Zayns Perspektiv;
Jag satt i vardagsrummet med Lizzys pappa och hela situationen var stel. Det märktes att han ville säga något men direkt när han öppnade munnen var det som att orden bara föll bort ifrån honom. Men eftersom jag var van att prata så tog jag tillslut det första ordet och ställde den första frågan.
"So..", började jag lite nervöst och tittade nyfiket på honom. "Have you any job? or something?"
Han gav mig en blick som nästan visade lite tacksamhet, sedan log han brett. Även om det kanske inte var den bästa frågan enligt mig så var det en bra början på en bra konversation.
"Yeah, of course. I'm coach to different elite sport clubs. And when I not training the boys, I'm sportsteacher on a school.", han sa det riktigt stolt och det syntes att han var van med sitt jobb. "You then? how's it to be famous?"
Hans fråga fick mig att skratta till och det värsta jag visste var att bli kallad så, men ändå så kändes det roligt och overkligt på något sätt.
"Uhm..", jag bet mig lite i läppen och mötte hans blick. "I should not call myself famous but..-"
"Oh, come on! Of course you are. the girls is as crazy in you and the other boys. That's why I'm so happy that you could be with Liz of all those girls and make her o happy on the same time.", han log och jag nickade malligt.
"Yes, I really love her and I should never do something wrong to her.", jag kände hur mitt leende ökades och våran ögonkontakt fortsatte. "But I don't like it when people call me famous, it sounds so big."
"Hah, yeah. You're big, over the world.", skrockade Lizzys pappa som även hette Don. "It'll be hard for Liz when you go away later."
Min blick mötte nu golvet och jag märkte att han tänkte samma spår som mig. Jag harklade mig och tittade återigen upp på Don igen.
"Yeah, It's the poor with this job. I'll never, never let her be alone, and especially not now, so it'll be really hard for me when I leave."
Han gav mig en enkel nickning och verkade förstå mig rätt. Jag log svagt och ville helst så snabbt som möjligt bara byta samtalsämne.
"So, you're coach.", flinade jag och höjde ögonbrynen lite. "Have you trained some big team, then?", jag tittade nyfiket på honom. Han harklade sig och rätade till benen i soffan.
"Yes, usually. When I were younger, I trained the real footballs-team. It's now in the last few years I just trained our boys in Bradford.", jag tittade imponerat på honom och tänkte direkt att detta var ett samtal som skulle passa Louis riktigt bra. Fotboll intresserade mig inte riktigt, men det var kul att ha något att prata om.
"Which team have you trained with, then?"
"Uhm.. I have went to different country in whole England, then I've been in Barcelona, Liverpool and others eliteteam.", jag tittade med storsinta ögon på Don som nickade åt ett skåp. Jag tittade fort dit och fick genast syn på hans alla medaljer, pokaler och diplom.
"Wow, you were really big you too.", log jag och hans leende på hans läppar försvann direkt. Han suckade tungt och hans ögon fylldes av tårar, men jag såg hur han kämpade för att låta dem stanna där.
"Me and Alex talked often about how famous he would be. His dream was to be a real footballs player in Manchester United, and the worst thing is, he could be it.", hans röst lät spräcklig och det tog verkligen i hjärtat när han berättade detta för mig. "It's reallt hard to understand that this happend to us. I lose my own son and Liz lose hers own brother, and hers twinbrother.", han tog en kort paus innan han på nytt fortsatte igen. "I think.. That a part of me, always will be waiting for him. I'll always think that he can come back one day and tell me that he are back from his footballs camp."
Tårarna föll ner från hans kind och det gjorde riktigt ont att se. Jag flyttade mig så nära han jag kunde och la försiktigt handen på hans rygg. Även om jag knappt kände honom så visste jag att även han behövde ha en axel att gråta emot.
Lizzys Perspektiv;
Jag åkte gatorna hemåt. Dessa välkända, tråkiga och tysta gatorna som jag och Alex alltid livade upp när vi gick hem från fotbollsplanen. Allt var så jobbigt, jag kunde inte förstå att det faktiskt hade hänt. Min bror som var mitt allt finns inte längre hos mig. Hur kunde han bara lämna mig här?
Tårarna från mina ögon var för många, jag kunde knappt se vart jag åkte. Jag stannade upp, satte mig ner på marken och tog fort upp brevet. Jag drog min hand över ögonen och torkade bort tårarna, även om jag visste att det egentligen var meningslöst eftersom nya kom hela tiden.
Jag tittade länge på brevet innan jag tillslut försiktigt öppnade det. Jag kände igen hans handstil så bra, tårarna ville inte sluta rinna men jag lyckades ändå se vad som stod.
" Liz, I hope that you got this letter from Eric as I said to him that he should give to you.
With this letter I will tell you some things that I never got the chance to tell you. Firsty, nothing is like you think. I know that you think that everything it's your fault, because I know you so well, but no. Nothing it's your fault. And not mine eighter. I think that you will get the reason and the truth soon, becasue we both know who like did this. But don't worry, you will get the truth.
And for the second, never give up on your dreams. Your love to the dance is indescribable, never stop dancing and your danceshow in two weeks will be good. Even if you don't see me, I looked down to you and whatever happens, I'll always be proud of you.
For the third, never let Zayn go. He's the guy you been looking for all the time. I really liked him and you two are mean to be together. And then, Dad. Take care of each other. You are the only he has now. Together is you strong, and remember, live for me.
And the last thing, I love you more than everything. Thank you for the seventeen years I got with you. You'll always be in my heart and when you read this now, I'm probably in the heaven, but I look down to you everytime, I''m your Guardian Angel. Never forget that I loved you, my beautiful sister. Never let people win over you. You're the coolest thing ever. I'm really proud of you, I really am. Say hi to Dad, to Zayn and to the all in my footballsteam.
We see you soon, but remember, live for me. With love, Alex. "
Att läsa detta bred ifrån Alex var det mest underbaraste jag någonsin läst. Trots att mina tårar aldrig ville sluta så kändes det som en lättnad att läsa det. Jag fick svar på det mesta frågorna jag undrat över. Men frågan jag ställde till mig själv nu var, Om det varken var jag eller han själv som gjorde det. Vem var det då?
Detta fick bli en rätt lång och känslosam del, hihi. Kommentera nu så kanske nästa kommer redan ikväll! Kramis :)