Vad hade hänt, varför var hon här när hon egentligen skulle befinna sig i Frankrike? förvånat tittade jag på henne och följde henne med blicken. Hon reste sig upp från soffan, gick fram till mig och nickade mot Liam's sovrum. Fortfarande helt omedveten om vad som skulle hända så nickade jag bara på huvudet och följde efter henne in till det mörka, ganska så instängda rummet. 

"Perrie, tell me what's going on, will you?", frustrerat drog jag en hand igenom håret och stirrade på min blivande fru som med tårar i ögonen bara slog sig ner i sängen på andra sidan rummet. Efter allt vi gått igenom tillsammans så var det inte alls ofta som hon betedde sig så här underligt. Det konstiga var att killarna - utom Louis - verkade helt lugna i situationen eftersom jag var ganska så säker på att Perrie hade berättat för Liam. Jag var inte svartsjuk på dem, jag visste att dom bara var bästa vänner, men ibland så kändes det som att hon berättade mer saker för honom än för mig och det kändes ju inte sådär superbra. Men jag accepterade det, såklart.

"I want your promise to be by my side no matter what, you have to behave yourself and not going crazy, okay?", hennes tonläge oroade mig faktiskt och jag slog mig nickande ner på golvet och lutade ryggen mot Liams soffa. Vi var inte nära varandra för tillfället, men inte heller flera meter ifrån varandra heller. Det var en vanlig sträcka mellan oss så att jag enkelt kunde sticka iväg om så skulle behövas. Men det skulle jag ju aldrig göra, om det inte var så att hon varit otrogen..

"Do you remember for some weeks ago when I thought I was pregnant?", mållöst så satt jag bara där och sade ingenting alls, väldigt nervös på vad hon hade att säga. "I was it the whole time, the test showed us wrong. I'm pregnant, Zayn.", allt kom som en lättnad och en chock på samma gång. Jag var inte redo att bli far till ett barn än, eller var jag? jag tittade tårögt på min fru som nu stod upp och gick med försiktiga steg mot mig. Jag visste inte alls vad jag skulle säga och jag hade framförallt ingen aning om vad vårat management skulle säga, men för stunden så fanns det bara jag, Perrie och vårat barn i magen. Självklart var jag lycklig och jag ville inget annat än att behålla barnet, frågan var bara om tjejen min tänkte lika som jag.

"Are you happy?", frågade jag samtidigt som hon satte sig bredvid mig lutad mot soffan. 

"Of course I am. A family are all I ever wanted with you, Zayn. The time might suck but if you're ready to handle this, I will be it too. As long as I have you on my side.", hon tittade på mig med sina intensiva ögon som gjorde att jag föll för henne om och om igen, jag visste redan att flickan framför mig var den rätta och om man hela tiden skyllde på tiden så kom man ingen vart, dessutom.. När skulle tiden finnas och hur visste man när tiden var inne för en familj, egentligen? 

"I'm sure we can do it, babe. Together we're stronger than anyone else.", log jag mot henne medans min ena arm lades om hennes axlar samtidigt som jag kände hur hennes tana kropp pressade sig närmare min egen. "I have missed you so badly much, honey. I love you.", viskade jag i hennes öra medans jag sökte mina läppar till hennes och vi möttes i en såndär alldeles perfekt kyss som kunde göra mina dagar hela. I mina tankar så fanns bara en sak för tillfället; jag skulle bli pappa.

Jag funderade fortfarande på hur jag skulle prata med Adrian. Efter fredagens incident så förstod nog både Michelle och jag hur jag verkligen inte kunde vara tillsammans med honom längre. Han mådde vara snygg och populär, men ack vilken usel personlighet han hade. Tänkte jag efter noga så kom jag inte på en enda gång han verkat brytt sig om mig, mer än min kropp. Tanken gjorde mig spyfärdig, vilket gjorde att valet jag stod inför skulle bli lite lättare. Jag stod framför spegeln och tittade mig en sista gång innan jag skulle ta cykeln ner till lilla centrumet några kilometer ifrån huset jag bodde i, där jag skulle möta upp min saknade vän Phelix, som dessutom skulle bjuda mig på fika. Det tackade man ju inte direkt nej till. Jag rättade till min rödvita rutiga skjorta och drog upp mina svarta jeans då min dörr till rummet knackade, jag vände mig om fort i hopp om att se Finn stå där, men till min förvånad och besvikelse så var det maran nummer två, Jade. Man skulle kunna säga att trots allt som hänt så hade vi inte direkt pratat med varandra ändå, även om man kanske kunde tro det. 

"Do you have a second?", frågade hon och såg för första gången ut att mena sina ord. Med sympati i kroppen gick hon över tröskeln till mitt rum och drog en slinga bakom sitt öra. Jag sade ingenting utan vände mig om, tillbaka till spegelbilden som dock inte såg så mycket bättre ut. "Look, I'm sorry for the problem I did to you and Adrian, okay? I was drunk and..-", hennes ursäkt om att vara full orkade jag inte höra på längre, men jag bara satte handen framför mig och direkt då tystnade hon. 

"It doesn't matter, to be honest, I don't care. It wasn't only your fault.", konstaterade jag med en suck. Hon tittade på mig som om jag vore dum i huvudet, som om hon trodde att jag skulle börja skrika på henne. "Me and Adrian aren't so stable right now as you might know.", sade jag och tog tag i min handväska. "I really can't talk right now.", hennes blick vandrade efter mig medans ett 'O' bildades på min systers mun. Just för stunden så orkade jag inte bry mig ett piss om vad hon ville säga mer, trodde jag. 

"Mom called from the treatment, she wants to see us.", hennes ord ekade i mina öron. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, jag stod still på stället jag stod på medans jag hörde fotsteg komma närmare. "Maybe you wanna come with me?", frågade hon med en ton som lät allt annat än glad, hon lät snarare ganska rädd och förbrullad. För ett ögonblick ville jag bara säga ja, för Jades skull, men sedan kom jag att tänka på vad den kvinnan Jade kallade för mamma, faktiskt gjort mot mig, mot oss alla. 

"Never mind.", svarade jag bara och skyndade mig ut ifrån rummet, bort ifrån min syster.

-

"Heey, you look awful!", utbrast Phelix så fort han fick syn på mig och dragit in mig i en varm, trygg kram. Jag som vanligtvis tyckte han var söt blev ovanligt attraherad av honom idag, om det berodde på den gulliga mössan han hade på huvudet trots det fina vädret eller om det bara var för jag hade saknat honom så mycket kunde jag inte riktigt sätta fingret på, men jag älskade i varje fall hur han alltid drev med mig för att på så sätt kunna få mig på bättre humör.

"Yeah, thanks for that.", skrattade jag och drog efter andan en aning. Det kändes som att allt som funnits inom mig i flera dagar nu, bara släpptes när jag var i närheten av Phelix. Han spred en sån glädje och säkerhet så att man bara tänkte på hur lyckligt lottad man var för att ha honom i ens liv. "How are you doing?", fortsatte jag sedan medans vi gick våra steg emot Starbucks.

"I'm pretty good, actually. My sister from Australia went home yesterday so yeah. But I'm seeing you're pretty sad, tell me what's on your mind", jag tittade förvånat på honom. Jag hade inte nämnt något alls om allt som hänt under helgens gång och jag trodde att jag hade sminkat över min sorg tillräckligt för att ingen skulle se den, men tydligen hade jag fel. 

"Does it appear that good?", mumlade jag bara medans min blick fördes ner i backen. Utan att titta på honom så kunde jag känna hur han flinade åt min fråga och bara att tänka på hans väldiga smilegropar som satte sig på hans kinder samt hans väldigt fina ögon, fick även mig att le. 

"Well, not for anybody, but I can clearly see that something is wrong with you.", log han vänligt medans han snällt öppnade dörren till ingången för mig. Jag klev in, ryckte på axlarna och tittade mig omkring. 

"I will tell you later, but first buy me a strawberry slush!", flinade jag medans jag nickade mot ett bord utomhus. Han boxade till mig löst på armen, nickade åt min beodran och ställde sig i kön som var extra lång idag, jag antog att det var det fina vädret som gjorde att folk blev lite extra fikasugna. 

 

"Here you go.", Phelix ställde min egen slush framför mig medan han höll sin egna i sina händer. "Get up you lazy, let's take a walk. You can leave your bike here, can you?", skrattade han och flinade hånfyllt åt min cykel som stod i ett utav cykelställerna. 

"Sure.", nickade jag och ställde mig upp. Vi började gå gatorna ner och pratade om allt möjligt. Jag berättade om Adrian, Zayn, Juliette och hur komplicerat allting var. 

"I have one world to say about Adrian; idiot!", konstaterade han nästan lite irriterat, vilket jag också visste eftersom dom två aldrig riktigt kommit överens. "And to the other.. Zayn is a great brother and I don't really think you should see your mother, I mean, Juliette, yet. But that's my opinion, it's your life, Alex, not mine. Remember that", sade han medans jag kände hur en arm lades kring mina axlar och mitt huvud lades automatiskt mot hans. För stunden så existerade verkligen inga andra, det var bara jag och Phelix. 

---

Sådär! Ledsen för lite sent men ni måste förstå att jag faktiskt har annat att göra om dagarna. Dock inte idag då jag setat med detta kapitel i säkert 4 timmar nu och är fortfarande inte nöjd, men jag hoppas att ni är det!!