back for you, chapter 25 - he smashed and she loved

Tidigare;
"Don't be sorry. I will never be good enough for you, I got that.", konstaterade han medans han därefter bara vände ryggen om mig och började gå hemåt. Jag skulle följt efter, och mitt hjärta ville inget annat heller, men min hjärna satte stopp. Jag bara stod där som ett fån och tittade på när han med långa steg gick ifrån mig. Nu såg jag ju inte direkt fram till skolan imorgon i alla fall, dels så skulle jag behöva jobba tillsammans med Phelix men också skulle jag prata ut med Adrian, en gång för alla.

 ♥ Alexia's Perspektiv ♥ 
Söndagen flög förbi och lika så måndagsförmiddagen. Engelskan blev inställd på morgonen på grund av att Mats hade ett möte, vi fick håltimme och lika bra var väl det. Under hela dagen så försökte jag undvika Phelix så mycket som möjligt och ärligt talat så gick det bättre än förväntat då han verkade vilja ignorera mig precis lika mycket. Vem jag däremot var ute efter var inte ens i skolan den dagen. Jag och Adrian hade inte pratat sedan händelsen med Zayn och det var ändå jobbigt för mig då vi vanligtvis pratade minst två gånger om dagen i telefonen. När skoldagen var slut så fanns det bara en sak att göra, gå hem till min pojkvän och berätta hur jag kände. Kanske, kanske skulle jag våga berätta även den hemska - men ändå underbara - händelsen som råkade hända igår.
 
Mina steg ökade och hjärtat slog extra hårt, det brukade vara för att jag var lycklig och kär som jag kände som jag gjorde, men inte nu. När mina fötter steg på den träiga trappan som ledde in till huset så kände jag endast sting av nervositet, varför? kanske för att Wilma jobbade kväll och hade redan åkt till jobbet så jag behövde berätta nyheten för Adrian med bara oss två ensamma i det stora huset. Mina händer knackade mot glaset på dörren och det dröjde bara några sekunder innan fotsteg hördes närmare och närmare. En igenkänd skepnad visades bakom dörren och inte ens ett litet leende visades på hans läppar när han öppnade den. 
"What are you doing here?", frågade han med sin skarpa stämma som jag visste precis betydde, han var arg. 
"Yeah, we might need to talk, don't you think?", frågade jag upprört och lade armarna i kors. Han ryckte på axlarna och gjorde med en gest med armen som visade att jag var välkommen in. Jag nickade på huvudet och svalde hårt. "We're way from what we used to be, Adrian. Can't you see that? where is the boy I fell in love with?", till svar så fick jag en fnysning och en elak blick. 
"I don't know. Where? I'm exactly the same guy, Alex. It's you who changed yourself, you used to like going out and have fun, now the only thing you do is going out with that stupid dork thing and your new friends in that damn band!", jag flinade provocerat och höjde ögonbrynen. Hans ögon svartnade och hans käkar spändes drastiskt. "I don't give a hell shit about you anymore, Alexia.", fräste han mellan igenklistrade tänder och en ilsken blick. 
"Fine. Because the reason why I went here was because I would break up with you.", skrek jag tillbaka och kunde inte hjälpa att tårarna började rinna, trots att jag inte hade förväntat mig att dom skulle komma då jag stod fast besluten över detta val medans en liten, liten del hoppades på att vi kunde ta oss igenom detta, som vi alltid gjorde. Han släppte direkt ut i ett plågat läte medans hans händer sattes på hans huvud. Han såg så förkrossad ut, samtidigt som han inte riktigt ville visa det. 
"I love you, Alexia. I love you so fucking much.", sade han medans han lät sig själv att samla ihop sig. Den ledsna blicken ändrads direkt till ilska igen och för ett ögonblick blev jag faktiskt rädd för honom. "I know what you did yesterday.", hela jag stelnade till. Hade han sett oss? hur kunde han gjort det? frågor ställdes i mitt huvud och återigen fick jag en obehaglig känsla i magen. "A boy in the team saw you two kissing.", egentligen skulle jag bry mig, men jag kunde inte komma över att han faktiskt gjort precis lika - fast med min syster. Jag vet inte vart modet kom ifrån, men direkt började jag argumentera emot honom med att berätta alla fel han gjort under vårat förhållande. Jag skulle just säga den sista meningen då jag kände hur en hård, kall smäll slogs rakt vid mitt öga. Hans hand träffade både ögat och kinden i ett inte så försiktigt slag heller. I tystnad tittade jag upp på honom medans tankarna i huvudet vandrade. Hur kunde jag någonsin ha älskat denna människa? "Get the hell out of here, and never come back.", mumlade han medans han nickade mot utgången. Jag var helt mållös. Utan ett ord gick jag ut med stela ben. Hände det här verkligen? med en försvarslös hand på den ömma ansiktshalvan öppnade jag dörren så fort jag kunde och small igen dörren lika fort. Vart skulle jag ta vägen? nu hade jag ingen. Hem till Jade ville jag inte, inte heller Phelix och Michelle skulle inte behöva oroa sig i onödan. Det fanns bara ett stopp kvar, jag skulle hem till killen som alltid fanns där för mig i alla lägen, mannen som jag villigt kunde kalla min bror och hjälte på samma gång. 
Idag var en dag då jag varken orkade gå, ta cykeln eller tunnelbanan utan jag tog direkt en taxi bort ifrån huset jag haft så många lyckliga ögonblick i. Men hur kunde han göra såhär mot mig? hur kunde han ena sekunden säga att han älskade mig och bara sekunden efter så slog han mig så hårt han kunde med sin stora handflata och dessutom ha mage att säga att jag aldrig fick komma tillbaka efter det? hela jag var förkrossad, ledsen, förvirrad men samtidigt lättad. Det var över mellan oss, förhoppningsvis föralltid nu. Jag sade till taxichauffören namnet på Zayns gata som jag faktiskt lagt på minnet och mannen vid ratten tittade oroligt på mig, eller rättaresagt mitt ansikte, innan han bara nickade och satte gasen i botten. 
 
Jag betalade chauffören en liten summa pengar och tackade så mycket för skjutsen medans mitt ansikte redan var helt förstört då mascaran inte längre fanns på ögonen utan överallt där den inte skulle vara. Dessutom var jag helt blåslagen över hela vänstra kinden ända upp till ögonbrynet och det syntes att någon hade gjort mig illa. Det var nästan ett under att den snälla mannen som körde taxin inte blivit allt för rädd. Jag gick in genom trädgården, upp för trappan där jag knackade på dörren med hopp inom mig att Zayn var hemma. Efter flera minuter var jag just till att ge upp hoppet och återigen undra vart jag skulle ta vägen när dörren slogs upp och en blondhårig tjej stod med ett leende i dörröppningen. Till en början var hennes fina leende på topp men sedan behövdes bara den där lilla synen av mig som genast fick henne att ändra uttrycket på mungiporna. Det var som att hela hon blev orolig och hon satte genast en hand på sina läppar.
"Oh my god, sweetie!", utbrast hon medans hon snabbt tog ett stadigt tag om mina handleder för att på så vis föra in mig över tröskeln. Min brors flickvän slog igen dörren bakom oss medans hon lika chockat gick med mig mot, vad jag kom ihåg, var vardagsrummet. "Zayn isn't home right now, he's working. Can I do something for you, Alexia?"
Perrie, vad skulle jag säga, vad fanns det att säga? jag var så otroligt glad över att Zayn hade hittat en sådan underbar tjej som henne, hon var så långt ifrån elak som man kunde vara och hon borde verkligen få ett nobelpris i snällaste tjejen i alla fall.
"I don't know. Can you?", frågade jag generat samtidigt som jag satte upp handen över mitt ömma öga igen. Mitt hår var en enda röra uppsatt i en boll på huvudet och mina ögon var förmodligen röda men jag kunde verkligen inte ha brytt mig mindre. Här skulle då ingen se mig i varje fall. 
"I will do my best, yeah?", hon rusade bort till köket, öppnade kylskåpet och tog fram någonting därifrån. Jag hann knappt blinka innan hon var tillbaka med en påse is i handen. "Has anyone hurt you?", hennes ögon var vidöppna och jag märkte tydligt hur upprördheten ändrades till ilska. Jag behövde inte säga så mycket mer än att nicka så hände det jag hållt inom mig ända från när jag kom utanför Adrians dörr tills nu - tårarna rann, igen. "Don't worry, Alexia. I, or we, will take care of you, alright?", hon lade armen om mina axlar och vaggade mig fram och tillbaka. Trots att jag knappt kände denna varelse så väl, så kunde jag redan nu känna doften av en ny, äkta vänskap.

Hade ni förväntat er detta av Adrian? vill inte att han ska komma med längre, men jag antar att han måste det! haha ;) Hur kommer Zayn att reagera när han får reda på allt tror ni? ;) Kommentera era åsikter!!

Han borde inte få vara delaktig längre, usch äkel :(

Svar: Håller meed! haha ;(
My Wesström

Em

OH MYY, SÅ BRA DELAR DU HAR SKRIVIT!!!<3<3

Har inte hunnit kollat på datorn på typ hur länge som helst så nu har jag fått läsa flera delar i rad. SÅÅ BRAAA!!! Älskar din novell<3

Em

SÅÅÅ BRA ÄLSKAR DEN HÄR NOVELLEN!!<3

Har inte kunnat kolla på datorn på såå länge, så nu har jag läst flera delar, ohmygod så bra skrivet!:D Längtar till nästa del!

Svar: Tack sååå mkt Em! Du är bäst <3
My Wesström

Adrians reaktion vad ganska väntad. Jättebra del!:D

Svar: haha tkr du de? ååh tack <3
My Wesström

OMG MEEEER! Hahah och det skulle i alla fall inte göra mig något om Adrian försvann, usch på han ;)
Och åhh älskar Perrie så myckeet, åh älskar att skriva om henne och Stella också! Du är bäst My, alltid!❤️❤️

Svar: Haha jaa hatar Adrian!
JA ellerhur, Perrie är en karaktär man bara älskar att skriva om! DUU är bäst <3
My Wesström

:)

Skriv nästa!! Så braa :))

Svar: Taack finis! ute nu!
My Wesström

Nästa

Svar: Ute nu :)
My Wesström

Perrie är typ världens snällaste

Svar: Ellehur, älskar att skriva om henne oxåå!
My Wesström




Kom ihåg mig?