♥ Alexia's Perspektiv ♥ 

Perrie tittade genast ut genom fönstret innan hon pickade mig löst på armen. "Go to him, Alex. I'll buy you something to eat, alright?", log hon och nickade mot killen som bara kom stegen närmare kafféet. Även om jag inte hade sagt något till henne om vem Phelix ens var så kunde jag se i hennes blick att hon förstod, precis som denna tjejen alltid gjorde. Min blick växlades mellan de två blonda människorna framför mig innan jag förstod vad de väntade på. Plötsligt flödade oron upp inom mig. Ville Phelix ens prata med mig? vad skulle hända om han inte alls ville veta av mig längre. En mångfalld av frågor rabblades i mitt huvud och jag visste ju att det ända sättet att få reda på saker och ting var att fråga, kanske bara ställa mig utanför dörren och titta på honom. Mer hann jag inte tänka förrän svängdörrarna öppnades och in kom ingen mindre än killen själv. Han kollade sig omkring rätt så länge innan Ritva ropade till sig honom, min tanke var att han inte hade sett oss men när han sedan hejade på Perrie som stod precis bredvid mig så förstod jag att han endast ignorerade mig. Jag suckade tungt men samtidigt på ett tystlåtet sätt att ingen annan än jag själv kunde höra det. Han fortsatte att prata med sin syster som om jag var osynlig, men jag kunde inte döma honom för det. Utan att jag ens tänkte på det så harklade jag någolunda högt för att den avslappna grabben framför mig skulle rygga tillbaka och vända sig om.

"Hey Phelix.", sade jag prövande. Jag kunde se hur han bet sig på insidan av läppen medans jag mötte hans oskyldiga ögon. Vi hade inte pratat på flera veckor och dedär ögonen som bara stirrade in i mina kunde jag nästan drunkna i. Jag saknade inte bara hans skratt, hans röst och hans givmildhet, jag saknade hela han, pojken som alltid fanns där och kunde hålla om mig när jag behövde det. "Do you mind to go away and talk to me?", frågade jag och kände hur mina kinder blev ett snäpp rödare än vanligt. Han svalde innan han ryckte på axlarna och verkade granska mig noga. 

"I'm sorry but do I know you?", han lät kaxig och hård. Precis som dagen då vi fått reda på att vi skulle jobba tillsammans med uppsatsen. Utanpå försökte jag se stark ut, som om hans ord inte tagit på mig alls. Men innerst inne så kändes det som ett knivhugg rakt in i hjärtat, sade han verkligen såhär till mig? "Oh right, you're Niall Horans girlfriend. Can I get your autograph?", storögt tittade jag på Perrie som lade en beskyddande arm på min axel medans hon flyttade sin mun till mitt öra. 

"He's hurt. I can see that even though I don't know him.", jag nickade åt hennes konstaterande och sneglade på Ritva som besviket tittade på sin lillebror. Denna killen döljde alltid sina inre känslor så man inte riktigt kunde se om han var arg, ledsen eller sårad. Men i det här fallet kunde jag gissa på att han var allihopa, eller det var ganska självklart. 

"Please.", bad jag och vägrade att släppa honom med blicken. Han svalde hårt innan han nickade på huvudet. Han rättade till hans ryggsäck, satte händerna i byxfickorna innan han gick ur den otroligt sega kön vi stod i för att gå vidare utåt. En smal linje bildades på mina läppar och jag kände själv vilket tungt samtal detta skulle bli om han fortsatte vara såhär osammarbetsvillig. Utan ett ord så befann vi oss genast på baksidan utav alla byggnader där endast skog och baksidor på hus prydde utsikten. Jag tittade på Phelix och suckade.

"Are you suppose to listen to what I've to say or what?", muttrade jag och spelade precis lika puttrig som han var. Visst kunde jag förstå att han var arg, men skulle vi någonsin komma någon vart så fungerade det inte att bete sig på det här sättet i alla fall. 

"I listen, just talk", det var som att hela han hade byggt upp en mur framför sig, som att ingen någonsin skulle kunna komma innanför den längre, jag började faktiskt att ge upp hoppet om att det skulle kunna bli en vanlig konversation med oss, då det ovanliga hände, han fortsatte att prata med ett normalt tonläge. "Alexia, listen. I can't see you be loved by someone else, okay? if you want to be 'only friends' I can't accept that offer, because I love you more than that. I can't just see you anymore, why can't you understand? I'm trying to move on.", han förflyttade sin blick från backen och jag kunde se hur försvarslösa tårar bildats i hans ögon. Det var som att hela min värld föll isär när han sade dedär orden och jag ville inget annat än att slänga mig i hans famn och berätta hur mycket jag tyckte om honom, men något hindrade mig. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på exakt vad, men något var det klarligen. 

"I love you, Phelix. I have always done that.", orden flög omedvetet ur min trut och efteråt var det såklart försent att ta tillbaka det, fast egentligen ångrade jag mig inte särskillt mycket eftersom det var sant det jag sade. Han tittade på mig länge innan han sedan tog av sig mössan för att då rätta till hans ruffsiga hår som tydligt inte hade fixats till denna morgon. 

"Prove it.", hans ord kom som en chock. Menade han allvar? ville han verkligen det? jag stod stilla ett tag innan jag gjorde det ofattbara. Mina händer lades runt hans nacke och hastigt pressade jag hårt mina läppar mot hans. Det kändes så fantastiskt, nästan så att blixtar träffades inom mig. Det var först när jag riktigt kunde känna att kyssen var besvarad som mitt leende kom fram och mitt huvud flyttades bakåt några centimeter. 

"Since the day we kissed before I've been thinking and I don't know what I'm really doing right now but I do know that I love you, Phelix. I have missed you so much.", för första gången på hela tiden kunde jag äntligen se ett leende på hans läppar, ett leende som fick hans kinder att bilda en grop på vareda sida, något som fick mig att falla ännu mer för honom. Det kändes så rätt att stå här med denna kille, han var så underbar på alla sätt och jag fann inte ord till hur glad jag var. 

"I love you too, Alexia. I have done it since the day we danced on your birthday party.", våra pannor möttes och jag kunde tala för oss båda när jag sade att vi var otroligt lyckliga i den stunden. Utan att någon sade något mer så trycktes våra läppar samman igen i den mest passionerade kyss jag någonsin skådat, var det så här kärlek kändes?

 -

Om bara några minuter så skulle Perrie och Zayn hämta upp mig utanför mitt hus, jag var faktiskt spänd inför kvällen men hade egentligen hellre vilja tillbringa tid tillsammans med Phelix nu när vi väl var sams, men som tur var så hade vi ju hela livet framför oss till det. På sätt och vis såg jag fram emot dennna middag ändå eftersom Perrie verkat så förväntansfull när vi kommit tillbaka till den lilla kaffebönan där Ritva och min gulliga svägerska redan satt och småpratade för fullt. Även dom hade verkat klicka och det förvånade mig nästan att halva delen av "Zerrie" inte reagerat på något dåligt sätt även om hon såg Phelix dåliga beteende idag, utan hon var precis som vanligt när vi kom tillbaka till fikabordet. Faktum var att hon såg väldigt glad ut för våran skull, vilket uppskattades mycket också.

"My little princess, you looks soo gorgeous!", utan att ha märkt det själv så stod pappa vid min dörröppning med händerna korsade framför sig. På läpparna hade han ett leende som han sällan visade och på riktigt så hade jag saknat det. Även om jag nu hade funnit min biologiska familj så skulle Mark, Jade och Finn alltid vara min så kallade 'riktiga', jag kunde inte överge dem, speciellt inte Finn, det skulle vara hemskt. 

"Thank you, daddy.", jag tittade på honom innan jag tog mina steg närmare honom. Ytan på mitt rum var inte så stort och golvet var litet, rummet fylldes endast med en säng och ett skrivbord, så det tog inte alls lång tid förrän jag stod framför honom. "I'm going to meet Zayn and his girlfriend tonight.", förklarade jag och han nickade endast på huvudet. Strax därefter slog han sina armar om mig i ett hårt tag och jag var snabb med att besvara den oväntade kramen. I denna familj hade vi aldrig varit mycket för kramar och speciellt inte till vår fader, därför kändes det lite ovanligt, men ändå så kändes det bra.

"I'm so sorry for everything, Alex. It was never meant to be like this, I had no idea of what was going on and..-", jag ville verkligen inte höra på när han bad om ursäkt för något han inte alls hade med att göra, ingenting var hans fel.

"Nothing is your fault, dad, never. Besides, I'm happy for coming to this family and get to know three people who I'm gonna love forever.", med en bekräftande blick tittade jag upp på mannen framför mig som faktiskt hade tårar i ögonen. Det syntes att han tog åt sig av mina ord, men även av hela situationen. Han hade inte bara blivit lurad, han hade blivit bedragen i halva sitt liv av sin egen fru, han hade all rätt till att vara ledsen. Faktum var att jag inte hade sett honom gråtit en endaste liten skvätt över Juliette, förrän nu. Jag antog i varje fall att han släppte ut sina känslor just nu, jag hoppades på det.

"Even if I love you more than word can explain, I'm ready to let you go. I want you to get your own apartment and start your new life. I know you're big enough for doing a thing like that.", han hade ett flin på läpparna och med det så förstod jag att han faktiskt hade något hemligt på gång idag också. Jag var först tagen över vad han sagt, men det var inte förrän några minuter senare som jag faktiskt förstod att han hade rätt. Tanken av att flytta hemifrån hade funnits där länge och jag kände mig mer än redo nu när jag hade Phelix och att jag visste att jag även hade min fars tillåtelse. En tutning hördes och blinkningar syntes utanför mitt fönster och med det så klappade pappa mig på huvudet och nickade på huvudet. "I think someone is waiting on you."

 

I bilen påväg till restaurangen var känslan inom oss alla tre bara lycka. Glädjen utstrålade sig i hela fordonet och det kändes redan när kärleksparet ropade mitt namn högt och sedan börjat skratta som jag förstod att kvällen skulle bli grym. Jag kunde först inte förstå varför dem var så lyckliga, sedan så antog jag att de bara var sådanna dom var och beslutade mig för at slappna av och istället falla med in i deras skrattande.

"We're here.", Zayn parkerade utanför ett ställe som såg allt annat än billigt ut och faktiskt så började jag ogilla detta. Även om jag visste att både Perrie och Zayns konto inte alls var dåligt så ville jag ändå inte på något sätt verkas "uttnytja" dem, det var ju inte sådan jag var och pengar var det sista jag var ute efter. 

"It looks very expensive.", mumlade jag från baksätet och såg hur båda personerna på framre raden bara kollade på varandra och sedan på mig med ett leende. 

"You don't have to worry about that, love.", lovade min bror och öppnade sin egen dörr. Jag gjorde detsamma och tillsammans gick vi in mot den mysiga restaurangen som till och med hade två vakter utanför som såg allt annat än glad ut. Zayn visade upp sin legitimation till en av vakterna som nickade på huvudet och välkomnade oss in. Det var fullt med kameror efter oss men jag hade lärt mig att bara man höll sig tätt intill dessa One Direction-killar så var man trygg. 

 

Med bra service och trevliga kypare så hade vi ett bord och även maten framför oss inom några minuter och det hela kändes väldigt lyxigt. Trots att jag tänkte på vad jag gillade och inte gillade så kunde jag ändå inte völja det allra dyraste på menyn, istället försökte jag att välja en sån billig mat som möjligt och därav slutade det med att en slags pasta stod framför mig och faktiskt så smakade den utsökt! Vi satt och småpratade lite medans jag väntade på att någon skulle släppa bomben som funnits inom i varje fall Perrie hela dagen. Man kunde se på hela henne hur hon bara lyste upp och jag var väldigt nyfiken själv över vad som väntade, även om jag inte valde att visa det så bra kanske. 

"Alright, we have something to ask you, Alexia.", sade Zayn efter en stunds tystnad. Jag släppte kniven och gaffeln för att vara fullt fokuserad på vad mina vänner hade att berätta. Han tittade på sin blivande hustru och de båda nickade nervös till varandra.  "Since we will get married this summer, we would love to have you like our bridesmaid!", hela jag blev stel. Jag hade inte en aning på att det hade varit det som hade viljat säga hela dagen och självklart så blev jag glad över erbjudandet. Jag hade bara fortfarande svårt att förstå att de valt ut mig - av alla dom kände. Ett väldans stort smile bildades och man kunde nog se på hela mitt ansikte hur upprymd jag blev. 

"Absolutely!". jag tog mina händer framför min mun och skådade paret framför mig. Perrie klappade snabbt ihop sina händer och Zayn såg bara allmänt nöjd ut. Det var egentligen sjukt hur mitt liv fick en vändning på bara några timmar. När jag vaknade imorse så kändes det som många bitar i hjärtat fattades, men nu var alla bitar på plats igen och jag hade nog aldrig varit såhär full av lycka, någonsin.

"One more thing..", började Perrie och log finurligt. "Your dad told you today that you can move out, yeah?", jag rynkade på pannan och ryckte på axlarna. Vi hade pratat om det lite smått men det var ingenting bestämmt än, eller? mitt svar verkade räcka för Zayn att fortsätta meningen.

"Good. Me and your dad have already bought you an apartment, right here in the town.", nu var allt kaos i mitt huvud. Hela jag var antagligen ett enda stort frågetecken vid tillfället och min mun var utan tvekan format till ett 'O'. Det var så mycket att ta in på en dag. "Bring Michelle with you tomorrow and I will show you the place, it's pretty cool actually!", glädjetårarna flockades i mina ögon som tvärt ville ut. Perrie var snabb vid min sida och gav mig näsdukar och Zayn hade snabbt en arm om min rygg och drog handflatan fram och tillbaka. 

"Thank you for always helping me, Zayn.", mumlade jag och nästan slängde mig över honom. Jag var så lycklig, så förbannat lycklig över personerna som fanns i mitt liv just nu. 

---

Ett extra långt kapitel då kommentarerna på förra kapitlet gjorde mig så otroligt glad! Iiih, ni är världsbäst!!!

Det kommer ett till kapitel och en epilog, sedan är Back for you över! Tråkigt ändå då det känns som jag nyss började att skriva denna, men samtidigt så har jag tomt på inspiration och fullt med det på min nästkommande novell, så jag hoppas ni kommer tycka om den också!!