Jag skulle just till att tacka ja till det trevliga erbjudandet då jag kom på mig själv, jag hade ju - precis som med Phelix - sagt rakt ut till Zayn att vi inte kunde umgås längre, något som bara gjorde situationen pinsammare än det redan var när jag tänkte på det. Min blick gick från Phelix till Louis fast lika snabbt tillbaka till den förstnämnda som i sin tur såg oberörd ut. Hans halvt breda leende gjorde att hans synliga smilegropar visades på hans kinder och med det så förstod jag att om jag inte svarade snart så skulle han göra det. Jag harkade mig samtidigt som jag drog en frustrerad han genom mitt bruna hår som jag låtit varit naturligt rakt idag. Den stående brunetten som jag aldrig ens pratat med tidigare, stampade otåligt med fötterna på golvet och jag märkte hur han brände sin blick mot min arbetskamrat som då ryggade tillbaka en aning.

"Uhm.. I'm sure we can pause our schoolwork for a while, what do you say, Alexia?", frågade Phelix och sneglade ner på våra böcker som vi för den delen inte hade öppnat. Jag suckade och ryckte på axlarna.

"Fine.", sade jag enkelt medans mina händer åkte upp i luften i en irriterad gest. Ett svagt lyckorus hördes ifrån Louis sida som även redan börjat tagit tag i våran bricka så att han enkelt och smidigt kunde leda oss till bordet där han och de andra satt. Bakom den väldigt spralliga One Direction medlemmen gick jag och Phelix tystlåtna bakifrån och för varje steg vi tog och ju närmare vi kom bordet där dom ätande grabbarna satt så påminde han mig om att allt skulle gå bra och innerst inne tvivlade jag inte på det heller.

Vi rundade läskdisken, passerade ett par tomma bord innan vi sedan fick syn på dom pratglada killarna omringat kring ett bord till för flera. Blygt granskade jag dom fem galna - något som skulle föreställa män - noggrant och min blick stannade på Zayn som i tystnad åt sin hamburgare. Louis satte sig tillbaka på sin plats och vinkade artigt dit oss till att slå oss ner. Med små steg trippade jag nästan på tå dit, slog mig ner på den lediga platsen bredvid den andra brunhåriga killen med nästan lite mer skäggstubb än var Louis hade, det var inte Harry jag satt bredvid, för Harry satt snällt på sidan av bordet på andra sidan om denne man bredvid mig, den blondhåriga killen som också stått bredvid Zayn tidigare idag satt snett emot mig och bredvid honom satt Zayn, vilket resulterade till att jag och han var tvugna att vistas ansikte mot ansikte endast genom att titta upp. Bredvid den svarthåriga killen så satt Louis & bredvid mig slog sig Phelix nervöst ner. Dock höll dessa killar igång konversationer rätt bra och dom verkade verkligen aldrig vara tyst. Då och då kunde även den blyga skolnörden också släppa ur ett och ett annat skämt. Det var nästan bara jag som satt tyst, något som inte var så trevligt kanske men att stå i centrum hade aldrig varit min grej, det var skillnad i skolan där jag hade Adrian och Michelle som gjorde mig till den jag var, men utan dom var det som att jag bara var en på miljonen, ganska så ensam och värdelös.

"Oh, by the way. We haven't been presented before, I'm Liam!", sade killen bredvid mig som förövrigt doftade väldigt gott. Generat tog jag tag i hans framhävda hand och skakade om den sakta.

"Nice to meet you, I'm Alexia.", log jag så säkert jag kunde och tittade mitt över bordet där jag mötte Zayns intensiva blick på mig, det var något med honom jag kände igen mig i bara genom att titta på honom och den där blicken gjorde mig trygg, konstigt nog.

"Hey, Phelix.. You're pretty cool, why don't you hang out with us sometime?", frågade Louis genast och tittade ärligt på min kompis bredvid mig. Ärligt talat så gjorde det mig varm om hjärtat att han faktiskt sade så till Phelix då han - såvitt som jag visste - inte hade så många andra vänner, något han förtjänade. Niall, som jag fått reda på att den blonda irländaren hette, kommenterade genast att det inte alls var något som helst problem och att dom alla fem fått en bra uppfattning om oss båda som personer, vilket verkade göra både mig och min gruppkompis glad då våra leenden brast upp och en pinsam rosa nyans sattes på mina kinder, igen. 

"I wouldn't mind that.", svarade Phelix glatt efter att druckit en klunk av sin cola. Min fråga till dessa One Direction killarna var bara, hur kunde dom vara så jordnära och trevliga? dom var kända, kunde umgås med vilka de ville men ändå verkade dom föredra oss 'vanliga' människor, var det så dom var eller var detta någon slags lek för dem? jag försökte att förtränga tanken och ha det trevlig med sällskapet istället men frågan vägrade nästan att försvinna.

"I have to ask, which of you guys have a girlfriend?", frågade jag nyfiket medans jag kollade på dom alla fem runt omkring mig. Zayn hade till en början varit stel, precis som jag, men efter ett tag så hade han slappnat av och till och med pratat med mig under tiden grabbarna talat med varandra tvärs över bordet, och jag ville gärna säga förlåt för senast, men som vanligt så tänkte jag så mycket men ord vägrade att komma fram. Louis var snabb med att ropa ut ett enkelt 'jag', Liam räckte upp handen och Zayn visade malligt upp sin ring på sitt finger. Niall och Harry skakade på huvuderna vilket gjorde att jag förstod att dom var singlar. Just när jag skulle till att öppna munnen för att säga något om Zayns ring så avbröts jag förvånat över att höra Phelix ljuva stämma.

"You are engaged?", som om han tagit orden ifrån min mun. Glatt nickade han bekräftat på huvudet samtidigt som Louis bredvid honom lade armen kring hans axlar och nickade instämmande.

"This little cheesy will be married this summer.", skrattade han och flinade retsamt mot oss. Det behövdes bara denna halvtimme som gått för att få en uppfattning om dessa killars personligheter. Louis hade helt klart den roliga rollen och som aldrig var tyst, Niall hängde gärna på Louis skämt medans Harry tillsammans med Liam var mer dom som skakade på huvudet men samtidigt hade en egen slags humor, Zayn däremot var mer mystisk och fundersam av sig och man märkte att han inte alls ville vara som dom andra vid detta tillfället, som om han ville bevisa att han var gammal nog att uppföra sig och nästan skydda något, eller någon.

"Oh shit.", ängsligt tittade Liam ner i sin telefon och med storögda ögon stirrade han upp på oss andra. "Paul texted me and are pretty angry right now. Maybe we should have told him where we went.", mumlade han sedan och knappade in något kort till svar. Hastigt reste sig alla fem utom jag och Phelix upp & innan jag visste ordet av det så stod dom omkring bordet med sina jackor.

"It surprises me that we haven't been detected yet, it must be recordtime.", skrattade Harry medans han drog upp dragkedjan på sin läderjacka. Jag sneglade upp mot Zayn som tog tag i sina svarta solglasögon efter att dragit på sig sin svarta skinnjacka han hade tidigare vi sågs också. Louis lämnade en lapp med sitt nummer till Phelix och ett stressigt hej då ifrån deras sida nämndes och de lämnade restaurangen med tystnad. Endast kassörskan och kockens småprat hördes ifrån köket samt det gamla paret som såg ut att äta middag några bort ifrån oss, efter det så var det endast jag och min engelskavän som befann sig inne på en av dom sötaste matställerna jag någonsin varit in på. Skulle jag vara ärlig så var jag glad över att vi kommit och satt oss vid dom, inte nog med att dom var roliga & snälla, jag kunde efter dessa fyrtio minuter tillsammans nästan kalla oss som vänner nu.

 

"Okay, enough with the fun, let's study.", konstaterade Phelix och sköt undan våran bricka där både tomma glas och tallrikar stod. Instämmande nickade jag på huvudet och plockade fram böckerna ur min handväska. Våran scrapbook var pyntat med små klistermärken vi fått till denna uppgift och på omslaget stod det handskrivet med fet text Phelix and Alexia något som både var enkelt och personligt, det var ju trots allt oss boken handlade om. "What's on the schedule?", frågade han när han tagit fram en penna och ett sudd. Jag suckade och kom att tänka på punkten jag tidigare läst, varför bara inte få den överstökad liksom?

"I was wondering if you would mind to write down a deep secret about yourself like no one else know about you?", frågade jag stingsligt och pekade på punkten jag menade. Han suckade, tittade ner i bordet och skakade på huvudet. 

"If it stays between you, me, the book and our teacher so sure.", mumlade han tröttsamt. Jag märkte direkt att något var fel och plötsligt så vad den lilla, lilla glöden inom mig inte så säker på denna punkt längre, kanske var det för känsligt? men och andra sidan, den behövdes ju göra förr eller senare.

"We don't have to do this.", konstaterade jag ärligt, i hopp om att skippa den svaga pinsamma tystnaden som uppstått. Han skakade på huvudet ännu en gång för en tillåtelse att vi kunde gå vidare. "I can start if you want to", erbjöd jag samtidigt som min hjärna arbetade klyftigt med något jag kunde dela med mig av, något som inte var för personligt men inte heller något som många redan visste. Phelix bara tittade på mig som om jag liknade ett ufo, vilket jag troligen också gjorde. Jag hummade ett bra tag innan jag kom på en bra information jag gärna delade med mig av. "I really love to art and should I be honest I'm pretty good at it too", log jag malligt medan jag tittar på killen mitt emot mig som såg ut som ett rakt sträck genom hela ansiktet - ingen min. Han nickade och ryckte på axlarna. 

"I thought you would tell me something someone didn't know about you but if it's that hard I'll tell you a secret no one else know about me.', han harklade sig, tog ett djupt andetag innan han fortsatte. "This last four years have been tragically horrible for me. I did lost the person I loved with all my heart and to know I'll never see her again hurts the most.", hans röst lät känslokall och hård, som om han inte riktigt ville visa hur sårad han egentligen var, som att han byggt upp en mur inom sig som han inte lät någon annan komma innanför. Han fortsatte utan kontroll medan hans blick var riktat bort mot ingången till restaurangen. "This woman was my mother. The only person who actually loved me, who appreciated me for who I was, the only girl in my world plainly. When she died, I was so sad and hurt that I just wanted to die, you know. I wanted to die with her, but then I realized the only thing she wanted me to do and that was to live my life and take care of it, trying to be happy. My dad really doesn't care about me and are often out for business so most of the time I am living by myself in my apartment.", mållöst satt jag på min stol och inspekterade min kompis mitt emot mig med spända käkar, han verkade mest arg på något. Det fanns mycket jag ville fråga och veta mer av, men jag ville inte riskera att göra något sådant mot en person som faktiskt öppnat sig mer till mig än min egen pojkvän gjorde och konstigt nog så gillade jag att höra Phelix historia, på något sätt så fick jag en annan bild av honom. 

"I'm so sorry, man. I don't know what to say.", mumlade jag med tårarna i ögonen och gråten i halsen. Som jag räknade med så ruskade han endast på huvudet och försökte mest skratta bort det hela, men hela skrattet blev bara obehagligt och påtvingat när jag visste hur han led av detta. "This made me pretty sad and I really want to be by your side when you needs me."

"That's the thing, I don't want to. That is why people don't know about me and my family because I don't want people care about me just because of that, did really people care they would do it even if they didn't know about my mom. You know what? No one really cares anyway, not even you so stop saying that. You wouldn't care if it wasn't because of this, would you?", hans röst lät sårad och ledsen. Flera tårar bildades i mina ögon och skuldkänslorna över det jag sade till han i början av veckan flödade över mig, hur kunde jag vara en sån idiot? Det fanns ingenting jag kunde göra för att hans mamma skulle komma tillbaka & de gjorde mig förkrossad inuti. 

"Right..", mumlade jag fjolligt och torkade försiktigt bort tårarna som runnit ner från mina kinder. Innerst inne brydde jag mig om honom redan första dagen vi setts på min fest, från och med den dagen hade denne kille betytt något för mig, men utan att fått det bevisat. Nu var det ingen skillnad, jag var fortfarande tillsammans med Adrian och det var ett under att han inte reagerat på att jag tillbringade tid med Phelix ännu. Killen mitt emot mig började genast skriva i boken samtidigt som han då och då sköt undan det ljusbruna håret ifrån ansiktet. Jag harklade mig plötsligt, fick hans uppmärksamhet och tvingade mig själv att berätta saken jag aldrig någonsin berättat för någon, men kunde Phelix öppna sig så kunde jag det också...