Att gå in på Twitter hade de senaste veckorna tagit emot, jag hade dagligen stått ut med massor med hat och jag verkligen ogillade tanken att se folk hata på mig då jag praktiskt taget inte gjort något alls. Men efter att ha sett olika bilder på Harry och Niall, påverkade av alkohol i min feed så kunde jag bara inte låta bli att le. Dom grabbarna verkade vara helt galna på fyllan. Inte nog med att jag fått massor av notiser ifrån Twitter så hade även min Facebook och Instagram tagits över av galna Directioners, därför valde jag för det mestadels att avstå ifrån alla sociala medier, men Twitter hade jag alltid tyckt om att uppdaterat så därför så kunde jag bara inte hålla mig denna gång. 

"Louis, look at this picture!", med ett gigantiskt leende på läpparna gick jag ut till Louis som satt med ryggen mot mig, på ett av trappstegen ner till gräset. När jag varken fick något svar eller en blick ifrån honom så förstod jag att något var fel, var det där samtalet han fått inte så bra som jag först trott kanske? "Is something wrong?", frågade jag ängsligt och slog mig ner bredvid honom på den bruna träbron. När han tittade upp med ett ansikte utan ett endaste tecken på lycka så insåg jag att samtalet med personen tidigare inte varit den bästa. 

"I have to go back to UK tomorrow. I feel so stupid right now, I almost forgot Liam's birthday, Katie. How could I be such an asshole?", sade han medans hans huvud skakades. "I don't wanna leave you now, Katie. But I have to, I know it sounds like it isn't any big deal but for me, it's important. I've promised the boys to be there and I will.", sade han medans han stirrade rakt in i mina ögon. Till en början tyckte jag det lät jobbigt att behöva vara utan Louis igen men samtidigt så kanske det var precis det vi behövde, det var inte så att vi satt ihop, vi behövde komma ifrån varandra ibland också. Ju mer jag tänkte på det ju bättre lät det i mitt huvud. Det skulle bli en kamp att sakna Louis ännu en gång då han faktiskt precis kommit och landat, men ändå så var det en självklarhet att låta honom åka, det var hans bröder vi pratade om. "But if you want to, you can follow me home?", hans fråga kom som en chock och jag hade inte riktigt trott att frågan skulle komma, men jag kände precis lika som förut och höll kvar med tanken att vara utan varandra, så vi hade chansen av att faktiskt sakna igen. 

"I would love to be with you, but I think it's good for you to get some time for yourself and the lads. I'll come home soon anyway.", sade jag medans jag vilade min hand på Louis ena lår medans den andra vandrade upp och ner på hans rygg. "No matter how many miles separate us, love has no distance in our hearts.", konstaterade jag sedan medans ett svagt leende prydde mina läppar och det dröjde inte länge förrän även Louis avfyrade ett brett flin. 

"You're right as usual. What would I do without you?", frågade han och drog mig närmare honom. Jag fnittrade lite dovt och hasade mig sedan upp i Louis knä istället, under flera sekunder bara satt vi där, med ögonen mot varandra utan ett ord. Sedan så tog Louis första ordet medans jag noggrant inspekterade hans rörande mun. "I'm really happy that I met you, Katie. You make me so damn happy all the time and I hope you know that."

Fjärillarna i min mage började plötsligt dansa, mitt leende befann sig ända upp i öronen och lyckan som befann sig inom mig var obeskrivlig. 

"I love you so much, Lou. I can't live without you and it's pretty hard to just be without you an hour, you know.", skrattade jag medans jag pressade mina hungriga läppar mot Louis och direkt besvarade han min kyss. 

Efter några minuter av intensivt kyssande så avbröts vi av att bron började knaka, åh nej, detta var så pinsamt, jag hoppades verkligen inte det var mamma eller pappa. 

"Hello lovebirds, don't let me disrupt your time, I'm just checking the flowers here.", sade Veronica, en aning ironsikt och med ett flin på läpparna. Med det insåg jag att hon verkligen sett rätt mycket och skulle förmodligen reta mig med detta i flera veckor framåt, jag var och hade aldrig varit tjejen som visade känslor offentligt - inte ens framför min familj, fast dom hade inte sett mycket dom eller, om man såg det så. Dom visste ju inte ens att min hobby var att sjunga. 

"Oh, that's nice.", skrattade Louis, helt oberörd av situationen och lade en hand på mitt lår då jag fortfarande satt i hans knä. "Let's make this day to something funny and enjoy my time here?", framkastade Louis medans han daskade till mitt vänstra lår med sin handflata, jag himlade med ögonen innan jag gav med mig ett hastigt skratt. 

"Yeah, sure", svarade jag bara, en aning röd och generad.

---

Fick bli en snabb del idag. Även tidsinlagt, skrev detta igår faktiskt då jag åkte till mormor då.