back for you, chapter 15 - the pictures

Tidigare;

"I'm not okay.", stammade jag fram och började konstigt nog att skaka, om det var på grund av kylan eller att jag faktiskt nästan slappnade av lite i hans famn visste jag inte, kanske båda. Vad jag bara inte förstod var hur min pojkvän ens kunde göra något sådant mot mig, med min syster? 

"I can see that, sweetie. Let me take you home to my place and there we can talk, okay?", föreslog han och utan att tveka så nickade jag på huvudet. Det enda jag tänkte på just nu var värme, Adrian, Jade, värme och Adrian igen. Jag var förkrossad.

---

 ♥ Zayns Perspektiv ♥ 

Redan när jag såg Alexias namn på displayen så förstod jag att något var fel och jag behövde bara svara för att få det bekräftat. En ljus, snyftande röst gjorde att jag nästan flög i mig skorna för att plocka upp min gråtande lillasyster som befann sig utomhus i den mörka natten. Blåsten gjorde det svårt för mig att höra vad hon sade men efter hennes upprepningar så lyckades jag tillslut att uppfatta hennes ord och lyckligtvis så befann hon sig på samma ände av London.

Efter en stunds letande efter henne så kunde jag efter ett tag se en svart skugga på andra sidan parken som jag tog för givet var hon, och precis så var det. En förkrossad tjej slängde sig i mina armar och plötsligt hamnade vi hemma i mitt hus, sittande i min och Perrie's skinnsoffa med en kopp te i handen. Konversationen mellan oss var dock inte den bästa då varje gång vi försökt att hålla den uppe så hade det mest känts påtvingat och jobbigt, vilket resulterade till att det återigen blev en tystnad som lade sig över rummet. Trots att jag inte alls kände henne så särskillt bra så hade jag saknat henne i för många år för att inte bry mig om henne, hon var ju trots allt min syster. Just när jag skulle till att öppna munnen och fråga för säkert sjunde gången utan att överdriva vad som hade kunnat göra henne så ledsen, så avbröt hon min plan och tog då upp samtalet på egen hand. 

"Where is your girlfriend?", frågade hon nyfiket medans hon tittade upp mot väggen som soffan var lutad mot och började instudera bilderna som fanns på den. Både på mig och Perrie men också på oss tillsammans med våra familjer. Hon vandrade med blicken över fotona och för varje gång hon passerade ett så log hon, bilden på mig och mina andra systrar var inget undantag. 

"She's on tour with her band.", sade jag bara enkelt och började själv att granska bilderna Alexia så väl var inne i. "This are my three sisters.", konstaterade jag sedan med ett leende pekandes mot en bild på mig tillsammans med mina tre systrar. Bara tanken på Safaa's klingande skratt eller Doniya & Waliyha's irriterande kommentarer gjorde mig faktiskt lite tillbakadragen och skamsen, här stod jag med en syster min familj för länge sedan tappat hoppet om, bara några centimeter ifrån mig och jag hade inte berättat något för mina anhöriga, hur skulle de reagera när jag berättade?

"They are beautiful.", yttrade Alexia medans hon drog fingret över Doniya's pudrade kinder. Jag vet inte, men något sade mig att det jobbades för fullt i hennes hjärna för tillfället. Om inte så kanske hon kände igen sig lite själv i henne då hon och min äldre syster var väldigt lika varandra till utseendet om jag fick säga det själv.

"Yeah, sometimes.", flinade jag och ryckte på axlarna. På första gången under hela tiden såg jag hur ett enkelt leende smög sig fram bakom hennes bittra läppar och strax därefter kom även en låg fnysning. 

"You do know about your real family anyway", muttrade hon sedan. För ett ögonblick stelnade jag till och nästan frös till is, men så fort jag mötte hennes bruna ögon som var så lika mina egna så kunde jag inte låta bli att slappna av. Jag öppnade munnen utan någon som helst vetskap om vad jag skulle säga, men hon avbröt mig igenom en suck. "I do have a sister but right now I'm really upset with her.", mina ögon spärrades upp och nyfiket tittade jag på den festklädda bruden bredvid mig. "Today I realized that my boyfriend is a fool and so are my sister who cheated with him against me.", ärligt talat blev jag både ledsen, chockad och arg när hon berättade vad som hänt. Kunde det verkligen vara rimligt att ens 'syster' var otrogen med ens pojkvän? vem gjorde ens något sånt. Äckligt lät det i varje fall.

"I'm so sorry, Alexia. That boy isn't worth you, you have my word.", sade jag lugnt medans min arm lade sig över min syster som fortfarande inte verkade ha någon aning.

"Can I borrow your mobile charger? my phone is kinda dead.", sade hon och låtsades nästan ignorera min mening, som om hon inte ville prata om det mer och visst för mig, ville hon inte så var det hennes val. 

"Sure, it's in my bedroom in the room besides this.", sade jag glatt och visade med min lediga arm vart mitt sovrum låg. Hon tackade, reste sig upp och log ett tacksamt leende mot mig innan hon lämnade mig ensam ett tag. Det var just då i min ensamhet då jag kom på en väldigt, ganska så viktig sak..

 

♥ Alexia's Perspektiv ♥ 

Jag visste inte riktigt hur jag skulle behandla denna situationen. Allt Zayn gjort för mig under kvällens gång var oslagbart och jag skulle aldrig kunna tacka honom nog för att vara på min sida, men trots leendet på mina läppar så kunde jag ändå inte låta bli att undgå smärtan som fanns inom mig som vägrade försvinna ur mitt inre. Med tunga steg gick jag ur Zayns mjuka och varma famn medans jag gick igenom hallen så jag enkelt kom in till Zayn och vad jag antog var hans flickväns sovrum. Jag tände lampan och möttes av ett paradis. Sängen var stor, vit och skulle det vara jag som ägde den där sängen så skulle då jag ha det väldigt svårt att komma upp på morgnarna. Stegen fortsatte fram till hans nattygsbord där jag såg hur en laddare var kopplad till eluttaget. Utan att tänka mig för så satte jag mig oerbjudande ner i deras säng som var dubbelt så skönare än vad den såg ut och det var just när jag skulle ta sladden som låg över det fyrkantiga bordet som jag såg ett intressant foto och jag blev både skräckslagen och nyfiken.. VARFÖR i hela friden hade Zayn en bild på mig på sitt nattygsbord? en känsla som var allt annat än säker flödade upp ur mig och jag skulle precis börja tänka på hur jag skulle komma ur detta hus och ifrån denna dåre till människa när just Zayn ställde sig i dörröppningen. 

"Why, Zayn?", frågade jag med skakig röst, jag såg hur tårar bildades i killens ögon och med det så förstod jag att han i alla fall inte ville mig något illa. Jag samlade mod till mig och öppnade min mun ännu en gång. "Who is you for real?", jag började tänka på bilderna jag sett i vardagsrummet, hur jag tittat speciellt mycket på tjejen som såg ut att vara den äldsta av dom och som även liknade mig på något konstigt sätt. 

"Look at this.", han gick närmare och närmare och just när jag trodde att han skulle slå till mig med hans hand som räcktes ut så gav han mig istället ett foto att titta på. Förvirrat tog jag emot det och granskade det noga. På bilden föreställde det Zayn, samma tjej som hade de rosa kinderna på bilden i Zayns vardagsrum och.. jag? jag hade sett massor av bilder från när jag var liten och jag skulle missta mig om det inte var jag på bilden mellan de två personerna på bilden, jag såg dock bara ut att vara ett par få månader. "And this", han räckte fram ytterligare ett foto på en äldre kvinna med en liten nyfödd bebis i famnen som fortfarande var rödblodig så jag antog att barnet var nyfött. Medans jag virrigt försökte pussla ihop alla bilder så märkte jag hur Zayn slog sig ner - med ett visst avstånd mellan oss - på sängen bredvid mig och torkade bort tår efter tår som rann ner från hans kinder. Plötsligt slog det mig, alltihop.. Kunde det ens vara möjligt?

"You are my brother?", frågade jag hastigt med blicken uppspärrat mot Zayn som med en viss orolighet och ett halvt leende nickade på huvudet.

"I have been searching for you in so many years and then I finally found you. I have never stoped my hope for you, I knew I would find you.", han såg uppriktigt lycklig ut när han sade det och för ett ögonblick så trodde jag honom men envist ställde jag mig upp, tittade på honom och skakade på huvudet. 

"You left me on the street when I was like a few months old, how could you?", dom irriterade tårarna som tittat fram i mina ögon slog jag ilsket bort och mötte Zayns glansiga ögon. Det verkade nästan inte som att han förstod vad jag pratade om. "I will never see you anymore, brother. I already have my new family now and I'm pretty happy in that. Go to hell.", de sista var inte riktigt meningen att säga, men jag kunde inte leva med det inom mig att min biologiska mamma bara lämnat mig bara sådär, det var inte rättvist. Jag menade såklart inte det jag sade, inte något av det egentligen, men av någon anledning så var jag alltid så dum att jag oavsett vad sade vad jag tyckte innan jag tänkte efter, vilket ibland kunde bli så fel. Så himla fel. 

Vad jag dock märkte var att Zayn inte var en lika idiot som Adrian och lämnade mig så lätt, istället kände jag en hand över min och snabbt vändes jag om.

"What have your so-called 'mom' told you about me and my family?", frågade han besviket och letade sig efter ögonkontakt som jag strångt nekade. Jag himlade med ögonen och blinkade sedan bort vätskan ur mina ögon.

"It doesn't matter.", mumlade jag och fortsatte med blicken ner mot våra fötter. Han suckade, lade en protest innan han näst intill skakade ur mig all information jag hade. Jag berättade hur mamma berättat att jag inte var älskad nog av mina biologiska föräldrar, att jag blev hittad på gatan och helt enkelt fick ett bättre liv. Zayn släppte taget om mig, lade frustrerat händerna för ansiktet och skakade på huvudet.

"That's toally bullshit!", utbrast han och slog argt sin ena knoge så hårt han kunde i väggen som var det närmaste vi stod vid. Av skräck hoppade jag till och tittade på den galna mannen framför mig som oberört ruskade om handen en aning. "On your birthday our whole family are going home to Bradford just to honor you. My two sisters who don't even know you are sad because of you and especially our mom. Do you know how you became to your family you have now? they took you away from us in a store and since then all our family have been a mess, even though when Waliyha and Safaa were born our family didn't became whole, we need you for that piece of puzzle will be completed.", sade han med tårar och ånger i ögonen. Jag själv visste inte alls vad jag skulle tro eller ens tänka. Allt var så snurrigt i mitt huvud nu och med all rätt då klockan faktiskt nästan passerat två på natten, dessutom så hade jag ju alldeles precis fått reda på att mitt liv var en enda stor lögn.. Vem kunde man ens lita på nu för tiden?

---

Nu vet hon om relationen till Zayn, men kommer hon att ta sig ur familjen hon är i nu och kommer hon ens tro på Zayns ord tillslut?? Kommenteraaaaaa!! :D

jätte bra

Nästa

Oj vilken lättnad! Jag var spänd med en klump i magen när jag läste, sen när hon såg korten och Zayn berättade allt var det en sån otrolig lättnad! Har väntat länge på detta ögonblick. Och äntligen hände det! Hoppas allt fallet på plats och att allt löser sig!
Ditt skrivande är grymt, man lever sig verkligen in i novellen, älskar det. Du är grym My älskar dina noveller! <3
Men helt ärligt, hur bra är inte denna novell du skriver nu, bland det bästa jag läst! <3

Alltså, hon måste tro på Zayn!! MYYYY JAG DÖR, GRÅTER TYP SÖNDER HÄR. MER NU ANNARS -

Skit bra!:) en fråga haha har du läst Jennie böckerna?;)

Kommer knappt ihåg om jag kommenterat på detta kapitel...hahaha

OH NU FICK HON VETA OM ALLT!! ohh så kul! SÅ bra! SÅÅÅ bra beskrivet. Helt sjukt. Helt awesome♥

Meer! :)♥

Fy f*n vad bra!! Älskar den här novellen, inte alls som alla andra så himla bra!! :) :)

Oj, hjälp jag hade också blivit lite rädd och fundersam om jag såg att någon jag inte riktigt kände hade en bild på mig på sitt nattygsbord. Jättebra del hoppas hon litar på zayn!!