Jag visste att jag kunde lita på Simon. Efter Paul så var han den andra jag faktiskt kunde prata med om mycket. Bara att se Katelyn stå några meter ifrån mig fick mitt hjärta att slå dubbla slag, jag hade saknat henne. Den blonda flickan som verkligen älskade mig för mig. Trots att svettet rann ner ifrån min panna efter att kört idioten fram och tillbaka på fotbollsplanen så verkade inte hon beröras av det överhuvudtaget, vilket underlättade lite. När jag förklarat mina känslor för henne så kunde jag inte låta bli att släppa ut tårarna, det var jobbigt att vara utan henne men om jag aldrig låtit mina känslor ta över mig så var jag rädd att hon skulle tro att jag inte brydde mig alls, något jag gjorde väldigt mycket. Hennes mun öppnades men stängdes lika fort igen ett antal gånger innan ord kom ut från den.

"Thank you for what you did for me about the record and all that.", mumlade hon och började riva på hennes naglar, som hon alltid gjorde när hon var nervös. Hur det än var så kunde jag se på henne att det inte riktigt var det hon ville säga till en början, men jag ville inte pressa henne till något så jag bara nickade försiktigt och ryckte på axlarna.

"It was the least I could do.", konstaterade jag ärligt medans jag mötte hennes intensiva blick. Ilskan som tidigare funnits där var försvunnen och kanske kunde jag till och med bli förlåten för det hemska jag gjorde. "I haven't talk to Fiona since the accident. I was so stupid, Katie. Like I said before, I'm sorry.", fortsatte jag och tittade på henne. Hon drog efter andan medans hon nickade på huvudet.

"I wish I could say it was okay, but it isn't.", sade hon allvarligt medans hon fortsatte att hålla på med sina fingrar. "But I'm able to forgive you, I'm not telling you that I'm over it, but I'm agreeable to get over it and be your friend again, Louis.", när hon sade ordet 'vänner' så försvann det lilla leendet på mina läppar som långsamt fallit på plats. Kunde man någonsin bli 'bara vänner' med någon man fortfarande var kär i? jag suckade och nickade sakta på huvudet - glad att hon ens tagit tillbaka mig som sin vän.

"Be just friends are alright for me.", ljög jag och sträckte ut min hand. Hon fnös till och ruskade på huvudet innan hon med snabba steg kom emot mig med sina öppna armar, när hon virkade dom omkring min midja så kunde jag inget annat att le, det var där hon höll hemma, i min famn. Hennes kropp nära min och hennes doft som letade sig in i min näsa gjorde mig lika svag som förut och om hon bara visste hur mycket jag älskade henne. "I was just on my way home, do you want to follow? I've actually bought my own flat now", berättade jag försiktigt eftersom jag inte ville vara för på men jag ville inte heller låta det förbli såhär, jag visste ju att jag hade så mycket mer att visa. Hur jag dock kunde säga att hon kunde följa med hem till mig var något jag förmodligen skulle ångra då det enda jag orkat packat upp var sängen inne på mitt rum och soffan i vardagsrummet. 

Det var med tunga och nervösa steg som jag gick upp mot dom stora stentrapporna in till huset som förmodligen skulle leda mig till självaste Simon Cowells kontor. För att vara extra säker så tittade jag på lappen ännu en gång innan jag klev in genom porten till ett av Londons största företag. Jag log lite åt damen som satt i receptionen innan jag tveksamt gick dit för att fråga om jag kommit rätt. Kvinnan som inte såg mer än trettio ut hade ett leende på sina läppar och verkade väldigt trevlig, något som gjorde mig ett snäpp mindre ängslig. 

"Hi there. I'm Katelyn Ross and I am here to visit Si..-", jag hann inte ens säga klart meningen förrän Erica - som det i varje fall stod på hennes namnskyllt - avbröt mig. Hennes ansiktsuttryck blev plötsligt väldigt ivrigt och hennes beteende nästan skrämde mig lite, inte för att hon var elak på något sätt och vis utan för att hon själv inte såg ut att må bra. 

"You are the person I look up to and you and Louis are very cute together!", det dröjde med det inte lång tid förrän jag förstod att även hon var ett fan till killarna. Jag fnittrade lite och tackade svagt innan Erica fortsatte. "Simon was actually expecting you here today. He sits in the room 23.", den brunhåriga tjejen visade vänligt med handen åt vilket håll jag skulle gå åt. Med tanke på att jag åkt raka vägen hit utan att ens tittat mig i spegeln så förstod jag att mitt utseende kanske inte var det bästa för tillfället, men det var ju trots allt ingen modevisning jag skulle på precis. 

 

Rum 21, 22 och precis vid nummer 23 stannade jag upp, tittade bak på Erica som såg åt mitt håll medans hon viftade med handen om att jag skulle gå in. Jag fnös till lite åt tanken av hur trevlig vissa personer var, även om det kanske ingick i jobbet så tyckte jag ändå att man skulle uppskatta när en människa väl var snäll. Med ett sista andetag så tog jag modet till mig att knacka på dörren. Lampan som satt på väggen utanför som till en början lyste rött bytte snabbt färg om till grönt, som även stod för att jag var välkommen in. Andlöst tröck jag ner handtaget och gick innåt, direkt såg jag en igenkänd figur framför mig och precis som i teve-rutan så visade han inget speciellt ansiktsuttryck alls mer än att han såg rätt så allvarlig ut. 

"Hey.. I'm Katelyn.", presenterade jag mig medans jag sträckte fram handen till Cowell. Hans blick ändrades genast till ett glatt leende och tog gladerligen emot min hand. 

"Katelyn Ross, my new superstar! I'm Simon Cowell but you can just call me Simon", utbrast han medans han höjde ut armarna i luften. Även om jag visste att han skojade om 'superstjärna' - grejen så kunde jag ändå inte låta bli att bli glad, att bara höra att en känd person inom musikvärlden sade något sånt till mig betydde verkligen mycket. "Say hi to mom and dad from me later, huh?", sade han och blinkade med ena ögat, jag nickade som en bekräftelse medans jag sedan slog mig ner på en stol som stod lutat mot väggen. Rummet var mindre än jag förväntat mig och utrymmet var inte så stort, men jag förstod att det även inte var här inne jag skulle få sjunga heller, därför sade jag ingenting. "Why are you just sitting there? let's go.. I wanna hear you sing.", konstaterade han exalterat medans han slog sina handflator i varandra. Jag fnittrade lite medans jag följde efter honom ut ur rummet, vi gick igenom korridoren jag gick i tills vi plötsligt kom till något jag kände igen - en studio. Den såg precis ut som våran bara att den var lite mindre, men vad gjorde det. 

"My friend told me that you can play instruments like guitar and piano. Do you mind if I listen a bit?", frågade han medans han slog sig ner på en bekväm stol framför pianot. Jag svalde och skakade på huvudet. 

"Well.. I guess sometimes I have to get over my fear of playing in front of people.", suckade jag och gick direkt mot det svarta pianot. Simon nickade stolt medans hans hand befann sig på hans haka då jag förstod att han var redo. "I'm gonna sing 'How to save a life' by The Fray", yttrade jag medans jag satte fingrarna på tangenterna. Jag svalde hårt då jag medvetet tagit en låt jag spelat för Louis första gången, som även var en av hans favoritlåtar liksom det var en av mina. 

Ton efter ton sjöng jag, utan att ens tänka på något annat än Louis så sjöng jag allt jag kunde, mina ögon var slutna och minnen som jag och Louis delat fladdrade upp i mitt huvud. Jag tog sista tonen och det var först då jag tittade upp på Simon som satt på stället i chocktillstånd. Han såg mållös ut på riktigt och det var först när jag kände att dom vita tangenterna framför mig var blöta som jag insåg att jag gråtit. 

"Wow.. I knew you were good, Katelyn. But I've never imagine you great like this. How can't your parents know about this? you killed it!", log han belåtet och nickade stolt. Själv kunde jag inte vara mer besviken. Hur kunde jag vara så dum att ta en låt som endast påminde mig om personen jag inte ville tänka på? jag tackade svagt innan jag gick ifrån stolen där jag satt till ett stabilare ställe att sitta på, trappan upp till den lilla scenen inne i studion satte jag mig på och andades ut, även om Simon var i samma rum. 

Hur jag skulle gå tillväga med att få tillbaka tjejen jag älskade mest var fortfarande ett frågetecken i huvudet. En vecka hade gått sedan jag klantat mig så otroligt och jag hade varken hört någonting ifrån Katelyn eller Fiona. Fiona, den blonda flickan ingen egentligen gillade, hur i satan hade jag kunnat vara så dum? mitt hjärta gjorde ont så fort jag tänkte på vad jag hade gjort och ännu ondare gjorde det att bli ignorerad av Katelyn. Som om det inte var nog med problem så var hennes föräldrar - vårat management - extremt besvikna på mig och självklart gav det hela bandet problem. Elisabeth sade dock ingenting som sårade mig mer, det var väl mer saker som jag redan visste som tillexempel att jag skulle ignorera telefonsamtal och liknande händelser. 

"So you'll go to the studio today, move her voice on a disc and after that send it to a big company?", frågade Niall förvirrat. Det var i varje fall det som var planen och inget skulle hindra mig ifrån att göra det. Inte för att det kanske skulle göra någon nytta för min del men hon behövde få sin röst visad för någon som skulle kunna göra henne till stor, hon förtjänade det verkligen. 

"Yep, that's right.", log jag svagt och knöt på mig andra skon av mina svarta Vans. Eftersom solen lyste någolunda idag så tänkte jag mig att jag skulle ta en liten promenad ner till studion, vi var lediga i tre veckor till och förmodligen så skulle jag ha all tid i världen till att fixa det som behövdes. 

"Yeah, good luck.", peppade den glada irländaren som hade varit ovanligt glad dom senaste dagarna, jag hade endast haft min planering och Katie i huvudes att jag nästan glömt bort resten av mina vänner, därför nu när jag hade honom så nära mig kunde jag lika gärna fråga honom. 

"Niall, why are you so happy? is it something special?", frågade jag förvånat och ställde mig ordentligt upp. Medans jag letade lägenhet i Manchester så hade jag faktiskt hoppat omkring bland olika boenden under dessa veckor, denna gång var det Niall som fick stå ut med mig. 

"Nah, not really. Stefan and Elisabeth said it was good for me to be together with Sarah, you know I was pretty scared to tell them but now I'm feeling good. They accepted the fact that I'm love.", sa han stolt medans ett stort leende klistrades på hans läppar. Faktiskt var jag glad för hans skull men ändå hade jag inte förväntat mig något annat heller, teamet vi i nuläget jobbade med var snälla och nytänkande, vi fick dejta näst intill vilka vi ville utan att dom brydde sig så speciellt mycket och det var skönt att veta att man hade det stödet ifrån cheferna. "You miss her, don't you?" 

"Everyday, Nialler. Everyday.", mumlade jag medans jag nickade svagt. Vi hade inte snackat om tjejer så mycket den senaste tiden då vi efter Liams fest gått olika vägar. Liam var i Wolverhampton med Sophia, Harry åkte tillbaka till LA, Zayn tillbringade tid med Perrie så det var bara jag och Niall kvarstående, dock tillsammans med Sarah men eftersom jag gillade den tjejen så hade jag verkligen ingenting emot att få umgås med henne och Niall. Dessutom så blev jag glad åt att se hur lycklig min vän var, det var huvudsaken. 

"You do the right things, Louis. Your plan is a good one and even if you wouldn't make it, you did her a chance to satisfy her dreams.", det var sant. Den blondhåriga killen stod lutad mot hallväggen medans han iakktog mig noga. Jag nickade intämmande och sade ett sista hej då innan jag begärde mig ut. 

 

Det kändes att hösten närmade sig då värmen i luften inte alls var tillämplig för shorts och T-shirt som jag hade på mig. Dock blåste det väldigt mycket så mössan på mitt huvud hjälpte håret att hålla sig på plats. Enkelt klickade jag in koden som skulle leda mig in till studion men det som förvånade mig mest var att det lyste innifrån. En suck for ur mig innan jag klev innanför dörren och ljud ifrån klackskor kom emot mig. Mina ögon spärrades upp när jag såg vem som befann sig knappt två meter ifrån mig och den där stöten i kroppen varje gång jag såg henne kände jag genast. 

"Katelyn.", nästan viskade jag medans jag tittade in i hennes grönbruna ögon som var fyllda av hat, svek och tårar. Hon var så vacker, helt perfekt och det kändes helt fel att se henne såhär förkrossad. Hennes blick vändes snabbt ner mot golvet och flackade överallt där inte våran ögonkontakt möttes. Hennes hår var utsläppt och dom fina lockarna matchade som vanligt hennes gyllenblonda färg. 

"What are you doing here, Louis?", frågade hon med ett tonläge som gjorde mig osäker. Det verkade inte som om hon var speciellt ledsen, eller arg heller. Men inte heller den glada tonen som alltid fick mig att rysa av behag. Hon såg så.. Stark ut. 

"I'm just.. I had to take a break from everything and just went here for a chance to thinking.", ljög jag, i hopp om att hon skulle tro på det. Jag ville inte att hon skulle veta vad jag gjorde här, jag ville att det skulle komma som en överraskning. "And you, what are you doing here?", jag ville fortfarande se henne i ögonen, men även visste jag att det var det om gjorde henne svag. Var hon osäker så var ögonkontakt det sista hon ville ha. 

"I picked up my stuff.. I'm not gonna work for you anymore.", sade hon och satte sig ner på golvet. Hennes ord kom som en chock och det hela kändes så meningslöst, det var jobbigt att veta att jag inte skulle få se henne varje dag längre men samtidigt kanske det var bäst så. "As I told you before, this is my second place. I'm going here when I need to think and stuff like that.", suckade hon och drog en frustrerad hand genom håret. Jag nickade och slog mig ner på golvet bredvid henne. 

"Are you going to shut me out forever? ignore my phonecalls, my messages and everytime I wanna talk to you?"

"Don't you understand?", äntligen mötte hon mina ögon med hennes och tårar befann sig där, precis som på mina. "I don't wanna see you again, Louis. Ever. You broke my heart totally. You was cheating on me. I thought you were different but I had so wrong about you, boy. We're done, I'm done and please don't follow me, okay?", hon reste sig hastigt och förbryllat upp på benen igen medans hon tog långa steg ut mot dörren.

"I made a mistake, Katelyn. I miss you.", för ett ögonblick - när hon stannade upp - trodde jag att hon skulle komma tillbaka till mig, att hon skulle fortsätta lyssna på det jag hade att säga, men när jag sedan hörde klackarna klamra längre och längre ifrån mig och en dörr som öppnades men stängdes lika snabbt igen, visste jag att hon inte skulle komma tillbaka. Min chans var över. 

Just nu vill jag bara få denna novell överstökad för att förmodligen få börja på min nya. Den kommer dock vara annorlunda men jag hoppas att ni kommer gilla den. Så, vad tycker ni om Louis plan? om ni inte förstod det så kommer ni nog förstå senare. Jag vet inte hur många fler delar det blir, men jag jobbar på att få ett bra avslut nu i varje fall :) 

 

 

 

Bilderna på mig och Fiona var det såklart varken jag, Katelyn eller någon annan som missat. Min jobbtelefon hade ringt konstant hela morgonen och inte nog med det så var förmodligen min flickvän fly förbannad på mig - med all rätt. Gårdagen, som jag till en visst del knappt kom ihåg, verkade ha gått alldeles för överstyr och ärligt talat så kunde jag endast skylla på alkoholen för det. Jag var förvirrad och med en hel del sprit i kroppen så gjorde jag saker jag idag ångrade. Mitt huvud värkte enormt och inte nog med det så var även hjärtat krossat på köpet. Om jag kände Katie rätt så skulle hon aldrig någonsin förlåta mig för detta och visst, jag kunde ändå förstå henne. Men jag behövde henne för att vara hel, jag var den enda som fick kalla den underbaraste tjejen i världen för min och jag skulle göra allt för att behålla henne, även om det skulle bli näst intill omöjligt.

Att jag även märkte att jag inte var i Harrys hus denna morgon fick mig att till en början blivit arg på mig själv då min första tanke var att jag även haft sex med tjejen jag egentligen inte alls tyckte om. Men när jag sedan kunde höra Zayns låga och morgontrötta stämma genom dörren så insåg jag att dom förmodligen hjälpt mig hem till någon av deras nya lägenheter & att det hela även förklarade varför jag inte kände igen mig i rummet. 

Eftersom varken jag eller någon annan ens tyckte om Fiona litegrann så antog jag att ett rejält snack skulle väntas framför mig idag, om dom andra var här visste jag inte då det enda jag hört var Zayn och Liam småviska, men innerst inne så hoppades jag att det endast var dom, en utskällning var inte direkt jag ville ha just nu, jag orkade verkligen inte det just nu varken fysiskt eller psykiskt.

Med tunga steg drog jag på mig ett par mjukisbyxor som hängde på sängkanten där jag låg, som antagligen tillhörde Zayn. Sedan hasade jag mig ut ur rummet och möttes direkt av att höstsolen lyste in genom fönstret. Första gången på flera dagar som solen faktiskt tittat fram bakom dom mörka molnen, men självklart skulle jag förmodligen inte kunna ta vara på den skinande vännen på himlen utan istället vara framför toalettlocket resten av dagen. 

"Louis, take your fat ass over here.", Harrys tonläge ekade i den vita lägenheten och det tog inte lång tid förrän jag insett att det garanterat inte bara var Liam och Zayn på platsen. Jag suckade och lät mig själv stanna upp, ta ett djupt andetag innan med långsamma steg gick mot dom småviskade rösterna som kom ifrån köket. 

"Well done, Lou. We told you yesterday that you should think about what you would do", klagade Zayn upprört medans han slog sig ner på en ledig stol. Omkring honom satt Harry, Liam och Niall. Alla var alltså på plats, kul. 

"Before you guys say something about yesterday, let me explain!", yttrade jag precis lika irriterat som min svarthåriga vän själv. Vad jag därefter skulle säga visste jag inte alls då jag inte alls hade något tal påbörjat, men detta hade ju faktiskt aldrig hänt någon av oss tidigare så någon gång kanske otrohet skulle vara den första att prata om, då hade vi åtminstonde något nytt att komma med. Tanken fick mig att vilja ge mig själv en mental örtfil och med det så öppnade jag munnen. "I was drunk, okay? My head hurts as hell and I'm still drunk. I really don't need any plaint right now.", konstaterade jag med en blick som brände sönder dom alla fyra killarna tillsammans. Det var sant, jag ville verkligen inte prata om detta då jag så väl visste att jag hade gjort fel. 

"That's a stupid excuse and you know that too, Louis! what you did was totally wrong and it's not bad for you at all. I'm actually all on Katelyns side.", Liam lät hård i rösten och med alkoholen kvar i kroppen så började jag sakta men säkert att inse vad fan jag egentligen gjort. Mina vänner var emot mig och min flickvän skulle jag förmodligen inte ens få kalla för det efter dagens slut. Hela situationen gjorde mig försvarslös och svag men jag gjorde mitt bästa för att inte gråta ut, inte än. 

"I've tried to call her.", sade jag som någon slags tröst. Men även jag visste att den ursäkten inte skulle skulle hjälpa, ingenting skulle kunna lösa detta. Jag hade verkligen ställt till det nu. "And yeah, I'm fine. Thank you for not asking!"

"Cheating is a choice man, not a mistake.", Niall som inte sagt ett ord på hela tiden öppnade munnen och hans ord fick både mig och de andra att häpna till. Det verkade inte direkt som att han var arg, mer besviken. Med tanken i bakhuvudet så slog det mig att dom alla fyra mest såg besvikna ut, även om det fanns en och en annan dödarblick här och var. Med det så kunde jag inte längre hålla det inne, tårarna som funnits i mina ögon trängde sig förbi och rann ner ifrån mina kinder. Helst hade jag hoppats på att det hela bara var en hemskt dålig mardröm som jag snart skulle vakna upp till, men efter att ha nypt mig själv i armen några gånger så var det verkligheten jag befann mig i och i verkligheten kunde verkligen allt att hända, livet var verkligen inte som en dans på röda rosor. 

"It's in fact your fault.", sade jag upprört medans jag ilsket tittade på mina bästa vänner. 

"Our fault?", ifrågasatte Liam surt och lade armarna i kors. "How the fuck could it be our fault?"

"Not your Liam. Harry, Niall and Zayn's. You invited Fiona even if I said no and now everything is fucked up!", irritationen ökade och mina tårar förvandlades från ledsen till arg. Hade aldrig hon kommit så hade aldrig detta hänt, jag hade kunnat ringt Katelyn vid det här laget och pratat ut om allt, men istället så ignorerade hon mig. 

"Don't take ut out on us, you! It's not our fault that you're such an asshole and was make out with a slut yesterday. You should be greatful because you were so close so follow her home.", Niall visade argt med avståndet mellan hans fingrar och tittade med mig med sina blåa hundögon, med detta förstod jag att vi inte skulle komma någonvart med vårat samtal så jag lät mig övertalas, det hela var komplett helt mitt fel. 

 

"I love her so much. She didn't answer on my calls and I really do need to talk to her.", gråten i min hals gjorde det nästan omöjligt för dom andra att höra mig, men kände jag dom rätt så förstod dom vad jag sade och även så visste jag att dom inte kände sig ett dugg medlidande för mig. "I'm such a dick."

"Agree.", konstaterade Harry och Liam i kör medans dom andra två satt tysta vid sina platser. Stämningen var jobbig och nästan lite pinsam. Det jag gjorde igår var en skam för hela bandet, det var så dumt gjort av mig då även mina bandmedlemar också behövde stå ut med all media som ständigt var efter oss. 

"She wants to be your girl, not one of your girls. Don't you understand? what you did yesterday was a big, big mistake and I doubt that you ever will get her back after that. At least not for now.", muttrade Zayn ärligt och lade sina armar i kors. Jag förstod vad han menade och inte ens när jag och Eleanor hade våra stunder så gjorde jag något sådant här. Vad var det egentligen som hände och hur skulle jag någonsin kunna få tillbaka tjejen i mitt liv, skulle jag lyckas?

"Ouch.", mumlade Niall från sin plats medans hans tumme rullade uppåt på telefonen. "Twitter is a mess, Louis. You've really screw it up, bro.", hans röst lät otålig medans små rynkor befann sig i hans panna och mellan ögonbrynen. "Check this.", även om jag inte ville se så gick jag mot min vilja och kollade på den förbannade tweeten som Niall höll upp, något jag i efterhand ångrade. Det gjorde bara ont i mig att veta att Katelyn var hjärtekrossad men samtidigt så önskade jag bara att jag kunde spolat tillbaka tiden och få det som var gjort - ogjort, men tyvärr var det omöjligt. 

 

Nothing hurts more than being disappointed by the person you thought would never hurt you.

 

Tweeten kändes som hundra knivhugg i hjärtat samtidigt, och det var jag värd. Det fanns inget mer att leva för och det hela var endast mitt fel, mitt jävla fel och ingen annans. Detta kunde bara inte sluta bra. 

"What the hell should I do? can anyone please help me!?", bad jag desperat och slog händerna framför mitt numera röda ansikte. En hand kändes på min axel och innan jag visste ordet av det så stod Harry med en arm kring mig utan att säga ett ord. Men tro mig - det behövdes inte. 

"As it looks like right now, you can't do something. She didn't answer you before and she will probably not do it later today either, man.", sade Zayn från köksbordet. Jag nickade och försökte komma på hur jag skulle få Katelyn vid min sida igen, något jag visste skulle bli svårt. 

---

Hur tror ni att Louis kommer att gå till väga med det hela? Kommer dom återförenas som vänner eller ett par igen? ;) Kommentera era tankar!! 

 

Jag sneglade ner mot den lysande skärmen som för åttonde gången på bara den senaste kvarten legat och burrat. Dom första två gångerna hade jag barat ignorerat samtalet, men dom sex senaste gångerna så klickade jag på den motsvarande knappen till svara. Dels för att jag inte orkade höra vibrerandet men också för att jag inte ville se Louis nummer lysa upp hela rummet. Det var med en klump i halsen som jag klickat in på Twitter imorse då jag fått ett sms ifrån Patricia att jag skulle kolla in, med ens så förstod jag varför jag hade fleratals missade samtal från min så kallade 'pojkvän' och helt förkrossat hade jag slängt telefonen i väggen mitt emot mig. Vanligtvis tog jag inte ut min ilska på saker, men denna gång gick bara inte att undvika. Känslan som fanns inom mig i den stunden var helt obeskrivlig och att han ens kunde göra något sådant mot mig, med henne av alla tjejer. Vad var det han ville komma med det hela? ville han göra mig svartsjuk? hade det inte räckt med att jag legat och oroat mig hela dagen igår på grund av Louis, jag gick hela dagen och grubblade på om Louis verkligen tog den lilla kindpussen på allvar, men efter detta så kunde jag inte bry mig mindre. Varför skulle jag ha skuldkänslor över något som inte ens betydde något när Louis själv hungrigt strular med en annan tjej? 

Egentligen så var det inte mig själv eller ens företaget som jag brydde mig om för stunden, den jag tänkte mest på var Luke, att Fiona skulle gå bakom ryggen på honom hade jag nästan räknat ut, men att Louis Tomlinson skulle göra något sådant mot mig och min bästa vän var helt obeskrivligt, jag skulle aldrig någonsin kunna förlåta honom för detta. Min besvikelse på killen som gjort mig till den lyckligaste flickan på jorden dom senaste veckorna, var mållös. I panik hade jag hoppat ur sängen och sprungit ut, ut på gården och det var även där jag blev sittandes i säkert trettio minuter innan mamma sett mig. 

"Honey what's wrong?", frågade hon oroligt medans jag fram och tillbaka gungade på bron som ledde ner till gräset. Mina armar var omvirade kring mina ben som var uppe vid huvudet medans mitt huvud var mellan min kropp och mina knän. "Tell me, darling.", bad hon och kramade om mig hårt. Jag fortsatte att snyfta och bet mig hårt i läppen. Var det något jag hatade så var det att visa mina svaga punkter i livet, speciellt framför mina föräldrar. 

"I can't tell.", mumlade jag fram mellan andningarna och vägrade att låta min blick möta den brunhåriga kvinnan som satt och höll om mig som om jag vore liten igen. "Everything is complicated"

"You know you can talk to me about everything. Is it Louis?", frågade hon stöttande och lade sitt huvud över mitt. Utan att säga ett ord så fortsatte hon. "Whatever the thing is, I'm quite sure you'll find a way back to each other again. I can see true love in peoples eyes and the way you and Louis are looking at each other, that look can just mean love.", hennes ord stöttade inte ett dugg för att vara ärlig, snarare gjorde det saken värre. Jag visste redan att jag älskade Louis, att det var bara var honom jag älskade. Men saken var den att jag ville inte det längre. Att se bilder på den killen tillsammans med en tjej jag verkligen avskydde gjorde ont och ännu ondare gjorde det att ha tanken i huvudet att han visste, han visste precis vad jag tyckte om henne men ändå så gjorde han något sånt här. 

"I love you mom, you know it. But honesly, this time I'm pretty sure you're wrong. Right now I just wanna be alone.", mumlade jag och såg upp för första gången sedan hon kommit ut. Hennes sneda leende försvann direkt när hon såg mitt ansikte och jag förstod henne, jag var ju inte precis den snyggaste som rödögd och väldigt, väldigt ledsen. Det hela kändes som ett stort hål i hjärtat, allt kändes så tomt. Hon skulle just till att resa sig upp då dörrklockan ringde, jag tittade på min mor som log sitt busiga leende, det där leendet som fortfarande var lika vackert som min tvillingsysters leende. Min mamma var verkligen så himla vacker om jag tänkte efter. "Who is it?", frågade jag tröttsamt och hoppades innerligt att det inte alls var några till mig, speciellt inte Philip. Eller kanske Louis? nej vad skulle han göra här, han låg säkert hemma med världens huvudvärk just nu medans han mölade i sig alvedon. Jag fnös till ironiskt av tanken och hoppades för ett ögonblick att han faktiskt mådde riktigt hemskt. 

"Why don't you go and open?", föreslog hon och sträckte ut sin hand. Jag himlade med ögonen medans jag envist skakade på huvudet. 

"Nah, don't think so, huh.", muttrade jag medans jag satte armarna om min fryssna kropp. Trots att solen sken rakt på oss och det förmodligen var över tjugo grader ute så tyckte jag faktiskt att det var väldigt kallt ute. Mitt envisa ansikte vägrade att titta mot hållet där mamma och huset befann sig så därför visste jag att det enda jag kunde stirra på var utåt, mot den svarta grillen som nästan skrek om att få bli använd snart. 

"Oh, darling. I know you wanna see these people to be honest, get up and open the door.", beodrade hon, fortfarande med ett milt tonläge men samtigigt skarpt, på ett sett så man nästan inte vågade säga ifrån. 

 Alarmet som jag ställt på ringing klockan 7pm tjöt som aldrig förr. Det var en lång dag framför oss då vi visste att både Liam skulle komma hem idag och vi skulle låtsas som att vi inte visste någonting alls, men samtidigt skulle vi hämta, plocka fram och förbreda hans party som Sophia senare skulle skjutsa honom till. Det här skulle bara bli perfekt, var min enda tanke. Som tur var så fick vi hjälp av Andy som tog med massor med andra vänner också. Visst skulle vi kunna hyra in människor som gjorde sakerna åt oss, men vad var det då för mening? vi ville att det skulle komma från hjärtat och vara personligt, hur klychigt det än lät. 

En duns hördes ifrån rummet intill mig - Louis rum. Jag stirrade mig blind på väggen ett bra tag innan jag kanske insåg att något var fel då inget mer ljud hördes. Zayn och Niall hade börjat flyttat in i sina egna lägenheter så det var endast jag och Louis hemma, dom andra skulle dock komma så fort de vaknade. 

Jag tvingade mig själv att kliva upp och gå och se efter. När jag kom utanför min egen dörr och stod utanför Louis som var i rummet bredvid så kunde jag svagt höra hur mannen på andra sidan dörren svor tyst för sig själv. Utan att knacka så öppnade jag dörren och såg Louis sitta med huvudet i händerna medans hans mobil låg på golvet framför mig, det förklarade varför jag hörde en stor duns. 

"Louis you have to stop throw your phone in the wall everytime you get angry.", konstaterade jag med en suck och böjde mig ner för att ta upp telefonen som i det här laget var sönder. Utan någon reaktion så gick jag fram till honom för att se hur allt var egentligen, vad kunde göra honom så arg om inte någon han verkligen brydde sig om? kanske hade fansen varit för hård emot Katelyn igen, då visste jag att denna kille kunde bli väldigt upprörd.

"I'm just such a big idiot, a problem.", mumlade han i handflatorna medans han vägrade att möta min blick. Ovälkomnat slog jag mig ner bredvid honom på sängen för att fortsätta lyssna. "Yesterday Katie told me that she should go out with someone Philip who she knew since before, I said that she would have an amazing night and have fun..", han tog en lång paus som innehöll en hel del suckar innan han väl fortsatte. "She seemed to have an very good time.", sade han med ett tonläge på rösten som jag tydde på ironiskt medans han skakade sitt huvud, fortfarande med blicken ner i sina händer. Jag suckade och nickade förvirrat på huvudet. 

"Well, isn't that good?", frågade jag och tyckte det endast lät bra att hon verkade ha haft en bra kväll igårkväll. Jag hade ju inte pratat med Katelyn men senast igår så berättade Louis att hon inte skulle anlända på partyt ikväll, vilket jag kanske förstod då hon endast träffat oss killar med respektive flickvänner tidigare. Dock inte Kendall, men jag visste inte ens själv om jag kunde klassa henne som en flickvän. 

"Gosh, Harry. You don't understand", sade han med en ryckning. För första gången på hela morgonen så mötte jag hans blick, rummet var dock mörkt då persiennerna var fördragna, det enda ljuset som lyste in var ifrån dörröppningen där ljuset sken in. Hans ögon var röda och det syntes att han varit ledsen. "Just check Twitter and you'll understand."; suckade han och reste sig upp. Kvar blev jag sittande i sängen och tittade efter Louis som försvann ut ur rummet.

Min tumme rullade längs feeden och om man verkligen skulle tro på dom uppdateringssidorna om oss själva som jag följde så kunde jag förstå Louis. Katelyn såg ut att ha det riktigt hett med den blonda, muskulösa killen som stod vid hennes sida. Det där leendet som varade på hennes läppar såg även allt annat än falskt ut. Att bilder där han sedan pussade henne på kinden fanns där kanske inte gjorde situationen bättre. Jag suckade, lade ifrån mig mobilen i mjukisbyxorna jag dragit på mig snabbt medans jag med en bar överkropp lämnade rummet. 

Vart Louis tagit vägen visste jag inte, men jag hoppades att han inte hade försvunnit ut ur huset i alla fall, jag ville prata med honom, få honom på bättre humör. I allrummet där läskburkar och chipspåsar låg överallt efter gårdagens FIFA-turnering var han inte och inte heller på toaletten, då fanns hoppet om att han var på neredvåningen. Med stora kliv rusade jag ner för trappan och gav ifrån mig en lättad suck då hans skor fortfarande stod i skostället. 

"Lou!", hojtade jag kraftlöst. Klockan var strax efter sju på morgonen och vi hade mycket att fixa men tänkte man efter så var den där turneringen vi körde igårkväll väldigt onödig då tröttheten kom ifatt mig just nu. Jag passerade hallen, vardagsrummet och fortsatte in till köket där jag äntligen fann personen jag letade efter. "Mate, I don't think it's something between them to be honest.", konstaterade jag och slog mig ner på en utav köksstolarna mitt emot mannen som satt med tepåsen & doppade den upp och ner i det rykande vattnet. Louis suckade och skakade på huvudet. 

"I may overreacting but I just love her so much, I don't want to lose her, Harry.", sade han uppgivet och tog en sipp av den fortfarande varma drycken. "But right now, I'm insecure. Do you think I should call her back?", frågade han och tittade med en rynkad panna på mig. Lika förvirrad som tidigare drog jag en frustrerad hand genom mitt hår innan jag svarade på Louis fråga. 

"Has she called you?"

"Yes. But I have hung up the last hour.", yttrade han ärligt och såg ut mot fönstret. Jag himlade med ögat och drog en ljudlös suck. Varför skulle det alltid vara drama kring Louis och tjejer, skulle han aldrig få vara lycklig? 

"Then it's time to call her back and talk. You know the media as well as me, they are shit and do not know anything.", jag ställde mig upp och lämnade rummet ostört. Jag kände dock hur Louis blickar brände i min rygg, men som tur var så kommenterade han inte mitt förslag utan hade jag tur så lyssnade han på det. 

Jag kände mig hemsk. Usel för att jag inte tagit till mig modet att gå över till huset mitt emot för att berätta som det var, varför skulle jag vara så otroligt feg? hur skulle jag någonsin kunna berätta för Philip på ett bra sätt att min syster och hans barndomskärlek var borta, död? hur skulle han ta det och skulle jag klara av förklara hela storyn när jag själv inte ens förstått att min andra halva faktiskt var försvunnen. 

Trots mina dämpande tankar så följde jag den lilla ynka rösten som skrek inom mig att jag skulle lyfta mitt arsel och bara göra det, få det överstökat liksom. Det var väldigt ovant att se min familj så lugna, bara att se min pappa ligga med benen över soffkanten och mamma som satt i andra soffan med en bok i handen hade jag kanske aldrig sett förut. Jag log åt tanken medans jag reste mig upp från den vita fotöljen som jag satt i. 

"I'm going out, I'll be back within a few hours.", konstaterade jag medans jag sneglade mig åt mina föräldrars håll. Vars min syster tagit vägen hade jag ingen aning om, men jag antog att även hon tog det lugnt med tanke på bebisen. Pappa nickade på huvudet och mamma log ett svagt leende mot mig, förmodligen glad över att jag i varje fall berättade att jag lämnade huset. 

 

Med tunga steg klev jag upp för dom fem trappstegen gjord av betong, snabbt drog jag en hårslinga bakom örat samtidigt som jag lät den lediga handens tumme pressas på knappen och ett högt plingande hördes inifrån. Bara några sekunder senare tydde jag fotsteg från golvet och snart såg jag även att dörren öppnades. Det var dock varken Philip eller någon av hans föräldrar, som jag under några omständigheter stött på tidigare, som öppnade. Istället var det en tjej som såg ut att vara omkring fjortonårs-ålder som jag efter informationen vi fick när vi sist sågs - verkade vara Philips lillasyster. 

"Hi there.", log jag brett och såg på den blondhåriga tjejen med två långa flätor som hängde längs hennes axlar. Hennes mun ändrades dramatiskt, från ett leende till en förvåning. Inte nog med det så föll även handen för ansiktet och efter något som kändes som evigheter öppnade hon munnen.

"Oh my god, you're Louis girlfriend!", nästan skrek hon ut. Jag häpnade till även jag och var absolut inte beredd att få en reaktion som denna då jag bara besökte grannhuset. Om det var bra att vara Louis flickvän i det här sammanhanget var däremot oklart, jag hade inte listat ut om hon var glad eller arg över att se mig. "What are you doing here? and wow, you looks exactly the same as Philips friend who was here when I was younger!", tjejen verkade vara fyllt med energi och glädje i varje fall och än så länge hade jag inte märkt på henne att hon hatade mig, som tur var. 

"I'm actually her sister, Katelyn. Is Philip inside? I really gotta talk to him right now.", förklarade jag och log blygt. Tjejen jag ännu inte visste namnet på nickade ivrigt och visade med en gestikulerande hand att jag var välkommen in. 

"He's upstairs, probably playing some FIFA or on his guitar", förmedlade hon och nickade för trappan som var precis bredvid mig. Vad jag sett av detta huset - vilket inte var mer än hallen och trappen - så kunde jag därmed utgå från att det såg ungeför lika ut som i vårat hus på andra sidan vägen. Jag tog av mig mina flippflopps och tackade så mycket. "And Katelyn! I really like you and Louis together, please say hi to him from Natasha Salming!", hennes mening gjorde mig både glad och röd i ansiktet, hon var väldigt söt. 

"I'll do it, sweetie.", lovade jag medan jag ljudlöst trippade upp för den vita trappan. Väl uppe så fanns det som i precis mitt hus, ett stort allrum, en toalett och tre rum bredvid varandra. Vilket som var hans var då den stora frågan, men när jag då hörde klinganden från en gitarr så bestämde jag mig att följa ljudet till rätt rum. Bara av att höra ljudet av ett instrumet gjorde mig så sugen, sugen på att åka ut och se världen, sjunga och stå på scenen tillsammans med Louis. Men till och med jag var så klok att jag visste att det endast skulle hända i mina drömmar, dessutom nu när Louis faktiskt var mitt uppe i framgången med One Direction. 

Jag knackade löst på dörren och den vackra stämman från strängarna försvann hastigt, ett enkelt kom in mumlades och utan tvekan öppnade jag dörren. Han själv var nog inte direkt beredd på att se mig då hans gitarr snabbt for bort ifrån hans famn så den hamnade bredvid honom i den väldigt stora sängen. 

"Katelyn, hey!", sade han chockat och höjde lite på ögonbrynen. Hans huvud sneglade även bakom mig, som om han hoppats och trott att jag inte skulle vara ensam här. "Are you alone? where is Louis?", frågade han nervöst och spärrade upp ögonen mer. Eftersom vi två aldrig varit typerna som speciellt älskat varandra genom åren så var detta verkligen obekvämt, men jag skulle ge det en chans och jag var ju faktiskt där för en anledning. 

"Louis had to go back to UK, unfortunately", suckade jag och tittade mig omkring i hans väldiga pojkrum. Man skulle kunna kalla de det då affischer på bilar och halvnakna tjejer fortfarande satt kvar på hans vägg, jag tittade på honom och mötte hans blick, han såg ut att vika sig lite. Jag tittade lugnande på honom och suckade. "I'll go directly to the thing.", suckade jag och blundade för en sekund. "I..Me.. She..-", mållös stod jag vid dörröppningen och tittade på Philip som satt säkert i sin säng, han såg dock på mig att något var helt fel och ställde sig upp för att gå emot mig. 

"I don't mind to wait for you to tell.", sade han medans han lade ett par starka armar omkring mig. Jag torkade tårarna som hjälplöst rann ner ifrån mina kinder samtidigt som jag gjorde allt jag kunde för att hindra dem ifrån att falla. 

"She is dead.", sade jag, snabbt och kallt. Greppet om mig lossade och han tittade frågande på mig. Jag torkade tårarna ännu en gång och suckade plågat. "Katherine. She died five years ago and that's why we haven't been here since then, I or we couldn't without her.", berättade jag och tittade in i hans sorgna ögon. Han verkade dock inte vilja visa att även han var ledsen. 

"Why haven't you told me later? here I've been waiting for years for her to come.. I.. I can't really take this in right now.", konstaterade han och lade händerna för ögonen. Jag suckade och nickade förstårligt. Philip och Kath hade verkligen kommit bra överens de sista åren och hon hade tjatat om att åka till stugan varje lov, vad jag förstod det på henne så var Philip som Jonathan och Luke för mig. 

"Why I didn't tell you on the beach was because I couldn't just tell you. To be honest, I haven't barely realized it by myself that my other half is dead, gone forever and I'll never see her again. Everything is like messed up and I just..-"

"Sshh..", lugnade han snabbt och lade armarna om mig igen. Det var inte precis någon Louiskram precis som kunde få mig glad på bara några sekunder, men det var helt klart bättre än ingenting. Jag behövde en kram just nu. "I wanna say that it's okay but it's not. I'm not okay but what are you saying, are we going to talk about it?", frågade han lugnande och släppte greppet medans vi långsamt satte oss på hans säng. Jag nickade och torkade tårarna. 

 

Tiden gick och efter en lång, ganska så djup pratstund med den blonda killen så hade tårarna torkat och det mer allmänpratet kikade fram. Det jobbiga var över och väldigt för personliga frågor om Katherine hade jag gärna hoppat över men med tanke på att min syster faktiskt tyckte om denna kille så mycket, var han värd att få veta. 

"I can move on, it's just.. I can't let her go.", sade jag rakt ut, även om jag inte ville prata om detta så bara föll orden ur mig. Philip som för fem år sedan var värre än värst, var idag den lugna och en väldigt bra lyssnare. Jag antog att han varit precis såhär med Katherine också. Jag hade till och med berättat om Luke och Fiona för honom och han hade endast skakat på huvudet, förmodligen åt deras beteenden. 

"It might be time to move on, don't you think?", hans ord kom som en chock, jag hade inte förväntat mig att pojken som för någon timme sedan berättat hur mycket min syster betytt för honom, kom med förslaget med att gå vidare. "I'm still in shock, but it was five years ago. She will always be by our side, we just don't see her.", han hade rätt i det han sade, men samtidigt kunde jag bara inte 'låta henne gå', så lätt var det inte. 

"Probably.", mumlade jag och tittade ner mot golvet. Han puttade på mig och gav mig ett svagt menat leende. 

"Me and some friends will went to the beach party tonight, it would be fun if you could follow me there," sade han glatt och tittade roat på mig. Jag suckade och himlade med ögonen, jag var verkligen inte som min tvillingsyster i sättet och även om Katherine gillade att supa vid fjortonårs-ålder tillsammans med Philip så var det okej för mig, men ännu var jag inte typen som drack så väldigt mycket men samtidigt så kunde det vara bra för mig att komma ut lite, jag hade ju faktiskt varit inne hela dagen. Efter en hel del tvekningar ifrån min sida så nickade jag tillslut villigt på huvudet och lät ett leende placeras på mina läppar. 

"I'll go home and change clothers first.", yttrade jag och tittade ner på min väldigt fula klädsel. Jag hade faktiskt inte brytt mig om att klä mig snyggt idag och inte verkade Philip ha något emot det heller, som tur var. 

"Yeah but at first, let us sing a song together!", sade han glatt och tog fram gitarren som låg placerad på sängen bakom honom. Jag skulle precis protestera och komma med argumentet att jag inte sjöng framför människor, sedan kom jag ju faktiskt att tänka på att jag till och med låg ute på Youtube, så vad gjorde det om jag bjöd till lite. Jag satt kvar som en bekräftelse om att jag var med på det hela och redan efter första tonen på det sex-strängade instumentet så hörde jag vilken låt det var, One Republic's underbara Counting Stars.

---

I nästa hörrni, då händer der grejer. Dels så kommer strandfesten med Katelyn att bli av och i nästa ändå så fyller Liam år, jadu.. Mycket kommer hända. Har ni era aningar? KOMMENTERA :D

"Okay, do you think Louis is okay with that we've did this without him?", frågade Harry medans hans gröna ögon borrade sig in i listan på människor som blivit bjudna på festen. Vissa var vi nöjda med, andra inte. Det var inte precis så att det endast var Louis, Harry, Niall och jag som skulle få vara med och bestämma, även Sophia, Andy och andra av Liam's närmaste vänner hade också fått sagt människor dom ville ha med.

"He hasn't something to say basically.", muttrade jag och ryckte på axlarna. Direkt fick jag sex ögon som stirrade på mig med konstiga ansiktsuttryck. Själv himlade jag med mina och lutade mig obrydd bakåt i soffan jag satt i. Jag var inte sur på Louis, jag var mer besviken faktiskt. Det förvånade mig inte ens lite att han hade glömt denna viktiga dag. Det var ju idag allt skulle fixas, det var torsdag idag och på lördagen skulle festen hållas. Vi behövde ha så mycket hjälp vi bara kunde med detta för att kunna ordna den perfekta födelsedagsfesten till våran egna Payno. 

"He's on his way right now and has been sitting about six hours in an airplane and will land soon, it's time to go there and pick him up.", irlänningens röst ekade ut över vardagsrummet och min blick fördes till klockan som satt på väggen mitt emot mig, visarna visade 16.29 och om en halvtimme så skulle Louis flyg landa. "Am I supposed to drive?", synen flackade runt mellan Harry och Niall som båda verkade redo för att åka medans jag själv helst stannade inomhus och inte visade mig på hela dagen. Om hela surigheten berodde på vädret eller om det bara var en dålig dag var oklart, kanske vardera delarna. Det trista regnet som under flera dagar smattrat på fönstret kunde tillslut bli väldigt jobbigt, speciellt när inte Perrie var vid min sida dessa dagar så jag hade någon att krypa ner under filten med. Det var som att man blev isolerad inomhus och varken ville eller orkade gå ut. "Well.. I take that like a yes", sade Niall som inte fått något svar ifrån varken mig eller Harry. 

"Me and Harry can follow you.", svarade jag snabbt, dels för att inte behöva sitta inne hela dagen men också för att jag faktiskt saknat Louis dessa dagar han varit borta, hur mycket jag än ville vara sur på våran spexare så gick det ju inte, inte länge i alla fall. Tänkte jag efter så vann ju ingen av oss på att vara arga, det drabbade ju bara bandet & dessutom så var det en sån liten grej att bli sur över, i alla fall nu då han faktiskt bokat flyget direkt efter samtalet igår och var påväg hit igen. 

Anledningen till att vi inte var i London var enkelt, vi trivdes väldigt bra i Manchester och äntligen hade vi alla tre, det vill säga,Liam, Niall och jag redan funnit en helt okej egen lägenhet som vi snart skulle få börja inreda och fixa till. Än så länge bodde vi dock hemma i Harrys stora hus som vi även visade oss vara i fortfarande. 

 

Tjugo minuter senare stod vi mellan fyra stora vakter som vi aldrig sett tidigare. Eftersom våra vanliga vakter som vi också kände väldigt bra, var på semester precis som vi hade just nu så fick vi ha reserver som varken sade något eller tittade åt vårat håll, dock låtsades vi som att vi inte märkte dom väldigt stora, svartklädda männen omkring oss utan fokuserade istället på den gate vi visste att Louis skulle komma ut ur. 

"There he is!", viskade Niall så diskret som möjligt samtidigt som han verkade väldigt exalterad. Den grabben var verkligen den gladaste av oss alla när det gällde att träffa varandra igen. Jag hade inte tänkt på det tidigare, men ingen av oss umgicks faktiskt med sina flickvänner just nu. Harry hade kommit hem ifrån LA med Kendall, Niall hade besökt Mullingar med Sarah och jag hade tillbringat tiden med Perrie på deras UK turné. Det var egentligen väldigt sällan vi alla minus Liam, träffades på fritiden utan någon tjej involverad. 

"Time to come now, huh?", retades Harry medan Louis tittade upp ifrån golvet. Han såg sliten och trött ut, som om han inte sovit någonting dessa sex timmarna, men trots det utmattade uttrycket i hans ansikte så syntes hans lilla glimt i dom grönblåa ögonen som han bidrog med & ett svagt brett leende avfyrades på hans läppar. 

"Mr. Tomlinson, the one and only!", flinade jag och lade armarna i kors. Våra höga röster och svarta vakter hade dock avslöjat oss. Fansen började få syn på att det var vi och skrik blandat med andra läten fyllde flygplatsen, jag gillade inte alls situationen och visade med händerna lite om att Louis skulle skynda sig lite, något även han verkade hålla med så hans steg ökade och han hamnade mellan mig och Harry. Niall var lite före och pratade med den ena vakten som jag lagt på minne kallades Willson. "Good to see you man.", tillade jag sedan medans min arm lades över Louis axel. Ett enkelt 'detsamma' hördes ifrån Louis skamfilade röst och med det så blev vi alla rätt så tysta med tanken i huvudet att vi skulle komma ifrån platsen så fort som möjligt för att slippa allt kaos. 

 

"Good to see you again, lads. It's been a while now.", konstaterade Louis när vi alla satt samlade i bilen påväg mot huset igen. Niall som körde fokuserade på vägen medans Harry glatt tittade bak mot mig och Louis som satt på varsin sida i baksätet. "Only Liam who's missing.", sade han sedan och ryckte på axlarna. 

"Yeah, what he does right now is it only Sophia and him who knows.", skrattade jag och tittade framåt då jag såg hur Niall också flinade lite. 

"Do we really wants to know? nah, don't think so, huh?", övervägde Niall och skakade lite på huvudet vilket fick oss andra tre att skratta ganska fånigt. Vi alla visste allt om varandra, även åt det lite mer 'privata' hållet i ett förhållande, men ändå var det alltid lika intressant att prata om det. 

"Is she with Liam right now or what?", frågade Louis lite efterblivet, som om han inte förstått någonting. Han på sätt och vis visste ju ingenting heller då han varit i New York de senaste dagarna, men förklara kunde man ju alltid göra. 

"She took him with her to a holiday so we could planning his party alone, you know.", berättade Harry lite kortfattat och Louis verkade förstå. "But just so you know, Lou. We've been planned a lot of stuff alone, it's much more to do but we couldn't wait for you the whole day, we have so much to do.", fortsatte han och tittade nervöst bak, rädd för att se Louis reaktion. Som tur var verkade Louis bara glad och lättad över att vi gjort ungefär hälften av planeringen, det betydde ju endast att han skulle få göra mindre. 

"Sounds perfect.", flinade Louis malligt. Jag himlade med ögonen och skakade på huvudet medans ett svagt leende prydde även mina läppar, om han trodde att han skulle få slappa nu så hade han så fel. 

 

Med en tröttsam suck gick jag efter min ganska ledsna och förmodligen arga flickvän. Om det var på grund av att jag sade något fel eller om det var över hela situationen visste jag inte faktiskt. Tänkte jag efter så hade jag kanske varit lite för glad i att killen velade hitta på något snart, vad visste jag egentligen om Katie och hans relation? hon verkade inte vara den gladaste över att se honom precis. 

"Katelyn, he couldn't know.", sade jag i hopp om att hon skulle stanna, eller åtminstone sakta ner farten. När hon varken saktade ner eller att jag fick någon respons så fortsatte jag mitt försök med att föra konversationen vidare. "Did I say something wrong?", hon stannade upp, fortfarande med ryggen vänd emot mig och jag kunde höra hur hon drog en djup suck innan jag äntligen kunde få se hennes ansikte, hennes naturliga lockar hade tittat fram efter dagens badning men ändå så var hon väldigt vacker, stolt kunde jag kalla henne min flickvän eftersom stolt var precis ordet jag var över henne. 

"It's just..", hon tog in luft in i hennes lungor innan hon förtvivlat fortsatte. Vi hade kommit ut på trotoaren och inte allt för många bilar passerade oss, därför var vi ganska så ensamma på platsen just nu. "I know how much Katherine means to Philip, they were like siblings, like me with Luke and Jonathan, you know.", hon gick mig närmare med blicken vänd ner mot hennes fötter. Även om hon inte kunde se fullt ut så nickade jag på huvudet tills hon kommit tillräckligt nära att jag kunde lägga mina armar om hennes ganska så kalla kropp, solen började gå i moln och kylan kom ikapp, det var sjukt hur värmen genast kunde försvinna i luften så fort solen försvann.

"And you don't want to tell him that she isn't alive?", fortsatte jag meningen medans min ena hand strök hennes hår. Hon snörplade lite mot min tröja innan hon nickade bekräftat på huvudet. 

"He doesn't know about it and I know he will take it horrible.", snyftade hon och borrade in sitt huvud ännu längre in i min tröja. "I didn't like him before and I still don't do it, but he deserve to know about her, doesn't he?", frågade hon osäkert och tittade upp på mig med sina röda ögon. Det gjorde ont i mig att se henne så ledsen, den här Katherine verkade ha varit en väldigt underbar person, men det som gjorde mig mest ledsen eller lite upprörd var att Katie alltid jämförde sig själv med sin tvillingsyster som hon alltid beskrev som den 'perfekta' när hon själv uppenbarligen var precis lika bra, för mig var hon i varje fall det. 

"Of course he would know about it.. But not today, now we're going home and watch some movies and just relax or what do you say?", föreslog jag medans mina läppar nuddade Katelyns släta panna i en snabb puss. Ett äkta, brett leende syntes på hennes läppar medans en nickning från hennes huvud bekräftade det hela. Våra händer nuddades igen och allt var nästan som tidigare igen, bortsett ifrån hennes fortfarande nygråtna ögon.

 

Efter en hel dag utan telefonen så hade självklart en hel del försökt fått tag i mig. Twitternotiserna blev uteslutet att titta på, men efter tre missade samtal ifrån Harry, ett ifrån Niall och några meddelanden ifrån Zayn så förstod jag att det kanske var något jag missat. Katelyn's familj var ännu inte hemma och klockan var endast sex, därför så passade jag på att få lite egentid genom att gå ut på den stora, fina altanen och satte mig på bron med telefonen mot örat. Signaler gick och bara efter fyra pip så kunde jag höra den glada irlänningen på andra sidan luren. Visst trivdes jag här tillsammans med familjen Ross, ingen tvekan om den saken. Men ingen kunde någonsin ersätta mina boys, jag saknade dom verkligen dagarna vi inte umgicks. 

"Louis, what's up?", sade Niall en aning rispigt, jag log för mig själv när jag insett att han förmodligen inte var den piggaste nu. Kendall hade någon fest och Niall tillsammans med Harry hade ivrigt tackat ja till inbjudan så jag antog att det hela bara var en jobbig bakfylla för honom, dessutom så borde det vara ganska sent hemma i UK just nu. "Why didn't you answer earlier?" 

"Me and Katelyn went to the beach and I leaved my phone left in the house, what did you and the others want?", frågade jag nyfiket och hörde hur Niall bara suckade bakom luren, inte alls roat utan det var mer åt hållet att han var lite trött, nästan lite besviken på mig. 

"Don't you remember? You're coming home tomorrow and planning Liam's birthday who's in a week.", så fort Niall nämt Liams födelsedag så gav jag mig själv en mental smäll på käften, hur kunde jag ha glömt min bästa väns dag? och ännu värre, jag hade inte ens bokat ett flyg än och hur skulle Katie ta det hela. Mycket känslor befann sig i mitt huvud för stunden och frustrerat hade jag handen för pannan. 

"I'm so fucking sorry, I had totally forget about that.. Oh shit.", suckade jag och kunde nästan se hur Niall himlade med sina blåa ögon för sig själv just nu, dock var han även personen som kunde vara sur ett tag men sedan gick det över, det var det som var så skönt med den killen, man behövde aldrig ha långa, djupa konversationer med honom för att få hans förlåtelse. 

"We all figured it out and that's why we've rung you all day, what are we doing now? we all, even Zayn will be here tomorrow and you HAVE to arrive too, really.. We can't do this without you, Lou.", bad han och den irriterade rösten försvann bara mer och mer in i meningen. Jag skakade på huvudet och suckade under en lång tid innan jag sedan bestämde mig för att säga något. 

"I'll be there tomorrow, I'll book a flight directly.", konstaterade jag medans jag oroligt klickade på den stora, röda knappen. Hur skulle jag berätta detta för Katelyn?

Dagarna rullade på bra och bara två dagar ihop med familjen Ross så kände jag mig redan som en i gänget. Nog hade jag alltid kommit överens med Stefan och Elisabeth redan ifrån första stund, men det här kändes annorlunda, som att det var mer äkta på något sätt. Nu var det inte bara jobb som gällde, det var verkligen intressant att se hur mina numera svärföräldrar var som privatpersoner, egentligen ingen skillnad - vad jag märkt hittills i varje fall, men välkomnad på ett bra sätt hade jag åtminstone blivit. 

Solen lyste ut över New York och skulle jag vara uppriktig så gillade jag verkligen denna stad. Inte bara staden utan även hela boendet, umgänget och allting. Att vädret bjöd på underbar värme var ju faktiskt bara en bonus. 

"So.. What's the plans for today?", frågade Katie nyfiket medans hon noga tittade på sin familj vars mest var inne i deras egna världar. Själv tog jag en tugga av mackan och tittade ut över det väldigt gigantiska kökbordet och alla olika kombinationer av frukt och grönt framför oss. 

"Me, Stefan and Veronica are going to the shop for some shoppingtime for the baby, you can come with us if you want to?", frågade Fru Ross med ett som vanligt glatt leende på läpparna, min flickvän såg skeptisk ut till förslaget och skakade drastiskt på huvudet. 

"Nah, I don't mind. Me and Lou can take a ride to the beach nearby instead.", konstaterade hon medans hennes ögon kastade en blick på mig som om jag var okej med det och visst var jag det. I själva verket så hade jag inte så mycket lust att gå i affärer och titta på bebiskläder en varm dag som denna, men det sade jag ingenting om såklart. 

"Sure, it will be fun.", sa jag enkelt och tittade ut över familjen. Känslan av att inte passa in fanns där, i början. Dessa människor var vackra, framgångsrika och väldigt duktiga på deras jobb, därför kunde jag egentligen ha svårt att inse att jag trivdes så bra med dom, jag var ju ändå bara lilla jag. Men direkt när jag ätit min första måltid tillsammans med Katie och respektive så kändes allt som en lättnad, jag hade helt enkelt överdrivit i mitt tänkande. Dessutom kunde jag verkligen se gnistan i Katelyns ögon när hon tittade på sin systers gigantiska mage, hon såg verkligen fram emot att bli moster. Även om det var långt dit, så kunde jag ändå inte sluta fantisera om egna barn tillsammans med min flickvän i framtiden, åh vilken perfekt mamma hon hade blivit. 

 

Inte nog med att staden var underbar, vattnet och stranden såg precis lika vackert ut. Inte alls så långt ifrån deras husområde fanns ett hav där vågorna inte var höga då vattnet var vindstilla, färgen var blå och människorna ägnade sig bara åt sig själva, jag hade egentligen inte fått en enda blick på mig där folk reagerat att det var jag som kom gående. Det var även inte proppfullt med folk och det fanns även platser på solstolar till oss. Det hela kändes lite som att komma utomlands till ett väldigt varmt land, när vi i själva verket befann oss en bit utanför NY. 

En bar fanns det till och med på denna strand, för tillfället spelades Nicki Minaj och Justin Biebers låt - Beauty and a beat, som gav mig en väldig sommarfeeling. Jag sneglade mot Katelyn som vilade på solstolen med glasögonen som täckte hennes gröna, djupa ögon. Min blick fördes sedan tillbaka upp mot himlen. Plötsligt kom jag in i min egna värld där endast jag själv & mina egna tankar existerade. Tänk att det var jag som tvekade från första stund av att byta management, det var jag som verkligen ville jobba kvar med de olika människorna vi jobbade med. Vad hade hänt om vi aldrig hade bytt ändå? jag hade aldrig träffat Katelyn och förmodligen så hade jag nog ännu inte kommit över Eleanor. Egentligen, attans vad mycket som kunde hända bara under några månader? fast och andra sidan, de senaste fyra åren hade allting bara gått uppåt för hela One Direction så jag var utan tvekan väldigt lyckligt lottad. 

"I'm going to buy a drink, do you want some?", frågade hon medans hon slappt ställde sig upp från stolen. Jag slängde en snabb blick på baren och märkte att det var en hel del som stod och väntade på att få beställa, därför så ville jag inte riskera att gå med Katie dit, något hon antagligen redan förstått då hon inte ens erbjöd mig att följa med.

"Yeah. Surprise me with whatever you like.", svarade jag bara och lutade mig framåt, mötte henne i en liten för snabb puss innan hon trippade vidare till baren ett par hundra meter ifrån oss. Själv bara satte jag mig tillrätta i den avlånga solstolen och njöt av värmen. Det började närma sig slutet av augusti och det var fortfarande varmt som om det vore Juni-Juli ute. Jag klagade absolut inte, det var endast skönt att komma bort ifrån regniga England ett tag. 

 

Jag visste inte hur, men när jag plötsligt kände någon svagt putta på mig så insåg jag snabbt att jag måste ha somnat till. Dock kunde det inte vara mer än några minuter då tjejen min var tillbaka med två drinkar i handen och hon hade antagligen inte fått väntat så länge. Vad som gjorde mig förvirrad var att hon hade någon med sig, en tjej jag aldrig sett tidigare samt att hon även såg en aning yngre ut än oss. 

"Lou, this is a fan of yours. She has promised to keep this as a secret but she really wanna take a picture with you, is it okay?", frågade Katelyn som suttit sig bredvid mig. Jag bredde mitt leende och tittade noga på tjejen som när jag tänkte efter inte kunnat vara mer än femton år. 

"Of course!", utbrast jag snabbt och ställde mig upp bredvid tjejen jag ännu inte visste namnet på. "What's your name?" 

"I'm Nellie.", log hon artigt medans hon såg väldigt nervös ut. Jag lade en trygg arm om henne som jag hade hoppats på skulle hjälpa, fast i själva verket började hon då skaka. Jag flinade åt hela situationen och var endast glad över att hon gjorde sitt bästa av att inte skrika, hyperventilera eller helt enkelt svimma. "I really loves you Lou, you're my hero and lifesaver", förklarade hon och mitt tag om hennes axel blev hårdare. Var det något jag verkligen blev glad över så var det just när jag fick sådanna meningar sagda mitt framför ansiktet. Denna tjej verkade vara någon man kunde föra en konversation med utan att hon började skrika och det uppskattades. 

"I'm glad I could be impact with you like that, babe.", svarade jag malligt och sneglade mot Katelyn som endast verkade ha ett ståtligt leende på sina läppar och det älskade jag så mycket med henne, hon kunde sätta sig in i min situation och klandrade varken mig eller fansen för att stanna och prata eller ta ett och ett annat kort här och var. 

Att vakna upp på ett lyxigt hotell bredvid min syster var klart bättre än att vara ensam, dock hade jag ju självklart velat haft Louis på andra sidan om mig istället, men samtidigt så var det bara tre dagar kvar utav veckan och killarna skulle då bli ledig i en månad innan deras arbete började igen. Klockan var omkring morgon och därför gissade jag på att tiden hemma i England faktiskt var kväll. Jag hade ärligt talat ingen aning om exakta klockslag men att Louis förmodligen skulle vara vaken var ett faktum. Trött var jag i varje fall då mycket sömn hade det egentligen inte blivit. Trots den behagliga sängen så vred jag och vände på mig flera gånger innan John Blund äntligen tittade fram. Trots mina sex timmar av djupt sovande så kände jag mig ändå helt utarbetad och jag behövde egentligen mer sömn för att klara av dagen, men jag kom sedan på att det bara var våra föräldrar vi skulle möta idag, därför så brydde jag mig inte alls om det. Jag behövde se dom, hur trött jag än mådde vara. 

"Okay, before we're leaving you've to tell me everything about the hot guy you're daiting.", Veronica slog sig ner bredvid mig i sängen igen då hon varit och fixat till sig, i varje fall vad det såg ut som. Hennes hår var vackrare än tidigare och som vanligt var hon otroligt snygg. 

"Uhm.. Yeah.", log jag och ryckte på axlarna. Hon lade benen i kors och stirrade på mig väldigt länge på mig innan jag slutligen insåg att hon inte tänka sluta att psyka ut mig förrän jag berättade. "He's very kind to people around him and he will always my best. It's so much good with Louis as I can't explain it with a few words. I feel myself alive with him and he's always by my side. I love him very much.", sa jag bara enkelt medans Veronica log. Jag visste att dom hade träffats förut några gånger, jag var dock en aning osäker på om Louis visste om att vi var syskon. Blondinen mitt emot mig hade ju faktiskt jobbat och intervjuat killarna ett antal gånger i tidigare program dom deltagit i och kanske var det därför Veronica tyckte om oss så mycket. Skillnad med Collin, hon hade ju inte alls gillat tanken av att se oss tillsammans & nu i efterhand så visste jag ju varför och vad han gjorde mot Katherine. 

"I've heard that their girlfriend got a lot of hate from the boys fans, how are you to handle it?", frågade Veronica efter ett tag. I stunden visste jag inte riktigt hur jag skulle svara, visst var det väldigt kämpigt vissa dagar, mer eller mindre. Men jag försökte ärligt att inte bry mig om det. Det var sällan jag ägnade mig framför något socialt media alls nu för tiden. Möjligen Snapchat men då var det ju endast till mina närmaste vänner. 

"It's pretty much rumors and bullshit from some people but yeah, I guess it's something I can't do about.", svarade jag ärligt och slog ner huvudet på kudden igen medans min blick riktades mot taket. "To be honest, I get really tired sometimes, why can't people just accept love between two people? I don't get it really.", fortsatte jag medans en djup suck lämnade min mun. Veronica lade sig bredvid mig och tog tag i min hand, det kändes skönt att prata ut, faktiskt. Det hade varit ett par jäktiga dagar i London men förmodligen skulle allt bli bra nu. Luke hade sin Fiona och jag behövde acceptera det, bara det inte ändrade min och hans vänskap för mycket, jag hade Louis och Patricia fick sin Justin, då var det egentligen bara Jonathan kvar men efter hans uppbrott med exet så tvivlade jag på att han var redo för någon ny, och det förstod jag. Mitt i all stress så var det skönt att kunna stanna till, titta upp och bara leva i nuet. Som nu. 

 

Frukosten var uppäten, outfiten för dagen var klar och äntligen befann vi oss på sjukhuset där mina saknade föräldrar befann sig. Jag hatade sjukhus, det fanns nästan inget värre än att vara på något sånt ställe då det endast fick mig att tänka på döden, Katherine och Luke eller Jonathan efter alla deras operationer tack vare fotbollen. Veronica gick fram till receptionen för att förmodligen berätta att vi var här och kanske fråga vilket rum dom befann sig i. 

"Okay, come here.", min systers röst ekade över hela nedervåningen och folk tittade på oss som om vi vore dum i huvudet. Jag himlade med ögonen och följde raskt efter Veronica som redan börjat gå mot en smal korridor. Snart skulle jag få träffa min mamma & pappa som jag inte haft någon talan med på en vecka, det skulle bli skönt att se dom igen. 

 

"Oh Katie and Veronica, hi darlings!", mamma skyndade sig ifrån stolen som såg allt annat än bekväm ut att sitta på, fram till oss med öppna armar. I det ögonblicket så skyndade jag mig in i famnen för att ta vara på mammakramen. "How was the flight yesterday? did it go well?" 

"Yeah, right.", mumlade jag medans jag kände en extra arm omkring mig. Min syster med den stora magen trängde sig in i kalaset också, och inte mig emot. "How is dad?", frågade jag och skyndade mig ur den nu intensiva kramen. Jag slet bort blicken ifrån mamma för att se framåt. Pappa låg med ögonen släckt på sängen och andades tungt.

"He's after all okay. He need sleep and rest. This holiday couldn't come better.", suckade mamma och gick mot sängen där pappa låg igen. Det var ett väldigt litet rum med en stol och ett litet fönster där solen nu sken igenom. "He has been talking about you two the whole time so when he wake up I'm sure he will get happy.", sade min mamma med ett leende på läpparna. Utan att tveka så gick jag till min älskade pappa, tog hans hand medans jag lade mig på sidan av honom med hans arm omkring mig. Samtidigt så kände jag hur han röck till och öppnade sina ögon. 

"Katherine?", hans fråga fick mig att stelna till. "Is it really you?", jag tittade snabbt på mamma som såg oberörd ut medans hennes huvud ruskades. Veronica såg oroligt på oss medans hennes hand smekte över hennes mage.

"No dad, it's me.. Katelyn.", andandes jag tungt och vände blicken ifrån mamma till min pappa istället. Han såg inte allt för besviken ut men jag kunde ändå tyda på att han hellre hade viljat sett sin karriärsfulla dotter ligga bredvid honom istället. Min mor & far favoriserade aldrig, varken deras barn eller inom jobbet, men ändå visste jag att om dom hade fått valt så hade de självklart behållit Katherine, tjejen som gjorde något med sitt liv, tjänade pengar på sin sång och alltid var utåttänkande. Innerst inne gjorde det ont att tänka som jag gjorde, men jag visste även att det var sant. 

"Hi honey, I'm so glad to see you.", mumlade han och flyttade mig närmare honom medans hans hand om min klämdes åt ännu mer. "I thought you were Katherine for a second.", skrockade han falskt medans jag såg på honom med en ledsen blick. Tårarna från honom var inte långt ifrån att falla och lika så mina. "I'm so sorry, Katie. I couldn't even see the different between my two daughters. I feel so bad right now.", hans lediga hand skyndade sig att torka bort tårarna som nu börjat rinna ifrån hans kinder och jag var väldigt nära på att gråta själv. "I was so close to lose my life and my only thought was on you and Veronica, and her baby. I couldn't die, I've been fighting through this and now I'm almost done, I did it.", log han stolt och drog båda händerna omkring min kropp. Jag smålog jag också medans mina armar virade sig omkring min långa och stora fader. 

"I'm so proud of you dad, I knew you would do it.", sade jag stolt medans jag pussade honom på kinden. "I love you so much, daddy.", när jag sagt det så vände jag mig om mot resten av familjen medans ett bredare leende placerades kring mina läppar. "I love you two as well." 

Tårarna var inte långt borta och att höra min storasyster gråta gjorde som sagt väldigt ont i hjärtat. Eftersom jag inte riktigt hunnit tagit in allt Veronica sade så satt jag fortfarande i tystnad. Louis arm runt om mig höll mig kvar på stolen och tur var väl det.

"I've booked a flight for you today. I guess I'll see you there and I'll text you more information when you're there. Okay? Come alone and don't miss this flight, it was a last minute trip as raise about two hours. They need us, Katie. We have to be there.", hennes röst lät sprucken, men ändå så hel. Som om hon försökte hålla humöret uppe för min skull. Självklart skulle jag vara där för mina föräldrar, även om dom inte alltid kunnat vara på plats varje gång jag behövt dom så skulle inte jag vara lika svin tillbaka, det var ju dessutom inte ens deras fel att dom inte kunnat varit vid min sida under jobbiga omständigheter utan det var ju egentligen jobbets fel. 

"I'll not miss it. See you there.", innan hon hunnit svara på det så klickade jag bort samtalet. Direkt satte jag armbågarna på bordet och lade huvudet i mina händer. Vad tusan hade hänt? min pappa kunde inte dö, han fick inte dö. Det var precis som Veronica sagt, våran familj hade redan förlorat en familjemedlem, vi ville inte att det skulle hända igen på dom närmaste åren i alla fall. Far min var bara 50 vårar, han var för ung för att ge upp nu. 

"What the hell is going on?", frågade Luke oroat samtidigt som han snabbt släppte sin gaffel. Folket omkring oss började nu snegla mot vårat bort och jag tycktes känna några tårar som rann ner från mina kinder. 

"Dad is.. I don't know.", mumlade jag och släppte bomben ännu mer. "Veronica said he was dying but I'm sure he isn't. That's unfair, he can't die now.", grät jag. Mina tankar om att vi blev utstirrade eller om paparazzis såg oss just nu var ju mitt minsta bekymmer om man såg det så, Fiona däremot verkade störa sig väldigt mycket på hur människor tittade frågande på oss. 

"Katelyn, he isn't dying. You said it yourself so please, don't cry and not here. Oh this is so awkvard. Are you twelve or what?", i det ögonblicket klarade jag inget mer. Jag hade varit snäll för länge, alldeles för länge än va jag egentligen borde varit. Hon skulle få betala för allt hon sagt som sårat mig, och detta var verkligen för mycket. Argt ställde jag mig upp och tog min väska. Nu var det ingen tvekan om att människorna runt omkring oss stirrade. 

"Who are you to judge me? Seriously, go to hell, Fiona. You're a false little bitch who doesn't care about someone else than yourself, you're so terrible selfish and I can't even know how Luke can be with you. Sorry but I'm saying the truth and you really do have to practicing to be more nice with people.", jag skulle inte säga att jag skrek ut orden men jag sade dom nog rätt så högt. Mina ord fick både Luke och Fiona att rygga tillbaka på deras stolar, Louis däremot såg mest ganska road ut, något som också irriterade mig mycket. Jag hade förstått att Louis gillade att se mig stressad. Att vara arg kanske gjorde honom ännu mer underhållande.

"Take it easy, Katie. Don't be so mad.", Luke's röst lät lugn och harmonisk, som om han inte förstått allvaret i det hela. Han om någon borde ju förstå hur jobbigt detta var för mig. Fast även så hade ju inte han någon kontakt med sin pappa så kanske kunde han inte förstå ändå. Snabbt tog jag fram min plånbok ur handväskan och kastade fram pengarna som skulle vara till min & Louis mat, sedan vände jag på klackarna och lämnade Louis ensam tillsammans med dom två andra stolpskotten. 

Vart jag skulle ta vägen var en annan fråga, jag kom ut från porten till restaurangen och såg mig omkring. Biltutor och andra transportljud hördes och jag skulle just ta ett steg ner för stentrappan då dörren öppnades bakom mig. Ingen mindre än min fina Louis stod där, med ett mildare leende på läpparna nu. 

"Please, don't be angry at me.", jag suckade och skakade på huvudet medans jag backade ett steg så jag kom närmare honom. Mina armar öppnades och snabbt klev jag in i hans varma famn. 

"I'm not angry at you and you know it.", förklarade jag och släppte taget om honom. "I'm just so freaking tired of Luke. Why is he so changed? I miss my brother, you know.", mumlade jag och tittade med förkrossade ögon in i Louis lite numera medlidande. Han nickade förstående och flätade samman våra händer medans han nickade mot den svarta bilen som var mitt framför oss. 

"Let's go home and pack your stuff.", med det så förstod jag att Louis kanske förstått vad jag och min syster pratat om i telefonen. Istället för att öppna munnen så torkade jag bort mina sista tårar och nickade på huvudet. 

Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte var orolig, för självklart var jag det. Men samtidigt så visste jag att styrkan jag hade inom mig hade jag då inte fått ifrån min mamma, den kom ifrån pappa och han var verkligen typen som aldrig gav upp, han kämpade för det han älskade vilket jag hoppades på att han gjorde denna gång också. 

 

I bilen påväg till flygplatsen kändes jag väldigt tankespridd. För mindre än två timmar sedan fick jag ett besked om att min pappa var nästan döende, dock visste jag ju hur Veronica var och hon överdrev verkligen med allting. Även hade jag en dålig magkänsla av att lämna Louis och killarna. Självklart tvivlade jag inte en sekund på att dom skulle klara det själva då dom gjort det förut med endast Pauls sällskap, men nu när även Paul inte fanns då han fått några veckors semester även han så var det faktiskt tveksamt. Helst skulle jag vilja ha med Louis just nu så han fanns där vid mig om det värsta skulle hända min far. Men samtidigt så behövdes han hos de andra boysen och jag tänkte nog att hela familjen skulle må bra av att få lite ensamtid om det som så endast varade i någon dag. 

"And you're sure you and the lads will do this without someone who take care of you?", flinade jag medans jag tittade lite roat på min fina pojkvän vid förarsätet bredvid mig. Han såg nästan förvånad ut när jag uttryckte mig och hans min i ansiktet såg väldigt roligt ut. 

"Of course. We have our team who will help us if we should came into that situation.", konstaterade han medans ett flin placerades även på hans läppar. Jag visste att åtminstone Liam skulle hålla koll på schemat veckan ut så klara sig skulle dom alltid göra. 

"When I left Luke and Fiona..", Louis tittade på mig medans han svängde upp på uppfarten av parkeringshuset vi förmodligen skulle stå i. Jag vände huvudet till honom igen och såg hur han suckade en aning innan han tillslut fortsatte. "He gesticulated a 'I'm sorry'-thing. So I guess he doesn't wanna make any big deal of this."

"Well.. It isn't his fault that she's a bitch but it's his fault that he doesn't say something when he know she has wrong. I just get so mad at him, like seriously? I love him like my own brother and now I'm like air for him.", suckade jag frustrerat och lade armarna i kors. Louis verkade förstå och nickade bara på huvudet. Åh vad jobbigt det skulle bli att lämna denna kille, att lämna Lou & resten av killarna var självklart tråkigt men att behöva säga hej då till killen som mitt hjärta dunkade några extra slag för var faktiskt ganska jobbigt, jag var ju inte van med att vara utan Louis nu och hur länge jag skulle behöva det visste jag ju inte riktigt heller. 

 

Vi stod på utkanten av alla människor, fast fortfarande någorlunda nära min egen gate. Flyginformation och biljetten hade Veronica skickat över via SMS så det var egentligen bara för mig att hoppa på planet och vänta på starten, men istället stod jag i Louis armar med tårarna forsande ner från mina kinder. 

"Please, don't be in love with someone else.", orden bara lämnade mina läppar helt utan förvaning och jag visste ärligt inte ens vad som flög i mig när jag sade så. Louis grepp om mig lossade och hastigt mötte jag min blick med hans. Han tittade lite halvt besviket på mig innan han sedan kupade sina båda händer runt mitt ansikte. 

"I can't love anyone else that not is you. No one will ever love you more than me and I'm so damn happy that I've found you, Katie. You really light up my world.", med dom orden så pustade jag ut. Egentligen visste jag inte vad som väntade efter att frågan slank ur min mun, men jag hade garanterat inte trott att det skulle bli så enkelt. Jag hade nog trott att han skulle blitt lite tjurig kanske. 

"I love you, Louis. More than words can explain.", konstaterade jag och pressade mina läppar mot Louis numera leende. Det dröjde inte länge förrän han besvarade min kyss och höll om mig lika hårt igen. 

 

Att säga hejdå till Louis var verkligen jobbigt. Att se honom stå där, ensam med händerna i fickorna och tittade på mig medans jag passerade gången in till flygplanet kändes förjävligt. Jag ville ha honom med mig, jag ville sitta bredvid honom på det flera timmars-flyget och jag behövde honom mer än allt just nu, om man såg det så.

Men, men. Vi sågs ju faktiskt snart igen. Nu var det endast pappa jag skulle fokusera på, jag hoppades att han mådde bra. 

Jag visade upp min biljett för vakten, precis innan jag skulle gå på planet så tittade jag bak och såg Louis småle åt mig medans hans hand vinkade fram och tillbaka. Att säga hej då var i vissa situationer väldigt jobbigt. Men det här var egentligen barnsligt jobbigt. Jag skulle inte känna behovet av att sakna en person så här mycket trots att vi fortfarande var i samma rum, var det kanske fel på mig? 

En halvtimme senare satt jag på flyget, tryggt i min stol med hörlurarna i öronen. Platsen bredvid mig hade varit tom under hela halvtimmen jag suttit och väntat på flygets start så jag antog att den skulle förbli ledig också.. Just i stundens hetta så märkte jag hur en person kom ut ifrån toaletten och började genast gå åt mitt håll. Jag kände igen det där ansiktet väldigt väl, jag hoppades verkligen inte på att den personen hade plats bredvid mig.. 

Kommentera gärna :)

"Do I look okay?", Louis såg sig själv i spegeln medans jag satt på sängen bakom honom. Hans blick mötte min genom spegeln och log sitt vanligt osäkra leende. Hans hår var uppåtkammat, hans blåa skjorta satt lagomt tajt och hans mörkblåa byxor matchade överdelen riktigt bra. Stil, det hade Louis verkligen och han var så otroligt vacker. Om han som så skulle klä sig i mjukisbyxor och en hoodie så var han fortfarande lika attraktiv och jag bara älskade hela han. Dagens klädsel var finkläder då vi skulle ut och äta på en fin restaurang, eftersom förslaget kom ifrån Luke's sida så kunde jag inget annat än att misstro honom. Sedan när började han bry sig om kläder på det viset? det måste ha varit Fionas förslag. 

"You look very good as usual, honey.", berömde jag och ställde mig upp ifrån Louis dubbelsäng. Själv hade jag tagit på mig en riktig värsting outfit då jag tagit de blommiga shortsen, ett vitt linne med en matchande blomtröja i jackform utanpå. Enligt mig själv så gillade jag det & jag visste ju att Luke också gjort det då han varit med och shoppat dom, men frågan var ju bara vad hans snälla flickvän skulle säga. Jag skakade av mig tanken och gick fram mot Louis som rättade till småsaker i hans hår. Mina armar vandrade runt hans midja och snart så stod jag med armarna om min fina pojke och höll om honom bakifrån. 

"I love you loads.", viskade Louis samtidigt som han vände sig om så hans armar hamnade runt min nacke. "Now it's just a few days left of this week. Times just fly by.", konstaterade han medans våra pannor nuddades. 

"You're the best human in the world. I love you so much, Louis.", sade jag medans mina ögon stirrade djupt in i hans blåa. Det som förvånade mig mest var hur Louis nästan kunde kontrollera mig bara genom att titta på mig, var han ledsen så var jag, lika gällde om han var glad så var jag det med. Han hade gåvan att kunna få mig att göra saker jag aldrig ens vågat tänkt på tidigare och ibland skrämde det mig faktiskt. Hans mun pressades emot min och bara någon sekund hann passera innan jag besvarade kyssen varsamt. 

 

"This isn't feel so good to be honest.", konstaterade jag när Louis parkerat sin svarta Range Rover på parkerkingsrutan utanför restaurangen. Vi såg både min svarthåriga vän & hans fästmö ifrån bilen och jag mådde nästan illa när jag såg hur hennes tunga vandrade omkring i hans mun. Kanske var jag bara ovan att se Luke såhär, men ändå så kändes hela situationen fel. 

"Remember who you do this for, I know he would appreciate your try to find peace in his first girlfriend you know.", jag himlade med ögonen och suckade åt tanken att jag visste att han hade rätt, som vanligt. Jag nickade bara och öppnade bildörren, Louis följde mitt exempel och när vi båda kom framför bilen så tog Louis snabbt tag om min midja och förde mig närmare honom, något som endast fick mig att bli tryggare. Blixtrar efter kameror kom lite här och var och hela grejen gjorde mig osäker, världen visste ju vid det här laget att Louis faktiskt var min pojkvän nu. 

"Hi Katie. Fun that you could come!", sa Luke vänligt och sträckte ut sina armar. Jag log försiktigt och gick in i hans öppna famn. Hela läget kändes påtvingat och awkvard, men det blev i alla fall lite bättre när Luke och Louis hälsade på varandra som om de också känt varandra i flera år. Vad var det med killar och vänskap egentligen? aldrig så mycket drama. "Really nice to finally meet my sisters boyfriend. I don't mind we've met before, have we?", frågade Luke förvirrat medans han höll om sin Fiona som fejkat log mot oss. Jag måste medge att dom såg bra ut tillsammans ikväll, hon hade klätt sig i en fin svart klänning medans Luke hade dragit på sig sin svarta kostym, ja.. Dom hade verkligen sett fram emot denna kväll verkade det som. 

"I don't think so. A pleasure to meet someone who has such a big influence of Katelyns life.", svarade Louis, lika gullig som vanligt. Jag såg hur Fiona stirrade på honom med sina psykiga ögon, svartsjuka var det absolut inte däremot kunde jag känna en viss irritation på min bästa vän när han inte såg hur hon bara lekte med honom. "Shall we go in?", fortsatte Louis och tog min hand igen. Vi alla nickade samtidigt och tog stegen upp för den lilla trappan som skulle leda oss in till restaurangen. 

 

Luke som beställde bordet pratade med kyparen som villigt visade oss bordet där vi skulle sitta. Som tur var så hade han inte varit helt borta eftersom han valt ett bort längst in så långt bort ifrån fönstren som möjligt. 

Restaurangen var i och för sig väldigt mysig, det doftade chinamat och i taket satt fina ljuskronor. Det var väldigt mycket folk här och man såg hur folket bara ökade, detta måste ha varit ett väldigt populärt ställe, tänkte jag. Ingen av oss sa något till varandra utan istället tog jag emot tonvis med blickar ifrån Fiona. Louis lade märke till det direkt då han klämde åt min hand ännu hårdare ju varje gång. 

"Oh, I heard that you sang yesterday, Katelyn. You were very good! saw it on Youtube", hon pressade fram ännu ett leende och Luke log stolt medans han nickade. 

"Yeah, congrats sis, I knew you would make it!", sade han medans han log glatt emot mig. Fionas ord struntade jag fullständigt i då dom förmodligen inte betydde ett skit för henne, men jag visste att Luke menade hans ord och det gjorde mig varm om hjärtat, även om jag fortfarande var irriterad på honom.

"Thank you so much.", jag tittade på Louis som lagt sin hand över mitt lår under tiden paret framför oss pratat, jag lade min hand ovanpå Louis och ett leende spred sig på mina läppar. "Before we're going to order something I've to make a visit on the toilet.", sade jag bestämt och tog min handväska medans jag reste mig upp. Alla tre nickade mot mig och Luke såg road ut. 

 

Vattnet svalkade kallt på mina händer medans jag tittade mig själv i spegeln. Mina ringar under ögonen hade nästan försvunnit under dagens gång, dock förmodlade jag att det var sminkets förtjänst att jag faktiskt såg helt okej ut just nu. Just när jag skulle till att stänga av kranen så slog dörren upp och in kom tjejen jag fruktade mest, med ett - som jag ansåg vara ett vanligt ansiktsuttryck för en gångs skull. 

"Luke is an amazing boy.", sade hon medans hon gick emot mig. Jag hade dock inte vänt mig emot henne, utan jag såg henne i spegelbilden. "I really like him for sure."

"I doubt that.", mumlade jag bara och tittade ner mot mina händer. "But you should know that, if you hurt him I'm sure I'll make you regret it.", sade jag bara innan jag sedan lämnade toaletten utan ens en blick åt hennes håll. Tyst stod hon kvar på samma ställe och verkade inte vilja svara på det eftersom hon inte gjorde något alls för att hålla mig kvar inne på toaletten. Jag hade sagt det jag ville ha sagt så nu kändes allting faktiskt väldigt lättsamt, därför gick jag med ett leende fram till bordet där två av mina favoritkillar satt och hade en konversation om något jag tyckes höra vara fotboll. 

 

Vi hade precis fått vår mat. Eftersom jag idag inte alls var så sugen på kinamat som resten av mina bordskamrater så fanns det pasta med olika grönsaker på min tallrik i istället, jag skulle just till att ta min andra tugga av portionen då ett evigt plingande i min telefon hördes. Fort var jag snabb med att svara då namnet på displayen sällan stod där. 

"Veronica, what's up?!", frågade jag och hörde då hur hon snyftade på andra sidan luren, åh nej. Kunde Philip ha gjort slut med henne såhär 6 månader in i graviditeten eller ännu värre, kunde hon fått ett missfall? oroligt tog jag handen för munnen och väntade på att hon skulle säga något. Min blick vandrade över bordet och både Louis & Luke verkade lika förvirrade som jag själv, Fiona satt mest och åt av sina räkchips. 

"It's dad.. He's at the hospital in New York and I..", det kändes hemskt att höra henne vara så ledsen då det endast fick mig att tänka på tiden Katherine omkommit. Hon hade gråtit så mycket att hon nästan hamnat i djup depression som hon som tur var hann ta sig ur innan den väl började på riktigt, men ändå så visste jag att hon lätt kunde få svåra panikattacker när hon blev ledsen eller frustrerad. "I can't lose one more that I'm loving, Katie. Our dad is almost dead but I can't let it happen. Our dad is almost dying."

---

Lite oväntat slut kanske, men vad kommer hända nu tror ni? Kommer han att klara sig och vad är det som har hänt tror ni? 

 

Fick en fråga om hur ofta jag upptarerar bloggen, har för mig att jag svarat på den förut men kan kortfattat berätta att jag uppdaterar när jag har tid, lust och känner för att skriva. Jag gör det för en kul grej, för att jag älskar att skriva. Men när man sedan känner sig stressad och nästan tvingad till att skriva nya delar så blir kapitlerna oftast väldigt tråkiga & händelserika. Dock försöker jag att uppdatera så ofta jag hinner och orkar med, vilket brukar bli omkring varannan dag ungefär!