Utan att titta på Elina mitt emot mig så for jag så snabbt jag kunde upp från stolen, sprang rakt över rummet och ut till mannen jag tydligt hört skrika. Som jag trott så var det precis han jag anat som låg med handen på hjärtat nere vid golvet samtidigt som flera polismän samlats omkring honom. Fort trängde jag mig igenom dom fem stora poliserna så jag snabbt kunde komma fram till Finn och pappa. 

"S-she..", han både stammade orden och hade svårt att andas. Det verkligen syntes att något hände och eftersom han hade en telefon i handen så förstod jag att han hade fått någonting på den som han inte gillade. "Juliette has Jade right now.", han tittade upp från telefonen och stirrade på mig med rödgråtna ögon. Han tog hjälp av armbågen för att normalt kunna resa sig upp ifrån golvet och med lite hjälp av en manlig polis bredvid honom så gick det lättare. Själv fick jag panik, jag hade förstått att hon var psykiskt störd och eftersom Jade var smal och svag så kunde jag även lista ut att hon inte var mycket till motstånd för en sådan som Juliette som faktiskt gått på judo, MMA och alla möjliga kampsporter. Jag backade av skräck men krockade in i något mjukt. Snabbt vände jag mig om och möttes av två starka armar som lindat sig runt mina armar. Elina. Hon nickade mot mig och sedan tittade hon mot de olika polismännen i den svartblåa uniformen som stod redo att utföra ännu ett av sina farliga uppdrag. 

"It's time.", sade kvinnan som höll ett hårt tag om mig. "We have been waiting the way too long for this now.", fortsatte hon sedan medans hon nickade åt männen som bara höll med. Vad jag uppfattade det så hade dom alltså varit Juliette på spåren länge. 

"No, no, no!", pappa blockerade dörren till ingången, tog fram telefonen och läste upp vad som stod skrivet i smset. "I have our beautiful daughter in my arms right now. Come and see me at home, bring Finn and Alexia with you, leave the police station right now without a touch and we will forget about this shit. If you tell the police this, I'll make sure you never will see Jade anymore, for god :) come to me, let me fix our family again." Elina höll ett fastare grepp om mig samtidigt som min egen blick stirrade in i pappas. Vad skulle hända? skulle han gå tillbaka till henne och låta henne vinna? förstöra våra liv ännu mer? hur som helst så skulle jag aldrig sätta min fot i det hemmet längre, speciellt inte när den där häxan befann sig där inne också.

"If you tell the police this, I'll make sure you never will see Jade anymore, for god.", citerade en utav polismännen medans han pillrade sig själv i skägget. "It's a threat, right?", sade samma man och kollade sig noga omkring. "Let us help you, will you?", även om jag såg på far min hur rädd han var så hade han ju inte så mycket till val, han klarade aldrig Juliette ensam. Det kändes som en lättnad i magen bara genom att se honom nicka på huvudet. 

 

När mamma hämtade mig hos Diana hade jag ingen aning. Jag kunde aldrig tänka mig detta av min egen morsa. Det värsta var att jag verkligen trott att hon ändrats som hon sist sade. Så fort vi blivit ensamma så passade hon alltid på att ge mig ett handslag på kinden, vilket hon gång på gång lovat att aldrig göra om. Dum som jag var gick jag alltid på hennes lögner då hon inte direkt fullföljde sina löften. Men att slåss var en sak, det mamma gjorde nu var helt ofattbart. 

"Mom, get off me!", röt jag till ifrån stolen jag faktiskt blivit fastbunden i och plötsligt så kände jag ett fast grepp om min haka och förstod att det inte var någon annan än mamma. Vad skulle jag göra? jag avskydde henne. Hur mycket saker jag än fått av henne så betydde det ingenting. Dessutom var ju anledningen till att jag fick saker endast för att hon skulle kunna känna sig bekvämare i sig själv eftersom hon lättare då skulle dämpa ångesten efter slagen hon gav mig. Hon fnös till och flinade ett provocerande leende medans hon skakade på huvudet.

"Your daddy will be here soon, then I'll let you go.", sade hon medans hon pussade mig blött på pannan. Utan att tänka på det själv så bildades mitt ansikte till en äcklad grimach, vilket inte damen framför mig verkade uppskatta särskillt mycket. 

"Jade, what is wrong with you? don't you love me, honey?", frågade hon medans hon backade ett steg. Jag svalde hårt och kände hur mina käkar spändes. 

"I hate you your fucking bitch.", vad nu modet kom ifrån visste jag inte, men sagt var det i varje fall. Efter att jag sett slaget hon givit Finn i början på denna helg fick det vara nog. Jag klarade inte av att se min egen mamma längre. Svaret verkade dock inte gillas så mycket av Juliette heller då jag tydligt såg hennes handflata komma närmare min kind. Räknade jag rätt så smackade det till tre gånger och som vanligt försökte jag att inte skrika. Tårar trängde sig fram mina ögon och jag hoppades innerligt att denna galna människa skulle hamna på psykhem snart. Det var ju trots allt flera månader sedan jag anmälde henne, anonymt såklart. Men jag började fundera på om dom lagt ner fallet eftersom jag inte hört något ifrån dom och min mor har bara blivit galnare och galnare. Silvertejpen som höll fast mina händer bakom ryggen var omöjlig att ta sig ifrån och lika så benen, munnen var enda stället jag riktigt kunde använda mig av och det ville jag. Jag tog sats med munnen och gjorde något som många skulle kalla omoget, men vad hade jag för val. Jag spottade henne rakt i ansiktet samtidigt som jag började skrika. "I will never forgive you for this, mother. You are a terrible person and humans like you wouldn't be out among ordinary people.", konstaterade jag och konstigt nog så backade hon ännu mer medans hon kletade ut mitt slemmiga spott i hennes ansikte. En svartnad fyllde hennes ögon och hon skulle just göra något jag inte ville veta då en smäll i dörren hördes - till min räddning. Hon flinade hånfyllt och skrattade roat. 

"Our family are whole again, sweetheart.", hennes kusliga stämma på rösten skrämde mig riktigt mycket och min enda tanke just nu var bara att jag skulle bort härifrån, så långt bort ifrån detta psykfall som möjligt. 

"Juliette, come downstairs. We really need to talk, I'm all alone.", bara genom att höra min fars älskade ton gjorde mig trygg, jag förstod att han skulle hjälpa mig. Mamma skrek till och stampade i golvet.

"But I told you to take Alexia and Finn with you, Mark!", skrek hon tillbaka och fotsteg upp för trappan hördes. Just då hände en sak jag inte fattat själv, mamma tog fram något ifrån sin bakficka. Det var svart och litet, det var först när hon laddade den så att det klickade till som jag begrep att det inte var något annat än en pistol. Jag skrek till av rädsla och stegen ifrån pappa ökade. Direkt när hans huvud tittade fram bakom trappgrinden så såg jag direkt i blicken han gav mig att jag var säker, snabbt tittade han på mamma som stod med pistolen riktad mot mig. 

"Pick up our other kids or I will kill our little girl here.", hotade hon med medans hon med en skakig hand lade den mot min tinning. Jag blundade och vågade inte säga något alls, detta kunde bara sluta på ett sätt egentligen.

"Alexia is with Adrian and Finn is with Sofie.", sade han lugnt medans han tog stegen emot oss. "Please, darling. Take that thing away from Jade and come and give me a hug instead. I did not tell the police, I lied and told them that everything was fine. I feel really bad right now.", jag stirrade på kvinnan bredvid mig som sakta men säkert flyttade det förbannade vapnet ifrån mitt huvud. 

"Oh, honey. You're back", log hon falskt medans hon av ren 'lycka' släppte taget om pistolen och halvt sprang fram till min pappa. Dom höll ett fast grepp om varandra och det var just när jag givit upp hoppet om pappa också som jag såg vad han gjorde. Ur sin knytna näve tog han fram en liten, liten röd kniv som han knölade upp så den automatiskt blev större. Utan en tvekan så slog han in den rakt i mammas rygg och skrek ett högt ljud. Mamma backade på sina ben medans hon tittade storögt på mannen framför sig som höll ett hårt grepp om hennes arm. Jag såg hur kniven satt fast i hennes oskyldiga rygg och det var inte förrän hon lade sig ner och började ropa på hjälp som jag såg hur en hel polispatrull kom uppgående. Det enda som kändes i mitt hjärta var lättnad för tillfället, lättnad och skärrad. Jag kunde fortfarande inte förstå vad som faktiskt hänt. Medans ambulans och polis tog hand om min mamma så var pappa snabb med att slita loss mig för att sedan ta in mig i sina starka armar. Det var just vid det tillfället som jag förstod vad som faktiskt nydligen hänt och tårarna trängde sig fram i mina omålade ögon. Detta var så overkligt..

Hoppas ni gillade det ganska overkliga och psykiga kapitlet och glöm inte att kommentera det!! 

 

Sen har jag ju skaffat ask också! Fråga gärna något roligt och underhåll mig om kvällarna! http://ask.fm/mywesstrom1