"Thank you Zayn, I think I have to do something.", innan han hunnit svarat så tröck jag på den röda knappen på skärmen, bad Arin att köra till Lindseys adress som jag mot min vilja behövt lära mig utantill och det dröjde inte alls länge förrän vi stod utanför hennes lägenhet, i hopp om att hon var hemma. Jag kunde dock se att lamporna var tända i hennes rum och om jag inte såg det fel så kunde jag se en TV stå och gå med tanke på blinkningarna och speglingarna i fönstret. 

"And what are we doing here?", frågade mannen bredvid mig och sänkte musiken som stått och gått på bilresan hit. Jag knäppte av mig bältet, synade Arin som endast satt fånigt på sin plats vid ratten när jag därefter öppnade dörren. 

"Apparently the girl in that flat know where Melinda is, wait here.", konstaterade jag och rättade till kepsen så skärmen befann sig på baksidan av huvudet. Det skulle verkligen bli intressant och se vad Lindsey hade att säga då det inte kunde vara någon annan än hon som låg bakom detta, det lät ju hur rimligt som helst. 

"No way I'm sitting here and just waiting. I'm coming with you.", egentligen hade jag velat göra detta själv, men jag kunde se i Arins ögon att han inte alls skämtade och eftersom jag inte ens kände honom så visste jag inte vad han var kapabel till om han inte fick som han velade och det sista jag ville nu var att bråka med honom, speciellt eftersom han faktiskt kunde vara min blivande svärfar. Tanken slog mig att jag inte ens visste denne mans efternamn eftersom Melinda fått Hennings från hennes mor, jag visste inte riktigt om det var läge att fråga nu heller men eftersom vi ändå bara gick igenom en port och skulle upp för trappor så varför inte? jag frågade mellan andningarna medan vi for upp för den sjätte våningen och Arin skrockade dovt. 

"You can call me Sandler.", svarade han artigt och log mot mig. Hans humör hade mjuknat upp lite och av ren automatik så blev det att jag också gav med mig lite mer istället för att vara surig, även om han förtjänade det. 

"Sandler as the acter Adam Sandler?", skämtade jag och vi båda brast ut i små skratt. Han nickade försiktigt och svarade något med 'ja precis'. 

 

Vi stod ett långt tag och stirrade oss blinda på den bruna dörren innan någon av oss ens vågade ta modet till att knacka på. Vad skulle jag ens säga? men när jag sedan insåg varför jag egentligen var här så bankade jag så hårt i dörren att den nästan gick sönder. Fotsteg från klackskor kunde höras och jag kunde verkligen inte förstå varför hon alltid bar klackskor inomhus till och med, men det var ju också ett tecken på att hon var hemma. Jag hann att ta ett sista djupt andetag och kolla på Arin hastigt innan dörren öppnades och en rödklädd tjej stod där. Hennes bruna hår hade hon lockat och det såg verkligen ut som att hon var redo att gå ut vilken minut som helst. 

"Oh hey babe, I knew you couldn't make it with Mel, you loved me too much, right? Who's with you, your new bodyguard?", log hon och blinkade snabbt med sina ögon så hennes stora lösögonfransar fladdrade. Som vanligt blev jag äcklad av bara hennes närhet och hennes falska attityd gjorde mig bara arg. 

"You know exactly why I'm here and I want to know where the hell she is.", jag spände käkarna drastiskt och behövde ta djupa andetag för att inte ge henne en rak höger. 

"I don't know what you're talking about, Lia..-", hon hann inte avsluta meningen förrän Arin tagit tag i hennes armar så hon inte längre kunde röra sig fritt, pressade henne mot väggen på sidan av dörren och kollade med nästan svarta ögon på henne. Nu var det bara att hoppas på att ingen skulle komma ut från lägenheterna bredvid. 

"You tell us where my daugher is, otherwise I'll make sure you can't go in those shoes anymore.", utan att skrika så berättade mr. Sandler som det var men han sade orden mellan tänderna, och även om vi fått en dålig start så kunde jag inte låta bli att le åt sättet han sagt 'min dotter'. 

"Are you threating me?", frågade hon snobbigt och sneglade på mig som mest stod som ett fån på sidan om medans jag såg Lindsey sitta fast mot väggen. Dock kunde jag se det hela som ganska så roande då jag själv velat göra likadant de senaste månaderna. 

"Yes, I am. Now tell us where she is.", röt han till och skakade till henne smått. Hon suckade högt, rynkade på pannan och stampade hårt i golvet så ljudet av hennes klackar ekade i hela byggnaden. 

"Liam, I belong with you and you belong with me, why can't you see that?", ifrågasatte hon och gav mig dendär förutsägbara blicken. Jag kämpade emot för att inte slå till henne och bet hårt på insidan om min kind. 

"I love Melinda, I appreciate if you could take that in." muttrade jag och lade armarna i kors. "Now, where is she? and don't lie.", sade jag ärligt och hårt, det verkade vara det ända sättet för henne att förstå. 

"I'm not gonna tell.", i det ögonblicket, jag skulle precis förflytta min knoge till hennes kind då jag såg hur Arin gjorde det istället. Kinden blev snabbt röd och jag kunde syna hur tårarna ville ut på tjejen, men att hon kämpade emot. 

"Oh yes, you're gonna tell us and that's now.", sade han bara sedan, helt oberörd över vad som nydligen hänt. Själv stod man bara där, både chockad och lättad över vad som nyss hänt, men mest av allt så var jag lycklig över att det inte varit jag som gjort smällen, det skulle inte precis varit så bra som första sidan på omslagen kanske. 

"Okay..", tillslut nickade hon på huvudet och jag såg då hur mannen bredvid mig försiktigt lossade sitt grepp. "I will show you where she is.", muttrade hon och slog hårt bort en tår som fallit för hennes kind ömma kind. "But don't expecting she's fine because no one has been there to given her food or something.", skrattade hon nästan i glädje och gick sakta ner för trappsteget då Arin släppt taget om henne. Jag kollade på Sandler och skyndade mig efter Lindsey i hopp om att hon skulle visa oss den rätta vägen..