zayn som smålog. "Open it."

Jag gjorde som han sa och försiktigt slet jag upp det vita kuvertet med en lapp inuti. Jag läste tyst för mig själv och när jag kommit till meningens slut så kunde jag knappt tro det själv. Jag läste om det flera gånger innan jag började inse vad som faktiskt hade hänt. 

 

 

"Zayn?! are you kidding me?", utbrast jag och tittade förvånat på brevet igen och sedan på Zayn. Han skakade allvarligt på huvudet och log sitt perfekta leende.

"Of course not. I would visit her what a good dancing you are and she agreed with me."

"My dream is to dancing in front of thousand peoples as love what I do. This is too much, Zayn. You can't do that for me.", sa jag svagt och tittade in i hans ögon. Han kupade sina händer runt mina rosenröda kinder och skakade på huvudet.

"If I could, I would give whole the world to you. I just helped you in the start, now it's your turn to visit what you live for.", skrattade han och pussade mig löst på munnen.  "And did you know what?" 

Jag ruskade på huvudet och tittade förväntansfullt på Zayn som flinade misstänksamt. "Your dad love this letter and the idea to move to me." 

Mitt ansiktsuttryck pressades ihop och jag förstod inte alls vad som faktiskt höll på att hända.

"Have you talked to my dad?"

"Yeah of course, and since he loved you, he let you go and follow your dreams.", jag sprack upp i ett evigt leende och blev helt mållös.

"Zayn.. I can never thanks you enough for what you did and do for me. You're an angel as Alex send to me. I love you with all my heart." 

"And I love you, my princess and my future wife.", jag fnittrade sådär tjejigt som bara tjejer kan när han sa det sista och mina glädjetårar blev bara fler. Från att för ett år sedan mått så dåligt att man nästan tagit livet av sig, till att må så himla bra är helt otroligt. Alltid vill jag vara med Zayn och Alex kommer alltid förbli i mina tankar. 

---

Lång och sista del! What do you guys think? var det som förväntat? bättre/sämre? Kommentera!

 

Detta är oxå sista novellen på några veckor. Nu vill jag oxå ha sommarlov och inte behöva tänka på så mycket annat än glass och bada ;) Vill passa på att tacka alla som stannat och kommenterat dagligen. Ni har seriöst gjort mina dagar och de dagar jag bara känner att jag verkligen inte orkat skriva så har ni gett mig kraften att lägga upp ett inlägg ändå. Ni är så underbara allihopa och tack för allt! Ni är så snälla och jag ser fram emot att påbörja en ny novell. Inte nu och kanske inte de kommande veckorna heller. Men när jag är tillbaka, då jäklar! Ha ett underbart sommarlov! Megakramar till er alla! ♥

---

 

 

 

Mamma log ett vänskapligt leende och jag kunde se hur ett flin lekte på hennes läppar. 

"Who's the lucky boy?", jag ryckte till och tittade upp på henne. Jag svalde hårt och ryckte på axlarna.

"No one anymore, I think.", svarade jag ärligt och suckade högt. Mamma tittade bekymrat på mig och rynkade lite med näsan. "I mean.. I texted him for a few hours and he didn't answer yet. Maybe he's busy but he can as well have seen already." 

Hon la sin ena hand på min och jag stirrade länge ut den smala, varma handen som låg ovanpå min innan jag tillslut besvarade hennes tag om min.

"If he care about you, he can't be to busy to answer.", konstaterade hon och även om jag visste att hon hade rätt så skulle hon aldrig förstå.

"No, it's not easy. We can't just say that about Zayn.. Because..", jag tog en kort paus och bröt våran ögonkontakt. "He's famous. He's famous all over the world and it's not easy to him that always answer."

Jag sneglade då och då upp på mamma som mest satt stumm i stolen mitt emot mig.  "We used to talk everyday, it was the best part of the day, but then I said that I'll take a break. I don't know, everything it's my fault and I'll understand if he ever would to talk to me again. He really cared about me, I was so lucky with him."

 

"Good luck tomorrow, hun. You'll always be the best on the stage no matter what.", vi stod utanför mitt hus och hon kramade om mig hårt innan jag tillslut lyckades trassla mig ur den. Jag tittade på henne och log ett svagt leende. När jag tänkte efter så har jag haft det riktigt.. Bra idag. Med mamma. 

"Shouldn't you coming?", frågade jag lite besviket och min blick mötte backen. 

"Yeah, I wanted to. But I thought you don't would liked it."

"Of course I would. I would love it.", jag tittade uppriktigt upp på henne som nu log ett större leende än någonsin, vilket bara fick mig att öka storleken på mina mungipor också.

"Okay, see you tomorrow then.", hon satte sig snabbt i bilen och körde iväg. Jag tittade efter bilen tills den inte längre var utom synhåll.

Jag trampade upp för vår stora stentrappa och klev in genom dörren, till min förvåning stod skor jag inte riktigt kunde känna igen i hallen. Jag sparkade fort av mig mina lila vans och gick in till rummet där jag möttes av en chock. Pappa och Kate satt i vardagsrums soffan och tittade på tv. De fick snabbt syn på mig och gav med sig ett leende båda två, något som skrämde mig en aning.

"Kate? what are you doing here?", frågade jag förvirrat och tittade mot Kate.

"Your dad has something to say you. It's a good news."

Jag blickade åt pappas håll som harklade sig innan han tog över samtalet. "It turned out that Mike not only killed our Alex. He was already inscribed in the registers for along time ago. He has tried to killed people before and assaulted girls." 

Jag tittade storögt åt de två människorna i vårt vardagsrum och kunde inte riktigt ta in det pappa just sa. Hörde jag just rätt? Jag lät han fortsätta. "That's why Kate not learn to witness, they took him directly. To the rehab for younger, there he holding home."

Jag nickade glatt men var fortfarande chockad och förvirrad över hur allt hade gått så snabbt på bara så väldigt kort tid och imorgon skulle jag redan ha min första dansuppvisning ensam. 

 

"Liz?", dörren öppnades och in kom Kate. "Are you crying?", jag torkade mina tårar och förstod att det nu var försent att komma med någon ursäkt, så jag bara ryckte på axlarna. 

"I miss you, I'll have my best friend back.", Kate kramade om mig och jag lutade huvudet mot hennes axel. 

"Yes, and that you've got.", hon strök sin hand över mitt huvud och jag kunde känna hennes regelbunda andetag. "But, tell me the real reason.", det lät mer som ett påstående än en fråga och det fövrånade mig att hon lät så allvarlig. 

Jag berättade om Zayn, om smset och att han inte alls hade svarat, om Alex och om mamma.. Om hur jag kände. hon fortsatte att vagga mig fram och tillbaka medans mina tårar föll ner. 

"Zayn is a good guy. Give him time to think about it. Exactly as he did for you.", hennes ord väckte min uppmärksamhet och jag tittade snabbt upp på henne samtidigt som mitt huvud gav med sig en kort nick. Hon hade rätt. 

 

"Okay boys, are you ready for our last interview now?", Louis tittade uppmanande på oss andra som bara nickade. Vi var nog alla trötta efter en lång förmiddag och ännu var den inte över, långt ifrån. Niall och Louis var extra exalterade och hade hållt igång hela morgonen, vilket inte var så uppskattat av oss andra, men eftersom Niall skulle hem till Irland ikväll och Louis skulle hem till Eleanor så lät vi dem hålla på. De var verkligen som två småbarn när det väl började. Jag log snabbt åt dem och satte mig ner i Liams fotölj. 

"Zayn.", började Harry och jag tittade snabbt på honom. "How's you and Lizzy?" 

"Shit", svor jag tyst för mig själv och tog händerna för huvudet. Jag hade haft så fullt upp hela tiden att jag helt glömt bort hennes sms. Jag suckade högt och tog upp mobilen, klickade fort upp Lizzys sms och bestämde mig snabbt för att svara. 

 

 

Det fick bli ett enkelt sms jag skickade iväg och jag hade inte tiden att tveka denna gång. Hon förtjänade ett svar, men det skulle hon få på riktigt när jag åkte hem. Jag hade även tänk att hinna se hennes dansuppvisning som började sju ikväll. Jag tittade hektiskt på klockan på min arm och pustade ut, den var bara halv tolv ännu och vi skulle sitta i en 30minuters-intervju, sedan skulle jag fara hem direkt. Telefonen burrade till och svaret ifrån Liz kom snabbare än förväntat. 

 

 

I detta sms kunde jag direkt tyda att något var fel och ikväll önskade jag inget annat än att allt skulle lösa sig mellan oss. Att det kunde bli vi igen. 

"Hey, Zayn!", jag väcktes upp ur mina tankar egnom att Liam viftade med sin hand framför mitt ansikte. Jag tittade irriterat på honom som nu flinade. "This is our last time together for a few weeks. Focus!"

De alla fyra skrattade vilket gjorde att jag inte heller kunde hålla mig ifrån att skratta. Hur skulle jag klara mig utan dessa killar i tre veckor? 

 

Jag tittade ut bakom den stora redån och såg människorna bara ökade och ökade, platserna fylldes och ljudet inne i den stora teatersalen ökades. Jag tittade länge efter någon jag kände igen och jag log av glädje när jag fick syn på både mamma och pappa, de gick in tillsammans och även farmor tillsammans med Kate. Kanske hade de alla blivit sams igen. 

"Okay, is everyone ready to do a really nice show tonight?", Emma klappade sina händer som ett tecken till att vi alla skulle rikta vår uppmärksamhet till henne. Jag tog bort huvudet från redån och tittade på Emma och de andra dansarna. Hon berättade hur vi skulle gå ut och hur vi skulle göra mellan danserna. Just nu kändes det riktigt bra. 

Efter tredje nummret var det äntligen min tur att dansa solo. Jag hade övat extra mycket på de osäkra stegen och när jag hörde hur Thrift shop sattes igång i högtalarna så insåg jag verkligen hur taggad jag var för detta. Jag ville göra mina föräldrar stolta, jag ville göra Emma stolt, jag ville göra Alex stolt, men framförallt, jag ville göra mig själv stolt. Jag gick upp på scenen med ranglande ben och kunde inte få bort den känslan av nervositet som fanns inom mig. 

Jag tittade ut på publiken, jag mötte mamma & pappas ögon, jag blickade snabbt på Kate och farmor men min blick fastnade på killen i mitten av publiken, killen med svarta håret som satt och applåderade. Zayn, var det verkligen han? 

"You were so fantastic, darling. I'm so proud of you.", pappa kramade om mig hårt. 

"Yeah, me too. You're really good at dancing, almost better than me.", mamma skrattade retsamt och kramade om mig i en mjuk kram samtidigt som hon viskade något jag inte riktigt kunde höra så jag bad henne säga det igen.

"I think you have visit. Go out there.", sa hon högre denna gång samtidigt somhon nickade mot utgången. Jag tittade först förvirrat på mamma. Sedan på farmor, Kate och pappa som bara nickade på huvudet. Jag suckade och gick mot dörren dit de pekade. 

 

Jag stelnade till när jag såg honom, Zayn, den finaste killen i hela världen stod några meter ifrån mig. Sakta gick jag fram emot honom och han gjorde även lika. 

"What are you doing here?", frågade jag lågt och kände hur mina ben vek sig lite. Jag såg hur han log och han gav mig sin mystiska min igen. 

"I can't miss to see my loves first dance show.", hans leende ökades och hans vita tänder glänste i solskenet. "You were the best out there and you..-" 

Mer hann han inte säga förrän jag befann mig i hans armar. Mina tårar föll ner och jag la huvudet lutat mot hans bröst, andades in hans doft och tittade sedan upp på honom. Det fanns inte ord till att beskriva hur mycket jag hade saknat honom, hans kramar, den trygghet han gav mig, hela han. 

"Zayn.. I.-", började jag men han avbröt mig snabbt. 

"Just forget everything and live for the moment, right?"

"I love you.", jag fortsatte att titta in han i ögonen och äntligen hade jag fått haft det sagt, det jag ville ha sagt i flera dagar nu. 

"I love you too, more than everything.", jag log stort samtidigt som hans läppar möttes med mina. Jag kunde forfarande inte tro att detta var verkligheten. Allt var så overkligt. Men just nu, kunde jag inte låta bli att vara lycklig. 

---

Det blev en riktigt lång del nu. Varför? för att det är sista delen. Nästa del, (del 40) kommer att bli ett "ett år senare"- inlägg. Men jag hoppas att ni gillar denna del. Kommentera gärna vad ni tyckte! Nästa del kommer även senare idag. 

 

Anlednigen till att denna del blev lite senare än tänkt är för att jag vaknade sent. Haft en riktigt kul kväll igår. Mina ben gör så sjukt ont, min röst funkar knappt och hela kroppen lider av träningsverk av allt dansande. Men hade en lyckad kväll och en skitbra start på sommarlovet och med det ville jag bara säga att jag hoppas ni alla hade en bra kväll igår och även resten av det resterande dagarna! kramis :) 

 

 

Efter den stora intervjuen för några dagar sedan så har allt rullat på som vanligt och trots omständigheterna så har Zayn hållt sig i skinnet riktigt bra faktiskt. Dock märktes det att han inte var lika koncentrerad på sitt arbete när vi väl jobbade, men det jobbigaste var nog att han aldrig ville göra något. Så fort vi frågade så ville han hellre vara ensam i sin lägenhet, vilket resulterar till en dålig stämning i hela gruppen. 

"Harry!", jag väcktes upp ur mitt tänkande när jag hör ljud och Liam som ropade utanför dörren. Han lät stressad så jag reste mig snabbt upp ur soffan och nästan småjoggade fram till den låsta dörren och när jag hastigt öppnade den så möttes jag av två allvarliga killar. Jag kunde nästan inte hålla mig ifrån att skratta när jag såg deras ansiktsuttryck. Fast trots det så försökte jag att hålla mig lugn och inte göra sån stor grej av det. 

"Louis, what's it?", frågade jag och tittade på både han och Liam som båda såg ut att vara riktigt andfådda. 

"Hurry up! A man hit Niall in his face.", svarade Liam. Jag tog fort på mig skorna och gick ut ur dörren. 

"Where?"

"Just here outside. He laying on the ground and we needed your help to set he up.", klargjorde Louis som kom rusande efter mig med Liam efter sig. 

Jag sprang ut på gatan och såg ingen Niall så långt ögat kunde nå. Jag tittade hetsigt på Louis och Liam som nu nästan inte kuna hålla sig ifrån skratt. 

"You, Haz. Look there!"

Jag hann knappt vända mig om förrän jag kände hur något stort och kladdigt for rakt upp i mitt ansikte. Jag fick syn på Niall som stod helt på egna fötter och de alla tre vek sig av skratt. Och det var då jag också insåg att detta var ännu ett av Louis idiotiska skämt. Jag tog bort kladdet från ansiktet och stirrade illsket på de tre skrattande småbarnen på gatan. 

"What the hell? was what that for?", fräste jag och de blev genast tyst. "And what it that?", jag tog bort ännu mer av det vita kladdet på ansiktet. Liam och Niall satt helt tysta på gatan medans Louis fortfarande flinade.

"Calm down. It's just plain cream.", han reste sig upp från backen och hans flin ändrade till något seriöst. "Sorry, but we really had boring and you should see your face when you open the door."

"Rather not.", konstaterade jag och skulle precis gå in genom den stora porten igen när Liams ord hejdar mig.

"Don't be mad. Follow us to Zayn instead?", utan att tänka efter så nickade jag tyst och vi gick gatorna bortåt för att sedan komma till Zayns lägenhet. Arg? vadå arg? jag var inte arg.. Bara lite.. trött.

 

Vi alla fyra stod utanför Zayns dörr och vi väntade länge innan vi tillslut hörde fotsteg komma emot dörren. Zayn öppnade och han verkade inte alls så glad att se oss, tvärtom, han gjorde någon påfrestande min, gick sedan in till vardagsrummet igen men lämnade ytterdörren öppan som ett tecken på att vi kunde komma in. 

"Close the door after you.", mumlade han från vardagsrummet och jag tittade drastiskt på de andra som såg lika frustrerad ut dem också. 

"It's really nice to come to you, Zayn. Very nice.", klagade Louis och slog sig ner i fotäljen bredvid soffan. 

"Sorry boys, but I'll just be alone right now.", började Zayn och rätade till sin sittställning i soffan. 

"No, we'll never leave you alone when you're sad. It's the worst feeling ever.", fastställde jag och tittade på de andra som nickade instämmande. "But Zayn, have you talk to her since the day when you leave Bradford?" 

Han ruskade stadigt på huvudet och bet sig själv i läppen innan han slutligen tog ordet. 

"No, She had funeral for Alex yesterday and I text her then.", han suckade. "But she seems don't care anymore."

"What do you text her?", definerade Liam och tittade villigt på Zayn som bara skakade på huvudet. 

"I say that I'm really missed her and such things."

"And?"

"And.. She text me this back.", han tog upp mobilen och visade oss alla smset. 

 

 

Jag tittade frågande upp på de andra killarna. Niall såg lika undrad ut som jag, Zayn såg helt förstörd ut medans Louis bara log. 

"Zayn.", Louis väckte Zayns uppmärksamhet och satte honom på plats. "Do you really want her, right? what do you doing her? Fight for her and don't sitting her with your fat ass in a couch." 

"Actually, she has her dance show in a few days ago. Should I go?", frågade Zayn osäkert och tittade med glänsande ögon på oss. 

"Yes.", hojtade vi alla fyra i kör på varandra och Zayn, för första gången sedan dagen han kom tillbaka från Bradford, så log han ett riktigt leende. Äntligen. 

 

Jag tänkte på gårdagen. Mycket blanade känslor bubblade upp men det jag tänkte mest på var mamma och smset ifrån Zayn. Jag saknade verkligen honom. Varför skulle jag hela tiden spela så svår? varför skulle jag hela tiden försöka låtsas som om jag inte brydde mig när jag egentligen gjorde det? 

Jag låg i sängen och tröck snabbt på låsknappen i mobilen och blev helt chockad över vad klockan var. Tre på eftermiddagen, redan? 

Jag sket i klockslaget och rusade upp. Tog på mig mina svettluktande gamla mjukisbyxor, en magtröja och sprang fort ner. Jag hade uppvisning om två dagar och jag ville bara att allt skulle bli perfekt, vilket det inte lära bli om jag inte tränade nu. 

Jag sa snabbt hej då till pappa, for upp på longboarden och åkte snabbt till vår replokal. Emma, min tränare, visste anledningarna till varför jag aldrig kom på träningarna, först var hon osäker på om jag verkligen skulle göra min egen solodans i showen, men ändå lyckades jag övertala henne och nu vill jag verkligen inte göra henne besviken. 

Det kändes tomt att vara här inne. Stora speglar överallt och jag kom att tänka på när jag sist var i just denna lokalen, så dansade jag inför en kille jag bara vetat av i mindre än två dagar. En kändis dessutom. Jag sträckte ut mig framför spegeln och rätade på hela kroppen. Jag visste inte mycket just nu, men jag visste en sak iallafall, och det var att jag behövde Zayn. 

Jag satte mig i hörnet där jag och Zayn pratade i säkert en timme, platsen där jag hade öppnat mitt hjärta för en praktiskt taget främling. Men ändå så kändes det så rätt att berätta det för honom och jag ångrade ingenting. 

Jag tog fort upp mobilen ur vänstra fickan, klickade upp Zayn i meddelanden och visste precis vad jag behövde göra. Men jag tvekade länge, väldigt länge innan jag slutligen tog modet till mig att skicka iväg det, och när det var skickat, så kändes det faktiskt bra. 

 

---

En utav de längre delarna jag har gjort i denna novell, men hoppas ni gillar det! Men vet ni vad? JAG HAR SOMMARLOOOV! WIIIHOO! 

 

En sak som däremot är kanske lite tråkig är att jag kommer avsluta denna novell snart. Min insperation är just för tillfället på noll, men jag har kommit så långt att jag iallafall vet ett bra slut på det hela. Jag är ledsen för en kort novell men jag tänkte faktiskt ta lite sommarlov från allt skrivande och bloggande också i några veckor. Jag hoppas ni förstår. Men iallafall, denna är inte slut än och jag kör förmodligen upp till del 40+! ;) 

 

 

 

Dagarna rullade på. Det var sommar och sol men för det mesta så tillbringade jag min tid inomhus. Att vistas bland andra människor just nu var inte direkt någon höjdare från min sida, inte nu iallafall. Jag hade tröstätit massor med frukter och godis, lyssnat på Little Things om och om igen, allt endast för att påminna mig själv om Zayn. Jag saknade honom, riktigt mycket. Men samtidigt visste jag att jag behövde denna tid, min ensamma tid där jag bara kunde få vara ifred och tänka igenom allt som hänt. Kate hade jag däremot haft lite kontakt med under dessa dagar, vilket kändes, efter allt som hänt, riktigt bra att ha en vän som henne, även om hon svek mig så otroligt mycket. Men nu, idag, så var dagen inne, dagen då jag var tvungen att ta farväl av min älskade broder, en allra sista gång. 

 

Jag stod framför spegeln med samma tanke som varje gång. Varför var jag så ful? varför var jag inte typen som hade mängder med smink, hårprodukter eller andra tjejgrejer? varför var jag så onormal? Men den största frågan var; kunde jag ha på mig det här? skulle Alex accepterat denna klädsel? Fast jag kom även att tänka på det han ofta sa till mig när han såg mig vid spegeln; You don't need to be someone else. You're my sister, and for me, you're cool and I'm very glad that you don't is like the other girls. Något jag alltid kommer att bära med mig.

Men det slutade iallafall med en vanlig mörk outfit, en sån som jag visste att Alex skulle ha gillat. 

 

"Are you ready?", pappa stod tårögt framför hallens spegel och granskade sig noggrant innan våra blickar möttes och han log ett sånt där tillgjort leende till mig igen. 

"Yeah, I think so.", ljög jag och gjorde ett lika krystat leende tillbaka. Vi gick tillsammans ut till bilen och åkte bort till kyrkan som låg lite på sidan av. Väl där möttes vi av nästan hela släkten från pappas sida. Aldrig hade jag sett hela släkten samlad på det här viset förr. 

 

Det var tungt och jobbigt att sitta i kyrkan. Jag och pappa satt längst fram och jag hade inte ens tankarna i bakhuvudet att vände blicken bakåt. Allt jag såg var den stora kistan. Kistan där Alex låg i. 

"Alex was very lovely, kind and good at to many things. But one thing he really loved, was his own twinsister as would to say something." 

Jag nickade tveksamt på prästen som talade som en bekräftelse på det han just sade. Jag gick långsamt upp och släppte inte blicken ifrån pappa en ända gång. Jag hade övat i timmar för detta tal, jag tog upp lappen ur min bakficka och började läsa innantill. 

 

"Hi everyone. Nice to see you all and thank you for coming to a last goodbye to my brother." , jag tittade upp och såg att hela Alex fotbolls- och hockeylag var här, Kate satt näst längst fram och människor jag aldrig sett förr satt även där. Jag svalde hårt innan jag motvilligt fortsatte. 

"Me and Alex was very close to each other. He wasn't just my brother, he was my best friend too. I've lost to many people in my life, and Alex has always helped me about this things. He promised that it should be me and him forever, but now.. He's leave me, and it's really hard for me. I have pretty hard to take people into my life, just because I've been betrayed and left to many times. But did you know what? everyone as has left me, are still alive in the world. I can see them everyday if I just want. But him I never wanted to lose, just leave me. He leave me in the world alone and to know the fact that I'll never see him again, it hurts. Words can't describe my pain." , jag tog ännu en kort paus och lät tårarna sakta rinna ner från mina kinder. 

"But he leave me not all alone. Before he left the world, he tell me everything I wanted to know. He tell me that never give up, stay strong, still dancing, take care of my dad and finally, Live for him. And for a few days ago, I stood beside the railway. I was so sad, I don't knew what I did, but in the last second, my cousin stopped me, and I'm really glad for that." "I know that people want to say goodbye to Alex soon and yes, he'll. But not me. I know that he's with me and my side everytime. He look down on us right now and I know that he's proud. I love him and I'll always miss him, but the word he said to me, it's word I'll never forget and those word, I'll live for them and for him. Of course I want him back, more than everything. But I know that he even is on a place there he feels better, and I'm proud to call myself his sister. All our memories we have, I'll never forget them. All this seventeen years old we might together is always in my mind, and a part of me will always miss him. Thanks." 

 

Människorna runt omrking mig grät och applåderade. Men det var först nu jag insåg en sak jag aldrig såg tidigare. Där, längst bak på sista raden satt människan jag avskydde med än allt annat. Hur kunde hon veta och vad gjorde hon här? Prästen tog över ordet medans jag återgick till min plats och jag såg tystlåtet på pappa som både log och grät. 

"You're so beautiful, my girl. I'm sure that he think the same."

Han armar vilade runt om mig och jag lutade huvudet mot hans axel. Men tankarna om mamma ville inte komma ut ur mitt huvud. Jag röck till och viskade allvarligt till pappa. 

"Dad, why is Sophie here?"
"Sophie, who? your mother?", frågade han och det förvånade mig att han verkade vara så lugn. Jag nickade och han bet sig snabbt i läppen. "I tell her, I thought that even she's a bad mother, she deserves to know." 

Jag suckade på honom och gav prästen återigen min uppmärksamhet. Minnerna om Zayn kom plötsligt upp i mitt huvud, tårarna blev fler och jag insåg snabbt hur mycket jag egentligen skulle vilja ha honom här, hos mig, just nu. Nej, jag var alldeles för känslig för att tänka något alls nu. Jag ville bara hem till min säng. 

---

Jaha, ännu en jobbig och sorgsen del. Vad tycker ni? hur kommer det bli mellan Liz och hennes mamma? kommentera! :)

Att vara stark var inte så lätt som jag trodde. När killarna plötsligt började prata om Lizzy kände jag bara att allt bara ville ut. Mina tårar brast och jag kunde känna Nialls händer stryka över min rygg. Det kändes så otroligt bra att ha sånna äkta vänner, men ändå så kände jag mig så tom och ensam. Det var riktigt jobbigt. 

"Zayn, do you really want to go to the interview today?", jag gav Liam en svag nick samtidigt som jag torkade bort tårarna. 

"Yes, of course. It's a such big interview, every famous person has sitting in their couch. It's our lifes chance."

Jag tittade mot killarna som log tacksamt åt mig. Det syntes hur glada dem var för det jag just sa. Jag kunde heller inte låta bli att pressa fram ett leende som Louis genast såg och blev allvarlig igen. 

"But, Zayn. Whatever you do, never give up on her. You two are really cute together and you like her very much, right?"

"Yeah, of course I do. But..-"

"No but.. Louis is right, if you really love her, prove it. Don't let hers fear and words prevent you.", flikade Harry in och jag vände blicken över till Niall och Liam som bara log. 

"Yes, but how?" 

"I don't know. It must come from your heart.", jag nickade åt Louis och fortsatte att peta i maten. "Okay, let's go to the interview. Lou will waiting for us there and fix us before we going in." 

 

"Liz!", jag vaknade med ett ryck och såg pappa komma in genom dörren med en stor bricka i handen. Långsamt satte jag mig upp, sträckte ut armarna och gnuggade mig sedan i ögonen innan jag slutligen tittade på pappa. "Goodmorning sweetheart, did you know what?" 

Jag gäspade stort och skakade förundrat på huvudet medan pappa satte sig på sängkanten och gav mig brickan som bestod av varmt tevatten, en tepåse och två mackor. Jag tittade länge på de frestande mackorna och mitt favorit-te och kunde bara inte motstå lockandet. Jag tog en tugga av mackan och lät den gå ner i magen blandat med teét.

Jag satte mig ordentligt i sängen och tittade undrande på pappa som med såg lurig ut. "What do you want?"

Frågade jag tillslut efter en evig tystnad. Han gjorde en av sina vanliga hostningar och började tillslut tala.

"You have slept until now. A whole day. The clock is half past two now.", medans han sa det så tittade han länge på sin armklocka innan han sedan vände blicken upp på mig igen. Jag höjde ögonbrynet högt men jag valde att låta honom fortsätta medans jag lät mackan i min mun slinka fort ner i magsäcken.

"We never got speak yesterday after that Zayn come here.", började han och drog efter andan. "What did you find?"

Jag stannade upp i mitt ätande och tittade varsamt på pappa som log sitt vänskapliga leende som fick mig att känna mig en aning tryggade i situationen.

"I don't know. I said that we should take a break and he was alright with that.", suckade jag och tankarna om gårdagen kom tillbaka. Jag minndes vartenda litet ord, mening och speciellt dendär sista kramen han gav mig. Just nu kände jag mig så.. Ensam. 

"And it wasn't good, or what?, jag gav honom en oförstående blick och rynkade pannan. "I mean.. That he was alright about it?"

Jag ryckte på axlarna och tog återigen upp mackan. "I don't know. But he seemed don't cared anyway."

 

"Dad, Take the TV on.", han gick snabbt upp ur sängen och satte på Tvn. Jag grabbade tag om kontrollen och började genast zappa mellan de olika kanalerna. Ingenting bra verkade gå på TVn och jag skulle precis stänga av den igen då jag slutligen fastnade för en kanal där jag genast kände igen dem alla fem som satt framför skärmen. Jag tittade på pappa som gav mig en orad blick.

"Should you really see this?"

"No, properly not, but only that see Zayn like this is big for me, I really miss him. Let me.", han tänkte precis öppna munnen för att svara när jag medvetet klickade på ljudknappen och ljudet stod nästan på max. 

"So guys, how it feels with everything right now? your third album released in December, are you excited?", den kvinnliga intervjuaren log stort mot killarna och Niall tog snabbt över ordet. 

"Yes, you took my words out of my mouth." , tillade Harry och skrattade lätt. 

Jag saknade dem verkligen och det kändes så konstigt att se dem genom TVskärmen. Zayn såg dock väldigt nere ut, då och då kunde han le men jag kunde enkelt genomskåda det. Och det kändes riktigt jobbigt. 

"Okay Zayn, let us once and for all to know, who's the girl you spend your sparetime with? it's your girlfriend?", killarna tittade undrade på Zayn som tog emot micken av Liam. 

"Uhm.. Not anymore." det kändes jobbigt när han sa det men samtidigt så var det jag själv som hade ställt mig i denna situation själv, så jag skulle inte yttra mig om något. 

"I was really stupid, I did a big mistake as I really regret. I'll not tell you everything, but I can promise that I was stupid and really regret it." , hans röst lät vek och jag kände hur tårarna sakta men säkert spred sig över mina kinder. Jag lutade huvudet mot pappas axel och han strök mig ömt över huvudet. 

"Aww, so cute. Do you think that she looked at this interview?" , frågade kvinnan tillslut och jag såg hur han var tveksam med svaret. 

"Okay, do you want so say something to her in case she look?", han fick återigen killarnas blickar och såg för första gången under hela tiden riktigt säker ut på det han nu skulle säga. 

Jag torkade fort bort tårarna och tryckte snabbt av TVn. Att titta på denna intervjun var riktigt jobbigt även om jag helt och hållet fick skylla mig själv. Det fanns inte ord till hur mycket jag saknade Zayn och hans närhet. Att bli omfamnad av pappa var absolut inte samma sak, inte alls samma trygghet. Jag drog en långsam suck innan jag återigen vände upp blicken på pappa som småflinade. 

---

Kommentera och gör min dag! Kom gärna med era åsikter, är kul att veta hur ni fina läsare tycket och tänker! kram :)

 

Med huvudet som värkte, ögonen som sved och kroppen som skakade tittade upp jag på pappa som redan var påväg upp ur sängen för att gå och öppna ytterdörren. Han tittade efter mig innan han gick ut och gav med sig ett fakeleende. 

"Are you okay, my princess?", han ställde frågan som jag egentligen inte ens skulle behöva svara på. Jag suckade högt och lutade huvudet bakåt på den kudden som Zayn senast igår låg på. 

"No dad. I'm not okay. I'm tired and overwhelmed. Go down and open the fucking door. Bye.", jag kände hur jag bara höjde rösten mer och mer och pappa tittade chockat på mig. Jag brukade inte alls tala så till min egen pappa, men just nu stod ingenting rätt till. Just nu visste jag varken ut eller in. Vem var jag egentligen? Han gav med sig en lätt suck innan han snabbt lämnade rummet med dörren öppen så ljuset sken rakt in i rummet. 

Jag la händerna i huvudet och suckade långsamt innan jag med släpiga ben masade mig ut ur sängen och gick mot dörren för att slutligen stänga den helt. 

Men jag kom bara till mitten av rummet då jag ser ett huvud sticka in genom dörren. Med sitt svarta hår, sina bruna ögon och sitt leende som inte alls lyste så klart som det brukade tittade han med en sorgen blick på mig och hela jag stelnade till när jag fick syn på honom. 

Jag tittade direkt ner på min klädsel och insåg att jag faktiskt endast hade en pösig gammal tjocktröja efter pappa på mig. Men eftersom det bara var självaste Zayn som stod decimeterna ifrån mig så gjorde det inte så mycket vad jag hade på mig. 

 

Han satt i soffan och jag satt i min säng. Aldrig hade det vart så spänt mellan oss. Inte ens första gången vi var ensamma tillsammans kändes denna hemska känsla inom mig. 

Zayn harklade sig hastigt och jag blickade snabbt åt hans håll, men lika fort vände jag tillbaka blicken mot golvet. 

"Maybe we can go out and take a lunch? and talk about everything.", frågade han tillslut och jag gav honom en iskall blick innan jag med en hård ton besvarade honom frågan.

"Zayn, there is nothing to talk about..-"

"Please. Give me just some hours.", hans tårar var inte långt ifrån att falla och var det något jag verkligen inte klarade så var det att se någon jag verkligen älskade att gråta. Jag suckade och gav honom en skyldig blick innan jag till min förvåning gav med mig en svag nick, som en bekräftelse på hans fråga. 

"But I'm really tired. I've not slept nothing tonight. And I looks like a homeless dork, as your fans call me.", han tänkte precis säga något när jag fortsatte. "But just a minute. I'll just change clothers, then we can go." 

-

"Is the coffe good?", Zayn log ett svagt leende på mig och jag ställde långsamt tillbaka koppen på bordet och tog av mig mina svarta solglasögon. 

"Zayn.. We can't just go here and just pretend that nothing has happend.", jag bet mig försiktigt i läppen. "You going home to London tomorrow. And I'll that we take a break from us. I want that we waiting with us in a few day and see what's happend." 

Han nickade förstårligt och la huvudet i hans händer, han andades högt och det syntes att han gjorde allt för att hålla tårarna borta. "I'll just say that I'm sorry too. I was really stupid that not told you the truth direct. And just so you know. I'll always love you. I'll always be waiting for you. You're always the reason to my smile, everyday." 

Hans ord fick mig att rysa till och även mina tårar trängde sig fram, men jag lyckades att hålla dem inne jag med. 

"I really love you, you're my first and probably my only love too, but right now, I'll just be single. I almost can't take care of myself now, I really need time for myself so I can be myself again. Then, when I've found who I'm again. I'll be back for you." 

"And I'll always been waiting for you. And you can always call or text me, everytime. You're everything for me." 

 

Vi kramades länge innan vi slutligen gick skiljda vägar. Imorgon skulle han åka hem till London igen och jag skulle stanna här i lilla Bradford. Det skulle bli jobbigt att inte längre kunna kalla Zayn för min, eller att ha honom att vakna upp till, eller att kunna ha någon som tog hand om mig på ett annat sätt. Men ändå så visste jag att allt tar tid. Det som har hänt har hänt och tar mer än en dag att bearbeta. Saknaden till min bror kommer alltid finnas där, den kommer aldrig försvinna, hur mycket jag än vill. 

 

Klockan var halv nio på morgonen och konstigt nog så var vi alla vakna. Jag och Liam hade tagit äran att hämta Zayn på flygplatsen medans Louis och Niall skulle fixa någon mat så vi så fort som möjligt kunde komma till intervjun. 

"I hope that Zayn are okay, now.", sade Louis och tittade på Niall som bed sig i naglarna. 

"What if it he's not?"

"Calm down boys. Zayn will be alright. Even if he would feel bad when he coming, I know that he can fix that interview even then. He's strong.", konstaterade Liam och öppnade ytterdörren. Jag nickade instämmande och gick tätt intill Liam till bilen och vi for snabbt iväg till flygplatsen. 

 

"Zayn, you look pretty good after all.", skrattade Louis och kramade om Zayn som knappt hann komma innanför dörren.

"Thanks mate.", svarade Zayn, inte alls lika muntert, men jag kunde ändå inte höra någon ånger eller irritation i hans tonläge. Han var näst intill helt som vanligt. 

"Tell us about you and Lizzy now.", klargjorde jag och slog mig ner på stolen bredvid Niall och började ösa på mat. Liam och Zayn kom sakta efter och Zayn bara ryckte på axlarna.

"I don't know anymore. She must get time to herself, it's really hard that lose a brother and especially when they were so close to each other. Then that it was her best friends boyfriend as did it. I can't imagine her life right now." 

Han såg till en början ut som vanligt, men jag misstog mig. Bakom det fakeade leendet döljde sig en sorg, en sorg som nu bara ville ut. Tårarna kom och det var som vanligt otroligt jobbigt när någon av oss inte alls mådde bra. 

---

Vad ska hända nu då? Nästa kommer ikväll om ni kommenterar lite! ;) 

Efter samtalet med Mike så var stämningen mellan mig, Niall och Harry jobbig. Ganska pinsam faktiskt. Vi gick runt i tystnad bland de olika hyllorna tills vi hittade något vi ville ha. Jag antog att vi alla var inne i våra egna tankar att ingen av oss ens tänkte på att prata. Inte hade dom kunnat gjort slut? då skulle väl Zayn ha sagt något till oss först? Jag suckade högt och gick långsamt vidare till nästa hylla. 

"Okay guys, we really need to talk to Zayn about this.", konstaterade Niall och tittade på mig och Harry. "Have anyone of you did it?" 

Vi alla tre stannade upp i vårat handlande och tittade frågande på varandra, som samtidigt skakade på huvuderna.

"No, not since the day he leave us.", svarade Harry snabbt och stirrade på mig. Jag ryckte på axlarna och tittade mot frysdisken lite längre bort. 

"We buy that we need to our breakfast now and then we going home to Liam. After that, we'll call Zayn."

Både Niall och Harry tyckte det lät som en bra idé och nickade instämmande. 

"He must also come here tomorrow to our important interview, otherwise Paul will be angry.", klargjorde Harry efter ett tag och både jag och Niall höll med. Det är ju ingen intervju med One Direction om inte alla är med. 

 

Vi kom hem med en matkasse i handen och till våran förvåning var ytterdörren uppen. Vi steg in i lägenheten och fann Liam sittandes i soffan. Han såg lite förvånad ut samtidigt som någon slags rädsla gömde sig bakom de oskyldiga bruna ögonen. 

"What have you boy been?"

"We just buy some breakfast, as you write in your letter.", svarade Harry lite nonchalant och gick vidare med kassen in till köket för att packa upp. 

"When come you home then?", frågade jag och slog mig ner bredvid honom i soffan. Han ryckte på axlarna och fortsatte att zappa mellan kanalerna. 

"I don't know. About ten minutes maybe?", han suckade och stängde av tvn. "Have you seen all this rumors on Twitter, round Zayn and Lizzy? and all those papers write about it everywere."

"Yes, we have.", flikade jag snabbt in och började berätta om det konstiga samtalet med Mike. Liam såg eftertraktad ut och bara ryckte på axlarna. Jag tog sedan snabbt upp telefonen och slog in Zayns nummer. "I'll call him." 

 

Många signaler gick innan någon röst hördes på andra sidan men slutligen svarade Zayn och han lät inte alls speciellt glad. Däremot lät han väldigt trött, irriterad och ledsen. Kanske var det fel tillfälle att ringa, men sanningen ville vi iallafall få veta. 

"Hey man, hurry up. Tell us the truth instead.", sa jag med en ganska så retsam men ändå en allvarlig ton. Han harklade sig lite bakom linjen och drog efter andan ett antal gånger innan han slutligen fortsatte. 

"The rumors is true this time. I think.", snyft hördes från hans sida och det gjorde riktigt ont i både mitt och förmodligen i de andra killarnas hjärta också när han sa det. Vi hann dock inte säga något innan han fortsatte. "She's mad and sad because we don't told her about Mike and Alex. And I understand her."

"Oh, we really sorry bro. But you must talk to her before you left Bradford.", sa jag dystert och väntade efter ett svar. 

"Yeah, I'll. But see you guys tomorrow before the interview as decidedly.", konstaterade han och innan vi ens hann svara på det så lade han på. Jag, Liam och Niall tittade chockande på varandra.
"Yep, if we have a happy or sad Zayn tomorrow remains to see.", hörde man Harry ropa ut från köket och jag kunde inte låta bli att skratta. Det är alltid så kul att se hur han alltid kan höra så bra hela tiden. 

Både jag och Niall gick hungriga in till Harry i köket och möttes av välstekta pannkakor som såg ljuvliga ut. Likväl som den doften av nygräddade pannkakor som spridit sig i hela lägenheten.

 

Jag sa hej då till Cody som övertalat mig att få följ med mig till dörren. Tillslut hade jag gett mig och insett att han faktiskt alltid vinner. Jag gick med matta ögon in genom den stora dörren och möttes av en tårögd och orolig pappa. 

"What the fuck have you been allt night long? I have been sitting here the whole time and..-" 

Jag gav honom en irriterad blick, slängde av mig skorna och puttade undan pappa som försökt tagit taget om mig. Jag sprang sedan upp på rummet, tog upp mobilen och till min förvåning så hade jag nio nya meddelanden och tjugio missade samtal varav hälften var ifrån Zayn och resten ifrån Kate och pappa. Men det som förvånade mig mest var klockslaget; halv tre på dagen? Allt hade gått så fort men samtidigt så otroligt segt. 

Jag satte i lurarna och lät musiken sköta sig själv. Jag slängde mig fort ner i sängen och insåg nu hur trött jag var. Jag hade inte sovit på flera timmar och det var absolut inte likt mig. 

Jag slöt mina ögon och trots att jag var ruskigt trött så kunde jag bara inte sova. Jag sniffade långsamt in Zayns huvuddoft från min ena kudde och lät tårarna återigen rinna. Flashbackarna från de senaste timmarna rullade i mitt huvud och allt jag tänkte var; Varför hoppade jag aldrig? samtidigt som jag visste att det var fel. Något inom mig sa att jag gjorde rätt till att aldrig kliva över, över till andra sidan. Än var jag inte redo. 

Men samtidigt levde jag med tanken och känslan att jag aldrig mer skulle kunna känna mig hel igen, inte utan Alex. Alltid kommer jag känna att en del av mig fattades. Skulle jag stå ut med det? Var det okej att känna sig ensam? 

Det knackade på dörren och som vanligt hann jag aldrig ens säga något förräns han redan var inne. 

"May I come in?"

Jag drog snabbt ur ena luren, torkade tårarna och suckade långsamt. "You're already inside."

Han tog några steg in mot rummet och granskade mig noga innan han sedan la sig bredvid mig. Han tittade på mig med tårar, vilket gjorde så att jag bara ville gråta ännu mer. 

"Kate told me everything. She don't want to do an notification, but did you know? we can do it."

Jag tittade på honom med en undrande blick och vinklade huvudet bakåt. "How? we haven't evidence."

"No, I know. But Kate has promised that witness.", mer hann han inte säga för sedan hörde vi en plingklocka tjuta högt. Våran ringklocka. 

---

Trololo, vem kan de vara? Sorry för sen del. Har vart ute och haft lite familjetid med pappa och lillebror hela dagen nästan. Nu ska jag gå ner och fixa lite saker till skolan imorgon. Ska nämnligen åka vattenskidor med klassen. Hur ska detta gå? slutar väl att jag kommer få skriva klart novellen på sjukhuset ;) nejdå, men nu vet ni iallafall! Kommentera bästa ni!

Efter en lång pratstund med Cody så kom jag att tänka på en sak; vad gjorde han här egentligen? i skogen, mitt i natten? Jag rätade till mig och sökte hans ögonkontakt, men han tittade bestämt framåt, det märktes tydligt att han inte ville ha ögonkontakt. Jag tänkte precis ställa honom frågan då han själv öppnade munnen. 

"I went often here before.", han drog efter andan och fortsatte att titta framåt. "Do you remember Clara?"

Jag fnös av bara tanken av att komma ihåg den tjejen. Hemska människa. Jag nickade som svar och han bara fortsatte. "When we broke up, when I saw her with an another boy, I often went here. I can clear my mind when I'm sad.", för första gången tittade han åt mitt håll men vände snabbt blicken framåt igen. "Tonight was one of those days. To lose my cousin as was like my own brother was hard, and I can't imagine your feelings. You must be really..-"

"I am.", avbröt jag och denna gång var det min tur att titta framåt. "Everything is fucked up. I have no one in my life anymore. Just dad and your family." 

"And it's sufficient. It sufficient to be strong again, because we'll be on your side, forever." 

Jag hoppade till av det sista ordet och kände hur jag spände mina svidande, rödande ögon. "Forever is a fucking lie." 

"What do you mean?" 

"My mom told me to always be there, forever. Alex told me that always be on my side, forever. And Zayn told me that never leave me, since it was me and him forever. Now I've no one of them anymore. My mom leave us, Alex leave us and Zayn lied to me. I know that a forever, never is forever.", konstaterade jag med en skör röst och det gjorde ont i mig att veta att allt det jag just berättat var sanning. Han la sin arm om mig och sa ingenting, vilket han heller inte behövde. Bara av hans lilla omfamning så kändes allt bättre. 

 

Jag vaknade för första gången på det senaste dagarna av mig själv och jag kände mig mer än utvilad. Jag sträckte mig efter mobilen och tittade förvånat på klockan; kvart i två. 

Det var konstigt att jag inte hörde ljud utifrån så jag bestämde mig snabbt att gå ut ur Liams lilla gästrum och titta vart alla höll hus någonstans. Jag gick igenom hallen och tittade mot rummet där Niall och Harry brukade vara, dörren var stängd och jag tyckte jag lyckades höra något av en Harrysnarkning där inne, så jag gick vidare in till köket. Väl inne i köket så fick jag syn på en lapp. Jag tog snabbt upp den och började genast läsa. 

 

 

Jag rusade fort in i Niall och Harrys sovrum där jag möttes av två sovande killar. Jag flinade lite åt mig själv och gick ut till köket igen, väl där inne hämtade jag ett glas vatten och sprang fort in till killarna igen. 

"Guys, wake up!"

"Louis, shut up.", klagade Niall med sin trötta och sega morgonröst. 'Som ni vill' tänkte jag bara. Jag hällde vattnet över de båda och aldrig hade jag sett dem så arga. Vilket jag bara skrattade åt. 

När vi alla, femton minuter senare var uppe och gick runt i Liams lägenhet så berättade jag hur situartionen låg till. Jag visade dem även lappen som Liam skrivit så vi bestämmde oss snabbt och enkelt att gå ner till affären några gator neråt för att sedan kunna göra i ordning frukost. 

 

Eftersom vi inte skulle på någon intervju förrän imorgon så hade vi ännu en dag ledig eftersom det mesta av våra nya låtar var skrivna redan. Därför så kände vi inte alls någon stress när vi gick ner till mathandeln. Vi tog dock småvägar för att inte skapa så hemskt mycket kaos ute på gatorna. Men de fans vi mötte stannade vi gärna och tog en bild med. 

 

Vi var bara några meter ifrån affären då Niall plötsligt stannade till. Både jag och Harry tittade frågande på honom som hade blicken åt ett annat håll. 

"Niall, what's it?", uppmanade Harry och tittade åt samma håll som honom. "Oh, shit. It's the boy.. Mike." 

"Yeah, and he come against us, now.", bekräftade Niall som nu spännt ögonen lite. Jag suckade och pratade med en låg stämma för att inte Mike skulle höra något.

"Calm down now. Stay cool and don't do anything bad." 

De nickade instämmande och tittade mot den brunhåriga killen som kom rakt emot oss. Han flinade stort och bakom de svarta glasögonen kunde jag se hur hans bruna ögon speglade sig igenom de svarta plastet. 

 

"Hey, you!", hojtade han när vi sedan hade börjat gått en bit. Vi stannade upp och tittade mot honom som nu åt på något. Jag suckade och tittade på Harry och Niall som mest såg lugna ut. "It's you who are Niall, huh?" 

Han tittade nu endast på Niall som nickade menande på huvudet. 

"Yes I am. What do you want?", han sprack upp i ett stort flin och tog sakta av sig sina solglasögon. 

"I heard that you like my exgirlfriend, or what?" 

"No, he don't. And if he should do it, it's not your fault anymore.", klargjorde Harry och ställde sig lite framför Niall som nu mest såg osäker ut. 

"Yes, you're right boys. But did you know what?" , han skrattade och fortsatte att äta på sina nappar i påsen. "If you not have already seen it, Zayn and Lizzy have break up." 

"What?", utbrast jag och tittade förvånat på de andra som såg lika chockade ut dem med. "How can you know that?" 

"Paparazzis take a pictures of them. First, Lizzy run out from hers house crying. Minutes after that they saw Zayn with black sunglasses and tried to hide himself. Then everyone on Twitter said that." 

Jag kände hur irritationen rusade inom mig och hur denna kille verkligen störde mig. Inte nog med att han dödat en annan människa, han var ju spydig och precis den typen av person jag bara kunde spy på. 

"No, it's just a rumor, again.", konstaterade jag med en hård röst och tittade återigen mot de andra. "Leave us alone now, because now, we should buy some breakfast."

Jag kunde känna hur han tittade efter oss men jag hade tilltalat mig själv att inte titta bak längre, och heller inte lägga någon energi på honom längre. Värdelösa människa. 

---

Oj, hur kommer det nu bli?, jätteledsen för en dålig del. Men kommentera ändå! 

Nästa kommer senare :)

 

Jag satt i vardagsrummet med Lizzys pappa och hela situationen var stel. Det märktes att han ville säga något men direkt när han öppnade munnen var det som att orden bara föll bort ifrån honom. Men eftersom jag var van att prata så tog jag tillslut det första ordet och ställde den första frågan. 

"So..", började jag lite nervöst och tittade nyfiket på honom. "Have you any job? or something?"

Han gav mig en blick som nästan visade lite tacksamhet, sedan log han brett. Även om det kanske inte var den bästa frågan enligt mig så var det en bra början på en bra konversation. 

"Yeah, of course. I'm coach to different elite sport clubs. And when I not training the boys, I'm sportsteacher on a school.", han sa det riktigt stolt och det syntes att han var van med sitt jobb. "You then? how's it to be famous?" 

Hans fråga fick mig att skratta till och det värsta jag visste var att bli kallad så, men ändå så kändes det roligt och overkligt på något sätt. 

"Uhm..", jag bet mig lite i läppen och mötte hans blick. "I should not call myself famous but..-"

"Oh, come on! Of course you are. the girls is as crazy in you and the other boys. That's why I'm so happy that you could be with Liz of all those girls and make her o happy on the same time.", han log och jag nickade malligt. 

"Yes, I really love her and I should never do something wrong to her.", jag kände hur mitt leende ökades och våran ögonkontakt fortsatte. "But I don't like it when people call me famous, it sounds so big."

"Hah, yeah. You're big, over the world.", skrockade Lizzys pappa som även hette Don. "It'll be hard for Liz when you go away later."

Min blick mötte nu golvet och jag märkte att han tänkte samma spår som mig. Jag harklade mig och tittade återigen upp på Don igen. 

"Yeah, It's the poor with this job. I'll never, never let her be alone, and especially not now, so it'll be really hard for me when I leave." 

Han gav mig en enkel nickning och verkade förstå mig rätt. Jag log svagt och ville helst så snabbt som möjligt bara byta samtalsämne. 

"So, you're coach.", flinade jag och höjde ögonbrynen lite. "Have you trained some big team, then?", jag tittade nyfiket på honom. Han harklade sig och rätade till benen i soffan. 

"Yes, usually. When I were younger, I trained the real footballs-team. It's now in the last few years I just trained our boys in Bradford.", jag tittade imponerat på honom och tänkte direkt att detta var ett samtal som skulle passa Louis riktigt bra. Fotboll intresserade mig inte riktigt, men det var kul att ha något att prata om. 

"Which team have you trained with, then?" 

"Uhm.. I have went to different country in whole England, then I've been in Barcelona, Liverpool and others eliteteam.", jag tittade med storsinta ögon på Don som nickade åt ett skåp. Jag tittade fort dit och fick genast syn på hans alla medaljer, pokaler och diplom. 

"Wow, you were really big you too.", log jag och hans leende på hans läppar försvann direkt. Han suckade tungt och hans ögon fylldes av tårar, men jag såg hur han kämpade för att låta dem stanna där. 

"Me and Alex talked often about how famous he would be. His dream was to be a real footballs player in Manchester United, and the worst thing is, he could be it.", hans röst lät spräcklig och det tog verkligen i hjärtat när han berättade detta för mig. "It's reallt hard to understand that this happend to us. I lose my own son and Liz lose hers own brother, and hers twinbrother.", han tog en kort paus innan han på nytt fortsatte igen. "I think.. That a part of me, always will be waiting for him. I'll always think that he can come back one day and tell me that he are back from his footballs camp." 

Tårarna föll ner från hans kind och det gjorde riktigt ont att se. Jag flyttade mig så nära han jag kunde och la försiktigt handen på hans rygg. Även om jag knappt kände honom så visste jag att även han behövde ha en axel att gråta emot. 

 

Jag åkte gatorna hemåt. Dessa välkända, tråkiga och tysta gatorna som jag och Alex alltid livade upp när vi gick hem från fotbollsplanen. Allt var så jobbigt, jag kunde inte förstå att det faktiskt hade hänt. Min bror som var mitt allt finns inte längre hos mig. Hur kunde han bara lämna mig här? 

Tårarna från mina ögon var för många, jag kunde knappt se vart jag åkte. Jag stannade upp, satte mig ner på marken och tog fort upp brevet. Jag drog min hand över ögonen och torkade bort tårarna, även om jag visste att det egentligen var meningslöst eftersom nya kom hela tiden. 

Jag tittade länge på brevet innan jag tillslut försiktigt öppnade det. Jag kände igen hans handstil så bra, tårarna ville inte sluta rinna men jag lyckades ändå se vad som stod. 

 

Att läsa detta bred ifrån Alex var det mest underbaraste jag någonsin läst. Trots att mina tårar aldrig ville sluta så kändes det som en lättnad att läsa det. Jag fick svar på det mesta frågorna jag undrat över. Men frågan jag ställde till mig själv nu var, Om det varken var jag eller han själv som gjorde det. Vem var det då? 

---

Detta fick bli en rätt lång och känslosam del, hihi. Kommentera nu så kanske nästa kommer redan ikväll! Kramis :)

 

Att känna hans närhet, hans kramar och hans kyssar igen kändes helt otroligt. Oj, vad jag hade saknat denna kille. Vi stod kvar på samma ställe och omfamnade varandra utan ett ord. Han log ett svagt leende och jag kunde tydligt se hans vita perfekta tänder som kom fram bakom hans läppar.

"Why do you here?", frågade jag efter ett tag och fortsatte att stirra in i hans glimrande bruna ögon. Han tog min hand och just nu fanns det bara jag, jag och Zayn. Våra blickar var fäst vid varandra och det kändes som om jag svävade på moln. Jag ville aldrig mer komma tillbaka till verkligheten. 

"Because I missed my beautiful girlfriend so damn much.", det han sa fick mig att le och jag ville gärna tro att det var den enda anledningen också men jag lyckades direkt tyda att det inte var allt han kom hit för, han döljde något för mig och vad det var ville jag ta reda på. 

"I've miss you too. But what is the real reason?", försökte jag och han tittade en lång stund på mig innan han rynkade lite på pannan.

"It's the real reason?", han tittade undrande på mig och höjde sina ögonbryn. Jag rynkade på pannan och vek huvudet lite på snedden. "Okay, It was also the reason that I was worried about you. I'll never let something happend to you and now I know that you need me, and I felt guilty when I don't wasn't with you, so when Kate proposed that I could follow her home, I thought it was a good idea and I wanted to surprise you." 

Denna gång kunde jag känna mer ärlighet bakom det hela och jag nickade en benägen nick och log ett varsamt leende. 

"I love that.", log han och jag tittade förvirrat på honom. 

"What do you mean?"

"I love that smile you give me anytime. You're so beautiful and when you smile, I can't let it be to smile too.", jag kände hur mina kinder hettade till och hur jag än gjorde för att inte le igen så gick det inte, jag sprack upp i ett stort vansinnigt leende. "And I love how you blushes in front of me."

"Thanks for you reminded me.", mumlade jag och för första gången tittade jag ner i golvet. Varför skulle jag börja rodna så lätt? 

Han log en road blick och tog sitt pek och långfinger under min haka och höjde försiktigt upp mitt huvud. "Head up princess, your tiara is falling.", skrattade han ironiskt och pussade mig löst på pannan innan han snabbt drog in mig i sina armar igen. 

"You're sick.", log jag med huvudet lutat mot hans ena bröst. Jag andades in hans efterlängtade doft och med sina armar runt om mig förde han mig trevande till sängen där vi sedan blev liggandes. 

Han korsade sina varma, mjuka händer i mina och lekte praktfullt med mitt hår som jag inte alls hade gjort något åt imorse. Jag tittade förundrat ner på mina kläder också och insåg det faktum att jag faktiskt knappt hade några kläder på mig. Jag sneglade upp på Zayn som redan hade blicken fast på mig. Jag log åt honom och vände tillbaka blicken mot den stora TVn framför oss. Men jag gjorde allt annat än att titta på TV. Tankarna om Alex kom tillbaka. Om dagboken, om drogerna och alla minnena som speglade sig i mitt huvud. Tänk om det var jag? tänk om det var jag som dödat min egen bror? tänk om jag gjorde att han fick sån dålig självtillit att han lät sig själv droga ner sig? 

Vi låg och tittade på någon serie när jag plötsligt kände hur något blött rann ner längs min t-shirt. Jag tittade oroat och storögd på Lizzy och insåg att hon grät. Jag sa inget utan tog ett stadigare grepp om henne och kramade om henne hårdare samtidigt som jag försiktigt vaggade henne fram och tillbaka. 

"It's my fault. Everything is my fault.", snyftade hon plötsligt och jag tittade ännu en gång ner på henne. 

"What do you mean, babe?"

"It was me as killed my brother.", jag svalde hårt och lät henne prata klart. "I was a really bad sister on the latest time. I called him some stuff as I really not mean. I think that he took up more than I thought. Maybe he felt so bad that he started with those high drogs?", hon tittade upp på mig och hennes ögon var illröda. Jag suckade djupt och skakade allvarligt på huvudet. 

"No, babe. I know that it's not your fault.", konstaterade jag och ändrade betoningen på 'vet' lite extra mycket. "Don't think that. Your brother loved you and still do it." 

"I just wish that I know who did it so I could tell that person to inform.", hennes röst lät hård och jag kunde känna hur hela hennes kropp spändes. Jag släppte det hårda taget om henne och bara fortsatte att stryka min hand över hennes rygg.

"Yeah, I wish we know." , jag svalde hårt och hoppades på att jag skulle slippa behöva titta henne i ögonen. Och jag fick känslan direkt inom mig att detta skulle bli en hemlighet som skulle bli svår att hålla. 

---

Ledsen för en sen del, men här är den iallafall! Vad tycks? ;) comment!

Han backade upp på uppfarten och i bilen var det lika tyst som under hela hemfärden. Tårar rann ner från både pappas och mina kinder men det gjorde ondare att se honom så ledsen. Jag hade aldrig sett honom så ledsen sedan den gången mamma stack ifrån oss. Han stannade bilen och vände huvudet mot mig. 

"Come on, my girl. Let's go into the house now.", han tog min hand och sökte efter min blick men vrångt tittade jag ut genom bilrutan. "We can't stay here forever." 

"I can't go in without Alex.", sa jag tyst och tog bort handen. "I can't live without him, dad. It was with him I found peace, what happend to me now?", jag tittade tvekande upp på pappa som hade huvudet i händerna samtidigt som han skakade på huvudet. 

"It's hard for me too. How do you think it feels that lose one of my own kid? Please, don't do something stupid, right?We'll do this, even if it's hard. But we must do this for Alex, and I can't lose you too, we must fight." 

Han sa det på ett strängt och annorlunda sätt som faktiskt fick mig att tänka till, stanna upp och inse att saker och ting aldrig mer kommer bli som förr igen.

I panik så öppnade jag bildörren, öppnade dörren in till huset och sprang upp. Upp på den stora övervåningen som jag och Alex hade för oss själva. Jag slet upp hans dörr för ett litet hopp inom mig ville att han skulle ligga där, där i sängen och säga att allt bara har vart en idiotisk mardröm. Men verkligheten kom ikapp mig. Sängen var tom, soffan var tom och hela rummet var tomt. Jag svalde hårt och gick långsamt fram till hans säng. Jag la mig försiktigt i den, drog in hans lukt på kudden som låg kvar efter att han sovit och slutligen så slöt jag mina röda, svullna och tårfyllda ögon. Det var i denna säng jag hade sovit i så tusentals många gånger tillsammans med Alex. Det var i denna säng som vi alltid setat i timmar i och bara pratat, det var i denna säng som vi tittat på tv, spelat FIFA och ätit i. Bilder rullade i mitt huvud, från när vi var små. När vi lekte i sandlådan, när vi dansade, spelade fotboll, innebandy tillsammans, eller den gången han skulle lära mig spela hockey. Eller den gången jag blev retad i skolan av ett gäng tjejer och Alex plötsligt kom fram till dom och talade dem till rätta. Jag var så lycklig, ingen kunde någonsin ta ifrån mig min bror, vi var så tajta. Jag hörde fotsteg utanför rummet och dörren öppnades långsamt, jag slog upp ögonen och ljuset från hallen utifrån lyste in rakt på mig, in kom pappa.

Tyst smög han in och satte sig bredvid mig i sängen. Utan ett ord så la jag mig i hans armar och jag kunde känna hur jag återigen började skaka. 

"Dad, who did it? who did something like that?", min röst var hög och jag sa det samtidigt som tårarna forsade ner. Det förvånade mig över att han ändå verkade tyda vad jag sa. 

"I don't know, my princess. Nobody knows that and probably, we'll not find it out either.", hans ord skar rakt in i hjärtat. Jag tittade upp mot honom och mina ögon mötte pappas. Pappas gyllenbruna ögon gjorde ont att titta in i, dem påminde mig för mycket om Alex. Jag vände fort blicken neråt igen och mumlade något som varken han eller jag själv hörde. 

"I'll find that person as killed my brother, then I'll kill that person too.", sa jag skarpt och mina tårar förvandlades till illska. "I must find him, now."

Jag tryckte mig upp ur sängen och skulle precis gå när jag kände pappas händer runt min ena arm. Han drog min snabbt tillbaka till sängen igen och gav mig en allvarlig blick. 

"No, prove instead that you're better than this person. Make your brother proud of you, and I'll promise that he don't want to if you do something as killed himself.", som vanligt hade han rätt men jag kunde ändå aldrig få bort smärtan inuti mig. Jag ville bara bort, jag ville se Alex igen, jag ville till honom. Jag nickade instämmande till pappa. 

 

Vi satt tysta i ett långt tag när pappa slutligen bröt tystnaden mellan oss. 

"How are Zayn? do you love him?", bakom det breda leendet kunde jag se att ett stort flin gömde sig. Jag ryckte på axlarna och tittade motsträvligt på honom. 

"Yes, I do. But I don't know if I can handle a relationship right now.", jag mötte pappas chockade ansikte och innan jag hann fortsätta så avbröt han mig.

"Of course you can. Zayn is th right guy for you, never let him go. Your brother really liked him and was so happy for you, you..-"

"Yes, I know. Alex said that befor he..", jag svalde hårt och tårarna som för ett ögonblick försvunnit var snabbt tillbaka igen. Jag ville inte riktigt säga klart hela meningen och jag ville inte ens inse att den hemska meningen skulle vara sann. "Before he leave me here, he said things as I'll take with me, every single day. And Zayn was one of them stuff.", klargjorde jag och tänkte tillbaka på gårdagen. Dagen då jag låg bredvid Alex, höll i hans hand och lyssnade på hans tunga andetag. Orden, meningarna och sakerna han sa till mig kommer jag aldrig glömma. Utan dom orden hade jag aldrig orkat kämpa vidare. 

 

Pappa lämnade mig för ett ögonblick för att gå ner och hämta te och mackor. Jag tittade mig omkring i rummet och kom att tänka på lådan han hade under sängen, lådan jag aldrig skulle få öppna. Långsamt hasade jag mig ner från sängen, kände med handen under sängen och kunde genast känna den plastlådan som var under hans säng. Jag rullade ut den och fick se en massa saker, saker jag helt enkelt förträngt. En basebollhandske från hans första baseboll match, en fotboll som han fått av mamma, en badboll som jag gav han i present när vi fyllde tio, en hockeypuck från hans första match, femtiotals medaljer från alla kampsporter han spelat och inte nog med det, ett album, ett familjealbum. Alla sakerna jag fick syn på väckte minnen och bilder från mitt huvud. Alla sakerna som låg i lådan hade vi gjort tillsammans, på ett eller annat sätt. 

Men min uppmärksamhet riktades åt de dammiga, lortiga albumet som låg längst underst bland sakerna. Jag tog försiktigt upp de och läste på den. "Year 1999 - 2000." jag kände igen handstilen, det var varken min, pappas eller Alex, det var mammas. Motvilligt öppnade jag första sidan och fick genast syn på en bild på mig och Alex. Jag läste texten om och om igen, tårarna ville aldrig sluta och jag kunde heller inte låta bli att le. "Alex and Liz drinking their first smoothie together. ♥" , Jag granskade bilden noga och när jag tänkte efter så kom jag ihåg dagen så väl. 

---

Oj, det är riktigt jobbigt och tungt att skriva sånna här delar, men sånna lär ju finnas de också. Kul att ni kommenterar era åsikter om förra inlägget, det är verkligen kul att läsa och jag tar åt mig allt nu skriver! :) Vad tyckte ni om detta då? var det bra eller var det alldeles för segt? Fortsätt att kommentera era åsikter! Kram!