Dagarna gick fortare än väntat och bortsett från studenten - som dessutom blev väldigt lyckad - var nu över. Sommarlovet hade börjat väldigt bra och eftersom Trisha, Yaser, Safaa, Doniya & Waliyha var i stan så hade mina dagar mest tillbringats med dom. Jag kände mig som en i familjen direkt när jag kom innanför Zayns vardagsrumsdörr första dagen vi träffats så efter den stunden hade allt bara rullat på. Doniya hade även berättat att hon alltid trott att jag fanns där någonstans, likväl som resten av medlemmarna i familjen. Mitt utseende var mycket likt min äldsta systers och även de andra syskonen. Jag mådde på riktigt bra i dessa människors närhet även om jag på någotvis kände att jag svek min "andra" familj, om jag sade så. 

En halvtimme senare stod jag på mina fötter som knappt lämnat rummet denna dag, därför fanns det ingen tvekan om att träningskläderna åkte på. Jag drog i min hästsvans en sista gång innan jag trevade mig ut ur rummet med de rosa Nike-skorna i handen. Jag lät topplistan gå i mina lurar, snörade på mig skorna och gick sedan ut i det härligt svalna sommarvädret. Himlen mörknade och solen började klarligen gå i moln. För stunden så njöt jag av varenda sekund ute, det fanns verkligen bara jag och musiken nu så jag lät mina ben bara sköta sig själva och springa som aldrig förr tills jag slutligen kom fram till mittpunkten - stranden. 

Jag såg ut mot det stillsamma vattnet, satte mig försiktigt ner i sanden och lät mina fingrar röra vid de sträva småstenarna. Medan låtar ändrades hela tiden i öronen så kunde jag ändå inte undgå att tänka, kanske lite för mycket till och med. På detta ställe hade jag inte bara gått för att rensa tankarna utan jag hade även delat så många minnen med Michelle och inte minst Adrian här, det kändes otroligt jobbigt att inte ha fått sett honom eller säga ett sista hej då innan han bara försvann, men samtidigt så kanske det var bäst ändå med tanke på allt som hänt. Han kunde såra mig, skrika på mig och slå mig hur mycket som helst men innerst inne så skulle jag alltid älska honom. Det lät hemskt men jag visste hur bra han kunde vara, jag hade sett en sida hos honom som han endast visade när vi var ensamma och det var den sidan jag föll för om och om igen. Det var dock förflutet och jag skulle aldrig förlåta honom för misstagen han gjort, men han kommer alltid vara min första kärlek hur mycket jag än ville förneka det för mig själv i början. Faktum var att ibland kunde jag till och med känna att jag saknade honom, men kände han någonsin lika dant? Var det ens möjligt eller var allt bara en lek för honom? Det var så mycket frågor i mitt huvud som bara ville få svar.

 

Tiden hade jag inte alls så mycket koll på men eftersom jag varit i mina egna tankar och släppt ut de flesta känslorna så var det dags att bege sig hemåt. Hem till trygga huset, in till sängen igen. Benen joggade åt rätt riktning och var det inte för lamporna som lyste så hade jag förmodligen inte alls sett mycket av vägen. Plötsligt stannade jag upp, några meter ifrån en kille. Jag såg länge på honom medan han blossade sin cigarett, efter ett tag så tittade även han mot mitt håll och det var först då som jag var säker. En obehaglig stöt sköt sig igenom hela min kropp och tankarna om vad som hände sist vi sågs ensamma kom ikapp mig.

"Alex?", rösten kändes bekant och mina fötter gick försiktigt framåt. Ju närmare jag kom ju bättre såg jag att det var han. Med sitt bruna hår som var täckt med hans jackluva och den där alldeles egna speciella klädstilen. 

"Hi Adrian", mumlade jag och såg ner mot backen. Han kom närmare och det var när han stog centimeter ifrån mig som jag mötte hans ögon, dedär fina ögonen jag drunknade i varje gång. Denna gång var inte som sist, i dessa valpögon kunde jag se sorg och tårar.

"Listen I'm so deeply sorry about everything bad I've ever done to you and I can never forgive myself for how much I have hurt you.", jag sade ingenting utan jag lyssnade bara på vad han hade att säga då jag tydligt kunde se att min föredetta pojkvän inte pratat till punkt. "I've moved away as well. I thought it would be best to not saying anything to someone because I didn't want to do it like a big deal, you know. I'm here in town for pick up my last stuff and I'll probably be gone for a long time.", jag var mållös och tagen. Det var inte alls många gånger han berättade saker för mig så detta kom verkligen som en överraskning. 

"Where are you living?", frågade jag nyfiket och drog några hårstrån bakom örat. Han flinade svagt och drog handen genom håret - precis som vanligt.

"In the U.S with my dad, I moved to him, I met a girl who also changed my life there.. But you know what?", han tog en paus mellan sina tunga andningar och fortsatte snabbt därefter. "I have missed you every time since the day I let you go from me.", hans ord gjorde mig rörd och när han sedan nämnde tjejen så kunde jag ändå inte låta bli att bli lite svartsjuk ändå, även om jag inte hade rätt till det.

"You met a girl? Are you together or something?", trots att jag gjorde mitt bästa för att inte låta sotis så kände jag själv hur desperat jag lät där.

"Kind of.. I guess. She helped me with so much under a short time, we came each other closer than you and I never were and everything feels so good.. You know my feeling?, jag log åt tanken och tänkte direkt på en enda person. Människan som av en ren slump kommit mig så nära och blivit en stor del av mig, Phelix.

"I'm happy for you, Adrian. Like always.", konstaterade jag ärligt, för jag kunde utan att ljuga erkänna att det var nog bra att han flyttade ändå. Det fick bli en slags omstart ifrån honom och det behövde han. Dessutom så visste jag att han saknade sin pappa förut, även om han aldrig riktigt velat erkänna det rakt ut.

"I probably gotta go now but I'm glad to see you, I was going to you anyway to say sorry for everything but now it doesn't needs. Take care, okay? Say hi to everyone if you see them and good luck with Phelix, alright?", han lade sina varma armar om mig en sista gång och vi båda visste att detta betydde hejdå föralltid. Jag tänkte på det han sade med Phelix, han hade varit emot oss så länge och han hade någonsin varit såhär snäll, denhär tjejen måste verkligen vara något speciellt när hon lyckats ändra Adrian till något bättre. Till och med hans språk hade ju förbättras. "Oh by the way, I remembered I never told you how pretty you were.", han pussade mig på huvudet en sista gång innan vi släppte varandras famn i varsitt leende. Var detta verkligen killen jag varit tillsammans med för bara några veckor sedan? 

"You too, handsome. Take care of you, okay?", sade jag medans vi började gå åt motsatta håll. Han nickade på huvudet och ropade ett hejdå innan han därefter vände på ryggen. Jag däremot var otroligt lycklig över att jag stötte på honom här och fick svar på många av mina frågor i varje fall.

iPadskrivet kapitel! Tusan vad vädret är underbart ute, här inne tänker jag då inte ligga längre eller! 

 

Detta kapitel tyckte jag behövde komma. Ett litet mellankapitel med lite sammanfattning över allt och även delen med Adrian, dom slutade som vänner och han hade verkligen förändras. Hiss/diss?