Min blick varade länge på Zayns blålila knoge som han ilsket slagit i väggen. Förutom att jag var helt förvirrad så tyckte jag även jättesynd om honom, Zayn. Utan att ha viljat erkänna det för mig själv så hade jag faktiskt insett hur lika vi båda var varandra, inte bara till utseendet utan på hela sättet att leva. Först hade jag trott att han var min själsfrände, men nu när jag visste hur det låg till så kändes det bara skumt att säga så. Han var min bror, min riktiga bror som delade samma kött och blod som mig. Det hela kändes lite läskigt men jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag blev glad över nyheten. Att det var Zayn av alla människor hade jag aldrig ens kunnat ana i mina vildaste drömmar, men tydligen så var det möjligt. Dom vackra flickorna på bilderna i Zayn's vardagsrum var alltså mina systrar och att dessutom veta att jag var saknad av dom kändes mer än bra. Vad som dock skrämde mig var min nuvarande familj, var jag verkligen så trygg som jag alltid trott och vem hade ens mage att ta någon annans barn - och för vilken anledning? jag var rädd och förvirrad men framförallt orolig. Vad skulle hända nu? jag var arton, myndig, jag hade rätten till att göra vad jag ville med mitt liv så vem sade att jag skulle bo hemma? 

"I was going to tell you about this, but I was waiting for the perfect moment, you know. Tonight wasn't really that day.", skrockade den skärrade killen framför mig som tröttsamt tittade upp på mig. "When you called me and cried I couldn't help to be worried. Even though you were unknowing about the whole thing you've always meant the world to me, I have never gave up on you.", han lät ärlig i rösten och när han tog ett steg närmare mig så övervägde jag att stanna kvar på stället och inte backa undan. Det var ju precis vid denne människa som jag faktiskt hade en trygg punkt. Hela Zayn spred kärlek, glädje och trygghet ifrån sig bara genom att vara där, vilket betydde så mycket för mig. 

"In my entire life I've been thinking of my biological family and why they just left me, now I've the answers and I'm very happy that you told me this, Zayn. It means a lot and now I'm just relieved, mostly.", suckade jag och hasade mig ner mot den lediga väggen jag stod lutad mot. Min så kallade nyblivna bror följde mitt exempel och en lugn tystnad spred sig över hallen mellan sov, bad och gästrummet. Tankarna spekulerade i mitt huvud och min mesta oro var Finn. Han var personen som jag verkligen såg som en riktig vän i familjen och jag älskade honom, jag hade växt upp med honom vid min sida dagligen och tillsammans kunde vi gå mot rött. För tillfället så var Adrian och Jade något som fick komma åt sidan ett tag, trots att det var dom som var anledningen till att jag befann mig här för första början.

"Since the guy Adrian is clearly a dork, let's talk about the boy I met at the restaurant. He seem to be nice.", han tittade på mig med ett leende samtidigt som jag inte kunde hjälpa att det även smittade av sig på mig.

"Phelix, yeah. He's a really good friend of mine, or he was, or whatever.. Adrian told me to stay away from him so I did. Now we came into a big essay together.", förklarade jag medans Zayn, med höjda ögonbryn, verkade ta in allt jag sade. Jag märkte hur han faktiskt blev lite besviken på mig när jag sade att jag faktiskt gjort som jag blivit tillsagd men han gjorde sitt bästa att inte visa det. 

"I think it's important with friendship and I shouldn't tell you some advice yet but just think about how he is taking the situation. Be careful, okay? don't let anyone decide over you, not even me.", log han och hoppade ett steg närmare mig med rumpan samtidigt som hans högerarm lade sig över min axel. Mitt huvud lutade sig mot hans nacke och det var först då som jag insåg hur gott han luktade, min bror. Utan att styra över det så kände jag mina tårar tränga sig fram i mina ögon för säkert femte gången denna kväll. Denna gång var det inte över Adrian jag grät, inte heller för att jag var arg, utan det var klara lyckotårar som flödade ur mina ögon. Jag hade väntat på att denna dagen skulle komma i hela mitt artonåriga liv.

-

 

"Alexia!", en knuffning fick mig att rycka till och därmed var jag vaken. Yrvaket tittade jag mig omkring i det ljusa rummet samtidigt som jag lade märke till att jag hade annorlunda kläder på mig. En tröja med ett snyggt tryck på befann sig över min överkropp och till underdel hade jag ett par lagomt stora mjukisbyxor som inte kunde tillhöra Zayn, så jag antog att det kanske var Perrie's, hur han nu fått henne att gå med på att en fritt främmande främling lånade hennes byxor bara sådär. Jag nickade till svar och mötte en killes intensiva blick på mig. Hans hår var i ett stort kaluffs på huvudet och en svag stubbning syntes på hans käkar. "I'm leaving for work in about half an hour, if you want you can follow me there, otherwise I will take you home.", bara att höra ordet hem fick mig att må illa, det betydde att jag skulle behöva se min vidriga satmara till syster och min kidnappare till mamma, jag fnös till av tanken och harklade mig svagt.

"Actually you can give me a ride to my best friend, Michelle, if you don't mind?", frågade jag och gnuggade mina ögon så jag utan suddigheter kunde kolla mig runt, jag var helt klart inte på en soffa utan jag antog att jag befann mig i ett gästrum, utan någon som helst aning om hur jag ens kommit in hit. 

"Of course, let's eat some breakfast first", log han och sträckte ut sin hand. Glatt tog jag emot den och som ett litet barn på julafton lämnade jag sängen samtidigt som en dörr öppnades och stängdes, både jag och Zayn tittade oroligt på varandra och tillsammans gick vi mot hallen där ljudet kom ifrån. Killen bredvid mig, som dessutom endast hade en t-shirt på sig, såg framåt med spända käkar och min blick var på han hela tiden. Det var först när ett leende avfyrades på hans läppar som jag vågade titta rakt fram och såg då hur en blond, ganska kort men väldigt vacker tjej stod med en resväska i handen, innanför dörren och höll upp sina armar. 

"Surprise, Zaynie.", log hon och Zayn var inte långsam med att springa till henne för att lyfta upp hennes smala lilla kropp. Medans hon var i kramen så log hon ett sött leende mot mig, något som gjorde mig nervös då hon förmodligen skulle tro något annat om mig. Medans min bror berättade hur mycket han saknat henne och hon lika så, så stod jag generat på sidan av och såg på det hela. Det fick även mig att tänka på Adrian, oj vad jag saknade hans kramar. En harkling hördes från tjejens sida som jag tagit för givet varit den omtalade Perrie, och dom släppte taget om varandra. 

"Perrie I haven't told you something I would have told you a long time ago, but this is my sister.", mållöst tittade den prinsessaktiga tjejen på mig med sina stora, perfekta ögon. Hennes huvud vreds till Zayn och sedan tillbaka till mig.

"You are Alexia?", frågade hon chockat medans hennes hand sträcktes ut. Min blick kastades över Zayn som log prövande mot mig. Nervöst tog jag hennes hand och skakade den försiktigt. "Oh my god, you are exactly lookalike one of Zayns other sisters!", utbrast hon glatt medans hon förde sina händer samman i en belåten klapp. Jag dömde sällan folk ensam, men denna tjej verkade vara en godhjärtad person med ett stabilt och trovärdigt förhållande med Zayn då tilliten sågs vara stor.

"We were just going to eat some breakfast. For how long are you staying at home?", undrade den enda mannen i huset för tillfället. Perrie utbytte blick med mig en sista gång innan hon ställde sig bredvid sin pojkvän.

"I'm leaving tomorrow.", hon lät ledsen i rösten och Zayns leende som tidigare varit där försvann genast. Min enda tanke när jag såg på detta par var bara en sak: Styrka. Dom båda verkade jobba hårt och var mitt uppe i sin karriär båda två, det kändes nästan som att dessa två var oslagbara, något jag också hoppades på. 

"I will give it a try to be home as soon as possible, okay?", sade han med en aning nedstämd ton i rösten. Perrie nickade besviket och hade säkert hoppats på en heldag tillsammans med sin blivnade man. Jag svalde hårt och kom att tänka på att så här nära som Zayn och Perrie stod varandra, hade jag och Adrian aldrig varit, någonsin.

Efter frukosten sade jag hej då till den blondhåriga sångeskarn en sista gång innan jag lämnade huset med min klänning i handen. Hennes mjukisbyxor hade jag fått behållit och lika så Zayns t-shirt. Denna natt hade sannerligen varit händelsefull, både på gott och ont. 

 

Jag sade hejdå till Zayn och tackade för allt innan jag klev ur bilen påväg in till Michelles hus. Med ett leende stängde jag dörren och beskyddat stannade han utanför huset för att se om jag kom välbehållen in, även om jag bara känt honom som min bror i några timmar så betydde det mycket för mig och att han dessutom var min storebror gjorde saken bättre, jag hade alltid önskat mig det. Med sega steg klev jag upp för den breda trätrappan och plingade på dörren. Fotstegen innifrån hördes och jag möttes av en morgontrött Mrs. Wilden som storögd tittade på mig. 

"Alex? oh my god.. We have been so worried about you, honey!", sade hon förtvivlat medans hon tog in mig innanför dörren och låste den innifrån, som om hon trodde att jag skulle försvinna vilken sekund som helst. Som sagt, Michelle's mamma var underbart snäll och generös, utan tvekan, hon var som min extramamma, men jobbig var hon allt. "Michie is upstairs and I think she's sleeping, but I know she would be happy if you showed up anyway.", skrockade hon lättat medans hon kramade om mig snabbt. Med tanke på Michelle's humör på morgonen, som var värre än mitt eget till och med, så tog jag försiktiga steg upp och passerade den stora hallen på övervåningen och utan en enda knackning så drog jag upp dörren där min bästa vän satt med hörlurarna i öronen samtidigt som hon verkade läsa en bok.. En bok?! 

"Are you reading a book, huh?", frågade jag förvånat och tänkte på alla gånger vi hatat på lärarna då vi varit tvugna att ha massa olika läsprojekt i skolan. Hon reste sig upp direkt och slängde sig i min famn.

"Where have you been all night? Adrian called me and said that you two have to talk, why haven't you answered me? what's wrong?", hon lät orolig medans hennes armar fortfarande var omvirade omkring mig.

"He didn't tell you?", fundersamt backade jag bakåt med hela kroppen och såg på min kompis som hade blåa ringar under ögonen, det synts att hon inte hade sovit så mycket alls. 

"Tell me what?", oron i hennes ögon och röst var oslagbar, en försvarslös tår föll oskyldigt ner på min kind och det var som att allt jag inatt hållit inom mig framför Zayn bara ville ut nu. Jag och Michelle hade verkligen så mycket att prata om idag..

 

"I do not understand, had he sex with the slutty slut bitch or not?", Micha tittade äcklat på mig medans hon rynkade frustrerat på näsan. Nu hade jag berättat från början, från när jag bestämt mig att gå på den dumma festen till imorse när jag fick träffa Perrie. Hennes reaktion till att Zayn var min bror var för henne stort och förmodligen chockerande, precis som det var för mig. Men eftersom ingen av oss var något av en fangirl av One Direction så gick det inte överstyr. 

"No, he didn't. Or acutally I don't know.", svarade jag och kom att tänka på att jag faktiskt bara dragit därifrån utan att veta hur det hela slutade mellan dom, helt ärligt ville jag inte veta heller. "I'm not sure if I ever can forvige him for this. He was lying to me, not only about to have sex with my sister but he said he was going out with his team and instead he was partying? I don't understand him.", mumlade jag förkrossat och torkade tårarna ännu en gång, det var löjligt hur mycket en person kunde såra en annan människa så pass mycket.

"However you do, I'll always be by your side, yeah?", Michelles kropp vaggades fram och tillbaka vilket ledde til latt även jag följde med då jag halvt hängde över hennes vänstra axel. 

"Yes, I love you.", svarade jag lågmält och stängde mina ögon för ett tag och plötsligt var i drömmarnas värld.

---

En lite konstig men längre del, har lite småplaner över vad som ska hända men något megadrama vet jag inte riktigt... Kommer hon gå tillbaka till Adrian eller inte? å hur blir det med Zayn? tyckte inte Perrie skulle bli sur över att han hittat sin syster eller något sådant, så för er som hoppades på det säger jag förlåt till! haha