back for you, chapter 17 - a second chance
12
Tidigare;
"No, he didn't. Or acutally I don't know.", svarade jag och kom att tänka på att jag faktiskt bara dragit därifrån utan att veta hur det hela slutade mellan dom, helt ärligt ville jag inte veta heller. "I'm not sure if I ever can forvige him for this. He was lying to me, not only about to have sex with my sister but he said he was going out with his team and instead he was partying? I don't understand him.", mumlade jag förkrossat och torkade tårarna ännu en gång, det var löjligt hur mycket en person kunde såra en annan människa så pass mycket.
"However you do, I'll always be by your side, yeah?", Michelles kropp vaggades fram och tillbaka vilket ledde til latt även jag följde med då jag halvt hängde över hennes vänstra axel.
"Yes, I love you.", svarade jag lågmält och stängde mina ögon för ett tag och plötsligt var i drömmarnas värld.
♥ Alexia's Perspektiv ♥
Söndagen gick snabbt och natten tillbringade jag hos min bästa vän. Telefonen hade ringt konstant och även om jag visste att jag skulle få ångra att jag inte svarade min mor när jag kom hem senare idag så kunde jag inte bry mig mindre en dag som denna. Mitt hår var uppsatt i en slarvig hästsvans och till klädsel bestod kroppen av en enkel huvtröja och ett par tajta svarta jeans som jag lämnat kvar hemma hos Michelle för just sånnahär tillfällen när man inte hade ombyte med sig. Vad jag var räddast för nu var om jag skulle möta Jade, jag visste hur hon alltid fruktat att jag dejtat skolans snygging och det var hennes dröm att få ligga med honom, sedan kom ju jag och avbröt precis i förspelet så jag kunde bara ana hur arg hon var, dessutom skulle jag tvingas träffa Adrian idag också, vilket jag inte riktigt heller såg fram emot.
Armkrok gick vi in tillsammans mot skolgården, som vanligt. Michelle höll lite extra hårt i min arm och oroligt tittade jag på henne.
"Everyone knows about this now, just ignore it, okay?", sade hon bekyddat medans jag tittade ut mot människorna som pinsamt glodde och pratade bakom min rygg. Eftersom min så kallade pojkvän var den mest omtalade på hela skolan och jag som hans flickvän blev såklart automatiskt det mest omtalade paret på skolan och jag kunde inte medge att jag gillade det, det var sjukt hur nyfiken vissa människor var omkring två människor.
"Yes, I'll give it a try.", svarade jag medans vi gick upp för den mittersta trappuppgången som skulle leda oss till våran första lektion, mentorstid.
"Watch out, hottie on input.", viskade hon plötsligt i mitt öra och snabbt förde jag blicken neråt. Vi fortsatte att gå och jag gjorde mitt bästa för att inte titta upp så jag så lätt kunde falla dit igen bara genom att stirra in i hans vackra ögon. Vad jag dock märkte var hur han, tillsammans med sitt gäng där även Chuck ingick, bara gick nonchalant förbi oss. Jag kollade upp precis i tid då jag såg Chuck's blick möta min och han gav mig ett medlidande ansiktruttryck. Försiktigt gav jag honom ett leende innan vi fortsatte våra steg åt motsatta håll. "You are strong, honey.", peppade tjejen bredvid mig för andra gången idag. Ärligt talat så visste jag inte vad jag skulle göta utan henne, min fina bästis. Vad jag reagerade på var hur Adrian inte ens försökt att ta kontakt med mig, han skulle kunna få tillbaka mig så lätt, tyvärr, men han gav det inte ens ett försök. Jag suckade och ryckte på axlarna.
"I guess it's official over.", konstaterade jag bara medans jag irriterat slet upp mitt skåp. "Let's go to our lesson."
-
"I really think you should talk to him, Alex. I hate to see you like this.", sade Micha därefter mattelektionen före lunchen. Som tur var så hade jag sluppit sett honom något mer denna förmiddag då vi oftast hade olika lektioner. Blickarna och viskandet bakom min rygg hade jag vant mig vid, dock kunde jag inte låta bli att känna knivhugg i magen varje gång jag öppnade mitt skåp då jag direkt möttes av en fastklistrad bild på mig och Adrian som var alldeles för fin för att ta bort. Jag suckade och skakade frustrerat på huvudet.
"I hate him.", mumlade jag medans jag med hungriga och snabba steg gick in mot matsalen flera meter bort där jag direkt krockade in i någon jag absolut inte skulle krocka in i. Vad jag däremot gissade så hade denna 'krock' inte varit av en olyckshändelse utan något som killen lätt hade kunnat gjort med flit.
"We need to talk, Alexia. You can't ignore me forever.", sade Adrian med ett halvt flin på läpparna. Det irriterade mig att han tog detta som någon slags lek när jag själv bara ville lägga mig ner och gråta. "Let's go outside", mot min vilja tog han ett fast grepp om min arm och förde mig utåt mot nödutgången som befann sig bara fem långa fotsteg ifrån oss. Hans gråa luva döljde det mesta av hans hår och hans vältränade kropp gjorde att tröjan nästan blev för tajt, men inte mig emot. Han såg alltså precis lika snygg ut som vanligt.
Han lutade mig mot väggen och tittade mig rakt in i ögonen och på första gången på länge kunde jag faktiskt se lite empati i hans blick. Han skruvade lite på sig medans han hade händerma på väggen så jag nästan omöjligt kunde gå min väg, skulle jag vara ärlig så ville jag inte det heller men utifall.
"I'm sorry.", hans ord fick mig att frysa till is och aldrig hade jag någonsin hört han så.. känslig. Det var något i rösten som fick mig att titta ännu djupare i de där grönblåa ögonen. "We never did that just so you know", sade han och stirrade ner i marken, jag förstod direkt vad han menade. Jag drog en frustrerad han genom mitt hår medans jag släppte ur hästsvansen så mitt hår flög åt alla håll.
"It didn't looked like you were sorry this morning.", mumlade jag medans jag lade armarna i kors. Min ton var kall och hård, men jag förstod att det kanske var det enda sättet för honom att fatta att jag faktiskt mådde dåligt över det hela, vad hade kunnat hända om jag aldrig hade kommit in i rummet den kvällen, precis den tidpunkten, då hade det absolut inte varit något 'vi gjorde det aldrig' ord kommen ifrån honom. Bara tanken av hans vältränade kropp över hennes perfekta gjorde mig ännu mer gråtfärdig och jag kunde heller inte låta bli att låta tårarna stiga i mina ögon.
"I'm sorry, baby. I was so drunk that night and everything went so wrong this morning too, I would not have passed you like I did but you know, I have my name and I can't do everything just like that, my boys count with me.", sade han ganska självsäkert, precis som hela han var. Visst, hans rykte om att vara en 'cool' kille sade det mesta och jag hade alltid accepterat det, tills nu.
"So to cheat on your girlfriend makes you so much better?", ifrågasatte jag medans jag nästan slog bort dom rinnande tårarna på mina kinder. Han suckade plågsamt och verkade inte riktigt veta vad han skulle säga.
"Of course not!", utbrast han sedan och sökte min ögonkontakt. "Godness, Alex. We didn't even had sex, what more can I say for let you forgive me?", nästan skrek han ut irriterat och slängde irriterat sina händer ut i luften. han svalde hårt och kände inte längre den där värmen han alltid spred med sig, nu var det mest kyla och hat som fanns i hans ögon.
"I want you to fight for me, Adrian. What the hell had happen if I wouldn't came into that fucking room just in time? you was too drunk that you would have sleep with her. Have you ever thought about what could have happen if I didn't come into that fucking room?", min röst åkte upp i falsett och jag antog att jag förmodligen såg ut som en panda vid det här laget då jag kände hur sminket smetades åt alla håll i mitt ansikte. Adrian blev mållös och satte handen för sin mun.
"I love you, Alex. I don't know what the fuck I was thinking about but I know I still love you.", sade han och utan att tänka lät jag honom ta sina starka armar omkring mig. Vilket var något jag absolut ångrade sedan eftersom jag inte kunde låta bli att besvara hans omfamning. Den var så mjuk och fylld med kärlek. "Just give me a second chance, I promise you I'll change, okay? please forgive me.", viskade han i mitt öra medans greppet blev hårdare. Alla våra småbråk vi haft dessa månader hade tärt så otroligt mycket på vårat förhållande att jag så många gånger tänk att det aldrig funkat, men aldrig hade han sagt att han skulle förändras heller. Kanske var det här en chans att få vårat förhållande till snäppet bättre? att vi kan bli lyckliga tillsammans igen, som precis i början av vårat förhållande där det inte fanns några regler alls.
"I forgive you.", hörde jag min egen röst säga. Han backade ett steg och tittade hoppfullt på mig med ett stort leende på läpparna, något som gjorde mig fnissfärdig. "I love you.", sade jag sedan medans jag snabbt, utan en tanke, lät mina läppar pressas mot Adrians och hungrigt började vi låta tungorna brottas. Nu fanns det bara ett problem kvar, familjen.
-
Inte något taggad alls lunkade jag mig försiktigt hem på Londons gator då jag nydligen hoppat av tunnelbanan. Jag hade inte varit hemma på hela helgen och eftersom jag inte hört av mig till någon familjemedlem heller så visste jag mycket väl att jag låg risigt till.
Båda bilarna stod på uppfarten upp till garaget och med det så förstod jag att både mamma och pappa var hemma. Tanken att få träffa min älskade farsgubbe gjorde mig faktiskt glad då han var genomsnäll rakt igenom, aldrig hade han gjort mig något dumt. Snabbt klev jag upp för trappen och öppnade ytterdörren som somvanligt var öppen.
"Where the hell have you been all weekend?", mammas röst ekade i hela huset och en ilande stämma kom emot mig. Hennes ansikte var rött och armarna höll hon i kors. "You your little girl doesn't leave this house until you have a really good excuse to this because I can't allow this crap in my house, understood?", i vanliga fall skulle jag nickat och gått in på mitt rum, men eftersom att denna kvinna framför mig inte var något annat än en psykopat så kunde jag inte låta bli att flina åt hennes beteende. Bara tanken av att hon 'stulit' mig gjorde mig rädd, men självklart visade jag det inte.
"Actually I was with Zayn.", log jag och lade armarna i kors. Mammas mun rundades till ett enda stort 'O' och henens ögon blev större än golfbollar innan hon samlade sig själv och skakade på huvudet.
"I said you can't be seen with him!", sade hon ilsket medans hon tog ett kliv närmare. Jag flinade provocerande mot min 'mamma' för att sedan ta modet till mig för att säga det jag faktiskt tänkt på att sagt hela helgen nu.
"Why, Juliette? is it because he's my brother?", sade jag gravallvarligt och tittade storögt på henne, fortfarande med skorna och jackan på mig så att jag snabbt kunde springa iväg om jag så ville. Hon såg ut att lugna ner sig lite, trodde jag, innan en hård smäll hördes och det var inte förrän efteråt som jag insåg vad smällen kommit ifrån, hon hade gett mig en stor käftsmäll som i flera sekunder värkte på min kind.
"What is going on here?", pappas röst hördes ifrån vardagsrummet och precis därefter kunde jag se hur han kom gående emot oss. Med tårar i ögonen sprang jag direkt emot han och blev snabbt omhändertagen i hans stora pappaarmar. "Juliette, explain.", han tittade stängt åt sin frus håll samtidigt som han försiktigt strök mig över ryggen. Hon stod tyst kvar på stället med hennes armar i kors.
"She deserved it.", muttrade hon, utan någon som helst känsla i tonläget. "Alexia, remember it was we, me and your dad, who raised you.", med det så försvann hon förbi oss båda. Pappa tittade argt efter henne innan han halvt lyfte upp mig och log ett säkert leende mot mig.
"Are you okay, sweetheart?", jag skakade på huvudet och lät en tår falla ner, vilket fick pappas leende att försvinna direkt. Han släppte ner mig på golvet och drog sin tumme runt min kind. "We have to go to the police, now."
Adrian och Alexia är tsm igen och mamman slog till henne... Vad händer?? å varför tror ni att pappan är så snabb med att vilja polisanmäla det hela?
back for you, chapter 16 - friendship
6
Tidigare;
"On your birthday our whole family are going home to Bradford just to honor you. My two sisters who don't even know you are sad because of you and especially our mom. Do you know how you became to your family you have now? they took you away from us in a store and since then all our family have been a mess, even though when Waliyha and Safaa were born our family didn't became whole, we need you for that piece of puzzle will be completed.", sade han med tårar och ånger i ögonen. Jag själv visste inte alls vad jag skulle tro eller ens tänka. Allt var så snurrigt i mitt huvud nu och med all rätt då klockan faktiskt nästan passerat två på natten, dessutom så hade jag ju alldeles precis fått reda på att mitt liv var en enda stor lögn.. Vem kunde man ens lita på nu för tiden?
♥ Alexia's Perspektiv ♥
Min blick varade länge på Zayns blålila knoge som han ilsket slagit i väggen. Förutom att jag var helt förvirrad så tyckte jag även jättesynd om honom, Zayn. Utan att ha viljat erkänna det för mig själv så hade jag faktiskt insett hur lika vi båda var varandra, inte bara till utseendet utan på hela sättet att leva. Först hade jag trott att han var min själsfrände, men nu när jag visste hur det låg till så kändes det bara skumt att säga så. Han var min bror, min riktiga bror som delade samma kött och blod som mig. Det hela kändes lite läskigt men jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag blev glad över nyheten. Att det var Zayn av alla människor hade jag aldrig ens kunnat ana i mina vildaste drömmar, men tydligen så var det möjligt. Dom vackra flickorna på bilderna i Zayn's vardagsrum var alltså mina systrar och att dessutom veta att jag var saknad av dom kändes mer än bra. Vad som dock skrämde mig var min nuvarande familj, var jag verkligen så trygg som jag alltid trott och vem hade ens mage att ta någon annans barn - och för vilken anledning? jag var rädd och förvirrad men framförallt orolig. Vad skulle hända nu? jag var arton, myndig, jag hade rätten till att göra vad jag ville med mitt liv så vem sade att jag skulle bo hemma?
"I was going to tell you about this, but I was waiting for the perfect moment, you know. Tonight wasn't really that day.", skrockade den skärrade killen framför mig som tröttsamt tittade upp på mig. "When you called me and cried I couldn't help to be worried. Even though you were unknowing about the whole thing you've always meant the world to me, I have never gave up on you.", han lät ärlig i rösten och när han tog ett steg närmare mig så övervägde jag att stanna kvar på stället och inte backa undan. Det var ju precis vid denne människa som jag faktiskt hade en trygg punkt. Hela Zayn spred kärlek, glädje och trygghet ifrån sig bara genom att vara där, vilket betydde så mycket för mig.
"In my entire life I've been thinking of my biological family and why they just left me, now I've the answers and I'm very happy that you told me this, Zayn. It means a lot and now I'm just relieved, mostly.", suckade jag och hasade mig ner mot den lediga väggen jag stod lutad mot. Min så kallade nyblivna bror följde mitt exempel och en lugn tystnad spred sig över hallen mellan sov, bad och gästrummet. Tankarna spekulerade i mitt huvud och min mesta oro var Finn. Han var personen som jag verkligen såg som en riktig vän i familjen och jag älskade honom, jag hade växt upp med honom vid min sida dagligen och tillsammans kunde vi gå mot rött. För tillfället så var Adrian och Jade något som fick komma åt sidan ett tag, trots att det var dom som var anledningen till att jag befann mig här för första början.
"Since the guy Adrian is clearly a dork, let's talk about the boy I met at the restaurant. He seem to be nice.", han tittade på mig med ett leende samtidigt som jag inte kunde hjälpa att det även smittade av sig på mig.
"Phelix, yeah. He's a really good friend of mine, or he was, or whatever.. Adrian told me to stay away from him so I did. Now we came into a big essay together.", förklarade jag medans Zayn, med höjda ögonbryn, verkade ta in allt jag sade. Jag märkte hur han faktiskt blev lite besviken på mig när jag sade att jag faktiskt gjort som jag blivit tillsagd men han gjorde sitt bästa att inte visa det.
"I think it's important with friendship and I shouldn't tell you some advice yet but just think about how he is taking the situation. Be careful, okay? don't let anyone decide over you, not even me.", log han och hoppade ett steg närmare mig med rumpan samtidigt som hans högerarm lade sig över min axel. Mitt huvud lutade sig mot hans nacke och det var först då som jag insåg hur gott han luktade, min bror. Utan att styra över det så kände jag mina tårar tränga sig fram i mina ögon för säkert femte gången denna kväll. Denna gång var det inte över Adrian jag grät, inte heller för att jag var arg, utan det var klara lyckotårar som flödade ur mina ögon. Jag hade väntat på att denna dagen skulle komma i hela mitt artonåriga liv.
-
"Alexia!", en knuffning fick mig att rycka till och därmed var jag vaken. Yrvaket tittade jag mig omkring i det ljusa rummet samtidigt som jag lade märke till att jag hade annorlunda kläder på mig. En tröja med ett snyggt tryck på befann sig över min överkropp och till underdel hade jag ett par lagomt stora mjukisbyxor som inte kunde tillhöra Zayn, så jag antog att det kanske var Perrie's, hur han nu fått henne att gå med på att en fritt främmande främling lånade hennes byxor bara sådär. Jag nickade till svar och mötte en killes intensiva blick på mig. Hans hår var i ett stort kaluffs på huvudet och en svag stubbning syntes på hans käkar. "I'm leaving for work in about half an hour, if you want you can follow me there, otherwise I will take you home.", bara att höra ordet hem fick mig att må illa, det betydde att jag skulle behöva se min vidriga satmara till syster och min kidnappare till mamma, jag fnös till av tanken och harklade mig svagt.
"Actually you can give me a ride to my best friend, Michelle, if you don't mind?", frågade jag och gnuggade mina ögon så jag utan suddigheter kunde kolla mig runt, jag var helt klart inte på en soffa utan jag antog att jag befann mig i ett gästrum, utan någon som helst aning om hur jag ens kommit in hit.
"Of course, let's eat some breakfast first", log han och sträckte ut sin hand. Glatt tog jag emot den och som ett litet barn på julafton lämnade jag sängen samtidigt som en dörr öppnades och stängdes, både jag och Zayn tittade oroligt på varandra och tillsammans gick vi mot hallen där ljudet kom ifrån. Killen bredvid mig, som dessutom endast hade en t-shirt på sig, såg framåt med spända käkar och min blick var på han hela tiden. Det var först när ett leende avfyrades på hans läppar som jag vågade titta rakt fram och såg då hur en blond, ganska kort men väldigt vacker tjej stod med en resväska i handen, innanför dörren och höll upp sina armar.
"Surprise, Zaynie.", log hon och Zayn var inte långsam med att springa till henne för att lyfta upp hennes smala lilla kropp. Medans hon var i kramen så log hon ett sött leende mot mig, något som gjorde mig nervös då hon förmodligen skulle tro något annat om mig. Medans min bror berättade hur mycket han saknat henne och hon lika så, så stod jag generat på sidan av och såg på det hela. Det fick även mig att tänka på Adrian, oj vad jag saknade hans kramar. En harkling hördes från tjejens sida som jag tagit för givet varit den omtalade Perrie, och dom släppte taget om varandra.
"Perrie I haven't told you something I would have told you a long time ago, but this is my sister.", mållöst tittade den prinsessaktiga tjejen på mig med sina stora, perfekta ögon. Hennes huvud vreds till Zayn och sedan tillbaka till mig.
"You are Alexia?", frågade hon chockat medans hennes hand sträcktes ut. Min blick kastades över Zayn som log prövande mot mig. Nervöst tog jag hennes hand och skakade den försiktigt. "Oh my god, you are exactly lookalike one of Zayns other sisters!", utbrast hon glatt medans hon förde sina händer samman i en belåten klapp. Jag dömde sällan folk ensam, men denna tjej verkade vara en godhjärtad person med ett stabilt och trovärdigt förhållande med Zayn då tilliten sågs vara stor.
"We were just going to eat some breakfast. For how long are you staying at home?", undrade den enda mannen i huset för tillfället. Perrie utbytte blick med mig en sista gång innan hon ställde sig bredvid sin pojkvän.
"I'm leaving tomorrow.", hon lät ledsen i rösten och Zayns leende som tidigare varit där försvann genast. Min enda tanke när jag såg på detta par var bara en sak: Styrka. Dom båda verkade jobba hårt och var mitt uppe i sin karriär båda två, det kändes nästan som att dessa två var oslagbara, något jag också hoppades på.
"I will give it a try to be home as soon as possible, okay?", sade han med en aning nedstämd ton i rösten. Perrie nickade besviket och hade säkert hoppats på en heldag tillsammans med sin blivnade man. Jag svalde hårt och kom att tänka på att så här nära som Zayn och Perrie stod varandra, hade jag och Adrian aldrig varit, någonsin.
Efter frukosten sade jag hej då till den blondhåriga sångeskarn en sista gång innan jag lämnade huset med min klänning i handen. Hennes mjukisbyxor hade jag fått behållit och lika så Zayns t-shirt. Denna natt hade sannerligen varit händelsefull, både på gott och ont.
Jag sade hejdå till Zayn och tackade för allt innan jag klev ur bilen påväg in till Michelles hus. Med ett leende stängde jag dörren och beskyddat stannade han utanför huset för att se om jag kom välbehållen in, även om jag bara känt honom som min bror i några timmar så betydde det mycket för mig och att han dessutom var min storebror gjorde saken bättre, jag hade alltid önskat mig det. Med sega steg klev jag upp för den breda trätrappan och plingade på dörren. Fotstegen innifrån hördes och jag möttes av en morgontrött Mrs. Wilden som storögd tittade på mig.
"Alex? oh my god.. We have been so worried about you, honey!", sade hon förtvivlat medans hon tog in mig innanför dörren och låste den innifrån, som om hon trodde att jag skulle försvinna vilken sekund som helst. Som sagt, Michelle's mamma var underbart snäll och generös, utan tvekan, hon var som min extramamma, men jobbig var hon allt. "Michie is upstairs and I think she's sleeping, but I know she would be happy if you showed up anyway.", skrockade hon lättat medans hon kramade om mig snabbt. Med tanke på Michelle's humör på morgonen, som var värre än mitt eget till och med, så tog jag försiktiga steg upp och passerade den stora hallen på övervåningen och utan en enda knackning så drog jag upp dörren där min bästa vän satt med hörlurarna i öronen samtidigt som hon verkade läsa en bok.. En bok?!
"Are you reading a book, huh?", frågade jag förvånat och tänkte på alla gånger vi hatat på lärarna då vi varit tvugna att ha massa olika läsprojekt i skolan. Hon reste sig upp direkt och slängde sig i min famn.
"Where have you been all night? Adrian called me and said that you two have to talk, why haven't you answered me? what's wrong?", hon lät orolig medans hennes armar fortfarande var omvirade omkring mig.
"He didn't tell you?", fundersamt backade jag bakåt med hela kroppen och såg på min kompis som hade blåa ringar under ögonen, det synts att hon inte hade sovit så mycket alls.
"Tell me what?", oron i hennes ögon och röst var oslagbar, en försvarslös tår föll oskyldigt ner på min kind och det var som att allt jag inatt hållit inom mig framför Zayn bara ville ut nu. Jag och Michelle hade verkligen så mycket att prata om idag..
"I do not understand, had he sex with the slutty slut bitch or not?", Micha tittade äcklat på mig medans hon rynkade frustrerat på näsan. Nu hade jag berättat från början, från när jag bestämt mig att gå på den dumma festen till imorse när jag fick träffa Perrie. Hennes reaktion till att Zayn var min bror var för henne stort och förmodligen chockerande, precis som det var för mig. Men eftersom ingen av oss var något av en fangirl av One Direction så gick det inte överstyr.
"No, he didn't. Or acutally I don't know.", svarade jag och kom att tänka på att jag faktiskt bara dragit därifrån utan att veta hur det hela slutade mellan dom, helt ärligt ville jag inte veta heller. "I'm not sure if I ever can forvige him for this. He was lying to me, not only about to have sex with my sister but he said he was going out with his team and instead he was partying? I don't understand him.", mumlade jag förkrossat och torkade tårarna ännu en gång, det var löjligt hur mycket en person kunde såra en annan människa så pass mycket.
"However you do, I'll always be by your side, yeah?", Michelles kropp vaggades fram och tillbaka vilket ledde til latt även jag följde med då jag halvt hängde över hennes vänstra axel.
"Yes, I love you.", svarade jag lågmält och stängde mina ögon för ett tag och plötsligt var i drömmarnas värld.
En lite konstig men längre del, har lite småplaner över vad som ska hända men något megadrama vet jag inte riktigt... Kommer hon gå tillbaka till Adrian eller inte? å hur blir det med Zayn? tyckte inte Perrie skulle bli sur över att han hittat sin syster eller något sådant, så för er som hoppades på det säger jag förlåt till! haha
Kommentera nu finisar och gör min daaaaaaaaag!
back for you, chapter 15 - the pictures
9
Tidigare;
"I'm not okay.", stammade jag fram och började konstigt nog att skaka, om det var på grund av kylan eller att jag faktiskt nästan slappnade av lite i hans famn visste jag inte, kanske båda. Vad jag bara inte förstod var hur min pojkvän ens kunde göra något sådant mot mig, med min syster?
"I can see that, sweetie. Let me take you home to my place and there we can talk, okay?", föreslog han och utan att tveka så nickade jag på huvudet. Det enda jag tänkte på just nu var värme, Adrian, Jade, värme och Adrian igen. Jag var förkrossad.
♥ Zayns Perspektiv ♥
Redan när jag såg Alexias namn på displayen så förstod jag att något var fel och jag behövde bara svara för att få det bekräftat. En ljus, snyftande röst gjorde att jag nästan flög i mig skorna för att plocka upp min gråtande lillasyster som befann sig utomhus i den mörka natten. Blåsten gjorde det svårt för mig att höra vad hon sade men efter hennes upprepningar så lyckades jag tillslut att uppfatta hennes ord och lyckligtvis så befann hon sig på samma ände av London.
Efter en stunds letande efter henne så kunde jag efter ett tag se en svart skugga på andra sidan parken som jag tog för givet var hon, och precis så var det. En förkrossad tjej slängde sig i mina armar och plötsligt hamnade vi hemma i mitt hus, sittande i min och Perrie's skinnsoffa med en kopp te i handen. Konversationen mellan oss var dock inte den bästa då varje gång vi försökt att hålla den uppe så hade det mest känts påtvingat och jobbigt, vilket resulterade till att det återigen blev en tystnad som lade sig över rummet. Trots att jag inte alls kände henne så särskillt bra så hade jag saknat henne i för många år för att inte bry mig om henne, hon var ju trots allt min syster. Just när jag skulle till att öppna munnen och fråga för säkert sjunde gången utan att överdriva vad som hade kunnat göra henne så ledsen, så avbröt hon min plan och tog då upp samtalet på egen hand.
"Where is your girlfriend?", frågade hon nyfiket medans hon tittade upp mot väggen som soffan var lutad mot och började instudera bilderna som fanns på den. Både på mig och Perrie men också på oss tillsammans med våra familjer. Hon vandrade med blicken över fotona och för varje gång hon passerade ett så log hon, bilden på mig och mina andra systrar var inget undantag.
"She's on tour with her band.", sade jag bara enkelt och började själv att granska bilderna Alexia så väl var inne i. "This are my three sisters.", konstaterade jag sedan med ett leende pekandes mot en bild på mig tillsammans med mina tre systrar. Bara tanken på Safaa's klingande skratt eller Doniya & Waliyha's irriterande kommentarer gjorde mig faktiskt lite tillbakadragen och skamsen, här stod jag med en syster min familj för länge sedan tappat hoppet om, bara några centimeter ifrån mig och jag hade inte berättat något för mina anhöriga, hur skulle de reagera när jag berättade?
"They are beautiful.", yttrade Alexia medans hon drog fingret över Doniya's pudrade kinder. Jag vet inte, men något sade mig att det jobbades för fullt i hennes hjärna för tillfället. Om inte så kanske hon kände igen sig lite själv i henne då hon och min äldre syster var väldigt lika varandra till utseendet om jag fick säga det själv.
"Yeah, sometimes.", flinade jag och ryckte på axlarna. På första gången under hela tiden såg jag hur ett enkelt leende smög sig fram bakom hennes bittra läppar och strax därefter kom även en låg fnysning.
"You do know about your real family anyway", muttrade hon sedan. För ett ögonblick stelnade jag till och nästan frös till is, men så fort jag mötte hennes bruna ögon som var så lika mina egna så kunde jag inte låta bli att slappna av. Jag öppnade munnen utan någon som helst vetskap om vad jag skulle säga, men hon avbröt mig igenom en suck. "I do have a sister but right now I'm really upset with her.", mina ögon spärrades upp och nyfiket tittade jag på den festklädda bruden bredvid mig. "Today I realized that my boyfriend is a fool and so are my sister who cheated with him against me.", ärligt talat blev jag både ledsen, chockad och arg när hon berättade vad som hänt. Kunde det verkligen vara rimligt att ens 'syster' var otrogen med ens pojkvän? vem gjorde ens något sånt. Äckligt lät det i varje fall.
"I'm so sorry, Alexia. That boy isn't worth you, you have my word.", sade jag lugnt medans min arm lade sig över min syster som fortfarande inte verkade ha någon aning.
"Can I borrow your mobile charger? my phone is kinda dead.", sade hon och låtsades nästan ignorera min mening, som om hon inte ville prata om det mer och visst för mig, ville hon inte så var det hennes val.
"Sure, it's in my bedroom in the room besides this.", sade jag glatt och visade med min lediga arm vart mitt sovrum låg. Hon tackade, reste sig upp och log ett tacksamt leende mot mig innan hon lämnade mig ensam ett tag. Det var just då i min ensamhet då jag kom på en väldigt, ganska så viktig sak..
♥ Alexia's Perspektiv ♥
Jag visste inte riktigt hur jag skulle behandla denna situationen. Allt Zayn gjort för mig under kvällens gång var oslagbart och jag skulle aldrig kunna tacka honom nog för att vara på min sida, men trots leendet på mina läppar så kunde jag ändå inte låta bli att undgå smärtan som fanns inom mig som vägrade försvinna ur mitt inre. Med tunga steg gick jag ur Zayns mjuka och varma famn medans jag gick igenom hallen så jag enkelt kom in till Zayn och vad jag antog var hans flickväns sovrum. Jag tände lampan och möttes av ett paradis. Sängen var stor, vit och skulle det vara jag som ägde den där sängen så skulle då jag ha det väldigt svårt att komma upp på morgnarna. Stegen fortsatte fram till hans nattygsbord där jag såg hur en laddare var kopplad till eluttaget. Utan att tänka mig för så satte jag mig oerbjudande ner i deras säng som var dubbelt så skönare än vad den såg ut och det var just när jag skulle ta sladden som låg över det fyrkantiga bordet som jag såg ett intressant foto och jag blev både skräckslagen och nyfiken.. VARFÖR i hela friden hade Zayn en bild på mig på sitt nattygsbord? en känsla som var allt annat än säker flödade upp ur mig och jag skulle precis börja tänka på hur jag skulle komma ur detta hus och ifrån denna dåre till människa när just Zayn ställde sig i dörröppningen.
"Why, Zayn?", frågade jag med skakig röst, jag såg hur tårar bildades i killens ögon och med det så förstod jag att han i alla fall inte ville mig något illa. Jag samlade mod till mig och öppnade min mun ännu en gång. "Who is you for real?", jag började tänka på bilderna jag sett i vardagsrummet, hur jag tittat speciellt mycket på tjejen som såg ut att vara den äldsta av dom och som även liknade mig på något konstigt sätt.
"Look at this.", han gick närmare och närmare och just när jag trodde att han skulle slå till mig med hans hand som räcktes ut så gav han mig istället ett foto att titta på. Förvirrat tog jag emot det och granskade det noga. På bilden föreställde det Zayn, samma tjej som hade de rosa kinderna på bilden i Zayns vardagsrum och.. jag? jag hade sett massor av bilder från när jag var liten och jag skulle missta mig om det inte var jag på bilden mellan de två personerna på bilden, jag såg dock bara ut att vara ett par få månader. "And this", han räckte fram ytterligare ett foto på en äldre kvinna med en liten nyfödd bebis i famnen som fortfarande var rödblodig så jag antog att barnet var nyfött. Medans jag virrigt försökte pussla ihop alla bilder så märkte jag hur Zayn slog sig ner - med ett visst avstånd mellan oss - på sängen bredvid mig och torkade bort tår efter tår som rann ner från hans kinder. Plötsligt slog det mig, alltihop.. Kunde det ens vara möjligt?
"You are my brother?", frågade jag hastigt med blicken uppspärrat mot Zayn som med en viss orolighet och ett halvt leende nickade på huvudet.
"I have been searching for you in so many years and then I finally found you. I have never stoped my hope for you, I knew I would find you.", han såg uppriktigt lycklig ut när han sade det och för ett ögonblick så trodde jag honom men envist ställde jag mig upp, tittade på honom och skakade på huvudet.
"You left me on the street when I was like a few months old, how could you?", dom irriterade tårarna som tittat fram i mina ögon slog jag ilsket bort och mötte Zayns glansiga ögon. Det verkade nästan inte som att han förstod vad jag pratade om. "I will never see you anymore, brother. I already have my new family now and I'm pretty happy in that. Go to hell.", de sista var inte riktigt meningen att säga, men jag kunde inte leva med det inom mig att min biologiska mamma bara lämnat mig bara sådär, det var inte rättvist. Jag menade såklart inte det jag sade, inte något av det egentligen, men av någon anledning så var jag alltid så dum att jag oavsett vad sade vad jag tyckte innan jag tänkte efter, vilket ibland kunde bli så fel. Så himla fel.
Vad jag dock märkte var att Zayn inte var en lika idiot som Adrian och lämnade mig så lätt, istället kände jag en hand över min och snabbt vändes jag om.
"What have your so-called 'mom' told you about me and my family?", frågade han besviket och letade sig efter ögonkontakt som jag strångt nekade. Jag himlade med ögonen och blinkade sedan bort vätskan ur mina ögon.
"It doesn't matter.", mumlade jag och fortsatte med blicken ner mot våra fötter. Han suckade, lade en protest innan han näst intill skakade ur mig all information jag hade. Jag berättade hur mamma berättat att jag inte var älskad nog av mina biologiska föräldrar, att jag blev hittad på gatan och helt enkelt fick ett bättre liv. Zayn släppte taget om mig, lade frustrerat händerna för ansiktet och skakade på huvudet.
"That's toally bullshit!", utbrast han och slog argt sin ena knoge så hårt han kunde i väggen som var det närmaste vi stod vid. Av skräck hoppade jag till och tittade på den galna mannen framför mig som oberört ruskade om handen en aning. "On your birthday our whole family are going home to Bradford just to honor you. My two sisters who don't even know you are sad because of you and especially our mom. Do you know how you became to your family you have now? they took you away from us in a store and since then all our family have been a mess, even though when Waliyha and Safaa were born our family didn't became whole, we need you for that piece of puzzle will be completed.", sade han med tårar och ånger i ögonen. Jag själv visste inte alls vad jag skulle tro eller ens tänka. Allt var så snurrigt i mitt huvud nu och med all rätt då klockan faktiskt nästan passerat två på natten, dessutom så hade jag ju alldeles precis fått reda på att mitt liv var en enda stor lögn.. Vem kunde man ens lita på nu för tiden?
Nu vet hon om relationen till Zayn, men kommer hon att ta sig ur familjen hon är i nu och kommer hon ens tro på Zayns ord tillslut?? Kommenteraaaaaa!! :D
back for you, chapter 14 - little white lies
9
Tidigare;
"Right..", mumlade jag fjolligt och torkade försiktigt bort tårarna som runnit ner från mina kinder. Innerst inne brydde jag mig om honom redan första dagen vi setts på min fest, från och med den dagen hade denne kille betytt något för mig, men utan att fått det bevisat. Nu var det ingen skillnad, jag var fortfarande tillsammans med Adrian och det var ett under att han inte reagerat på att jag tillbringade tid med Phelix ännu. Killen mitt emot mig började genast skriva i boken samtidigt som han då och då sköt undan det ljusbruna håret ifrån ansiktet. Jag harklade mig plötsligt, fick hans uppmärksamhet och tvingade mig själv att berätta saken jag aldrig någonsin berättat för någon, men kunde Phelix öppna sig så kunde jag det också...
♥ Alexia's Perspektiv ♥
"As you probably already know I'm adopted by my parents and I really appreciate what they have done for me all these years and I know I shouldn't do it but sometimes I'm thinking of my biological parents, why they would leave an innocent kid just like that. In this family I often feel like they don't care about me and I can feel that somewhere my real family are waiting for me, even if it is a wish from my side that my mom want me back again, I'm pretty sure she doesn't.", utan en enda avbrytning ifrån Phelix sida eller ens en paus ifrån mig så kändes det som en stor lättnad att ha lättat på hjärtat. Att få ha det sagt till någon att jag faktiskt tänkte på min biologiska familj rätt ofta och att jag inte kände mig bra nog i den familj jag idag levde i, även om det var familjen Andersen som uppfostrat mig och gett mig ett bra liv så kunde jag ändå inte låta bli att undra och fantisera om hur min riktiga familj var.
"I'm sure they gave you away for a reason, maybe they knew this family would take care of you better.", konstaterade killen mitt emot mig medans han lade armarna i kors efter att ha överlämnat scrapbooken till mig som jag själv skulle skriva i, jag suckade med ryckande axlar och nickade.
"Maybe.", sade jag bara och började skriva ner rad för rad av de ord jag sagt till Phelix för någon minut sedan. Denna bok skulle verkligen bli något värdefullt och ju mer tiden gick ju bättre förstod jag mig på uppgiften magister Mats gett oss, den var riktigt genomtänkt egentligen.
~Några dagar senare~
Skolveckan var över och helgen var kommen. Michelle var på bättringsvägen men hade fortfarande inte blivit hundra procent frisk, därför så var jag fortfarande ganska så ensam. Adrian skulle ut med fotbollslaget och äta medans mor & far som vanligt jobbade över.
"Like I said, take some pretty clothes on and follow me to Peeta's party!", det var sällan Jade brydde sig om mig men var det något som vi faktiskt hade gemensamt så var det festandet och skulle jag vara ärlig så var det på fyllan som vi faktiskt kunde vistas i samma rum tillsammans utan att bli osams. Vad som dock kunde vara störande var hennes söta leende och dom perfekta smala benen som befann sig på hennes kropp, hela min syster var så vacker vilket alltid fick mig att bli osäker på mig själv.
"If you say so..", sade jag tveksamt medans jag satte mig upp ur vardagsrumssoffan som jag trivsamt låg över. Eftersom vi var över arton så var vi gamla nog att festa så det stadiet behövde mamma och jag inte bråka om i varje fall, dessutom var vi sams nu igen så vad som oroade mig kunde jag inte riktigt sätta fingret på. Kanske skulle Adrian bli sur om jag vistades på en fest utan honom, fullt med andra killar? jag tänkte efter ett tag men övervägde sedan att göra det så enkelt som möjligt - inte berätta mina planer över huvud taget.
Jag skyndade mig in på mitt rum, öppnade min garderob där jag möttes av tonvis med festklänningar som knappt var använda. Utan att ens behövt gått igenom halva samlingen med kläder så hade jag bara efter några galjar hittat den rätta för kvällen, en tajt svart klänning som vad jag mindes satte precis lagomt vid runt rumpan fick det bli och för att inte frysa så täcktes mina armar över med en vit kavaj-jacka. Till sminket så ville jag inte överdriva men samtidigt inte gå utan, därför pudrade jag på lite smått puder å¨kinderna, puntade mina ögonlock med lite ögonskugga för att till sist dra mascaraborsten några lager över mina långa ögonfransar. Inte nog med det så fick mina läppar bli i en röd nyans när jag förmodligen inte skulle pussas med min pojkvän ikväll som för den delen hatade när jag bar röda läppar då det ofta färgade av sig. En halvtimme senare var jag klar och det visade sig vara precis i tid för bara sekunderna efter så rycktes min dörr till sovrummet upp och in passerade Jade med ett stort leende. En fin nyans av blå klädde henne dagen till ära och den tajta klänningen passade väldigt bra till hennes långa, tunna bruna hår.
"You look great, sis.", kommenterade jag så fort jag fick syn på henne innanför dörren. Hon flinade malligt och ryckte på axlarna.
"I know, that's the point, isn't it?", hon skrattade lågt innan hon lika snabbt gick ut ur rummet. "I see you're ready too, let's go to the party then.", log hon och viftade med handen att jag skulle följa efter henne. Som en betjänt gjorde jag som hon sade och var hack i häl på henne enda till hallen där vi båda satte på oss ett par höga klackskor som matchade våra fina klänningar. Jag hade en magkänsla av att denna kväll kunde bli intressant och händelsefull.
I det gigantiska huset där säkert hundratals människor befann sig vid det här laget, poppades #SELFIE högt i högtalarna och det enorma vardagsrummet hade förvandlats till ett dansgolv. Alkohol fanns som vanligt på ett bord på sidan av 'dansgolvet' där man fick blanda sin egen drink. Peeta's fester var omtalade, älskade och alltid lika spårade varje gång och denna kille som höll igång festerna var oftast den som drack mest. För ungdomar var hans partaj väldigt uppskattade men nog hade poliserna kommit ett x antal gånger under vissa omständigheter allt. Klockan var tio på kvällen och kylan drog sig över Londons gator, dock hindrade inte det folket här inne för att öppna alla dörrar och fönster så att luft kom in, men tur var väl det för rörelserna efter allt dansande kunde verkligen göra folk svettiga. Vi hade varit här i säkert en timme nu och det enda jag hade druckit var en cider. Konstigt nog så var jag inte så sugen på att bli full ikväll och det var något inom mig som oroade mig, kunde det vara så att jag var rädd att Adrian skulle komma på mig? hans åsikter om att festa utan hans tillstånd hade jag ju hört förut och hans humör var verkligen ingenting att leka med, tyvärr.
"Hello there!", jag vände mig hastigt om och såg på en igenkänd kille med ett glas i handen. Jade's bästa vän Alaric log vänligt mot mig medans han såg ut att granska mig noga. Det förvånade mig att han ens pratade med mig då både han och Diana fått order om att inte tala med mig eftersom det totalt skulle förstöra deras så kallade rykte. Jag tyckte det hela var töntigt men samtidigt så ville, eller rättaresagt - orkade jag inte bry mig om deras trams. "I have never told you this before but you're very beautiful, not just today.", flinade han flirtigt och skulle just till att ge mig en kram då han plötsligt nästan snubblade på sina egna ben, med storögda ögon såg jag hur någon precis räddade honom ifrån att falla och Jade's perfekta ansikte visades bakom honom.
"Ops, enough with drinks for you, huh?", skrattade hon medans hon rättade till sin bästis med den vältränade kroppen som alla tjejer skulle kunna dregla efter. Han ryckte på axlarna och ställde sig ostabilt upp på sina egna ben igen och såg på oss båda med ett snett flin.
"It's sick how alike you two looks, even though you're not siblings for real.", av just de där orden blev jag alltid lika glad över och att veta att folk faktiskt kunde se mig snäppet under min en dag yngre syster gjorde mig stolt och betydelsefull. Jade däremot blev som vanligt irriterad och lade armarna i kors.
"Yeah except from that she's a way uglier than me and is an outsider for real. Besides, we took her from the street when she was like four months old because her real parents gave her away, poor girl.", den bitchiga sidan av Jade hade jag vänt mig vid och därför ville jag låtsas som att jag inte brydde mig, men när halva festen stannat upp på grund av hennes lilla tal om hur dom hittat mig och blickarna riktades på mig, så kunde jag inte låta bli att ta åt mig lite av vad hon sade. Det mestadels var dock sant, jag var en ful outsider, men att höra det så ofta som hon berättade det kunde göra situationen en aning jobbigare.
"That wasn't fair, Jade. Let it go.", mumlade Alaric till henne, full som han var. Han vägledde henne bort ifrån mig och minuterna efter så var allt tillbaka som det var innan igen. Människorna drack, dansade och skrek så huvudet värkte bara någon pratade med mig. Men trots tiden så kunde jag ändå inte ta ur orden ur mitt huvud som min egen syster skrikit åt mig, hur kunde någon vara så hjärtlös? Med min enda cider i kroppen så kunde jag ändå, några timmar senare, avgöra att det faktiskt var som jag trodde - Adrians fotbollslag var på plats och jag antog att någonstans så skulle även min pojkvän befinna sig någonstans i huset. Jag blev helt varm i kroppen av tanken med hans kropp mot min. Jag började då söka igenom halva huset men när jag fördjäves inte funnit det jag letat efter så gav jag upp, tills jag såg Chuck, Adrians närmaste kompis, stå och prata med Diana. Med raska steg gick jag dit och pickade på hans vältränade armar.
"Do you know where Adrian is?", ropade jag frågande för att överrösta Summer av Calvin Harris som spelades för fullt, han drack en klunk av sin drink och höjde sedan på ögonbrynen.
"He was just here and picked up some girl on the dancefloor I thought were you?", frågade han med skamsen över sig. Våra ögon var stora som golfbollar och Diana tittade nästan lite roat på mig.
"It may have been Jade who was the girl though, why don't you check the bedroom upstairs?", frågade hon sedan med sin irriterande stämma. Chuck puttade till henne löst och skakade på huvudet.
"Why do you always have to be so mean to people?", ifrågasatte han medans han lade en beskyddande arm över mig. "I'm sure he wouldn't do something with an another girl.", sade han så säkert han kunde, dock genomskådade jag det fort och förkrossat slet jag mig ur hans famn. Ingenting var hans fel och han ville bara väl, det visste jag då vi två faktiskt kommit varandra nära dom närmaste månaderna, men jag kunde inte låta bli att bli orolig. Vart höll min pojkvän egentligen hus? Mina steg for över dansgolvet för att därefter passera hallen som förde mig till övervåningen. Bland de olika stängda dörrarna så började jag med den första jag såg, vilket var precis den rätta. I sängen låg killen jag letat efter och bredvid sig hade han... Jade? tårar bildades i mina ögon när jag såg hur min pojkvän låg halvt naken i en okänd säng med en cigarrett i munnen samtidigt som min syster var halvt liggande ovanpå honom. Det hela kändes hemskt, äckligt och helt fel. Ett nedbrutet skrik for ur mig, mitt armband som jag en gång fått av honom slet jag av mig och av ren ilska så kastade jag det på honom. Rummet var inte så stort så vi var nära nog så att jag kunde träffa honom rakt i huvudet. Ett skrik for ur honom och mer hann jag inte se förrän jag var ute ur rummet och sprang ut ur huset så snabbt jag bara kunde med mina tio centimeters klackar. Utan att bry mig om vad som hände runt omkring mig så lämnade jag stället oavbrutet och sprang till närmsta parkbänk som för den delen var i en park. Hem ville jag inte gå, inte heller till Michelle som helt klart inte skulle förstå något alls och Finn tillbringade natten hos sin flickvän.. Egentligen fanns det bara en person kvar som faktiskt kunde få mig att känna mig trygg, frågan var bara.. Skulle jag våga ta fram telefonen och klicka på ring?
"Hello?", hans röst fick mig att brista ut tårarna jag hållit inom mig och bara genom att höra den där ljuvliga stämman fick mig att inse att det var ett helt rätt val av person för att ringa. "Alexia, are you crying? what happened? where are you?"
"Zayn, I need you. Can you please pick me up?", frågade jag oförskämmt medans jag frysset satt med benen i kors på en parkbänk i mörkret - fortfarande tillräckligt nära festen för att höra basen ur musiken som helt klart kom ifrån huset.
"Of course, I'm on my way. Where are you?", medans jag mellan snyftningarna försökte att förklara vägen till Peeta's hus så verkade han förstå tillslut och vi lade drastiskt på luren. Herregud, varför ville tårarna aldrig sluta rinna och varför kändes det som tusen knivhugg i mitt hjärta på en och samma gång? kraftlöst lade jag mig ner på marken med handen på magen med tårarna rinnande ner på mina rödblommiga kinder.
"Alexia!", Zayns röst ekade ut över parken jag beskrivit mig vara i och utan att tänka själv så ställde jag mig vingligt upp på mina ben och tittade efter killen som faktiskt kommit för att hjälpa mig. Hur lång tid jag legat på marken visste jag inte alls, men jag uppskattade att det minst varit tio minuter. "Hey, I'm here!", ropade han då han fått syn på mig. Mörkret var läskigt mörkt att jag nästan tvekade på att Zayn ens skulle hitta mig, men tydligen så gjorde han det och med snabba fötter släpade han sig över halva parken för att komma fram till mig. När vi var tillräckligt nära varandra så kunde jag inte göra något mer, jag behövde någon som fanns vid min sida och utan en tanke så slängde jag mig i den svarthåriga kändisens armar som tog ett tryggt tag om mig.
"I'm not okay.", stammade jag fram och började konstigt nog att skaka, om det var på grund av kylan eller att jag faktiskt nästan slappnade av lite i hans famn visste jag inte, kanske båda. Vad jag bara inte förstod var hur min pojkvän ens kunde göra något sådant mot mig, med min syster?
"I can see that, sweetie. Let me take you home to my place and there we can talk, okay?", föreslog han och utan att tveka så nickade jag på huvudet. Det enda jag tänkte på just nu var värme, Adrian, Jade, värme och Adrian igen. Jag var förkrossad.
Stackars Alexia. Var det förväntat att Adrain skulle kunna göra något sådant? och vad kommer hända när hon följer med Zayn hem? jag har planer mina vänner!
Kommentera gärna nu hörrni! :D
back for you, chapter 13 - new friends
6
Tidigare;
"I don't really know but Zayn and I have been hooking up a few times, all by random.", sade jag och märkte själv hur märkligt det hela lät. Dessutom så valde jag att inte nämna den senaste gången vi två 'hängt' då det bara gick fel helt enkelt, men sanningen var ju att de gånger vi krockat ihop med varandra var ju av en slump.. eller?
En harkling bredvid mig hördes och både jag & Phelix tittade av förvåning på den brunhåriga killen med svag skäggstubb omkring hans haka.
"Uhm I'm Louis, Zayn's friend. Why can't you take your food over to us and just hang out?", frågade han glatt samtidigt som hans röst lät väldigt exalterat och förnurligt, som om han nästan slagit vad om det hela. Jag och Phelix tittade förvånat och snopet på varandra med storögda ögon samtidigt som något sade mig att vi varken skulle kunna plugga eller äta ifred...
♥ Alexia's Perspektiv ♥ Jag skulle just till att tacka ja till det trevliga erbjudandet då jag kom på mig själv, jag hade ju - precis som med Phelix - sagt rakt ut till Zayn att vi inte kunde umgås längre, något som bara gjorde situationen pinsammare än det redan var när jag tänkte på det. Min blick gick från Phelix till Louis fast lika snabbt tillbaka till den förstnämnda som i sin tur såg oberörd ut. Hans halvt breda leende gjorde att hans synliga smilegropar visades på hans kinder och med det så förstod jag att om jag inte svarade snart så skulle han göra det. Jag harkade mig samtidigt som jag drog en frustrerad han genom mitt bruna hår som jag låtit varit naturligt rakt idag. Den stående brunetten som jag aldrig ens pratat med tidigare, stampade otåligt med fötterna på golvet och jag märkte hur han brände sin blick mot min arbetskamrat som då ryggade tillbaka en aning.
"Uhm.. I'm sure we can pause our schoolwork for a while, what do you say, Alexia?", frågade Phelix och sneglade ner på våra böcker som vi för den delen inte hade öppnat. Jag suckade och ryckte på axlarna.
"Fine.", sade jag enkelt medans mina händer åkte upp i luften i en irriterad gest. Ett svagt lyckorus hördes ifrån Louis sida som även redan börjat tagit tag i våran bricka så att han enkelt och smidigt kunde leda oss till bordet där han och de andra satt. Bakom den väldigt spralliga One Direction medlemmen gick jag och Phelix tystlåtna bakifrån och för varje steg vi tog och ju närmare vi kom bordet där dom ätande grabbarna satt så påminde han mig om att allt skulle gå bra och innerst inne tvivlade jag inte på det heller.
Vi rundade läskdisken, passerade ett par tomma bord innan vi sedan fick syn på dom pratglada killarna omringat kring ett bord till för flera. Blygt granskade jag dom fem galna - något som skulle föreställa män - noggrant och min blick stannade på Zayn som i tystnad åt sin hamburgare. Louis satte sig tillbaka på sin plats och vinkade artigt dit oss till att slå oss ner. Med små steg trippade jag nästan på tå dit, slog mig ner på den lediga platsen bredvid den andra brunhåriga killen med nästan lite mer skäggstubb än var Louis hade, det var inte Harry jag satt bredvid, för Harry satt snällt på sidan av bordet på andra sidan om denne man bredvid mig, den blondhåriga killen som också stått bredvid Zayn tidigare idag satt snett emot mig och bredvid honom satt Zayn, vilket resulterade till att jag och han var tvugna att vistas ansikte mot ansikte endast genom att titta upp. Bredvid den svarthåriga killen så satt Louis & bredvid mig slog sig Phelix nervöst ner. Dock höll dessa killar igång konversationer rätt bra och dom verkade verkligen aldrig vara tyst. Då och då kunde även den blyga skolnörden också släppa ur ett och ett annat skämt. Det var nästan bara jag som satt tyst, något som inte var så trevligt kanske men att stå i centrum hade aldrig varit min grej, det var skillnad i skolan där jag hade Adrian och Michelle som gjorde mig till den jag var, men utan dom var det som att jag bara var en på miljonen, ganska så ensam och värdelös.
"Oh, by the way. We haven't been presented before, I'm Liam!", sade killen bredvid mig som förövrigt doftade väldigt gott. Generat tog jag tag i hans framhävda hand och skakade om den sakta.
"Nice to meet you, I'm Alexia.", log jag så säkert jag kunde och tittade mitt över bordet där jag mötte Zayns intensiva blick på mig, det var något med honom jag kände igen mig i bara genom att titta på honom och den där blicken gjorde mig trygg, konstigt nog.
"Hey, Phelix.. You're pretty cool, why don't you hang out with us sometime?", frågade Louis genast och tittade ärligt på min kompis bredvid mig. Ärligt talat så gjorde det mig varm om hjärtat att han faktiskt sade så till Phelix då han - såvitt som jag visste - inte hade så många andra vänner, något han förtjänade. Niall, som jag fått reda på att den blonda irländaren hette, kommenterade genast att det inte alls var något som helst problem och att dom alla fem fått en bra uppfattning om oss båda som personer, vilket verkade göra både mig och min gruppkompis glad då våra leenden brast upp och en pinsam rosa nyans sattes på mina kinder, igen.
"I wouldn't mind that.", svarade Phelix glatt efter att druckit en klunk av sin cola. Min fråga till dessa One Direction killarna var bara, hur kunde dom vara så jordnära och trevliga? dom var kända, kunde umgås med vilka de ville men ändå verkade dom föredra oss 'vanliga' människor, var det så dom var eller var detta någon slags lek för dem? jag försökte att förtränga tanken och ha det trevlig med sällskapet istället men frågan vägrade nästan att försvinna.
"I have to ask, which of you guys have a girlfriend?", frågade jag nyfiket medans jag kollade på dom alla fem runt omkring mig. Zayn hade till en början varit stel, precis som jag, men efter ett tag så hade han slappnat av och till och med pratat med mig under tiden grabbarna talat med varandra tvärs över bordet, och jag ville gärna säga förlåt för senast, men som vanligt så tänkte jag så mycket men ord vägrade att komma fram. Louis var snabb med att ropa ut ett enkelt 'jag', Liam räckte upp handen och Zayn visade malligt upp sin ring på sitt finger. Niall och Harry skakade på huvuderna vilket gjorde att jag förstod att dom var singlar. Just när jag skulle till att öppna munnen för att säga något om Zayns ring så avbröts jag förvånat över att höra Phelix ljuva stämma.
"You are engaged?", som om han tagit orden ifrån min mun. Glatt nickade han bekräftat på huvudet samtidigt som Louis bredvid honom lade armen kring hans axlar och nickade instämmande.
"This little cheesy will be married this summer.", skrattade han och flinade retsamt mot oss. Det behövdes bara denna halvtimme som gått för att få en uppfattning om dessa killars personligheter. Louis hade helt klart den roliga rollen och som aldrig var tyst, Niall hängde gärna på Louis skämt medans Harry tillsammans med Liam var mer dom som skakade på huvudet men samtidigt hade en egen slags humor, Zayn däremot var mer mystisk och fundersam av sig och man märkte att han inte alls ville vara som dom andra vid detta tillfället, som om han ville bevisa att han var gammal nog att uppföra sig och nästan skydda något, eller någon.
"Oh shit.", ängsligt tittade Liam ner i sin telefon och med storögda ögon stirrade han upp på oss andra. "Paul texted me and are pretty angry right now. Maybe we should have told him where we went.", mumlade han sedan och knappade in något kort till svar. Hastigt reste sig alla fem utom jag och Phelix upp & innan jag visste ordet av det så stod dom omkring bordet med sina jackor.
"It surprises me that we haven't been detected yet, it must be recordtime.", skrattade Harry medans han drog upp dragkedjan på sin läderjacka. Jag sneglade upp mot Zayn som tog tag i sina svarta solglasögon efter att dragit på sig sin svarta skinnjacka han hade tidigare vi sågs också. Louis lämnade en lapp med sitt nummer till Phelix och ett stressigt hej då ifrån deras sida nämndes och de lämnade restaurangen med tystnad. Endast kassörskan och kockens småprat hördes ifrån köket samt det gamla paret som såg ut att äta middag några bort ifrån oss, efter det så var det endast jag och min engelskavän som befann sig inne på en av dom sötaste matställerna jag någonsin varit in på. Skulle jag vara ärlig så var jag glad över att vi kommit och satt oss vid dom, inte nog med att dom var roliga & snälla, jag kunde efter dessa fyrtio minuter tillsammans nästan kalla oss som vänner nu.
"Okay, enough with the fun, let's study.", konstaterade Phelix och sköt undan våran bricka där både tomma glas och tallrikar stod. Instämmande nickade jag på huvudet och plockade fram böckerna ur min handväska. Våran scrapbook var pyntat med små klistermärken vi fått till denna uppgift och på omslaget stod det handskrivet med fet text Phelix and Alexia något som både var enkelt och personligt, det var ju trots allt oss boken handlade om. "What's on the schedule?", frågade han när han tagit fram en penna och ett sudd. Jag suckade och kom att tänka på punkten jag tidigare läst, varför bara inte få den överstökad liksom?
"I was wondering if you would mind to write down a deep secret about yourself like no one else know about you?", frågade jag stingsligt och pekade på punkten jag menade. Han suckade, tittade ner i bordet och skakade på huvudet.
"If it stays between you, me, the book and our teacher so sure.", mumlade han tröttsamt. Jag märkte direkt att något var fel och plötsligt så vad den lilla, lilla glöden inom mig inte så säker på denna punkt längre, kanske var det för känsligt? men och andra sidan, den behövdes ju göra förr eller senare.
"We don't have to do this.", konstaterade jag ärligt, i hopp om att skippa den svaga pinsamma tystnaden som uppstått. Han skakade på huvudet ännu en gång för en tillåtelse att vi kunde gå vidare. "I can start if you want to", erbjöd jag samtidigt som min hjärna arbetade klyftigt med något jag kunde dela med mig av, något som inte var för personligt men inte heller något som många redan visste. Phelix bara tittade på mig som om jag liknade ett ufo, vilket jag troligen också gjorde. Jag hummade ett bra tag innan jag kom på en bra information jag gärna delade med mig av. "I really love to art and should I be honest I'm pretty good at it too", log jag malligt medan jag tittar på killen mitt emot mig som såg ut som ett rakt sträck genom hela ansiktet - ingen min. Han nickade och ryckte på axlarna.
"I thought you would tell me something someone didn't know about you but if it's that hard I'll tell you a secret no one else know about me.', han harklade sig, tog ett djupt andetag innan han fortsatte. "This last four years have been tragically horrible for me. I did lost the person I loved with all my heart and to know I'll never see her again hurts the most.", hans röst lät känslokall och hård, som om han inte riktigt ville visa hur sårad han egentligen var, som att han byggt upp en mur inom sig som han inte lät någon annan komma innanför. Han fortsatte utan kontroll medan hans blick var riktat bort mot ingången till restaurangen. "This woman was my mother. The only person who actually loved me, who appreciated me for who I was, the only girl in my world plainly. When she died, I was so sad and hurt that I just wanted to die, you know. I wanted to die with her, but then I realized the only thing she wanted me to do and that was to live my life and take care of it, trying to be happy. My dad really doesn't care about me and are often out for business so most of the time I am living by myself in my apartment.", mållöst satt jag på min stol och inspekterade min kompis mitt emot mig med spända käkar, han verkade mest arg på något. Det fanns mycket jag ville fråga och veta mer av, men jag ville inte riskera att göra något sådant mot en person som faktiskt öppnat sig mer till mig än min egen pojkvän gjorde och konstigt nog så gillade jag att höra Phelix historia, på något sätt så fick jag en annan bild av honom.
"I'm so sorry, man. I don't know what to say.", mumlade jag med tårarna i ögonen och gråten i halsen. Som jag räknade med så ruskade han endast på huvudet och försökte mest skratta bort det hela, men hela skrattet blev bara obehagligt och påtvingat när jag visste hur han led av detta. "This made me pretty sad and I really want to be by your side when you needs me."
"That's the thing, I don't want to. That is why people don't know about me and my family because I don't want people care about me just because of that, did really people care they would do it even if they didn't know about my mom. You know what? No one really cares anyway, not even you so stop saying that. You wouldn't care if it wasn't because of this, would you?", hans röst lät sårad och ledsen. Flera tårar bildades i mina ögon och skuldkänslorna över det jag sade till han i början av veckan flödade över mig, hur kunde jag vara en sån idiot? Det fanns ingenting jag kunde göra för att hans mamma skulle komma tillbaka & de gjorde mig förkrossad inuti.
"Right..", mumlade jag fjolligt och torkade försiktigt bort tårarna som runnit ner från mina kinder. Innerst inne brydde jag mig om honom redan första dagen vi setts på min fest, från och med den dagen hade denne kille betytt något för mig, men utan att fått det bevisat. Nu var det ingen skillnad, jag var fortfarande tillsammans med Adrian och det var ett under att han inte reagerat på att jag tillbringade tid med Phelix ännu. Killen mitt emot mig började genast skriva i boken samtidigt som han då och då sköt undan det ljusbruna håret ifrån ansiktet. Jag harklade mig plötsligt, fick hans uppmärksamhet och tvingade mig själv att berätta saken jag aldrig någonsin berättat för någon, men kunde Phelix öppna sig så kunde jag det också...
--------------
En ipadskriven del! Skulle egentligen inte kunnit skriva denna helgen så om det blev lite konstigt så ber jag om ursäkt, är inte van att skriva på paddan haha ;) nästa veckas uppdatering får vi se hur det blir med jag har två viktiga prov och tre läxor som ska bara klara. Jag ska göra de jag kan för att få ut kapitel på dagar jag sagt men eftersom det blir ganska tajt om tid så måste bloggen komma lite utanför tyvärr. Hoppas ni förstår!
Kommentera nu och gör min dag till de bättre!❤️
back for you, chapter 12 - awkvard
8
Tidigare;
"Hey babe, I didn't expect you here!", konstaterade Adrian glatt medans han kommit ner ifrån trappan. Jag harklade mig smått innan jag gick in i hans öppna armar.
"I love you, Adrian.", yttrade jag självsäkert innan jag slet mig ur hans famn. Han skrattade kallt och ryckte på axlarna.
"Love you too, sexy.", flinade han medans hans ögonbryn var höjda, jag log svagt och nickade på huvudet. Även om det inte lät så förutsägbart så var det precis dom orden jag behövde få höra ifrån honom och hur oäkta det än lät så brydde jag mig inte speciellt mycket, just nu behövde jag bara komma hemifrån ett tag.
♥ Liams Perspektiv ♥
"Okay, so have I got it right.. You have a disappeared sister who might be the hot girl on the photos and as you also hung out with yesterday and also told you to stay away from her?", frågade Niall förvirrat, som en slags sammanfattning om vad Zayn nydligen hade berättat. Vi visste ju att Zayn hade en försvunnen syster och jag personligen hade ju mina aningar om hennes utseende och sånna saker, men att hon skulle vara så snygg hade jag inte riktigt förväntat mig, dessutom kändes det ganska obekvämt att veta nu att Zayn hade näst intill stalkat henne tills han funnit någon som kunde ha varit hans försvunna syster. Även om det lät logiskt när han berättade om henne och allt dom pratat om så var jag, och resten av oss utom Harry och Zayn, väldigt förvirrade.
"Correct.", rättade Zayn ytligt och insåg nu själv hur läskigt det hela lät. Han ruskade på huvudet snabbt och harklade sig lustigt. "Well I know it sounds stupid and weird but I really like her, I have missed her for so many years and now I probably have found her.", han slog sig ner i en ledig fotölj och förde blicken vidare över rummet där den slutligen stannade på mig, han ville förmodligen att jag skulle säga något nu eftersom jag praktiskt taget varit tyst nästan hela tiden och det var möjligt att han hade rätt, jag svalde hårt innan jag öppnade min inte så pratglada mun.
"Zayn, It does sounds pretty scary the whole thing about her but I really understands you, we all do and as your friends I'm pretty sure we'll help you to come her closer.", även om jag inte gillade idén så särskillt mycket och att det absolut inte var bra för bandet så var det vår plikt att hjälpa en vän. Men vi i princip gick bakom ryggen på både vårat team och fansen, något som kanske inte kändes sådär väldigt bra.
"One question.. Does Perrie know about this 'Alexia -thing' because I feel really uncomfortable with this. I don't like it at all, at least not that we're like stalking her until she will talk to you, Zayn.", muttrade Louis fundersamt medans han satte benen i kors. Jag nickade på huvudet instämmande och kände mest att det hela började bli en aning stelt. Trots att det gått flera tiotals minuter så hade jag fortfarande inte riktigt kunnat föreställt mig att Zayn faktiskt hittat sin eftertraktade syster. På ett sätt gjorde det mig glad då jag förstod att det gjorde en av mina bästa vänner glad, men samtidigt kunde jag inte låta bli att oroa mig över konsekvenserna om vi verkligen ställde till det med denna tjejen.
"I was going to tell her yesterday but some other problems came up.", sade han bara med en ynklig ton, med det så förstod vi alla fyra att det var ett problem som var allt för personligt och hade med deras förhållande att göra, därför så ifrågasatte varken jag eller dom andra hans så kallade 'problem' och vi gick vidare med vårat prat om Alexia. Men konversationen om henne dog ut tillslut den också precis som alla andra men jag märkte även hur våran svarthåriga vän fortfarande grubblade och funderade på något, antagligen henne, hans syster.
Dagen rullade på med arbete som vanligt, Harry tillsammans med Niall och Louis hade skrivit sånger tillsammans och jag & Zayn hade gjort lite allt möjligt som behövdes göra. Klockan närmade sig tre på eftermiddagen och tänkte jag efter så hade jag inte ätit något idag samtidigt så förvånades jag över att Niall inte heller klagat över en hungrig mage på hela dagen, jag flinade smått åt tanken medans jag vände blicken emot killarna som var allihopa samlade en klump på andra sidan rummet.
"Ey, guys. I'm starving over here, do you know any small foodchain to go to because I really want to eat outside.", klargjorde jag utmattad av allt hårda arbete vi faktiskt lagt ner på denna dagen. Harry lyste upp som en glödlampa och var även snabb upp på fötterna ifrån stolen han suttit på.
"Actually, I know one. It's a long way there though, but it's a very small and cute restaurant with not so bad hamburgers."
"What are we waiting for? let's go!", den irländska stämman ifrån våran egna Niall borrade sig in i mig och jag blev som vanligt alltid lika glad över att höra hans röst, den killen visste precis hur han skulle göra för att lyfta upp gruppen om vi var halvt deprimerad. En efter en gick vi ut igenom dörren in till studion och hoppade därefter in i en och samma bil, körande mot Harry's förslag av restaurang.
♥ Alexia's Perspektiv ♥
Sista lektionen för dagen och fortfarande ingen Michelle har setts till under hela dagen, ärligt talat så kände jag ett stort behov av hennes närhet just nu då jag varit utan henne i flera dagar nu vilket inte alls kändes bra. Inte nog med det så var det även Engelska, vilket betydde - grupparbete. Vad jag fortfarande inte fattade med uppgiften vi fått - göra en slags scrapbook på hundra sidor med endast bilder, hemligheter och ord ifrån oss - var bra för. Dock visste jag att Phelix verkligen kämpade för bra betyg och därför tänkte jag inte vara en sådan hemsk person att jag sket i uppgiften, dessutom skadade det inte om jag kunde höja mig ifrån ett C till ett högre betyg till sommaren heller. Ledvis gick vi in i klassrummet med böckerna i handen, vissa mer exalterade än andra, men lika glad vad magister Mats för det. En ljudlös suck for ur min mun innan jag tittade mig omkring för att se efter om Phelix kommit in än, vilket han gjort och våra blickar möttes. En lätt rodnad spred sig över mina likblekta kinder och efter att himlat med ögonen så passerade jag människorna omkring mig för att ta mig till min arbetskollega.
"This kinda sucks, huh?", frågade han när jag slog mig ner på den lediga bänken bredvid honom utan att föra huvudet upp från sina böcker. Jag ryckte nonchalant på axlarna och fokuserade en blick mot katedern där Mats satt tyst med armarna i kors, något han endast gjorde då han ville ha våran uppmärksamhet. Efter några minuter så ökades magisterns flin på läpparna och började genast prata.
"Since it is a pretty serious project about yourselves and it's the last lesson for today so I'll be nice and fair. You, together with your groupmate will take your scrapbook, all your stuff and go home. On the condition that you'll spend the time together and write, okay?", jag sneglade på Phelix som såg ut att lida precis lika mycket som jag då vi båda förstått vad det var vi skulle göra. Jag svalde hårt och tog mina Engelskaböcker i armarna innan jag reste mig upp.
"Are we going home to you or me?", frågade jag uttråkat och kände verkligen att vi inte skulle komma någon vart om vi höll på som vi gjorde, jag visste ju att Phelix egentligen inte var så här svårläst och sur, det var ju helt och hållet mitt fel, men för sitt betyg borde han faktiskt ha tänkt på hur han betedde sig.
"Who says we need to go home? maybe we just should go to a cafée or something?", föreslog han och stirrade efter våra klasskomisar som en efter en gick ut ur klassrummet. Ärligt talat så lät ordet ´caffee´ väldigt frästande och utan tvekan så gick jag med på erbjudandet.
Utan att veta det så hade Phelix både bil och körkort, något som gjorde det en aning enklare att ta oss till kaféet, eller rättaresagt - restaurangen. Skyltarna utanför visade bilder på mackor men även olika matförslag, bland annat hamburgare och pizza.
"It is not a big one but the sandwiches are mainly good.", konstaterade han med ett smått leende på läpparna, vilket fick både mig varm och glad i hjärtat att han äntligen verkade uppskatta min närhet, tidigare hade hela hans ansikte varit ett enda stort pokerface och han hade nästan gömt sig under sin luva, nu hade han till och med dragit ner den så man såg hans brunlockiga hår.
"Sounds okay for me.", kommenterade jag och följde med honom in. Medans vi gick så undersökte jag den lilla pricklistan som vi nästan var tvungen att följa till uppgiften jag bar i handen, bara inte i någon speciell ordning skulle punkterna komma i utan bara att dom kom med och då insåg vad nästa punkt skulle bestå av "berätta något om dig själv som ingen annan vet om dig" och det hela gjorde mig förvirrad, jag skulle sannerligen tala om för en näst intill främling om en djup hemlighet och egentligen så visste jag inte vad jag skulle tycka om det, förmodligen så skulle jag lita så mycket på min arbetspartner att jag inte ens skulle tveka på att den skulle komma ut.
"Hey, what are you gonna take? I'll order if you take a table.", jag skulle just till att insistera på att det var jag som skulle beställa då jag insåg i hans ögon att han inte ville ha några ursäkter, därför så nickade jag lydigt, berättade att jag ville ha en god macka och började sedan gå åt sidan där de tiotals borden stod tomma. Det var en väldigt gullig matkedja mådde jag säga och om stället gjorde så goda smörgåsar som Phelix sade så förvånade det mig att det inte var proppfullt av människor här nu. Röster hördes på andra sidan om ketchup och drick disken så när jag just skulle till att gå och se vilka det var så mötte jag på den jag minst anade skulle vara här, Zayn Malik. Mållöst tittade vi på varandra i flera långa sekunder innan hans - vad jag trodde - bandmedlem avbröt oss.
"Zayn, I said you would hurry.", klagade den blonda killen bredvid honom med en lika huvtröja som Phelix hade idag. Jag lade även märke till hans irländska brytning och när han sedan tittade rakt på mig med ett par glänsande, isblåa ögon så kunde jag inte låta bli att bli halvt generad. "Isn't that..?", killen granskade mig noga men hann inte avsluta meningen förrän Zayn halvt slog till honom på armen och avslutade meningen själv.
"Yes it is. This is my friend Alexia I told you about.", Zayn lät hård i rösten samtidigt som han tittade intensivt på mig. Jag visste inte riktigt var jag skulle säga mer än att nicka svagt och tänka på hur otroligt pinsamt det hela var. Av alla ställen i London så möttes vi ändå, trots att jag sagt att jag inte ville ha något med han att göra mer så kunde jag inte låta bli att vara nyfiken om vem denna snygging bredvid Zayn var.
"Yeah, we're here to do a schoolproject though, so maybe we'll see each other later?", jag visste ju om hans bandmedlem Harry och jag kände igen dem alla till utseendet, men att sätta namn på dom var snäppet svårare.
"Alexia..?", hastigt vände jag mig om och såg på min brunhåriga klasskompis med en stor bricka i handen. Jag sträckte på ryggen, sade hej då till Zayn och hans kompis samtidigt som jag vände mig om och tog fotstegen emot bordet Phelix nu slagit sig ner vid. "Who are them?", frågade han halvt nyfiket och halvt rädd, säkert rädd för att det skulle vara Adrian.
"It's just Zayn with friends. You know, One Direction?", sade jag och drog sedan blicken över bordet där två halvdelade mackor låg bredvid varandra. Faktiskt så såg det väldigt smaskigt ut.
"Are they your friends?", frågade han häpet medans han redan högg in på hans egna macka. Jag skrockade lite lätt och skakade snabbt på huvudet.
"I don't really know but Zayn and I have been hooking up a few times, all by random.", sade jag och märkte själv hur märkligt det hela lät. Dessutom så valde jag att inte nämna den senaste gången vi två 'hängt' då det bara gick fel helt enkelt, men sanningen var ju att de gånger vi krockat ihop med varandra var ju av en slump.. eller?
En harkling bredvid mig hördes och både jag & Phelix tittade av förvåning på den brunhåriga killen med svag skäggstubb omkring hans haka.
"Uhm I'm Louis, Zayn's friend. Why can't you take your food over to us and just hang out?", frågade han glatt samtidigt som hans röst lät väldigt exalterat och förnurligt, som om han nästan slagit vad om det hela. Jag och Phelix tittade förvånat och snopet på varandra med storögda ögon samtidigt som något sade mig att vi varken skulle kunna plugga eller äta ifred...
Så, ja vad skulle vi göra utan bästa Louis? :) Skrev delen under stress men jag hoppas ni gillar det, jag blev nöjd och vad tror ni kommer hända nu? Kommentera era tankar och åsikter sötnosar!!
back for you, chapter 11 - love
8
Tidigare;
"I trust you Zayn and I have always done it. I do not care about her as long as you didn't cheat on me, but I really have to tell you something now and I need your promise that you will never leave me, okay?", min första tanke var lättnad, men när jag sedan hörde fortsättningen av hennes historia så var det som att stenen i min mage som kommit efter att Alexia klivit ur bilen, kom tillbaka och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Inte kunde det vara så att Perrie var otrogen istället? jag ruskade av mig den hemska tanken och nickade långsamt på huvudet. "I just wanna stay home all night and be with you after this, I really need you now."
"Of course, just tell me what's going on?", bad jag och släppte taget om hennes händer. Hon suckade och tårarna från hennes kinder ville bara inte försvinna.
"I know it's a bad time to say something like this but.. I think I'm pregnant.", och där, precis där stannade min värld upp.
♥ Zayns Perspektiv ♥
Tystheten varade dock inte länge förrän jag insett våran situation. Det var sant det hon sade, det var en väldigt, riktigt dålig tajming på det hela, men tänkte jag efter så hade vi dom senaste gångerna inte använt oss av preventivmedel av något slag så det hela var väl egentligen bara vårat eget fel. Jag suckade löst innan jag tittade mållöst på Perrie som hade ögonen fyllda med tårar.
"Are you sure? I mean.. Maybe it's just an imagination?", frågade jag hoppfullt och höjde ögonbrynen långsamt. Att bilda familj med denna underbara tjejen framför mig ville jag mer än gärna, bara inte än. Vi var båda mitt i våran karriär och skulle gifta oss till sommaren, vi hade knappt tid för varandra - hur skulle vi då ha tid för ett barn, vårat barn? tankarna fick mig yr och det här var verkligen någonting som fick mig orolig.
"I'm not sure, but I'm late in my period and we're talking about a whole week now and since I last remember I haven't been late for about three years now!", utbrast hon i panik och lade sina händer på sitt huvud igen. Jag var snabbt upp på mina egna fötter, rusade fram till min hysteriska flickvän och lade en trygg arm omkring hennes midja. Om jag var rädd så kunde jag aldrig ens sätta mig in i Perrie's situation som faktiskt bar på vårat barn om det nu var på det sättet.
"What are we gonna do?", frågade jag då, så lugnt som jag bara kunde efter ett besked som detta. Jag inspekterade henne noga och såg hur hon gjorde allt för att komma tillbaka till verkligheten men samtidigt så förstod jag henne också, hon hade all rätt till att vara ledsen, rädd och förvirrad.
"I bought a test on my way home, just in case.", snyftade hon och torkade frustrerat bort tårarna under hennes kinder. "I'm afraid, Zayn. What are we going to do?", hennes frustration påverkade mig rejält och hur länge jag än försökt vara lugn och stark för hennes skull så kunde jag inte låta bli att släppa ner dom envisa tårarna som letat sig ner för mina kinder. Ja, vad skulle vi göra? jag var inte redo att bli pappa än men samtidigt så var det ju precis det här jag ville, bilda familj. Jag sade alltid att vi skulle vänta tills vi blev äldre, men hur länge skulle man behöva vänta? jag tog ett djupt andetag och drog en blond hårslinga bakom Perrie's öron så jag enklare kunde titta mig in i hennes vackra. Våra ögon stirrande mot varandra men höll inte länge då efter bara några sekunder så vek hon ner blicken mot golvet.
"Hey, honey. Look at me.", beodrade jag och fick då en förkrossad blick som hänsynslöst borrade sig in i mitt inre, det gjorde obeskrivligt ont att se personen som betydde mest, lida så här mycket. "Take the test and then we'll se how we're doing, okay?", föreslog jag och reste mig långsamt upp. Perrie nickade instämmande och följde mitt exenpel. "Whatever the test is saying so can it never come between us, right? nothing in the entire world is supposed to do it, right?"
"I love you Zayn, I will always do.", lovade hon och lade en trygg hand på min kind. "Stay here and I'll be right back with the answer, I better take it myself than have you there and staring at me.", konstaterade hon och gick raskt iväg mot hallen och sedan in till den närmaste toan.
I något som kändes som timmar men som i själva verket motsvarade minuter så hördes äntligen ljudet ifrån låset till toan som öppnas och jag tittade snabbt dit för att sedan se på Perrie hur hon reagerat, om hon mådde bra och framförallt - om det befann sig ett foster i hennes lilla mage. Mållöst gick hon fram till mig med den vitrosa pinnen i handen, ju närmare hon kom desto säkrare såg hon ut. Ett kraftlöst leende bredde sig på läpparna och hennes ögon tindrade lite svagt.
"It's negative.", yttrade hon, väldigt lättat och befriad på något sätt. "I'm not pregnant, Zayn.", jag hann knappt tänka färdigt förrän hennes armar virade sig omkring min nacke och därefter hade jag hela min värld i min famn. "I really want to build a family with you, Zaynie, but right now I only want to focus on you and my band, or what do you think?", kommenterade hon ytligt och såg rakt in i mina ögon. Denna tjej var verkligen kvinnan i mitt liv och det var svårt att få vardagen att gå ihop, men vi klarade det och familjetänkandet fick vänta ett tag till.
"It sounds perfect.", log jag och pressade mina läppar emot hennes och vi möttes i en passionerad, perfekt kyss.
♥ Alexia's Perspektiv ♥
Det hela var bara så mycket att ta in. Jag var beredd på att detta skulle hända men att det skulle gå så fort hade jag aldrig någon aning om. Dessutom så var jag skeptisk över vad Adrian skulle tycka och speciellt tro. Klockan närmade sig halv nio på kvällen och det var ingen tvekan om att matlagningen var igång då det luktade lök i hela huset. En knackning på min dörr hördes och inrusande kom Jade in med storögda ögon.
"I have never been a fan of them, but how cool isn't it that you're everywhere on Twitter?!", utbrast hon och skrollade med tummen ner på sin skärm. Jag suckade drastiskt och himlade med ögonen.
"Well, I made a mistake and it will never happen again.", muttrade jag och drog en hårslinga bakom örat. "Me and Zayn don't really know each other and why I met him from the first time I can't tell, not even to myself, I'm pretty stupid."
"I think it looks like you're quite into him.", konstaterade Jade med en väldigt retsam ton i rösten. Jag suckade för säkert hundrade gången denna timme och ruskade snabbt på huvudet. Varför var hon tvungen att vara sån idiot?
"Yeah, you wish.", surade jag och skulle just säga något jag sedan skulle ångra då jag hörde hur min mamma ropade att maten var färdig, och lika bra var väl det. Jade himlade med ögonen, vände på klacken och gick ut ur rummet med mig hack i häl.
"Where is Finn?", frågade jag medans jag såg hur det endast var jag, Mamma och Jade vid bordet. Att pappa inte vara anländ vid matbordet hade vi alla blivit vana med då han ofta jobbade övertid, men min lillebror brukade ofta befinna sig vid oss under middagstid.
"He's out with a friend.", sade mor min enkelt samtidigt som hon började ösa på Spagetti och Köttfärssås på min tallrik. "What have my favorite girls done today, then?", frågade hon sedan och tittade nyfiket upp på mig och min syster. Jag tackade gudarna att mamma inte ägde något Twitter konto och sett bilderna då hon alltid, alltid skulle överdriva med saker och ting.
"I have been with Diana and Alaric.", Jade såg mer än lycklig ut och jag såg även hur min mor lyste upp av lycka, Alaric var en kille mamma alltid tyckt mycket om, mesdadels för att Jade och han varit vänner sedan barnsben.
"Is it something between yo...-", hon hann inte avsluta meningen förrän den brunhåriga tjejen bredvid mig suckade djupt. Jag satt tyst på min plats men kunde inte låta bli att flina lite smått, var det något jag njöt av så var det att se hur min syster dag ut och dag in skällde ut mamma för så enkla saker.
"Why are you smiling like that, huh? tell me about your day instead.", irriterat började damen skära i sin spagetti och gav mig en ointresserad blick som sade mer än den visade. Jag visste att hon egentligen inte brydde sig om min vardags alls, om det inte var så att jag tillbringade tiden med Adrian.
"I can tell you, mother. She has been with a pretty famous person today.", malligt log Jade ett falskt leende mot mig och gjorde detta endast med flit, inuti kokade jag av ilska men utanpå försökte jag att vara så lugnt som jag bara kunde, denna familj gick mig ofta på närverna och så fort dom fick chansen så hånade dom mig alltid om saker jag gjorde fel eller inte alls, och det tog på glödarkraften inuti, hur lite man än visade det.
"Oh, really? who? the king of England maybe?", fnös mamma elakt och skrockade nonchalant. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga så av ren irritation flög orden bara ur mig.
"Actually a member of One Direction, Zayn Malik.", sade jag, precis lika kaxigt som hon själv var och enkelt rättade jag till hästsvansen på huvudet och återgick till min mat. Mamma däremot hostade först upp sin mat och sedan blev hon mållös.
"You can't be serious.", påstod hon med en blick som såg allt annat än stolt ut. Jag rynkade på näsan åt hela situationen och innan jag visste ordet av det så var Jade framme med sin telefon framför mammas ansikte. Hon svalde hårt och tittade allvarligt på mig. "You can't be seen with him anymore, honey. You don't know what kind of problem you can get into.", hennes ögon blev genast stora som golfbollar och en rädsla satte sig på hela henne. Vad hade hon menat med det och sen när började hon att bry sig om vilka jag umgicks med?
"Mom, I appreciate what you've done to me but who I am hanging out with ot not is not none of your business.", faststlog jag och reste mig upp från stolen, plötsligt var min matlust inte lika stor längre och jag blev verkligen irriterad på denna satmara många gånger.
"Sit down or get the hell out of here, I don't want you to be seen with him, understood?", röt hon så högt att både jag och Jade ryggade tillbaka, aldrig någonsin hade jag sett henne så arg och förbyllad, men mest rädd, i hela mitt liv. Faktum var att det såg roligare ut än vanligt och jag kunde inte låta bli att fnysa åt hennes hysteriska utbrott.
"I'm with him as long as I want to.", sade jag ärligt, mest för att irritera henne mer. Jag ställde tallriken på bänken och försvann fort ut ur köket innan mamma öppnade munnen igen. Utan att ens bry mig om henne för tillfället så drog jag på mig mina låga, vita converse och sprang ut i det kalla vårvädret där himlen fortfarande lyste blått.
Med tunga steg gick jag upp för uppfarten där jag många gånger varit tidigare. Eftersom Michelle fortfarande låg i svår magsjuka så undvek jag helst att sätta mig på tunnelbanan och åka till henne, utan istället så tog jag chansen att kanske få lite tid med min pojkvän som även skulle vara hemma nu. Tveksamt gick jag upp på den trätrappan som befann sig på sidan av det väldigt träiga huset, knackade på och väntade på att dörren skulle öppnas.
"Alexia, Hey sweetie.", det var inte Adrian som öppnade, utan hans väldigt söta mamma. Jag log glatt mot henne och tog foten över tröskeln. Wilma, som hans mor så fint hette, ropade genast på min pojkvän som förmodligen satt fastklistrad framför datorn om jag kände honom rätt. "Do you want someting to eat?", frågade Wilma sekunderna efter ifrån köket och jag var snabb med att tacka nej då jag precis ätit mina tre tuggor av maten.
"Hey babe, I didn't expect you here!", konstaterade Adrian glatt medans han kommit ner ifrån trappan. Jag harklade mig smått innan jag gick in i hans öppna armar.
"I love you, Adrian.", yttrade jag självsäkert innan jag slet mig ur hans famn. Han skrattade kallt och ryckte på axlarna.
"Love you too, sexy.", flinade han medans hans ögonbryn var höjda, jag log svagt och nickade på huvudet. Även om det inte lät så förutsägbart så var det precis dom orden jag behövde få höra ifrån honom och hur oäkta det än lät så brydde jag mig inte speciellt mycket, just nu behövde jag bara komma hemifrån ett tag.
Kapitel 11 alltså. Kommentera gärna vad ni tycker så blir jag glaaaaaad :')
back for you, chapter 10 - we need to talk
11
Tidigare;
"Are you okay?", frågade jag av ren rädsla medans min blick for bak på dom två människorna som ockuperat baksätet. Zayn drog en frustrerad hand genom sitt hår och vände blicken mot tjejen han hade bredvid sig. Hon tog av sig sina solglasögon och såg rent ut sagt omtumlad ut. Det var i det ögonblicket när hon först mötte min blick som jag såg det.. Det var hon, tjejen på bilden Zayn hade på sitt lilla kontor och tjejen som jag direkt tyckt varit intressant. Kunde det verkligen vara så att hon och Zayn hade något på gång..?
♥ Zayns Perspektiv ♥
Jag såg på Alexia hur chockerad hon var, som om att hon inte riktigt räknat med att detta skulle hända och lättare blev det ju inte när Harry satt i framsätet och tittade bak konstant.
"So..", mumlade tjejen bredvid mig och gav mig ett osäkert leende. "Do I have to be in the magazines tomorrow?", hon bet sig osäkert i läppen och vände blicken fram på dom svarta skinnsäterna framför oss istället. Harry harklade sig hastigt och visade en bild på en Twittersida där flertals bilder visades på både mig och Alexia. Jag suckade och tog en hand framför ögonen.
"Sorry, love. But I think you already do.", mumlade han skamset medans han sneglade på Paul som inte rörde en fena, mer än armarna när han skulle svänga.
"Actually I can't handle this, Zayn.", konstaterade hon och tittade på mig. "This is the last time I will see you and I'm sorry for that. Drive me to the subway.", en sten i min mage satte sig direkt där och Paul hade noggrant lyssnat in ordern när han genast började köra henne tillbaka till tunnelbanan. Var hon allvarlig, skulle detta vara slutet på våran vänskap? jag ville berätta sanningen, jag behövde henne, men samtidigt så kunde jag inte. Att skrämma iväg henne mer än jag redan gjort var ingenting jag ville precis, men jag hade kommit så långt - jag vägrade att släppa taget om min syster så lätt. Tur att jag sagt åt mamma att avstå ifrån medierna eftersom hon om någon skulle verkligen se att det var hennes egna dotter.
"I'm sorry too.", muttrade jag och sänkte blicken neråt. "It was a pleasure to know you for a while anyway.", konstaterade jag och tänkte genast tillbaka på hur våra munnar gått i ett dom senaste timmarna innan vi blivit avbrutna.
"Yeah, you too.", innan jag fattat det själv så stannade vi upp framför tunnelbanan och det var dags att säga hej då.
"Nice to meet you too, Harry. Bye.", innan hon slog igen bildörren så såg hon en ursäktande blick på mig samtidigt som hennes mungipor smått drogs upp till ett leende. Hade det varit ett äkta leende så hade jag såklart blivit lättad, men det var det inte. På något sätt så såg jag hur osäker och rädd hon var, kanske på vad som skulle komma. Jag log ett säkert leende mot henne och jag lovade även mig själv att inte ge upp nu.
"Okay, Harry. I'm quite sure I will survive. Just let me be alone, can you?", frågade jag halvt medans jag slängde av mig jackan och sparkade av mig skorna. Det var helt knäpptyst i huset och med det så förstod jag att Perrie inte hade slutat sitt jobb ännu, vilket resulterade endast till att jag kunde få lite tid att tänka på allting.
"Never mind, buddy. First you have to tell me about the girl, Alexia, right? who is she and why are you so secretive with her?", hans fråga kom plötsligt och vi båda slog oss ner i den svarta skinnsoffan i vardagsrummet. Han hade rätt, jag hade ju faktiskt inte berättat någonting alls om henne och jag ville ju helst att det förblev så, men samtidigt var Harry en av de närmaste vännerna jag hade. Förr eller senare skulle dom få reda på sanningen och kanske var det inte en sån dum idé att berätta det för någon i alla fall?
"I told you she was a fan..", mumlade jag och tog ett djupt andetag innan jag fortsatte meningen. "That's simple not true.", Harry såg på mig med en fundersam min och sträcken mellan hans ögon blev stora. Hur jag skulle förklara det här för honom visste jag inte, men nu var det nästan försent att ändra sig.
"Zayn, you know I love you and it sucks to think like this about you, but I really hope you're not cheating on Perrie. Seriously.", han lät seriösare än vanligt och de uppspärrade, stingsliga ögonen sade mer än var man kunnat ana. Jag blev både frustrerad och chockad över hans lilla 'konstaterande' & hur han ens kunnat tro något sådans om mig, men samtidigt så förstod jag honom. Han hade ju egna ögon och jag själv undrade också om Harry hade någon tjej då man ibland såg han ute och fika med tjejer jag aldrig sett förr.
"It's her, Alexia.", mina tårar var inte långt ifrån och att få ha släppt ut det för Harry kändes bra, dock såg han fortfarande ut som ett frågetecken så jag kunde inte göra så mycket mer än att fortsätta mitt berättande. "My missing sister, it's her.", det var först när en blöt salttår nuddade vid min överläpp som jag insett att jag grät, vad det var för tårar visste jag inte säkert. Men lycka var en av anledningarna i alla fall.
"What?", Harrys allvarliga blick förändrades från seriös till förvånad och förvirrad på en och samma gång, och jag förstod honom. Han och killarna visste inte mycket om Alexia då jag alltid avstått att pratat om henne, men jag visste att killarna alltid skulle stötta mig i det hela och kanske skulle dom kunna hjälpa mig att komma henne närmare nu också. "I don't know what to say more than I'm happy for you and I'm pretty relieved that you didn't cheat on your next wife. And well, now I can take Alexia all by myself.", flinade han retsamt och gjorde en fånig gest med armen. Jag suckade och skakade på huvudet.
"Oh shut up, I can't get how you could think about me cheating on Perrie, that's a silly thought! whatever, you're not gonna date Alexia. Firstly she has a boyfriend and secondly, she is my sister for gods sake!", utbrast jag och lade armarna i kors. Harry skrattade dovt och nickade bekräftat på huvudet
"Yeah right, but you really need to tell this to the other, they're suppose to know about it too.", konstaterade den lockhåriga brunetten bredvid mig medans han snabbt tog upp sin telefon ur fickan. Mitt huvud vickades upp och ned & med det så insåg jag att jag kanske var skyldig till att berätta till mina tre andra bandmedlemmar också.
"I will.", lovade jag medans en hand drogs genom mitt uppåtkammade hår.
En smäll i dörren hördes och min första tanke var att Harry glömt något så han behövt komma tillbaka, men när jag just passerade hallen för att se vem det var så blev mitt leende enormt, precis som alltid när jag såg min vackra blivande fru stå och slita av sig sina höga klackar. Hon log smått mot mig och med det förstod jag att något var fel.
"Hey baby.", sade jag prövande medans jag lutade mig mot väggen. Hon tittade upp på mig och rättade till sin hästsvans som fanns på hennes huvud. Hennes klädsel var även uppklätt och sminket var där det skulle. Sedan kom jag att tänka på hennes dag, hon skulle ju på en middag med resten av Little Mix och deras team, så därför slog det mig varför hon var så speciellt uppklädd idag.
"We need to talk, Zayn.", mumlade hon och gick nonchalant förbi mig in mot köket. Det var det som jag uppskattade med oss, vi skrek sällan på varandra utan vi kunde prata med varandra i lugnt och ro, oftast.
"What's it about?", frågade jag ängsligt medans jag följde efter henne, slog mig ner på stolen mitt emot henne vid köksbordet och det var först då jag såg oron i hennes ögon. Jag behövde bara lägga min hand på hennes då det var kört, hon brast genast ut i tårar och förvirrad som jag var så började jag tro att allt var mitt fel, tänk om hon sett bilderna på mig och Alexia och trott något hon inte borde? men samtidigt så var det inte likt henne att överreagera på sånt, vi var inte dom svartsjuka typerna, vi litade på varandra.
"I don't wanna lose you, Zayn. You're my everything.", snyftade hon medans hon hysteriskt lade ner huvudet i sina händer. Att se henne gråta var en orsak till att inte jag heller kunde hålla mig och lika som Harry så behövde hon kanske få veta sanningen för att inte missuppfatta situationen.
"Look, if you've seen the photos I can explain everything. It's nothing between us, I promise.", hon tittade upp från sina händer och lade sina istället över mina medans hon allvarligt stirrade in i mina ögon.
"I trust you Zayn and I have always done it. I do not care about her as long as you didn't cheat on me, but I really have to tell you something now and I need your promise that you will never leave me, okay?", min första tanke var lättnad, men när jag sedan hörde fortsättningen av hennes historia så var det som att stenen i min mage som kommit efter att Alexia klivit ur bilen, kom tillbaka och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Inte kunde det vara så att Perrie var otrogen istället? jag ruskade av mig den hemska tanken och nickade långsamt på huvudet. "I just wanna stay home all night and be with you after this, I really need you now."
"Of course, just tell me what's going on?", bad jag och släppte taget om hennes händer. Hon suckade och tårarna från hennes kinder ville bara inte försvinna.
"I know it's a bad time to say something like this but.. I think I'm pregnant.", och där, precis där stannade min värld upp.
Hoho, nusåå! Vad tror ni kommer hända? är hon gravid, kommer de behålla barnet och hur blir det med Alexia?
Kommentera gärna fina ni!
back for you, chapter 9 - are you okay?
7
Tidigare;
"Yeah, sure. How did you find my number?", frågade jag överraskat samtidigt som jag var lite skraj. Hade en världkändis hittat mig så var det inte nog så svårt för resten av världen att göra det heller.
"It's not that hard actually.", skrockade han bakom luren innan han snabbt fortsatte. "I was just wondering if you want to hang out soon? I'm free today.", hans ord kom som en chock och jag hade verkligen inte förväntat mig en sådan fråga just nu. Visst ville jag lära känna honom bättre, men vad skulle Adrian säga? dock behövde han ju inte få veta någonting än..
"I think I have to say no.", svarade jag endast efter flera sekunders tystnad då min hjärna arbetat för fullt.
♥ Alexia's Perspektiv ♥
"Oh, come on, you! It will be fun. Then I also get time to learn to know you as well.", konstaterade den dåsande rösten på andra sidan luren. Jag log svagt åt situationen och tänkte inte mer på att vara envis. Ville Zayn hitta på något, visst fine. Men frågorna VAD han fortfarande ville spekulerade i mitt huvud och det hela kändes en del påtvingat ifrån min sida då jag egentligen helst skulle vilja ligga här, i min varma sköna säng bredvid en oengagerad bror som endast smsade med bruden, men vad gjorde man inte? hur kunde jag ens säga nej till en popstjärna liksom.
"Well, why not?", suckade jag sedan och hörde ett svagt jubel ifrån hans sida. Sekunderna efter så insåg han sitt lilla misstag och harklade sig ursäktande igen.
"I'll see you at the subway you used to take the other morning and by the way, bring the sunglasses with you.", hans röst lät allvarlig och jag förstod mycket väl vad han menade med det & jag höll med helt, dels för att jag inte ville synas i tidningar imorgon men också för min egna säkerhet, vem visste vad det fanns för galna människor där ute. Jag svarade med ett ja och att vi skulle mötas där om bara femton minuter, alltså hade jag inte alls så lång tid på mig att dra av mig mina mjukisbyxor för att istället byta till något man kunde visa sig på stan med. Vad vi skulle göra visste jag fortfarande inte men jag antog att vi bara skulle prata och lära känna varandra bättre.
"Who was it and where are you going?", frågade Finn storögd när han genast tittade upp från sin telefon, upp på mig som skyndade mig så fort som möjligt att fixa till frisyren och ansiktet. Jag suckade, drog borsten genom håret en sista gång innan jag svarade på hans fråga.
"I'm going out with a friend, tell mum I will be back before ten.", sade jag innan jag rusade ut ur rummet med handväskan i ena handen och min mobil i den andra. Jag hatade att erkänna det men jag var faktiskt lite nervös inför träffen med Zayn.
Tjugo minuter senare stod jag på stället jag igår morse såg Zayn för första gången med mina egna ögon. Jag behövde bara ställa mig framför den röda bänken då en vissling hördes och en stor man med svarta solglasögon kom emot mig. Mina ögon spärrades upp och jag trodde till en början att jag skulle hamna i trubbel men ju närmare han kom desto avslappnare blev jag då jag kunde tyda på att ett leende befann sig på denne mannens glada ansikte. "You are Alexia, right?", frågade han nyfiket medans han tog av sig sina svarta glasögon. Tveksamt nickade jag medans han fortsatte. "Good, I'm Paul. Come with me and I will show you the way to Zayn.", han verkade vara van med att prata med okända människor märkte jag snabbt och blickar ifrån människorna - speciellt fans - brändes i min rygg.
Vi behövde bara gå ut igenom porten till tunnelbanan då jag såg en stod svart bil stå parkerad rakt framför mig. Det var tonade rutor både fram och bak så vem som befann sig i den var omöjligt att se, men jag tvivlade på att det skulle vara någon annan än Zayn. "Jump in.", konstaterade Paul snabbt då han verkade halvt stressad.
Jag gjorde som jag blivit tillsagd och direkt när jag öppnade baksätet så möttes jag av ett glatt leende. Det svarta håret, den svarta skinnjackan och dom bruna ögonen lockade sig direkt till min uppmärksamhet och ett brett leende lade sig över mina läppar.
"Hey, you. What do you want to do?", frågade han medans han tuggade på sitt tuggummi. Jag ryckte på axlarna medans jag inspekterade Zayn så gått det gick. Hans svarta kängor, de blåa jeansen och den roliga 'cool kids don't dance' tröja passade honom perfekt och var det något han hade så var det smak på kläder.
"I don't know. It doesn't matter.", sade jag nonchalant medans jag log svagt. Han nickade och föreslog då en fika på Starbucks, något jag självklart aldrig tackade nej till. Hela bilresan gick någolunda snabbt och det blev inte en enda pinsam tystnad, all talan om hur kändisskapet var och hur han tillsammans med sina vänner Liam, Louis, Niall och Harry kom så bra överens tog över snacket för det mestadels.
"So, now we've been talking so much about me and my life. Let's talk about you!", Zayn tog en sipp av sitt kaffe och såg sig oroligt omkring. Han verkade nervös över något och jag förstod honom. Vi satt mot ett fönster där minst människor tagit plats, där det dessutom inte ens var några fönster. Det syntes att det inte var ofta denna kille sade åt sin livakt att lämna honom ifred, och Paul hade till en början också insisterat, men efter många om och men så gick det väl an och nu satt vi här, utan några vakter alls.
"Uhm.. Can we start to talk about what you're seeing in me, like.. Why am I the girl who caught your interest?", frågade jag nyfiket medans tog skeden till hjälp att ta fånga upp en bit av min söta, rosa cupcake. Hans ansikte började först se blekare ut och efter det så svalde han nervöst.
"I..I don't know. You just looked like someone I used to know.", mumlade han och mötte min blick under hela samtalet. De svarta långa ögonfransarna påminde mig väldigt mycket om mina egna och tänkte jag efter så hade vi väldigt gemensamma ögonfärger.
"So you think I'll be like her or him? someone who can replace that friend?", frågade jag, inte alls irriterad utan mer misstänksam, jag ville absolut inte bli utnyttjad av någon känd popstjärna som var desperat efter att minnas tillbaka tider med sina gamla vänner.
"Absolutely not! I just wanted to know you more and you know, you're not ugly.", flinade han medans ett härligt skratt for ur hans strupe. Jag kunde inget annat än att falla in i det klingande skrattet och sekunderna efter så började blickar föras mot oss istället och en enkel rodnad placerades på mina kinder. "So, how is everything in school? what's your favoritesubject?", frågade han sedan och lutade sig lite tillbaka, han verkade slappna av och den intensiva blicken i hans ögon sade mig något, jag kunde inte riktigt klura ut vad bara.
"Uhm.. I like to art pretty much and to be honest, I'm quite good at it as well.", konstaterade jag malligt, utan att försöka låta överdriven och skrytsam. Han höjde ögonbrynen imponerat och log äkta mot mig.
"Really? I love to art too.. I feel like I can found peace in that.", jag svalde hårt. Det var verkligen läskigt hur lika vi båda verkade vara. Vem var han egentligen? jag skulle just till att fråga när vi blev avbrytna av ett gäng tjejer som bakom sig hade fyllt hela restaurangen med folk och halvt skrikande fans. Förskräckt tittade jag på Zayn som redan verkat uppmärksammat saken och pratade genast i telefonen. Efter bara några sekunder så ställde han sig upp, tog några bilder med fansen och tittade för varje bild han tog, ursäktande på mig.
"I'm sorry, Alexia. But Paul is on his way, he brings Harry though.", han log lika stilrent på alla bilderna och det hela såg väldigt påtvingat ut. Fansen gick dock väldigt glada ifrån bordet och lämnade vidare platsen till nästa klunga med fans. Jag skulle väl förmodligen vara glad över att inga kom och frågade mig massor av saker, det orkade jag verkligen inte med.
♥ Harrys Perspektiv ♥
"Damn it!", Paul slog rasande i ratten medans han tvärbromsade, backade upp på trotoaren på sidan och körde sedan iväg till den andra filen som skulle föra oss tillbaka till platsen vi kom ifrån. "I knew I shouldn't left him there all alone.", muttrade han medans hans fokuserade blick var koncentrerad på vägen. Själv fattade jag ingenting då jag endast frågat om skjuts hem efter en heldag med Niall hemma i hans lägenhet. Men eftersom en arg Paul var en man man inte skulle retas med så lät jag bli att fråga och lät tiden bara rinna iväg.
Han tvärstannade bilen på trotoaren bredvid Starbucks och jag förstod först då att någon av de andra killarna kunde vara i trubbel, om inte så skulle dom antagligen bli då på gatan mitt emot oss såg jag nu en skymt av blixtar, kameror och fullt med medier. En suck for ur mig och innan jag ens förstod det själv så var mannen mitt emot mig ute ur bilen för att gå in och hämta någon eller några av mina bandmedlemar där inne.
Minuterna gick och tillslut kunde jag äntligen se Paul kämpa sig ut från den stora klunsen av folkmassa med både Zayn och en tjej som inte såg ut som Perrie på vadera sida. Förvirrat skakade jag mitt huvud och fokuserade endast min blick på den brunhåriga tjejen med dom svarta solglasögonen för ögonen, jag hade sett henne förut men vart kom jag dessvärre inte ihåg. Bilen öppnades och in kom två suckande människor och en ilsken säkerhetsvakt.
"Are you okay?", frågade jag av ren rädsla medans min blick for bak på dom två människorna som ockuperat baksätet. Zayn drog en frustrerad hand genom sitt hår och vände blicken mot tjejen han hade bredvid sig. Hon tog av sig sina solglasögon och såg rent ut sagt omtumlad ut. Det var i det ögonblicket när hon först mötte min blick som jag såg det.. Det var hon, tjejen på bilden Zayn hade på sitt lilla kontor och tjejen som jag direkt tyckt varit intressant. Kunde det verkligen vara så att hon och Zayn hade något på gång..?
Jahaaa.. Vad händer nu tror ni?? ;)
Alltså jag känner mig så jävla stressad just nu. Egentligen har jag tusen taker jag ska göra men ändå ägnade jag mig hela tre timmar åt denna novell idag och på dom tre timmarna hade jag verkligen kunnat göra annat med, som tex plugga till provet på fredag eller läxan till imon. Det är så grymt mkt i skolan dessa sista veckor att jag tror jag ska bryta ihop. Jag vet ingenting alls men jag vet att jag är stressad. Denna del skrev jag i stress så om ni tyckte den var värdelös, snälla kommentera INTE det! Förlåt för denna information men jag vill att ni ska veta att jag verkligen skrev denna del för er! Kram på er alla, nu måste jag äta och sedan plugga.
back for you, chapter 8 - the phone call
18
Tidigare;
"Well.. I feel, confused and afraid.", svarade jag ärligt medans jag tog min penna, skrev mitt namn och under skrev jag i punktform hur jag kände. Han tittade nyfiket på mig medans han ryckte på axlarna.
"Why afraid?"
"I don't know. Maybe because I have to deal this with you and I'm insecure if I can handle it after everything I said the other day.", mumlade jag generat och kändes oerhört för det jag gjorde dagen innan. Han fnös till och rättade till sin tröja en aning.
"Everything happens for a reason.", kontrade han. "Let's do this stupid project and never talk after it again, okay?", hans förslag lät ärligt och känslokallt, som om att han verkligen blivit sårad av det jag sagt. Jag svalde hårt innan jag sedan nickade, i rädsla av att han skulle börja skrika på mig om jag sade något annat.
♥ Alexia's Perspektiv ♥
Efter en väldigt tråkig dag i skolan utan både Adrian och Michelle då jag behövt tillbringat tid med personer jag knappt kände så var jag äntligen hemma liggandes i min egen säng som stått tom över natten. Enkelt slog jag på Ipaden och kopplade in den i TVn för att dra på mig täcket framför några avsnitt av The Vampire Diaries, avsnitten jag missat de tidigare veckorna. Tillbakablicken hann precis avslutas när mitt namn hördes utanför min dörr. Det var varken mamma, pappa eller Jade. Jag log när jag hörde hans röst och var det något jag älskade så var det när jag och min bror fick ensamtid med varandra på tisdagarna då vi båda slutade skolan tidigare, vi var som helt olika personer när vi var ensamma utan några vänner.
"Finn, it's open.", ropade jag tillbaka. Min vita dörr öppnades och instormades kom min tre år yngre bror som plasklandade i min dubbelsäng. Han såg ut att vara på extra bra humör idag och ett leende var klistrat på hans små läppar när han kröp ner under täcket bredvid mig. "Why are you so happy today?", frågade jag nyfiket medans jag boxade till honom retsamt på axeln. Han ryckte då på sina och låtsades som att ingenting alls hade hänt. Hans bruna ögon tindrade och håret som i vanliga fall var väldigt stilrent såg nu en aning ruffsigt ut. Jag trodde att jag fattade klicken och flinade ännu större.
"It's nothing, Alex.", konstaterade han medans han försökte dölja sitt lyckliga ansiktsuttryck. Även om vi inte var världens tajtade syskon kanske så hade vi klart det starkaste bandet inom familjen i varje fall. Mamma & pappa brydde sig sällan om tillexempel mig eller Finn mer än Jade. Den mörkhåriga brunetten, Jade, fick alltid som hon ville och hade alltid varit våra föräldrars favorit. Visst kändes det orättvist, men jag antog att livet var så. Den som mådde dåligast av det måste nog vara Finn, och det med all rätt. Men jag tyckte ändå det var rätt bra, för om vår lillebror hade varit en lika idiot som vår syster så hade vi aldrig kommit varandra så nära.
"Alex, this serie really sucks.", suckade Finn medans han fortsatte att picka på sin telefon. Det hade gått tjugo minuter in i avsnittet och han verkade verkligen inte uppskatta den alls. "It's so unreal, everything. As if there are vampiries in real life, not really.", muttrade han tröttsamt. Jag brydde mig inte om hans klagomål och fortsatte att titta mot den vägghängande TVn. På dessa tjugo minutrarna hade Finns telefon plingat - utan att överdriva - minst trettio gånger och jag hade lagt märke till hur min bror log varenda gång. Det var inte förrän de sista burrandet som jag faktiskt pausade serien och satte mig upp med blicken stirrad mot Finn. "What?", utbrast han och plockade ner telefonen.
"You smile at the messages you get, you're pretty happy today and your hair is a really mess. Tell me, who is she?", mina armar hölls i kors och med hans rullande ögon så förstod jag att han gett upp hoppet, att han inte längre kunde hålla det hemligt mer.
"Well, her name is Sofie and has been mine three weeks today.", jag trodde inte mina öron. Hade den känslokalla, elaka och egoistiska Finn Andersen äntligen funnit en flickvän som faktiskt orkade med hans krav och väldigt idiotiska beteende? jag hoppades innerligt att hon var en bra tjej, att hon inte var lika som han själv. Han behövde någon som kunde ta honom upp till den normala tillvaron som Jade dag ut och dag in tog ifrån honom. "Actually she's kind and cute. I've always liked the badgirls who's hot, mean and sexy you know. But Sofie is different, she's cool and goes in my parallel class.", han verkade vara väldigt ärlig med det han sade och jag kunde inget annat än att bli mer stolt över honom. Hans tidigare flickvänner gillade jag inte alls, inte mer än vad han gillade Adrian, men denna tjej lät fantastisk och mitt leende ökade stort.
"Show me a picture of her.", yttrade jag glatt medans jag hoppade upp och ner i min mjuka säng. Han skrockade roat medans hans tumme återigen lades över Iphone skärmen. Han visade snart upp den mot mig igen och han, tillsammans med en übergullig blondin, satt bredvid varandra och hade tagit bilden med hjälp av framkameran. Dom båda såg lyckliga och söta ut och bådas leende var superstort. På hennes tänder kunde jag skymta en tandställning som bara gjorde henne ännu finare, även hennes ögon var sådär klarblåa som jag visste att han gillade. "She's beautiful, Finn. When can I meet her?", frågade jag hoppfullt medans jag räckte över telefonen till den rätta ägaren igen. Han ryckte på axlarna och ruskade på huvudet.
"Not today anyway. I'm glad you liked her and I'm sorry that you figured out that I don't like your boyfriend.", suckade han medans han lade sig ner ordentligt igen. Jag suckade och lutade mig tillbaka även jag. Det var verkligen tråkigt att min enda familjemedlem som faktiskt såg mig riktigt, var den enda som även hatade pojken jag älskade. Mina föräldrar inklusive Jade älskade ju honom över allt annat och gjorde allt för honom när han var på besök hos oss, något som verkligen var så galet pinsamt och läskigt. Nästan så dom gillade honom mer än mig.
"I know. But I have never asked why?", min nyfikenhet steg ännu en gång och jag granskade noga min fina lillebror som befann sig centimeterna ifrån mig. Han bet sig i underläppen, gav ifrån sig en suckning innan han öppnade sin mun.
"I just don't like him. I have bad vibes about him and I know you deserve better. He's hot and popular and all that, but how many times has he really told you that you're the one for him, that he loves you and called you beautiful instead of sexy? You may be happy with everything he got you, but you're my sister, I know you and I know that you..-", allt han sade var helt korrekt. Allt av det. Adrian hade aldrig någonsin kallat mig vacker istället för sexig, jag hade aldrig hört honom säga 'jag älskar dig' först och tänkte jag efter så bevisade han sällan vad han ville med oss. Men jag klarade ändå inte av att lyssna på att allt det min yngre bror sade till mig var sant, därför behövde jag sätta stopp på det genom att sätta min hand för hans mun.
"Enough!", protesterade jag och satte en hand för mn panna istället. "You're right, but I love him and he loves me, okay? that's all what matters.", muttrade jag och tröck på playknappen så serien började igen. Han ryggade tillbaka lite och nickade på huvudet. "By the way, I'm really happy for you and Sofie, I look forward to see her."
När mobilen, som låg på nattygsbordet bredvid mig, burrade till mer än tre gånger så förstod jag att det ringde. Hastigt nästan flög jag ur sängen för att greppa om telefonen, i hopp om att det var min saknade pojke eller kanske en ännu mer saknad bästis på andra sidan luren. Besviket tittade jag på skärmen då det i själva verket inte stod något namn alls. Det var snarare ett okänt nummer och bara tanken på att det var det gjorde mig osäker på om jag skulle svara eller inte, men och andra sidan så var jag fundersam på vem det kunde vara. Jag tittade på killen bredvid mig som fattat precis som jag att det faktiskt var någon som ville mig något, med en nickning ifrån Finn så drog jag fingret tvärs över skärmen och svarade med ett hallå.
"Uhm.. Is it Alexia?", sade den halvt igenkända rösten på andra sidan luren. Jag var ganska så säker på att jag hört den förut, men vart ifrån var en annan femma. Hur som helst så svarade jag med ett tveksamt ja. I den stunden så hördes en harkling och samma person fortsatte att prata. "Hey, it's Zayn. You remember me, right?", när han presenterat sig själv så visste jag inte alls vad jag skulle säga. Vad ville han egentligen? mitt huvud slängdes åt sidan där min brunett till broder flinade roat då han antagligen hört på Zayn's stämma att det var en kille jag talade med.
"Yeah, sure. How did you find my number?", frågade jag överraskat samtidigt som jag var lite skraj. Hade en världkändis hittat mig så var det inte nog så svårt för resten av världen att göra det heller.
"It's not that hard actually.", skrockade han bakom luren innan han snabbt fortsatte. "I was just wondering if you want to hang out soon? I'm free today.", hans ord kom som en chock och jag hade verkligen inte förväntat mig en sådan fråga just nu. Visst ville jag lära känna honom bättre, men vad skulle Adrian säga? dock behövde han ju inte få veta någonting än..
"I think I have to say no.", svarade jag endast efter flera sekunders tystnad då min hjärna arbetat för fullt.
Tror ni hon ändrar sig? Måste säga det att ni blivit väldigt dåliga på att kommentera hörrni! Är ni kvar???
back for you, chapter 7 - The project
5
Tidigare;
"I know, and I love you for being honest, but you've been really busy minded lately and we're just worried about you, yeah?", jag hann inte mer än nicka förrän Harry kommit ut ifrån vårat lilla kök från en av hytterna under oss. Han slog sig ner bredvid oss samtidigt som han ropade på den blondhåriga irländaren och den brunhåriga Payno.
"We will soon eat this sandwiches, but first we have to cheers!", Harry kastade en varsin ölburk i våra händer och sekunderna senare hade vi händerna i luften med våran dricka i och skålade för fulla muggar.
"Cheers for us, for our team, our fans and everyone who makes us happy!", konstaterade Niall glatt och när vi sedan härmade hans 'skål' så drack vi samtidigt för att därefter hugga in i dom utsökta mackorna som fanns på ett av borden framför oss.
♥ Alexia's Perspektiv ♥
Tisdagsmorgonen kom snabbare än väntat och för första gången på flera veckor kunde jag äntligen vakna upp bredvid min fina Adrian - då han faktiskt fortfarande låg vid min sida. Att vara tillsammans med skolans populäraste, sportigaste och snyggaste kille hade sina nackdelar. Det kom dagar då vi inte ens sågs ensamma då han ofta tillbringade sin fritid med sina vänner. Min tumme gled över den sovande pojkens lena kind och varsamt öppnade han sitt ena öga och avfyrade ett gulligt flin på sina läppar.
"Rise and shine, badboy.", log jag medans jag pussade honom löst på pannan. Han fnös till en aning och flyttade sin vältränade kropp närmare min. En hand som inte tillhörde mig gled upp längs min bara mage och busigt log han mot mig. Jag fnittrade fånigt och pressade därefter mina hungriga morgonläppar mot hans, det gjorde nog ingenting om vi stannade kvar i stannade kvar i sängen ett litet tag till, tänkte jag.
Caroline, även känd som min pojkväns snygga mamma, körde upp på en utav uppfarterna intill skolan och släppte av oss båda med ett leende. Om tio minuter skulle våran första lektion börja så ingen brådska var det att tänka på tiden. Vi tackade för skjutsen innan vi hand i hand gick in mot skolgården där blickar - glada som rädda - vandrade över oss. Ärligt talat kände jag mig inte alls bekväm i situationen men jag visste hur mycket Adrian njöt av ett tillfälle som detta. Var det något han älskade så var det att stå i centrum och få uppmärksamheten från människor runt omkring sig, både på gott och ont. Det vill säga att han absolut inte var älskad av alla, men ingen vågade protestera på hans beteende heller, utan dom knep bara igen. Ibland undrade jag verkligen hur en sån populär och snygg kille, någonsin skulle kunna se något i lilla mig. Den adopterade brunetten som inte gjorde något annat än vara i vägen.
"I have math now, what have you?", frågade han medans han med raska steg gick upp för dom sju trappstegen upp mot den andra ingången till våran skola. Jag tänkte efter och suckade tungt när jag kom på att jag verkligen inte såg fram emot en och en halv timmes engelska som stod på schemat denna morgon.
"English, I guess.", mumlade jag medans jag stannade till. Eftersom jag inte gick i samma klass som Adrian i vanliga fall mer än på vissa lektioner så hade vi inte heller skåp ens nära varandra, tvärtom, våra hemklassrum låg på helt olika våningar, vilket kanske inte alltid uppskattades i vårat fall.
"Well.. Have to go now. See you around you sexy girl!", flinade han medans en smäll på min rumpa fick mig att inse hans uppmärksamhet mot mig, jag nickade medans mina läppar pressades mot hans en sista gång innan vi gick skiljda vägar till klassrummen. Tjejerna som stod på sidan av, de flesta vid sina skåp, var som en magnet. Som om dom nästan var tvugna att stirra efter min pojkvän så fort han vände ryggen. Jag ruskade av mig den hemska, svartsjuka tanken och återgick till mitt även om tanken fanns där att skrika till alla stirrande tjejer att sluta titta. Jag visste mycket väl att jag och Adrian var ett omtalat par då jag egentligen inte alls 'passade in' med honom, men samtidigt så var det ju mig han faktiskt ville ha, vad han sade i alla fall, så jag antog att jag inte skulle oroa mig. Idag var också en tråkig dag, Michelle var sjuk och det var endast långa lektioner. Som plåster på såren så slutade vi i varje fall tidigt denna dag, men det fick inte mig direkt att bli på bättre humör just nu. En skoldag utan min bästis var verkligen värre än det lät.
"Take a seat, my beautiful students."; Mats, våran alltid lika glada engelskalärare var som vanligt på bra humör. Hur pratiga vi än kunde vara på vissa lektioner så behandlade han ändå alla med kärlek och det märktes hur han tyckte om oss och uppskattade vårat arbete som vi lade ner på hans uppgifter. Han var en lärare som alla klasser så gärna ville ha, vi var riktigt glad över att även få honom som mentor till klassen. Ensamt passerade jag dom gröna småborden där de oerhört osköna stolarna stod och väntade på att blo uppvärmda. Irriterad på ingenting som jag var så tog jag platsen längst bak vid fönstret. Platserna runt om i klassrummet fylldes och inom några minuter så var alla platser upptagna. Medans mentor Mats pratade om de kommande veckorna så började jag som vanligt drömma mig bort, inte denna gång på Adrian eller min biologiska familj, utan denna gång faktiskt Zayn. Det var något med honom som var så mystiskt och även om vi inte pratade om så personliga saker så visste jag att vi kunde ha mycket genemsamt, vi liksom klickade. "Alexia?", jag röck till av rädsla när jag hörde mitt eget namn ropas upp. Tjugotals par ögon riktades direkt mot mig och ett roat leende spred sig på Mats läppar.
"What?", frågade jag lite avsiktigt medans jag ryggade tillbaka mig.
"I told your mates here that we're gonna start with our group project today.", konstaterade han. Jag nickade förstående medans jag kollade på den tomma platsen bredvid mig som Michelle alltid brukade sitta på. Jag svalde innan jag tog över ordet.
"Micha isn't here, though. But that's okay, I can be alone for today.", log jag tveksamt och tittade ut bland dom andra stirrande människorna. Min blick möttes med Phelix ett antal gånger och varje gång blev jag så otroligt skamsen att jag lät mig själv titta ner i bänken igen.
"It was just that who was the problem, dear Alexia. I'll choose groupmates this time and I've already done the team.", yttrade han malligt medans han började plocka med sina papper på disken längst fram. Jag suckade och hoppades verkligen att han satt mig med Michelle då jag var väldigt osäker när det kom till nya, främmande människor och grupparbeten. "In this project I want to see that you and your partner have collaborated well and I'll also look after how much time you've got this supplied. It will takes about three weeks to do this and I want it to be pretty good, I'll give you a piece of paper now and then you can read by yourself how you'll do this. When you've read it you can take a look on the whiteboard there I'll write your teamfriend and then it's just get to started.", kommenterade han sedan medans ett ytterligt glatt leende spred sig. Jag suckade tungt och bara tanken av att jobba med detta project i tre veckor fick mig att må illa. Papperna delades ut och mitt humör blev inte precis bättre när jag fick se vad uppgiften var. Vi skulle alltså göra en slags scrapbook där vi skulle, dagligen, skriva och ta en massa foton för att sedan göra det till en slags sammarbetsbok som han sedan skulle ha in. Det hela kändes en aning genomtänkt och en hake borde finnas till detta. Mina tankar verkade inte heller vara ensamlevande då Josef, en annan kille i klassen ställde Mats samma fråga som jag några sekunder innan tänk frågat.
"Why do we have to do this, really? I mean.. Why?", han såg ut som ett stort frågetecken, precis som resten av oss och jag tror inte att ens någon förstod vad som var meningen med denna uppgift.
"Yeah, guys. This is about teamwork, learn to know each other even better and makes new friends. This is a big thing for me and have a big impact of the term grade. Team work is a very important thing in the real worklife and you have to learn you more of it. As I said, I'll give you three weeks and if you can't read.. It have to be at least hundered pages on this book, yes? Now, look at the plate and read your mates!", efter den sista meningen tittade vi alla upp mot tavlan som nu var fylla med namn. Jag hade verkligen sett fram emot att få göra detta tillsammans med Michelle, men när jag sedan fick syn på att hennes namn stod med någon annan så tappade jag hoppet och nervositeten steg inom mig, vem skulle jag då behöva tillbringa dom tre närmaste veckorna med?
Hela jag stannade upp när jag slutligen fann mitt namn på den röriga tavlan. Alexia - Phelix. Åh nej.
Hade jag gjort något fel? vad hade jag gjort för att gud skulle straffa mig med något sånt här. Vi hade blivit tillsagda att sätta oss bredvid våra nyblivna 'bästa vänner' som Mats så fint hade förklarat det och mot min vilja kom Phelix och satte sig bredvid mig. Vi båda var typerna som ville satsa på höga betyg, verkligen. Därför så visste vi båda vad detta skulle handla om. Samarbete och god arbetsmoral. Något som kanske skulle bli en prövning. Vi skulle jobba på egen hand och läsa instruktionerna noga, för tionde gången denna lektion så suckade jag och självklart såg min jobbarkompis det.
"It sucks, huh?", muttrade han medans han fortsatte att instudera dom olika punkterna på papperet. Hans glasögon var på och en luva satt på hans huvud för att dölja sitt fina hår. Jag svalde och nickade. Han höjde ögonbrynen innan han fortsatte. "It stands here that we'll now take the book and write exactly what we feels. We even have to motivate", jag tog papperet ut hans hand och kontrollerade hans konstaterande som bokstavligen talat var sant. Vi skulle börja med att skriva en sida var om hur vi kände precis för stunden, som en slags dagbok, hur pinsamt det än var så skulle det komma ifrån hjärtat. Efter det så stod det en massor av hundratals olika punkter som inte alls behövde komma i ordning.
"Well.. I feel, confused and afraid.", svarade jag ärligt medans jag tog min penna, skrev mitt namn och under skrev jag i punktform hur jag kände. Han tittade nyfiket på mig medans han ryckte på axlarna.
"Why afraid?"
"I don't know. Maybe because I have to deal this with you and I'm insecure if I can handle it after everything I said the other day.", mumlade jag generat och kändes oerhört för det jag gjorde dagen innan. Han fnös till och rättade till sin tröja en aning.
"Everything happens for a reason.", kontrade han. "Let's do this stupid project and never talk after it again, okay?", hans förslag lät ärligt och känslokallt, som om att han verkligen blivit sårad av det jag sagt. Jag svalde hårt innan jag sedan nickade, i rädsla av att han skulle börja skrika på mig om jag sade något annat.
Kommentera gärna med åsikter och konstruktiv kritik, kära ni! Era kommentarer gör mig verkligen glad.
Lära stressa lite med detta inlägg då jag ska gå på bio med några kompisar senare idag och måste fixa lite innan, sååå. Well, hoppas ni gillade kapitlet. :)
back for you, chapter 6 - stranger
6
Tidigare;
"Don't you know me, you mean?", frågade han, ganska chockat men ändå så lät han väldigt lugn, som om han inte ville locka till sig någon uppmärsamhet.
"Should I?", min fråga lät förvånad och lite vilse. Hade jag en anledning till att känna igen denna kille eller? och varför var hans ögon så otroligt vackra? nästan så de påminde mig om något.
"No, or I don't know.", skrattade han lite generat innan han räckte fram sin hand. "I'm Zayn Malik, anyway."
♥ Alexia's Perspektiv ♥
Vänta va? var det möjligen pojkvaskern som befann sig överallt i sociala medierna och även var med i Londons numera kändaste pojkband? Mina ögon blev till golfbollar och det var då polletten föll ner ordentligt. Tjejerna som var som magneter denna morgon förklarade det mesta och även varför han nu försökte att gömma sig så mycket som möjligt. Han verkade även rätt chockad på något sätt över att jag inte visste vem han var tidigare, men när han sade sitt namn sådär så var det en självklarhet, jag satt alltså här, på en bänk, och pratade med självaste Zayn, en kändis.
"Yeah, now I know you.", skrattade jag generat medans jag nästan lite stressat tittade på klockan på min arm, fem minuter kvar, Alexia, andas. "But why do you talk to me, do we know each other or something?", frågade jag sedan, medans jag mötte hans väldigt fina bruna ögon. Han log snett innan han röck på axlarna.
"I saw you this morning and thought you would be nice.", sade han nonchalant medans han lutade sig bakåt. "I usually don't talk to people so often but you seemed like a cool girl, you know.", flinade han medans han drog på sig sina svarta solglasögon igen. Jag himlade med ögonen och nickade förståligt.
"You know I have a boyfriend, huh?", frågade jag medans mina ögonbryn antagligen var på helt olika nivåer just nu, som dom alltid blev när jag blev eftertänksam. Han skrattade ljudlöst och höjde sedan sina egna ögonbryn.
"Oh, you have? good to know, but I'm actually not out after something like that, especially not when I'm thinking of our relation to each other.", direkt efter meningens slut så var det som att hela han stannade upp, som om han sagt något han inte alls borde. Vilket jag också kunde förstå, jag kanske verkade helt ointresserad, men i själva verket hade jag lyssnat och tagit in varenda ord som den väldigt mystiska popstjärnan sagt till mig och när han sade 'Speciellt inte om jag tänker på våran relation' så blev även jag stel, vad hade han kunnat menat med det? Mer hann vi inte säga förrän jag såg hur ett tåg gled in på min bana, för att sedan stanna. Jag kollade en sista gång mot Zayn som nu såg ut att skämmas rejält. Jag klappade honom lite på axeln innan jag ställde mig upp.
"Well, it was strange to meet you Malik.", konstaterade jag samtidigt som jag gick mot en ingång där människor nu gick ut och in ifrån. Han drog upp sin svarta luva över huvudet igen och nickade lågt. "I'll see you around, I hope"
"Yes, I hope so.", log han svagt. Mer hann jag inte säga förrän jag snabbt hoppade på det blåa fordonet och innan jag ens hunnit tänka så åkte vi iväg, men mina tankar om Zayn förblev i mitt huvud. Vem var han egentligen? Hur som helst så var detta garanterat inte sista gången jag träffade honom, på ett eller annat sätt skulle jag reda ut vad det var den mystiska främlingen var ute efter. Svaret kanske var enkelt, kanske ville han bara ha sex? tanken äcklade mig lite men samtidigt så visste man ju aldrig, jag kände inte precis honom.
♥ Zayn's Perspektiv ♥
Hur hade jag kunnat säga något så avslöjande? vad höll jag egentligen på med och vad skulle hon tro om mig? med en lätt suck klev jag ur min vita Range Rover och kunde tyda fyra igenkända krabater några meter ifrån mig, omringad kring flera säkerhetsvakter. Solen sken på himlen och det skulle verkligen bli skönt att få kliva på båten och endast njuta av stunden för en gångs skull.
"Ey, Zayn!", Louis ilande röst tog sig igenom mina vadra trumhinnor och jag hann knappt komma på egna ben förrän Liam, Louis, Niall och Harry stod omringad kring mig. Stora massor var jag i och för sig rätt van med vid det här laget, men när mina fyra bästa vänner stirrade på mig som om jag var en utomjording kändes rätt obehagligt. "Where have you been? We have waiting here at least thirty minutes now, man!", klargjorde den brunhåriga pojken med den gråa mössan, ganska så irriterat. Jag suckade och började gå ut mot bryggan som i sin tur skulle ta oss till båten.
"I was meeting someone. Some fans and an old friend.", konstaterade jag noga samtidigt som jag i mitt huvud bearbetade vad jag skulle säga härnäst.
"Alright, now we all are here anyway so what are we waiting for? let's boarding!", det var Harrys välkända stämma som nästan kunde höras på flera meters avstånd men som tur var så befann vi oss mitt i Londons hamn, som dessutom befann sig på sidan av allting. Vi alla höll instämmande med och började direkt bege oss utåt.
Vädret var verkligen underbart, även om det inte var shortsväder så var det ändå riktigt skönt ute för att kunna befinna sig där. Det var endast maj och jag förstod att denna sol skulle vi ta vara på nu då vi antagligen inte skulle se skymten av den lite senare i våren.
"Tell me, Zayn. Has this 'old friend' something to do with the hot girl on the picture in your room?", frågade Louis nyfiket medans han slog sig ner på madrassen bredvid mig. Harry var inne i båten och fixade tilltugg medans Niall och Liam låg på rygg med hörlurarna i varsitt öra så dom omöjligt kunde höra vad vi sade. Jag kollade snett på en numera mallig Louis som sedan ryckte nonchalant på axlarna. "You can't hide stuff from us and you know it, Harry told us all about the girl.. So say me, is she sexy?", skrattade han roat medans han pickade till mig på armen.
"That girl what only a fan, okay? I have Perrie for gods sake, we're getting married this summer, remember?", utbrast jag, både sårat och nästan lite skärrad. Jag visste att Louis inte menade på det sättet som jag tog det, men det krossade mig inombords att veta att det kanske fanns en chans över att mina vänner tvivlade på mig, att jag gick bakom ryggen på min blivande fru. På ett sätt gjorde jag ju det, och det tog på mina krafter att hålla något sånt personligt inom mig, men samtidigt så ville jag behålla det som en hemlighet ett tag till.
"I know, and I love you for being honest, but you've been really busy minded lately and we're just worried about you, yeah?", jag hann inte mer än nicka förrän Harry kommit ut ifrån vårat lilla kök från en av hytterna under oss. Han slog sig ner bredvid oss samtidigt som han ropade på den blondhåriga irländaren och den brunhåriga Payno.
"We will soon eat this sandwiches, but first we have to cheers!", Harry kastade en varsin ölburk i våra händer och sekunderna senare hade vi händerna i luften med våran dricka i och skålade för fulla muggar.
"Cheers for us, for our team, our fans and everyone who makes us happy!", konstaterade Niall glatt och när vi sedan härmade hans 'skål' så drack vi samtidigt för att därefter hugga in i dom utsökta mackorna som fanns på ett av borden framför oss.
Kapitel 6, nu har dom äntligen träffats. Vad tror ni händer?? :)
Kommentera vettja! ;)
back for you, chapter 5 - not my day
10
Tidigare;
"Yes and tonight we'll just have so much fun!", utbrast Michelle, genast mycket gladare. Inte klagade jag på det heller då en glad bästis var klart mycket bättre än en arg. "Without any boys and fighting, right?", det var nästan mer som ett konstaterande än en fråga och jag visste mycket väl vad hon menade, hon hade tröttnat på att jag på varenda kväll jag umgåtts med henne helt ensam så hade alltid Adrian kommit emellan och startat onödiga bråk då han klarligen endast ville förstöra mina kvällar, men det var slut med det nu.
"Of course. Broes before hoes, or how was it?",skrattade jag och flinade. Det behövdes bara det för att få henne att äntligen le på riktigt igen och jag hoppades verkligen på att kvällen blev lika lyckad som den var planerad.
♥ Alexias Perspektiv ♥
Lördagen passerade lika snabbt som söndagen och plötsligt var det en ny vecka. Som varje morgon så startade dagen med en dusch, sedan käkade jag min frukost i lugnt och ro medans jag såg på TVn. Det var skönt att ha speciella rutiner så man sällan slapp tänka på vad som skulle komma härnäst.
"Did you have a great party, honey?", frågade mamma medans hon satte sig bredvid mig i soffan. Jag ryckte på axlarna samtidigt som jag tänkte tillbaka på min födelsedagsfest. Egentligen hade ingenting varit som det borde den dagen, det var verkligen tack vare Phelix som jag faktiskt haft lite roligt då han varit den enda som erbjudit sig att dansa med mig istället för min vackra, perfekta syster.
"It was okay.", suckade jag bara medans jag fortsatte ha blicken riktad mot den stora skärmen som satt på väggen. "Where are Jade and Finn, by the way?", frågade jag eftertänktsamt då det var ovanligt tyst i huset denne morgon. Mamma skrockade medans hon ryckte på axlarna.
"Probably on their way to school, it's 7.35 AM and don't you get start about twentyfive minutes?", frågade hon sedan, ganska förvånat. Jag hade alltid varit tjejen som hållt tider i skolan och även hemma, eftersom jag visste konsekvenserna om jag inte skötte mig, därför satte jag mig panikslaget upp ur soffan, rättade till håret och nästan sprang ut till köket för att lämna tallriken i diskmaskinen.
"Well, thanks for saying anything, mom. Now I have to make a dush to school.", ropade jag irriterat medans jag stressat skyndade igenom hela huset för att fånga upp grejerna jag tagit hem för helgen men ändå inte jobbat något i. Matte, kemi och bildhäftet packade jag snabbt ner i den lilla handväskan innan jag utan ett ord sprang ut ur huset, vidare till tunnelbanan som bara skulle gå om några minuter, tur vi bodde rätt så nära den.
Precis i tid, till och med lite i förväg stod jag på perrongen för att vänta in mitt tåg som skulle ta mig till skolan som för den delen började om en kvart. Det tog mig endast sju minuter att rusa dit och när jag väl stannade så kunde jag äntligen andas ordentligt. Det var först när jag stod där och såg fånig ut som jag märkte hur småtjejer, och äldre tjejer också för den delen, stod i en stor klunga runt om en stackars kille. Jag rynkade förbryllat pannan och kisade med ögonen för att enklare försöka se vem det var som stod i mitten av den stora ringen. När jag tillslut gett upp hoppet om att syna vem det var så skulle jag just ta klivet att gå dit, dom få meterna som skiljde oss emellan, men just då kom mitt tåg. Det var i den stunden som ett ynka huvud flyttade på sig och även om jag inte såg det tydligt så kunde jag märka hans svarta hår som gömde sig under den upplagda luvan på huvudet. Visst såg han bra ut på håll, men det var ändå rätt så sjukt att en person kunde vara så populär bland tjejer. Medans den okända killen spelades i mitt huvud och tog jag upp mina hörlurar ur min handväska, lät musiken brusa igenom mina öron och lutade mig tillbaka, jag var snart framme.
"And where have you been? I thought you would take the same subway like me?", frågade en förtvivlad blondhårig Michelle när hon krokade sin arm i min. Det hade alltid varit våran grej, mötts upp utanför skolan för att tillsammans gå in, det var liksom en självklarhet för oss.
"Sorry, I missed the right tube so I was taking an another one, who returned ten minutes later.", konstaterade jag medans vi båda gick med raska steg in mot en av de fem ingångar. Vårterminen började närma sig sitt slut och det var endast drygt en månad kvar av sista året på gymnasiet och jag såg verkligen emot till studenten. Jag sneglade mot den stora klockan på väggen rakt ovanför skåpen då jag insåg att den var 8.06, jag var alltså sex minuter försenad och det förklarade även varför det var helt tomt i korridorerna. "Say to Miss. Ahldén that I'll be late, I have to go on the toilet.", konstaterade jag stressat medans jag öppnade mitt skåp där jag möttes av leopardmönstrade väggar och en spegel med sminkborstar i, samt massor med böcker. Vi hade fått en timme på oss att inreda vårat skåp, självklart ville jag göra det så hemtrevligt och prydligt som möjligt. Jag plockade raskt fram mina matteböcker, slängde igen skåpet för att sedan halvrusa till toaletterna. Just när jag skulle till att öppna den ena dörren så slogs den upp mitt på mig och innan jag visste ordet av det så låg jag tillsammans med mina böcker på golvet medans dörren stängdes lika snabbt igen, det var först då jag insåg vem det var som just smällt upp dörren på mig.
"Phelix, Hey.", mumlade jag medans jag tog en hand på min numera röda panna. Nej, detta var definitivt inte min dag. Han drog frustrerat handen genom håret innan han fort befann sig nere på golvet för att hjälpa mig att plocka ihop mina böcker.
"I'm so sorry, Alexia. It was never meant to hurt you and I didn't know you would come up like this.", svarade han stressat medans han erbjöd mig en hjälpande hand upp. Irriterat ställde jag mig upp med hjälp av golvet och slet ur mina egna böcker ur hans händer. "And thank you for protect me this Friday, your boyfriend is very overprotective and..-", han skulle just fortsätta sitt lilla tal om hur dålig Adrian var för mig då jag avbröt honom.
"You danced with me, Phelix, nothing more and we just can't be friends either, you're not my kind of friend and we're all different, you know. Leave me alone before we both get more problem than we already have, okay?", muttrade jag. Min blick mötte hans ledsna och förvånade innan jag sedan låste in mig på toaletten. Att se mig själv i spegeln efter att ha sagt något sådant till en annan människa var hemskt, utanför den vitmålade dörren kunde jag höra hur Phelix, sakta men säkert, lunkade sig iväg ifrån mig. Jag suckade och ruskade på huvudet, hur kunde jag vara sån dålig människa?
Dagen flöt på bra med dom omständigheterna att jag nästan behövde gömma mig ifrån Phelix efter morgondagens händelse, jag skämdes så otroligt mycket och det gjorde ont i mig att veta att jag inte kunde göra något åt det. Han lämnade mig ensam nu och det var precis det jag hade menat med mitt konstaterande denne morgon.
"What have we now?", frågade Michelle som vanligt medans hon hängde under sitt skåp. Jag tittade på klockan och strax därefter på schemat som satt längst in i mitt skåp.
"It's our last lesson who starts about five minutes.", konstaterade jag men kom sedan på mig själv med att inte nämnt det hon syftat efter med hennes fråga. "It's an hour long psychologist education.", mina ögon himlades och ibland önskade jag verkligen att jag valt någon lättare linje än just samhällskunskap, eller åtminstonde så att jag valt en annan inriktning än just psykologi.
"Yeah but look who's coming now. Super hottie on input.", jag tittade förvånat på min bästa kompis vid skåpet bredvid mig, när jag sedan såg att hon hade blicken åt andra hållet så vände jag direkt huvudet dit och såg att ingen mindre än min älskade pojkvän stod där.
"Hello sexy, looking good today.", flinade han medans han tog steget närmare för att ge mig en kyss som jag varsamt besvarade. Han lade en arm över mig för att sedan titta åt Micha's håll. "I know you want me Michelle, but it wouldn't be so fun for my baby, huh?", provocerade Adrian medans han roat slog till hennes arm. Min gulliga bästavän himlade irriterat med ögonen samtidigt som hon lipade åt honom.
"You wish, Laursen.", muttrade hon medans en dödarblick for upp till mig. Jag flinade samtidigt som jag ryckte på axlarna.
"Well, have training now. See you tonight babe, at my place?", den brunhåriga killen med de brunögda ögonen som man nästan dog för, vände sin uppmärksamhet på mig igen innan han släppte taget om min axel. Jag nickade lugnt, drog en aning på smilebanden innan våra läppar pressades i ännu en kyss. "Go to your class now, you've obviously begun now.", yttrade han flirtigt innan han gick förbi oss. Han hade rätt, klockan hade precis slagit prick två, vilket var ett tecken på att våran lektion nu hade börjat. Som tur var låg rummet vi skulle vara i bara några meter bort, därför så tog det bara några sekunder för mig och Blondie att springa till vårat klassrum.
"You're late, girls.", konstaterade våran lärare samtidigt som hon tittade strängt på oss. Jag gav henne en ursäktande blick som verkade rädda den pinsamma situationen då hon endast fortsatte att spekulera om genitiken, vilket fick både mig och Michelle chansen att slå oss ner på dom lediga stolarna som dessvärre inte stod bredvid varandra. Min blick fördes då till personerna bredvid dom lediga platserna, jag såg hur min bästa vän trippade försiktigt och tog vara på en stol medans jag fånigt stod kvar och stirrade mig blind på golvet. "Miss Andersen, please take a seat.", sade nu Elina, som våran lärare hette, med ett tonläge som både lät irriterat och utmattat. Jag gick igenom den lilla ringen som vi klarligen satt i och slog mig ner på den lediga stolen mellan den tysta Elsie och... Phelix? vad gjorde han här, jag hade för mig att vi endast hade matte ihop. Tänkte jag efter så var det inte så mycket jag visste om min egen klass då jag alltid tillägnat min uppmärsksamhet på Micha. Vad jag dock var riktigt glad över var att jag valt en helt annan linje än Jade, därför träffades vi nästan aldrig under skoltid mer än på luncherna ibland. Jag sneglade på Phelix som direkt sänkte ner blicken mot golvet, förnämet och blygt. Precis som han var. Det dröjde inte heller länge förrän jag skämdes sådär innerligt igen, det jag gjorde imorse var riktigt taskigt gjort. Tur att lektionen var slut om 50 minuter..
Den långa timmes lektionen som gick långsammare än vanligt var äntligen över, folk kryllade i korridorerna och det märktes att det var måndag. Alla ville hem så fort som möjligt och jag var definitivt en av dom.
"This was such a great lesson actually.", konstaterade tjejen bredvid mig som skulle föreställa min bästa kompis. Hon slängde lätt över håret över axeln så att det endast var på en sida innan hon log sådär snällt mot mig. "I saw how you and Phelix leered at each other."
"Oh, really? I wouldn't think so, huh.", muttrade jag medans jag envist lade mina armar i kors. Hon bet ihop och sänkte ner munnen ett snäpp, som hon alltid gjorde när hon förstod att jag inte talade sanning.
"If you say so.", utan protester gick vi längs korridorerna och det kändes mer än skönt att dagen äntligen var över. "Me and mum are going to eat some food now, you wanna come with us?", frågade hon sedan glatt medans hon krokade sin arm i min. Jag skakade på huvudet och kände inte riktigt för att umgås med Mrs. Perfect denne dag, jag älskade Michelles mamma - ingen snack om saken. Men ibland kunde hon verkligen bli för mycket, speciellt när hon hela tiden skröt om deras pengar.
"No I have so many things to do home, you know. Maybe next time?", sade jag nästan lite överdramatiskt så att jag var rädd att hon skulle förstå att jag bara spelade. Men enkelt verkade hon förstå och flinade lite. "I'm gonna go to the tube now, see you tomorrow."; jag pussade henne på kinden innan vi sedan gick åt olika håll, hon mot hennes glamorösa vita bil där hennes fåfänga mamma satt och väntade och jag vidare till tunnelbanan där jag skulle ta första bästa tåg hem.
Med hörlurarna i öronen så väntade jag tålmodigt på att skjutsen hem skulle gå, jag kollade på min armklocka som tickade för fullt, ändå så visade visarna att det var tio långa minuter kvar tills min skjuts skulle åka in på perrongen. Jag var så inne i mig själv att jag knappt märkt hur en svartklädd, väldigt mystisk kille kommit och satt sig bredvid mig på den röda bänken. Hastigt tog jag ur en lur för att se om han hade något att säga mig, men när han sedan tog av sig sina svarta solglasögon som inte heller såg så billiga ut så såg jag direkt vem det var, det var killen som denna morgon stått här, bara några meter ifrån denna plats med tiotals tjejer omkring sig. Jag log åt tanken innan jag sedan mötte hans blick igen.
"Sorry but I'll never be like those little girls who are running after you.", flinade jag ironiskt medans jag sedan vände blicken framåt igen. Han fnös till och verkade inte ta åt sig av det jag sade alls.
"Don't you know me, you mean?", frågade han, ganska chockat men ändå så lät han väldigt lugn, som om han inte ville locka till sig någon uppmärsamhet.
"Should I?", min fråga lät förvånad och lite vilse. Hade jag en anledning till att känna igen denna kille eller? och varför var hans ögon så otroligt vackra? nästan så de påminde mig om något.
"No, or I don't know.", skrattade han lite generat innan han räckte fram sin hand. "I'm Zayn Malik, anyway."
Sådär ja! Vad tror ni händer? :) Kommentera gärnaa :D
back for you, chapter 4 - broes before hoes
8
Tidigare;
Jag kunde nästan inte tro mina ögon. Läste jag rätt? kunde detta verkligen vara en bit på vägen till att äntligen hitta henne, tjejen jag letat efter i så många år? jag trodde texten gjorde mig chockad, men det var först nä jag såg bilden som jag visste det.. Det var absolut hon. Hennes mörka hår, dom bruna ögonen och hela ansiktsformen tillhörde min familj och det behövdes bara den bilden för att veta att var Alexia.. Men det bästa av allt var att veta att hon var vid liv och förmodligen mådde bra. Det var sällan jag grät, men nu kunde jag bara inte hålla tillbaka tårarna, efter alla års letande så hade jag äntligen funnit tjejen som kunnat göra mina mörkaste dagar till ljusa. Var det inte konstigt hur jag som så liten ändå kunnat minnas så mycket av henne? det var helt utan tvekan kärlek vid första ögonkastet för min del första gången jag såg Alexia, precis som resten av mina småsyskon.
♥ Zayns Perspektiv ♥
Min tumme gled lätt fram och tillbaka på kortet medans ett leende spred sig på mina läppar. Att det var hon, Alexia, fanns det ingen tvivel om och jag var oerhört tacksam över att detta företag kunnat hjälpt mig under dessa månader. Det hela kändes faktiskt som en lättnad men jag tänkte inte alls på konsekvenserna som förmodligen skulle uppstå, jag menade på det att hon hade sin vardag och jag hade min.
"Who's she? a fan?", jag blev både rädd och chockad över att höra Harrys röst bakom mig, han visste att min ensamtid var viktig för mig och han brukade vanligtvis inte gå in till mig utan att knacka. Jag tappade talförmågan för ett ögonblick innan jag snabbt återhämtade mig och harklade mig eftertänksamt.
"Uhm.. Yeah. She send me a letter, you know.", sade jag bara och ryckte på axlarna. Att ljuga för min bästa vän var betydligt jobbigare än jag trott och jag gillade det verkligen inte. Men samtidigt hade jag inte så mycket till val, jag ville inte utsätta Alexia för faror och jag var inte heller säker på att hon ens skulle vilja gå med på att se mig.
"Oh godness, Zayn. She's hot, just look at her!", konstaterade han lyckligt i samma veva som han slet fotografiet på henne ur mina händer och plötsligt kände jag mig tom. Jag suckade och försökte låta så obrydd som möjligt då jag inte ville att Harry skulle ana oråd. Jag behövde bita ihop hårt för att inte överreagera och bete mig som den överbeskyddande brorsan som jag var med resten av mina systrar. Även om jag visste direkt att det var Alexia på bilden så förstod jag även en hel de andra saker. Hon visste förmodligen inte ens om att hon var adopterad och inte heller om att hennes biologiska bror letade efter henne, dessutom såg hon ut som en självständig tjej som helt enkelt såg ut att klara sig på egen hand. Men det fick mig verkligen att undra.. Hur skulle hon reagera om jag skulle komma fram till henne någon gång, och föreslå en fika? visste hon möjligen vem jag var? många frågor snurrade i mitt huvud och fortfarande hade jag varken berättat för familjen, killarna eller ens Perrie om detta. Detta skulle förbli min hemlighet ett tag till.
"Yeah, she's okay.", muttrade jag medans jag drog till med ett tillgjort leende. Harry gav tillbaka fotot till mig för att istället säga det han kom in för.
"Me and the other are gonna eat some pizza now, I hope you're in?", han log osäkert medans jag tydligt kunde tyda dom små rynkorna som bildats mellan hans ögonbryn. Jag skrockade lätt, lade ner kortet tillsammans med brevet i kuvertet igen och sedan så ställde jag mig upp.
"Of course I'm in. Let's have a great boynight now!", konstatereade jag ärligt medans ett riktigt, äkta leende avfyrades på mina läppar. Harry lade en arm på mina axlar och tillsammans gick vi vidare ut mot Liam, Niall och Louis som stod klädda och klara för en pizzakväll som för det mestadels förmodligen skulle bestå av FIFA-lir och snack om vad vi andra gjort medans våra veckors ledighet.
♥ Alexias Perspektiv ♥
Att vakna upp i en tom säng började jag bli van med vid det här laget. Det var lördagsmorgon och Adrian var tidigt uppe för sin dagliga morgontur i skogen och sedan vidare till fotbollsträningen som låg några kilometer ifrån mitt område. Idag var inte heller vilken dag som helst, det var dagen efter min födelsedag och även dagen då Jade fyllde år. Jag gav efter mig en trött suck innan jag reste mig upp ur sängen för att smyga in på toaletten som låg mitt emot mitt rum. Som jag lovat flera veckor tillbaka så skulle jag hålla mig undan under dagen och natten då hennes närmaste kompisar skulle komma på besök på en enkel tjejkväll. Även om Jade alltid var riktigt jobbig och uppmärksamhetssökande så föreslog hon hemmakvällar med film och god mat hellre än att gå ut för att festa och något sade mig att det var en bra egenskap. Efter mitt toabesök så sprang jag upp till min systers rum för att gratta henne, som jag trott så var hon redan uppe och hade - klockan halv ett på dagen - redan börjat fixa sig.
"Woah, why are you suppose to be pretty like that when it's just you and the girls who'll be here tonight?", retades jag då jag mycket väl visste hur hon hatade kärlek, åtminstone efter hennes senaste pojkvän som varit otrogen mot henne. Hon himlade envist med ögonen och fortsatte att borsta igenom sitt långa, bruna hår. "Congratulations on your day anyway.", muttrade jag medans jag slängde hennes paket på sängen samtidigt som jag oinbjudet lade mig ner själv. Hon tackade vänligt, tog emot paketet och placerade det sedan på sitt sminkbord.
"I know already that it's a Hollister onepiece in the present, I saw it in your room before.", flinade hon medans hon slog sig ner på den stora dubbelsängen som nästan täckte hela hennes rum. Alltid skulle hon vara så tacksam. "But thank you again, Alex. I love you, you know that?", konstaterade hon medans hennes armar sträcktes ut mot mig, lugnt besvarade jag kramen för att sedan resa mig upp.
"Yeah, you too.. I'm gotta go, brunch with Michelle is waiting.", muttrade jag och traskade genast iväg ner mot mig igen för att fixa mig för min egen dag som endast skulle tillbringas med min alldeles egna bästa vän.
-
"Why am I not surprised when I see you eat pancakes here?", skrattade Micha lyckligt medans hon själv tog en tugga på sin sallad. Jag flinade smått medans jag drack ur min smoothie och blickade ner på maten. Pannkakor och jordgubbssmoothie inne på starbucks hade blivit lite som en vana för mig och jag trivdes bra med det.
"Is it something I really love so is it these pancakes!", yttrade jag och högg in på den syltade maten.
"By the way, Is it not your sisters birthday today?", utbrast tjejen framför mig taggat, som om hon förväntade sig fest ikväll igen. Jag suckade och ryckte på axlarna.
"Uhm.. Yeah but I promised to stay away from her party tonight.", mumlade jag och rättade till den svarta mössan som satt tätt på mitt huvud. Hon brast ut i en högljudd suck och himlade drastiskt med ögonen.
"Why? she was on yours?", min bästa vän tittade ilsket mot mig och blev nästan lite röd i ansiktet, sådär som hon ofta blev när hon var arg eller stressad. Att Michelle inte tyckte om Jade var ett faktum, men att hon skulle säga så här till mig hade jag verkligen inte förväntat mig.
"You know how she is, I'm to embarrassing to be seen at her party.", eftersom jag var van med att bli utstött och nästan lite bortglömd i min familj så tog jag det helt lugnt, det var dessutom min systers födelsedag och självklart skulle hon få en ledig kväll ifrån mig då hon oftast måste stå ut med mina små kommentarer i vardagen.
"I hate her. She's so selfish and unfair!", klagade den numera uppjagade kompisen på andra sidan bordet då hon inte riktigt velade släppa ämnet. Jag log brett och lade en försäkrad hand ovanpå hennes.
"I'm fine, okay? I have you in my life and it does everything so much easier.", klargjorde jag ärligt och fortsatte sedan med den utsökta måltiden på min tallrik.
"Yes and tonight we'll just have so much fun!", utbrast Michelle, genast mycket gladare. Inte klagade jag på det heller då en glad bästis var klart mycket bättre än en arg. "Without any boys and fighting, right?", det var nästan mer som ett konstaterande än en fråga och jag visste mycket väl vad hon menade, hon hade tröttnat på att jag på varenda kväll jag umgåtts med henne helt ensam så hade alltid Adrian kommit emellan och startat onödiga bråk då han klarligen endast ville förstöra mina kvällar, men det var slut med det nu.
"Of course. Broes before hoes, or how was it?",skrattade jag och flinade. Det behövdes bara det för att få henne att äntligen le på riktigt igen och jag hoppades verkligen på att kvällen blev lika lyckad som den var planerad.
Sådär ja.. Tyckte det behövde komma en liten sånhär mellandel här då saker och ting inte får gå allt för snabbt! ;)
Information: Nu ska jag tala om för er en sak.. Jag har (hör och häpna) börjat att gymma! Jag tillsammans med en kompis ska göra det nu en tid framöver och det tar tyvärr på mina skrivartimmar framför datorn. Därför så hinner jag inte göra kapitel varannan dag längre men jag ska försöka att hålla mig till dagarna som jag nu säger er.. Måndag, Onsdag och Lördag är dagarna kapitel troligen kommer läggas ut (Om ej skolan kommer emellan) och jag kommer verkligen anstränga mig för att detta ska fungera eftersom jag älskar att skriva och jag älskar bloggen, därför ska jag försöka att hålla dessa dagar. Men nu vet ni var jag är om jag inte längre uppdaterar som jag tidigare gjort! Kramis på er.
Kommentera gärna denna del!
back for you, chapter 3 - the letter
12
Tidigare;
"I love you, you know that, huh?", mumlade jag, fortfarande med mina hungriga läppar mot hans. Han flinade stolt och nickade på huvudet.
"Yeah, I know. Once again, happy birthday you sexy girl.", med en hand i mitt hår och en på rumpan så visste vi båda vad som skulle hända, och efter en kväll som denna behövde jag verkligen all närhet jag kunde få.
♥ Niall´s Perspektiv ♥
Det hade gått flera månader sedan vi alla fem var samlade igen så om jag såg fram emot att träffa alla igen var en självklarhet. Efter att gå ifrån att ses varenda dag till att inte ses på dom två senaste månaderna var både skönt och jobbigt, skönt för att få ägna all sin tid på familj och övriga vänner men även jobbigt för att man saknade rutinerna, skrattet och småbråken jag ständigt delade med mina fyra bandmedlemmar. Jag passerade dom dubbla dörrarna in till studion och hörde direkt väsen och ljud ifrån vårat egna lilla underhållningsrum. Åh vad jag hade saknat detta ställe, här hade det bildats ett och ett annat minne genom åren. Jag ökade stegen en aning och möttes precis vad jag hade förväntat mig. Harry, Louis och Liam satt tillsammans i en soffa och trängdes med varandra samtidigt som FIFA visades på TVskärmen.
"Hey lads.", utbrister jag medans jag väcker alla tre's uppmärksamhet. Det dröjde bara några sekunder innan ett stort kramkalas uppstått och det var inte förräns jag stod där, med tre av mina fyra favoritpersoner bredvid mig i en gruppkram, som jag faktiskt insåg hur mycket jag saknat dessa glädjespridare. Vi skrattade högt och när vi sedan återgick till våra vanliga positioner i sofforna igen så började jag faktiskt titta mig omkring, det var ju faktiskt en person som fattades.
"Where is Malik, by the way?", frågade jag förvirrat medans min blick fortsatte att vandra över rummet. Louis harklade sig och pausade spelet för andra gången.
"It was the 14th May yesterday, he was in his hometown but are suppose to be here in a few minutes now.", berättade han samtidigt som han allvarligt tittade på mig. Mina händer letade sig upp i mitt ansikte och jag kunde inget annat än att känna mig dum. Jag hade inte ens hört av mig till Zayn igår och jag visste hur mycket den dagen betydde för honom och hans familj. En tung suck lämnade munnen och jag bara ryckte på axlarna. Jag hade aldrig ifrågasatt Alexia till Zayn tidigare mer än nördvändigt då det helt klart inte var min ensak, men när någon av oss väl tagit upp samtalet om henne så hade han alltid uppskattat att byta ämne eller helt enkelt bara ignorerat oss - med all respekt. Men efter fyra år ihop så kände vi varandra för väl och man skulle vara dum i huvudet om man inte kunde se hur han döljde något ifrån oss. Ett pip ifrån ytterdörren spred sig och med det så förstod jag att vi allihopa skulle bli fulländade igen.
"Hello boys!", mitt leende försvann inte mindre för att det inte var Zayn som stod i dörröppningen till rummet som vi alla anat, utan snabbt ställde vi oss upp för att hälsa på våran turnéledare och favoritvakt Paul som med ett stort leende höll sina armar öppna. "Look who I found on the airport.", han flyttade sig åt sidan och där stod precis killen vi fruktat efter, Zayn Malik stod på båda benen med ett lika glatt leende som oss andra och såg verkligen taggad ut till att få börja jobba igen.
"Oh god, you're looking good boys!", konstaterade han medans han en efter en kramade om oss.
"It's good to see you, mate.", kontrade Liam medans vi allihopa slog oss ner på de lediga platserna kring vårat lilla bord. Bara av att få se dessa killar igen gjorde mig så galet glad.
"So Zayn, you wanna talk about yesterday?", frågade Harry nyfiket men ändå medlidande. Zayn suckade dystert och vände blicken ner mot den röda mattan på golvet.
"Not really.", konstaterade han tröttsamt. Mer hann vi inte säga förrän Jean, våran koreografi och danstränade tittade in i rummet. Nu var det verkligen dax att träna upp dansstegen en aning!
♥ Zayns Perspektiv ♥
"Good work today, boys. I'll see you tomorrow!", med klappande händer såg Jean stolt på oss medans han började packa ihop sina grejer. Harry och Niall skojbrottades redan på golvet, Liam höll på med sin telefon och Louis stod med en intensiv blick och iakttog mig. I vanliga fall skulle jag inte brytt mig, men något i denna blick sade att det bara var mer än en 'är du okej' blick, detta var mer som ett 'jag vet att du är ledsen, låt mig hjälpa dig'- blick. Jag suckade medans jag tog små steg emot honom för att förbreda mig på vad jag skulle säga till honom, jag var okej. Ändå så kunde jag inte låta bli att tycka synd om dom, dessa killar var mina allra bästa vänner, som mina bröder, vi berättade allt för varandra. Det var till och med så att våra allra djupaste hemligheter delade vi med oss i just detta rummet. Trots det så hade jag en ganska, eller väldigt, stor hemlighet som jag varken delat med mig till någon annan än mig själv. Inte ens Perrie hade fått reda på detta och jag hade inga planer på att berätta för henne om mina små sökningar kring min försvunna syster heller. Än i varje fall.
"Louis, stop look at me like I'm stupid.", flinade jag nonchalant medans jag lade en arm kring hans axlar. Han fnös till och satte sina egna armar i kors.
"I know it is something as let you down and I won't you to get sad, okay?", sade han ärligt medans vi båda stannade upp i våra rörelser. Jag lade även märke till att Niall, Liam och Harry inte heller verkade undra vad vi pratade om då dom helt och hållet var fast i sin egna konversation, som tur var. Jag hade inte direkt någon lust med något slags förhör av flera personer just nu, speciellt inte efter en tung dag som gårdagen då den endast gått åt till att gråta och tänka, tänka på vilken hemsk människa som kunnat göra något som att ta ett oskyldigt litet barn och även på vem som skulle kunna det och frågan var bara.. Var det en ren slump att det hemska hände just på hennes födelsedag eller var det inte alls tänkt så? det var så mycket som befann sig i mitt huvud och jag skulle just till att släppa Louis för att gå mot resten av bandet när Pauls välkända röst ekade i hela replokalen.
"Zayn, come here.", jag tittade mot dörren där han stod med båda händerna i fickorna. Han såg arg ut och jag svalde hårt, hade han kanske fått reda på vad jag hade gjort? jag suckade och gick med nervösa steg mot honom. Han såg inte direkt glad ut men samtidigt så hade jag lärt mig att oavsett om vi hade gjort något eller ej så såg han alltid lika tom ut i ansiktet. "Son, you know I always read the letters who's coming for you before I'm leaving it to you, but.. Here you are.", när vi gått igenom den smala korridoren så vi inte längre var utom synhåll för någon annan så gav han mig det vita kuvertet. "It seems pretty secret actually and I think you might wanna read it by yourself first.", på framsidan stod det med handskriven text att det var ett hemligstämplat kuvert och att ingen annan än Zayn Malik skulle få tillgång till det, jag tackade Paul för hans gest och började genast gå mot mitt alldeles egna kontor där jag ofta gick för ensamtid.
Jag visste att det var fel, kanske till och med olagligt, att göra som jag gjort, men nu fanns ingen återvändo. Att hyra in den där toppdetektiven var absolut ingenting jag ångrade personligen, utan mest att jag gjort något som kanske inte var så bra för bandet om det kom ut, men jag kunde enkelt erkänna att jag var desperat och kanske inte alls så nöjd över hur jag försökt sökt upp min syster, men samtidigt så hade jag inte så mycket annat till val. Jag slet upp det väl igentejpade brevet och började genast att läsa på vad det stod i det A4 papper som befann sig i kuvertet.
~ Mr Malik, I know it sounds weird but I've actually found a girl who may be your sister. Her name is Alexia Andersen and live in London with her mom, dad and two siblings. She was adopted by her parents about the same time as you lost her. How they did and why they adopted her is still a question and it's unfortunately too hard to get more information for that because her parents are pretty strict to not give out their privacy. I hope this information helped you and thank you for trust our company. Her adress to the house is Raspberry Hill 16, London. I'll also send you a pic of her, I most say she really looks like you ~
Jag kunde nästan inte tro mina ögon. Läste jag rätt? kunde detta verkligen vara en bit på vägen till att äntligen hitta henne, tjejen jag letat efter i så många år? jag trodde texten gjorde mig chockad, men det var först nä jag såg bilden som jag visste det.. Det var absolut hon. Hennes mörka hår, dom bruna ögonen och hela ansiktsformen tillhörde min familj och det behövdes bara den bilden för att veta att var Alexia.. Men det bästa av allt var att veta att hon var vid liv och förmodligen mådde bra. Det var sällan jag grät, men nu kunde jag bara inte hålla tillbaka tårarna, efter alla års letande så hade jag äntligen funnit tjejen som kunnat göra mina mörkaste dagar till ljusa. Var det inte konstigt hur jag som så liten ändå kunnat minnas så mycket av henne? det var helt utan tvekan kärlek vid första ögonkastet för min del första gången jag såg Alexia, precis som resten av mina småsyskon.
Hoppas ni förstod delen? Tror ni Zayn kommer att söka upp henne och berätta sanningen eller hur kommer han att göra? ;) Kommentera gärna!
back for you, chapter 2 - he's not one of us
9
Tidigare;
"You're wrong, mom. She IS eighteen today, I know she's alive and I'll still find her.", det var så många känslor som flödade upp samtidigt att jag knappt märkt själv hur jag höjt rösten. Familjen som satt samlade i en stor klunga ryggade tillbaka medans mamma genast började gråta ännu mer. En sak var säker, jag skulle hitta henne - till vilket pris som helst, sedan skulle det inte bli roligt för personen som tagit min syster ifrån oss. Många gånger ifrågasatte jag mig om det verkligen var värt att lägga ner tid på något som kanske inte ens var vid liv längre, men varje gång kom jag fram till att det fortfarande fanns hopp, och hur konstigt det än lät så hade jag en känsla av att hon var närmare mig än jag trodde..
♥ Alexia's Perspektiv ♥
Festen var i full gång och med lite alkohol i kroppen så var även jag på G. Att plågas av sin syster på sin egen födelsedag var något jag helst undvek, därför så gjorde jag det enkelt för mig genom att bara ignorera den bekräftelsesökande tjejen som redan halsat i sig en hel del sprit. Det kändes att kylan började komma ikapp då fler och fler människor börjat bege sig in i huset. Jag suckade och drack en till klunk av min drink. De flesta personerna som befann sig runt omkring mig kände jag knappt och det var bara några enstaka själar som jag faktiskt brukade umgås med på fritiden och dom personerna hade jag knappt sett skymten av ikväll.
"Hey you!", jag stannade upp i rörelsen och sneglade bakåt mot den okända rösten som jag antog ropat efter mig. När jag sedan såg en medellång kille med ljusbrunt snett hår le mot mig så vände jag mig om så jag kunde skåda honom lite bättre, inte var han den snyggaste jag sett precis men han var inte heller ful, faktum var att jag kände igen denna kille väldigt bra till utseendet. "Is it you who is the birthday girl?", frågade han blygt och obekvämt medans han tog några steg närmare mig. Jag ryckte på mina axlar och fortsatte att granska den söta individen framför mig.
"I guess so.", slank det ur mig tillslut medans han småfnös lite. Han höjde upp glaset i hans hand och slog till det med mitt eget helt utan förvarning.
"Then I have to say congratulations and thank you for let me in to your party.", flinade han så stort att hans smilegropar på varsinna kinder syntes. Jag hade aldrig tänkt på det tidigare men denna kille verkade faktiskt väldigt schysst och inte nog med det så var det verkligen något med mig och smilegropar alltså.
"Whatever.", suckade jag nonchalant och bara stod kvar på stället som om jag inte brydde mig alls, men egentligen så var det fel, jag brydde mig. Jag ville lära känna denne pojke bättre, men jag visste även vad han hade för rykte efter sig, det skulle absolut inte vara bra för min del. "You're Phelix, right?", fick jag tillslut ur mig medans jag klunkade det sista ur min plastmugg. Hans flin på läpparna ändrades plötsligt till ett vänligt leende medans hans huvud nickade fram och tillbaka.
"Yeah, we have math and english together.", konstaterade han, som om jag inte visste någonting bara för att jag umgicks med skolans mest omtalade personer. Jag låtsades inte om det och nickade på huvudet jag också.
"I know that. It was nice to see you, Phelix. I think I have to go and find my boyfriend now, you know.", mumlade jag medans jag hastigt vände ryggen åt den enda personen som faktiskt märkt av mig ikväll, om man bortsåg ifrån bartendern då såklart.
"You mean the boy who's dancing with the hot girl over there?", frågade han, nästan lite roat, medans han kom och ställde sig bredvid mig istället. Vi båda tittade åt samma håll och såg samma saker. Precis som han yttrat så var det sant, min superheta pojkvän stod inte bara och dansade med min syster, han dansade även med en okänd brunett som jag aldrig sett tidigare. Jag suckade irriterat och vände mig snabbt om mot Phelix som nästan själv såg arg ut.
"So many bitches.", muttrade han tyst för sig själv, även fast jag ändå råkade tyda på vad han sade. Han skakade på huvudet och sneglade mot mig som redan hade blicken fast på honom. Jag fnös till och ryckte på axlarna. Austin Mahone och Pitbulls sköna låt 'Mmm Yeah' var i full gång i högtalarna och eftersom Phelix ändå inte såg ut att ha något att göra så skulle han väl förmodligen inte ens ha något emot med att dansa med födelsedagsbarnet ett tag.
"Do you want to dance?", frågade jag plötsligt och stirrade på den snelugda pojken med svarta jeans och en enkel t-shirt på sig, han hade inte klätt upp sig och det märktes att han var sig själv helt enkelt, det uppskattas faktiskt och mitt första intryck av honom var oväntat bra, jag hade inte sett honom på detta vis tidigare men han var faktiskt mer än en enkel 'mattenörd'.
"Uhm.. Sure.", sade han osäkert medans vi tillsammans gick in mot vårat rätt så stora hus där vi ifrån utegården kunde se hur folk dansade, drack och bara blev fullare och fullare.
Phelix små danssteg var helt klart över mina förväntningar, han var riktigt duktig på att röra sig till musiken och han verkligen bjöd på sig själv mitt ute på vardagsrumsgolvet som nu blivit till ett dansgolv. Vi skrattade så mycket att jag nästan glömde bort själv att röra på benen, tillslut blev allt bara helt virrigt och innan jag visste ordet av det så snubblade jag på mina egna klackar. Som tur var så blev jag mjukt omhändertagen av den übersnälla killen framför mig som enkelt tog emot mig. Ett fnitter slank ur min mun medans jag så smidigt som möjligt försökte att ta mig upp på egna ben igen. Han skrockade generat innan han fixade till sin tröja som hamnat åt snedden. Vi såg på varandra och just när jag skulla öppna munnen för att tacka så hördes en igenkänd harkling som bara kunde tillhöra en person.
"Do you have a problem, buddy?", den mörka stämman som var fylld med hat tog sig igenom våran lilla bubbla som jag och Phelix bildat. "If not, I'll make sure you have.", nästan skrek min pojkvän ur sig. Jag trodde först inte mina öron, men det var först när han höjde sin knoge som precis skulle träffa Phelix ansikte som jag reagerade på riktigt. Snabbt drog jag undan den numera rädda grabben som just skulle få en knytnäve i ansiktet när jag ställde mig ivägen istället, Adrian hann precis hejda sig för att inte slå till mig rakt på näsan. Ilsket stirrade jag på min pojkvän som skulle vara ett bra föredöme för dom flesta här inne. För tillfället kunde jag inte vara mer besviken.
"Are you out of your mind?", skrek jag rakt ut, utan att ens bry mig ett skvatt av vad människorna runt omkring oss skulle säga. På tal om dom så märkte jag då hur iakttagna vi var då Adrian utan tvekan ställt till med en riktig scen. "Phelix, go home. I don't want you to get hurt because of my damn stupid boyfriend.", mumlade jag. Jag kunde se i ögonvrån hur han endast nickade, men snabbt stirrade jag upp mot min gigantiska kille igen som hade rödögda ögon av all alkohol medans jag sedan skakade på huvudet.
"Okay everyone, the party is over, go home. I think Alex and Adde have some things to clear up.", Jades röst ekade i huset och ärligt talat hade jag nog aldrig varit så glad över att höra hennes röst som nu. Musiken stoppades och utan ett ord så lämnade jag rummet med händerna för ansiktet. Hade han verkligen tänkt att slå en oskyldig pojkvasker som inte varit annat än snäll? faktum var att han var den enda som faktiskt pratat riktigt med mig på hela kvällen och jag kunde inget annat än att känna skuldkänslor redan.
"Wow, this party was fun while it lasted. Lucky for you that my birthday is tomorrow", konstaterade Jade uttråkat medans hon slängde i den sista ölburken i den svarta soppåsen. Jag nickade och fortsatte att dra handen genom mitt svartbruna hår. Denna kvällen slutade inte riktigt som jag velade precis, vart ens Adrian tagit vägen visste jag inte heller, men jag antog väl att han stuckit så långt ifrån mig som han bara kunnat nu, precis som alltid efter ett bråk. "Thank you for the help with clean up here, sis.", mumlade hon både irriterat och medans hon började ställa upp dom små statyerna, som tidigare befunnit sig i en låda på golvet, på hyllorna och fortsatte att svära i sin ensamhet. Kände jag henne rätt så ville hon inte precis avsluta festen klockan halv två på natten, halvt nykter dessutom.
"I'm sorry. Let it be and I'll fix this tomorrow, I promise. Right now I just wanna sleep, okay?", muttrade jag dystert medans jag tvingade mig själv upp för soffan jag suttit i, gav Jade en snabb kram innan jag tassade vidare in till mitt rum som låg bara tre rum ifrån vardagsrummet. Vissa skulle se mig som en outsider då jag var den enda som hade mitt rum på nedervåningen medans mina föräldrar och syskon hade rum uppe, men jag själv var nöjd över mitt lilla krypin bredvid köket, i alla fall när vi precis rustat om det, jag hade absolut ingenting att klaga över. Jag skulle just börja ta av mig klänningen, men när jag kommit halvvägs in i rummet hoppade jag till av rädsla. Ingen mindre än Adrian själv låg där, lika sexig som vanligt och jag behövde verkligen ta djupa andetag för att inte springa dit och hoppa på honom - som jag alltid gjorde annars. Hans rutor på magen syntes allt för väl när himlen fortfarande var ljus och draperierna inte var igendragna, men jag fick bita ihop och inte låta hans kropp och suget på honom hindra mig ifrån att riktigt visa att jag var arg på honom.
"Don't be mad at me, babe.", det lät som att han klarnat upp lite nu och faktiskt ångrade lite vad han ställt till med. Jag suckade och vände mig om så jag stod mitt på golvet och stirrade på honom som låg i endast svarta boxers på sängen med ett leende som man bara inte kunde motstå."He's not one of us and you know it, Alexia. I did it for you and our own sake. I don't wanna lose you because of a mathnerd. Please come here and cuddle.", sade han utmanande medans ett snett flin spred sig på hans fylliga läppar. Till en början var jag skeptisk, skulle jag låta honom sova kvar över natten eller skulle jag slänga ut honom? men när han sedan bet sig svagt i underläppen så var svaret en självklarhet, jag drog snabbt av mig min klänning så jag i inget annat än trosor och behå stod där framför min pojkvän. Han log stolt och satte sig ordentligt upp, jag gick med långa steg dit, slog mig ner i hans öppna armar medans mina läppar pressades mot hans.
"I love you, you know that, huh?", mumlade jag, fortfarande med mina hungriga läppar mot hans. Han flinade stolt och nickade på huvudet.
"Yeah, I know. Once again, happy birthday you sexy girl.", med en hand i mitt hår och en på rumpan så visste vi båda vad som skulle hända, och efter en kväll som denna behövde jag verkligen all närhet jag kunde få.
Kapitel två mina vänner! Vad tycker ni om novellen hittills? I nästa (som jag inte vet kommer!!) får ni läsa mer om killarna!
Lägg även märke till att Jade fyller år dagen efter Alexia, ni kommer få veta saker senare som ni förmodligen kunna pussla ihop lättare då!
Vad säger ni om Alexia och Adrian då, har det drömförhållandet? ;) nä, man vet inte så mycket än men från vad ni vet.. Hur tror ni det kommer sluta?
back for you, chapter 1 - happy birthday
16
♥ Alexia's Perspektiv ♥
Att vädret var så fint som det var kunde jag endast tacka moder natur för. Den var i mitten av maj och solen lyste på himlen som om det vore en sommarkväll i juli. Jag klagade inte över det och inte heller så kunde jag inte undvika att vara lycklig. Poolen var uppvärmd och gästerna skulle anlända om bara några minuter. Mamma och pappa hade jag lyckats övertala att åka iväg under natten och ta min lillebror Finn med sig, något som gick förvånansvärt bra då jag nästan listat ut att dom skulle försöka komma med dumma förklaringar till varför jag inte alls skulle få ha fest på min egna artonårs-dag, men utan protester så lämnade dom över huset till mig och Jade som nästan var mer exalterad än vad jag själv var. Man skulle nog kunna säga att leva tillsammans med Jade Andersen var något man helst undvek, i varje fall när hon var på humöret där hon trodde att hela världen var hennes. Men, men, att lära sig leva med henne var inte heller så svårt egentligen. Man behövde näst intill bara leva till hennes regler och villkor så höll man sig inom vänskapsringen.
"Well done, sis!", jag tittade upp ifrån solstolen jag satt i medans jag mötte min långben till syster. Hennes blåa kjol satt precis under brösten och till överdelen så hade hon en vacker, vit blus. Jag rådde avsky ifrån denna bruden många gånger på en vecka men att säga att hon var ful var som att lära en död hund att gå - det var helt omöjligt. I sina båda händer höll hon ett stadigt grepp om två cider medans hon vänligt räckte över en till mig. "I mean look around. You've really got into this party, haven't you?", Jade slog sig ner bredvid mig i stolen medans vi båda skålade och tog en varsin klunk av alkoholen i våra händer.
"Yeah. It's my 18th birthday, I want it to be special.", konstaterade jag malligt och såg mig omkring. Grillen stod i full gång, redo att användas och lika så grillspätten som min mor ordnat innan resten av familjen lämnade. Innan jag visste ordet av det så plingade det på dörren och signalen om att gästerna var på plats var kommen. Jag reste mig upp ifrån stolen jag satt i, rättade till min vita spetsklänning innan jag snabbt rusate in igenom huset och öppnade ytterdörren. Av ren lycka öppnade jag och möttes av en chock, säkert trettiotals människor stod i en hel klunga mitt framför mina ögon och längst fram stod Adrian, min helt perfekta pojkvän tillsammans med Michelle, min alldeles för underbara bästa vän.
"Happy Birthday, Alexia!", ropade alla i kör medans jubel och konfetti slogs mot mitt ansikte. Jag skrattade åt den virriga situationen medans jag lät dom exalterade människorna passera in till huset. Hade dom inte paket i sina händer så hade dom alkohol och jag nästan kände det på mig hur galen och oförglömd denna kväll skulle bli.
"Babe, now when you're a big girl, you might don't mind to do some dirty things tonight?", min stilrena pojkvän lyfte hastigt upp mig i hans famn så mina fötter genast lämnade golvet. Han placerade sina händer på min rumpa när han hungrigt började massera våra läppar medans våra tungor brottades för fullt.
"Oh you wish, boyfriend.", log jag mot hans läppar och han släppte taget om mig så jag kommit ner på golvet igen. Gästerna var redan i full gång med festandet och det var nästan så att det bara var jag och Adrian kvar ute i hallen. Han flinade snett, höjde ögonbrynen fram och tillbaka innan han tog min hand.
"Come on, tonight we'll get drunk!", konstaterade han under tiden som han nästan drog mig ut mot utegården där redan fullt av folk samlats och om jag inte såg helt fel så hade till och med vissa redan hoppat i poolen. Jag fnös till och följde lydigt med min pojkvän ut till dom andra. Till min besvikelse så hade självklart Jade tagit uppmärksamheten från mig och redan börjat dansa på ett utav de lediga borden, omkring sig hade hon tonvis med killar jag aldrig ens sett tidigare och det gjorde mig riktigt irriterad över att hon faktiskt verkade njuta av att ha tiotals äckliga, stirriga ögon glo på sig. Jag suckade, släppte Adrian och gick genast till våran minibar där det för tillfället stod en inhyrd bartender som gärna såg ut att vilja erbjuda en och en annan drink ikväll. Jag behövde endast snegla bort mot Jade för att se hur även min pojkvän nu stod på bordet och dansade med henne. Bara att se hennes smala, spinkiga kropp mot hans muskulösa fick mig att känna mig väldigt obekväm, jag visste redan att Jade kunde få vilken hon ville och med det menade jag även min Adde, pojken som var lagkapten i fotboll, festade nästan varje helg och kunde få vilken brud han än ville.
"My beautiful bestie, why are you stand her all by yourself?", jag hade helt varit i min egen värld att jag inte ens märkt hur Micha ställt sig bredvid mig med en öl i handen. Jag vaknade ur mina tankar och ryckte på axlarna.
"Jade took the show, as usual. It feels like it's her party and not mine.", suckade jag medans en enkel ryckning lämnade mina axlar. Hur mycket jag än försökte så kände jag mycket väl hur jag aldrig riktigt passade in, jag var inte som dessa människor och det var ju verkligen tack vare Michelle, Adrian och Jade som jag faktiskt blivit synlig. Människor såg mig som tjejen som blivit adopterad av Jade's föräldrar, tjejen som var tillsammans med den populäraste killen på skolan och bästa vän med skolans diva. Kanske lät det inte som världens roligaste rykte att leva upp till, men vad hade jag för val?
♥ Zayns Perspektiv ♥
"And you're sure you don't want me to be with you today?", med handen på handtaget skakade jag på huvudet. Perrie såg till en början lite ledsen ut, men sedan spred sig ett svagt leende på hennes röda läppar. Hon förstod mig och precis som jag så visste hon att denna dag var speciell för mig och min familj.
"I love you, honey. I'll see you later, yeah?", mumlade jag medans jag lutade mig framåt en sista gång för att ge henne en kyss på munnen. Hon nickade medans hon lutade sig mot väggen, som vanligt såg min flickvän helt fantastisk ut och jag skulle ljuga om jag sade att jag kände mig dum över att inte låta henne få vara med att fira min bortgångna systers födelsedag, men samtidigt så var det inte så roligt som det kanske lät. Mamma grät alltid och resten av mina systrar satt helt knäpptysta, jag själv var förmodligen också rätt jobbig att ha och göra med då jag alltid började fundera extra noga över vem som faktiskt skulle kunna vara så idiotisk att ta ett litet barn, eftersom polisen dessutom inte ens kunde hitta henne inom ett år så måste kidnapparen ha varit väldigt bra på att gömma barn, men min stora fråga var.. Levde hon fortfarande? tanken av att hon låg i en mörk gränd någonstans, död, fick mig bara ännu argare och det var väldigt jobbigt att behöva hålla min ilska inom mig, speciellt när det absolut inte fick komma ut till resten av världen om att jag hade en bortrövad familjemedlem, dels för mammas skull men också för hennes egen skull, hon var förmodligen vuxen nu och om hon nu fortfarande var vid livet så hoppades jag innerligt att hon hade ett bra liv, det behövde hon ha. Jag suckade medans jag gick ut genom dörren, gick med tunga steg över det gröna gräset för att sedan sätta mig i min vita Range Rover för att efter det köra hemåt till en, vad jag antog, dyster familj.
Jag behövde bara så lite som kliva in genom dörren då jag blev attakerad av min yngsta, gråtande syster Safaa. Även om hon inte ens var född när Alexia försvann så var det alltid en stor sorg att mista henne, därför drabbade det självklart hela familjen.
"Come on, Zaynie.. Mom and dad are in the livingroom.", viskade hon svagt medans jag sparkade av mig mina svarta kängor. Hand i hand gick vi in mot vårat lilla vardagsrum där hela familjen satt och stirrade på den svartmålade väggen rakt framåt. Ljusen på borden brann för fullt och Doniya & Waliyha kom snabbt emot mig och hastigt lät jag dom falla sig in i mina armar. En suck for ur min mun medans jag med ena handen torkade en tår som fallit ner på mina kinder.
"She would be eighteen today.", mumlade min vackra mamma ifrån soffan där hon satt med alla sorters papper och näsdukar. Jag släppte frustrerat taget om mina två systrar samtidigt som jag skakade på mitt huvud.
"You're wrong, mom. She IS eighteen today, I know she's alive and I'll still find her.", det var så många känslor som flödade upp samtidigt att jag knappt märkt själv hur jag höjt rösten. Familjen som satt samlade i en stor klunga ryggade tillbaka medans mamma genast började gråta ännu mer. En sak var säker, jag skulle hitta henne - till vilket pris som helst, sedan skulle det inte bli roligt för personen som tagit min syster ifrån oss. Många gånger ifrågasatte jag mig om det verkligen var värt att lägga ner tid på något som kanske inte ens var vid liv längre, men varje gång kom jag fram till att det fortfarande fanns hopp, och hur konstigt det än lät så hade jag en känsla av att hon var närmare mig än jag trodde..
Kapitel 1! Både Alexia & Zayns perspektiv, vad tycker ni om det? å vad tror ni om novellen? :) Kommentera fina ni!!
back for you, prolog
21
Zayns Perspektiv år 14 Maj 2000
Idag är det exakt fyra år sedan vi sörjer min lillasysters bortgång. Död vill jag inte påstå att hon är, för det är hon ju inte heller. Men efter fyra år sedan av gråt, sena nätter och bråk med socialen samt polisen så är hoppet som bortblåst. Den 14 Maj varje år tänker vi extra mycket på henne, det var den dagen hon, Alexia, försvann och lämnade ett tomt hål i våra hjärtan efter sig. Hon må ha varit liten, endast fyra månader när incidenten hände, men fyra månader räckte för att jag skulle fästa mig vid henne, min lillasyster. Denna dagen är inte heller bara dagen hon försvann, utan dagen hennes födelsedag också firades. Jag var endast tre ynka år när Alexia fördes bort, men minnet sitter fortfarande kvar. Den svarthåriga tjejen med de så väldigt bruna ögonen. Jag minns hur Mamma alltid berättade hur lika vi var varandra. Nu - fyra år senare kunde jag förstå. Tack vare allting som uppstått så växte jag upp fort, fortare än jag egentligen behövde, men som en sjuåring ville jag ju inget hellre än att växa upp, kunna hitta min syster och ta hand om henne som om hon vore min egen dotter.
Alla nätter jag sett mina föräldrar gråtit är en obeskrivlig känsla, jag vet, precis som mina andra syskon, att dom är förtvivlade. Hur hade en annan människa ens mage till att ta någon annans barn, inne på en affär? hur kan det ens vara möjligt? jag är rädd själv. Det kunde lika gärna ha varit mig. Jag kommer ihåg dagen så hemsk, mamma grät och grät. Människorna runt omkring oss samlades i en stor klunga bredvid oss och undrade vad som hade hänt. Jag som då var på mina tre vintrar förstod inget bättre än att vara tyst och studera dom alla olika damerna som stod vid oss, gubbar var det också förstås. Jag skrattade under tillfället, det var först när vi satt där på polisstationen och pappa kom inspringande genom dörren som jag insåg vad allvarlig hela situationen var, och nu.. Nu var min lillasyster borta, antagligen föralltid och aldrig skulle jag få tag i henne.
Utredningen gav polisen upp efter ungefär två år, vilket gjorde min familj så upprörd att socialen blev inblandad. Jag har hållt mig undan, men tankarna for i mitt huvud hela tiden. Det enda jag hoppas på är att hon lever och mår bra, det måste hon. Just när vi fick beskedet att letandet var nerlagt och att vi skulle få en summa pengar istället så höll min mamma på att svimma. Mina sju fulla år har inte precis varit dom bästa åren, men ett citat som jag läste i min bok som jag fått av mamma igår - efter regn kommer solsken.
Det var då jag bestämde mig, när jag växer upp till en fullvuxen man så ska jag ta saken i mina egna händer, jag ska leta upp Alexia, ta med henne hem till oss där hon hör hemma och ge henne all den kärlek hon behöver, om jag som så ska behöva offra mitt eget liv på vägen.
~~~~~~~~
Vem är då denna flicka som med bara leendet kunde få människor på fall? Alexia Andersen är 18 år gammal och gör allt för att passa in i mängden. På dagarna går hon på Collage i London medans på helgerna ägnar hon tid åt fester, pojkvännen och kompisarna. Hennes hår är mörkbrunt och har mörka ögon. I hennes familj så är det Alexia själv, modern och fadern Juliette och Mark som tillsammans även har två andra barn. Jade Andersen som var lika gammal som Alexia och var även tjejen som fick den mesta uppmärksamheten. Hon var snygg, brunett och lång. Sedan har vi Finn, hennes enda och yngsta broder som är hela 16 år. Han och Alexia är egentligen dom enda som kom överens i familjen då dom båda blev utstötta och väldigt bortglömda i familjen.
Alexia vågar aldrig erkänna hur hon känner, hur ensam hon egentligen känner sig vissa dagar. Hon är ytterst tacksam över att familjen Andersen ens valt att tagit hand om henne då hennes biologiska familj övergivit henne som liten. Hon får dagligen ändå höra att hon ska vara glad över att hon har en familj som tar hand om henne över huvud taget, något denna tjej verkligen tagit åt sig av. Numera vågar hon aldrig stå upp för sig själv och självklart är det även Alexia som får sota för det i slutänden i alla fall då syster Jade alltid ska vara bäst och skylla allt på sin syster som självklart får skulden. Vad ingen dock vet är hennes kärlek för att måla, hon målar dessutom riktigt bra och har absolut talangen för att rita.
Förutom familjen så har Alexia en bästa vän vid namn Michelle. Hon har blondt hår och är nästan raka motsatsen ifrån vad Alexia själv är. Michelle, eller Micha som hon även kallar sig själv för - är en riktig shoppahollic, hon älskar allt som har med smink och kläder att göra och hennes sinne för mode kan verkligen gå över styr ibland. Hennes attityd är något man inte ska leka med och hon gillar verkligen att starta stora scener bland folk. Det är nog tack vare sin bästa vän som Alex faktiskt har snygga kläder och den avslappnade stilen hon faktiskt har.
Inte nog med att hon har en bästis som alltid finns där hon har även en pojkvän vid namn Adrian som även är lagkapten för fotbollslaget på skolan. Han är kaxig, het och väldigt intressant, det är så dom flesta tjejerna beskriver honom i alla fall. Efter flera veckors försök så fick Micha äntligen Alex och Adrian att prata med varandra och dom klickade nästan direkt. Dom blev snabbt tillsammans men bara efter några veckor bevisade Adrian för Alexia att han inte alls är killen hon trott från början, vad som dock får henne att stanna kvar hos honom är hans charm, braá rykte och faktiskt - hans snälla personlighet som ibland kan komma fram.
Men vad händer egentligen när en kille med två stora säkerhetsvakter kommer fram och börjar prata med henne och dessutom är med i Englands, kanske världens, just nu största popband. Hon hade aldrig brytt sig om One Direction förr, men varför tyckte hon att denna kille påminde henne så mycket om sig själv?
Följ med i denna novell där hemligheter, förtroende, bråk och fullt med kärlek är inblandat.
Prologen mina vänner. Vad tror ni? jag gör en rätt så vågad sak när jag publicerar detta för jag var ytterst osäker till om jag skulle våga dela med mig av denna till er då jag haft väldigt mycket fantasi med när jag skrivit det. Dock hoppas jag att ni gillar det och stannar kvar!
Skrivit i flera tidigare inlägg att kärlek mellan killarna och Alexia inte skulle tillkomma. Men vem vet? kanske någon liten romans uppstår här och var eftersom att i en novell så kan allt hända ;) kommer inte avslöja allt för mycket nu, haha!