Det hade gått flera månader sedan vi alla fem var samlade igen så om jag såg fram emot att träffa alla igen var en självklarhet. Efter att gå ifrån att ses varenda dag till att inte ses på dom två senaste månaderna var både skönt och jobbigt, skönt för att få ägna all sin tid på familj och övriga vänner men även jobbigt för att man saknade rutinerna, skrattet och småbråken jag ständigt delade med mina fyra bandmedlemmar. Jag passerade dom dubbla dörrarna in till studion och hörde direkt väsen och ljud ifrån vårat egna lilla underhållningsrum. Åh vad jag hade saknat detta ställe, här hade det bildats ett och ett annat minne genom åren. Jag ökade stegen en aning och möttes precis vad jag hade förväntat mig. Harry, Louis och Liam satt tillsammans i en soffa och trängdes med varandra samtidigt som FIFA visades på TVskärmen.

"Hey lads.", utbrister jag medans jag väcker alla tre's uppmärksamhet. Det dröjde bara några sekunder innan ett stort kramkalas uppstått och det var inte förräns jag stod där, med tre av mina fyra favoritpersoner bredvid mig i en gruppkram, som jag faktiskt insåg hur mycket jag saknat dessa glädjespridare. Vi skrattade högt och när vi sedan återgick till våra vanliga positioner i sofforna igen så började jag faktiskt titta mig omkring, det var ju faktiskt en person som fattades. 

"Where is Malik, by the way?", frågade jag förvirrat medans min blick fortsatte att vandra över rummet. Louis harklade sig och pausade spelet för andra gången. 

"It was the 14th May yesterday, he was in his hometown but are suppose to be here in a few minutes now.", berättade han samtidigt som han allvarligt tittade på mig. Mina händer letade sig upp i mitt ansikte och jag kunde inget annat än att känna mig dum. Jag hade inte ens hört av mig till Zayn igår och jag visste hur mycket den dagen betydde för honom och hans familj. En tung suck lämnade munnen och jag bara ryckte på axlarna. Jag hade aldrig ifrågasatt Alexia till Zayn tidigare mer än nördvändigt då det helt klart inte var min ensak, men när någon av oss väl tagit upp samtalet om henne så hade han alltid uppskattat att byta ämne eller helt enkelt bara ignorerat oss - med all respekt. Men efter fyra år ihop så kände vi varandra för väl och man skulle vara dum i huvudet om man inte kunde se hur han döljde något ifrån oss. Ett pip ifrån ytterdörren spred sig och med det så förstod jag att vi allihopa skulle bli fulländade igen. 

"Hello boys!", mitt leende försvann inte mindre för att det inte var Zayn som stod i dörröppningen till rummet som vi alla anat, utan snabbt ställde vi oss upp för att hälsa på våran turnéledare och favoritvakt Paul som med ett stort leende höll sina armar öppna. "Look who I found on the airport.", han flyttade sig åt sidan och där stod precis killen vi fruktat efter, Zayn Malik stod på båda benen med ett lika glatt leende som oss andra och såg verkligen taggad ut till att få börja jobba igen. 

"Oh god, you're looking good boys!", konstaterade han medans han en efter en kramade om oss. 

"It's good to see you, mate.", kontrade Liam medans vi allihopa slog oss ner på de lediga platserna kring vårat lilla bord. Bara av att få se dessa killar igen gjorde mig så galet glad. 

"So Zayn, you wanna talk about yesterday?", frågade Harry nyfiket men ändå medlidande. Zayn suckade dystert och vände blicken ner mot den röda mattan på golvet. 

"Not really.", konstaterade han tröttsamt. Mer hann vi inte säga förrän Jean, våran koreografi och danstränade tittade in i rummet. Nu var det verkligen dax att träna upp dansstegen en aning! 

 

"Good work today, boys. I'll see you tomorrow!", med klappande händer såg Jean stolt på oss medans han började packa ihop sina grejer. Harry och Niall skojbrottades redan på golvet, Liam höll på med sin telefon och Louis stod med en intensiv blick och iakttog mig. I vanliga fall skulle jag inte brytt mig, men något i denna blick sade att det bara var mer än en 'är du okej' blick, detta var mer som ett 'jag vet att du är ledsen, låt mig hjälpa dig'- blick. Jag suckade medans jag tog små steg emot honom för att förbreda mig på vad jag skulle säga till honom, jag var okej. Ändå så kunde jag inte låta bli att tycka synd om dom, dessa killar var mina allra bästa vänner, som mina bröder, vi berättade allt för varandra. Det var till och med så att våra allra djupaste hemligheter delade vi med oss i just detta rummet. Trots det så hade jag en ganska, eller väldigt, stor hemlighet som jag varken delat med mig till någon annan än mig själv. Inte ens Perrie hade fått reda på detta och jag hade inga planer på att berätta för henne om mina små sökningar kring min försvunna syster heller. Än i varje fall.

"Louis, stop look at me like I'm stupid.", flinade jag nonchalant medans jag lade en arm kring hans axlar. Han fnös till och satte sina egna armar i kors.

"I know it is something as let you down and I won't you to get sad, okay?", sade han ärligt medans vi båda stannade upp i våra rörelser. Jag lade även märke till att Niall, Liam och Harry inte heller verkade undra vad vi pratade om då dom helt och hållet var fast i sin egna konversation, som tur var. Jag hade inte direkt någon lust med något slags förhör av flera personer just nu, speciellt inte efter en tung dag som gårdagen då den endast gått åt till att gråta och tänka, tänka på vilken hemsk människa som kunnat göra något som att ta ett oskyldigt litet barn och även på vem som skulle kunna det och frågan var bara.. Var det en ren slump att det hemska hände just på hennes födelsedag eller var det inte alls tänkt så? det var så mycket som befann sig i mitt huvud och jag skulle just till att släppa Louis för att gå mot resten av bandet när Pauls välkända röst ekade i hela replokalen. 

"Zayn, come here.", jag tittade mot dörren där han stod med båda händerna i fickorna. Han såg arg ut och jag svalde hårt, hade han kanske fått reda på vad jag hade gjort? jag suckade och gick med nervösa steg mot honom. Han såg inte direkt glad ut men samtidigt så hade jag lärt mig att oavsett om vi hade gjort något eller ej så såg han alltid lika tom ut i ansiktet. "Son, you know I always read the letters who's coming for you before I'm leaving it to you, but.. Here you are.", när vi gått igenom den smala korridoren så vi inte längre var utom synhåll för någon annan så gav han mig det vita kuvertet. "It seems pretty secret actually and I think you might wanna read it by yourself first.", på framsidan stod det med handskriven text att det var ett hemligstämplat kuvert och att ingen annan än Zayn Malik skulle få tillgång till det, jag tackade Paul för hans gest och började genast gå mot mitt alldeles egna kontor där jag ofta gick för ensamtid. 

 

Jag visste att det var fel, kanske till och med olagligt, att göra som jag gjort, men nu fanns ingen återvändo. Att hyra in den där toppdetektiven var absolut ingenting jag ångrade personligen, utan mest att jag gjort något som kanske inte var så bra för bandet om det kom ut, men jag kunde enkelt erkänna att jag var desperat och kanske inte alls så nöjd över hur jag försökt sökt upp min syster, men samtidigt så hade jag inte så mycket annat till val. Jag slet upp det väl igentejpade brevet och började genast att läsa på vad det stod i det A4 papper som befann sig i kuvertet.