Mitt finger drogs tvärs över skärmen för att läsa hela smset och det hade inte kunnat kommit lägre. Jag stirrade ner på min fula klädsel innan jag riktade tillbaka synen på min apparat i handen. Hans sms fick mig faktiskt att bli mycket gladare även om de mesta kändes värdelöst efter händelsen som nyss hände.

 

From: Niall Horan

 

Vad hade Zayn kunnat hittat på denna gång då? jag hoppades verkligen på att det kunde få mig att må bättre då dessa dagar verkligen varit hemska och stressiga. Jag knappade in ett sms till den glada irläningen om att jag alldeles snart skulle vara hemma så han bara kunde knacka på min dörr, för faktum var att Phelix inte alls bodde så långt ifrån mig egentligen, men om jag skulle hinna hem och göra mig i ordning till Niall hämtade upp mig så fanns det ingen tid för att bara stå kvar på stället, jag behövde jogga hemåt och helst utan pauser då jag såg ut som ett riktigt vrak. Nog med att Niall sett mig hemsk igår men detta var då egentligen värre eftersom det utkletade sminket fortfarande låg kvar vid mina ögon och outfiten var hemsk, nej det här gick verkligen inte alls. Jag började halvt springa från gata till gata när jag plötsligt hörde en tutning precis på sidan om mig, förskräckt hoppade jag till av rädsla och kollade irriterat på chauffören i den svarta bilen. Det arga ansiktet försvann dock direkt när jag genast såg vem som befann sig bakom ratten. Han hade vevat ner rutan samtidigt som ett stort leende var fastklistrat på hand rosa perfekta läppar. Det kunde ju inte hjälpas att hans lycka smittade av sig även på mig.

"I was on my way to you and just got you here. What are you doing, taking a jog?", skrattade han frågande medans han snabbt hejdade sig själv och nickade med huvudet åt sidan av honom att jag skulle förstå att jag kunde hoppa in i bilen. Tacka gud för det då jag egentligen inte alls hade gillat denna korta 'springtur' bland de olika kvarteren. Jag sprang framför bilen för att därefter sätta mig i sätet bredvid Niall. 

"Very funny. Can you at least take me home so I'm not going to look like this?", mina händer gjorde en gest ner mot min tjocktröja samt tightsen och killen bredvid mig föll ut i ett roat skratt. 

"Whatever you want, madame!", han körde mot riktningen hemåt och tack vare bilen så var vi framme vid mitt hus inom åtta minuter och under tiden vi hade åkt så hade jag försökt listat ut vad min bror kunnat gjort för överraskning. Blondinen däremot hade hållt en låg profil för att inte avslöja sig själv och jag tyckte faktiskt att det var ytterst intressant att se hur dålig han var på att ljuga och hålla hemligheter.

Väl på gården så parkerade han utanför och stannade det brummande fordonet innan han tittade intensivt på mig. En rodnad spred sig över mina kinder när ett leende placerades på de där väldigt attraktiva läpparna.

"I haven't told you this but I have to tell you that you're pretty as hell right now.", konstigt nog så lät han så övertalande, så allvarlig. Mina mungipor gled ner mot hakan så munnen bildades till en halvmåne innan jag svarade på hans yttrande. 

"Thanks, I guess. You too.", flinade jag lite lätt innan jag öppnade dörren. "You want to come in?", till en början så rynkade han bara pannan men efter ett tag så lättade hans ansikte upp en aning. 

"Well, I guess it can take time for you to do your makeup and all that girl-stuff, so why not?", han öppnade dörren på motsatta sidan och klev ur. Tillsammans gick vi in mot huset där konstigt nog varken Jade eller pappa var hemma än då dörren fortfarande var låst. Jag ryckte bara på axlarna åt det, låste upp låset och hade Niall efter mig hack i häl. 

"What a nice place.", konstaterade han blygt när jag sett hur han tittat sig omkring ett tag. Med en axelryckning så suckade jag och förde oss vidare in mot mitt rum. Det var ju Juliette som rustat om allting till de hus som åstadkommits idag.

 

Utan att titta på klockan så kunde jag efter trettio minuter - ungefär - kalla mig själv för färdig. Niall hade lydigt och lugnt utan några som helst klagomål, suttit helt stilla på min säng och pillrat med sin telefon medans jag tvättat bort mitt smink, fixat på lite nytt och plattat till håret. Det hela gick som vanligt bra bortsett ifrån det faktum att Niall nog inte insett sig själv att tittat på mig då han gång på gång kommit på sig själv och bara skakat på huvudet sådär snabbt. 

"You ready to go?", frågade han efter ett tag medans jag tog ledningen ut ur mitt rum. Pappa hade gjort en liten fin entré samtidigt som han kommit hem genom att snubbla på mattan i hallen så killen bredvid mig fick ett gott skratt, dock inte så långvarigt då han kommit på sig själv att skratta. Därefter presenterade den äldre mannen sig för Mark som för den delen också verkade tycka om Niall bra, även om far min mycket väl visste vem denna superstjärna var.

"Sure, I bet you're not gonna tell me what's going on, are you?", det var först när han finurligt skakade på huvudet för säkert tjugonde gången under denna tid vi umgåts idag och det fanns absolut ingen anledning till att fortsätta att fråga på det sättet. Vi sade hej då till den enda familjemedlemmen som var hemma, min pappa, innan vi begav oss ut mot Nialls stora svarta bil. Solen sken fortfarande även om klockan var omkring sex på kvällen och London var faktiskt ovanligt fin en junikväll som denna. Vi satte oss i bilen samtidigt som jag lutade mig tillbaka i passagerarsätet för att istället bara njuta av stunden. Waves av Mr.Probz spelades på radion och jag kunde inte undgå att småle lite då jag hörde Nialls vackra stämma fylla bilen med glädje ur hans röst. 

 

"We're here.", han nickade mot huset vi var utanför och knäppte av mig mitt bälte. Jag förvånades över att han varken spände av sig sitt eller stängde av bilen. 

"Aren't you going with me?", frågade jag oroligt. Niall skrattade roat och skakade på huvudet. 

"Sorry love, not this time.", han blinkade flirtigt med ena ögat och nickade försäkrande mot huset jag varit i flera gånger. Okända bilar syntes utanför huset som jag aldrig sett förr och det var först nu som nervositeten kom på riktigt. "It's time for you to go in there and be happy for a while, okay?", jag nickade åt hans plan, även om jag inte riktigt gillade den till hundra procent. Jag hukade mig fram till honom och gav honom en enkel kindpuss innan jag hoppade ur det väldigt stora fordonet och såg bilen åka iväg långt ifrån mig, med Niall med sig. Jag tog ett sista andetag innan jag for rakt över tomten för att gå in till stället jag nästan var lite rädd för att komma till för tillfället. Väl uppe på trappan knackade jag hårt på dörren, jag kunde höra röster inifrån och fortsteg som närmade sig dörren. Som jag förstod så var det Zayn som kommit, han drog in mig i en varm och säker kram innan han ledde mig in. Han hälsade mig även välkommen och att han hade någon, eller rättaresagt - några - som han ville att jag skulle träffa. Det var då jag kunde pussla ihop vissa bitar, i varje fall bilarna utanför. Var det möjligt att min biologiska familj befann sig här? jag släppte ner min handväska på golvet och trampade av mig de vita conversen för att sedan följa med min bror in till vardagsrummet där jag mycket väl kunde höra att skratten kom ifrån. 

"I want you to meet some people I do know loves you as much as I do.", mumlade han i mitt öra när han sedan öppnade vardagsrumsdörren och flera okända ansikten riktades mot mig. Jag instuderade länge den äldre damen med de väldigt mörka håret som hade handen på sin mun, mannen hon hade bredvid sig satt också bara och stirrade. De tre tjejerna som satt på soffan tillsammans med Perrie viskade smått till varandra, i varje fall de lite mindre tjejerna, den äldsta av dem gjorde precis som paret i fotöljerna - tittade. Det hela kändes väldigt stelt men på samma gång så gillade jag det, det var en härlig tystnad på något sätt. 

"This is our family, Alexia.", konstaterade Zayn glatt medans han lade en trygg arm på mina axlar. Kvinnan med de svarta håret reste sig snabbt upp och sprang enkelt fram till mig medans hennes armar virades kring hela mig. Hade det varit i en annorlunda situation så hade jag tyckt att detta var konstigt, jag praktiskt taget kramade en främling, men nu kändes det så underbart på något sätt. Min biologiska mamma höll mig i sin famn och jag kunde verkligen inte må bättre. 

"Alexia, is it really you?", den gråtande kvinnan framför mig flyttade bak sitt huvud så våra ögon kunde mötas, det var i den stunden allt föll ihop för mig. Mina tårar kunde inte hållas borta och det var farligt hur mycket jag kände igen mig i denna människa till utseendet. För första gången i hela mitt liv som en medvetande individ så kunde jag äntligen känna att jag var hemma. 

---

Ber om ursäkt för en sen del! Har varit fullt upp hela dagen och tyvärr så lär det bli väldigt stressigt de senaste veckorna då det är prov nästan hela veckorna nu under de sista veckorna. Vi ska ha en stor mässa där vi representerar företagen vi praktiserat hos så det är väääldigt mycket just nu! 

Ni kanske får räkna med korta och stressiga delar framöver, men jag gör mitt bästa och det vill jag att ni ska veta!