,

Det hade inte gått en dag utan att jag inte hade pratat med  Alexia och det kändes mer än bra att vi kunde skiljas åt som vänner. Faktiskt så kunde jag nog prata för oss båda när jag sade att vi nästan var som bästa vänner nu faktiskt. Harry och Michelle umgicks dagligen och personligen så tyckte jag att hon var en otroligt go tjej, precis en sådan flicka Harry alltid letat efter. Dom var perfekt för varandra och jag tyckte verkligen att dom passade så otroligt bra tillsammans. Även Alexia och Phelix hade jag träffat många gånger och även om jag fortfarande tyckte om henne mer än som en vän så accepterade jag hennes beslut och höll med om att vi aldrig skulle fungera som ett par i alla fall, i all respekt mot Zayn. Två veckor hade gått sedan Zayn tillsammans med Alexs pappa köpte henne en liten trea i stan, men det var inte förrän nu som hon faktiskt höll på att flytta in på riktigt. Lägenheten var egentligen inte liten, den var mysig med stort om utrymme för henne. Golvet var för det mestadels gjort på bruna träplankor och väggarna var täckt av vitt. Anledningen till att jag nästan visste så mycket var för att jag och resten av killarna hade fått i uppdrag att inreda lägenheten, på Zayns villkor och utan att Alexia skulle ha någon aning. Ärligt talat så tyckte jag att det blev riktigt bra och fräscht. Jag tittade på min köksklocka och stampade otåligt med foten i golvet i väntan på att mitt kaffe skulle koka klart, om bara några timmar gällde det, våran plan kunde bara inte gå fel nu. Min ytterdörr öppnades och stängdes snabbt och jag reagerade inte förrän Liam kom instaplande med en McDonald's påse i handen. 

"What about breakfast, Nialler?", frågade han och slog sig ner på en köksstol. Jag hade inte alls väntat mig sällskap nu på morgonen men inte klagade jag över det precis, dessutom så skadade det aldrig med lite ensamtid med min bästa vän. 

"Cool.", svarade jag bara och tog ut de nybryggda kaffet ur bryggaren. "You want some?", min brunhåriga vän med en blå skjorta som egentligen inte alls passade bra ihop med den svarta kepsen han hade på huvudet nickade på huvudet och log svagt. 

"How's things doing? you alright after all?", frågade jag och slog mig ner på stolen mitt emot honom. Det var längesedan vi pratade om känslor vi två, men när vi väl gjorde det så kunde det gå ganska långt. 

"I'm good, Niall. I still like Soph a lot, you know. But I'm over that I need her like that, we're friends, remember?", han tittade på mig medans han tog upp en macka ur sin plastkasse som han först placerade på min tallrik och sedan gjorde han lika fast på sin egen. Där satt vi med en varsin mackor framför oss och såg ut som två gamlingar. 

"Yeah, I know.", svarade jag och tog en sipp av mitt kaffe, som smakade riktigt bra. Det blev tyst en stund innan Liam harklade sig och log ett snett leende mot mig. 

"And you?", eftersom jag inte hade något att må dåligt över så kunde jag inte säga att jag mådde dåligt, snarare tvärtom, jag mådde bra. Alla i min närhet hade det bra just nu så jag kunde inte må bättre egentligen. 

"Great actually. It will be fun to see everyone today.", log jag och drog handen genom mitt nyduschade hår. Det var riktigt skönt att alltid ha folk omkring sig som brydde sig om en, vid detta tillfälle var det ju Liam. "Thanks for asking.", småskrattade jag och tog en stor tugga av min macka. Denna dag fick bara inte bli misslyckad.

 

"I'm so jealous of you to have a brother like Zayn.", sade Michelle medans vi gick på den långa gatan som skulle leda oss från den ena affären till den andra. Jag log åt tanken av att om snart två veckor så skulle Perrie och min bror gifta sig och jag skulle få vara brudtärna. Eftersom jag redan pratat med min svägerska så visste jag att bröllopet skulle bli magiskt, och ännu bättre blev det eftersom jag visste att man fick ta med sig sin respektive, vilket för min del var Phelix. Även Michelle skulle anlända på plats som Harrys dejt, vilket gjorde det hela mer personligt. Två av personerna som betydde mest för mig skulle få se en livsupplevelse. "How's you and Phelix now, by the way?", flinade hon sedan knuffade till mig lite löst. Jag skrattade och ryckte på axlarna. 

"The world will never know.", jag visste att hon störde sig på det uttrycket så det var just därför jag sade som jag gjorde. Min bästis suckade djupt, precis som jag antytt och jag föll pladdask in i en skrattattack. Min blondhåria vän himlade tröttsamt med ögonen medans hon drog på sig sina pilotglasögon och gick vidare. "No but things are going well, I guess. We're practically official together by now.", sade jag och ryckte på axlarna. Tanken av honom fick mig att le och faktiskt rodna lite smått när jag tänkte på våran underbara natt tillsammans inatt. Jag hade aldrig kännt såhär för någon annan tidigare och det skrämde mig lite hur nära jag faktiskt kommit Phelix under dessa veckor. Vi hade nästan inte varit utan varandra någonting och det var just det att jag inte heller ville vara utan honom som skrämde mig. 

"Yes, all the kisses and hugging each other all the time can tell.", mumlade hon och drog en hårslinga bakom örat. "I'm truly happy for your sake, honey. I'm glad you finally found the one.", sade hon och drog sin arm emellan min så vi gick armkrok in mot Victoria's Secret. Jag log mot min allra bästa kompis och nickade på huvudet. 

"You too.", svarade jag bara och menade det. Efter alla nätter jag bara hållt om Michelle på grund av att en kille krossat hennes hjärta så var jag glad över att hon funnit någon som Harry. Jag hade tyckt att dom passat från första stund och jag kunde med handen på hjärtat säga att jag älskade dom två tillsammans, inte bara att blondinen hade blivit gladare på sistone, utan att även Harry hade blivit det - enligt Zayn. Något som såklart kändes bra i kompishjärtat. 

 

Vi gick och gick runt i affärerna och tittade inte bara på kläder utan även inredning till min lägenhet då plötsligt tjejen bredvid mig brast ut i panik. 

"Shit, is the clock already this much?", upprört flög hon upp ur Ikeas soffa och började gå mot utgången i en rask takt. Oroligt följde jag efter henne och började fundera vad hon hade för planer egentligen då vi klart och tydligt bestämmt att detta endast skulle bli våran dag idag med tanke på hur längesen det var vi umgicks bara vi två. "I have to hurry home, shoudn't we get going to your flat now so we're out of here as soon as possible?", jag suckade besviket. Hon behövde inte komma med dåliga bortförklaringar för att säga att hon skulle vara med Harry, jag förstod det och därför valde jag att inte ifrågasätta henne. 

"You don't have to follow me to my apartment if you don't want to. I just wanted you to see how I thought about the place for the furniture.", yttrade jag och började gå ner för trapporna efter Micha. Min vän stanande upp och tittade bak på mig. 

"I wouldn't do it if I didn't want to, right? c'mon, let's go.", sade hon med ett leende på läpparna och krokade våra armar samman igen. Jag nickade på huvudet, pressade mina händer hårt i mina plastkassar efter dagens köp så jag inte skulle tappa dem i denna fart som vi gick i och innan jag hann tänka så var vi fort utanför den stora entrédörren till ikea, påväg till Michelles bil som skulle ta oss till lägenheten. 

Åkturen tog endast fem minuter då vi praktiskt taget bara förflyttade oss från en byggnad till en annan eftersom min lägenhet låg alldeles vid stan, i den till och med. Jag gillade utsikten när jag stod på balkongen och det kändes verkligen som mitt hem på något sätt, även om min snälla bror och pappa betalade den. Min vän bredvid mig såg spänd men samtidigt lite finurlig ut, kunde det vara så att hon döljde något för mig? kanske handlade det hela om Harry, men jag var fortfarande nyfiken såklart. Utan ett ord från någons sida så öppnade jag den stora portdörren och klev upp för de fem långa trapporna för att där komma in genom min egna dörr. Jag såg åt sidan hur Micha tassade på hennes telefon, som hon också gjort under hela bilfärden. Jag suckade tungt innan jag öppnade den vita dörren framför oss där jag möttes av en chock. Mina egna jackor, skor och kepsar låg placerat fint på klädstället innanför dörren och ett litet bord fyllt med doftljus på stod bara några meter ifrån, ovanför den så fanns det en svart spegel och jag kände hur hela jag fylldes med lycka, ännu en gång. På det träaktiga golvet befann sig en lång grå matta som passade precis in med färgerna och mållöst gick jag vidare in mot lägenheten. Lägenheten doftade inte bara jordgubb efter ljusen utan det var även en annorlunda doft inomhus. Förvånat tittade jag bak på min bästis, medan jag gick, som med ett leende bara nickade på huvudet. Plötsligt visste jag precis var jag befann mig och när jag vände huvudet framåt igen så hörde jag en hel hög av olika röster som riktades mot mig. 

"SURPRISE", utan att tänka klart så tokstirrade jag förvirrat på folkmassan framför mig där de höll i ett långt papper med texten 'Welcome home' i sina händer. Jag kunde se allihopa. Mina 'båda' familjer, hela grabbgänget i One Direction samt deras respektive, men min blick fastnade på det där lilla extra. Phelix, min finaste. Han stod där, med en del av skylten framför sig och bara log stolt mot mig. Bredvid sig hade han Niall, killen som jag kommit närmare än någonsin under det senaste veckorna och som jag belåtet kunde kalla min bästavän. Mina ögon granskade människorna noga innan jag sedan vände mig om för att krama om min allra bästa kompis. 

"Thank you so much.", viskade jag i hennes öra och klämde åt mina armar så jag nästan kunde tro att hon styptes under mig. Hon skrattade lågmält och trasslade sig ur mig och nickade ut mot de alla stirrande ögonen mot oss igen. 

"It wasn't my idea, thank Zayn and Perrie.", log hon manande och klappade mig på huvudet innan hon försvann bort mot Harry. Jag visste inte ens vart jag skulle börja men jag startade med människan som stod närmast mig i rummet, Jade. 

"I'm pretty jealous at you right now and yes, I will miss you very much now when you're leaving.", hon kramade om mig, inte alls för hårt men inte heller för löst. Det hela kändes kärleksfullt, som om hon verkligen menade det hon sade och jag var glad över att vi faktiskt kunde splittras som vänner, efter alla dessa år som ovänner. 

"You can't think I'm going to leave you for god? I'll be back, often.", skämtade jag och blinkade med ena ögat. Jag mötte sedan allas blickar och log för mig själv. De här var mitt liv, dessa underbara människor. Vad hade jag gjort utan dom? innan jag gick till nästa stopp, som var pappa Mark, så såg jag ut på min kära familj och sade orden: 

"Thank you for all this. You're the worlds best family, ever. I love every single one of you!", jag skulle just till att gå till min far då jag stoppades av att någon hade handen på min axel. Hastigt vände jag mig om och möttes av Zayn som log stort. 

"Even though you didn't know about me the first time we saw each other, I'll make sure you always will remember me now. Besides you have to understand the fact, how far away I than is - I will always be back for you my beautiful sister."

---

SISTA KAPITLET - CHECK! nästa är en epilog sedan är BFU officiellt över! Personligen så tycker jag att det är skönt då jag inte alls hade någon slags inspiration til denna novell på senaste tiden. (Förlåt också nu om jag gjorde er besviken över att Niall och Alexia aldrig blev något par, men det var som jag sade - denna novell var speciell) 

 

 

  ♥ Alexia's Perspektiv ♥ 

Perrie tittade genast ut genom fönstret innan hon pickade mig löst på armen. "Go to him, Alex. I'll buy you something to eat, alright?", log hon och nickade mot killen som bara kom stegen närmare kafféet. Även om jag inte hade sagt något till henne om vem Phelix ens var så kunde jag se i hennes blick att hon förstod, precis som denna tjejen alltid gjorde. Min blick växlades mellan de två blonda människorna framför mig innan jag förstod vad de väntade på. Plötsligt flödade oron upp inom mig. Ville Phelix ens prata med mig? vad skulle hända om han inte alls ville veta av mig längre. En mångfalld av frågor rabblades i mitt huvud och jag visste ju att det ända sättet att få reda på saker och ting var att fråga, kanske bara ställa mig utanför dörren och titta på honom. Mer hann jag inte tänka förrän svängdörrarna öppnades och in kom ingen mindre än killen själv. Han kollade sig omkring rätt så länge innan Ritva ropade till sig honom, min tanke var att han inte hade sett oss men när han sedan hejade på Perrie som stod precis bredvid mig så förstod jag att han endast ignorerade mig. Jag suckade tungt men samtidigt på ett tystlåtet sätt att ingen annan än jag själv kunde höra det. Han fortsatte att prata med sin syster som om jag var osynlig, men jag kunde inte döma honom för det. Utan att jag ens tänkte på det så harklade jag någolunda högt för att den avslappna grabben framför mig skulle rygga tillbaka och vända sig om.

"Hey Phelix.", sade jag prövande. Jag kunde se hur han bet sig på insidan av läppen medans jag mötte hans oskyldiga ögon. Vi hade inte pratat på flera veckor och dedär ögonen som bara stirrade in i mina kunde jag nästan drunkna i. Jag saknade inte bara hans skratt, hans röst och hans givmildhet, jag saknade hela han, pojken som alltid fanns där och kunde hålla om mig när jag behövde det. "Do you mind to go away and talk to me?", frågade jag och kände hur mina kinder blev ett snäpp rödare än vanligt. Han svalde innan han ryckte på axlarna och verkade granska mig noga. 

"I'm sorry but do I know you?", han lät kaxig och hård. Precis som dagen då vi fått reda på att vi skulle jobba tillsammans med uppsatsen. Utanpå försökte jag se stark ut, som om hans ord inte tagit på mig alls. Men innerst inne så kändes det som ett knivhugg rakt in i hjärtat, sade han verkligen såhär till mig? "Oh right, you're Niall Horans girlfriend. Can I get your autograph?", storögt tittade jag på Perrie som lade en beskyddande arm på min axel medans hon flyttade sin mun till mitt öra. 

"He's hurt. I can see that even though I don't know him.", jag nickade åt hennes konstaterande och sneglade på Ritva som besviket tittade på sin lillebror. Denna killen döljde alltid sina inre känslor så man inte riktigt kunde se om han var arg, ledsen eller sårad. Men i det här fallet kunde jag gissa på att han var allihopa, eller det var ganska självklart. 

"Please.", bad jag och vägrade att släppa honom med blicken. Han svalde hårt innan han nickade på huvudet. Han rättade till hans ryggsäck, satte händerna i byxfickorna innan han gick ur den otroligt sega kön vi stod i för att gå vidare utåt. En smal linje bildades på mina läppar och jag kände själv vilket tungt samtal detta skulle bli om han fortsatte vara såhär osammarbetsvillig. Utan ett ord så befann vi oss genast på baksidan utav alla byggnader där endast skog och baksidor på hus prydde utsikten. Jag tittade på Phelix och suckade.

"Are you suppose to listen to what I've to say or what?", muttrade jag och spelade precis lika puttrig som han var. Visst kunde jag förstå att han var arg, men skulle vi någonsin komma någon vart så fungerade det inte att bete sig på det här sättet i alla fall. 

"I listen, just talk", det var som att hela han hade byggt upp en mur framför sig, som att ingen någonsin skulle kunna komma innanför den längre, jag började faktiskt att ge upp hoppet om att det skulle kunna bli en vanlig konversation med oss, då det ovanliga hände, han fortsatte att prata med ett normalt tonläge. "Alexia, listen. I can't see you be loved by someone else, okay? if you want to be 'only friends' I can't accept that offer, because I love you more than that. I can't just see you anymore, why can't you understand? I'm trying to move on.", han förflyttade sin blick från backen och jag kunde se hur försvarslösa tårar bildats i hans ögon. Det var som att hela min värld föll isär när han sade dedär orden och jag ville inget annat än att slänga mig i hans famn och berätta hur mycket jag tyckte om honom, men något hindrade mig. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på exakt vad, men något var det klarligen. 

"I love you, Phelix. I have always done that.", orden flög omedvetet ur min trut och efteråt var det såklart försent att ta tillbaka det, fast egentligen ångrade jag mig inte särskillt mycket eftersom det var sant det jag sade. Han tittade på mig länge innan han sedan tog av sig mössan för att då rätta till hans ruffsiga hår som tydligt inte hade fixats till denna morgon. 

"Prove it.", hans ord kom som en chock. Menade han allvar? ville han verkligen det? jag stod stilla ett tag innan jag gjorde det ofattbara. Mina händer lades runt hans nacke och hastigt pressade jag hårt mina läppar mot hans. Det kändes så fantastiskt, nästan så att blixtar träffades inom mig. Det var först när jag riktigt kunde känna att kyssen var besvarad som mitt leende kom fram och mitt huvud flyttades bakåt några centimeter. 

"Since the day we kissed before I've been thinking and I don't know what I'm really doing right now but I do know that I love you, Phelix. I have missed you so much.", för första gången på hela tiden kunde jag äntligen se ett leende på hans läppar, ett leende som fick hans kinder att bilda en grop på vareda sida, något som fick mig att falla ännu mer för honom. Det kändes så rätt att stå här med denna kille, han var så underbar på alla sätt och jag fann inte ord till hur glad jag var. 

"I love you too, Alexia. I have done it since the day we danced on your birthday party.", våra pannor möttes och jag kunde tala för oss båda när jag sade att vi var otroligt lyckliga i den stunden. Utan att någon sade något mer så trycktes våra läppar samman igen i den mest passionerade kyss jag någonsin skådat, var det så här kärlek kändes?

 -

Om bara några minuter så skulle Perrie och Zayn hämta upp mig utanför mitt hus, jag var faktiskt spänd inför kvällen men hade egentligen hellre vilja tillbringa tid tillsammans med Phelix nu när vi väl var sams, men som tur var så hade vi ju hela livet framför oss till det. På sätt och vis såg jag fram emot dennna middag ändå eftersom Perrie verkat så förväntansfull när vi kommit tillbaka till den lilla kaffebönan där Ritva och min gulliga svägerska redan satt och småpratade för fullt. Även dom hade verkat klicka och det förvånade mig nästan att halva delen av "Zerrie" inte reagerat på något dåligt sätt även om hon såg Phelix dåliga beteende idag, utan hon var precis som vanligt när vi kom tillbaka till fikabordet. Faktum var att hon såg väldigt glad ut för våran skull, vilket uppskattades mycket också.

"My little princess, you looks soo gorgeous!", utan att ha märkt det själv så stod pappa vid min dörröppning med händerna korsade framför sig. På läpparna hade han ett leende som han sällan visade och på riktigt så hade jag saknat det. Även om jag nu hade funnit min biologiska familj så skulle Mark, Jade och Finn alltid vara min så kallade 'riktiga', jag kunde inte överge dem, speciellt inte Finn, det skulle vara hemskt. 

"Thank you, daddy.", jag tittade på honom innan jag tog mina steg närmare honom. Ytan på mitt rum var inte så stort och golvet var litet, rummet fylldes endast med en säng och ett skrivbord, så det tog inte alls lång tid förrän jag stod framför honom. "I'm going to meet Zayn and his girlfriend tonight.", förklarade jag och han nickade endast på huvudet. Strax därefter slog han sina armar om mig i ett hårt tag och jag var snabb med att besvara den oväntade kramen. I denna familj hade vi aldrig varit mycket för kramar och speciellt inte till vår fader, därför kändes det lite ovanligt, men ändå så kändes det bra.

"I'm so sorry for everything, Alex. It was never meant to be like this, I had no idea of what was going on and..-", jag ville verkligen inte höra på när han bad om ursäkt för något han inte alls hade med att göra, ingenting var hans fel.

"Nothing is your fault, dad, never. Besides, I'm happy for coming to this family and get to know three people who I'm gonna love forever.", med en bekräftande blick tittade jag upp på mannen framför mig som faktiskt hade tårar i ögonen. Det syntes att han tog åt sig av mina ord, men även av hela situationen. Han hade inte bara blivit lurad, han hade blivit bedragen i halva sitt liv av sin egen fru, han hade all rätt till att vara ledsen. Faktum var att jag inte hade sett honom gråtit en endaste liten skvätt över Juliette, förrän nu. Jag antog i varje fall att han släppte ut sina känslor just nu, jag hoppades på det.

"Even if I love you more than word can explain, I'm ready to let you go. I want you to get your own apartment and start your new life. I know you're big enough for doing a thing like that.", han hade ett flin på läpparna och med det så förstod jag att han faktiskt hade något hemligt på gång idag också. Jag var först tagen över vad han sagt, men det var inte förrän några minuter senare som jag faktiskt förstod att han hade rätt. Tanken av att flytta hemifrån hade funnits där länge och jag kände mig mer än redo nu när jag hade Phelix och att jag visste att jag även hade min fars tillåtelse. En tutning hördes och blinkningar syntes utanför mitt fönster och med det så klappade pappa mig på huvudet och nickade på huvudet. "I think someone is waiting on you."

 

I bilen påväg till restaurangen var känslan inom oss alla tre bara lycka. Glädjen utstrålade sig i hela fordonet och det kändes redan när kärleksparet ropade mitt namn högt och sedan börjat skratta som jag förstod att kvällen skulle bli grym. Jag kunde först inte förstå varför dem var så lyckliga, sedan så antog jag att de bara var sådanna dom var och beslutade mig för at slappna av och istället falla med in i deras skrattande.

"We're here.", Zayn parkerade utanför ett ställe som såg allt annat än billigt ut och faktiskt så började jag ogilla detta. Även om jag visste att både Perrie och Zayns konto inte alls var dåligt så ville jag ändå inte på något sätt verkas "uttnytja" dem, det var ju inte sådan jag var och pengar var det sista jag var ute efter. 

"It looks very expensive.", mumlade jag från baksätet och såg hur båda personerna på framre raden bara kollade på varandra och sedan på mig med ett leende. 

"You don't have to worry about that, love.", lovade min bror och öppnade sin egen dörr. Jag gjorde detsamma och tillsammans gick vi in mot den mysiga restaurangen som till och med hade två vakter utanför som såg allt annat än glad ut. Zayn visade upp sin legitimation till en av vakterna som nickade på huvudet och välkomnade oss in. Det var fullt med kameror efter oss men jag hade lärt mig att bara man höll sig tätt intill dessa One Direction-killar så var man trygg. 

 

Med bra service och trevliga kypare så hade vi ett bord och även maten framför oss inom några minuter och det hela kändes väldigt lyxigt. Trots att jag tänkte på vad jag gillade och inte gillade så kunde jag ändå inte völja det allra dyraste på menyn, istället försökte jag att välja en sån billig mat som möjligt och därav slutade det med att en slags pasta stod framför mig och faktiskt så smakade den utsökt! Vi satt och småpratade lite medans jag väntade på att någon skulle släppa bomben som funnits inom i varje fall Perrie hela dagen. Man kunde se på hela henne hur hon bara lyste upp och jag var väldigt nyfiken själv över vad som väntade, även om jag inte valde att visa det så bra kanske. 

"Alright, we have something to ask you, Alexia.", sade Zayn efter en stunds tystnad. Jag släppte kniven och gaffeln för att vara fullt fokuserad på vad mina vänner hade att berätta. Han tittade på sin blivande hustru och de båda nickade nervös till varandra.  "Since we will get married this summer, we would love to have you like our bridesmaid!", hela jag blev stel. Jag hade inte en aning på att det hade varit det som hade viljat säga hela dagen och självklart så blev jag glad över erbjudandet. Jag hade bara fortfarande svårt att förstå att de valt ut mig - av alla dom kände. Ett väldans stort smile bildades och man kunde nog se på hela mitt ansikte hur upprymd jag blev. 

"Absolutely!". jag tog mina händer framför min mun och skådade paret framför mig. Perrie klappade snabbt ihop sina händer och Zayn såg bara allmänt nöjd ut. Det var egentligen sjukt hur mitt liv fick en vändning på bara några timmar. När jag vaknade imorse så kändes det som många bitar i hjärtat fattades, men nu var alla bitar på plats igen och jag hade nog aldrig varit såhär full av lycka, någonsin.

"One more thing..", började Perrie och log finurligt. "Your dad told you today that you can move out, yeah?", jag rynkade på pannan och ryckte på axlarna. Vi hade pratat om det lite smått men det var ingenting bestämmt än, eller? mitt svar verkade räcka för Zayn att fortsätta meningen.

"Good. Me and your dad have already bought you an apartment, right here in the town.", nu var allt kaos i mitt huvud. Hela jag var antagligen ett enda stort frågetecken vid tillfället och min mun var utan tvekan format till ett 'O'. Det var så mycket att ta in på en dag. "Bring Michelle with you tomorrow and I will show you the place, it's pretty cool actually!", glädjetårarna flockades i mina ögon som tvärt ville ut. Perrie var snabb vid min sida och gav mig näsdukar och Zayn hade snabbt en arm om min rygg och drog handflatan fram och tillbaka. 

"Thank you for always helping me, Zayn.", mumlade jag och nästan slängde mig över honom. Jag var så lycklig, så förbannat lycklig över personerna som fanns i mitt liv just nu. 

---

Ett extra långt kapitel då kommentarerna på förra kapitlet gjorde mig så otroligt glad! Iiih, ni är världsbäst!!!

Det kommer ett till kapitel och en epilog, sedan är Back for you över! Tråkigt ändå då det känns som jag nyss började att skriva denna, men samtidigt så har jag tomt på inspiration och fullt med det på min nästkommande novell, så jag hoppas ni kommer tycka om den också!!

 

 

 ♥ Alexia's Perspektiv ♥ 

När tillbakablickarna ifrån förra veckan tillkom i mitt huvud så kunde jag inget annat än att le. Det hade varit så underbart. Min tid tillsammans med Niall hade jag verkligen tagit vara på och det kändes grymt bra att vi kunde skiljas som vänner trots allt. Jag gillade honom, det var säkert. Men frågan var bara om det verkligen var något mer än vänner egentligen, som jag först trott? vi hade pratat lite smått över sms och genom Twitter ett fåtal gånger under veckans gång men inget mer. En kille som däremot fanns i mitt huvud dagligen var killen som fick mitt hjärta att slå ett extra slag bara genom att tänka på honom, Phelix. Honom hade jag inte träffat sedan studenten och inte ens då pratade vi med varandra. Ibland undrade jag om han kunde tänka på mig precis som jag tänkte på honom, innerst inne hoppades jag på det men jag ville inte heller gå runt med falska förhoppningar. 

Perrie var frisk en vecka senare och eftersom hon tillbingat sin sjukliga tid inomhus så bestämde jag mig för att ta ut henne på lite shopping i lilla London, något hon tyckte var en brilliant idé och verkade uppskatta mycket.

 

"Oh my god, this shirt is so cute on you. It really fitted your body!", konstaterade Perrie medans hon granskade mig från topp till tå ännu en gång. Jag vände mig om mot spegeln igen för att titta på den vita, gulliga tröjan med enkel spets till toppen. Ärligt talat så gillade jag det jag såg, därför så behövde jag knappt tänka förrän jag bestämde mig för att den skulle bli min. 

"I will take it.", sade jag tystlåtet, mest för mig själv, men eftersom den blonda tjejen bredvid mig nickade malligt på huvudet, förmodligen för att hon varit den som tvingat mig att testa den sommartröja jag höll i, och började återgå till att välja bland plaggen som hängde på galjarna bredvid oss. Jag klev in i det trånga omklädningsrummet, drog av mig spetslinnet för att sedan återbyta den med min gråa magtröja igen. Solen sken på himlen och vädret var alldeles underbart, det var en dag man egentligen bara ville vara på stranden och ta det lugnt med en bok, men att gå i butiker med min svägerska var nog precis lika bra, om inte bättre till och med. När jag slutligen kommit ut så betalade vi varorna vi köpt i Forever 21 för att sedan gå vidare att fika på något mysigt ställe som Perrie tydligen varit på flera gånger. 

"What do you think about your family then?", frågan kom plötsligt och förvånat tittade jag på min vän bredvid mig. Ett leende spred sig på mina läppar när jag kom att tänka på mina systrar och mina otroligt fina föräldrar innan jag svarade. 

"I like them very much. It feels like I have been in this family forever.", klargjorde jag medans jag täckte mina ögon med mina solglasögon. Människor tittade på oss och vissa hade till och med bett om att få ta bilder med Perrie, jag hade fått jobbet som kamerakvinna och det var jag glad över, jag föredrog hellre att vara bakom cylindern än framför den.

"Well, you kinda have it though, they have been thinking about you all these years without you.", tjejen log stolt mot mig medans hon lade en arm över mina axlar för att tillsammans gå vidare mot kaffebönan vi gick mot. Jag skrattade och nickade på huvudet. 

"Right.", svarade jag glatt och placerade min arm på hennes rygg. Det var sjukt hur denna glädjespridare alltid kunde göra en så himla glad. Jag var oerhört tacksam att jag fått lärt känna Perrie och hon verkligen fick mig att smälta in, liksom Zayn. Dom två var som gjorda för varandra. 

"You know what? I think you need to do something tonight.", hennes yttrande kom så spontant att jag var tvungen att rynka på pannan när jag tittade på henne och hennes vackra leende. "What about you let me and Zayn take you out for dinner?", sträcket vid min mungipa försvann direkt och mina tankar om att vara ensam en kväll som denna var som bortblåst. 

"I would love that idea!" menande såg jag på Perrie som också verkade glad över sitt svar. Med det så var vi framme vid kafféet och därmed gick vi in för att ställa oss i den ganska så långa kön. 

 

"Excuse me, do I know you?", en vacker, ung, fräsch och blond tjej vände sig hastigt om på platsen där hon stod, framför oss i kön. Även om jag så väl kände igen henne till utseendet så kunde jag inte direkt sätta fingret på vart jag hade sett henne tidigare. Jag tittade på Perrie som precis som jag såg ut som ett enda stort frågetecken innan jag skakade blygt på huvudet. Hon log svagt och envisades med att nicka på huvudet igen medans hon tog sitt rosamålade finger och pekade på mig som om jag hade gjort något fel. "Yes I have seen you before, you're the girl who stand outside my brother's flat and when I was opening you just told me you went wrong, isn't that you?", hon såg hoppfull ut medans en pollett föll ner för mig. Såklart! det var ju tjejen jag sett inne i Phelix lägenhet som jag verkligen trott varit hans flickvän. Mitt ansikte blev till ett ännu större sträck än det var tidigare och jag kände mig plötsligt otroligt dum och korkad. Självklart var det Phelix syster jag sett, åh herregud.

"Oh yes, now I remember!", sade jag medans vi steg ett steg närmare kassan då kön rörde på sig. Hon skrattade och drog bak hennes tunna hår med hjälp av handen.

"Alexia, right?", Perrie sneglade frågande på oss medans hennes blick var nere i telefonen, förmodigen för att låtsas att strunta i våran ganska så pinsamma situation. Innan jag hunnit svara så gjorde hon en lugnande gest mot mig och fortsatte. "My name is Ritva, I'm sorry but the words when you told me you went to wrong place doesn't work on me. Phelix has told me literally everything about you and well, he has showed me pictures of you. I knew it was you when you stood there but I wasn't brave enough to tell you to stay.", hennes kinder rodnade och jag fick en känsla av att denna tjej var någon jag skulle kunna komma bra överens med i slutänden. Den där 'klicken' fanns liksom där mellan oss. Jag skrattade generat och ryckte på axlarna åt hennes påstående.

"I haven't speak to him since the day we kissed and I feel so bad about that, I just want to tell him everything I've kept inside myself for so long now but I don't think he never will forgive me for everything.", jag började tänka över på allt jag gjort mot honom och insåg att det faktiskt var rätt mycket. Jag hade svikit honom, jag hade valt att gå vidare utan honom men framförallt så hade jag brutit vår kontakt - igen, något jag lovat att jag aldrig skulle göra.

"You have like five minutes to prepare yourself to talk about it because he's possibly here right soon.", sade hon med ett flin medans hon nickade ut mot gatan där jag såg precis vad jag helst ville undvika just vid detta tillfället, men samtidigt så kunde jag inte låta bli att titta på honom. Han gick där med sin avslappnade stil och dendär mössan på huvudet trots det varma vädret, men ändå så var han så fin. Ingen annan än Phelix gick där utanför kvarteret på andra sidan vägen. 

---

Jag har funderat länge nu.. och jag känner att denna novell är klar snart. Det kommer komma ett fåtal kapitel till förmodligen, därefter en prolog men efter det så är det slut, tyvärr! Jag kan dock avslöja att jag redan börjat smått på min nya novell, exalterade?! Vilka stannar? 

När Alexia hade ringt och sagt att vi behövde prata så blev jag till en början glad. Det var först när vi lagt på och jag kom att tänka på den oroliga känslan som befann sig i hennes tonläge som jag faktiskt började undra. Jag tittade mig omkring i rummet där jag satt i. Teven stod på, filtar från när Louis och Eleanor varit här igår låg kvar på soffan i en enda stor hög och gamla matrester från gårdagen var också i en enda röra på rumsbordet. Vanligtvis brukade jag inte bry mig så särskillt mycket om att 'hålla rent' men eftersom Alexia skulle komma så fick det ju ändå inte se ut hur som helst. Genast plockade jag undan Pizzaresterna, fixade iordning soffkuddarna ordentligt och tittade sedan ner på mig själv. Håret var någolunda bra och kläderna bestod av mjukisbyxor och en slapp t-shirt. Inget mer brydde jag mig om det eftersom kläderna ändå skulle bytas av till kvällen. En ringning på dörren och jag var snabbt uppe på fötterna efter att jag precis satt mig i soffan igen. Benen släpades längs golvet tills jag slutligen tittade mig en sista gång i spegeln precis bredvid ytterdörren och öppnade den sedan. Framför mig stod nog den mest finaste tjejen i mina ögon och mitt hjärta dunkade som vanligt ett extra slag varje gång jag såg denna vackra varelse, vad jag dock insåg ganska direkt var att det var något dåligt hon skulle berätta då hela hon såg ut som en vissen blomma.

"You looks sad, what's wrong?", frågade jag med en oro i rösten innan jag släppte in henne i lägenheten. Hon släppte mig inte med blicken en endaste gång förrän det kom till att prata. Så fort hon öppnade sin väldigt attraktiva mun så ville hennes ögon inte möta mina längre utan golvet blev direkt mycket intressantare.

"You know I like you like crazy, Niall.", mumlade hon och drog en oskyldig hårslinga bakom örat. Vad hon hade att säga kändes verkligen inte bra men samtidigt så ville jag inte avbryta henne. Vi hade aldrig bråkat tidigare och jag hade inga som helst tankar på att starta ett heller. "But it can't be something more between us, I really would love to, without a doubt! but I can't do it.", hon tittade upp på mig med tårar i ögonen medans ett ganska så tillgjort leende prydde hennes läppar. Jag hade faktiskt fattat tycke för denna tjej och jag gillade henne väldigt mycket. Men det var såklart hennes val, så vad kunde jag göra? 

"Is this because of Zayn?", suckade jag nedstämt och tittade ner mot mina fötter jag också. Det var alltid på det här viset, jag föll för en tjej som därefter endast bara ville vara vänner, skulle jag aldrig träffa den rätta? tjejen framför mig grubblade länge på sitt svar innan hon började gå ut in mot rummet där teven stod och gick. 

"Sort of..", muttrade hon på vägen dit och såg ganska oberörd ut. "I feel like I can't let him down. Even though he should accept my choice, I know by myself how hard it would be for him to know that his sister is together with his best friend, you know?", hon hade ju i och för sig rätt. Zayn hade tydligt berättat för oss alla fyra hur situationen låg till och vi hade ju en oskriven regel att vi absolut inte dejtade någon av våra familjemedlemmar. Men min tanke var att Alexia var speciell, vilket hon också var, men att hon inte ingick i denna "regel", men tänkte jag efter så var ju hon lika mycket Zayn's syster som hans andra tre.

"I understand and it's cool. I mean, I like you a lot but I think this is the best, yeah?", höll jag med och klistrade på ett typiskt 'jag-är-sårad-men-vill-inte-visa-det' - leende innan jag pustade ut frustrerat. Hon såg ut att slappna av själv och fakiskt så kunde jag se att hennes mungipor passerade uppåt för att sedan räcka ut sina breda armar. "Come here and hug me.", yttrade hon. För ett ögonblick så blev jag glad igen och lade mina armar kring hennes fuktiga kropp efter att hon förmodligen varit ute i regnet. Jag sneglade på klockan som fanns på min arm och insåg att klockan bara var halv fyra på eftermiddagen. 

"Are you still into the cinema tonight with Liam, Louis and El?", frågan var spontan och gjorde även att vi slets itu. Hon bet sig hårt i läppen innan hon slog sig för pannan.

"Actually I had totally forgot that! but lucky you, I haven't something else to do tonight so whatever.", hennes klingande skratt satte fart på mitt hjärta som vanligt och det skulle göra väldigt ont att se henne gå vidare utan mig, vi hade haft så mycket roligt tillsammans men samtidigt så kunde jag med denna kunskap säga att jag var van. Kvällen skulle antagligen bli lite bättre då även två av mina bandmedlemmar skulle vara med och se premiären av Mexan Fox's nya film. Zayn och Perrie skulle till en början ha varit med men det slutade med att Perrie låg i hög feber så att de båda stannade hemma. Harry hade annat att pyssla med konstaterade han och även om han trodde att vi andra inte hade fattat så fanns det ingen annan som kunde göra Harry på så bra humör som en tjej, därför så var det en självklarhet varför han försvann så fort vi hade en ledig tid över. Även om Alexia hade glömt bort att vi skulle gå på bio idag så kändes det ändå helt okej att hon faktiskt valde att ägna tid tillsammans med mig ikväll ändå, trots att vi beslutat att skiljas oss åt som vänner.

 

Jag hade inte tänkt på denna kväll alls förutom att det lät som en väldigt lockande idé dagen för en vecka sedan när frågan tillkom. Klockan halv nio skulle Niall stå utanför mitt hus för att hämta upp mig då vi skulle stå på röda mattan tillsammans innan bion som startade klockan nio. Det hela kändes konstigt att jag på så sätt blev Niall's 'dejt' för kvällen och inte skadade det mig, tvärtom. Jag skulle njuta av denna kväll till max och sedan bara gå tillbaka till min vanliga vardag, vad nu min 'vanliga vardag' bestod av. Vanligvis skulle det vara festa, vara med Adrian och sedan ha 'roligt' i sovrummet med min pojkvän. Men nu hade jag varken någon Adrian, gillade att festa eller ens någonting kvar som gav ett tecken på 'en vanlig vardag'. 

"I'm home!", ett rop från hallen hördes och jag var snabb ut ur mitt rum för att titta på själen som anlänt innanför dörren. Snabbt bredde sig min mun och jag var snabb med att hoppa i min bror Finn's trygga armar. "Wow, easy!", lugnade han och sparkade av sig sina bruna läderskor som säkert hälften av Londons befolkning hade nu för tiden. 

"You have to be home more often, I've missed you!", klargjorde jag innan jag slog till honom på armen. Han granskade mig noga innan ett välkänt flin utvidgade hans käkar. 

"And why are you so stunning tonight, a date maybe?", retades han och slängde sin varma sommarjacka över mitt huvud så att jag skulle kunna hänga upp den på klädställningen, endast för att han skulle slippa göra det. 

"No, I'm going to hang out with some friends tonight and no, we're only friends.", jag betonade ordet 'vänner' och efter det så tittade Finn bara på mig med en rynkande panna för att därefter gå in mot köket med ett nickande huvud. Jag log stolt och hade för första gången inte fått några fler frågor om Phelix eller Niall ifrån min lillebrors sida och det uppskattades. Speciellt när den sistnämda fortfarande var ett känsligt ämne, närmare bestämt väldigt känsligt. Visst det var mitt intiativ att avslutadet hela, för bådas bästa, men ändå kunde jag inte låta bli att känna besvikelsen på mig själv att jag gjorde det. Även om Niall inte visade det så såg jag på honom hur ledsen han blev bakom det där fejkade leendet och det gjorde ont att tänka att han var ledsen på grund av mig. 

Tjugo över åtta stod det en röd porsche på min uppfart som bara kunde tillhöra en person. Även om jag var van vid hans svarta bambabil så kändes det ändå mycket skönare att åka en liten mindre bil som var klart snyggare för den delen också. Kvickt drog jag på mig ett läppstift som matchade min röda kjol och drog fram håret så det hamnade på framsidan av kroppen på den vita t-shirten. Denna outlook och outfit matchade bra med varandra då det syntes på mig att det var min stil. Dessutom var jag varken för mycket uppklädd eller för lite, så även det kändes lyckat. Jag ropade hejdå till pappa och Finn innan jag smällde igen dörren utifrån och gick in i det lite mindre låga fordonet. Blondinen hejade glatt på mig när jag hoppade in och jag slog mig ner i ett otroligt skönt säte, det var nästan så att det var för bra för att vara sant. 

"Hello sweetie, ready go to see the movie?", frågade Niall från förarsätet medans han koncentrerat tittade i backspegeln för att se till att vi kom ut som vi skulle på vägen igen. Jag fnissade svagt och nickade på huvudet.

"Megan Fox has been my hero since the day I saw her the first time, so yes!", exalterat klappade jag händerna på mina knän och lika glad verkade killen bredvid mig då han höjde volymen på radion där en gammal goding spelades, Drive by med Train, som också varit min favorit sedan dagen jag hörde den för första gången. Både jag och Niall sjöng med i sången, den enda skillnaden mellan oss för tillfället var att han kunde sjunga och jag var värdelös på det.

 

"Hey Alex, nice to meet you again!", Eleanor, som stod tätt intill Louis när vi kom på plats, kramade löst om mig och log ett, som vanligt, vackert leende. Denna tjej var så otroligt go, det förvånade mig inte alls att Louis hållt fast vid henne i så många år då hon bokstavligen talat var ett kap. Så snygg på både in och utsida vilket kunde få mig att framstå som ful och ytlig. 

"Hi dear, I've miss you El!", sade jag vänligt och kramade om henne. Runt omkring oss befann sig vakter och en av dom var även Paul som redan visat oss vägen hit till Liam, Eleanor och Louis. Även om Zayn berättat att Liam fortfarande inte var över sin exflickvän Sophia så tyckte jag ändå han bearbetade sorgen väldigt vuxet och såg i detta ögonblick väldigt glad och lycklig ut. När vi alla hälsat på varandra så var det dax för kamerorna. Jag gillade verkligen fortfarande inte att stå i centrum och värre hade allt blivit då frågor kring Niall, Zayn och allting annat också tillkommit på köpet. Det hela kändes obehagligt på något sätt men eftersom Niall höll ett stadigt grepp om min midja så kunde jag inte annat än att vara trygg. Jag kollade upp på min blondhåriga vän som posade framför kameran medans jag med ett leende lade en hand på hans rygg tillbaka. 

"Friends forever, right?", viskade jag i hans öra. Han vände blicken mot mig och log ett bekräftat leende. 

"Forever and always.", efter det så skrattade vi lågmält ,egentligen för ingenting speciellt, förmodligen bara på grund av lycka.

---

Det tog mig tre timmar att skriva denna del och jag är fortfarande inte nöjd, men eftersom solen fortfarande skiner och jag legat inne hela dagen så får det här vara nog och jag hoppas att ni gillade det lite i varje fall! 

Matteprov och svenskaprov imorgon också så det är rätt mycket i min vardag just nu, men hoppas ni förstår! 

 

Visarna på klockan visade halv tio på morgonen därför så övervägde jag att ligga och dra mig ett tag till. Min blick var uppe i taket medans mina tankar var någon helt annanstans. Bilderna från gårdagen, träffen med Adrian, spelades om och om i mitt huvud och jag kunde inte låta bli att njuta av tanken att vi faktiskt slutat allt som vänner, det kändes så bra. Något som däremot kunde sänka mitt humör på bara några sekunder var detta väder. Londons skitväder hade kommit tillbaka efter flera dagars uppehåll och skulle jag vara ärlig så behövdes denna regnskur den också, även om hela nederbörden kunde göra mig väldigt deprimerad - precis som tanken av Juliette. Appropå henne så kändes allting så mycket lättare utan henne, jag hade kommit över perioden då jag tänkte för mycket på henne efter att jag pratat med pappa Mark, han fick mig att inse att hon inte alls var värd att tänka på och lika så tyckte mina två syskon, dom dessutom var väldigt glad för min skull då jag tillbringat den mesta av min vardag tillsammans med min 'nya' familj. 

En duns hördes och med ens vände jag mig om för att titta vem som klampat in i mitt rum så pass tidigt på morgonen. Framför mig stod en brunhårig, lång flicka som endast hade ett vitt linne och ett par väldigt bekväma mjukisbyxor på sig, det såg ut som att hon hade - precis som mig - planerat att vara inne hela dagen. Eftersom mobilen var uppe i hennes ansikte så antog jag att Jade hade något att säga då hon även redan såg ut som ett lik i ansiktet, förmodligen så hade hon festat inatt också. 

"Even though I don't care or is a stalker or something, but isn't this Michelle?", frågade min syster medans hon räckte över sin telefon till mig. Jag bläddrade igenom de olika twitterbilderna och insåg genast att dem kom ifrån trenden "Harry and his new girlfriend", jag kunde inte tro mina ögon. Var detta verkligen min Micha tillsammans med Zayn's Harry? jag ville så gärna tro att bilderna var photoshopade men samtidigt så såg de så verkliga ut. Det som gjorde det ännu jobbigare var att för första gången hade jag sett min bästa vän vara lycklig med en annan människa som inte var mig. Fotona var inte heller så sent tagna, jag läste datumet och insåg att det faktiskt blivit tagna redan igår. Kunde denne Harry ha något att göra med min bästis märkliga beteende på senaste tiden att göra och varför hade inte hon sagt något? jag trodde vi berättade sånt för varandra. Tröttsamt tittade jag på den lysande skärmen framför mig en sista gång innan jag rev av täcket och reste mig från sängen.

"I need to talk to her and with that I mean in real life, not over the phone.", mumlade jag medans jag drog av mig mina vita sidenbyxor för att ersätta dem med ett par enkla tights, linnet som satt tajt åt kroppen fick även vara kvar och min enda tanke för stunden var om jag skulle ta Jade's bil eller gå. Det sistnämna lät hurtigt men inte så värst frästande med tanke på vädret, därför så övervägde jag att låna min syster bil. Med det menade jag självklart att ta den utan att fråga om lov eftersom jag så väl visste att om jag hade frågat så hade svaret ändå blivit ett nej, då hon hade blivit sur vilket som. 

"Why do you two always get the hottest boys, I mean.. It is Harry Styles we're talking about?", den avlånga individen slutade inte att följa efter mig utan satte sig sedan uppgivet sig ner på trappan i hallen för att därefter lägga en utarbetad hand på pannan. Av ren skadeglädje så flinade jag åt henne då jag kände mig hur pigg som helst, trots vädret , jag gled in Jade's bilnycklar lite diskret i bakfickan för att sedan bege mig ut i det blöta regnet, fast snabbt in i en sprillans ny liten bil igen.

 

Tio minuter senare hade jag kämpat mig igenom oväder, blåst och kyla när jag äntligen stod framme på Michelle's veranda. Min klädsel var inte alls kläder efter väder precis men eftersom jag snart skulle få komma in så gjorde det ju ingenting, tänkte jag. Dörren slogs upp samtidigt som en kall vindpust svepte förbi där jag stod, något Mrs.Wilden såg direkt och tog genast en varm arm omkring mig för att föra mig in till tryggheten samt värmen.

"Little sweetheart, I was thinking you were sleeping this time on the earth.", skämtade Elise, Michelle's mamma, medans hon hjälpte mig av med den lagomt våta jackan som blivit fuktig efter den låga temperaturen och vattendropparna som duggat ner. Jag log svagt medans jag rättade till hästsvansen på mitt huvud innan jag gick mot rummet där jag visste att min bästavän skulle befinna sig. Vad som dock inte stämde var att Elise inte sagt någonting om att hon var där, precis som hon alltid gjorde. Dock kanske hon börjat ta för givet att hon var där nu med andra ord, och bra var väl det. I denna familj kändes allt som mitt eget, jag var alltid så välkommen hit och det var jag glad över dom gånger jag bråkat med Juliette. Tidigare hade jag varit avundsjuk på min bästavän och hennes mamma då dom alltid haft starka band till varandra, men nu kändes det bra istället. Jag visste vem min biologiska mamma var och tack vare dessa dagar jag tillbringat med henne och resten av familjen så kändes jag inte alls så tom, det var som att det jag hade sökt efter i alla dessa år var funnet, pusselbiten var på plats helt enkelt.

Jag steg upp för trappan, gick tills jag stod framför rätt dörr och utan att tänka mig för så slet jag upp dörren in till tjejen jag känt i så många år. Vad jag dock aldrig hade räknat med vad synen jag just fick se. Jo visst var Michelle hemma allt, men vem låg under henne då? med läpparna på min blondhåriga väns så det såg ut som att dom skulle äta upp varandra, självklart var det Harry Styles. Jag behövde inte så mycket som skrika förrän de upptäckte mig och hoppade upp ur sängen. 

"Alright, now I'll get out of here in five seconds and come back like I've never seen this before, okay?", jag backade storögt stegen bakåt och gjorde precis som jag klargjort. Fem sekunder senare klev jag in igenom dörren på samma sätt som tidigare, bara det att dom båda två satt skamset med ryggen lutade mot sängkanten denna gång. ".. And this was awkward.", muttrade jag och slog mig ner på hennes skrivbordsstol i rummet. Harry harklade sig hastigt innan han log mot mig, dedär vanliga leendet han alltid gjort när vi träffats. 

"I should have told you..", tjejen på sängen mumlade ur sig orden och hade jag inte varit extra uppmärksam just vid det tillfället så hade jag inte kunnat tydat tillräckligt vad hon sagt. 

"Oh maybe you should, but maybe you thought the magazines would do it better?", nästan fnös jag medans jag lade armarna i kors. Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte var besviken på henne, för det var precis vad jag var. Hur kunde hon inte ha berättat något sånt här för mig? men samtidigt var hon min bästa, och egentligen - enda, vän. Kunde jag ens vara arg på henne? "For how long have this held on?", frågade jag sedan och flackade blicken mellan Harry och Michelle. Åh, varför varför skulle dom vara så himla gulliga ihop? 

"Just a few weeks.", det var en manlig röst tonen kom ifrån och med det så kunde det bara komma från en person i detta rum. Jag svalde hårt för att inte brusa upp i något slags sammabrott över att jag över huvud taget inte alls fått veta ens en liten detalj dessa senaste veckorna. 

"C'mon honey, don't be mad at me. You haven't even told me about Niall either?", sade Micha med en ljus stämma, hon lät nästan lite prövande, som om hon ville se om jag skulle ta det bra eller dåligt över att hon visste om oss. Sedan tänkte jag efter och insåg att jag hade precis gjort lika dant med Niall, som hon med Harry. Egentligen var vi ju bara 'kvitt' eller hur man skulle uttrycka sig. Utan att svara så tittade jag oroligt på Harry som då sprack upp i ett större flin än han redan hade på sina fylliga läppar. 

"Don't worry, I don't tell.", det var precis som att han hade läst mina tankar för jag förstod nästan att vi båda syftade på Zayn vid detta läge. Jag suckade och ryckte på axlarna. Det var konstigt, att vara utan Niall kändes inte alls underligt, det kändes inte heller skönt men jag kände inte den här så kallade saknaden till honom efter vi sagt hej då. Den där känslan där man riktigt kände att man vill vara med personen i fråga hela tiden fanns aldrig där för Niall, ett annat namn hade den platsen istället, Phelix. 

"We're just friends", konstaterade jag efter ett tag. Kärleksparet tittade på varandra och sedan tillbaka till mig med ett fördärvat ansiktruttryck. 

"Oh, it doesn't sounds like 'just friends' when I talk to Nialler.", retades krulltotten framför mig i sängen, och med det förstod jag att Niall måste ha berättat om oss till honom. Dum var jag inte att jag trodde att han sagt till Zayn, men vad skulle hända om de skulle råka komma fram till honom att hans lillasyster hade något på gång med hans bästavän. Jag lekte med tanken om att Finn skulle vara tillsammans med Michelle och kom ganska snabbt fram till att det skulle vara helt fel, därför så förstod jag i den stunden att detta absolut inte skulle fungera mellan mig och Niall. Jag behövde acceptera Zayns syn på saker & ting och detta var absolut ett av dem, jag kunde bara inte svika min bror nu efter allt han gjort för mig. 

"Believe me, just friends.", sade jag hårt och rättvist. Även om tiden jag och irläningen haft tillsammmans varit underbar så kunde vi verkligen inte bli något annat än vänner, något jag tvivlade på att Niall hade insett ännu och kanske till och med trott att det fanns en möjlighet för oss att bli ett par snart, men jag hoppades inte på det. "You two by the way, looks great together.", log jag svagt innan jag reste mig upp hastigt. Jag behövde få prata med Niall.

---

Jaha, hur kommer det gå tror ni? hade ni någonsin några aningar om att Michelle och Harry skulle bli ett par? och vad tror ni kommer hända med Niall och Alexia? haha nu kmr jag dock göra vissa besvikna, men men. Ni får ta det med en nypa salt, haha!

 

Idag var en dag då jag verkligen inte orkade gå i skolan. Det började närma sig sommarlov och alla var uppspelta, men jag kände att idag var en dag då jag helst skippade alla filmer och föredrog sängen hellre - helst alla dagar men idag var det speciellt. Jag ville inte se Adrian, inte någon. Efter träffen med Juliette igår så var jag trött och orolig, vad skulle hända härnäst? mina tankar for över Niall, när han igår hade frågat om vi skulle hitta på någonting i helgen så hade mitt svar blivit ett snabbt ja, utan att ens riktigt tänka klart. Men nu i efterhand så tvivlade jag på det. Mina känslor för Phelix hade inte riktigt försvunnit och bara jag tänkte på honom så blev hela jag varm och trygg, hans leende var något extra och jag saknade verkligen honom. Så fort klockan ringt vid sju imorse så hade jag bara stängt av larmet och somnat om, vilket jag inte ångrade då sömnen var välbehövd. Klockan var lite mer än tre på eftermiddagen och jag var fortfarande ensam hemma, helt ensam. Jag sneglade på tavlan på mitt nattygsbord och synade bilden på mig och Finn. Vi hade inte pratat i evigheter och jag hade inte modet till mig att fråga honom om han var arg på mig. Jag grabbade tag i bilden och granskade den noga. Vi var inte alls gamla på den bilden, faktum var att bror min var nyfödd medans jag låg och pussade på honom i hans spjälsäng, jag kom ihåg den dagen så väl. Alla var så lyckliga, till och med jag. 

 

Hela jag ryckte till av att det knackade på min dörr. Yrvaket tittade jag upp mot det vita föremålet medans jag såg handtaget sakta men säkert drogs neråt.

"Alexia?", Finn tittade nyfiket på mig med sina underbart vackra ögon samtidigt som de var fyllda med ånger och ängslighet. "Have you laid here all day?", frågade han medans han kliade sig nervöst i nacken. Mitt leende ökade långsamt, jag hade saknat denna kille så länge och äntligen tog han sin tid till att prata med mig.

"Yup.", konstaterade jag och gav efter en axelryckning. "And I will lay here all day too obviously.", jag suckade och tittade ner mot mina fötter som åkt utanför det varma täcket i sömnen. 

"Good, you know what day it is, huh?", han log varmt i samma ögonblick som han drog av sig sin hoodie där även t-shirten följde med. Utan tvekan så flyttade jag min rumpa så min älskade lillebror skulle få plats bredvid mig, självklart hade jag inte glömt våra tisdagar som endast bestod av massor med egentid och prat. 

"Of course I do.", sade jag och klappade med handen på platsen bredvid mig. Han röck åt sig en del av täcket samtidigt som han lade sitt huvud på min axel. "I have missed this, lil brother, I have missed you.", han tittade upp mot mig och nickade försiktigt på huvudet.

"It have been so much to think about lately, but I've realized that I need you in my life to be whole. Even though you've Zayn now you will always be my sister.", hans tonläge lät läskigt seriöst och jag skulle ljuga om jag sade att hans ord inte sårade mig lite, det var faktiskt lite föroläpmande att han någonsin kunde tro något sådant om mig, att jag skulle tycka mindre om honom bara för jag fått reda på att jag har en till familj.

"Don't ever say that again, you dumbass. You are one of the most important persons in the world for me and you will always be that.", jag slog till honom löst på huvudet och tittade allvarligt ner på honom i samma ögonblick som han vände huvudet upp mot mig med ett leende. 

"I'm glad to hear that.", kontrade han med medans han tog fram sin telefon. "Speaking of feelings.. Me and Sofie are in our first real argument right now and I have no idea what to do.", muttrade han innan jag noggrant kunde tyda hur en tår föll ner från hans sköra kind. 

"What? oh damn, I'm really sucks at advice people what to do, but the best thing you at least can do is speak to her, that's the best after all.", föreslog jag och försökte låta så trovärdig som möjligt. Egentligen visste jag ingenting om kärlek då Adrian tydligt visat att det vi hade aldrig ens var äkta. Dessutom så pratade vi aldrig riktigt djupt om oss själv så tänkte jag efterså var det inte alls så värst mycket jag kunde om honom i grunden.

"Yeah, you're probably right.", muttrade han och drog sådär fundersamt bak håret med hjälp av handen. "What about you? are things okay between you and Adde now or?", att Finn aldrig tyckt om Adrian var ett faktum, men eftersom han nu valde att prata om honom så antog jag att han gjorde det för min skull, om de nu var till en fördel eller inte.

"We're done. I can't be together with someone who hurt me as much as he does everytime we are fighting.", bekräftade jag suckande och tänkte tillbaka på gårdagen då allt egentligen hände. Så snabbt och så intensivt. Denna dagen hemma var förmodligen det bästa jag kunnat göra nu med tanke på omständigheterna. Mina tankar for över Phelix, vårat grupparbete och framförallt oss. Jag behövde honom, jag ville vara med honom och det var med den pojken jag mådde så otroligt bra tillsammans med. En djup suck föll ur min mun vilket självklart min bror bredvid mig lade märke till då rynkor bildades i hans panna. Han skulle just till att säga något då jag bara ruskade på huvudet åt hans oro och öppnade min egen mun istället. "It's a boy who's actually the one who always see me, notice me and take care of me no matter what, but I'm pretty sure we're done aswell right now.", sade jag och syftade naturligtvis på Phelix.

"Why? you seems to already have give up, Alexia, that's not really the girl I know.", konstaterade han tröttsamt. Det var ju i och för sig sant, det var sällan jag gav upp om saker jag brunnit för, men varför kändes allt så meningslöst i just denna situation? det var möjligt att det var omständigheterna som förklarade det mesta då vi praktiskt taget kysstes mitt framför alla - och jag njöt under den till och med. Det var fel av mig att känna lycka i den pussen men olyckligtvis så var det ingenting jag kunde styra. 

"What would you do, Finn?", frågade jag och denna gång var det min tur att luta mitt huvud mot hans axel. Utan att säga någonting alls så lade han en beskyddande broderlig arm kring mig och pussade mig på pannan. Nog för att han var sexton år så märktes det att han vuxit upp med flickor och lärt sig det mesta av hur en riktig goskille skulle vara. Han var så otroligt mogen för sin ålder och det gladde mig att han hellre tillbringade tid med mig än att festa, vilket hade hänt ett antal gånger. Jag log åt tanken då det oftast var jag som dissade honom för fester, men jag visste även att han inte tog åt sig av det. 

"I would do the same as you told me for about ten minutes ago", skrattade han löst och drog bak en hårslinga bakom mitt öra som kommit ivägen för mitt ansikte. "Talk to him, of course.", mitt flin ökade och min hand slog till honom löst på armen. 

"Yeah, sure.", muttrade jag dystert och var inte riktigt enig om hans, eller rättaresagt mitt eget tips. Han reste sig hastigt upp ur sängen och tittade på mig.

"I have an idea!", yttrade han medans han slog sina två händer ihop så en smäll bildades. "You will talk to him, right now and I will talk to Sofie directly. Okay? That's a win win", föreslog han och röck till sig sina tröjor som låt utspridda på golvet. Det tog ett tag för mig att fundera men när jag sedan hörde min egen mun säga okej så fanns det ingen återvändo. Jag reste mig upp ur sängen, grabbade tag i mina tights och en tjock hoodie som jag antog var Zayns, och började göra mig redo. Till sist var vi båda klara och redo att ta oss till slutpunkten. Även om mitt hår såg ut som ett fågelbo och att sminket satt kvar sen igår så kunde jag inte bry mig mindre, det var Phelix jag skulle till, inte Adrian.

 

Med raska steg gick jag igenom den breda tunneln och var direkt framme vid de olika slags lägenheterna. Jag hade varit här så många gånger men eftersom jag personligen var så otroligt dålig på geografi över huvud taget så kunde jag inte riktigt minnas vilken av lägenheterna som var just Phelix. Jag övervägde att göra på det lättaste sättet - gå innanför dörrarna och läsa namnen som stod på tavlan precis innanför. Jag hade tur, endast efter två hus så hittade jag rätt och fann äntligen namnet jag sökte efter. Med iver och otålighet så valde jag att för en gångs skull ta trapporna istället för hissen och lika bra gick ju det eftersom han bara bodde på tredje våningen. Ett uppsluket läte togs ur mina lungor innan jag efter flera sekunder tog modet till mig att knacka på dörren. Sekunderna gick och efter något som kändes som en evighet så kunde jag äntligen höra fotsteg innifrån. Handtaget drogs neråt men direkt när jag skulle till att säga något så blev jag stumm, det var absolut inte killen jag sökte som stog bakom tröskeln och det var verkligen inte en kille heller. Tjejen, som både var otroligt vacker och såg underbart snäll ut bara stod där, med endast Phelix en tjocktröja på sig och såg allmänt glad ut. 

"Hello.", sade hon glatt, som om hon kände sig som hemma. Anlednigen till att han också varit underlig kanske inte alls berodde på kyssen, det kanske i själva verket var så att det funnits en annan hela tiden. Tanken gjorde mig både rädd och förkrossad, bara jag inte förstörde något mellan dom nu.

"Oh, sorry. Wrong door!", ursäktade jag mig medans jag snabbare än snabbast vände på klackarna och sprang ner för trapporna, utan att höra ens ett ord ifrån den blonda tjejen som stod halvnaken i killen mitt hjärta bankade ett extra slag för's lägenhet och gud vet vad som hade hänt innanför där. Med ilskna och stora steg klev jag snabbt ut ur en av Londons populäraste ställen bland ungdomar. Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att vi hade något? jag skulle just till att ringa efter skjuts av pappa eftersom jag visste att han snart skulle sluta sitt jobb som jag märkte en annan sak. På min skärm stod det att ett nytt meddelande var inkommet och absolut inte från vem som helst, det var Niall's namn som befann sig på displayen.

---

Oj, oj! Dramatiime ;) Eller vad tror ni? 

Fick väääldigt mycket åsikter om vem av Phelix och Niall som Alexia ska dejta, vill tilldela att jag har faktiskt haft planer länge på det som ska hända, så nu kommer (vissa) nog bli besvikna på mig då dom starkt shippar henne med en av killarna, men men.. Ni får helt enkelt vänta och se vad som kommer att hända, vem vet, kanske dejtar hon båda två? ;) 

 

Tiden gick snabbare än jag kunnat ana och tack vare det perfekta sällskapet så hade den ilande smärtan i min kind dämpat sig lite. Det var först när jag gäspade första gången på hela dagen som jag insåg hur mycket klockan var. Halv elva visade de svarta visarna på Zayn och Perrie's vardagsrumsvägg och om jag skulle hinna med det jag tänkt att göra innan jag for raka vägen hem så var det ingen tvekan om att jag skulle säga hej då till kärleksparet plus Niall - som faktiskt visat en helt annan sida av sig själv idag. Idag fick jag se den allvarliga, men samtidigt lugna killen istället för en tokglad irlänning som skrattade åt allting i princip. Jag reste mig upp och märkte då hur den blonda - väldigt snygga - killen bredvid mig följde mitt exempel medans han stirrade rakt in i mina ögon. Utan att hjälpa det så kände jag hur mina kinder svagt bytte nyans och blev förmodligen röda vid dethär laget. 

"Let me drive you home, Alexia.", log han ärligt medans han tittade på mig med sina alldeles för varma, blåa ögon. På något konstigt sett så gick det en trygg våg genom hela mig som bara fick mig att vilja skrika ja rakt ut, men till svar så blev det endast en klen nickning. "Zerrie", som jag lärt mig att dom tillsammans hette, följde oss ut till dörren där det sedan blev massor med kramkalas, vilket fick även mig att känna mig lycklig för en sekund. Med endast en tjol och t-shirt så gick jag ut från huset med Niall hack i häl, han hade dock lite bättre kläder på sig för det nuvarande vädret. Det var kyligt och rått ute en Junikväll som denna. Åh Juni, bara en vecka kvar i skolan innan sommarlov och jag hade intalat mig själv att hålla ut. De senaste veckorna hade gått ovanligt fort och eftersom vi för det mestadels var klara med våra uppgifter så gick tiden till att titta på massor av filmer, vilket enligt mig kanske bara var onödigt - men skönt. Engelskan däremot gick det lite sämre med, visst jag och Phelix var snart klara med våran uppsats och det syntes väl att vi kommit varandra närmare än första gången vi skrev i boken, men samtidigt så kändes det hela jobbigt. Vi hade inte pratat med varandra på flera dagar när vi vanligtvis åtminstonde smsade varje dag, det kändes så tomt på något sätt.

"How are you doing?", frågade Niall när vi slutligen satte oss i hans svarta bil. Jag vred huvudet åt hans håll och riktade pekfingret åt min blåslagna kind. 

"Apart from my cheek, I think I'm doing well, thank you.", log jag artigt medans min blicken visades att sitta kvar på Niall. Hans isblåa ögon gjorde hela mig varm och jag kunde inte låta bli att titta på honom, han var inte bara ödmjuk och rolig, han var otroligt vacker på samma gång - precis som Phelix. 

"You think?", ifrågasatte killen bredvid mig medans han satte igång startmotorn och backade ut på gatan. Jag bet mig svagt i läppen och tog ett djupt andetag.

"I don't want you to take me home.", han tittade oroligt på mig och växlade blicken mellan mig och vägen. "I want to meet Juliette a last time.", konstaterade jag och Niall's ögon blev dubbelt så stora än vad de redan var. Han bet sig nervöst på naglarna och rynkade på pannan. 

"Is it really a good idea? I mean.. She's a psychopat.", sade han, nästan lite förskräckt. Men hade jag levt med henne i hela mitt liv så skadade nog inte en extratimme med henne, det var ju inte så att jag skulle tillbringa mitt liv i hennes cell liggandes bredvid henne precis. 

"I'm not sure myself, but I have to do this, Niall.", jag tvivlade på att jag lät särskillt övertygande, men Niall var inte typen som sade nej till saker, i varje fall inte till mig då vi inte alls kände varandra så bra. Därför så nickade han bara och körde mot psykhemmet som också var som ett slags fängelse. Eftersom det enda som hade stått i tidningarna de senaste veckorna var om henne och allting så visste nog hela norra London om Juliette's lilla problem.

 

"I'll stay here.", konstaterade han när han körde upp på den mörka parkeringen. Osäkert tittade jag först ut och sedan på Niall vars ögon glänste som två stjärnor i den svarta natten. Jag suckade och skakade på huvudet. 

"I can take a cab home, you don't have to wait here.", yttrade jag med en menande blick. Eftersom jag numera vänt mig vid mörktet så kunde jag tyda ett leende på Nialls läppar.

"But I want to.", eftersom han redan sagt sitt så förstod jag att det inte var någon idé att säga emot. Jag tackade för det och öppnade sedan dörren. Direkt möttes jag av en kall vind som svepte förbi, mina ögon tilltalade Niall en sista gång medans jag hörde hur han viskade ett svagt 'lycka till'. Nervöst slog jag igen dörren och började gå emot ingången. Huset var varken stort eller nyrenoverat, därför skrämde det mig lite. Bara några få lampor lyste och det var ett typiskt hus som bara visades i skräckfilmer. Mina steg blev större & större så när jag väl gick igenom den enorma porten så möttes jag av en kvinnlig poliskvinna bakom receptionen som tittade vänligt på mig. 

"Hello dear, what can I do for you?", frågade hon när jag väl tagit stegen fram till henne. "Why is such a beautiful girl out here this time in the evening?", hennes gröna ögon stirrade på mig medans hon började klicka med datorn framför henne. 

"I am here for Juliette Andersen, do you know where she is?", hennes ögon spärrades upp och hennes mun blev ett 'o'. 

"You are Jade or Alexia? she has been waiting on you. She's in room 67 and please be careful.", jag nickade bara medans mitt minne försökte upprepa nummer 67 var och varannan sekund. Vad kvinnan menade med att jag skulle vara försiktig kunde jag ju förstå eftersom jag faktiskt sett med blotta ögonen hur min 'mamma' behandlat mig själv till ett exempel. Huset var fyllt med stirrande poliser som varken hejade eller ens sade något alls, det enda man fick var blickarna. 

När jag slutligen var framme vid dörren där min mamma skulle vara bakom så såg jag hur ett galler befann sig på sidan av den, på väggen. Gallret var tillräckligt stort för mig att kunna tyda att den väldigt fina damen innanför murarna var hon. Jag stod där bra länge innan hon ens lade märket till mig, när hon väl gjorde det så brast hon ut i ett lättat leende.

"I never thought you would come, honey.", sade hon lättat och sprang fram mot mig. Hon satte sina händer på varsin pinne för att sedan titta på mig med sina förlåtande hundögon. Men något jag själv kunde förstå var att denna människa inte var frisk, hon var inte ens värd att förlåta efter det hon faktiskt inte bara gjort emot mig, utan hela min biologiska familj, och den 'låtsas'-familjen också dessutom.

"Huh?", sade jag och lade armarna i kors. "I didn't do it for you if you think so.", fnös jag och drog en hårslinga bakom örat. "I want to know why. Why you stole me from a fucking family and why you have lied to dad, to Finn and to all our familymembers at all? how could you?", mina tårar var inte långt borta och jag såg hur kvinnan stirrade storögt på mig. 

"What have happened to your cheek?", frågade hon undrande. Mina ögon rundades och helt ärligt så var jag inte här för att få sympati från någon som egentligen inte ens brydde sig utan att hon egentligen endast ville byta ämne.

"Adrian happened. I didn't just lost you, I lost my boyfriend on the way and thank god for that.", sade jag mellan tänderna medans jag sedan höjde mina ögonbryn för att få höra hennes story, vilket jag faktiskt såg fram emot. Skulle jag kunna gå ut härifrån med svar på mina frågor eller skulle jag gå lika besviken ut som när jag kom in var frågan.

"I saw you when Trisha, like are your real mother's name, had you in her arms. You were so, so beautiful and I just couldn't stop looking at you. I decided to stay in Bradford a little bit longer than we first said. Then I saw you again in the store and everything went wrong, I just took you in your babysit and there it all started.", henens röst lät raspig, som om hon nästan ångrade sig lite svagt. 

"But how the hell could you hold me as a secret when everyone was searching for me?"

"It was easy, the police wasn't really engaged like they said they were. I just went to the Social Services and said I found you on the street and then the stupid girl behind the desk just registered you like one of my family. Everything was so good, no one had a clue what was going on.", hon såg ut att tänka mycket. Medans hon pratade så tittade jag oroligt runt omkring mig. Bakom varje hörn gömde sig en polis och bakom varje dörr var det en cell fullt av brottslingar av olika slag, det kändes väldigt obehagligt allting men samtidigt så behövde jag få detta överstökat. 

"I know Jade loves you, and so do Finn even though he doesn't show it, but I don't think I ever can love you again. Not after this. You have never really loved me basically.", jag visste att jag försvarade mina syskon, och det skulle jag alltid göra. Men jag var bara ärlig. Jag skulle aldrig kunna respektera Juliette för det hon gjort och när hon väl kom ut så skulle jag förmodligen redan ha min egen familj.

"So why are you here?", hon lutade huvudet mellan två springor samtidigt som hon försökte räcka ut sin hand, förmodligen för att få känna på min kind. Fort backade jag bakåt och skakade på huvudet. 

"I came here for an explanation. And now I got it.", sade jag, nästan lite väl tacksamt. Jag gick in med inställningen att jag inte alls skulle utbryta några känslor, vilket gick sådär. Långsamt kände jag tårar som steg i mina ögon samtidigt som ilska flödade upp. "I can't forgive you for what you did to me and everyone else.", hon nickade förstående samtidigt som dedär svarta i hennes ögon fanns där, långt inne. Hon var inte god någonstans.

"I love you, Alexia"

"It's too late to say that. Goodbye, Juliette. Please leave me alone after this, don't contact me or search after me, I'm not by your side anymore - never.", med det vände jag ryggen och lade benen på ryggen för att sedan halvt jogga ut ur huset, in i en varm bil bredvid Niall. 

 

Tuuusen tack för alla fina, underbara kommentarer på förra kapitlet, blev så otroligt glad! Ni är dom bästa som finns, är evigt tacksam för att ni läser min blogg och jag kan seriöst inte beskriva med ord hur lycklig jag är över att jag har er! Jag skriver för er nu, hörrni! <3

 ♥ Alexia's Perspektiv ♥ 

Teven var igång för fullt i väntan på att Zayn skulle anlända hem. Perrie och jag hade pratat rätt mycket om just Adrian men ärligt talat så mådde jag illa av att bara tänka på honom. Någon stel och konstig tystnad hade det däremot inte blivit någonting vilket jag också uppskattade. Tjejen bredvid mig var så enkel, snäll och down-to-earth. 

"So..", började Perrie och lutade sig tillbaka i den oerhört sköna soffan dom ägde. "When are you suppose to meet your real family? I know Trisha really miss you", jag kunde förstå vad Perrie menade om att Trisha, eller 'mamma', saknade mig. Men samtidigt var det en konstig känsla. Att bli saknad var ingenting jag var van vid men visst så skulle jag också sakna mitt barn ifall någon i detta fall 'tog' det ifrån mig.

"Does she know that I even exist?", frågade jag och tittade mot den stora skärmen framför mig som nästan var lika stor som en hel bioduk. En lite mindre hoppfullt blick ifrån Perrie förklarade det mesta. Min bror hade inte berättat att han funnit mig ännu. 

"He doesn't tell her because of you and the respect to you. You might not like the idea of get to know your other family, you know?", jag förstod hur Zayn tänkte där och jag blev inte besviken någonstans. Jag var endast glad över att veta att min biologiska familj faktiskt tänkte på mig, att jag existerade i deras värld och den tanken i bakhuvudet kunde jag leva länge med. Jag nickade belåtet åt Perrie's svar och jag skulle just till att förklara hur jag kände kring det hela då en dörr öppnades och jag tittade genast på den mysklädda flickan på sidan om mig. Det var inte så att jag var rädd för vad som skulle hända, jag var mer nervös över hur Zayn skulle reagera när jag berättade. Fotsteg hördes utifrån hallen efter att kärleksparet skrikit 'hallå' åt varandra, han kom närmare och närmare och plötsligt bara stod han där. Ett leende prydde hans läppar medans han tittade lyckligt på mig, det där säkra och lyckliga beteendet varade dock inte länge då han mot min förmodan märkt att något var fel. Kunde det bero på min pandasminkning eller det stora blåmärket på min ansiktshalva kanske? jag suckade och log ett tillgjort leende till mannen som med snabba steg kom mot soffan för att klämma sig emellan oss tjejer i soffan. 

"What the hell has happened to you?", frågade han med oro i rösten. Hans bruna, intensiva ögon såg in i mina och det dröjde inte länge förrän han var på de ömma bölderna i mitt ansikte medans hans tumme gled försiktigt tvärs över min kind. Hans käkar spändes precis som Adrians gjort och man kunde bara inte ta miste om att Zayn var arg. "Who did this to you?", sade han med en skarp ton som både fick mig och Perrie att rygga tillbaka. Jag sneglade på tjejen som nu kollade fram bakom min brors ryggtavla samtidigt som hon nickade bekräftat på huvudet medans hennes ögon var allvarliga som golfbollar. Det var något med den där blicken som jag litade på, den var inte bara tom utan den betydde något. Hon skulle vara på min sida oavsett vad.

"Adrian did it.. Today actually.", min blick vändes direkt neråt och konstigt nog så var det jag som skämdes när det egentligen borde vara killen som gjort mig illa som skulle känna skam. Med ett ryck klev den svarthåriga gestalten upp från soffan igen medans hans flickvän var snabb med att ta tag om hans handleder. 

"No Zayn, not now. He's not worth to fight with. You're so much better than that", sade hon lugnt samtidigt som hon i ett stadigt grepp försökte att få honom att lugna ner sig, något som inte alls gick särskillt bra. 

"That he wanted to fight with me the other day was okay, I could take that. But he doesn't dare to hurt a person I do care about. Let me end this, for once of all.", med det så var han snabb ut ur rummet, ensam med en väldigt rädd flickvän som lika fort tog upp sin telefon. Precis när jag skulle till att fråga vem hon skulle ringa så var det som att hon läst mina tankar då hon sade det själv.

"I will call Paul, this will never end good for anyone.", konstaterade hon med uppspärrade ögon.

 

 ♥ Zayn's Perspektiv ♥ 

Jag kom utanför dörren, satt mig i bilen och var just till att åka iväg då jag kom på det nästan viktigaste delen av det hela - vart i hela friden skulle jag börja leta? klockan närmade sig sju och jag visste redan nu att denna kvällen kunde sluta hur som helst, men jag kunde göra vad som helst för att skydda mina syskon. Speciellt Alexia, jag var skyldig henne detta då jag varit borta från henne i så många år. Mitt första stopp var ganska självklar. Jag åkte ända upp till den lilla backen där vi senast möttes, men såklart var han inte där. Det var längesedan mitt huvud jobbade hårt och att vara arg samtidigt som man behövde tänka var inte direkt någon bra kombination. Tillslut kom jag på det enda stället jag mindes att Alex snackat om tidigare - fotbollsplanen nere vid hamnen. Som ett tuffande tåg for jag snabbt till platsen med bilen och till min lättnad så kunde jag skymta en brunhårig kille gå längs vägen bort ifrån gräsplätten, alldeles ensam. Jag visste inte alls vad det var med mig, helst ville jag undgå bråk, men ett allvarligt snack skulle jag åtminstone ta med pojken. Utan någon som helst hänsyn till trafiken så stannade jag min svarta stora bil mitt i vägen och ropade genast Adrians namn rakt ut i luften samtidigt som jag öppnade bildörren och klev ut. Jag rundade bilen och kom snabbt fram till trotoaren där killen jag sökte efter bara stod, ganska stum och chockad. Han ruskade av sig sina ritualer i ansiktet och avfyrade därefter ett skrämt flin, något som förmodligen skulle se tufft ut. 

"I guess Alexia told you.", hånskrattade han och lade armarna i kors. Bara att se hans fula tryne gjorde mig provocerad och jag ville inget annat än att bara slå till honom, kanske lite hårdare än vad han slagit min syster också till och med. 

"Really, bitch, really? and you don't give a motherfuck about how much you've hurt her?", tröt jag och tog steget närmare. Att retas med mig när jag redan var så arg som jag bara kunde bli var inte direkt något smart drag Han fortsatte att flina roat och stod bara kvar på stället. 

"No, I don't. Do you know why? she's a fat whore who deserves to die. She is..-", mer hann han inte få ur sin mun innan jag kände hur min hårda knytnäve träffade hans näsa precis i punkten som gjorde att det rann ut blod. 

"She's my sister like you should get the hell away from.", jag såg i bakögat hur kameror samlat sig omkring oss, men jag brydde mig inte, ingenting alls för tillfället faktiskt. I min värld just nu så fanns det bara jag och Adrian.

"Your sister? yeah I see. You're the same ugly both of you.", skrattade han hånfullt medans han var snabb med att få upp även sin näve så den träffade rakt på min kind. Jag skulle ljuga om jag sade att det inte kändes, för det gjorde det - grabben var stark. Men till och med Liam's slag var starkare, och då skojbråkades vi bara. Jag tog mina bara händer och slog honom rakt i magen så att den brunhåriga fotbollspelaren halvt lade sig ner på marken. 

"Make sure you're so much prettier before you say something, dude!", jag spottade på en stenplatta bredvid honom medans jag mötte hans svarta ögon som bara stirrade upp på en stående mig.

"Yeah, I'm looking forward to read in the magazines tomorrow about what the superstar has done.", fliande han hostande på backen medans han nickade mot blixtrarna runt omkring oss. Jag hade varit så inne i mig själv att jag knappt märkt hur massan med kameror ökat drastiskt och jag skulle just till att slå honom en sista gång då jag insåg att ett hårt, väldigt starkt grepp befann sig runt min arm bakifrån. Jag vände mig om och såg hur en besviken Paul, tillsammans med två andra vakter stod runt omkring oss. 

"Get in the car, now.", Pauls röst var verkligen ingenting att leka med och jag visste att jag absolut inte låg bra till just nu. Jag tittade mot Adrian som nu stod på egna ben, påväg bort från platsen. 

"Don't you date touch Alexia again. Do you get it?", skrek jag ilsket medans de två vakterna förde iväg mig som om jag skulle in i fängelset på en gång. Han himlade med ögonen medans han nickade bekräftat på huvudet samtidigt som han haltade bort på ett par ganska ostadiga ben. I efterhand kunde jag tycka att det var lite väl att ta i när jag slog honom, jag hade ju faktiskt aldrig någonsin slått någon med flit sådär tidigare, men detta var nästan nödvändigt. Människor, fans och fotografer var självfallet på plats för att ställa frågor men utan att svara på en ända fråga så gjorde jag det klart för dem att jag inte ville kommentera någonting genom att ge dom mitt mittersta finger, något som fick blixtrarna att blixtra ännu mer. Detta skulle nog ingen gilla och speciellt inte vårat team. Nu hade jag ställt till det ordentligt.

---

Haha. Tyckte ni att Zayn gick för långt denna gång? och kommer Adrian lämna Alexia i fred? lol, möjligen en överdriven del men whatever! 

 

 ♥ Liam's Perspektiv ♥ 

Det var söndagsmorgon och ännu en natt hade jag tillbringat ensam. Jag hade inte berättat det för någon av killarna än men förr eller senare skulle dom lista ut att något var fel. Det var aldrig lätt att bryta upp med någon man haft ett lyckligt förflutet med, men när känslorna torkade ut och jag inte kände som jag gjort tidigare för Sophia så kunde jag bara inte låtsas som att jag gillade henne längre. Till min stora lycka så skulle vi alla fem killarna komma över på filmkväll senare ikväll, med massor av snacks och roligheter. Även till Louis glädje så skulle även Eleanor vara med, och inte någon av oss andra emot då hon praktiskt taget redan var en i familjen. Vad jag var nyfiknast över var nog hur Zayn hade det med Alexia. Han pratade sällan om henne med oss alla men jag visste att han och Harry pratade rätt så mycket om henne. Jag lunkade mig ur min väldigt sköna säng, skippade att dra på mig kläder och gick istället direkt ut till köket för att göra i ordning lite frukost, då det plötsligt knackade på dörren. Jag tittade ner på min klädsel och himlade med ögonen åt att jag endast bar ett par stora boxerkalsonger. Hade det varit någon av killarna så hade dom inte ens knackat på dörren, därför så var jag ganska så nyfiken också på vem det kunde vara. Jag behövde dock sätta på mig något på överkroppen i varje fall. 

Jag ropade rakt ut i lägenheten att jag skulle komma snart och snabbare än någonsin drog jag till mig det närmaste jag hade, vilket var min svarta Adidas hoodie. 

Försiktigt öppnade jag ytterdörren för att inte av misstag råka slå till personen på andra sidan, men när jag såg vem det var så blev jag lite chockad. 

"Perrie, what are you doing here?", frågade jag oroligt medans jag tog in henne i en varm kram. Hennes tårar rann ner från hennes kinder medans jag kunde känna hur hela hon skakade, förmodligen av rädsla då jag inte kunde se något annat framför mig. "I thought you were on tour?", fortsatte jag medans jag backade in i lägenheten med henne i mina armar. Jag var glad över att Perrie och jag faktiskt kommit så bra överens. Vi hade nästan som en syster och bror-relation till varandra.

"I-I was, but I took the plane right home when I found out..-", hon snyftade hysteriskt och lade sina små händer på hennes mage. "That I was pregnant, for real."

Mållöst tittade jag på henne samtidigt som jag såg orolig ut. Zayn pratade ofta med oss om hur han ville skaffa en familj med sin fru, men han sade alltid att barn fick vänta. Jag försökte länge komma på något klokt att säga som jag alltid brukade, dock brukade bekymmerna vara lite mindre då som tillexempel när paret har haft en konflikt eller inte hade pratat på hela dagen på grund av ett tjaffs. 

"I took a test for some weeks ago and it was all negative, but two days ago I checked out again and then it showed me the opposite.", snyftade hon förbryllat medans hon torkade sina ögon som såg allt annat än pigga ut. Jag blev till en början förvånad över allting, men när jag sedan tänkte efter så visste jag att Zayn om någon skulle ta detta som en man och verkligen stötta Perrie i detta. "I haven't have my menstruation this month and not the month before this either.", förklarade hon medans hon släppte ner sina väskor på mitt golv. 

"The boys will be here for a few hours, you really need to talk to him, don't you think?", hon ryckte på axlarna och gick in mot vardagsrummet. 

"Of course I will, it's just that he seemed so happy the last time, when the test was negative.", suckade hon och slog sig ner i min svarta tygsoffa. "That's why I came here, you know. You always understands me like no one else and you will always be by my side, no matter what.", hon tittade på mig med sina hoppfulla ögon samtidigt som jag försökte att få fram ett leende.

"I'm pretty sure Zayn would do the same, honey.", konstaterade jag och slog mig ner bredvid henne. Hon nickade långsamt på huvudet och hade förmodligen inte tänkt så långt än. Personligen så älskade jag tanken om att vi skulle få en mini-Zayn springande vid oss, men ändå så ville jag tro att det inte drabbade våran karriär.

 

 ♥ Zayn's Perspektiv ♥ 

Efter samtalet med Alexia igår så kändes allt bättre. Jag vaknade i min egna säng morgonen därpå och solen sken över Londons gator. Allt skulle dock vara snäppet bättre om jag hade min fina fru vid min sida vid tillfället. Dagen skulle bjuda på en filmkväll med grabbarna inklusive Eleanor och ärligt talat så såg jag fram emot det väldigt mycket, det var ett tag sedan vi allihopa gjorde något roligt tillsammans. Mina händer drogs tvärs över skärmen, sökte efter Perrie i min kontaktlista och klickade sedan på ring. Signaler gick men inget svar, eftersom jag visste att hon förmodligen hade en konsert eller sov just nu då hon inte ringt tidigare, så lade jag ingen mer energi på det utan överlämnade ansvaret till henne att ringa upp mig. Huset vi bodde i hade inte städats på flera dagar så innan jag for iväg till Liam så visste jag precis vad jag skulle göra de senaste timmarna.

-

 

"Hi there, me and El are on our way to Liam now, do you want us to pick you up?", Louis glada stämma hördes på andra sidan luren och jag kunde inget annat än att glädjas åt hans lycka. Jag hade precis kommit i mina kläder för dagen så det var ju faktiskt i en perfekt tajming som Louis ringde. 

"Oh, yeah.. It would be nice.", skrattade jag och började dra på mig mina svarta kängor. Eftersom han och Eleanor inte bodde så långt ifrån mig så visste jag att dom snart skulle vara här. Dagen kunde verkligen inte bli bättre nu, möjligen om Perrie kom hem men vi var i samma branch, jag hade full förståelse för hennes fullspäckade schema och jag var allt annat än ledsen för hennes skull.

Tutan från en bil hördes utanför dörren och kvickt så slog jag upp ytterdörren, såg ut mot kärleksparet som satt i den svarta bilen med de tonade rutorna, låste föremålet framför mig och traskade raskt mot min slutpunkt. 

Jag hoppade in i baksätet, hälsade på de lika glad människorna i framsätet och vi åkte vidare till Liam. Det skulle verkligen bli en helt underbar kväll. Film, öl, grillning och massor med prat kunde verkligen behövas. Speciellt eftersom jag sist inte varit så glad på killarna utan jag var mer grinig på dem, trots att ingenting hade varit deras fel. 

 

Vi tog hissen upp till den åttonde våningen och gick sedan till dörren där det stod Payne på brevlådan. Jag kunde höra röster inifrån och med det så förstod jag att vi förmodligen var sist in, något som inte riktigt förvånade mig då jag och Louis ofta kom i sista sekunden när vi skulle hitta på saker. Som vanligt så bara klampade vi in men redan när vi passerat tröskeln och såg på skorna som befann sig i hallen så förstod jag vem som också var här.. Utan att bry mig om att ta av mig något så skyndade jag mig in till vardagsrummet där den mest vackraste prinsessan jag någonsin skådat satt, med ett svagt men också ett nervöst leende på läpparna. 

"Before you say something, Zayn. I'm gonna tell you a thing who may can make you upset.", sade hon med en allvarlig ton i rösten.

---

Ledsen för allt hoppande i tiderna, att dagarna går så fort helt enkelt.. Men har man dålig inspiration så är det lätt att det blir så.. Stör det er mycket eller är det okej? Tyckte också att ni skulle få läsa lite mer ifrån de andra killarnas perspektiv så det inte bara är om Alexia hela, hela tiden. 

 

Ska snart iväg och gymma och sedan blir det att jag ska umgås med lite vänner med grillning och kubb, så jag har även stressat lite med denna del. Hoppas ni fick en bra start på helgen igår och videorna på killarnas första konsert igår har man ju såklart inte missat! Kan knappt vänta tills dom kommer till Sverige!!!

"He hasen't even texted me, I guess I did a big mistake to take him back, or what do you think?", ett tjut hördes ifrån fönstret rakt bredvid oss medans jag småflinade lite för mig själv, kanske var det någon som äntligen ville skratta till Harry's skämt och till och med hans skratt gjorde allt roligare. Vad det lät som så var det där definitivt inget par som bara setts en gång, verkade det som.. Jag lossade mina tankar om det och fokuserade på Alexias ord istället, 

"That's not my opinion, love.", svarade jag medans min arm lades över hennes axlar. Det kändes faktikst helt okej, som en syster och bror- relation skulle vara.

---

Utan att titta på Elina mitt emot mig så for jag så snabbt jag kunde upp från stolen, sprang rakt över rummet och ut till mannen jag tydligt hört skrika. Som jag trott så var det precis han jag anat som låg med handen på hjärtat nere vid golvet samtidigt som flera polismän samlats omkring honom. Fort trängde jag mig igenom dom fem stora poliserna så jag snabbt kunde komma fram till Finn och pappa. 

"S-she..", han både stammade orden och hade svårt att andas. Det verkligen syntes att något hände och eftersom han hade en telefon i handen så förstod jag att han hade fått någonting på den som han inte gillade. "Juliette has Jade right now.", han tittade upp från telefonen och stirrade på mig med rödgråtna ögon. Han tog hjälp av armbågen för att normalt kunna resa sig upp ifrån golvet och med lite hjälp av en manlig polis bredvid honom så gick det lättare. Själv fick jag panik, jag hade förstått att hon var psykiskt störd och eftersom Jade var smal och svag så kunde jag även lista ut att hon inte var mycket till motstånd för en sådan som Juliette som faktiskt gått på judo, MMA och alla möjliga kampsporter. Jag backade av skräck men krockade in i något mjukt. Snabbt vände jag mig om och möttes av två starka armar som lindat sig runt mina armar. Elina. Hon nickade mot mig och sedan tittade hon mot de olika polismännen i den svartblåa uniformen som stod redo att utföra ännu ett av sina farliga uppdrag. 

"It's time.", sade kvinnan som höll ett hårt tag om mig. "We have been waiting the way too long for this now.", fortsatte hon sedan medans hon nickade åt männen som bara höll med. Vad jag uppfattade det så hade dom alltså varit Juliette på spåren länge. 

"No, no, no!", pappa blockerade dörren till ingången, tog fram telefonen och läste upp vad som stod skrivet i smset. "I have our beautiful daughter in my arms right now. Come and see me at home, bring Finn and Alexia with you, leave the police station right now without a touch and we will forget about this shit. If you tell the police this, I'll make sure you never will see Jade anymore, for god :) come to me, let me fix our family again." Elina höll ett fastare grepp om mig samtidigt som min egen blick stirrade in i pappas. Vad skulle hända? skulle han gå tillbaka till henne och låta henne vinna? förstöra våra liv ännu mer? hur som helst så skulle jag aldrig sätta min fot i det hemmet längre, speciellt inte när den där häxan befann sig där inne också.

"If you tell the police this, I'll make sure you never will see Jade anymore, for god.", citerade en utav polismännen medans han pillrade sig själv i skägget. "It's a threat, right?", sade samma man och kollade sig noga omkring. "Let us help you, will you?", även om jag såg på far min hur rädd han var så hade han ju inte så mycket till val, han klarade aldrig Juliette ensam. Det kändes som en lättnad i magen bara genom att se honom nicka på huvudet. 

 

När mamma hämtade mig hos Diana hade jag ingen aning. Jag kunde aldrig tänka mig detta av min egen morsa. Det värsta var att jag verkligen trott att hon ändrats som hon sist sade. Så fort vi blivit ensamma så passade hon alltid på att ge mig ett handslag på kinden, vilket hon gång på gång lovat att aldrig göra om. Dum som jag var gick jag alltid på hennes lögner då hon inte direkt fullföljde sina löften. Men att slåss var en sak, det mamma gjorde nu var helt ofattbart. 

"Mom, get off me!", röt jag till ifrån stolen jag faktiskt blivit fastbunden i och plötsligt så kände jag ett fast grepp om min haka och förstod att det inte var någon annan än mamma. Vad skulle jag göra? jag avskydde henne. Hur mycket saker jag än fått av henne så betydde det ingenting. Dessutom var ju anledningen till att jag fick saker endast för att hon skulle kunna känna sig bekvämare i sig själv eftersom hon lättare då skulle dämpa ångesten efter slagen hon gav mig. Hon fnös till och flinade ett provocerande leende medans hon skakade på huvudet.

"Your daddy will be here soon, then I'll let you go.", sade hon medans hon pussade mig blött på pannan. Utan att tänka på det själv så bildades mitt ansikte till en äcklad grimach, vilket inte damen framför mig verkade uppskatta särskillt mycket. 

"Jade, what is wrong with you? don't you love me, honey?", frågade hon medans hon backade ett steg. Jag svalde hårt och kände hur mina käkar spändes. 

"I hate you your fucking bitch.", vad nu modet kom ifrån visste jag inte, men sagt var det i varje fall. Efter att jag sett slaget hon givit Finn i början på denna helg fick det vara nog. Jag klarade inte av att se min egen mamma längre. Svaret verkade dock inte gillas så mycket av Juliette heller då jag tydligt såg hennes handflata komma närmare min kind. Räknade jag rätt så smackade det till tre gånger och som vanligt försökte jag att inte skrika. Tårar trängde sig fram mina ögon och jag hoppades innerligt att denna galna människa skulle hamna på psykhem snart. Det var ju trots allt flera månader sedan jag anmälde henne, anonymt såklart. Men jag började fundera på om dom lagt ner fallet eftersom jag inte hört något ifrån dom och min mor har bara blivit galnare och galnare. Silvertejpen som höll fast mina händer bakom ryggen var omöjlig att ta sig ifrån och lika så benen, munnen var enda stället jag riktigt kunde använda mig av och det ville jag. Jag tog sats med munnen och gjorde något som många skulle kalla omoget, men vad hade jag för val. Jag spottade henne rakt i ansiktet samtidigt som jag började skrika. "I will never forgive you for this, mother. You are a terrible person and humans like you wouldn't be out among ordinary people.", konstaterade jag och konstigt nog så backade hon ännu mer medans hon kletade ut mitt slemmiga spott i hennes ansikte. En svartnad fyllde hennes ögon och hon skulle just göra något jag inte ville veta då en smäll i dörren hördes - till min räddning. Hon flinade hånfyllt och skrattade roat. 

"Our family are whole again, sweetheart.", hennes kusliga stämma på rösten skrämde mig riktigt mycket och min enda tanke just nu var bara att jag skulle bort härifrån, så långt bort ifrån detta psykfall som möjligt. 

"Juliette, come downstairs. We really need to talk, I'm all alone.", bara genom att höra min fars älskade ton gjorde mig trygg, jag förstod att han skulle hjälpa mig. Mamma skrek till och stampade i golvet.

"But I told you to take Alexia and Finn with you, Mark!", skrek hon tillbaka och fotsteg upp för trappan hördes. Just då hände en sak jag inte fattat själv, mamma tog fram något ifrån sin bakficka. Det var svart och litet, det var först när hon laddade den så att det klickade till som jag begrep att det inte var något annat än en pistol. Jag skrek till av rädsla och stegen ifrån pappa ökade. Direkt när hans huvud tittade fram bakom trappgrinden så såg jag direkt i blicken han gav mig att jag var säker, snabbt tittade han på mamma som stod med pistolen riktad mot mig. 

"Pick up our other kids or I will kill our little girl here.", hotade hon med medans hon med en skakig hand lade den mot min tinning. Jag blundade och vågade inte säga något alls, detta kunde bara sluta på ett sätt egentligen.

"Alexia is with Adrian and Finn is with Sofie.", sade han lugnt medans han tog stegen emot oss. "Please, darling. Take that thing away from Jade and come and give me a hug instead. I did not tell the police, I lied and told them that everything was fine. I feel really bad right now.", jag stirrade på kvinnan bredvid mig som sakta men säkert flyttade det förbannade vapnet ifrån mitt huvud. 

"Oh, honey. You're back", log hon falskt medans hon av ren 'lycka' släppte taget om pistolen och halvt sprang fram till min pappa. Dom höll ett fast grepp om varandra och det var just när jag givit upp hoppet om pappa också som jag såg vad han gjorde. Ur sin knytna näve tog han fram en liten, liten röd kniv som han knölade upp så den automatiskt blev större. Utan en tvekan så slog han in den rakt i mammas rygg och skrek ett högt ljud. Mamma backade på sina ben medans hon tittade storögt på mannen framför sig som höll ett hårt grepp om hennes arm. Jag såg hur kniven satt fast i hennes oskyldiga rygg och det var inte förrän hon lade sig ner och började ropa på hjälp som jag såg hur en hel polispatrull kom uppgående. Det enda som kändes i mitt hjärta var lättnad för tillfället, lättnad och skärrad. Jag kunde fortfarande inte förstå vad som faktiskt hänt. Medans ambulans och polis tog hand om min mamma så var pappa snabb med att slita loss mig för att sedan ta in mig i sina starka armar. Det var just vid det tillfället som jag förstod vad som faktiskt nydligen hänt och tårarna trängde sig fram i mina omålade ögon. Detta var så overkligt..

Hoppas ni gillade det ganska overkliga och psykiga kapitlet och glöm inte att kommentera det!! 

 

Sen har jag ju skaffat ask också! Fråga gärna något roligt och underhåll mig om kvällarna! http://ask.fm/mywesstrom1

 

"There is something you don't know about, honey.", utan ett ord till mamma så hade vi lämnat huset omedelbart utan några som helst omständigheter. "This weekend have been horrible, with other words.", suckade pappa medans hans ögon var riktade mot vägen. Jag blev plötsligt väldigt nyfiken och jag kunde inte hjälpa att rynka en aning på pannan. "The reason why I was so fast as I was were because of it was her second outbreak in this two days.", svalde han hårt och mina ögon växte samtidigt som jag sneglade på min far som med tårar i ögonen fortsatte att köra.

"What do you mean?", frågade jag oroligt medans hela jag förmodligen liknade ett enda stort frågetecken. Jag hade inte riktigt förstått att Juliette hade kunnat gått så långt till att slå mig, men när jag nu fick höra att jag inte heller var den första så blev jag lite rädd.

"She smashed Finn the other day aswell and now I'll pick him up. He is with her girlfriend and Jade is with Diana, I want my kids to be safe, you know.", sade han medans han verkade lite skyldig i rösten. Jag skulle just fråga varför hon höll på som hon gjorde när han fortsatte meningen helt själv. "It is something me and Juliette never told you, Alexia.", han tog ett djupt andetag och skakade besviket på huvudet. "We were at the same hospital as your real mother the day you were born. Her name is Patricia and actually lay besides Juliette who was waited Jade. I remember how in love Julie became in you and she looked at me like she wished it was her own baby. Then we got Jade and never talked about you anymore, until a few weeks later when your mother Juliette went home with a new child in her arms, she told me that she found you on the street and there it all started. I never quiestioned it and I believed her, this friday when everyone was gone except me and Juliette, I asked her after the truth, if she really found you on the street. And there it began, she got crazy and haven't been herself on the whole weekend.", hans röst lät spräcklig och mållöst tittade jag ut mot vägen. Jag kunde inte hitta ord till en situation som denna och jag förstod verkligen inte hur en människa som min 'mamma' orkade leva med sig själv efter en sån här sak. Talade far min sanning så var det värre än värst, hon hade då inte bara ljugit för mig - utan även för min snälla pappa som inte hade någon aning alls.

"Was my mother beautiful?", frågade jag tystlåtet, det var nästan gränsfall att han nästan inte ens hörde vad jag sade men när han log svagt mot mig och nickade så måste han ju ha hört frågan i alla fall. 

"Almost as pretty as you are. You know what? I saw how she looked at you when she got you so I couldn't understand how she just could leave you on the street, until now when I realized it might be a big lie from your mothers side.", med nästan svarta ögon tittade jag på pappa som växlade blicken mellan mig och vägen hela tiden. "I remember her so well, you are exactly like her in the face and everything."

"Are we going to report this? go to the police with everything?", undrade jag medans jag tittade nyfiket på parkeringen där pappa svängde in. Så det var alltså här Finn's flickvän bodde, i det klatchiga, stora huset. 

"If you want. I doubt that the police doesn't know who your mother is, she has probably did a few notifications earlier.", konstaterade han medans han tog upp telefonen och ringde till, vad jag antog, var Finn.

 

Med kepsen bak och fram kom killen jag fortfarande ansåg som min bror, inklampades i bilen och hejade tröttsamt. Man såg på hela han att något var fel och istället för att ifrågasätta det så tittade jag med ett snett leende bak på honom som hade ögon svarta som mörkret. 

"Hey, boy. Are you sure about this?", hojtade pappa till, nästan lite tvivlande. Förvirrat tittade jag på den körande mannen, vad menade han med det? vad hade dom pratat om som jag inte visste om? 

"I hate her, dad. She's a psycho who deserve go into a jail.", muttrade han medans hans hörlurar åkte in i öronen. Medans våran pappa körde oss till polisstationen så var stämningen stel och det märktes att även chauffören bredvid mig var irriterad, som att han ville sätta dit Juliette en gång för alla. Vad jag dock inte förstod var varför. Pappa hade alltid älskat henne och stått på hennes sida, oavsett vad. Kunde det varit när han fått reda på vad hon gjort som hans respekt sjönk för henne? jag hoppades på det. Jag tyckte pappa förtjänade någon bättre än Juliette, faktiskt. Och det hade jag tyckt i så många år nu.

"I love you, Alexia. Like my own kid, you know that, huh? but I want you to know that if you meet your biological parents soon, I want you to know that I'm happy for you. Honey, I had no idea about this and it has gone so many years, I've seen you grown up and my love for you are and will always be big, you're my daughter, my beautiful daughter.", hans tårar var nära samtidigt som han tog sin lediga hand i min. Aldrig hade jag hört dem orden ifrån honom och jag hade ingen aning om att han kände på det sättet. Det var den här familjen jag varit uppvuxen i, dock så fanns det ingen jämnställdhet någonstans, men det var trots att familjen som tagit hand om mig, gett mig kläder och mat, därför kunde jag inte vara arg på pappa Mark, speciellt inte när han aldrig gjort mig något ont i hela mitt artonåriga liv.

"You will always be my dad, Mark. You're my beautiful daddy.", log jag samtidigt som jag klämde min hand i hans. Ju närmare vi kom stationen ju nervösare blev jag och det var inte förrän han väl svängde upp på den stora parkeringen som jag faktiskt förstod vad som höll på att hända, jag skulle anmäla en kvinna som jag hela tiden trott att jag kunnat lita på, en kvinna som i själva verket var ett hot.

 

Vi satt alla tre i väntrummet samtidigt som vi tittade efter polis efter polis och hoppades på att någon av dom skulle vara någon som tog hand om oss, men inte ens efter en halvtimme så fick vi någon hjälp så det var nästan så att vi gav upp. Vore det inte för Mark så skulle jag gått för längesedan, tålamodet jag ägde var inte det bästa precis och för Finn's skull stannade jag också. Han satt tyst i den beigea soffan medans man från långt håll kunde se hur han nästan skulle bryta ihop när som helst. Det var ju trots allt hans mamma som slagit till honom, varav hårt slag eller inte visste jag ju inte, men eftersom hela han var så skärrad att han till och med sade orden 'jag hatar henne' så antog jag att det var snäppet allvarligare.

"Alexia Andersen, welcome in.", sades en kvinnlig röst, jag tittade mig omkring och såg då hur en tjej med medellångt svart hår stod med en öppen dörr bakom mig. Jag log svagt mot henne efter att jag slängt oroliga blickar över till Mark och Finn, jag kände på mig att detta skulle vara en ganska jobbig anmälan ändå. Juliette hade ju ändå varit med mig sen föralltid, jag hade svårt att acceptera det jag hört och slaget ifrån henne, men eftersom det hela faktiskt var rimligt så kunde jag inte se henne som en kvinna jag en gång sett upp till.

Vi klev in i det ganska så stora rummet där endast två stolar och ett bord var på plats. Jag hade aldrig varit i en sådan här situation förut men eftersom jag sett filmer så kunde jag överväga att detta skulle bli som ett slags förhör. 

"So, Alexia. Tell me about your notification to police. Your mother was beating you on the cheek, Am I right?", frågade hon medans hon noggrant tittade ner i sina papper. Till svars så nickade jag bara vilket verkade räcka för henne. Jag funderade på om jag skulle berätta allt, exakt allt. Om Zayn och till och med om Juliette's lilla kidnappning, jag reflekterade över det mesta men kom sedan fram till att det kanske fick vänta. Vilket var en bra idé då bara sekunden efter så frågade hon mig något som lockade mitt intresse. 

"You are adopted? do you have any contact with none of your member in your real family or something? do you know why you are adopted?", frågade hon utan ens en blick uppe. Jag hade min chans, och jag skulle ta den nu. Det var nu eller aldrig. 

"Actually, everything has gone pretty fast lately, I've recently got to know my brother who also told me a story, a story who fitted into Mark's history as he told me in the car on our way here.", konstaterade jag och på första gången på flera minuter tittade den kvinnliga polisen Elina, som det i varje fall stod på hennes bricka, engagerat upp på mig. 

"And what was that for kind of story exactly?", hennes ögonbryn höjdes och rynkorna mellan hennes ögon blev allt fler och fler. Jag skulle inte säga att hon visste något, men det var nästan så att hon hade något på spåret. 

"That my so-called mother, Juliette, took me away from my real family when I was a few months and lied to everyone about it. My dad Mark, my siblings, me and even the Social Office who accepted me to be their daughter. I know I'm coming from Bradford too, but they moved to London pretty fast after they got me.", förklarade jag och nästan pumpade ut all information jag vara visste, något som fick Elina att jobba för fullt med sina händer på det stackars antecknignsblocket. "I don't really know about my family, only my brother Zayn.", konstaterade jag medans min blick flackade ut över det gråa, ganska så kalla rummet. Det hela hade gått så overkligt fort, allting. 

"You haven't heard this from me, okay?", sade den kvinnliga polisen framför mig och kollade sig nervöst omkring i salen. Jag nickade nyfiket medans jag försiktigt lutade mig framåt för att komma henne närmare. "A few years ago, we completed a report from a family who's kid was missing. I never really gave up on it and as far as I know, you're the missing familymember.", log hon medans hon drog en hårslinga bakom sitt öra. "I'm a close friend of this family and I will help you as long as you will be helped, okay? tell me, what's Zayn's lastname?", chockat tittade jag på Elina som plötsligt inte verkade så frånvarande längre. Hur kunde hon veta? pratade vi ens om samma person nu? jag svalde och ryckte nonchalant på axlarna, bara vi tillsammans kunde sätta dit Juliette så var jag nöjd och eftersom denna kvinna verkade vilja lika så förstod jag inte vad jag oroade mig för. 

"Malik. Zayn Malik is his name.", svarade jag artigt medans jag suckade oroligt. Kunde hon möjligen föra mig närmare till min riktiga familj nu?

"Good. We're talking about the same family.", sade hon och tittade ner i sina papper. "Did you know about that your mother, Juliette, have been into a treatment when she was younger? in my paper the reason is that her parents suddenly passed away and she got into a deep depression, is that right?", frågade hon och tittade hoppfullt på mig, som om jag var hennes enda hopp. Jag höjde på ögonbrynen och ryggade tillbaka lite.

"I had no idea.", mumlade jag medans jag fundersamt satte handen för pannan. Plötsligt slog alla ringklockor i mitt huvud, hur kunde jag någonsin kunnat trott att min mor var frisk i huvudet? hela hon var en psykopat. Jag skulle just till att säga något då ljud hördes utifrån dom tonade dörrarna och ett skrik som jag kände igen så väl, eller ljud och ljud, det var rättaresagt ett gällt skrik som inte kom ifrån någon annan än min pappa..

---

Ojoj, varför skriker han? nu kanske ni förstår lite om hur hon kom till familjen också, hoppas era frågetecken löstes upp! 

jag skrev lite snabbt nu då min moster snart kommer och hämta mig eftersom jag ska ut till mormor idag!