Lördagen passerade lika snabbt som söndagen och plötsligt var det en ny vecka. Som varje morgon så startade dagen med en dusch, sedan käkade jag min frukost i lugnt och ro medans jag såg på TVn. Det var skönt att ha speciella rutiner så man sällan slapp tänka på vad som skulle komma härnäst. 

"Did you have a great party, honey?", frågade mamma medans hon satte sig bredvid mig i soffan. Jag ryckte på axlarna samtidigt som jag tänkte tillbaka på min födelsedagsfest. Egentligen hade ingenting varit som det borde den dagen, det var verkligen tack vare Phelix som jag faktiskt haft lite roligt då han varit den enda som erbjudit sig att dansa med mig istället för min vackra, perfekta syster. 

"It was okay.", suckade jag bara medans jag fortsatte ha blicken riktad mot den stora skärmen som satt på väggen. "Where are Jade and Finn, by the way?", frågade jag eftertänktsamt då det var ovanligt tyst i huset denne morgon. Mamma skrockade medans hon ryckte på axlarna. 

"Probably on their way to school, it's 7.35 AM and don't you get start about twentyfive minutes?", frågade hon sedan, ganska förvånat. Jag hade alltid varit tjejen som hållt tider i skolan och även hemma, eftersom jag visste konsekvenserna om jag inte skötte mig, därför satte jag mig panikslaget upp ur soffan, rättade till håret och nästan sprang ut till köket för att lämna tallriken i diskmaskinen. 

"Well, thanks for saying anything, mom. Now I have to make a dush to school.", ropade jag irriterat medans jag stressat skyndade igenom hela huset för att fånga upp grejerna jag tagit hem för helgen men ändå inte jobbat något i. Matte, kemi och bildhäftet packade jag snabbt ner i den lilla handväskan innan jag utan ett ord sprang ut ur huset, vidare till tunnelbanan som bara skulle gå om några minuter, tur vi bodde rätt så nära den. 

Precis i tid, till och med lite i förväg stod jag på perrongen för att vänta in mitt tåg som skulle ta mig till skolan som för den delen började om en kvart. Det tog mig endast sju minuter att rusa dit och när jag väl stannade så kunde jag äntligen andas ordentligt. Det var först när jag stod där och såg fånig ut som jag märkte hur småtjejer, och äldre tjejer också för den delen, stod i en stor klunga runt om en stackars kille. Jag rynkade förbryllat pannan och kisade med ögonen för att enklare försöka se vem det var som stod i mitten av den stora ringen. När jag tillslut gett upp hoppet om att syna vem det var så skulle jag just ta klivet att gå dit, dom få meterna som skiljde oss emellan, men just då kom mitt tåg. Det var i den stunden som ett ynka huvud flyttade på sig och även om jag inte såg det tydligt så kunde jag märka hans svarta hår som gömde sig under den upplagda luvan på huvudet. Visst såg han bra ut på håll, men det var ändå rätt så sjukt att en person kunde vara så populär bland tjejer. Medans den okända killen spelades i mitt huvud och tog jag upp mina hörlurar ur min handväska, lät musiken brusa igenom mina öron och lutade mig tillbaka, jag var snart framme. 

 

"And where have you been? I thought you would take the same subway like me?", frågade en förtvivlad blondhårig Michelle när hon krokade sin arm i min. Det hade alltid varit våran grej, mötts upp utanför skolan för att tillsammans gå in, det var liksom en självklarhet för oss. 

"Sorry, I missed the right tube so I was taking an another one, who returned ten minutes later.", konstaterade jag medans vi båda gick med raska steg in mot en av de fem ingångar. Vårterminen började närma sig sitt slut och det var endast drygt en månad kvar av sista året på gymnasiet och jag såg verkligen emot till studenten. Jag sneglade mot den stora klockan på väggen rakt ovanför skåpen då jag insåg att den var 8.06, jag var alltså sex minuter försenad och det förklarade även varför det var helt tomt i korridorerna. "Say to Miss. Ahldén that I'll be late, I have to go on the toilet.", konstaterade jag stressat medans jag öppnade mitt skåp där jag möttes av leopardmönstrade väggar och en spegel med sminkborstar i, samt massor med böcker. Vi hade fått en timme på oss att inreda vårat skåp, självklart ville jag göra det så hemtrevligt och prydligt som möjligt. Jag plockade raskt fram mina matteböcker, slängde igen skåpet för att sedan halvrusa till toaletterna. Just när jag skulle till att öppna den ena dörren så slogs den upp mitt på mig och innan jag visste ordet av det så låg jag tillsammans med mina böcker på golvet medans dörren stängdes lika snabbt igen, det var först då jag insåg vem det var som just smällt upp dörren på mig. 

"Phelix, Hey.", mumlade jag medans jag tog en hand på min numera röda panna. Nej, detta var definitivt inte min dag. Han drog frustrerat handen genom håret innan han fort befann sig nere på golvet för att hjälpa mig att plocka ihop mina böcker. 

"I'm so sorry, Alexia. It was never meant to hurt you and I didn't know you would come up like this.", svarade han stressat medans han erbjöd mig en hjälpande hand upp. Irriterat ställde jag mig upp med hjälp av golvet och slet ur mina egna böcker ur hans händer. "And thank you for protect me this Friday, your boyfriend is very overprotective and..-", han skulle just fortsätta sitt lilla tal om hur dålig Adrian var för mig då jag avbröt honom. 

"You danced with me, Phelix, nothing more and we just can't be friends either, you're not my kind of friend and we're all different, you know. Leave me alone before we both get more problem than we already have, okay?", muttrade jag. Min blick mötte hans ledsna och förvånade innan jag sedan låste in mig på toaletten. Att se mig själv i spegeln efter att ha sagt något sådant till en annan människa var hemskt, utanför den vitmålade dörren kunde jag höra hur Phelix, sakta men säkert, lunkade sig iväg ifrån mig. Jag suckade och ruskade på huvudet, hur kunde jag vara sån dålig människa?

 

Dagen flöt på bra med dom omständigheterna att jag nästan behövde gömma mig ifrån Phelix efter morgondagens händelse, jag skämdes så otroligt mycket och det gjorde ont i mig att veta att jag inte kunde göra något åt det. Han lämnade mig ensam nu och det var precis det jag hade menat med mitt konstaterande denne morgon. 

"What have we now?", frågade Michelle som vanligt medans hon hängde under sitt skåp. Jag tittade på klockan och strax därefter på schemat som satt längst in i mitt skåp. 

"It's our last lesson who starts about five minutes.", konstaterade jag men kom sedan på mig själv med att inte nämnt det hon syftat efter med hennes fråga. "It's an hour long psychologist education.", mina ögon himlades och ibland önskade jag verkligen att jag valt någon lättare linje än just samhällskunskap, eller åtminstonde så att jag valt en annan inriktning än just psykologi. 

"Yeah but look who's coming now. Super hottie on input.", jag tittade förvånat på min bästa kompis vid skåpet bredvid mig, när jag sedan såg att hon hade blicken åt andra hållet så vände jag direkt huvudet dit och såg att ingen mindre än min älskade pojkvän stod där. 

"Hello sexy, looking good today.", flinade han medans han tog steget närmare för att ge mig en kyss som jag varsamt besvarade. Han lade en arm över mig för att sedan titta åt Micha's håll. "I know you want me Michelle, but it wouldn't be so fun for my baby, huh?", provocerade Adrian medans han roat slog till hennes arm. Min gulliga bästavän himlade irriterat med ögonen samtidigt som hon lipade åt honom.

"You wish, Laursen.", muttrade hon medans en dödarblick for upp till mig. Jag flinade samtidigt som jag ryckte på axlarna. 

"Well, have training now. See you tonight babe, at my place?", den brunhåriga killen med de brunögda ögonen som man nästan dog för, vände sin uppmärksamhet på mig igen innan han släppte taget om min axel. Jag nickade lugnt, drog en aning på smilebanden innan våra läppar pressades i ännu en kyss. "Go to your class now, you've obviously begun now.", yttrade han flirtigt innan han gick förbi oss. Han hade rätt, klockan hade precis slagit prick två, vilket var ett tecken på att våran lektion nu hade börjat. Som tur var låg rummet vi skulle vara i bara några meter bort, därför så tog det bara några sekunder för mig och Blondie att springa till vårat klassrum.

"You're late, girls.", konstaterade våran lärare samtidigt som hon tittade strängt på oss. Jag gav henne en ursäktande blick som verkade rädda den pinsamma situationen då hon endast fortsatte att spekulera om genitiken, vilket fick både mig och Michelle chansen att slå oss ner på dom lediga stolarna som dessvärre inte stod bredvid varandra. Min blick fördes då till personerna bredvid dom lediga platserna, jag såg hur min bästa vän trippade försiktigt och tog vara på en stol medans jag fånigt stod kvar och stirrade mig blind på golvet. "Miss Andersen, please take a seat.", sade nu Elina, som våran lärare hette, med ett tonläge som både lät irriterat och utmattat. Jag gick igenom den lilla ringen som vi klarligen satt i och slog mig ner på den lediga stolen mellan den tysta Elsie och... Phelix? vad gjorde han här, jag hade för mig att vi endast hade matte ihop. Tänkte jag efter så var det inte så mycket jag visste om min egen klass då jag alltid tillägnat min uppmärsksamhet på Micha. Vad jag dock var riktigt glad över var att jag valt en helt annan linje än Jade, därför träffades vi nästan aldrig under skoltid mer än på luncherna ibland. Jag sneglade på Phelix som direkt sänkte ner blicken mot golvet, förnämet och blygt. Precis som han var. Det dröjde inte heller länge förrän jag skämdes sådär innerligt igen, det jag gjorde imorse var riktigt taskigt gjort. Tur att lektionen var slut om 50 minuter.. 

 

Den långa timmes lektionen som gick långsammare än vanligt var äntligen över, folk kryllade i korridorerna och det märktes att det var måndag. Alla ville hem så fort som möjligt och jag var definitivt en av dom. 

"This was such a great lesson actually.", konstaterade tjejen bredvid mig som skulle föreställa min bästa kompis. Hon slängde lätt över håret över axeln så att det endast var på en sida innan hon log sådär snällt mot mig. "I saw how you and Phelix leered at each other."

"Oh, really? I wouldn't think so, huh.", muttrade jag medans jag envist lade mina armar i kors. Hon bet ihop och sänkte ner munnen ett snäpp, som hon alltid gjorde när hon förstod att jag inte talade sanning. 

"If you say so.", utan protester gick vi längs korridorerna och det kändes mer än skönt att dagen äntligen var över. "Me and mum are going to eat some food now, you wanna come with us?", frågade hon sedan glatt medans hon krokade sin arm i min. Jag skakade på huvudet och kände inte riktigt för att umgås med Mrs. Perfect denne dag, jag älskade Michelles mamma - ingen snack om saken. Men ibland kunde hon verkligen bli för mycket, speciellt när hon hela tiden skröt om deras pengar. 

"No I have so many things to do home, you know. Maybe next time?", sade jag nästan lite överdramatiskt så att jag var rädd att hon skulle förstå att jag bara spelade. Men enkelt verkade hon förstå och flinade lite. "I'm gonna go to the tube now, see you tomorrow."; jag pussade henne på kinden innan vi sedan gick åt olika håll, hon mot hennes glamorösa vita bil där hennes fåfänga mamma satt och väntade och jag vidare till tunnelbanan där jag skulle ta första bästa tåg hem. 

 

Med hörlurarna i öronen så väntade jag tålmodigt på att skjutsen hem skulle gå, jag kollade på min armklocka som tickade för fullt, ändå så visade visarna att det var tio långa minuter kvar tills min skjuts skulle åka in på perrongen. Jag var så inne i mig själv att jag knappt märkt hur en svartklädd, väldigt mystisk kille kommit och satt sig bredvid mig på den röda bänken. Hastigt tog jag ur en lur för att se om han hade något att säga mig, men när han sedan tog av sig sina svarta solglasögon som inte heller såg så billiga ut så såg jag direkt vem det var, det var killen som denna morgon stått här, bara några meter ifrån denna plats med tiotals tjejer omkring sig. Jag log åt tanken innan jag sedan mötte hans blick igen. 

"Sorry but I'll never be like those little girls who are running after you.", flinade jag ironiskt medans jag sedan vände blicken framåt igen. Han fnös till och verkade inte ta åt sig av det jag sade alls. 

"Don't you know me, you mean?", frågade han, ganska chockat men ändå så lät han väldigt lugn, som om han inte ville locka till sig någon uppmärsamhet. 

"Should I?", min fråga lät förvånad och lite vilse. Hade jag en anledning till att känna igen denna kille eller? och varför var hans ögon så otroligt vackra? nästan så de påminde mig om något. 

"No, or I don't know.", skrattade han lite generat innan han räckte fram sin hand. "I'm Zayn Malik, anyway."

---

Sådär ja! Vad tror ni händer? :) Kommentera gärnaa :D